Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per.
Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Visar inlägg med etikett Hellsingland Underground. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hellsingland Underground. Visa alla inlägg
Har under en längre tid närt drömmen om att starta en liten festival, lite i Muskelrocks anda, fast med en något annan inriktning och placering.
Idé paketet så här lång innehåller mest bara själva namnet (Bock Rock), inriktningen, placeringen och en massa band som man skulle vilja se. Men även en del av paketeringen i form av logga och viss utsmyckning. Dock inser jag att det med mig och min vansinniga driftighet, som enda person bakom det hela, så
kommer det aldrig att bli av. Därför skänker jag bort hela idé paketet. Mot att om
någon förverkligar det hela så vill jag ha gratis inträde och vara med och välja några av
banden. :-)
Så, vad gäller inriktningen. Stoner, Doom och klassisk 70-tals rock givetvis.
Gärna med ockulta förtecken, för det passar bra till lokaliseringen, som i mina tankar är Lingbo-parken i Hälsingland. Med sin närhet till Hårgaberget och dess sägenomspunna historia, Så funkar just det mystiska väldigt bra.
Lingbo-parken är en liten park, som ligger hyfsat avsides och väldigt naturskönt. Parken är dessutom snyggt sammanhållen med två fasta scener och en angränsande fotbollsplan (camping? :-)) och hyfsat ordnad inhägnad. Finns säkert folk som skulle tycka att det vore jobbigt, men trakten skulle säkert må bra i det stora hela på lite uppmärksamhet. Om inte annat vore den ett riktigt sunt alternativ till Westerndagen i grannbyn Holmsveden.
Lite självisk i placeringen är jag ju då den är praktisk för min egen del, eftersom svärföräldrarna råkar bo i byn. :-)
Band jag själv skulle vilja se på en sådan festival? I dagsläget exempelvis: Old Blood, Devil Electric, Hellsingland Underground (självklart), Doomstress, Lykantropi, The Quill plus en uppsjö med andra band. Att hitta bra band inom denna genre känns inte så svårt i dessa tider.
Sedan är det det där med loggan. Givetvis baserad på Hälsinge-bocken, som i sig är rock n roll.
Att man dessutom har en stor skylt av Hälsinge-bocken precis på södra gränsen till Lingbo är ju inte fel. Den skulle man givetvis utsmycka med en gigantisk flyingV gura under festivalens gång som snygg marknadsföring.
Eller vi kanske mer skall kalla det en årskrönika i miniformat. För det här året har inte riktigt flitens lampa bländat, här på Spader Ess. 2016 har för min egen del, precis som för Polarn' Per, bestått av galet mycket stress på jobbet och den energi som funnits kvar har gått åt därhemma (man skulle kunna dra slutsatsen att vi jobbar på samma ställe :-)), vilket gjort att inspirationen att skriva inte varit så hög.
Men det har varit en hel del bra musik ändå. Så i stället för den sedvanliga 13 bästa listan tänkte jag ta upp de plattor som enligt mig stuckit ut extra mycket och som jag lyssnat mest på under året.
Vi börjar starkt med de två band som jag tror gjort störst intryck på mig i år. Båda släppte sina debutalbum och båda knockade migordentligt, men på var sitt sätt.
Vi går sedan över till den svenska avdelningen. Hellsingland Underground, Greenleaf är bara några av alla fantastiska svenska band som gjort bra ifrån sig under året, men dessa är de jag själv spelat mest. The Blue Ruin är från 2015, men som jag själv upptäckte först i år och som spelats en hel del.
Svensk musik fortsätter vara fantastisk och varierande.
Fröken Cunningham o Co. i Purson fortsätter att ge mig sonisk njutning. Tyckte debuten var magisk, men den här plattan har nog växt om.
Det samma kan nog sägas om Devil To Pay.
Dom går från klarhet till klarhet.
Under avdelningen gamla favoriter hittar vi Nick Cave som gav oss en mörk men vacker samling låtar i spåren av sin sons bortgång.
Och Rival Sons fortsätter sin otroliga resa. Extra spännande att få se ett band utvecklas så enormt. Biljetterna till kommande spelningen är bokade och klara.
Ett band som jag lyssnat lite till och från genom åren, men som genom frugans försorg tagit riktigt rot i år, är The Mission. Otroligt att kunna se hur ett band som hållit på i evighet kan mogna så snyggt.
Konsertspringandet har varit likaledes sparsamt under 2016, tror faktiskt att jag redan köpt mer biljetter till 2017 än vad jag gick på under året. Så på den fronten ser det ut att rycka upp sig. Men trots de få konserterna så har jag sett två farväl konserter från institutioner av olika slag,Black Sabbath och Kent. Och på något sätt så känns det ganska underbart att kunna säga att Kent sopade banan konsertmässigt. Och det i sig är en resa för sig själv. Visst, jag har genom åren hört Kent sedan deras debut och tyckt att dom varit helt ok. Men det var inte förrän min dotter snöade in på dem i sina tidiga tonår som jag verkligen förstod deras storhet. Alva skulle varit med på slutkonserterna, men blev fast i Amsterdam, så nu får hon tyvärr leva med mammas och mina historier och Per Sinding Larssens kärleksfulla dokumentär. Men en sak skall ni veta, det finns alltid ett glas vin i Sollentuna om ni vill.
Händelser av det mer sorgliga slaget har vi fått sett mer av under 2016, nämligen ikoner och idoler som går ur tiden. I mina ögon startade det med Lemmy Kilmister (även om det var i slutet på 2015) och fortsatte med David Bowie, Leonard Cohen, Prince osv. Men det är bara att inse att allt som man själv blir äldre så blir ens idoler oftast ännu äldre. Och det vore att ljuga att säga att alla av dem har varit renlevnadsmänniskor.
På den mer positiva sidan kan jag säga att jag fått en ny favoritstad tack vare min dotter, även om det ännu så länge inte har så mycket med musik att göra. Gamla London har fått se sig omkörd som europeisk favorit av dotterns nya hemstad Amsterdam. Men då har jag aldrig varit i Berlin ännu, som jag av någon anledning inbillar mig att jag kommer att gilla. :-)
På musiksidan kan man bara konstatera att det fortsätter komma massor med bra musik. Både från nya vitala band, men även gamla trotjänare som låter piggare än på långa tider.
Så, det är ändå med tillförsikt jag ser på 2017 (bortsett från Putin, Trump och en massa annat elände i världen). Vem vet, det kanske blir så att inspirationen återvänder vad gäller skrivandet.
Jag pratar med Charlie Granberg om Hellsingland Undergrounds senaste och fjärde platta "Understanding Gravity" (2016) som släpptes första april tidigare i år och om hur bandet utvecklats genom åren. Charlie svarar att man hittar nya former att arbeta hela tiden. "Jag antar att det är så man lär sig?", säger han frågande och skrattar.
Bandet som gått från att mer eller mindre vara ett soloprojekt när den första självbetitlade platta släpptes "Hellsingland Underground" (2008) till att vara en fullbandsakt idag har avkrävt denna kapellmästare sina förändringar. Han återkommer till nya skivan "Understanding Gravity" när han fortsätter, "Ja, verkligen!", säger han och inleder att kommentera låten "Earth's gonna shake" (videoklippet nedan) som exempel, "Den är skriven av både mig och Mats Olsson (gitarr), och så är det på fler spår på plattan. Det har blivit så att jag skriver mer och mer med bandet, vi är ju ett band idag så det är logiskt! Allt rör sig och utvecklas..." Han fortsätter efter en stunds paus, "Temat på plattan är ju, som du kanske förstått, att allt förändras och vi är ett av många bevis på det..."
För det har inte alltid varit så. I begynnelsen var alltså Hellsingland Underground nästan ett soloprojekt när första vaxet lossades. Bandets andra platta ”Madness & Grace” (2010) släpptes via en sk "distributionsdeal". Jag gjorde mycket själv då med, bl a omslag planering etc, men i och med att bandet formades så krävdes mer engagemang av medlemmarna. "Det fanns entusiasm, men det kanske inte den erfarenhet som krävdes...", säger Charlie och det går att höra uppriktigheten i hans röst.
På bandets tredje platta ”Evil Will Prevail” (2012) gick samarbetet vidare via ett produktionsbolag som även hade management för bandet under en period. Erfarenheterna som präglat de senaste åren är enligt Charlie självrannsakan, åtminstone för sin egen del. "Vi, eller jag, har onekligen avverkat en och annan kollega, så det har ju behövts!", säger han och behöver knappast förklara att det är en bransch som kan vara lika etsande i samarbete som det kan vara lätt att samarbeten går i andra riktningar... "Jag tror varken vi eller dom var nöjda med utfallet. Kanske var vi för otåliga, jag vet inte? Men även fast man i efterhand skulle velat göra saker annorlunda om man haft chansen... så står man ju där man är och det är därifrån man kan fortsätta... inte från någon annanstans om man vill vara realistisk!", säger han med allvarligare ton och kommer åter igen in på denna fjärde och senaste fullängdares tema.
Charlie Granberg
Personligen tycker jag (Polar'n Per) att bandet presterat en av sina bästa album i denna senaste "Understanding Gravity" och förra plattan ”Evil Will Prevail”. En skillnad från förra plattan är nu att bandet inlett samarbete med både skivbolag och åter skakat liv i den gamla distributionsdealen.
Man har ett antal bokningar i Danmark (som genomfördes i anslutning till skivsläppet), men även senare i Spanien och på hemmaplan i Sverige. "Vi kommer ha release-partyt på Katalin i Uppsala, senare i maj (2016-05-13) och har bokning på anrika Majorna i Göteborg!", "Vi firar ju 10-årsjubileum och det måste ju firas, så vi får se vad vi hittar på!", Charlie fortsätter, "Sen får vi väl köra på tio år till? ...och lära oss ännu mer av alla hinder på vägen!"
Samtalet med Charlie avslutas med att vi pratar om senaste videosläppet "As Dreams Go By" (videoklippet ovan), lite löst om Charlies konstutställningar och om musikscenen generellt... men jag kan inte släppa att det kommer hittas på mer av detta band vars inspiration finns i både Hällsingebygden och kanske svårtytt i folkrock och band som Perssons pack och det gamla kultbandet Traste Lindéns Kvintett men även i mer långväga och självklarare akter som Allman brothers, Lynnard Skynnard och annan "Southern rock", men Charlie nöjer sig inte där "Bob Dylan är en idol, och förresten även numera Bruce Springsteen, även fast jag försökt värja mig! Det finns något med singer-songwriters som jag är svag för!", och jag kan bara hålla med!
Jag skulle kunna sitta i timmar och surra, men natten har tyvärr sina begränsningar... Det är dags att korta av!
/Polar'n Per
Tre starka kort bland musikaliska spelfilmer enligt Charlie;
1) "Spinal Tap", fast det är väl allas favoritfilm?
2) "The Doors", som man kan se om-och-om-igen...
3) Mest trivsam är nog ändå "Almost famous!", fan, den är bra...
Det är väl ingen hemlighet att jag är aningen svag för Hellsingland Underground redan sedan tidigare. Vilket bara cementeras genom senaste
plattan, Understanding Gravity, som jag ganska snabbt konstaterade att det här är bandets bästa platta hittills i mina öron.
Skivan släpps nu den 1:a April, tro mig. Tro mig även när jag säger att den är så långt ifrån ett aprilskämt som det bara går.
Dessutom känns det som deras Americana inspirerade musik med inslag av country är mer rätt i tiden än
någonsin.
Vilket borde kunna göra att dom spelas flitigt på
radio, för det finns en hel del hitvänliga låtar på Understanding Gravity.
Charlie Granberg och
grabbarna (Mats, Peter, Martin, Thomas och Patrik) har verkligen lyckats på alla plan. Från otroligt
välkomponerade låtar till titeln och omslaget, som i sig är en paketering bra nog att
ha kommit från självaste Hipgnosis.
Skivan öppnar starkt med ett par väldigt direkta och trallvänliga låtar, för att på senare delen ta ur svängarna lite extra och bjuda på lite mer komplexitet. Plattan som helhet är något extra. Från omslaget och temat, ända till sista låten är det genomgående hög kvalitet. Ett riktigt gediget hantverk från ax till limpa.
Jag nämnde Americana med
countrytouch och det skall väl i ärlighetens namn sägas att det bara är
en liten del av mixen. En sammanfattning är nog mer rättvis som en stor
dos storslagen rock kryddad med outlawcountry. Men under huven gömmer sig så mycket mer. Det finns både Eagles,
Allman Brothers, Beatles och små doser Zappa och Pink Floyd att hitta för den som
lyssnar. Bland annat. Men i det stora är det Hellsingland Underground.
Stort sväng, stort hjärta, invävt i sköna låtar med texter som är små
vackra berättelser från livet. Man kan i texterna ana ett tema runt livets förmåga att slå om kull en gång på gång och hur man reser sig däremellan men även livets obarmhärtiga dragningskraft mot slutet. (Understanding Gravity helt enkelt). Detta är utan tvekan bandets mest helgjutna platta hittills.
Skivan är som en frisk fläkt för en varm
sommarkväll. Jag skulle gärna se Charlie sitta i gungstol på Jills
veranda (tv-programmet) för där tror jag att han skulle passa in som en hand i handske och bandet därigenom få en välförtjänt chans att nå ut till en stor publik.
Så,
även om bandets senaste låtar har kapaciteten att höras på egen hand så
kommer åtminstone jag att spela dem flitigt både i Hälsingland och resten av världen, var
jag nu än befinner mig i sommar. Med allt detta kan jag inte annat än ge höga betyg. Det blir full pott, riktigt starka 5 Ess av 5 möjliga, för det här är musik som växer och kommer kunna stå
emot tidens tand med bravur. Så nu gäller det att se om man hinner norpa åt sig ett ex. av den gröna vinyl utgåvan. För den är snygg.
Håll även utkik efter Polaren Pers intervju med Charlie som kommer alldeles strax.
Sammanfattning:
Betyg 5/5
Favoritspår: Eart's Gonna Shake
Skivbolag: Killed By Records
Release: 1:a April 2016
Hälsingarna i Hellsingland Underground är tillbaka med ett videosläpp från den kommande plattan, Understanding Gravity. Låten, Earth's Gonna Shake, ger smakprov på lite Norrländsk Americana rock när den är som bäst.
Skön video, riktigt bra låt och sedvanligt snyggt omslag till den kommande plattan.
Trots att man har en helt annan typ av bild till omslaget på nya plattan, så upplever jag en viss likhet med förra skivans omslag. Det är något med färgskalan och flygandet som binder ihop det. Jag gillar.
Att sedan titeln och bilden passar som hand i handske är extra snyggt.
Att den dock får mig att minnas en inte allt för trevlig dag, då min son vann en tävling i just att hoppa längst från gunga och landade med ansiktet först in i staketet som omgärdade lekplatsen, ja det får jag väl ta.... :-)
Skrev för en tid sedan om konstnären Luis Ricardo Falero's målning The Departure of the Witches som tydligen är ett populärt motiv till just skivomslag.Så pass poppis att ännu ett har dykt upp.
Denna gången är det Texasbandet Goat Bong som valt just denna tavla som grund för omslaget till sin senaste EP. Tidigare har det det setts både som omslag för Helssingland Underground och Death Blood Destroyer (minst).
Vad är det nu man brukar säga? Kär tavla blir många omslag? :-)
Musikaliskt håller jag fortfarande på Hellsingland. Undrar lite om det är fler tavlor därute, som blivit föremål för ånga omslag på detta sättet?
Det är väl inte någon direkt överraskning att jag tycker att skivomslag är en viktig del i helhetsupplevelsen när det kommer till skivor.
Den eviga frågan är, kan man döma en skiva efter omslaget? Här har vi två skivor, med till synes samma omslag.
Dels svenska Helssingland Undergrounds, Evil Will Prevail från 2012 och ett band
från Belgien som heter Death Blood Destroyer som gett ut EP:n Human Feast 2014.
Grunden för omslagen är 1800-tals målaren Luis Ricardo Falero's målning The Departure of the Witches.
Luis har gjort en hel del fantastiska målningar, som med sina ofta mystiska och exotiska motiv, inte helt sällan med häxor och myter i motiven (ett smart drag om man vill måla lite naket (och det ville gamle Luis (ofta))). Vilket i sin tur gör att de är som gjorda för att bli skivomslag, för vem vill inte ha naket och mystiskt på sitt omslag om man kan, och kunna legitimera det som konst.
.
Samma motiv, dock något olika processad vad gäller färgåtergivning.
Motivet i sig är mjukt och böljande erotiskt, men med en rejäl dos mörka undertoner. Ser man till hur de olika banden sätter sin prägel på bilden, så tycker jag nog att Hellsingland Underground har en liten fördel, då Belgarnas logga och namn inte ger mig så mjuka vibrationer direkt. Givetvis kan kontraster ha sin givna plats.
Båda bandens titlar på skivorna tycker jag stämmer in bra på vad själva album konsten förmedlar. Även om man tittar på själva låttitlarna, så kan man se ett tema som passar in i den inramning som jag tagit mig friheten att se.
Sedan över till själva innehållet.
Här snackar vi om kontraster. Huja! Det går givetvis att gömma många typer av musik inom det utmålade temat, men jag skall vara ärlig, det är bara en av skivorna som jag orkat lyssna igenom hela vägen och det skall nog inte vara så svårt att lista ut vilken. Heja Sverige.
Det här blev ett aningen spretigt och snurrigt inlägg, men slutkontentan är ändock att ibland går det bra att köpa en skiva enbart baserat på ett snyggt och tilltalande skivomslag, ibland inte.... Det hela beror nog mer på mottagaren än något annat. Den enes bottennapp är den andres lycka. Hade jag köpt skivan med Death Blood Destroyer hade jag ärligt talat blivit en hel del besviken, inte min kopp av Thé som man brukar säga.
Hellsinglands skiva däremot, skulle gärna få ingå i min skivback, snurra på skivtallriken eller till och med hänga på väggen.
Och kom ihåg att jag inte på något sätt är jävig i saken, men jag kom nyss hem ifrån He(ä)llsingland.... :-)
Vi börjar veckan med en video som är både otroligt vacker i sin enkelhet, även om jag misstänker att den inte var helt enkel att skapa. Den Italienske konstnären Rino Stefano Tagliafierro har gjort ett videokollage, där han, väldigt subtilt animerat gamla klassiska konstverk och satt musik till.
Här är bara nåra av de känslor filmen förmedlar: Vackert, stilfullt, mörkt, storslaget, erotiskt och skrämmande, allt i en salig röra. Strax efter sex minuters strecket, så finns det något för alla som gillar omslaget till Hellsingland Undergrounds senaste platta.
Sedan är det det där med loggan. Givetvis baserad på Hälsinge-bocken, som i sig är rock n roll.
