Visar inlägg med etikett Bon Scott. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bon Scott. Visa alla inlägg

måndag 29 maj 2017

Recension : Skunk - Doubleblind

Ända sedan jag snubblade över Skunks demo från 2015 så har jag haft ett gott öra till bandet. Vilket sätter vissa förväntningar nu när bandet släpper sin debutplatta Doubleblind.

Man öppnar plattan med samma spår som på EP:n, "Forest Nymph", som var den låt, som med sin direkta likhet med Kiss gamla "She", var det som fånga min uppmärksamhet initialt.

Att bandet gräver djupt i det svängiga 70-talet är inget som stör mig alls, då man gör det med stor kärlek och finess. På all denna bubblande groove ligger John McKelvys sång som snarare får en att tro att bandet kommer från Australien i stället för Kalifornien, då han är mer eller mindre en röst-reinkarnation av Bon Scott.


Så, det finns just inget på den här plattan som låter direkt nytt. Men det gör inget. Det är snarare som en mix av outgivet material från mängder av gamla favoritband som kokats ihop till en helt unik mix av låtar. Lite som att koka ner och reducera tidigt 70-tal till en musikalisk balsamvinäger. Kanske inget man vill ha på allt, men vid rätt tillfälle mycket smakligt.

Sammanfattningen blir en urstark 3:a.

Sammanfattning:
Betyg 3/5

Favoritspår: Fortsatt Forest Nymph
Skivbolag: Osignade (vafalls!)
Release: 20:e April 2017
For More Info Visit:






Band Members:
John McKelvy: vocals
Dmitri Mavra: Guitar
Erik Pearson: Guitar
Matt Knoth: Bass
Jordan Ruyle: Drums

Tracklist:

onsdag 7 oktober 2015

Polar'n Per går på bokrelease för AC/DC - Love at first Feel

Boksläpp för "AC/DC - Love at first feel"
Det är lördagskväll på Scandic Malmen 2015-10-03 när den kanske mest insnöade rockboken på många år "AC/DC - Love at first Feel" (Premium Publishing, 2015) ska släppas. Boken som skrivits av Anders Hedman och Mats Larsson är resultatet av flera års fascination av AC/DC:s första turné i Sverige 1976.

Mats berättar:
- Jag växte upp i skånska Höllviken, på en sommarort i Skåne, och jag var väl runt 14 år när jag upptäckte AC/DC. Det var ju wow direkt och brorsan som inte kunde undgå att ta notis om mitt intresse pekade en dag ut mot Nyckelhålet, ett dansställe, och sa "Där spelade AC/DC 1976!"

Jag trodde inte på honom ett ögonblick, det var liksom helt utom rim och reson, skulle ett av världens främsta rockband spelat på gamla dansbanan?

Hur sjukt är inte det?

Jag bar med mig det länge men kunde inte släppa tanken. AC/DC i Höllviken, det gick bara inte att låta det passera utan jag blev tvungen att kolla upp hur det låg till...


Mats Larsson
Anders får givetvis också något romantiskt skimrande i blicken, som den AC/DC-fanatiker han är, när han pratar om bandet;
- Det var givetvis omöjligt att komma i kontakt med AC/DC. Dom gör inte media. Än mindre gör dom intervjuer så det var givetvis svårt att förverkliga med deras deltagande.

När bandet gör intervjuer idag så kallar dom till en presskonferens i typ Berlin. Dit får journalister från hela världen flygas in och trängas för att kunna ställa någon enstaka fråga.

Vi lyckades däremot få kontakt med Mark Evans (basist 1975–1977) via hans management under förespeglingen att jag gjorde något om hans nuvarande musikaliska inriktning. Samtalet gled givetvis in på denna boks tema.

På frågan om Anders har lärt sig något nytt om AC/DC under arbetet med boken svarar han snabbt, "Nej, jag tror inte det!" Han skiner upp och fortsätter, "Däremot har jag lärt mig massor om svenska dansband..." Vi skrattar flera stycken, där står i minglet när Anders vidareutvecklar dessa dansanta deoderanters betydelse för boken.

Anders Hedman
Boken, som är väldigt snyggt layoutad, den är full av bilder. Det hjälper givetvis till att skapa stämning runt temat, och även fast bilderna inte återger spelningarna eller bandet så skapar de ett kontext som gör boken till ett rikt och trovärdigt tidsdokument. Här finns ingen VM 58-konspiration. Världen var annorlunda 1976. Instagram, Twitter, Facebook och mobilkameror var inte uppfunnet och samtalen med vittnen och referenser till samtida skildringar får sätta grunden till att återge Sverigeturnén.

Det kan låta fattigt, men det är det inte, det har bidragit med ett djup, arkivgräv och nyfikenhet som bygger trovärdighet och sammanhang som annars skulle hamna utanför en vanlig berättelse. Ett exempel är ABBA-kopplingen, där AC/DC var en utbytesakt när EMA telstar och, den i Sveriges rockhistoria ständigt återkommande, Thomas Johansson sökte arbetstillstånd för banden.

Däremot finns ett antal annonser, någon enstaka poster och signerade vax som kan vittna om när AC/DC intog dansbanor och rockklubbar runt om i södra Sverige det där året 1976.

Så där ser en riktig uppskattning ut! 
Jag konstaterar snabbt att det finns gott om kärlek till bandet som drivit dessa herrar till att sammanställa detta lilla underverk.

Jag kan inte låta bli att charmas av berättelser om hur bandet kläms in med ett trångt set mellan dansbanden Chinox och Matz-Ronnies. Det finns även en värme och en och annan tragisk historia om vad priset kan vara för att som 14-årig tjej umgås med rockmusiker, men den storyn sparar jag för er som vill läsa boken.

Boken är enligt mig en fullträff, fem ess av fem möjliga (5 av 5) i denna första limiterade upplaga (med ett exklusivt litet fotopaket bifogat)...

Det höga betyget motiveras av att jag aldrig läst en så smal rock-bok, det motiveras av hur snyggt boken sammanställts grafiskt och med lättsamma berättelser som skapar ett kontext kring varje spelning som bidrar till, och bygger myten om denna första turné...

Författarna berättar om boken
När jag frågar om författarnas förväntan på boken så är dom snabbt ense. Det är att det ska komma fram några bilder och ytterligare berättelser som kan hjälpa till att fylla storyn ytterligare. Alla år av arbete som både före beslutet att förverkliga boken 2006 inneburit timmar, för att inte säga år, av grävande musikjournalistik verkar med andra ord inte minskat ivern att hitta ytterligare arbete kring denna bok.

Många av de band som slog stort på 70-talet har till och med anlitat arkivarier för att pussla ihop deras brokiga minne från ändlöst festande så Anders lägger även till att han givetvis ska skicka en bok personligen till Angus Young. Med vetskapen om att Angus är i det närmaste absolutist och därför kanske kan addera ett nyktert perspektiv på denna turné...

Jag ser hur det blixtrar till i hans blick när han pratar om det och han förtydligar att möjligheten finns där eftersom Angus ofta stannade vid gitarren när Bon Scott och dom andra grabbarna i AC/DC gick ut och röjde, dvs varken alkohol/droger, groupies eller något annat kunde konkurrera med denne legendars målsättningar inom musiken!

Brorsan Anders samtalar med Anders!
Jag gillar det jag läser och jag gillar hur den flyter på, det är sträckläsning jag pratar om, så starta inte läsningen allt för sent när du väl öppnar pärmarna till denna resa...

Detta är en tidsresa som bör upplevas av varje musik- eller kulturintresserad person som är läskunnig, jag lovar, den ger sin behållning! Den är alltså inte bara "For those about to rock!", det är " Love at first feel"!

/Polar'n Per

Tre starka kort med boken
1. Det insnöade kring rocken
2. Tidskapseln boken utgör
3. Det trevliga formatet som i denna första limiterade utgåva omfattar en fantastisk fotosekvens med Angus Young i Stockholm

onsdag 27 maj 2015

Dagens Musiktips - Skunk : HEAVY ROCK FROM ELDER TIMES (Demo 2015)

Ibland dyker det upp demos som känns så kompletta och kvalitativa att dom lika gärna kunde gå direkt till skivpressen utan att passera gå. Vilket osökt för mig in på det aningen pårökta Kalifornienbandet Skunk och deras demo Heavy Rock From Elder Times. Det är en sådan i mina öron.Visst, den är lite opolerad i vissa delar kanske, men samtidigt så pass bra att jag automatiskt blir lite orolig för att skulle putsa för mycket vid en "riktig" inspelning av materialet.

Musiken då? Jo, mina vänner, det här är en salig busblandning av det mesta som är gott. Skunk snorlånar flitigt må jag säga, men man bakar om det hela till en snygg och svängig egen mix. Tänk dig lite Bon Scott bakom micken uppbackad av de riff som sprutade ut ur 70-tals versionen av Kiss. Särskilt på öppningslåten som osar så mycket av Kiss gamla dänga "She" att jag inte skulle bli förvånad om bandet en dag öppnade dörren och där står en solglasögonprydd, elakt leende Gene Simmons med ett koppel advokater bakom sig, och lämnar över en stämningsansökan.
Fast man hittar mer goa referenser i mixen, typ allt som har med tung musik från 70-talet att göra.

Men det är riktigt bra. Och jag vill höra mera. Mycket mera. Musik för alla stunder i min bok. Passa på att hämta hem denna lilla pärla, den kostar endast "Name your Own Price" på Bandcamp.



Facebook
Hemsida

torsdag 26 februari 2015

Recension - Pig Irön : Sermons From The Church Of Blues Restitution

Tja, vad skall man säga. Engelsmännen i Pig Irön startar väldigt starkt. Titeln på senaste plattan, Sermons From The Church Of Blues Restitution, lovar en hel del.
Skivomslaget likaså.
Första snabblyssningen ger också rätt så sköna vibbar. Men sedan vid andra, och tredje lyssningen spricker det hela en aning. Och för min del är det runt sången det brister. Första känslan är att det är en skön vibe av Bon Scott vi får oss till livs, men efter en stund blir jag mest trött på att sången hela tiden verkar komma i fullt ställ från magen. Det saknas nyanser.
Även texterna blir ett störmoment efter ett tag. Antingen genomlever textförfattaren ett av historiens mest skruvade förhållande, eller har man köpt in sig lite väl hårt på blues-mytens elände och skruvat till det lite väl hårt. Vissa av texterna skulle jag till och med vilja kategorisera som ren skitstövelrock.
Men det som är förlåtande, förutom titel osv., är musiken. Det är svängig och skön bluesrock utan mening eller sans utöver att svänga . Partyrock!


Dock kan jag inte ge skivan mer än två ess. Det är inte en katastrof och egentligen är det inte så mycket som jag saknar, utan det är mer det som stör mig utöver det som är bra som lägger ribban.



onsdag 26 februari 2014

Recension - Ogre : The Last Neanderthal

Ogre är en powertrio från det stora landet i väst. Med sin nysläppta 4:e platta, The Last Neanderthal, bjuder man upp till dans genom att leverera kompetent "proto" doomrock som man själva beskriver det, med klara Black Sabbath:esqa underströmmar. Inget som helst fel med det, så länge det görs bra. Och det görs det.

Det finns dessutom lite små gömda ädelstenar att upptäcka i musiken, vad sägs om lite sitartoner?, som kanske inte känns helt vanliga i den normalt så traditionellt styrda Doom fåran.
Men det är inte heller rättvist att bara sätta etiketten Doom på bandet, för det är så mycket mer. Eller man kanske mer skall säga att dom är ett tungt hårdrocksband, med doom influenser.. För dom har även fötterna djupt förankrade  i den klassiska hårdrocken och kryddar på med stora doser av svängande blues. Detta är dock första skivan jag hör med bandet, så hur det sett ut tidigare vet jag inte. Dock är det en resa som kan bli spännande att göra och då är det ju kul att veta att det finns tre tidigare plattor som fått rätt bra omdömen tidigare att upptäcka.

Min första reaktion när jag starta premiär uppspelningen av skivan var nog lite mer åt hållet, "vad fasiken är det här?", och jag blev lite skeptisk till en början. Men så fort den första förvåningen lagt sig så var det bara att kapitulera inför Ogres sköna sväng.
Stundtals svänger det på mer åt AC/DC hållet, kanske mycket beroende på att Ed Cunninghams röst ibland ligger som ett mellanting mellan Bon Scott och Geddy Lees röstregister. Musiken levereras med övertygelse och värme, det låter som om dom som spelar har roligt och trivs, vilket smittar av sig.

En kul detalj på skivan är att bandet gör en cover, "Soulless Woman" som tidigare tydligen spelats in av ett helt annat band som också hette Ogre och var ett bar-band på 70-talet. Sånt kan inte jag annat än gilla. :-)

Helt klart en skiva som jag kan rekommendera, det är dessutom en skiva som växer för varje gång jag lyssnar på den, så den kan få ett långt och skönt liv i lurarna. Det blir 4 ess av 5 möjliga. Inget snack.



Sammanfattning:
Betyg: 4/5

Favoritspår:Warpath och Soulless Woman
Skivbolag: Minotaur Records
Release: 21 Februari 2014




Bandet består av följande lirare:
Vocals/Bass: Ed Cunningham
Guitars: Ross Markonish
Drums: Will Broadbent

Tracklist:

  1. Shadow Earth
  2. Nine Princes in Amber
  3. Bad Trip
  4. Son of Sisyphus
  5. Soulless Woman
  6. Warpath
  7. White Plume Mountain
  8. The Hermit


Mer om Bandet:
Facebook






Support The Bands You Like!!

tisdag 23 april 2013

Recension - Dynamite : Lock N Load

All 70-tals influerad musik har inte dragen av introvert Black Sabbath eller bluesbaserad garagerock, som annars kan vara lätt att tro när man hört de släpp som gjorts inom retro rocken de senaste åren. Det bevisar om inte annat Svenska Dynamite med sin debutplatta "Lock N Load".


Nä, gruppen rör sig mer i partyzonen runt boogierockande AC/DC, Krokus och Rose Tattoo, alla band som jag gillar skarpt. Och med Mattis sång som ligger ruggigt nära just Bon Scotts, så är det väl inte helt underligt att man jämförs med just mästarna inom genren. Och liksom de Australienska förlagorna så arbetar man med sväng, röj och bredbent framskjutna höfter. Att man dessutom har ett bandnamn som direkt för tankarna till AC/DC's klassiker "T.N.T" minskar inte heller beröringspunkterna och det tror jag inte heller är meningen utan snarare en hyllning.

Det är inte så mycket att säga om musiken egentligen. Det är tight bluesig boogierock direkt ur mallen. Texterna följer även dom ramverket för genren. Man kan inte hitta några direkta försök till förnyelse, man lånar friskt av de förlagornas patenterade tricks och man gör det rätt bra. Man skulle kunna se det som uppföljningsplattan till "Highway To Hell" som Bon Scott aldrig fick chansen att göra. Och när man väl har låtit den första chocken lägga sig och slutat skrika plagiat, så kommer i alla fall jag till insikten att det är rätt skönt, jag gillar det. Efter ett antal lyssningar kan jag bara säga att det växer, och för alla oss som älskar just Bon, så blir det nästan som ett kärt återseende. Och det är inget dumt betyg.
Särskilt som jag själv inte kan påstå mig vara något större fan av den nya vågen av liknande musik, med Airbourne och Bonafide i spetsen, jag tenderar att hålla mig till gamlingarna i detta fallet. Hittills i alla fall. Men en sak är säker, Dynamite har alla möjligheter att lägga sig i den toppstriden om man förvaltar sin (Rock n) roll väl. Och visst finns alla komponenter som behövs, musiken är där, dom har looken (man satsar på en klar bikerfeeling) och jag misstänker att dom kan vara ett riktigt röjigt och skönt Liveband. Dessutom är dom ju från Småland, så vad kan egentligen gå fel?


 För den som vill se dem live här i huvudstaden så spelar dom på Roq den 27:e April.



 Här är deras video till låten Lock N Load, som inleds med ett bankrån. Detta ledde till att man lyckades bli nyhetsstoft, när man lyckades starta ett regelrätt polisuppbåd för att folk trodde att det var ett äkta bakrån. Även det passar in väl i paketeringen, viss reklam går inte att köpa för pengar. :-)



Sammantaget en riktigt skön debut. Särskilt om man lyckas förlika sig med likheten till AC/DC, så har man en här en pärla till förfesten. Blir intressant att följa hur det går för Dynamite.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up
Mattis Karlsson - Sång/Gitarr
Sebastian Hed-Plikas - Gitarr
Jonas Hagström - Trummor
Adam Butler - Bas

SkivaLock N Load 
  1. Bullseye
  2. Stone Heart Rebel
  3. Lock N’ Load
  4. Work Hard For The Money
  5. Gone Wild
  6. Diamond Vagabond
  7. Wild Wild Woman
  8. Midnight Lady
  9. Streetfighting Blues
  10. Ain’t Like YouDynamite

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Denomination Record
Hemmaort:Sverige

Facebook
Hemsida


Support The Bands That You Like!!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...