fredag 28 februari 2014

Stoppa Pressarna! Red Fang på turné

Red Fang kommer strax att ge sig ut på del 2 av sin Europaturné och denna gång kommer man att ge två spelningar i Sverige.
26 Mars Göteborg - Truckstop Alaska och
28 Mars Stockholm - Debaser Strand.

Tyvärr kommer jag själv inte att kunna se dem, eller tyvärr och tyvärr, jag planerar att se D-A-D samma kväll i Stockholm, så så vidare synd om mig är det ju egentligen inte. :-) Men jag tror på ös, vilken av konserterna man än väljer att se.

 
RED FANG w/ The Shrine & Lord Dying:

Mar 14 - Cologne GER - Essigfabrik
Mar 15 - Hasselt  BEL - Muziekodroom  
Mar 16 - Paris FR - Trabendo
Mar 17 - Sheffield UK - Corporation
Mar 18 - Manchester UK - Sound Control
Mar 19 - Glasgow UK - Classic Grand
Mar 20 - Birmingham UK - Institute Temple
Mar 21 - London  UK - Electric Ballroom
Mar 22 - Eindhoven NL - Effenaar
Mar 23 - Nijmegen   NL - Doornroosje       
Mar 25 - Hamburg GER - Knust
Mar 26 - Gothenburg SWE - Truckstop Alaska
Mar 27 - Oslo NOR - John Dee
Mar 28 - Stockholm SWE - Debaser Strand
Mar 29 - Copenhagen  DK - Pumpehuset
Mar 30 - Berlin GER - Lido
Mar 31 - Warsaw POL - Basen
Apr 01 - Wien AT - Arena       
Apr 03 - München GER - Backstage
Apr 04 - Leipzig GER - Taubchenthal
Apr 05 - Stuttgart GER - LKA
Apr 06 - Wiesbaden GER - Schlachthof

RED FANG ONLY:

Apr 08 - Tampere FI - Klubi
Apr 09 - Turku FI - Klubi
Apr 10 - Jyväskylä FI - Lutakko
Apr 11 - Helsinki FI - Tavastia
Apr 12 - St. Petersburg RU - Zal Oghidania
Apr 13 - Moscow RU - Moscow Hall

RED FANG SUMMER DATES:

Jul 26 - Lichtenvoorde  NL - Zwarte Cross Festival    
Jul 31 - Viveiro SP - Resurection Festival
Aug 02 - Albi FR - Xtreme Fest
Aug 07 - Jaromer CZ - Brutal Assault
Aug 09 - Chemnitz GER - Rock Im Betonwerk  
Aug 10 - Saint Maurice de Gourdans FR - Sylak Open Air
Aug 17 - Biddinghuizen NL - Lowlands Festival
Aug 21 - Charleville Meziers FR - Cabaret Vert

Recension - Volume IV : Long In The Tooth

Brace for impact! Här kommer det en riktig rökare. Volume IV, ett Atlantabaserat band som till för någon vecka sedan var helt okända för mig, släpper sitt debutalbum (inte underligt att man inte hört talas om dem då) Long In The Tooth via Ripple Music den 14:e Mars.

Jag kan, precis som i öppningen, bara varna. Här blir det åka av och det med den skiva som nog gripit mig hårdast hittills under året. Jag kan inte göra annat än att rekommendera den och hoppas att den landar lika väl hos er, mina kära läsare.

Dock skulle jag ljuga om jag påstod att det var en direkt kärlek. I vanlig god ordning så gjorde jag en snabblyssning av skivan först, och när jag satte på första låten så var jag till en början skeptisk och det till stora delar för att jag inte riktigt visste hur jag skulle ställa mig till sången. För Joe Carpenter har en röst som är svårplacerad. För det mesta så låter den som ett lass grus på väg ner för trapporna till hades, men ibland förvånansvärt klar. Ibland sjungs det i ett Clutch liknande stackato men annars är det väldigt melodiöst.

Det tog dock inte mer än ett par snabba nedslag bland låtarna innan jag insåg att detta är helt klart värt att lyssna mer på. Så när jag väl började lyssna på allvar, så visar det sig att det blir en sträcklyssning över flera dagar. Jag vet inte hur många gånger denna skivan har snurrat om och om i lurarna?  Jag vet inte heller hur många lyssningar det blir i framtiden, men min gissning ligger någonstans i häradet av jättemånga. För skivan växer hela tiden.

 Musiken är rå, tung och taktfast mestadelen av tiden, med undantag för lite mer finstämda små alster såsom den småkusliga "Save Your Prayers". Men hela tiden svänger det, nåt otroligt. Till och med när det snurrar på som fortast så anar man en gungande och rullande, svängig bluesbotten. Lite som hos Motörhead.
Detta svänget kan man till stor del tillskriva trummor och bas som lägger en stabil och intressant grund där de riffande gitarrerna och sångmelodin kan lägga sig över.
Som så ofta annars när jag fastnar i ett nytt band så har dom inte helt sällan sina grunder i 70-80-90 tal, så också Volume IV. Och även om det kanske inte är direkt nydanande musikaliskt så tar man det göttigaste och gör något eget och väldigt bra av det hela.
Det finns en uppsjö med nyanser och influenser som man kan hitta i låtarna. Ta t.ex. "Blackwater", vars början är som en blytung metallversion av Beatles gamla "Come Togheter", eller "Save Your Servant" som har en air av Soundgarden över sig. Däribland hittar man Judas Priest riff, Grand Magus tuggande och ett och annat Iron Maiden klingande solon.

Vad jag förstår av pressmaterialet så är det ett band som tror på den grundläggande tesen om att bygga upp sitt rykte genom att spela live och lever lite efter Clutch tes från låten "Earth Rocker"
Do it live on stage, or don't do it at all.
If you're gonna do it,
You better take it to the stage, or don't do it at all.
 Det är en skiva som borde avfyra bandet rakt ut i hårdrockshimmeln och se till att dom kan ge sig ut och åka på vägarna. Allt annat vore en skandal. Detta är en skiva som jag starkt kan rekomendera och det blir givetvis ett toppbetyg. Jag drar fram det där extra spader esset ur rockärmen och ger dem 5 ess av 5 möjliga. Jag har bara haft tillgång till skivan digitalt, och kan inte ge högre betyg, men om skivan blir så snygg som den anas så är det sannerligen inget som ligger dem i fatet heller. Så länge det kommer sådan här musik, så finns det hopp....




Sammanfattning:
Betyg: 5/5

Favoritspår: Blackwater och Save your Prayers
Skivbolag: Ripple Music
Release: 14 Mars 2014






Bandet består av följande lirare:
Joe Carpenter – Guitars/Vocals
Troy King – Drums
Blake Parris – Bass

Tracklist:

1. Looking Low For A High
2. Utero/Long In The Tooth
3. Wager
4. Blackwater
5. Save Your Servant
6. KONG
7. Cabal
8. Awake The Dreamer
9. Save Your Prayers
10. Locust Have No King

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida




Support The Bands You Like!!

torsdag 27 februari 2014

Rock är konst och konst kan vara Rock!

Vinylsoldat
Det är väl inte någon hemlighet i som döljer sig i dagens rubrik. Konstnären Ted Riederer slår verkligen fast det hela. Och det med råge.

Hans uttrycksformer sträcker sig från musicerande till installationer, målningar och skulpturer. Brett spektrum med andra ord. Här är några exempel, mer hittas på hans hemsida.

Vinylskivor smälta över skallformer.


Vinylskallesamling.

Efter giget?
Vinylentusiaster


onsdag 26 februari 2014

Recension - Ogre : The Last Neanderthal

Ogre är en powertrio från det stora landet i väst. Med sin nysläppta 4:e platta, The Last Neanderthal, bjuder man upp till dans genom att leverera kompetent "proto" doomrock som man själva beskriver det, med klara Black Sabbath:esqa underströmmar. Inget som helst fel med det, så länge det görs bra. Och det görs det.

Det finns dessutom lite små gömda ädelstenar att upptäcka i musiken, vad sägs om lite sitartoner?, som kanske inte känns helt vanliga i den normalt så traditionellt styrda Doom fåran.
Men det är inte heller rättvist att bara sätta etiketten Doom på bandet, för det är så mycket mer. Eller man kanske mer skall säga att dom är ett tungt hårdrocksband, med doom influenser.. För dom har även fötterna djupt förankrade  i den klassiska hårdrocken och kryddar på med stora doser av svängande blues. Detta är dock första skivan jag hör med bandet, så hur det sett ut tidigare vet jag inte. Dock är det en resa som kan bli spännande att göra och då är det ju kul att veta att det finns tre tidigare plattor som fått rätt bra omdömen tidigare att upptäcka.

Min första reaktion när jag starta premiär uppspelningen av skivan var nog lite mer åt hållet, "vad fasiken är det här?", och jag blev lite skeptisk till en början. Men så fort den första förvåningen lagt sig så var det bara att kapitulera inför Ogres sköna sväng.
Stundtals svänger det på mer åt AC/DC hållet, kanske mycket beroende på att Ed Cunninghams röst ibland ligger som ett mellanting mellan Bon Scott och Geddy Lees röstregister. Musiken levereras med övertygelse och värme, det låter som om dom som spelar har roligt och trivs, vilket smittar av sig.

En kul detalj på skivan är att bandet gör en cover, "Soulless Woman" som tidigare tydligen spelats in av ett helt annat band som också hette Ogre och var ett bar-band på 70-talet. Sånt kan inte jag annat än gilla. :-)

Helt klart en skiva som jag kan rekommendera, det är dessutom en skiva som växer för varje gång jag lyssnar på den, så den kan få ett långt och skönt liv i lurarna. Det blir 4 ess av 5 möjliga. Inget snack.



Sammanfattning:
Betyg: 4/5

Favoritspår:Warpath och Soulless Woman
Skivbolag: Minotaur Records
Release: 21 Februari 2014




Bandet består av följande lirare:
Vocals/Bass: Ed Cunningham
Guitars: Ross Markonish
Drums: Will Broadbent

Tracklist:

  1. Shadow Earth
  2. Nine Princes in Amber
  3. Bad Trip
  4. Son of Sisyphus
  5. Soulless Woman
  6. Warpath
  7. White Plume Mountain
  8. The Hermit


Mer om Bandet:
Facebook






Support The Bands You Like!!

måndag 24 februari 2014

Rocken i Bild - Jimi Hendrix

En bild säger (ibland) mer än tusen ackord.

Musik kan njutas på alla möjliga sätt. Tänkte därför börja lägga ut lite favoritbilder som jag tycker fångar lite av rockens magi. En hyllning till rockfotografen måhända.
Det blir helt sporadiskt (och antagligen utan fotografens medgivande, om jag inte kan få tag i dem). Givetvis kommer jag att försöka credda dem som tagit bilden när jag kan.
Det lär bli en hel del artister och fotografer som återkommer om och om igen, och antagligen rätt mycket bilder tagna på 60-70 talet, då fotografer hade en helt annan access till de stora stjärnorna. Men det kommer givetvis att finnas plats för lite nyare akter också. Det blir i alla fall bilden som är i fokus, så det behöver inte nödvändigtvis handla om musik jag gillar, men det är en stor risk.
Kom gärna med tips. Nu kör vi.

Jimi Hendrix på scenen i Bakersfield, Kalifornien,1968. Bilden tagen av Michael Ochs.

söndag 23 februari 2014

Spader Ess tänker högt om Vinyler...igen

Bilden oförskämt lånad från
Girls With Vinyl Records
Ett par funderingar nu när det har gått en liten stund sedan jag gav mig in i Vinylens svarta värld igen.
Jag har hittills inte köpt så många nya skivor, dels för att jag inte vill hamstra för hamstrandets skull, utan jag vill "spara" mig till skivor som betyder lite extra. Som tur är fanns det lite skivor kvar sedan förra racet, så visst snurr har det varit på den gamla svarven.
Förutom den mycket tillfredsställande känslan i att åter kunna spela stora plastbitar igen, så dyker det upp en del tankar runt det hela. Mycket på grund av att det är nya tider.
Det långa uppehållet har gjort att jag insett hur mycket saknad jag haft till alla ritualerna kring vinyl. Den mest uppenbara är väl ritualen runt själva spelandet, som i min värld nästan blir till en zenupplvelse.

Hanteringen av både skiva och fodral. Rengöring en av skivan och slutligen själva nersänkandet av pickupen för att förlösa musiken som är fångad i plastens spår. Är dessutom fodralet snyggt och intressant, gärna med texter, ja då pratar vi om en ren och skär lycka.
Sedan finns ritualen i jakten på nästa platta, givetvis med bläddrandet bland skivor i allehanda backar i centrum, som nu dessutom kompletterats i och med de möjligheter som internet givit oss. Man kan dessutom säga vad man vill om den nya tidens skivbranschsklimat, men det har givit ett uppsving för vinylen. Och jag tänker då i första hand på alla dessa underbara limiterade utgåvor som banden kommer med. Allt detta sammantaget ger oss tillgång och drar in
oss i den svarta plastens magi.

Givetvis är inte allt detta enbart guld och gröna ängar. Det finns en del trista aspekter på den nya tidens vinyl marknad också.
Ett problem är sprunget ur just den limiterade utgåvan. För de flesta gånger som man stöter på en skön skiva, som väcker ens begär, så hamnar man i situationen att enda sättet att kunna lägga sina smutsiga små fingrar på den, är att man betalar en ganska väl tilltagen fraktkostnad, för det är ofta via Internet man nu stöter på dessa små ädelstenar. Är det dessutom från USA som skivan skall skickas är det inte ovanligt att fraktkostnaden överstiger skivans egna pris. Och det är mindre roligt.

Bilden oförskämt lånad från
Girls With Vinyl Records
Mobiliteten. Vinylskivor gör sig bäst i hemmen, punkt. Det var länge sedan man senast såg en vinylsingelspelare för bilmontering. Och lika bra är nog det. Den enda användning som jag ser för en vinyl utanför hemmets väggar är som hipsteraccessoar, genom att man käckt bäras runt på stan i sin hippa vinylväska.
Men som det är för mig idag, så måste jag nog erkänna att jag till största delen lyssnar på min musik via telefonen. Vilket för oss till problemet med att antingen digitalisera skivan, eller betala för den igen, fast nu i digitalt format. Säga vad man vill om vinyl, men den är inte lika enkel att digitalisera som en CD och det känns lite fånigt att behöva betala för något som man redan har fast nu i en klart ofysisk form. Ibland undrar man om det är musiken man betalar för eller sättet som den distribueras på.
Som tur är så börjar det komma en hel del skivor som innehåller nerladdnings-koder för digitala versioner, eller som i fallet med den senaste skivan jag köpte (Black Space Riders (tips: skivan finns till bra pris hos Ozium Records (kom ihåg att berätta om vem som tipsade er))) där man helt enkelt även fick med en CD på köpet.

Sedan har vi utrymmesproblematiken. Trots att vi lever i 2000-talet så tar skivorna lika mycket plats som tidigare och de har samma begränsningar som inredningsdetalj som på 1900-talet. Dessutom väger dom ofta mer nuförtiden, då det gärna skall vara 180g vinyl på en riktigt fin utgåva.

Men bortsett från allt detta så kan jag inte annat än säga att det är en underbar bit plast.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...