Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per.
Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Det är väl inte direkt någon hemlighet att jag gillat King Buffalo galet mycket sedan tidernas begynnelse. Nya smakprovet "Quickening" från kommande plattan, Longing To Be The Mountain, sänker inte direkt mina förväntingar.
Grabbarna fortsätter att skapa stämningsfull och smekande psykedelisk musik. Quickening är på gränsen till hypnotisk i sin inbäddning av monotoni och den svala värmen från Seans sång. Och sedan mot slutet, i övergången mellan det monotona och bombastiska, där bor ren magi.
Nya plattan finns att förbeställa i lite olika format och skepnader. Själv skulle jag vilja ha den vinyl som man kommer att sälja på livespelningarna (ruggigt snygg), men eftersom den är limiterad lär den ta slut fort under deras kommande östkust turné i USA. Jag kan bara hoppas att dom återkommer till Sverige snart igen.
In Swenglish: It's no secret that I have liked King Buffalo crazy much since the beginning of time.The new teaser "Quickening" from the upcoming album, Longing To Be The Mountain, does not directly lower my expectations. The guys continue to create moody and soothing psychedelic music.Quickening is on the verge of hypnotic in its embedding monotony and the cooling warmth of Sean's song.And then towards the end, in the transition between monotonous and bombastic, there lives pure magic.
The new album is available to pre order in a few different formats and shapes.I
myself would like to have the vinyl that they will sell on the tour
(scary nice), but as it's limited, it will probably sell out soon during their
upcoming East Coast tour in the United States. I can only hope that they will return to Sweden again soon.
So we have now gone through Friday and Saturday, of the Desertfest London, and that leaves us at the closing day Sunday.
This is by far the most problematic day for me to get my head around, as this day brings collisions in abundance for me.
The bands I really would like to see this day are as follows: The Necromancers, King Buffalo, Hawkwind and Monster Magnet. But as I just got the chance to see King Buffalo the other day, I guess that it would be The Necromancers for me on this occasion.
The bands leading up to the Hawkwind gig, is more or less an open book for me, but I guess that Chrch would be Sundays opening act closely followed by LLNN.
And as Hawkwind is important for me and Nebula is a great band who are playing just before, makes a natural selection.
Now we just have to wait and see what Spader Daughter And Will of Spades cooks up for us at the festival. I'm excited and I hope you are as well.
Äntligen fick jag chansen att se mina gamla favoriter King Buffalo live på en scen i Stockholm. Den som läst bloggen länge vet att dom dök upp på min radar i spillrorna av sin förra skepnad, Velvet Elvis. Den demo som det nybildade King Buffalo levererade bara månader efter att Velvet hade upplösts, var en knock. Som demo betraktad var den löjligt välproducerad, och vilka låtar sedan. Detta är inte första gången man spelar i Sverige, Göteborg har haft ett besök av Rochester-grabbarna tidigare, men detta var alltså Stockholmspremiär.
Jag blev verkligen inte besviken. Det blev nästan ännu tydligare live, långt från studions möjligheter, hur denna trio magisk väver ihop trummor, bas, gitarr och sång. Hur man på bara tre man kan låta så harmoniskt och komplext, utan att för den delen bli överarbetade. Mitt stora intryck är värmen i låtarna. Sean Mcvay's förtrollande röst, som både låter stark och spröd på samma gång. Scott Donaldson's energiska trummande som lägger en stabil grund. Dan Reynolds bas som både fyller Scotts trum-groove, och samtidigt harmoniskt agerar kompgitarr till Seans otroliga sologitarr. Så jäkla överväldigande snyggt. De till synes sömlösa övergångarna mellan det skira, flummiga psykedeliska, till blytunga bombastiska krevader av rå energi.
Det var även första gången för min del att besöka Undergången på konsertlokalen Slaktkyrkan, även det en positiv upplevelse. Skönt ställe och hyfsat bra ljud. Hit kommer jag gärna tillbaka. Att man dessutom bokar bra band är ju en stor fördel.
Det var roligt att byta några ord i merch-båset med Scott och Dan. Inte dumt heller att kunna plocka hem en ny signerad godsak till samlingen.
Vilket osökt för mig in på en passande liten brasklapp för den nära framtiden, då King Buffalo även kommer att spela på DesertFest i London mellan den 4:e och 6:e Maj. Som det ser ut nu så kommer Spader Ess att ha representanter där (Spader Dotter o kanske Will of Spades). Detta kommer att innebära att det stundtals blir artiklar på Engelska, efter önskemål av festivalarrangörerna. Troligen av blandad kvalitet, bättre med dom i England och sämre med mig. :-)
Somewhat scetchy English version:
----------------------------------------------------
At last I got the chance to see my old favorites King Buffalo live on stage in Stockholm.
Those who read the blog for a longer time know that they first appeared on my radar in the ruins
of their former shape, Velvet Elvis. The demo that the newly formed King Buffalo delivered
only months after Velvet had dissolved was a knockout. As a demo, it was ridiculously well-produced,
and the songs, the songs....
This is not the first time they play in Sweden. Gothenburg have had a visit of the Rochester guys earlier, but
this was their Stockholm Premiere.
And I was not disappointed. It became even clearer for me live, far from the possibilitys of the studio, how this trio magically weaves drums, bass, guitar and song. How just three you can sound so harmonious and complex, without being overworked.
My big impression for the night is the warmth of the songs. Sean Mcvay's enchanting voice, which sounds both strong and brittle at the same time. Scott Donaldson's energetic drumming that puts a stable foundation for the music. Dan Reynold's bass, which both fills in with Scott's drum-groove, and at the same time harmoniously acts as a rythm guitar to Sean's incredible solo pieces. So fucking overwhelmingly handsome, to be blunt. The seemingly seamless transitions between the sheer and hazy psychedelic to right out leaden bursts of raw energy.
It was also the first time for me to visit the Slaktkyrkan (Slaughter church), also a positive experience. Nice place with pretty good sound. I will gladly come back. Additionally, booking good bands is a big advantage.
It was also nice to say get to say hi to Scott and Dan in the merch booth. Also it's good to go home with a new signed treat to the collection.
Which gives me an opportunity for a future disclaimer of sorts. As King Buffalo will play at DesertFest in London between the 4th and 6th of May. As it seems now, Spader Ess will have representatives there (Spader Daughter and maybe Will of Spades). Therefore, from now on some of be articles will be in English, as requested by the festival organizers. Probably of mixed quality, better when done by those in England and worse when done by me. :-)
Jahap, då var den över oss, Buffelveckan.
Veckan då bufflarna släntrar in i stan och spelar upp till dans.
I kväll blir det King Buffalo på klubb Undergången och på lördag The White Buffalo på Kägelbanan.
Rapporter från båda spelningarna kommer senare.Om du inte har något för dig, så.....
Första artikeln för 2018.
Vilket höll på att resultera in en felskrivning direkt. Höll på att skriva att King Buffalo släppte sin debutplatta "Orion" förra året, men det skall ju vara förrförra året sedan ett par dagar tillbaka. En platta som hamnade på 2016 års topplista och är en av skivorna från den listan som snurrat mest sedan dess.
Nu inleder King Buffalo det nya året med att släppa en EP vid namn "Repeater". Initialt var det tänkt att de tre låtarna skulle ingå på deras uppföljare till debuten, men man kände att dom här låtarna hade ett eget liv och behövde släppas separat.
Musiken är lite som titeln säger, just repetitiv. Bandet fortsätter med sin lågmälda, melankoliska expedition längs den meditativa stig som musiken från debuten slog an, men nu glider man, i dessa nya låtar, an längre in mot det hypnotiska och psykedeliska, framför allt i titelspåret.
Det här är absolut inte en platta för ens som är ute efter snabba hits, utan mer för den som vill bege sig ut på en sonisk resa. Behöver jag säga att jag fortsätter resa med King Buffalo.
EP:n släpps den 5:e Januari och skall komma i Digitalt format och en limiterad Vinyl. Där vinylutgåvan har alla låtar på ena sidan, och "B"- sidan får ett unikt Silcscreen tryck.
Ett av mina stora favoritband på senare tid, King Buffalo gör sig redo för en Europasväng. En ganska duktig runda dessutom. I skrivande stund inget Svenskt datum, men det finns en TBA lucka mellan gigen i Danmark och Norge som man inte har någon bokning på just nu, så en hugande svensk bandbokare har ju världens chans att få ett brutalt bra amerikanskt band på scenen som ändå är på resande fot i trakterna!!!
Bara ett litet konsumenttips från oss här på Spader Ess.
Eller vi kanske mer skall kalla det en årskrönika i miniformat. För det här året har inte riktigt flitens lampa bländat, här på Spader Ess. 2016 har för min egen del, precis som för Polarn' Per, bestått av galet mycket stress på jobbet och den energi som funnits kvar har gått åt därhemma (man skulle kunna dra slutsatsen att vi jobbar på samma ställe :-)), vilket gjort att inspirationen att skriva inte varit så hög.
Men det har varit en hel del bra musik ändå. Så i stället för den sedvanliga 13 bästa listan tänkte jag ta upp de plattor som enligt mig stuckit ut extra mycket och som jag lyssnat mest på under året.
Vi börjar starkt med de två band som jag tror gjort störst intryck på mig i år. Båda släppte sina debutalbum och båda knockade migordentligt, men på var sitt sätt.
Vi går sedan över till den svenska avdelningen. Hellsingland Underground, Greenleaf är bara några av alla fantastiska svenska band som gjort bra ifrån sig under året, men dessa är de jag själv spelat mest. The Blue Ruin är från 2015, men som jag själv upptäckte först i år och som spelats en hel del.
Svensk musik fortsätter vara fantastisk och varierande.
Fröken Cunningham o Co. i Purson fortsätter att ge mig sonisk njutning. Tyckte debuten var magisk, men den här plattan har nog växt om.
Det samma kan nog sägas om Devil To Pay.
Dom går från klarhet till klarhet.
Under avdelningen gamla favoriter hittar vi Nick Cave som gav oss en mörk men vacker samling låtar i spåren av sin sons bortgång.
Och Rival Sons fortsätter sin otroliga resa. Extra spännande att få se ett band utvecklas så enormt. Biljetterna till kommande spelningen är bokade och klara.
Ett band som jag lyssnat lite till och från genom åren, men som genom frugans försorg tagit riktigt rot i år, är The Mission. Otroligt att kunna se hur ett band som hållit på i evighet kan mogna så snyggt.
Konsertspringandet har varit likaledes sparsamt under 2016, tror faktiskt att jag redan köpt mer biljetter till 2017 än vad jag gick på under året. Så på den fronten ser det ut att rycka upp sig. Men trots de få konserterna så har jag sett två farväl konserter från institutioner av olika slag,Black Sabbath och Kent. Och på något sätt så känns det ganska underbart att kunna säga att Kent sopade banan konsertmässigt. Och det i sig är en resa för sig själv. Visst, jag har genom åren hört Kent sedan deras debut och tyckt att dom varit helt ok. Men det var inte förrän min dotter snöade in på dem i sina tidiga tonår som jag verkligen förstod deras storhet. Alva skulle varit med på slutkonserterna, men blev fast i Amsterdam, så nu får hon tyvärr leva med mammas och mina historier och Per Sinding Larssens kärleksfulla dokumentär. Men en sak skall ni veta, det finns alltid ett glas vin i Sollentuna om ni vill.
Händelser av det mer sorgliga slaget har vi fått sett mer av under 2016, nämligen ikoner och idoler som går ur tiden. I mina ögon startade det med Lemmy Kilmister (även om det var i slutet på 2015) och fortsatte med David Bowie, Leonard Cohen, Prince osv. Men det är bara att inse att allt som man själv blir äldre så blir ens idoler oftast ännu äldre. Och det vore att ljuga att säga att alla av dem har varit renlevnadsmänniskor.
På den mer positiva sidan kan jag säga att jag fått en ny favoritstad tack vare min dotter, även om det ännu så länge inte har så mycket med musik att göra. Gamla London har fått se sig omkörd som europeisk favorit av dotterns nya hemstad Amsterdam. Men då har jag aldrig varit i Berlin ännu, som jag av någon anledning inbillar mig att jag kommer att gilla. :-)
På musiksidan kan man bara konstatera att det fortsätter komma massor med bra musik. Både från nya vitala band, men även gamla trotjänare som låter piggare än på långa tider.
Så, det är ändå med tillförsikt jag ser på 2017 (bortsett från Putin, Trump och en massa annat elände i världen). Vem vet, det kanske blir så att inspirationen återvänder vad gäller skrivandet.
Där, någonstans vid strandlinjen på franska Rivieran ligger jag, Polar'n Per, och tar igen mig, Tempot är lågt. Till och med mycket lågt till skillnad från i Sverige där festivalsommaren rusar på i högtryck.
Visst kan man vara något frustrerad över missade akter som Iron Maiden och Deep Purple, men vad finns att klaga på när man klarat av snart några veckor av bl a Sveriges fotbollsmatcher i EM, Omaha Beach, Ubåtshamnen från klassiska "Das Boot" (1981) i La Rochelle samt druckit skumpa och vin i alla dess franska former.
Jag har innan ledigheten dessutom hunnit se Håkan Hellström slå publikrekord för en dag på Ullevi, men det får man väl inte säga i det här jävla landet! (ehe...) Lönelistan ska hur som helst levereras och fy på mig som inte gjort några speciell intervjutrevare, som jag helst hade velat göra, men jag har ändå fyllt en lista med riktigt smarrigt gott-å-blandat!
Jag fick en fråga om det fanns någon inbördes rankning av låtarna i och med numreringen och svaret är nej, det återspeglar möjligen i vilken ordning jag lagt till låtarna i min spellista, där enda justeringarna jag gjort är för variationens ändamål, det kommer inte hända att jag serverar fyra svåra proggrocklåtar intill varandra, eller döds... Ja, ni fattar!
En snabb återkoppling till förra månadens lista... Cult of Luna kommer att göra fem spelningar i höst med Julie Christmas (fd Battle of Mice) som bara var tilltänkt att vara studiomusiker. Dessa är annonserade att spela senaste plattan från start till mål. Inget mer inget mindre...
1) Gamla Pengar "Stekt Orm III" (2016)
I Göteborg hittar vi punkarna i Gamla Pengar, där plöjer dom traditionell punk så som den gjordes i första svenska vågen och inte helt otippat ligger de i den klassiska punkkatalogen som skivbolaget Beat Butcher skänkt det svenska kulturarvet sedan mitten/slutet av 80-talet. Tankarna går onekligen till band som Cosa Nostra när jag hör denna kvartett som varit produktiva och släppt musik nästan årligen sen 2010. "Stekt Orm III" är något så lustigt som en första singel från EP´n "Ingen Kan Allt - Men Alla Kan Dra Åt Helvete" som släpps senare i höst! Videon nedan är skapad i Grand Theft Auto V movie editor av bandets gamle basist Ted Franson som, enligt bandet, är galen i tv-spel... ...ehe... OK! Jag köper grejjen!
2) Dan Reed Network "Champion" (2016)
Svenskbekantingen Dan Reed sätter ihop sitt nätverk för ytterligare en vända. Det här är cheesy. Fint som fan... borta är allt det där funkiga som en gång gjorde soundet ganska eget. Jag vet inte vad jag ska tycka om det här, men att killen hittar gig runt norra Stockholm kan knappast chocka. På Gröna Lund höll man låda i början av juni för att fira skivsläppet på nöjesfältet.
3) Trettioåriga kriget "Seaside air" (2016)
Någonstans mellan progg eller rock'ala'David Bowie hittar denna vackra låt in. På bandets 10:e vax är låtarna luftigare. Musiken är mer lounge än någonsin och välspelat är det minst sagt.
4) King Buffalo "Down From Sky" (2016)
Jag kan inte främja mig från plattan "Orion" (2016) som skapar sin ljudbild i progressiv riktning med återhållsam energi som kombineras med det som Spader Ess kallar meditativ utforskande. Det här är ett lysande vax... Klart den ska med här när plattan gör anspråk på rotation i mina öron! Här är goo Stoner-rock från Rochester, i stora Amerika!
5) Death Angel "The Moth" (2016)
Ett av mina absoluta favoritband från den amerikanska "Bay area-scenen", Death Angel, är tillbaka med fullängdaren "The Evil Devine" (2016). Lyssna på bandets utveckling genom debutplattan "The Ultra-Violence" (1987, som producerades av ingen mindre än Kirk Hammet), via "Frolic Through the Park" (1988) och vidare till "Act III" (1990). Där finns en stor dos musikhistoria från hur Thrashen etablerades i skuggan av "Big 4" (Metallica, Anthrax, Megadeth och Slayer)!
6) Toxic Rose "We All Fall Down" (2016)
Ja, jäklar det blev en platta till slut! ...och vilken platta det blev! Efter bandets lovande EP som jag tror släpptes 2012 har man nu levererat! "Total Tranquility" (2016) är ett litet mästerverk från Stockholm som för tankarna norröver mot Uppsalas Crash Diet i samma gengre! Det här är bra!
7) Doug Seegers "Don't laugh at me" (2016)
Jag vet inte varför Doug Seegers inte spelat in den här låten tidigare. Sen några år tillbaka har denna låt ofta avslutat hans spelningar och lyssnar man på texten så finns det en fantastisk berättelse, och en vädjan som framförs innerligt trovärdigt av denne uteliggare som slog igenom med buller och bång i det fantastiska folkmusik-programmet "Jills Veranda" (Jill Johnsson, SVT). Låten är sen tidigare känd från inspelningar med Mark Wills (1998, som nådde amerikanska billboardlistans andra plats med låten), men senare även har spelades in av en av låtskrivarna Steve Seskin (2000, som skrev låten åt Mark tillsammans med Allen Shamblin). Låt dig få rysningar i genomlyssningen av denna låt och smaka sen av den något rockigare nysläppta plattan "Walking On The Edge Of The World" (2016). Doug var förövrigt musiker för ingen mindre än Buddy Miller innan han sadlade om till en mindre smickrande heltidssysselsättning som alkoholist... Sen ett antal år tillbaka är Doug nu helnykterist och levererar musik som aldrig förr!
8) Myrath "Believer" (2016)
Jag har ju som målsättning med denna lista att erbjuda det som säger "tjong i min kola", främst med fokus på musik som inte får så mycket uppmärksamhet, som jag tycker den förtjänar, och tyngdpunkten ligger inte helt sällan på hemmaplan i Sverige. Här kommer dock hårdrock från gränslandet mellan Upplands Väsby och Dream Theater fast från ett ovanligare håll, betydligt längre bort ifrån. Vad sägs om orientaliska inslagen och ett progressivt rockband från Tunisien? Plattan "Legacy" (2016) som är bandets femte platta sen 2005 vittnar om gott om talang och udda ljudbilder serverat i ett bekvämt proggigare hårdrocksformat! Kolla av deras skitsnygga och något udda video nedan.
9) Nordic Union "The War Has Begun" (2016) Ronnie Atkins (sång), den fantastiskt fina rösten från Pretty Maids "teamar" upp med svenske låtskrivaren Erik Mårtensson (Ecplipse) och man levererar klassisk nordisk hårdrock, precis som bandets namn antyder och plattan heter... "Nordic Union"! Ni som kan er Pretty Maids vet exakt vad man kan förvänta sig och det levereras exakt vad som kan förväntas. Atkins är dock noga med att påpeka att Pretty Maids är hans primära intresse och att detta är något kul han velat göra med Mårtensson...
10) Katatonia "Serein" (2016)
Stockholmarna släpper sitt elfte album sen debuten 1993, Plattan "The Fall of Hearts" (2016) ligger där någonstans i närheten av Pain of Salvation, Mikael Åkerlunds Opeth, med finurliga undertoner och flirtande med band som Tool. Det här är vackert och progressivt! Plattan smakar nattkörning, långa sträckor! Jag återkommer ofta till Katatonia när jag är själv hemma och skriver...
11) Unleashed "They Came To Die" (2015)
I slutet av förra året släppte veteranerna i Unleashed "Dawn Of The Nine" (2015) bandets tolfte platta! Jag har haft den på håll ett tag, men på resan ner genom Europa tog den plötsligt sitt utrymme i mina hörlurar... Det är precis så bra som man förväntar sig från Johnny Hedlund (sång, bas) och hans vapendragare som redan i slutet av 80-talet byggde metallscenen i Stockholm!
12) The Crown "In Bitterness And Sorrow" (2016)
Ungefär lika länge som Unleashed (ovan)har levererat sin snabba hårdrock från huvudstaden har The Crown levererat sin från Trollhättan! Ute finns bandets tionde vax och man måste tillstå att det är en herrans massa energi i bandet som mer eller mindre låg i dvala för några år sedan... Låten "In Bitterness And Sorrow" är en nyinspelning från bonusmaterialet på limited-släppet av plattan "Doomsday King" (2010). Nedan finns denna tidigare utgåva och i Spotify-listan nyinspelningen som släpptes i år... Det här är skitbra! Jag är, som jag nämnt tidigare, svag för den klassiska gamla skolans dödsmetall!
13) Volbeat "For Evigt" (2016)
Nu är det dax igen! Ett pärlband av danska radiohits levereras på ömsom engelska och ömsom danska. Ny i bandet är sen några år tillbaka nu är Rob Caggiano (Gitarr, fd Anthrax). Äh, det finns egentligen inget att säga om bandet som ni inte redan vet... Håll till godo med lite mandolin!
14) Machine Head "Is There Anybody Out There?" (2016)
Robert Flynn är en riktigt intressant frontman som jag med stor glädje följt sen släppet av bandets fantastiska debutplatta "Burn My Eyes" (1994). Genom åren har det trillat ut både vax och tänkvärdheter från bandet, inte minst när Phil Anselmo (fd Pantera), med all rätt läxades upp av Flynn! Nedan finns en första del (av två) om inspelningen av "Is There Anybody Out There?" (2016). Det är kul med band som bjuder in deras lyssnare lite närmare. En sak till... Bandets live-vax Hellalive (2003) håller jag som en av tvåtusentalets bästa live-inspelningar!
15) Peter Nordberg "Om du lämnar mig nu ger jag fan i hela solen" (2016) Peter Nordberg är en av Sveriges mest bortglömda singersongwriters eller spelman. Det här är en finfin avslutning på listan och ett avbrott från en lite hårdare del i listan. Här finns gott om berättelse och vackra toner. En av anledningarna bakom hans något blygsamma framtoning i Sverige kan vara att karriären tagit fart i vårt kära grannland, Norge, där Nordberg samarbetat flitigt med Vidar Johnsen. Jag tror detta är Nordbergs fjärde soloplatta (förra släpptes 2012).
Vi har så gott om svenska duktiga berättare, jag pushar på för fantastiska Mäbe mellan varven, Roger Karlsson (23 till) och nu Nordberg... Kom igen och ge mig ditt bästa tips om ny bra musik till mig i kommentarsfältet nedan alternativt hylla någon av låtarna du gillar, vettja!
Min lön är din kommentar... Lönekontoret at your service!
/Polar'n Per
Tidigare löneutbetalningar 2016:
Lönelistan januari
Lönelistan februari
Lönelistan mars
Lönelistan april
Lönelistan maj
Det har varit en lång väntan men Äntligen är den över. King Buffalo har
släppt sin första fullängdare, Orion.
Visst, sedan man lade ner Velvet Elvis,
så har vi fått både en genial demo och en både snygg och otroligt bra
split EP tillsammans med Svenska Lé Betre.
Visst, det har varit en viss
tröst under tiden, men är man som jag, totalt såld på bandet, är inte
ens för mycket tillräckligt nog. Demon har dessutom varit en ständig följeslagare
sedan den landade i min spelare och hittills överlevt varje gång det
behövts rensas bort musik på grund av platsbrist.
Självklart
medför så högt uppskruvade förväntningar risker. Tänk om man inte
gillar det som kommer? Men precis som på demon så presenterar grabbarna i
bandet en otroligt välskriven och snyggt producerad musikalisk resa. En
resa som absolut var värd att vänta på.
Allt
som oftast så ligger sången och melodin som en sval, melankolisk och återhållsam filt över musikens monotona, suggestiva aggressivitet.
Tillsammans bildar dom ett återhållsamt kaos av meditativ utforskande.
Att ligga i mörkret och lyssna på King Buffalo blir som en resa både
bort och in i ens eget inre.
Måste jag jämföra detta med
något annat för att ge en bild till den som undrar, så kan jag nog bara
tänka på ett Pink Floyd på steroider.
Skivan växer för
var lyssning och jag kan bara dra en lättnadens suck och dela ut det där
extra esset. Det blir full pott, 5 ess av 5 möjliga. Och därmed ännu
högre förväntningar inför nästa platta, som jag hoppas inte dröjer allt
för länge innan den dyker upp. För jag vill bara ha mer. Mycket mer. Jag
är övertygad om att även denna skivan kommer att existera på mitt
minneskort längre än de flesta skivor. Helst skulle jag vilja ha den på
vinyl för att riktigt kunna rå om den.
Sammanfattning:
Betyg 5/5
Favoritspår: Sleeps On a Vine och Kerosene
Skivbolag: Osignerade (Skam!!)
Release: 15:e Mars 2016
Jag har vid något tillfälle nämnt att Svenska Bluesrockande Lé Betre tillsammans med Amerikanska King Buffalo skall ge ut en splitplatta. Nu är den här och den gör mig duktigt lycklig. Två favoritband på samma alster.
Skivan som är utgiven av det spännande DIY skivbolaget STB Records innehåller 5 låtar med Lé Betre och 3 med King Buffalo.
Den finns som sig bör i ett antal olika väldigt snygga vinylutgåvor. Vilket gör att denna artikel hade jag lika gärna kunnat satt under rubriken Vinyler som jag skulle vilja ha...
Det enda smolket i bägaren är väl att dollarkursen just nu gör att det blir ganska dyra skivor för oss svenskar.
Men å andra sidan är ju räntan så låg att man kanske skall masa sig till banken och låna till den i stället. :-)
Men ännu så länge får jag, och ni om ni vill (och det vill ni), passa på att lyssna på den på Bandcamp! Och sämre kan man ha det en Fredag, för det svänger.....
Leksand!
Knäckebröd och Ishockey.
Knäckebröd kan jag väl gilla, så länge jag inte får smulorna i sängen, men Ishockey går bort för min del.
Men numer får jag även lägga ruggigt bra Bluesrock till listan, i form av bandet Lé Betre, och det mer än gillar jag. Mycket mer än till och med knäckebröd.
Första gången jag hörde talas om bandet var på School's Out, där Christer Magister rapporterade från bandets releaseparty. Och sedermera har jag även sett att dom uppmärksammats av Stones och då vet man att det är bra.
Lé Betre har nyligen släppt sitt debutalbum, Melas, och vilket släpp sen.
Riktigt rå och oslipad bluesrock i sann svensk anda, som bara fortsätter i de spår som trampas av akter som Graveyard och Mamont med flera. Med andra ord, det kan knappast bli bättre. Hade funnits en OS-gren i just Bluesrock så hade Sverige lätt tagit de flesta pallplatserna....
Marcus Jonssons sång är raspigt rå och han tar ut svängarna. Stundtals går han ut på den tunna fina linjen till totalt sammanbrott med samma bravur som Karl i Mamont. Musiken är driven och svängig. Även om det på ytan är väldigt många likheter med ovan nämnda akter, så finns här lite egna twister på musiken att upptäcka. Tillsammans blir detta ett tokigt svängigt och rökigt fuzzbonanza som inte går av för hackor.
Skivan pryds av ett riktigt snyggt omslag av Thievs of Tower som kombinerar Art Deco och mystik i omslagsbilden. Mycket stilfullt.
Sedan vad det gäller bandnamnet och dess betydelse har jag ingen aning? Samma vad gäller titeln på plattan, Melas, kan vara en pekare till en sjukdomsdiagnos men också ett hotell i Turkiet. Vem vet, men så länge det är så här bra så kan det kvitta.
Jag fick dessutom just reda på att man skall göra en split 12" tillsammans med ett annat av mina nya favoritband King Buffalo. Skivan kommer att släppas via STB Records och behöver jag säga att det är en skiva som jag ser fram emot?
Det börjar bli löjligt med alla höga recensionspoäng som jag delat ut på sistone, men det blir lätt så när det så gott som uteslutande är musik jag gillar som jag skriver om. (får väl börja slänga in lite slaktrecensioner bara för att få lite variation...:-)) Men här kommer ännu en toppnotering. 4 av 5 möjliga ess.
Sammanfattning: Betyg: 4/5
Favoritspår: By The Great White Lights pt2 och Billys Moon
Skivbolag: ?
Release: 28 Februari 2014
Bandet består av följande lirare:
Marcus Jonsson - vocals/guitar
Anders Westman - guitar
Roger Lysén - Bas
Jonas Sahlberg - drums.
Tracklist:
1. Gowns & Crowns 02:30
2. Sir Meadows 03:38
3. Shades of Grey 04:31
4. Agenten 03:17
5. Snake Eyes 03:35
6. Billys Moon 04:37
7. Heel Fire 04:59
8. By The Great White Lights pt2 06:07
9. Tyresoe 03:08
Det här blir både en recension och en liten historieskrivning kring det nydanade bandet King Buffalo. Bandet är sprillans nytt, och då menar jag verkligen nytt. Men det är sprunget ur ett, för mig nyupptäckta band, Velvet Elvis, så vi börjar väl i den änden.
Efter att jag skrivit min något sena recension på skivan In Deep Time (ungefär ett år sen (men det var då jag upptäckte gruppen)) så gav Velvet Elvis nyligen (1:a November) ut uppföljaren, Heavy Heads, en platta som jag såg fram emot att få sätta tänderna i. Dock visar det sig dessutom vara gruppens sista skiva. Jag väljer därmed bara att uppmana er att gå in och lyssna på den på Bandcamp, då den är bra, och lägger i stället min tid på att lyssna på King Buffalo demon istället, som släpptes den 14:e November.
Men det var snabbt marscherat säger då vän av ordning. Från ett till synes hungrigt band i full fart, till en sista platta och skapandet av ett helt nytt band? Ja, säger jag, men det finns förklaringar bakom, och det är sådant som Rock n' Roll myter byggs av.
För att vara en aning diplomatisk, så kan vi säga så här, Thor Harris (från bla. Swans) har skrivit ett litet manifest för turnerande band "How to Tour in a Band or Whatever". Riktar vi in oss på regel nummer 4 så kan vi ana var orsakerna finns.
4-Don’t fuck anyone in the band. There are tons of people to fuck who are not in this band. Dumbass.
En regel som verkar rätt klok, särskilt om man redan har ett långvarigt förhållande (6 år) med en annan bandmedlem. Sedan får ni själva, kära läsare se vilka som inte är med i det nya bandet och dra era egna slutsatser.
Därmed kan vi konstatera att Velvet Elvis has left the building och King Buffalo äntrar scenen i stället. Scott och Randall ber ett par bekanta, Sean McVay och Dan Reynolds från Abandoned Buildings Club, ett annat Rochester band att hjälpa till och genomföra en avskedsturné (under namnet Velvet Elvis tillsammans med All Them Witches) och färdigställa Velvets sista platta. Ett samarbete som klickat så bra att man beslutat sig för att starta ett nytt band, King Buffalo. Så snart turnén är överkommer man att satsa stenhårt på nya bandet.
Nu över till demon.
3 låtar, skrivna i den turbulenta tiden efter VE nedmontering och inspelade under 2 dagar i replokalen. Ett faktum som man normalt skulle tro vore ett ganska råslipat material, men jag måste säga att jag tycker att det är förvånansvärt bra material, både sett ur inspelnings/produktions vinkeln, men även att låtarna i sig håller så hög kvalitet. Bättre än en hel del kommersiellt inspelade skivor jag hört.
Man fortsätter i liknande spår av tung psykedelisk bluesrock som tidigare, men på det lilla som demon ger, så tycker jag att man utvecklas vidare. Jag gillade verkligen den förra inkarnationen, särskilt växelsången mellan kvinnlig och manlig sång, men jag känner att det inte kommer att bli några problem med att åka vidare på den musikaliska resan med King Buffalo i stället, för sången är här mer koncis och träffsäker. Musiken är väldigt vackert, tillbakalutad och meditativt hypnotiskt samtidigt som den gungar loss rejält. Det finns även ett drag av progressiv folkton och även aningen tribal gömt i detaljerna som jag gillar och man blandar skönt mellan fuzzade riff och sprött klingande rena gitarrer. Jag får associationer till en råtung och något flummig Niel Young stundtals och ibland en aning The Doors, men i en modernare tappning. Klart rockigare, kanske inte riktigt lika psykedeliskt som The New Alchemy, men det finns även här liknelser. Jävligt bra helt enkelt.
Så, kära vänner, passa på att tanka ner demon, kostar gratis på Bandcamp. Det finns dessutom ett par ex. kvar av den snygga vinylen In Deep Time. Slår King Buffalo igenom som dom förtjänar, kommer den att bli ett samlarobjekt.
Dessutom är dom fortfarande osignerade, så alla ni med skivbolag i bakfickan, passa på. Och tills någon bokare får tummen ur och tar hit bandet så man kan se dem live får man väl åka till Bison Hill på vägen mot Forsmark så länge, för att kika på levande Bison Buffel. :-)
Jag ger denna demo 4 ess av 5 möjliga, helt enkelt för att jag tycker att det är förvånandsvärt bra och ger ett stort hopp om framtida fullängdsalster. Man skulle kunna vara vitsig och säga att -The King is dead, long live the King! men jag väljer i stället att säga:
Welcome to the world, King Buffalo! May Kokopelli (or maybee Kaakwha as you hail fromSeneca country) grant you a long and prolific career.
Sammanfattning: Betyg: 4/5
Favoritspår: In Dim Light
Skivbolag: Unsigned ??
Release: 14:e November 2013
Bandet består av följande lirare:
Randall Coon - Guitar & Vocals
Scott Donaldson - Drums & Percussion
Sean McVay - Guitar & Vocals
Dan Reynolds - Bass & Vocals
Tracklist:
1. Pocket Full Of Knife
2. In Dim Light
3. Providence Eye
Nya plattan finns att förbeställa i lite olika format och skepnader. Själv skulle jag vilja ha den vinyl som man kommer att sälja på livespelningarna (ruggigt snygg), men eftersom den är limiterad lär den ta slut fort under deras kommande östkust turné i USA. Jag kan bara hoppas att dom återkommer till Sverige snart igen.
