Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per.
Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Eftersom det ändå är casual Friday idag, och att det förra inlägget här på bloggen var en recension av Monster Magnets senaste platta, så tänkte jag att vi skruvar till det lite extra i ett nytt inlägg med "Rocken i Bild"
Vi höjer temperaturen på casual ända till nakennivån Not Safe For Work, det har jag ju gjort tidigare i serien, både med Jimi Hendrix och Scorpions hjälp. Men alltså denna gång med hjälp av Monster Magnet. Ett bra Fredagstema helt enkelt. Kan tyckas lite lågt, men det brukar generera bra besöksstatistik om inte annat. :-)
Även denna gång har jag ingen som helst aning om vem som är fotografen, vilket är lite trist, då min ursprungstanke med serien var att både bilden och den stämning den förmedlar, tillsammans med fotografen var det som skulle hyllas. Därför får vi helt enkelt koncentrera oss på bilden.
Ser man enbart på bandet i sig, så är det väl ett ganska klassiskt bandporträtt. Coola rockdudes som chillar lite i en mörk lounge. Dave med oumbärliga solglasögon, trots den lite skumma omgivningen. Men det är ändå något visst med bilden, som jag inte riktigt kan sätta fingret på... :-) Vad tror ni?
Det är inte alla bilder i rockhistorien som har blivit lyckade, särskilt när det kommer till poserande. Är det dessutom lättklätt, så behövs det en extra fingertoppskänsla, som inte alltid är där. Vilket riskerar att bli platt fall framåt om det inte görs med någon form av stil och finess.
Dock kan det resultera i charmiga bilder i alla fall.
Dagens bild, på Scorpions, är en sådan.
Den saknar allt vad som heter god smak. Just god smak har väl inte alltid varit Scorpions kännemärke överhuvudtaget, även om man åtminstone under de tidigare åren producerade massvis med bra musik. Men istället för den goda smaken har i alla fall denna bilden, med tiden, fått en stor dos charm i stället, och har därmed sin givna plats i rockhistorien den med.
Jag vet inte vem som är fotografen, men dom halvnakna grabbarna på bilden är som tagna direkt från filmen Spinal Tap. Och vad dom tänkte på vid fototillfället kan man stilla undra över. Ett tidsdokument...
Glenn Tipton, som idag fyller 65, har som en av de flinkfingrade dubbelgitarristerna i Judas Priest varit en av hårdrockens och Heavy Metal:ens pionjärer.
Säg den Metallskalle som inte har några känslomässiga band till Judas.
Karriären har gått från traditionell halvproggig hårdrock till att ses som förnyare under NWOBHM åren till att idag ses som ett av de stora kultbanden inom rocken. För min egen del var Judas Priest ett av de banden som var med som tidig inkörsport till rockmusiken. Tyvärr har jag aldrig sett dom live.
Nästa man till rakning är vår egen Europe-bassista, John Levén. 49 år denna dag. Stadig och stabil medlem i Europe, genom både upp och nergångar. Det är extra roligt att grabbarna är tillbaka i sådan högform som dom är. Mitt första minne av Europe är när dom vann Rock-SM. Redan när dom var på väg in på scenen så utropade en polare och jag unisont "Kolla det är ju Eddie Meduzas gitarrist!". Ett par veckor tidigare hade vi nämligen sett Meduza och imponerats av hans unga virila gitarrist som inte riktigt passade in i resten av raggargänget på scenen.
Efter det så passade man på att se Europe så ofta det bara gick. Senast jag såg dem var dock 2008 på Rockweekend i Kilafors. Denna kväll var Joey lite förkyld, vilket gav en i mina ögon skön dimension till hans sång som kan bli lite för putsad ibland.
Mannen som gett kepsen ett ansikte, eller helt enkelt bara dolt det under kepsen, Matthias Jabs från The Scorpions, blir idag 57 år. Vad kan man säga om denna man då, förutom att han är förtjust i kepsar? Jag tänker själv direkt på randiga spandexbrallor.
Som så många andra band med lång karriär så måste jag nog säga att det var bättre förr. En gång i tiden fullkomligt älskade jag Scorpions, men sedan blev dom powerballad bandet nummer ett och då blev dom i stort sett ointressanta i mina ögon.
Judas Priest - Rock in Rio 1991 - hel konsert
Europe - Seven Doors Hotel
The Scorpions - In Trance En av få ballader med Scorpions som är uthärdliga.
Rockballader är ett svårt kapitel. Rätt utfört i rätt inramning kan det vara otroliga höjdpunkter, men det kan lika gärna bli riktiga magplask som för evigt smutsar ner en grupp. Helt enkelt en hårfin gräns mellan bra eller anus.
Ett exempel på en ballad som i mina ögon går till världshistorien som en av de sämsta låtar som någonsin gjorts, är Poison - Every Rose Has it's Thorn. En låt som på egen hand gör att Poison är off limits hemma och ett stensäkert kort för att jag byter kanal om den dyker upp på radion. Av någon outgrundlig anledning så verkar den gå hem hos den stora menigheten, för den ligger ta mig jäklar alltid på samlingsskivor med myslåtar.
För att verkligen understryka detta med den hårfina gränsen så kan man jämföra med en låt som ligger nära Poisons i smörighet och uttryck, men som jag ändå tycker är milsvitt bättre (dock fortfarande väldigt smörig) är Guns n´ Roses - November Rain.
Det är till och med så att en del grupper kan starta bra i denna grenen, men sedan infinner sig någon form av balladhybris som sabbar synapserna i deras hjärnor så att dom framledes alltid blir förknippade med sunkiga ballader. Såsom Scorpions.
Så här kunde dom låta när dom var riktigt bra.
Sedan hände något och det gick verkligen utför.
Ballader är ett ämne som gör sig för listor... Alla har sina egna favoriter, eller hur?
Bra!
Anus!
Och så den här som jag inte vet riktigt var jag skall kategorisera....:-)
