Grattis!! William Shatner

Återigen en gratulation som inte är sprungen direkt ur musiken, då William Shatners arv till mänskligheten inte kommer att ligga inom detta område även om han gjort ett par försök med att kombinera spoken word framträdande till kända låtar.
Utan det är framför allt som den storslagne Kapten Kirk på USS Enterprise i Star Trek som åtminstone jag har tagit honom till mitt hjärta.. 
William Shatner fyller i alla fall aktvärda 82 år idag.


Här är han in en humoristisk hyllning till George Lucas.

Dagens Musiktips - Black Star Riders

Jag har precis snabblyssnat på Black Star Riders första singel "Bound For Glory", som kan hittas på Classic Rocks hemsida, från den kommande fullängdaren All Hell Breaks Loose.

Bandet som nyss gick under namnet Thin Lizzy gör mig riktigt kluven. Under tiden som dom kört under Lizzy flagg har dom lämnat mig ganska kall. För mig är Thin Lizzy något heligt och ett Lizzy utan Phil otänkbart. Därför tyckte jag det var positivt när namnbytet annonserades och man meddelade att man skulle göra en skiva. För på något sätt blev det för mig som en travesti av det heliga att åka runt som någon form av hyllningsband och köra de gamla låtarna.
Kanske en orättvis dom mot en samling musiker som jag verkligen ändå gillar, men jag kan inte rå för det. 

Så, nu med nytt namn och framför allt nytt material så känner jag att den känslan släpper. Så lyssnade jag på Singeln och på något sätt så fortsätter min förvirring. "Bound For Glory" låter verkligen både som något jag redan hört med Lizzy och något som skulle kunna vara sprunget direkt ur Thin Lizzy. Dubbelgitarrerna är där, svänget, känslan. Ricky Warwicks röst är inte allt för långt från Phils. En del gitarrer lite tyngre och produktionen låter lite modernare, men på det stora hela detta kunde lika gärna ha varit den naturliga fortsättningen på Thin Lizzy. Lite som om man hittat gamla inspelningar som man putsat upp och gett ut.
Men det är det ju inte, bara nästan. Och det är här förvirringen sätter in på riktigt. För det är en riktigt bra låt, även om den är förvillande lik andra lizzylåtar. Vilket gör att jag inte bara kan sätta mig på tvären och obstinat skrika "detta är en skam!". Vilket hade varit den enkla vägen.

Så provlyssningen av denna första låt, i det nya kapitlet av en legendarisk musikalisk resa, lämnar mig med flera mixade känslor.
Sorg, för att det bandet som jag älskar så inte längre finns (även om man har sagt att tributespelningar kan komma att ske under Thin Lizzy fanan).
Glädje, för att här verkar det komma en fortsättning på låtar som saknats mig och för att på något sätt så fortsätter Thin Lizzy andan på ett sätt som den inte gjort på många år.

Slutkontentan får dock bli positiv! Låten är riktigt bra. Sedan får vi vänta 27:e Maj och se vad resten av plattan för med sig. Tills dess skall jag njuta av den här låten, med vissheten att åtminstone den troligen skulle ha  gjort Phil stolt, och med förväntansfull förtjusning se fram mot vad Black Star Riders första skiva kan föra med sig.

Dagens Musiktips - Egonaut

Det är bara att konstatera att det finns så mycket bra musik härute i världen. Det är ett riktigt I-landsproblem, ett underbart sådant, men så är det. För det är den enda anledningen jag har för att ursäkta att jag inte tidigare lyssnat på Egonaut.
Jag har hört talas om bandet, men aldrig lyssnat på dem tills för någon dag sedan. Förlåt!
Men jag får väl försöka ge deras nysläppta platta "Mount Egonaut" lite tid i stället.

Är det bara jag eller... Hultsfred?

Tydligen tänker FKP Scorpio flytta Hultsfreds festivalen till Sigtuna, för att komma närmare publiken och därmed kunna boosta biljettförsäljningen, enligt artikel i Aftonbladet.

Själv, sett ur min egen snäva synvinkel, hade det nog varit ett smartare drag för FKP att boka lite bättre artister!
På just Hultsfreds lista över bokade akter, så här långt, finns det inte en enda akt som får mig att ens höja på ögonbrynet. Känns nästan som ett rekord. Det brukar alltid finnas något band som man skulle vilja se. Fast det verkar som om det är lite symptomatiskt för Tyskarna över lag.
Kan inte säga att någon av deras andra festivaler, Bråvalla och Getaway får mig att hoppa av förtjusning dom heller, även om det där åtminstone finns några akter som jag gillar och skulle vilja se. Dock är det ännu så länge inte tillräckligt för att jag skulle få ut tummen ur... och boka.

Kan väl även till viss del bero på att jag dels nått en ålder med ökade bekvämlighet som bieffekt, men också det att jag helst ser band i egen regi under mer ordnade förhållanden än festivaler. Åtminstone om jag skall njuta av just bandet som sådant, så då behövs det lite mer för att locka väg mig på festival där det är den sammantagna upplevelsen som är viktigast.

Men det är klart, skickar man mig presspass och ett boende så visst, det kanske går att omvända mig med. :-)

Grattis!! Thåström

Idag är det mig en stor ära att få hylla en av Sveriges största artister enligt min mening.
Joakim Thåström fyller idag 56 år.

Ända sedan dagarna i Ebba Grön, så har han han varit och är fortfarande en av svensk musiks tyngsta spelare.

Tyvärr har det fallit sig så att jag aldrig sett honom live i någon av de konstellationer han medverkat i. Dock har jag lyssnat på honom live tillsammans med Ebba Grön i Oskarshamns Folkets Park. Anledningen till att jag inte såg dem var att jag satt inlåst under scenen. Sånt händer när man plankar och åker fast....

Upprinnelsen var att en av polarna var kusin med Fjodor och hade i ett svagt tillfälle lovat att backstagepass skulle ordnas via kusinen. När det till slut var dags, alla pengarna spenderats på folköl och det hade liftats till parken, visade det sig att ingen kontakt tagits med kusinen överhuvudtaget. Kusiner behöver ju inte betyda att man är tighta, jag har flera sådana själv (även om ingen är direkt känd). :-)
Ingen fara dock, det fanns ju alternativ. Med tonårslogik förenad med artificiell intelligens i form av duktigt folkölsintag så landade vi på alternativet Plankning (och då menar jag inte Internetfenomenet, utan oldschool klättra över stängslet), för se bandet var ett måste.
Dock kom det ett par vakter i vägen för vår djärva plan, och eftersom vi först träffade på dem på fel sida av stängslet, så blev vi förpassade till en skrubb under scenen. (kan inflika att det inte var enda gången jag stiftat bekantskap med denna skrubb).
Dock innebar det att man hörde det hela ganska bra, och som lök på laxen släpptes vi ut samtidigt som bandet ramlade ner till logerna, vilket i sig var en syn. Tyvärr hade polaren inte lust att ta kontakt med sin kusin nu heller, så vi blev helt sonika utkastade med nya böteslappar till mor o far och en historia för framtiden.

Tillbaka till Thåström, han har gjort en inspelning av en låt, som nog får sägas är den som osvikligt påverkar mig mest känslomässigt av alla. "Balladen om Briggen Blue Bird". En mäktig låt och text  i sig, som slår an på gamla nedärvda segelfartygsromantiska känslor, och som i Thåströms känslosamma framförande blir ett riktigt hot mot ens machofasad.

Lika som bär

Är det fler som reagerat på att Hershel Green i TV-serien "The Walking Dead" håller på att förvandlas till Ulf Lundell efter 1 års framfart i en värld till största delen befolkad av Zombies?

Dagens Musiktips - Generalerna

Jag fick en låt skickad från ett band som jag tidigare aldrig hört talas om, Generalerna. Det visade sig vara deras debutsingel (?), "Gator Från Förr", så det kanske inte är så underligt att man inte hört talas om dem tidigare. Dock verkar det vara ett hårt arbetande band som jobbat rejält på livescenen.

Generalerna är ett Örebrobaserat sextett som levererar en sprudlande skrammelpoprock som skulle kunna vara det oäkta barnet i en förening mellan Håkan Hellström och Eldkvarn som vuxit upp hemma hos farbror Keith Richards.
Just denna låten som hämtat sin inspiration från sångarens hemtrakt Sala, har en underbar skön småstadskänsla som jag verkligen kan sätt mig in i. Det här skulle kunna vara som ett soundtrack för de känslor jag har när jag ensam promenerar genom min ungdoms hemtrakter.

Debutskivan ligger tydligen färdig, men man väntar på rätt tillfälle att släppa den. Grabbar, det är nu!



Jag kan dessutom rekommendera att man kikar på deras minidokumentär i tre delar, om sin resa mot en festival i Norge. Mycket charmig och underhållande.

Grattis!! Scott Gorham

Scott Gorham fyller idag 62 år. Han har varit en viktig del av Thin Lizzy och har därigenom mutat in sin plats i mitt hårdrockshjärta.

Skall bli spännande att se vad hans nys band Black Star Riders kommer att erbjuda.

Önskelistan - Black Sabbath

Detta är väl egentligen fel rubrik att lägga detta då det är något som kryssats bort från önskelistan.

Sedan jag sålde iväg mina vinyler så har jag en del gapande sår i skivsamlingen. Ett av dessa har varit Black Sabbath, där vinylerna stod för lejonparten av vad jag hade med dem. Tills idag. Vi åkte till Media Markt för att sonen skulle kika på lite hörlurar. Dock blev det inga hörlurar, utan i stället fick jag med mig en Black Sabbath box hem.  
The Complete Ozzy Years 1970-1978

Alla studioplattor med Ozzy, remastrade, inhysta i en box i form att ett gigantiskt kors. Plus lite till. Allt till det facila priset av 250:-
Klart värt, även om det utlovade plektrum kortet saknades. Ibland har man tur.


Så nu är i alla fall Black Sabbath delen i skivsamlingen lika sorglig längre.

Stoppa Pressarna! Kloka ord från Dave Grohl

Dave Grohl var Keynote speaker på South By Southwest (SXSW) i år, och jag måste bara säga att jag älskar Dave Grohls musik, men mer än det, så älskar jag Dave Grohl själv för den han är.
Vilken Man!

Är man en musiker, konstnär, om man drömmer om att starta ett eget bolag eller om man helt enkelt bara älskar musik och konst, så är det väl spenderade 50 minuter att lyssna på hans tal. Och i vanlig Dave Grohl anda, så är det både vältaliga och roliga minuter.

Detta talet borde vara obligatoriskt skolmaterial i varje skola med minsta estetiska ambition!

Daytona Bike week video Dag 9

Så, då har vi kommit fram till sista dagen för Daytona Bike Week. Egentligen är det väl i morgon som är den officiella slutdagen, men då handlar det mest om hemresa.
Tänkte här bara summera min egen förkärlek för Motorcykelvärlden.

Till att börja med, så har jag varken MC-kort eller motorcykel själv. Även om jag kört lite grand i min ungdom. Det började med att som knatte gå med i den lokala Crossklubben och hade därigenom givetvis tidens hjälte, Håkan "Carla" Carlqvist som stor hjälte. Fattas bara annat. Dock var detta av ekonomiska skäl en väldigt kort period.
När det kommer till Motorcyklar så är min smak dessutom aningen begränsad. De maskiner som triggar mina habegär är Custom-cyklar och Choppers. Japanska Räserhojjar lämnar mig kall.

Jag och min bästa polare växte mer eller mindre upp ute på en ö utanför Mönsterås, Oknö, där vi röjde runt från ganska tidig ålder. På Oknö var det "förr i tiden" ganska populärt att partaja runt midsommar och den lokala Knutteklubben, Hangover MC hade sin egen lilla tältplats utstakad på Kaffetorpets camping. Så där samlades knuttar från halva landet under Midsommar. Detta var ett paradis för oss som vid 13-14 år, skulle jag tro, började hänga där, dels för att det var lukrativt då man fick samla ihop deras tomglas för att panta, men framför alt för att det var spännande och man fick provsitta deras bågar. Good Times!

Sedan fortsatte det med mopedtrimmande i ganska tidig ålder, funkade bra när man växte upp på landet. Jag och polaren roade oss ute på ön där vi bodde, med att se till att reta upp patrullerande polisbilar. Eftersom vi kunde ön utan och innan så var det inte svårt att försvinna på dolda vägar i skogen. Alltid lika roligt. Dock hände det att det dök upp MC-poliser, då var det inte riktigt lika kul. Vet inte vad som var värst, att förlora trimdelar eller att behöva masa sig hem till mor och far med böteslappar. :-)

När man kom upp i åldrarna så började folk runt om skaffa sig motorcyklar, både lätta och tunga. Givetvis var det alltid en kamp om att få provköra. Ett tag hade jag en stående deal med en kompis som gillade min mors matlagning, så mot att jag fixade nattkäk så fick jag låna hans hoj för att åka efter maten. Funkade bra för mig.

Sedan var det ju det här med N.J.B. Då ursprunget av gruppen, Night Jammin Band, mer eller mindre var uteslutande hojåkare från trakten, däribland den lokala hojprofilen "Idi" Idebrant på trummor. Så blev det ganska naturligt att det spelades en hel del på knutteträffar runt om i Småland. Både i den tidiga sättningen, och i den senare. Vilket alltid var lika trevligt, dels för att det var riktigt härligt folk man stötte på, och sedan var det ju extra roligt eftersom gagerna oftast bestod av en stor del öl. Ett av de mest minnesvärda tillfällena var när det spelades på Höglandsträffen utanför Nässjö. En numera insomnad träff, som i sina glansdagar drog stora mängder hojåkare från i stort sett hela Europa.

Att det skulle bli en minnesvärd kväll kunde man ana redan när vi svängde upp med vår mattsvarta Ford "Transvestit"  framför scenen för att lasta ut. Scenen var utsågad ur övervåningen på en lada, med taggtråd för att hålla för överentusiastisk publik nedanför borta.
Det lades ut en ramp som man fick kånka upp utrustningen för, när den väl var borttagen fick man klättra upp på baksidan för komma upp på scenen.

Här en bild på Wilmer X när dom spelade på samma scen.
 Bilden lånad från http://home1.swipnet.se/~w-18268/index.htm

 Redan på dagen, under soundchecket, så började det strömma till en skara pruttfulla knuttar. Vilket resulterade i rätt bisarr syn på ca. 40 vältankade hojåkare som headbangar loss till trummornas enformiga soundcheck. Så fort hela bandet stämde in började vrålen om att det skulle spelas ZZ Top's Touch.
Sedan på kvällen, när spelningen drog igång uppstod ett annat problem. Eftersom gaget i vanlig ordning till viss del bestod i öl, så föll det sig inte bättre än att en viss nödighet uppstod hos bandmedlemmarna. Eftersom det inte då gick att komma ner från scenen på ett enkelt sätt så löstes detta med att trycket lättades bakom en presenning som var uppspänd baktill på scenen. Det var dock först efteråt som vi såg att nedanför denna presennings var grillbordet placerat. Behöver kanske inte tillägga att vi avstod från korv resten av kvällen. 

Numer är det väl mest i form av TV-serier som jag fortsätter att njuta av Hojkulturen. Fast man kan väl säga att för min del så börjar cirkeln slutas, så jag sedan många år är gift med en avlägsen släkting till min gamla idol Carla. :-) Nu får jag väl bara se till att få ut tummen och skaffa mig ett MC-kort också.

Här är ett par spår med Night Jamming Band och den senare konstellationen N.J.B. Låtar som hörts på en hel del hojträffar runt om i Småland under 80-talet.

Intervju - 13 snabba frågor till The Quill

Detta blir min första intervju, så ni får ha överseende med frågornas kvalitet. Vad passar då bättre än att göra den med mina gamla polare i The Quill som dessutom råkar vara högaktuella i och med att dom släpper sitt 7:e album nu i Maj.

 1. För dem som mot all förmodan inte känner till er, kan ni ge en kort beskrivning av The Quill?
The Quill – The Quill är ett band som funnits med sedan tidigt nittiotal, har släppt sex stycken kritikerrosade album, turnérat runt hela världen och spelat på de flesta större festivalerna i Europa. Vi är ett band som inte är rädd för att bryta ny mark. För tio år sedan gjorde vi t.ex. ett par hyllade konserter med Kalmar symfoniettan och kommer inom kort ge en unik konsert tillsammans med en sextiomanna kör. Bandet består av fyra starka personligheter med olika musikaliska bakgrunder, men med ett gemensamt kall och vi är mer taggade än någonsin.

2. Vilken/vilka låtar skyller ni på vad gäller att starta ert musikintresse från början?
Magnus – När jag var en liten skit gick jag lös på farsgubbens skivsamling som bestod av en vägg vinyler, och senare även en vägg med cd-skivor. Men den riktiga knockouten kom 1987 när min äldre bror hade fått tag i en vinylsingel med ett nytt amerikanskt rockband. Jag minns att han hade en ljusorgel med tre färger som var kopplad till stereon och när jag hörde de första ackorden till låten blev jag så tagen att jag var tvungen att lägga mig ner på golvet och bara lyssna. Sen låg jag där och spelade låten om och om i timmar och tittade på det pulserande ljudet från ljusorgeln. Låten var Paradise City med Guns N Roses.

3. Vilka band inspirerar er både vad gäller gamla och nya band?
The Quill – Det är mycket Black Sabbath, Led Zeppelin och Kiss, men också Kyuss, Queens Of The Stoneage och även Aerosmith och liknande för att nämna några.

4. Med förra plattan ändrade ni ju lite, dels på laguppställningen, men även lite på soundet. Hur har tiden sedan “Full Circle” varit?
The Quill – Fruktansvärt omtumlande och lärorikt på många plan, plus att det har gett oss en del gråa hårstrån, men så klart också mycket skratt och minnen för livet.

5. Magnus: När du kom in i bandet, vid inspelningen av förra plattan, så var mycket av låtarna redan skrivna. Hur har arbetet med nya plattan skiljt sig?
Magnus – Största skillnaden är nog att alla har varit mer inblandade som både kompositörer och textförfattare och att vi från början har haft en tydlig plan med alla låtar. Vi har haft mycket fokus på att få med så mycket olika moods, tonarter, stilar etc. Noga valt vilka låtar som ska vara med och i vilken ordning de kommer, för att försöka hålla intresset hos lyssnarna uppe igenom hela plattan. För egen del känner jag mig extra tillfredställd med att ha gjort klart en låt som jag började skriva för ca 10 år sen.

6. Roger: Tillbaka i fållan. hur känns det att vara hemma i The Quill igen. Hur skiljer sig bandet från förra voltan?
Roger - Jag tycker att det mesta är sig rätt likt, de hade möblerat om lite i replokalen bara. Nä, skämt åsido, när jag pausade 2005 fanns det ingen osämja emellan oss även om det självklart blev lite ansträngt när jag väl beslutat mig för att kliva av. Mitt beslut då hade mer att göra med att jag vara allmänt slutkörd och trött på allt runt omkring. Kändes som man spenderade mer tid åt att kommunicera med skivbolag, management, Skatteverket etc än att skapa och spela musik. Så jag kände att jag behövde pausa från allt det ett tag. Men vi har fortsatt att hålla kontakten och jag har varit och kollat när de har lirat i närheten vilket jag måste erkänna är en rätt bisarr upplevelse. Magnus Arnar var ju en ny bekantskap för mig men lättare snubbe att ha och göra med får man leta länge efter så överlag har återkomsten varit oerhört enkel och naturlig.

7. Så, till nya plattan. The Quill har ju gjort en rejäl resa sedan första plattan och Stoner-stämpeln har hängt med ett tag nu, och det må väl ha varit relevant på de första skivorna, men jag känner att ni på senaste plattorna gått mot ett mer klassikt rock sound, fortsätter ni på den resan nu med nya skivan? Vad har vi att förvänta oss?
The Quill - Vi kan säga så här, istället för att skryta med att vi har blivit argare, hårdare och tyngre så har vi blivit bredare. 70’s och stoner-influenserna har ju alltid funnits där, och på plattan har vi fler ingredienser än tidigare, men fortfarande med The Quill trademark så att säga.

8. När kommer plattan att släppas? Finns det någon titel som ni kan dela med er av nu?
The Quill - Plattan släpps på tyska Metalville och kommer att heta Tiger Blood. Tiger Blood betyder att du är oövervinnerlig eller odödlig, vilket summerar arbetet och alla erfarenheter vi har samlat på oss under Full Circle-tiden. Vi presterade och gick igenom mer under de två åren än många band gör under en livstid och utan att gå under.

9. Vinylutgåvor, gärna i limiterade upplagor är en trend nu. Är det något som ni kommer att haka på?
The Quill – Yes, baby! Tiger Blood kommer att släppas båda som CD, vinyl och i digital form.

10. Många band väljer att flytta till någon av storstäderna för att komma närmare sin “marknad” men Ni har alla valt att stanna kvar i respektive hemtrakter, hur har det påverkat arbetet med bandet?
The Quill – Dels är vi så pass rotade med våra familjer och arbeten att det är svårt att bryta upp. Men samtidigt gör avstånden att det är mer fokus när vi väl möts och arbetet blir supereffektivt och vi jobbar stenhårt. Hänga, partaja och ha trevligt ägnar vi oss åt under turnéer.

11. Hur ser låtskrivandet ut i bandet, med tanke på er geografiska spridning? Är det ett kollektivt arbete eller skriver ni mest på personlig basis?
The Quill – arbetssättet har väl alltid varit att Jolle eller Chrille kommer med en idé som de antingen går ner i replokalen och spelar in eller gör en enklare version av hemma på datorn, som de skickar till alla i bandet. Sen snurrar låten runt i mailkorgen tills den är klar helt enkelt.

12. Musikscenen har ju gått igenom en del förändringar på senaste tiden, mycket på grund av den nya tekniken. Skivbolagens roller förändras, Rocktidningarnas inflytande förändras, Bloggar och nät-tidningar växer osv. hur påverkar allt detta er? Positivt eller negativt?
The Quill – Det beror lite på vad man vill eller är kapabel till som band, men över lag är det hela positivt. Tillgängligheten, den personliga kontakten och nätverkandet är A och O idag.

13. Jag upplever att det har blivit en “Do It Yourself” trend till följd av att dessa ändringar, till skillnad mot tidigare, när man signade sig på ett bolag och sedan gjorde de resten, hur påverkar det er?
The Quill – Det positiva är att vi själva har mer kontroll över vår musik idag och kan själva påverka exponering och vilka vägar vi vill gå. Det negativa är lustigt nog att vi får mer kontroll över situationen, vilket betyder att det krävs så mycket mer fokus och arbete av oss för att det ska hända någonting och att vi ska komma någonstans.

Det var det helé. Kan bara säga Gutt å dé grabbar, tack för att ni tog er tiden att svara på mina frågor. Jag ser verkligen fram mot nya plattan och att få se er på scen igen. Gävlegigget med Hille-kören blir ett spännande kapitel i The Quill Story som jag givetvis kommer att återkomma till på ett eller annat sätt. 

Daytona Bike week video Dag 8

Till mångt och mycket är det väl ofta en myt som inte alltid blir riktigt lika episkt vacker som på video. Särskilt om man ser till att den baserar sig på ett ganska förlegat macho-ideal som gärna når patetiska proportioner om man tittar på vissa 1% klubbar.

Och även om jag har svårt för själva outlaw-delen, så kan jag inte låta bli att älska TV-serien Sons of Anarchy.Men som vuxen och åtminstone stundtals tänkande person, så inbillar jag mig att jag har jag förstånd att veta var gränserna för vad som bör hålla sig till fiktion går.

En sak som dock småirriterar mig lite i SOA, är att det är inte huvudrollsgänget som kör dom ballaste motorcyklarna (även om deras hojar är helt ok), utan det gör det rivaliserande gänget Mayans. Apehangers for the win!

Grattis!! Dee Snider - Ry Cooder -Brett Michaels - Sabrina

Dee Snider, den evige ungdomsrebellen som bara vill rocka fyller idag 58 år.
Säg den som växte upp under 80-talet som inte vet vem det pastellfärgade yrvädret från New York är. Med Twisted Sister visade han att man inte behöver skriva världens mest virtuosa låt för att nå ren kultstatus, utan man kommer långt på en enkel klämmig melodi och stora portioner humor.
Jag gillar även hans engagemang, inte minst i censurfrågor.










Ry Cooder, den flink fingrade slidegitarristen, fyller idag 66 år. En man med en diger meritlista. För min egen del var det hans medverkan i soundtracken till filmerna Streets Of Fire och Crossroads som gjorde att jag fick upp ögonen för honom.




Till detta födelsdagsparty lägger vi även Bret Michaels, Han fyller han 50 år denna dag.
En del klämmiga låtar lyckades Poison få till en gång i tiden, men Bret har väl dock inte på senare tid varit någon större kulturberikare, med sina ganska patetiska dokusåpor.

Vilken födelsedagsfest vore komplett utan lite kvinnlig fägring? Och eftersom vi här får chansen att gå in på videos som gett mången hormonstinn tonåring våta drömmar, så passar vi här även på att gratulera Sabrina på hennes 45 års dag. Och baserat på bilden här bredvid så drar jag genast slutsatsen att hon fortsätter att ge många av dessa, numer mindre tonåriga, pojkar en och annan dröm fortfarande.

Är det bara jag eller... Kim Jong Un

Senaste tiden har det varit en del gnissel mellan Nordkorea och resten av världen. Efter att ha funderat lite över fenomenet Kim Jong Un, eller Kim Jong Långkalsong som han antagligen hette i skolan, så har jag kommit fram till att hans till synes stora vansinne inte handlar om något annat än gammal vanlig Rock n´roll hybris.

Han går helt enkelt bara i fotspåren efter Led Zeppelin, Queen, Motley Crüe och de andra dekadenta rockstjärnorna. Är man uppvuxen i denna andan med en tillika dekadent depraverad far, som älskade att vältra sig i Khaki, och är ständigt omgiven av ett land med jasägare, så är det väl bara naturligt att ta saker ett steg extra och får lite skev uppfattning om vad som är socialt gångbart.

Min teori är att hans eskalerande vansinne helt enkelt bottnar i tristess. Nu har han ju inte riktigt samma möjligheter att ge sig ut på världsturné, men precis som många berömda rockstjärnor innan honom, så försöker han helt enkelt pressa gränserna för att se hur långt man kan komma. När den vanliga rockstjärnan testar gränserna för hur långt man kan få groupies att gå eller hur mycket bisarra saker man kan få igenom via sin rider, så använder Kim bara den verktygslådan han bifogar över.
- Fan vad det är trist idag... Jag hotar USA med ett kärnvapen angrepp!
- Undrar om Sydkorea är vakna? Jag hotar med att förinta en ö för dom...

Och på den vägen är det.... Har man inte tillgång till Facebook eller möjligheten att blogga, och inte tycker att det räcker med droger, får man helt enkelt försöka hitta sin bekräftelse på annat håll.
Att han dessutom har börjat umgås med lirare som Dennis Rodman stärker bara min tes. Möjligen kan hans nyfunna vänskap med Dennis vara ett tecken på att han nu kommer att söka sig mot en mer traditionell dekadens, som Rodmans lärling. Eller är det precis tvärtom, att det är Kim som tänker ta Rodman som sin egen Padwan och visa hur man partajar NorthKorean style.