Dagens Musiktips : Wucan - Night To Fall

Vad är inte att älska med detta band? Wucan. Ett Tyskt band som lirar otroligt tung progressiv och psykedelisk rock i Jethro Tulls anda, men med en kvinnlig Ian Andersson.







  


Mer Info:
https://www.facebook.com/wucanmusic/

In Swenglish:
Whats not to love about this band? Wucan. A German band that plays increadably heavy progressive and psychedelic rock in the spirit of Jethro Tull, but with a female Ian Andersson.

BANG!

Everyone into early 70's stuff need to hear this. Period.  
Bang was an American band that in later days is mentioned as the US equivalent to Black Sabbath. And even as there is some similarities, I don't think it's fair at all all. There is a bigger dimension to Bang overall. There is a more political, more proggie vibe to Bang. A more diverse dimension to the music. More melodies, less brooding darkness. More social meaning. In English terms, Beatles meets Black Sabbath, combined with Pink Floyd and with a hints of Jethro Tull and The Fugs. 
For us Swedes, it makes more sense to add November and a sprinkle of Hoola Bandoola Band to the mix as well. 
Or as an simple conclusion, one of the American musical history's most underestimated bands.



Now, in courtesy of Ripple Music, we mortals have a chance to lay our dirty small hands on this amazing slab of music called "The Best Of Bang!" And I can assure you, that this is really a best of more than Bang themselves. 
This is a must for everyone that adores the sound of the 70's.

Available worldwide on double vinyl LP with gorgeous gate-fold, featuring rare photos, a cover featuring the original BANG girl and liner notes by esteemed music journalist, Sleezegrinder, Best of BANG is also available on digipack CD and all digital music formats. Grab it if you can, you wont be disappointed.



https://ripplemusic.bandcamp.com/album/best-of-bang

 From Spader Ess, this is a solid 5

Fredagsmys Spader Ess style.

Så, mina vänner, äntligen Fredag!

Hittade den Engelska Snökatastrofen

Det har varit en en sparsam tid med inlägg här, men det betyder inte enbart att jag är en lat jäkel. Vilket i och för sig är sant, men jag har haft en del att göra på jobbet. Bland annat kurs i England, i efterdyningarna av den stora snökatastrofen. Vilket resulterade i att jag förutom avgrundsdjupa kunskaper fick chansen att träffa min dotter och svärson i London. Med andra ord inget synd om mig.

Under tiden strömmar det in musik, både bra och dålig. Men jag fortsätter att rikta in mig på det jag tycker är bra, även om jag här och där antagligen gör nedslag även i det jag inte gillar.









Med det sagt, här kommer ett par rykande färska tips till Fredagsmyset, som är bra nog att hålla hela helgen och en hel del därtill. Trevlig helg på er!

Hazemaze
Helt fantastisk oldschool Doom från Stockholmsbandet från Strängnäs, Hazemaze. Denna debut släpptes i början av förra månaden och den är värd att lyssnas på, både en och två och... Ja, ni fattar galoppen.



Facebook

De Forbandede
Ok, jag vet, denna plattan är från förra året. Men då den är från December och djäkligt bra, ja då får den vara med. Från vårat södra grannland, Danmark, De Forbandede, med plattan Den Evige Nat. Jag har skrivit förr om mina Danska favoriter och det är bara att skriva upp ett band till. Jag skulle ljuga om jag sade att jag förstår allt, men jag gillar skarpt att man sjunger på sitt modersmål.


Facebook

Vvlva
Jaha, ett tyskt band med könsnamn, ja för även om bandet väljer att stav det Vvlva så läser i alla fall jag Vulva (kanske säger mer om hur min hjärna fungerar?), kan det vara något?
Jajjamen säger jag. Melodisk progressiv rock. Path Of Virtue är ett debutalbum som osar av 70-tal. Jag hamnar mentalt någonstans i trakterna av Uriah Heep och Jethro Tull, fast med en ung Magnus Uggla på sång, som ger en lite kaxig punkig attityd emellanåt, särskilt i den tyska låten "Dieb Der Seelen".  Och det är ju riktigt trevliga trakter.


Facebook

Recension : Lykantropi

Till att börja med ber jag om ursäkt för att denna lilla recension kommer så sent, men det har varit en galen månad.

I April hörde jag Lykantropi för första gången och blev lite smått golvad.
Karlstadsbandet spelar en fantastisk och smått magisk 70-tals osande retrorock mixat med 60-tals pop-snickrande. Inte helt olikt Ghost i vissa stunder. Det andas ibland av Blue Öyster Cult, men även Fleetwood Mac och Jethtro Tull är band som dyker upp  i mina tankar när jag lyssnar. Beror nog på det bluesiga grundgunget, den lugna växel/stäm-sången mellan manlig och kvinnlig och en viss dos av tvärflöjt som gör det.



Som de återkommande läsarna vet är det här ett framgångsrecept för att hamna högt i min värld. Att det sedan smyger sig in lite folkmusiktoner och ger en melankolisk skön känsla av naturmysticism, ja det är bara extra lök på laxen så att säga. Det är långt ifrån partymusik. Detta är en musikvärld mer för att luta sig tillbaka och kontemplativt flyta iväg över gröna ängar och skogsstigar där solen lyser genom löven, men som ändå har en lite mystik i skuggorna.

Jag gillar den tillbakalutade stilen, med lugna  gitarrer och komp, där varje ton har en given plats, och Mys lite smeksamt svala beslöjade sång som får mig att tänka på Stevie Nicks.

Jag gillar det här stenhårt. Det är en urstark debut, av ett band som jag verkligen hoppas på att få höra mer av i framtiden. Det är inget direkt nytt, men det är bekanta delar som monteras ihop på ett eget sätt och ger en egen touch på det hela. Detta blir 4 starka Ess för Lykantropis debut från mig.

Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Black Old Stone och Mary Jane
Skivbolag: Lightning Records
Release: 5:e Maj 2017
For More Info Visit:

Homepage
Facebook

Band Members:

Martin Östlund
Pär Nordwall
Tomas Eriksson
My Shaolin
Ola Rui Nygard

Tracklist:
1. Black Old Stone
2. Mary Jane
3. Light Night
4. Julie (old death whisper)
5. Alexandra
6. Blue Eyes
7. Raven
8. Dödens Dans

Recension - Purson : Desires Magic Theatre

Det första intrycket som kommer över mig bara sekunder efter att ha satt på första låten på Pursons senaste giv, Desires Magic Theatre, är långsamt mörkt suggestivt sväng. 

Sväng med långsamt burleskt bensparkande i sammetsröda skumma lokaler enbart upplysta av fackeljonglörer. 

Det blir lite av en mental burleskklubb i gränslandet till Twin Peaks. Även nästa låt lutar åt det hållet, fast nu flyttar vi in oss i det progressiva cirkustältet. Tror att det till stor del har med blåsets kombination med orgeln att göra.

Även när vi sedan lämnar det burleska cirkustältet så hänger det progressiva elementet kvar. Det blir klassisk proggrock med tydliga Beatlespoppiga inslag väl förankrat i sent 60-tal, tidigt 70-tal. 

Det som känns som den tydligaste referensen, inte helt otippatn blir Jethro Tull, fast här med en sångerska bakom mikrofonen och där Jimi Hendrix kommer på besök då och då (särskilt i låten "Electric Landlady"). En svensk referens som dyker upp i huvudet är Ebbot Lundberg.

Skivan känns lekfull och busig, fast på ett gammaldags vis, men med en väldigt modern och snygg produktion. Som ett psykedeliskt experiment att försöka frammana svunna, oskyldigare tider.
Det sprudlar och är lika färgsprakande flummigt, precis som skivans snygga omslag. 

Gruppen lyckas med att väva både lätta och skira spetsmönster och tunga sammetsmantlar med en taktfast och gungande rockvåg krönt av jazzig coolhet, flöjtar, bombastiska orglar och lägg därtill Rosalie Cunninghams mörka lugna röst, som är både sval och het på samma gång.

All denna audiovisuella färgprakt måste givetvis belönas. 

Det blir ett fyrtal i ess. Gillade du förra plattan, The Circle And The Blue Door, så bör du älska den här. Skivan har tillräckligt många dimensioner för att bli en långvarig kompis på skivtallriken.

Spin on!

Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår:   Electric Landlady och The Windowcleaner
Skivbolag: Spinefarm Records
Release: 29:e April 2016

Facebook

Hemsida

Recension - Gin Lady

Hämtade häromdagen ut den senaste beställningen från Ozium, så denna helgen har varit full av för mig ny musik. Och, kan jag tillägga, bra sådan.

Däribland det eminenta bandet Gin Lady. För många ingen nyhet alls eftersom skivan släpptes redan förra året och rönte en hel del populäritet.
Dock hade jag tills helgen nu enbart hört ett par enstaka låtar, vilka jag iofs tyckte var riktigt bra, men det var inte förrän jag fick chansen att lyssna på plattan i sin helhet i lugn och ro som jag inser hur vansinnigt bra dom är. En grupp som både jag och frugan omedelbart tog till våra hjärtan, vilket är en bra kvalitetsstämpel här hemma. :-)

 Gin Lady är stigna ur askan av det progressiva bandet Black Bonzo och har sin hemvist på det eminenta bolaget Transubstans Records. Även om det det fortfarande handlar om svängig progressiv rock, med rötter i 70-talet, så tycker jag att man har tonat ner den proggiga delen en aning för att låta en mer klassiskt bluesig, svängig rock n roll ta över mer. Det är inte helt utan att jag stundtals tänker på en del av mina gamla favoritband, Jethro Tull, Blue Öster Cult och Atomic Swing, men även hintar av nyare akter som Rival Sons (vilka i sig låter gamla :-)) när jag lyssnar på den självbetitlade plattan. Men givetvis finns det mycket mer som man lutar sig mot av 70-talets storheter.

Det här är en riktigt snygg helhetsprodukt. Magnus Kärnebros sång är fenomenal. Hammonden ligger smekfullt och blir en perfekt sparringpartner till den snygga gitarren. Låtarna svänger från riktiga rockrökare, till mer själfulla kreationer på ett övertygande sätt. En av favoritlåtarna på skivan är "Bloodsuckin' Babies" som även innehåller ett rejält svängigt boogiepiano.

Ett som är säkert, hade jag plockat upp denna plattan redan förra året, så hade den riskerat att placera sig på min egen topplista. Kan därför inte säga annat än att jag är rejält nyfiken på nästkommande skiva som är under produktion, tydligen ett dubbelalbum vid namnet "Mothers Ruin".

Den kortfattade beskrivningen blir kort och gott: Vansinnigt Bra! Borde finnas i var mans hem.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Magnus Kärnebro: Sång
Joakim Karlsson: Gitarr och Sång
Anthon Johansson: Bas och sång
Fredrik Normark: Trummor
Klas Holmgren: Hammond, piano, mellotron och Sång

Skiva: Gin Lady
1 Rebirth 6:13
2 Get It On 3:54
3 Lend Me a Hand 3:45
4 Deja Vu 4:20
5 The Rest 3:41
6 Bloodsuckin' Babies 4:47
7 Bottom of the Sea 4:06
8 Confrontation Shakedown 4:35
9 Hold On 7:34

Skivsläpp: 2012
Skivbolag: Transubstans Records
Hemmaort: Sverige

Facebook
Spotify

Support The Bands That You Like!!