lördag 29 november 2014

The Unholy Grale - Ghost eget öl

Kärt barn har många namn.
När mina barn gick på dagis, blandade dom vatten och mjölk och kallade det spökvatten. Vilket är en dryck jag aldrig riktigt fått smak för, men nu finns det i stället en spököl för pappa, eller om man så vill, rockgruppen Ghosts egen öl "Grale".

Det finns många roliga referenser i denna ondskefullt mörka öl, tex. 6,66% the number of the alkohol. Man kan säga vad man vill om denna Merchandise öl, men faktum kvarstår, det är bryggt hos en av Sveriges mest renommerade bryggerier, Nils Oscar, tillsammans med ett av Sveriges nu mest framgångsrika hårdrocksband, Ghost. Det är fakta. Sug i er.




Spader Ess är nu stolt över att vara en av de första med att bjuda på ett utlåtande om hur denna oheliga kombination fungerar.
Är det lucifer (ljuset) i tunneln, eller är det mörkret som invaderat mitt hem? Både och skulle jag säga. Ölen, som är en Scotch Ale, är mörk som synden själv, och smakar tillika rätt mörkt. Det är en mjuk och behaglig malt/humlekombination som jag är övertygad om sitter som en påvehatt till skinkmackan i jul. Inte så bitter och inte så sötsliskig som många andra mörka öl denna årstid. Dessutom, är det verkligen ett ljus i mörkret vad det gäller bandrelaterade drycker. Jag läste i någon presentation att den inte skulle vara diabolisk i smaken, men jag håller inte med, den är helt enkelt djävulskt god. Till och med frugan, som är väldigt kritisk när det kommer till öl tyckte den var riktigt god. En strimma ljus i vintermörkret.

Släppet på Systembolaget, via Brands For Fans, är som sagt den 1:a December och man kommer att sälja den via beställningssortimentet i partier om 6 styck. Boka i tid, för det är en begränsad upplaga om 10.000 flaskor och jag kommer garanterat lägga en liten beställning.

Som ett av mina favoritcitat från en av mina absoluta favoritfilmer, Exorcisten, lyder.
-Fear The Priest. Kan jag bara säga, frukta denna mörka öl, den är lömsk.

Eftersom man skall vara mindre ond så här inför julen, om man vill ha klappar i säcken, så tänkte jag passa på att ha en liten tävling. Bilden här ovan är en lite gåta, eller rebus, som anspelar på vilken låt som spelas här hemma nu när Grale avnjutes. Priset är i dagsläget okänt, men något blir det. Vinnaren dras slumpmässigt från de som ger det rätta svaret i kommentarsfältet. Tävlingen avslutas på min födelsedag, den 7:e December.

fredag 28 november 2014

The Saint James Socitey - The Circular Ruins

Förra året skrev jag om ett crowdfunding projekt med bandet The Saint James Socitey och Juan Azulay som skulle resultera i en roadmovie. Vad hände med den då? Ja, Nu är den här.
Jag skulle ljuga om jag sade att jag förstår den helt och fullt, men likväl kan jag njuta av den som den vackra nästan 12 minuters visuellt ögongodis den är, tillsammans med  TSJS's sköna musik.

The Circular Ruins [Juan Azulay and The Saint James Society] from MTTR MGMT | Juan Azulay on Vimeo.

Om inte inbäddningen funkar kolla här: Vimeo

torsdag 27 november 2014

Dagens Musiktips - Farsta : Kungen av Mörker

Gammal är äldst heter det, och ser man till hur gamla punkpionjärer står sig i dagens konkurrens, så är jag benägen att hålla med. Det känns som vi nuförtiden, med all hjärndöd rumpskakarpop behöver all form av substans mer än någonsin.

Denna gång tittar vi på bandet Farsta, som består av veteranerna, Hasse Edström från Grisen Skriker och Gurra Ljungstedt från Ebba Grön tillsammans med  Daniel Lagerlöf och Peter Helleday.

onsdag 26 november 2014

Recension - Year Of The Goat : The Key And The Gate

Det är alltid med mixade känslor man tar emot nya alster av gamla favoriter. Lite skräckblandad förtjusning. Man ser fram mot det, men är samtidigt lite orolig att man skall bli besviken. Vilket verkligen gäller i fallet med Year Of The Goat:s nya EP, The Key And The Gate.

Men Norrköpingboysen levererar ännu en enigmatisk liten munsbit. Jag blir inte golvad som med deras första EP, men det behövs inte, för jag är redan såld på deras koncept. Så jag är mer än nöjd med att få något som kanske inte slår knockout, utan snarare är något som kan växa med tiden. Och eftersom det handlar om en 3 spårs EP, så behövs det att låtarna håller i längden, eller åtminstone tills nästa fullängdare kommer.
Musiken fortsätter på samma inslagna väg, med ett luftigt, storslaget 70-tals ockult sound. En aning motsägelsefullt på ett sätt. Ljust och positivt på å ena sidan, men med stora doser av lurande mörker och melankoli inbakat. Vackert helt enkelt. Inspirationen till låtarna verkar denna gång, till viss del, ha hämtats från H.P. Lovecrafts värld.

Första låten och titelspåret, "The Key And The Gate", är en ganska rak och taktfast rockhymn, som sparkar igång det hela på ett ypperligt sätt. Det är dock andra låten, "Mystic Mountain", som fäster sig bäst hos mig Med sina stråkar och framför allt att  man har lagt till en riktigt go Hammondorgel och vad som låter som ett riktigt skönt fjädereko på gitarren.
Skivan avslutas med en instrumental låt som utlovar, åtminstone enligt titeln, "Non-Euclidean Calculus", ett förestående paradigmskifte i form av en förändring från absolut sanning till en alternativ eller relativ sanning.

Det enda negativa jag kan säga om denna lilla godisbit är just att det blir lite för lite. Jag vill ha mer, för det här är musik som jag gärna frossar i. Särskilt som jag inte riktigt vet när nästa fullängdare kommer. Dessutom så missade jag med ett uns att lägga vantarna på bandets egna limiterade vinylutgåva av EP:n, men det skall inte ligga bandet till last för ett betyg. :-)
Lite svårt med betyg dock, då den är så kort, men det blir en 4:a med stora förväntningar på nästa riktiga platta..

Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Ess
Favoritspår: Mystic Mountain
Skivbolag: Napalm Records
Release: 28:e November




Bandet består av följande lirare:
Thomas Sabbathi vocals, guitar
Marcus Lundberg guitar
Don Palmroos guitar
Fredrik Hellerström drums
Tobias Resch bass
Pope mellotron,vocal

Tracklist:
The Key And The Gate
Mystic Mountain
Non-Euclidean Calculus

 




































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf




































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
    Facebook
    Hemsida 

    Support The Bands That You Like!

    tisdag 25 november 2014

    Önskelistan : Ghost släpper öl...

    Den här var man ju tvungen att hugga på. Tydligen släpper Ghost sitt eget öl och det via Nils Oscars, vilket inte låter så dumt, då dom hittills varit duktiga på att svalka törstiga strupar.
    Skall gå att beställa från Systembolaget från och med 1/12 och klocka in på 39:- flaskan, dock är det 6 pack som gäller.
    Får vi bara vinvänta nattvardsvinet, så vi får bredd på själavården.

    Jag vet en som vill smaka i alla fall!

    Recension - The Flight Of Sleipnir : V

    Den Amerikanska duon,The Flight Of Sleipnir, är tillbaka. Denna gången med sitt femte album, kärnfullt döpt till "V".

    Jag gav deras förra platta "Saga" ett rätt bra betyg, nu får vi se hur det går med denna?

    Vi börjar i den bra änden.
    Mycket är sig likt sedan förra given. Överjordiskt bra musik. Snygg förpackning. Samma fördelning av väs-skrikande sång (lite som en dementerad häxa som satt paddögonen i halsen) uppblandat med "normal" sång.
    Och det är lite här man tappar mig en stund. Jag har mycket svårare att ta till mig just sången den här gången, åtminstone till en början.

    På förra skivan kändes det som ett nyhetens behag, som jag kunde ta till mig eftersom resten var så jäkla bra. Den här gången gjorde det mig snarare störd, motståndet blev för stort.
    Varför sabba allt det bra med detta aber till sång? Men sedan, efter ett par lyssningar, så faller jag in i transen och då funkar det, Inte klockrent, jag stör mig fortfarande en del. Men istället låter jag sången bli ett instrument i mängden. Låter det smälta in i musiken. Skiter i vad den vill förmedla. Lite som när ungarna var små och man på något sätt kunde filtrera bort deras gnäll. :-)
    Då kan jag ta till mig musiken. Och ibland så glimtar det till lite extra, när den normala sången dyker upp. För att inte tala om den låten på skivan som jag gillar bäst, "Archaic Rites", med ett sånginhopp av  någon kvinnlig förmåga som jag inte har en aning om vem det är.
     Musiken på skivan skivan har en väldigt skön, svepande och drömsk atmosfär, vilket gör att jag gärna flyter med. Gruppen har här på ett eminent sätt fångat en skön känsla, som spänner från lugnt Pink Floyd likande strofer till bombastiska Doom-riff-mattor.

    Skivomslaget är sagolikt vackert och som vanligt är det bandets egen Clayton Cushman som ligger bakom det.

    Jag ger skivan ett lite lägre betyg än sist, och det trots att jag tycker att den i mångt och mycket är minst lika bra som föregångaren. Men, det är sången som gör att det är ett stort jobb för att jag skall orka i längden. Särskilt när det finns så mycket, för mig, mer lättillgängligt därute. Vi får se hur det håller i framtiden. Betyget blir en solid 3:a, men för er som har större tolerans med sängstilen bör den nå högre.


    Sammanfattning:
    Betyg: 3/5
    Ess
    Favoritspår: Archaic Rites
    Skivbolag: Napalm Records
    Release: 28:e November






    Bandet består av följande lirare:
    Clayton Cushman - Guitars, Vocals, Bass, Keys
    David Csicsely - Drums, Vocals, Guitars

    Tracklist:
    "Headwinds"
    "Sidereal Course"
    "The Casting"
    "Nothing Stands Obscured"
    "Gullveig"
    "Archaic Rites"
    "Beacon In Black Horizon"




































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf




































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

    Support The Bands That You Like!

    måndag 24 november 2014

    Rival Sons - Münchenbryggeriet 2014-11-23

    Jameson
    Rival Sons står på Stockholmstiljor igen, Najs! Att bandet och Stockholmspubliken har ett särskilt förhållande går inte att ta miste på, då stämningen är på topp redan från början och spiller över även på förbandet för dagen, Jameson. Det verkar som om en Rival Sons konsert är ett naturligt ställe för mig att hitta nya favoriter bland deras förband. Har varit så på alla spelningarna jag sett med dem så här långt.
    Denna gången alltså Jameson. Ett enmansband som framförde varm och innerlig bluesrock på gitarr. Avskalat, enkelt och framför allt känslosamt. Mycket bra jobbat. Ett extra bonus för den oplanerade slutklämmen, när Jameson spelade av en sträng på gitarren. Låten efter framfördes på ypperligaste sätt på fem strängar och därefter kom Scott Holiday upp på scenen och överräckte en av sina egna gitarrer. Stort jubel. Antar att jag får chansen att återkomma till Jameson lite senare.


    Rival Sons då. Tredje gången jag ser dem och det är bara att konstatera att bandet bara växer. Dom är otroligt tighta som band och denna kvällen bjöd dom på mer av allt. Dom riviga partierna var hårdare, dom lugna innerligare, och allt detta uppblandat med frenetiskt jammande.

    Förutom att man i fullt ställ är hårdare och tyngre än någonsin, på gränsen till Metal, så har man lagt till en keyboard på scenen som hanteras av Todd Ögren-Brooks. Vilket i sig ger en extra dimension till soundet när den kommer fram. Vilket i sin tur gör att The Doors vibbarna trängs mer med de gamla Zeppelin-referenserna som utgör stommen i sönernas egna ljudbild. Rival Sons går med andra ord från klarhet till klarhet och blir bara bättre och bättre. Mellansnacket mellan låtarna är ganska sparsamt, det är musiken som talar, men när det blir så är även det väldigt innerligt och inkluderande av publiken. Favoritcitat, en manlig publikdeltagare vrålar till Jay att han vill föda hans barn, varpå Jay snabbt replikerar att han då får invänta vetenskapen.

     Alla bandmedlemmarna bjuder på stor show och verkar duktigt taggade. Även om nya basisten David Beste håller en låg men stabil profil, i förhållande till dom andra. Appropå David Beste, är han inte otroligt lik Seymoure Hoffman? Och inte för att vara elak, kanske framför allt i hans paradroll från Boogie Nights. :-)

    David Beste
    Seymoure Hoffman





    Kvällens enda negativa händelse stod jag själv för, det vill säga att göra rookie misstaget (ännu en gång) och inte ta med tillräckligt med kontanter. Vilket resulterade i att jag inte hade stålars nog på mig till Rival Sons ursnygga turné tischa, utan fick nöja mig med Jameson's senaste CD. Tur att dom tar kort i baren (fast trist att man inte kan göra kontantuttag).

    Så jag får nöja mig med att fortsätta stirra på min trätavla som hänger strategiskt bredvid TV:n numer.

    Tills nästa gång, för dessa herrar ser jag gärna igen och igen och igen....

    fredag 21 november 2014

    Inför Rival Sons - Jay Buchanan

    Så, då kommer vi till sista sonen i Rival Sons. Den karismatiske och skönsjungande frontmannen Jay Buchanan. Innan Rival Sons så har bland annat levererat en hel del riktigt bra solomaterial. Tyvärr inte så lättillgängligt, förutom på youtube, men den som letar kan säkert hitta en del.

    Hänger man runt Long Beach trakten och har tur som en tok, kan man (eller i alla fall kunde) hitta honom sitta och köra lite gatumusikanting på egen hand.

    På Söndag smäller det på Münchenbryggeriet!





    onsdag 19 november 2014

    Inför Rival Sons - Scott och Miley (och Robin)

    De flesta i bandet verkar ha känt till varandra på ett eller annat sätt innan dom blev en del i Rival Sons. Framför allt när det kommer till Scott och Michael, som innan man sadlade om till Rival Sons kunde hintas i bandet Black Summer Crush.
    Ett band som kanske kan ses som upprinnelsen till Rival Sons, då bandet bestod av alla utom Jay, det vill säga, förutom Scott Holiday och Michael Miley, även förra basisten  Robin Everhart.

    Tryck och sväng även då, såsom nu.

    tisdag 18 november 2014

    Dagens Musiktips - Spacegoat

    2012 släppte det Mexikanska bandet Spacegoat sin debut EP. Tyvärr verkar det ännu så länge vara det enda som bandet gett ut, men alla intäkter från EP:n skall gå till inspelningen av en debut LP.
    Men det är 5 riktigt sköna låtar som bandet levererat., med den skönsjungande Gina Ríos i spetsen.
    En EP som man kan köpa på Bandcamp för "Name Your Price". Så se till att göra det nu, om inte annat för att visa bandet att dom är efterlängtade.



    Mer om bandet
    Bandcamp
    Facebook

    måndag 17 november 2014

    Inför Rival Sons - Dave Beste

    På söndag smäller det igen. Rival Sons står återigen på scen här i Stockholm. Något jag har sett fram emot då jag inte kunde se dem sist när dom spelade förband till Aerosmith. Det blir dessutom första gången jag ser gossarna med nya basisten, Dave Beste, för att inte tala om med senaste plattan under bältet.

    Dave har ju givetvis ett förflutet från innan han kom med i Rival Sons. Här är ett klipp med honom där han spelar med ett tidigare band, Rocco Deluca and the Burden. Svängde rätt bra då med....

    Rocco Deluca and the Burden

    fredag 14 november 2014

    Recension - Barabbas : Messe Pour Un Chien

    Återigen ett stort äntligen! Franska Doomstergänget Barabbas är äntligen tillbaka. Jag har skrivit om bandets EP tidigare , som jag gillar väldigt mycket, och spelar lite från och till mest hela tiden. Och nu får jag chansen att bita in på deras första fullängdare, Messe Pour Un Chien (Mässa För En Hund).
    En ynnest, helt enkelt.

    Den korta versionen skulle kunna vara att det är mer av samma visa återigen, men det skulle vara väldigt missvisande.
    För det är så mycket mer.

    Bandet har under tiden som gått sedan EP:n utvecklats en hel del.
    Visst, det är samma råa Doom-bas, samma taggtråds sång, samma brutalitet och ilska, samma bibliska (blasfemiska) ämnen som tas upp.
    Men det är snyggare producerat och man har lagt till fler lager, både i musiken och i sången. Det svänger och gungar lite mer.
    Även texterna har fått ännu mer bredd och målar bu med större drag. Jag förstår fortfarande väldigt lite Franska, men som det levereras så kan man ana en hel del.
    Dessutom har bandet varit goda nog att förse mig med en Engelsk översättning av låtarna, vilket klart underlättar, och ger mig möjligheten att inbilla mig att jag har fått bättre språkligt flyt. :-)
    Men det är helt klart att det är vassa och slagkraftiga texter, även som översatta. Så jag kan bara hoppas att bandet gör översättningarna tillgängliga för den icke fransktalande världen.

    Musiken är en ohelig mix av Doom, Metal, Stoner och hårdrock. Som jag tidigare nämnde så har det blivit lite mer sväng, den har fått extra själ. Debuten är mer varierad, och bjuder på en större bredd, utan att ramla ur ramarna för det. Till och med en episk och tung ballad i avslutande titelspåret.
    Trots det är det kanske inte den mest lättillgängliga skivan, men ge den ett par lyssningar och din odelade uppmärksamhet, så är chansen stor att du hittar en vän, kanske för livet, kanske bara för en stund, men vilket som, så riskerar den att bli en god kamrat under den tiden.

    Givetvis finns de traditionella referenserna för genren, som Black Sabbath och Saint Vitus, men ibland kan jag även få lite mer udda vibbar, som av Hawkwind i låten "Moi, le Mâle Omega", men man har helt klart en helt egen Barabbas prägel på det hela.

    Först med EP:n och nu med debuten, så är jag för min egen del övertygad om att Barabbas kommer att bli en långvarig vänskap. Betyget jag delar ut är en stark 4. Skivan kom i grevens tid, men med den frekvensen jag spelat den, så är risken stor att jag har med den på min årsbästa lista. Klart rekommenderad.

     Sammanfattning:
    Betyg: 4/5
    Ess
    Favoritspår: Judas est une femme
    Skivbolag: Maison
    Release: 5




    Bandet består av följande lirare:
    Saint Rodolphe : la Voix des Anges
    :e Nov 2014
    Saint Stéphane : les Accords du Diabl
    Saint Jérôme : les Bas Instincts
    Saint Jean-Christophe : les Tambours du Sabbat

    Tracklist:
    1. La malédiction de Sainte Sélène 03:45
    2. Le couteau ou l'abîme 07:28
    3. Moi, le Mâle Omega 04:14
    4. Judas est une femme 08:23
    5. La beauté du diable 07:56
    6. Priez! 05:42
    7. Le sabbath dans la cathédrale 08:14
    8. Messe pour un chien 10:32





































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
    Facebook
    Bandcamp

    Support The Bands That You Like!

    tisdag 11 november 2014

    Någonstans i Uppsala.....


    Nakenchock - Supralunar style

    Grabbarna i Supralunar går all in, eller all off om ni hellre vill det och visar den nakna sanningen i sin senaste video, "She Wanted All". Och vem är jag att förvägra världen en skön nakenchock.



    Läs mer om videon på Rocknytt.

    måndag 10 november 2014

    Spader Ess Tänker Högt om Skivomslag

    Det är väl inte någon direkt överraskning att jag tycker att skivomslag är en viktig del i helhetsupplevelsen när det kommer till skivor.
    Den eviga frågan är, kan man döma en skiva efter omslaget? Här har vi två skivor, med till synes samma omslag.
    Dels svenska Helssingland Undergrounds, Evil Will Prevail från 2012 och ett band från Belgien som heter Death Blood Destroyer som gett ut EP:n Human Feast 2014. 

    Grunden för omslagen är 1800-tals målaren Luis Ricardo Falero's målning The Departure of the Witches.
    Luis har gjort en hel del fantastiska målningar, som med sina ofta mystiska och exotiska motiv, inte helt sällan med häxor och myter i motiven (ett smart drag om man vill måla lite naket (och det ville gamle Luis (ofta))). Vilket i sin tur gör att de är som gjorda för att bli skivomslag, för vem vill inte ha naket och mystiskt på sitt omslag om man kan, och kunna legitimera det som konst.


    .









    Samma motiv, dock något olika processad vad gäller färgåtergivning.
    Motivet i sig är mjukt och böljande erotiskt, men med en rejäl dos mörka undertoner. Ser man till hur de olika banden sätter sin prägel på bilden, så tycker jag nog att Hellsingland Underground har en liten fördel, då Belgarnas logga och namn inte ger mig så mjuka vibrationer direkt. Givetvis kan kontraster ha sin givna plats.
    Båda bandens titlar på skivorna tycker jag stämmer in bra på vad själva album konsten förmedlar. Även om man tittar på själva låttitlarna, så kan man se ett tema som passar in i den inramning som jag tagit mig friheten att se.

    Sedan över till själva innehållet.
    Här snackar vi om kontraster. Huja! Det går givetvis att gömma många typer av musik inom det utmålade temat, men jag skall vara ärlig, det är bara en av skivorna som jag orkat lyssna igenom hela vägen och det skall nog inte vara så svårt att lista ut vilken. Heja Sverige. 

    Det här blev ett aningen spretigt och snurrigt inlägg, men slutkontentan är ändock att ibland går det bra att köpa en skiva enbart baserat på ett snyggt och tilltalande skivomslag, ibland inte.... Det hela beror nog mer på mottagaren än något annat. Den enes bottennapp är den andres lycka. Hade jag köpt skivan med Death Blood Destroyer hade jag ärligt talat blivit en hel del besviken, inte min kopp av Thé som man brukar säga.
    Hellsinglands skiva däremot, skulle gärna få ingå i min skivback, snurra på skivtallriken eller till och med hänga på väggen.
    Och kom ihåg att jag inte på något sätt är jävig i saken, men jag kom nyss hem ifrån  He(ä)llsingland.... :-)

    Här kan du själv lyssna på de olika skivorna och jämföra.
    Death Blood Destroyer
    Hellsingland Underground

    fredag 7 november 2014

    Rocken i Bild - Monster Magnet

    Eftersom det ändå är casual Friday idag, och att det förra inlägget här på bloggen var en recension av Monster Magnets senaste platta, så tänkte jag att vi skruvar till det lite extra i ett nytt inlägg med "Rocken i Bild"

    Vi höjer temperaturen på casual ända till nakennivån Not Safe For Work, det har jag ju gjort tidigare i serien, både med Jimi Hendrix och Scorpions hjälp. Men alltså denna gång med hjälp av Monster Magnet. Ett bra Fredagstema helt enkelt. Kan tyckas lite lågt, men det brukar generera bra besöksstatistik om inte annat. :-)


    Även denna gång har jag ingen som helst aning om vem som är fotografen, vilket är lite trist, då min ursprungstanke med serien var att både bilden och den stämning den förmedlar, tillsammans med fotografen var det som skulle hyllas. Därför får vi helt enkelt koncentrera oss på bilden.
    Ser man enbart på bandet i sig, så är det väl ett ganska klassiskt bandporträtt. Coola rockdudes som chillar lite i en mörk lounge. Dave med oumbärliga solglasögon, trots den lite skumma omgivningen. Men det är ändå något visst med bilden, som jag inte riktigt kan sätta fingret på... :-) Vad tror ni?

    torsdag 6 november 2014

    Recension - MONSTER MAGNET : Milking The Stars: a re-imagining of Last Patrol

    Monster Magnet provar lite kreativa grepp på sin nya platta,  Milking The Stars: a re-imagining of Last Patrol.

    Eller vad man nu skall kalla det, eftersom det inte är en riktig originalskiva, utan det blir någon form av mellanskiva eller vad man nu skall kalla det.
    Andra band hade troligen gett ut en "best of" eller en live skiva, men Dave Wyndorf får en snilleblixt och bestämmer sig för att göra om delar av förra plattan, Lost Patrol, en aning.
    Han tar följaktligen ett par av de tidigare låtarna och bakar om den i en mer psykedelisk kostym alá sent 60-tal, och lägger därtill till några nya låtar och ett par livespår.

    Vilket gör att det här blir en aning svårbedömt och aningen förvirrat. För det är ju en bra skiva.
    Det är bara att jag inte tycker att den skiljer sig tillräckligt från den förra för att det skall kännas unikt om man jämför de två.
    Men, om jag bedömer den helt för sig själv, så säger jag att den är jättebra. Till och med snäppet bättre än sin föregångare som helhet och jag skulle därmed rekommendera ett köp. Har man dock redan den förra plattan, så tycker jag egentligen inte att den här tillför tillräckligt mycket unikt att den rättfärdigar ett köp. Såvida man inte är ett stort fan som verkligen vill ha allt med bandet. Samtidigt så tycker jag att det är ett kul grepp i vårat tidevarv av remixande. Varför inte en ommixning gjord av originalartisten själv?

    Därför blir mitt omdöme 3 ess av 5 om du redan har Lost Patrol. Har du nu inte det, så ser jag den som en klar 4:a.

    Sammanfattning:
    Betyg: 3-4/5
    Ess
    Favoritspår: Mindless Ones
    Skivbolag: Napalm Records
    Release: 14:e Nov 2014




    Bandet består av följande lirare:

    Dave Wyndorf - Guitar, keyboards, vocals
    Philip Caivano - Guitar
    Chris Kosnik - Bass guitar
    Bob Pantella - Percussion, drums
    Garrett Sweeny - Guitar, sitar

    Tracklist:

    1. Let the Circus Burn
    2. Mindless Ones '68
    3. No Paradise for Me
    4. End of Time (B-3)
    5. Milking the Stars
    6. Hellelujah (Fuzz and Swamp)
    7. I Live Behind the Clouds (Roughed Up and Slightly Spaced)
    8. Goliath Returns
    9. Stay Tuned (Even Sadder)
    10. The Duke (Full On Drums 'N Wah)
    11. Last Patrol (live at the AB, 2014)
    12. Three Kingfishers (live at the AB, 2014)

































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

    www.monstermagnet.net
    www.facebook.com/monstermagnet

    Support The Bands That You Like!


     

    tisdag 4 november 2014

    Recension - Supralunar : A New Hope

    Äntligen!
    Eller rättare sagt, om tio dagar ligger den här lilla plattan i en skivdisk nära dig.
    Väntan har varit lång, men nu är Supralunars debut, A New Hope, äntligen här. Vad det gäller recensionen av skivan, så har jag väl redan sagt så gott som allt redan tidigare, i samband med de smakprov som ramlat ut från bandet under väntetiden. Men nu får vi hela härligheten på ett bräde.

    Korten på bordet, jag var en aning nervös för att skivan inte skulle hålla måttet för mina högt satta förväntningar, men det visade sig inte vara nödvändigt.
    Det finns mycket att hämta i den här sjudande rockgrytan, för alla och envar.

    Eller kanske inte riktigt alla, jag vet en och annan dödsmetallare som kanske skulle ha invändningar, men det är deras förlust.

    Min första spontana reaktion är, lite som jag inbillar mig att det var när band som Slade, Sweet och T-rex klev ut från den engelska pub och klubb scenen och erövrade världen någon gång på 70-talet.
    Det är svängig rock/hårdrock/glam med klara popreferenser.
    Min direkta känsla är som sagt, att detta är musik som har sina rötter i England, och föruom ovan nämnda referenser, så skönjer jag en hel del Beatles och även lite Gerry and the Pacemakers (vet inte riktigt varför men så är det?) för mitt inre.
    Men det finns givetvis en egen svensk touch i det hela, lite som The Ark när dom var som bäst. Supralunar bjuder även på latinska rytmer i den underbara låten "La Diabla". För att inte tala om alla småtrevliga taktbyten och sköna stick som florerar runt på hela plattan. En mycket varierande skiva utan att vara splittrad.Vilket gör att den både är lättlyssnad och enkel att ta till sig, men det finns ändå tillräckligt med djup för att man skall vilja återkomma.

    Det är glad, lättlyssnad och munter musik, till och med i låtar som "Right vs Wrong" när det inte nödvändigtvis är ett positivt ämne som behandlas, har en positiv känsla överlag.
    Rak feelgood rock n roll! Glam utan vare sig glitter och mascara eller Los Angeles dekadenta rock'n'roll Klichéer. Mer skinnjacka och jeans än teatraliska poser och yviga gester. Lite mer moget, framför allt när det kommer till texter, utan att därigenom förlora glimten i ögat.
    Musik som jag tror gör sig riktigt bra live. Vilket för in mig på det för mig lite pinsammare området, att jag lyckats missa alla deras spelningar i trakten. Bättring på det!

    Petri, Georgios och Johann har lyckats få till en riktigt skönt svängig platta som det är svårt att låta bli att spela en gång till, och en gång till...
    Den gör mig glad, och jag övertygad att A New Hope kommer att glädja de flesta som tar sig tiden att lyssna. Särskilt som det är så lätt att lyssna på den. funkar i de flesta lägen. På kontoret lika väl som på partyt.
    Jag återkommer hela tiden till glädje och positivitet, i alla möjliga former, vilket för mig blir det sammanhållande intrycket av skivan, och det trots att det inte bara är upptempo och glada texter. Även om jag inte ger den full pott, så är det riktigt nära redan nu. Fråga mig om ett halvår igen, så kanske jag har ändrat mig, för jag vet att detta är en skiva som kommer att spelas en hel del i framtiden.
    A New Hope, mina damer och herrar, A New Hope!



    Sammanfattning:
    Betyg: 4/5
    Ess
    Favoritspår: La Diabla
    Skivbolag: Dead End Exit Records
    Release: 14:e Nov 2014




    Bandet består av följande lirare:
    Petri Tuulik : lead vocals & guitar
    Georgios Vamvatsicos : bass & harmony vocals
    Johann Enoksson : drums & harmony vocals

    Tracklist:
            1. People Like Us
            2. Nine Candles
            3. Once We Were Kings
            4. La Diabla
            5. Theatrical
            6. She Wanted All
            7. Alternate Sun
            8. She Won’t Let Me Down
            9. End Of Story
            10. I’ll Cover You
            11. Right vs Wrong
            12. Supralunar




































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
    Facebook
    Hemsida

    Support The Bands That You Like!

    måndag 3 november 2014

    W.A.F Collective

    Jag skrev om Comic Con - Gamex mässan igår. Att jag upplevde den som ett ganska dyrt meehhh.

    Men självklart fanns det ljuspunkter.
    En av dessa ljuspunkter som sken lite extra var en liten monter i ett hörn av mässan som presenterade ett samarbete vid namn W.A.F Collective. Jämför man denna lilla hörna med Xbox och Playstations montrar så gjorde en ett ganska blygsamt intryck. Tittar man i stället på vad den erbjöd innehållsmässigt, ja då kan jag nog tycka att den var minst lika intressant som de stora presentatörerna. Särskilt om man lyckas i sitt uppsåt.

    Vad fanns här då? Framåtanda och ungdomlig kreativitet på flera plan. Ett projekt som försöker sammansmälta musikberättande och serieberättande till en spännande enighet. Jag vet fortfarande väldigt lite om kollektivet. Att dom kommer från Stockholms södra förorter och till stor del snurrar runt ett band kallat The Great Escapees.

    Man kallar sig själva en Pop-kulturell stam. Med rötter i musik och konst sträcker sig grenarna uppåt, och med punkig Do It Yourself anda skapar man en smältdegel i ett projekt kallat "The Roaring".

    Av det jag sett från själva serien så kan man konstatera att det är vältecknat i en ganska modern och amerikansk anda. Har man läst en del av de nyare superhjälte serierna från USA, så känner man igen sig. Vad det gäller storyn som sådan, får tiden utvisa, för det har jag sett för lite av för att kunna dra några större slutsatser. Språket är på Engelska, men det finns tydligen även planer på en översatt variant.

    Musikaliskt har man släppt vad man kallar en mix-tape "Out Of the Woodwork" under namnet The Great Escapees (finns på Spotify), bestående av poppig rock med gott om attityd. Har ännu inte hunnit lyssna på den så mycket, men det jag hört hittills är riktigt bra. Dessutom har man under W.A.F baneret släppt sin första singeln till projektet på Spotify, riktigt bra.

    Sammanfattningsvis, ett riktigt spännande projekt, som jag tror kommer att ha sin första installation i början på December. Med andra ord nära min födelsedag, hint hint....
    När jag vet mer är det inte omöjligt att det kommer uppdateringar, för det här påhittet gillar jag.



    Läs mer:
    http://thegreatescapees.com/
    http://wafcollective.com/
    Facebook

    söndag 2 november 2014

    Spader Ess Tänker Högt om Comic con/Gamex Stockholm 2014

    Har haft en tradition att gå på Gamex mässan med junior. Förra årets upplaga var lite av en besvikelse, då det mest bestod av köande. Därför var det lite kul att mässan stöpts om en aning och nu även fått med sig Comic con konceptet på menyn. Spännande tyckte både junior och jag. Med detta kom även en prishöjning av biljetterna, till 200:- per pers/dag, vilket kanske inte var fullt lika spännande.

    Så vad fick man då för den höjda inträdesavgiften och utökade konceptet?
    Spontant så säger jag att det enda man fick extra var utökade möjligheter att köpa saker. Mer kommers helt enkel. Javisst, för dom som tycker om att klä ut sig hade väl lilla julafton, eller stora Halloweeen om man vill, för det var en hel del Cos players där. I övrigt var det samma långa köer till få minuter med spel som man lika gärna kan kika på Internet efter demos till. Samma onda fötter av timmars planlöst vankande.
    Så, även om vi handlade ett par prylar till mässpris, blev det med inträdet, en hel del dyrare än om vi hade beställt det via nätet till originalpris + frakt.

    Som det ser ut just nu var det nog sista gången jag gick i alla fall....

    lördag 1 november 2014

    Halloweenspecial med Kiss

    1976 gjorde tydligen (?) Kiss sin första riktiga Prime time spelning på amerikansk TV, i ett program som hette "The Paul Lynde Halloween Special". Så vad är mer naturligt och rätt än att visa upp dessa klipp, nu när Halloween så sakteliga smyger på oss igen. Själva framträdandet är trots att det playback ett väldigt vitalt nummer. Bandet får spela hela tre låtar och först ut är "Detroit Rock City"



    Här är hela Halloweenspecialen, men för den som inte orkar se hela, vilket är fullt förståeligt, är här några hållpunkter för de andra låtarna. Vid ca. 41 minuters sträcket så spelas monsterhitten "Beth" och strax därefter, vid 45 min så spelar man "King Of The Nighttime World"




    Källa: Dangerous Minds
    Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...