Spaderdotter: Musik genom årtiondena. 60-talet

Jag tänkte påbörja en liten miniserie med inlägg om musik genom årtiondena, från 60-talet till idag. Musiken har enligt mig haft olika ton genom tiderna, och man kan på många sätta känna igen när musiken kom om man lyssnar på en låt. Det är faktiskt också en av mina favoritegenskaper med musik. Att man kan höra samtiden i den. Så nu får ni följa med mig på en resa tillbaka i tiden där jag tar upp några av mina absoluta favoritverk från varje tidsperiod. Alla låtarna kommer inte händelsevis att falla under hårdrock, men en hel del kommer att göra det.
Jag kommer nog tyvärr inte att kunna lägga upp alla delar så frekvent som jag vill då jag nu ska flytta till Amsterdam. Förhoppningsvis kan jag i framtiden få bjuda på spännande konsertrapporter från finfina Amsterdam!

Vi börjar resan vid 60-talet. Berlinmuren reses, Beatles slår igenom, månlandningen, Woodstock, Vietnamkriget pågick och hippiekulturen växte fram. Ett mycket händelserikt årtionde med andra ord, vilket även skapade en hel del spännande musik i många genrer. Jag är extremt svag för den psykadeliska acid-trippiga rocken som dök upp här, de samhällskritiska singer/songwriter låtarna och de fina, spröda balladerna med gitarrljud som var och är out of this world.

Cream- White room.

Cream är den typen av band som jag alltid lyssnar som mest på under sommaren, sittandes på min balkong med en öl i handen gungandes i takt till musiken. Det finns många olika antaganden om vad just denna låt handlar om, men vad spelar det för roll när musiken är så otroligt svängig och perfekt? Tycker det är dags för Eric Clapton att dra ihop Cream och åka på turné snarast. Hur häftigt vore det inte att få se detta fantastiska band live?

Fairport Convention- Autopsy

Ett lite mindre känt band från 60-talet som jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet. Jag är så fruktansvärt svag för den här typen av musik och har alltid varit det. Jag gillar det avskalade soundet som låter som en spontan jam-session ihop med Sandy Dennys spröda röst. Extremt avslappnande att lyssna på!

Jimi Hendrix- Voodoo child (slight return)

Herr Jimi behöver ju knappast en närmare introduktion. En sann legend inom rockmusiken som tyvärr försvann för tidigt. Hans sound är verkligen exakt vad jag förknippar med 60-talet. Psykadeliskt, tungt sväng, skumma texter och extrem talang (för man kan ju inte förneka att det var något särskilt med musikerna kring 60-80talet).

Bob Dylan- Times are a changing

Dylan har alltid varit en stor inspiration till mitt egna låtskrivande. Han hade och har något unikt som inte går att återskapa. Han är helt klart inte världens bästa sångare, men han har en sådan otrolig förmåga att skriva genomtänkta texter och kombinera de med simpel musik. Ett bra bevis på att man inte alltid behöver krångla till det för mycket!

Polar'n Per växlar några ord med Charlie Granberg i Hellsingland Underground

Hellsingland Underground - "Understanding Gravity" (2016)

Jag pratar med Charlie Granberg om Hellsingland Undergrounds senaste och fjärde platta "Understanding Gravity" (2016) som släpptes första april tidigare i år och om hur bandet utvecklats genom åren. Charlie svarar att man hittar nya former att arbeta hela tiden. "Jag antar att det är så man lär sig?", säger han frågande och skrattar.

Bandet som gått från att mer eller mindre vara ett soloprojekt när den första självbetitlade platta släpptes "Hellsingland Underground" (2008) till att vara en fullbandsakt idag har avkrävt denna kapellmästare sina förändringar. Han återkommer till nya skivan "Understanding Gravity" när han fortsätter, "Ja, verkligen!", säger han och inleder att kommentera låten "Earth's gonna shake" (videoklippet nedan) som exempel, "Den är skriven av både mig och Mats Olsson (gitarr), och så är det på fler spår på plattan. Det har blivit så att jag skriver mer och mer med bandet, vi är ju ett band idag så det är logiskt! Allt rör sig och utvecklas..." Han fortsätter efter en stunds paus, "Temat på plattan är ju, som du kanske förstått, att allt förändras och vi är ett av många bevis på det..."

För det har inte alltid varit så. I begynnelsen var alltså Hellsingland Underground nästan ett soloprojekt när första vaxet lossades. Bandets andra platta ”Madness & Grace” (2010) släpptes via en sk "distributionsdeal". Jag gjorde mycket själv då med, bl a omslag planering etc, men i och med att bandet formades så krävdes mer engagemang av medlemmarna. "Det fanns entusiasm, men det kanske inte den erfarenhet som krävdes...", säger Charlie och det går att höra uppriktigheten i hans röst.

På bandets tredje platta ”Evil Will Prevail” (2012) gick samarbetet vidare via ett produktionsbolag som även hade management för bandet under en period. Erfarenheterna som präglat de senaste åren är enligt Charlie självrannsakan, åtminstone för sin egen del. "Vi, eller jag, har onekligen avverkat en och annan kollega, så det har ju behövts!", säger han och behöver knappast förklara att det är en bransch som kan vara lika etsande i samarbete som det kan vara lätt att samarbeten går i andra riktningar... "Jag tror varken vi eller dom var nöjda med utfallet. Kanske var vi för otåliga, jag vet inte? Men även fast man i efterhand skulle velat göra saker annorlunda om man haft chansen... så står man ju där man är och det är därifrån man kan fortsätta... inte från någon annanstans om man vill vara realistisk!", säger han med allvarligare ton och kommer åter igen in på denna fjärde och senaste fullängdares tema.

Charlie Granberg

Personligen tycker jag (Polar'n Per) att bandet presterat en av sina bästa album i denna senaste "Understanding Gravity" och förra plattan ”Evil Will Prevail”. En skillnad från förra plattan är nu att bandet inlett samarbete med både skivbolag och åter skakat liv i den gamla distributionsdealen.

Man har ett antal bokningar i Danmark (som genomfördes i anslutning till skivsläppet), men även senare i Spanien och på hemmaplan i Sverige. "Vi kommer ha release-partyt på Katalin i Uppsala, senare i maj (2016-05-13) och har bokning på anrika Majorna i Göteborg!", "Vi firar ju 10-årsjubileum och det måste ju firas, så vi får se vad vi hittar på!", Charlie fortsätter, "Sen får vi väl köra på tio år till? ...och lära oss ännu mer av alla hinder på vägen!"

Samtalet med Charlie avslutas med att vi pratar om senaste videosläppet "As Dreams Go By" (videoklippet ovan), lite löst om Charlies konstutställningar och om musikscenen generellt... men jag kan inte släppa att det kommer hittas på mer av detta band vars inspiration finns i både Hällsingebygden och kanske svårtytt i folkrock och band som Perssons pack och det gamla kultbandet Traste Lindéns Kvintett men även i mer långväga och självklarare akter som Allman brothers, Lynnard Skynnard och annan "Southern rock", men Charlie nöjer sig inte där "Bob Dylan är en idol, och förresten även numera Bruce Springsteen, även fast jag försökt värja mig! Det finns något med singer-songwriters som jag är svag för!", och jag kan bara hålla med!

Jag skulle kunna sitta i timmar och surra, men natten har tyvärr sina begränsningar... Det är dags att korta av!

/Polar'n Per

Tre starka kort bland musikaliska spelfilmer enligt Charlie;
1) "Spinal Tap", fast det är väl allas favoritfilm?
2) "The Doors", som man kan se om-och-om-igen...
3) Mest trivsam är nog ändå "Almost famous!", fan, den är bra...

Grattis!! Bob Dylan

Idag fyller en sann rock nestor år, Bob Dylan, som blir 72 år. Med en lång och brokig karriär bakom sig och en uppsjö med bra låtar i kölvattnet fortsätter han oförtrutet att vara aktuell.


Det må så vara att han själv endast ser sig som en enkel folkmusiker i grund och botten, så kan man inte förneka hans påverkan på både musikranchen och den politiska medvetenheten.

Filmtajm - Searching for Sugarman

Såg i helgen dokumentären "Searching For Sugarman" av Malik Bendjelloul, som har chansen att vinna en Oscar inatt. Jag borde inte behöva beskriva denna film överhuvudtaget, för alla som inte bott under en sten de senaste månaderna borde ha hört talas om den, men här är en snabb recap.

Filmen, som är en riktig askungesaga, handlar om den begåvade musikern Rodruigez som gjorde 2 skivor i början av 70-talet, som spåddes stor framgång i paritet med Bob Dylan. Dock blev plattorna en flopp i hemlandet, men av en slump letade sig ett exemplar över till Sydafrika, där Rodruigez snabbt blev en symbol för den lilla mannen mot etablissemanget och större än Elvis. Dock var det ingen utanför Sydafrika, möjligen med undantag för hans skivbolagsmanagement, som visste om detta då Sydafrika var så isolerat från omvärlden vid tillfället.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att denna filmen får sin Oscar i natt! Då inte bara för att det är en Svensk dokumentär, vilket är coolt i sig, utan för att den är så välgjord och har ett så positivt budskap. Har du inte sett filmen, gör det. Det är väl spenderad tid i stället för att såsa framför "Ullared" eller "Svenska Rivieran"  eller något annat korkat mobbing-TV-program.

Så finns det ju ännu en bonus, du får även chansen att upptäcka, förutom Rodruigez otroliga personlighet, hans underbara musik. För min egen del totalt okänd tills jag såg filmen.

Heja Sugar Man!!

Här ett inslag om filmen och Rodruigez från CBS 60 Minutes.

Man kan inte förneka en bra låt - Black Magic Woman

Precis som Bob Dylan verkar Peter Green från Fleetwood Mac dyka upp i denna kategori lite då och då. Kanske är en indikation på bra låtskrivare helt enkelt.

Idag skall låten Black Magic Woman avhandlas lite lätt.
Låten skrevs som hintas i början av Peter Green och dök för första gången upp på skiva med Fleetwood Mac, 1968.
Två år senare så gör Santana en version av låten som tar sig högt upp på listorna och har väl blivit den version som de flesta känner till och ser som "originalet". Man får väl nästan säga att denna låten blivit synonym med just Santana

Eftersom det är Fleetwood Mac anno 1968 så är givetvis det riktiga originalet mycket mer bluesigt. Santanas version har självklart kvar blueskänslan men spetsad med latinska inslag som sig bör när det kommer till just Santana.

Fleetwood Mac


Santana (förlåt för valet av video, men den kändes rätt passande till låten)


Snowy White har även han gjort låten och fortsatt låten i latininspirerad tappning.


Santana och Peter Green tillsammans.

Man kan inte förneka en bra låt.. - In My Time of Dying

In My Time of Dying, traditionell gammal Gospel som Bluesmännen från för tolkat i en uppsjö olika varianter och även under olika namn. Låten som sådan har inte har någon känd upphovsman, men det är väl Blind Willie Johnssons inspelning från 1927 som är en av de tidigaste kända (för mig i alla fall).

Den mest kända versionen av låten är väl med lätthet Led Zeppelins även om det finns några till som gjort den. Däribland namnkunniga som Bob Dylan och John Sebastian (även om den i hans tappning hette Well, Well, Well).

Blind Willie Johnsson


Bob Dylan


John Sebastian


Led Zeppelin


Martin Gore


The Bee Good Tanyas

Man kan inte förneka en bra låt... - 9

1975 släppte Joan Baez, en av Amerikas stora vis och folksångare, sin låt Diamonds and Rust. Denna låt sägs handla om hennes förhållande med den inte helt okände Bob Dylan.

Dock var det inte originalet som fick mig att fastna för denna underbara pärla, utan den version som Judas Priest förevigade med plattan Unleashed in The East.
Det var ganska länge som jag faktiskt trodde att det var en Judas låt och det var mer en slump att jag hörde Joan sjunga vad jag då trodde var en Judas cover. Men sent skall syndaren vakna. Hur eller hur, en otroligt bra låt är det.

Om Joan tänkte på Dylan när hon framförde den, undrar man vem Rob hade i tankarna?:-)

Joan Baez


Judas Priest


Givetvis har flera gjort sina versioner på denna låt, t.ex. Blackmore's Knight, men eftersom jag får lite kräkvarningar av dom så får det räcka med originalet och Judas Priest versionen. Gott så.

Man kan inte förneka en bra låt...4

I serien "Man kan inte förneka en bra låt..." fortsätter vi till en av de personer, som har skrivit flest låtar som blivit andra artisters stora örhängen, nämligen Bob Dylan.
En man som som blivit en av de största både på egen hand, men även lyckats göra sig själv och andra odödliga inom musikscenen genom att låta andra spela hans alster.

En av de mäktigaste låtar han skrivit i mina ögon är "All Along The Watchtower" från 1967. Han gör själv en grym version av låten, men det är väl Jimi Hendrix version som kom året efter som de flesta kommer ihåg.

 Orginalet - Bob Dylan (Sorry, bara ljud)


Jimi Hendrix


Candlemass


Pearl Jam


Taj Mahal


Träd, Gräs och Stenar