måndag 30 april 2018

Recension : The Senior Management - Heart & Soul

Ännu en dag och ännu ett band, denna gången svenska The Senior Management.

En jävligt snygg och välspelad AOR produktion, med en hel del låtar som lovar gott.
Men, tyvärr det saknas något. Musiken har varken nerv eller just det skivan heter, Heart & Soul.
I all sin välpolerade snygghet blir det bara mellanmjölk. Det griper inte tag i mig. Egentligen finns det mesta på plats, allt från melodier till musikalitet och skönsång, men det är något som gör att det inte riktigt fäster för in del. Jag tror jag vet vad det är, och missförstå mig rätt, men sången är verkligen jättebra, men den låter aningen oengagerad. Man sjunger om farliga saker, men det låter mer som en halvobjektiv Aftonbladet rapportering.



Men det hela kan mer bero på mig och var jag befinner mig musikaliskt. Gillar du Journey och Mr. Big (Amerikanska varianten) drypande AOR, ja då kan detta vara din fem-essare. För mig blir det enbart två ess, och då tar man ändå ett extra bara för att det är så snyggt gjort.  Sorry.... Men det här är lite av hårdrockens Vikingarna för mig....



Album Rating: 2/5
Favourite Tracks: Master Your Pleasure
Label: Rambo Music
Release:  4 May, 2018
For More Info Visit:
https://www.facebook.com/theseniormanagement/

söndag 29 april 2018

Konsert : The White Buffalo på Kägelbanan 2018-04-28

The White Buffalo spelningen är en som både frugan och jag sett fram mot ett tag. Kvällen visade sig innehålla en hel del första gången, och tyvärr även inte första gången.

Första gången på Kägelbanan. Första gången att se The White Buffalo. Första gången jag lämnade en spelning innan den var slut. Varför? Till största delen för just det där, inte första gången, artisten är försenad. Den har man varit med om allt för många gånger.

Buffelmannen äntrar  scenen först en dryg timme efter utsatt tid. I kombinationen med ett trångt, varmt, utsålt kägelbanan, så ökade publikens irritation märkbart vartefter ölen slank ner.

Frugan och jag valde att dra oss bakåt i lokalen för att överhuvudtaget stå ut. När sedan The White Buffalo äntligen äntrade scenen så var showen inte tillräckligt underhållande, så långt vi så såg, för att hålla oss kvar längre än 5-6 låtar. Detta till trots att TWB har en gudabenådad röst och en rejäl knippe med bra låtar. Sedan hjälpte det väl inte heller att ljudet hade en hel del att önska, där vi hamnade längst bak. Men det är möjligt att det vände och blev den magi jag hade hoppats på, men inte för mig.

Nu vet jag som sagt inte varför det var förseningar, eller om det är något som är vanligt för TWB. Men om det är vanligt, hade det kanske varit på plats med ett förband.
 

lördag 28 april 2018

Recension : Church Of The Cosmic Skull - Science Fiction

Dom astrala resenärerna i Church Of The Cosmic Skull är tillbaka med sin andra platta, Science Fiction.

Detta är en platta utöver det vanlig och i ärlighetens namn, jag vet inte riktigt i vilken ände jag skall börja. Så, vi försöker väl bena ut beståndsdelarna lite i taget.

Här finns lite av det mesta. Du får en osalig mix av Beatles, melodier, Ghost, Soul, Thin Lizzy, värme och smekande mjukhet med ett underliggande svängigt ös, Mott The Hoople,  Gospel, ELO, Pop, Zappa, orglar, Abba möter Black Sabbath, fläskiga gitarrer, vackra solon, Blues, harmonier och överdoser av sakrala stämmkörer som lägger en ljudvägg som skulle få självaste Phil Spector att bli grön av avund.
Och massor, jag menar verkligen massor, mer. Pheeew!


Är detta bra eller bara för mycket? Vi får se.

Låt oss börjar med musiken. Här finns ett formidabelt överflöd av detaljer och instrument. Men det är för den delen inga problem, det är snyggt komponerat och väldigt starka låtar med otroliga melodier. Det som sätter sig först för mig är de snygga orglarna och gitarrspelet. Ibland smeker dom så man vill gråta.
Sången och körerna är också på gränsen till överjordiskt fantastiska stundtals. Kyrkan lyckas väva ihop en musikalisk smältdegel som är näst intill perfekt, då det blir en blandning av enkelhet och ordnat kaos på samma gång.

De första låtarna på skivan är rent magiska, men så händer något. Eller, det är nog mer vad som inte händer.
Det saknas text till en av låtarna, "The Cards That You're Playing". Eller rättare sagt, den blir minimalistisk. Min första tanke är "coolt, en låt med bara refräng, inga verser". Men när det efter en stund visar sig bara vara ett ständigt upprepande av en och samma mening, ja då slutar det strax att vara coolt. Trots att man framför textraden med många nyanser, så känner jag att tappar fokuset. Det blir för mig störande, då musiken är så jäkla bra. Eller är det jag som missar något konstnärligt i det hela. Men det är det enda som jag hänger upp mig på, för sedan återhämtar sig skivan igen och fortsätter sin psykedeliska rymdresa.

Jag gillar även bandets marknadsföring så här inför släppet. Den senaste tiden har man som medlem i "kyrkan" fått dagliga länkar till de nya låtarna, med förklaringar och lite annat smått och gott. Innovativt.

Med bara en mindre bra låt och ett annars otroligt välkomponerat och intressant album, ja då kan jag inte sätta annat ge 4 ess av 5 möjliga. Jag vet inte om detta faller alla i smaken, men alla bör försöka sig på ett par varv med Church Of The Cosmic Skull. Vem vet, du kanske fastnar i kulten av Space Hippies, precis som jag. I skrivande stund vet jag inte det exakta datumet som plattan släpps, men preorder börjar den 1:a Maj.



Album Rating: 4/5

Favourite Tracks: Revolution Comes With An Act of Love  och Cold Sweat
Label: Kozmik-Artifactz
Release:  May, 2018
For More Info Visit:
churchofthecosmicskull.com
facebook.com/churchofthecosmicskull
churchofthecosmicskull.bandcamp.com


Here is a Cosmic Skull from me.

And the confusing traslation:
--------------------------------------------
The astral travelers in Church Of The Cosmic Skull are back with their second album, Science Fiction.
This is a record beyond the usual and in honesty's name, I do not really know in what end to start.
So, lets try to extract the ingredients a small bit at a time.

There is a little bit of everything here. You get an odd mix of Beatles, Melodies, Ghost, Soul, Thin Lizzy, Warmth and Beatiful Softness with an underlying swinging "Full Speed ahead" feeling, Mott The Hoople, Gospel, ELO, Pop, Zappa, Organs, Abba meets Black Sabbath, Fat Guitars, Beautiful solos, blues, harmonies and overdoses of sacred harmonical choirs who creates a wall of sounds that would make Phil Spector himself green of envy.

And lots, I really mean lots, more. Pheeew!
Is this good or just too much? We'll see.

Let's start with the music. Here's a formidable abundance of details and instruments. But that's no problem, it's so nicely composed with very strong songs and incredible melodies. What hits me first are the beautiful organs and guitars. Sometimes so caressing, you feel like crying.

The singing and the choir parts are also on the verge of celestial at times. The church manages to weave together a musical melting pot that is almost perfect, as it becomes a mixture of simplicity and ordered chaos. All at the same time.


The first songs on the record are purely magic, but something happens. Or, that's probably more, what does not happen. There is no text for one of the songs, "The Cards That You're Playing". Or, rather, it becomes minimalist. My first thought is "cool, a song with just refrain, no verses". But after a while, it just turns out to be a constant repetition of the same sentence, yes, it stops beeing cool after a while. Even though you are they performs the text line with many nuances, I start losing my focus. It's a little disturbing to me, when the music is so damn good. Or it's just that I'm missing something artistic on the whole. But that's the only thing I have a hang up on, because then the record recovers and continues its magical psychedelic space trip.

I also like the band's marketing before the release. Recently, as a member of the "Church", daily links is mailed with access to the new songs, with explanations and some other little things. Innovative.

With only one less good song, on an otherwise amazingly well-composed and interesting album,I can't give anything else than 4 aces out of 5. I do not know if this record suits all in taste, but everyone should try giving it a couple of spins with The Church Of The Cosmic Skull. Who knows, you might get stuck in the cult of Space Hippies, just like me.
At the time of writing, I do not know the exact date the record is released, but pre-order begins on May 1st.

 

torsdag 26 april 2018

Konsert : King Buffalo på Undergången/Slaktkyrkan 2018-04-25

Äntligen fick jag chansen att se mina gamla favoriter King Buffalo live på en scen i Stockholm. Den som läst bloggen länge vet att dom dök upp på min radar i spillrorna av sin förra skepnad, Velvet Elvis. Den demo som det nybildade King Buffalo levererade bara månader efter att Velvet hade upplösts, var en knock. Som demo betraktad var den löjligt välproducerad, och vilka låtar sedan. Detta är inte första gången man spelar i Sverige, Göteborg har haft ett besök av Rochester-grabbarna tidigare, men detta var alltså Stockholmspremiär.

Jag blev verkligen inte besviken. Det blev nästan ännu tydligare live, långt från studions möjligheter, hur denna trio magisk väver ihop trummor, bas, gitarr och sång. Hur man på bara tre man kan låta så harmoniskt och komplext, utan att för den delen bli överarbetade. Mitt stora intryck är värmen i låtarna. Sean Mcvay's förtrollande röst, som både låter stark och spröd på samma gång. Scott Donaldson's energiska trummande som lägger en stabil grund. Dan Reynolds bas som både fyller Scotts trum-groove, och samtidigt harmoniskt agerar kompgitarr  till Seans otroliga sologitarr. Så jäkla överväldigande snyggt. De till synes sömlösa övergångarna mellan det skira, flummiga psykedeliska, till blytunga bombastiska krevader av rå energi. 

Det var även första gången för min del att besöka Undergången på konsertlokalen Slaktkyrkan, även det en positiv upplevelse. Skönt ställe och hyfsat bra ljud. Hit kommer jag gärna tillbaka. Att man dessutom bokar bra band är ju en stor fördel.


Det var roligt att byta några ord i merch-båset med Scott och Dan. Inte dumt heller att kunna plocka hem en ny signerad godsak till samlingen.
Vilket osökt för mig in på en passande liten brasklapp för den nära framtiden, då King Buffalo även kommer att spela på DesertFest i London mellan den 4:e och 6:e Maj. Som det ser ut nu så kommer Spader Ess att ha representanter där (Spader Dotter o kanske Will of Spades). Detta kommer att innebära att det stundtals blir artiklar på Engelska, efter önskemål av festivalarrangörerna. Troligen av blandad kvalitet, bättre med dom i England och sämre med mig. :-)

http://kingbuffalo.com/
https://kingbuffalo.bandcamp.com/
https://www.facebook.com/kingbuffaloband/

https://www.facebook.com/undergangen/
http://www.slaktkyrkan.se/
http://www.desertfest.co.uk/home 


Somewhat scetchy English version:
----------------------------------------------------
At last I got the chance to see my old favorites King Buffalo live on stage in Stockholm.
Those who read the blog for a longer time know that they first appeared on my radar in the ruins
of their former shape, Velvet Elvis. The demo that the newly formed King Buffalo delivered
only months after Velvet had dissolved was a knockout. As a demo, it was ridiculously well-produced,
and the songs, the songs....
This is not the first time they play in Sweden. Gothenburg have had a visit of the Rochester guys earlier, but
this was their Stockholm Premiere.

And I was not disappointed. It became even clearer for me live, far from the possibilitys of the studio, how this trio magically weaves drums, bass, guitar and song. How just three you can sound so harmonious and complex, without being overworked.
My big impression for the night is the warmth of the songs. Sean Mcvay's enchanting voice, which sounds both strong and brittle at the same time. Scott Donaldson's energetic drumming that puts a stable foundation for the music. Dan Reynold's bass, which both fills in with Scott's drum-groove, and at the same time harmoniously acts as a rythm guitar to Sean's incredible solo pieces. So fucking overwhelmingly handsome, to be blunt. The seemingly seamless transitions between the sheer and hazy psychedelic to right out leaden bursts of raw energy.

It was also the first time for me to visit the Slaktkyrkan (Slaughter church), also a positive experience. Nice place with pretty good sound. I will gladly come back. Additionally, booking good bands is a big advantage.

It was also nice to say get to say hi to Scott and Dan in the merch booth. Also it's good to go home with a new signed treat to the collection.

Which gives me an opportunity for a future disclaimer of sorts. As King Buffalo will play at DesertFest in London between the 4th and 6th of May. As it seems now, Spader Ess will have representatives there (Spader Daughter and maybe Will of Spades). Therefore, from now on some of be articles will be in English, as requested by the festival organizers. Probably of mixed quality, better when done by those in England and worse when done by me. :-) 

onsdag 25 april 2018

Buffelveckan i Stockholm

Jahap, då var den över oss, Buffelveckan.
Veckan då bufflarna släntrar in i stan och spelar upp till dans.

I kväll blir det King Buffaloklubb Undergången och på lördag The White BuffaloKägelbanan.
Rapporter från båda spelningarna kommer senare.Om du inte har något för dig, så.....
















https://www.facebook.com/kingbuffaloband/ 
https://www.facebook.com/thewhitebuffalomusic/

tisdag 24 april 2018

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 31!

Idag tänkte jag bara bjuda på två EP:s. Från två lika olika band, från varsin världsdel (USA o  Australien).
Eller bara och bara, dom är ruggigt bra. Som sagt, två olika band, men med en väsentlig likhet som gör att jag klumpar ihop dem så¨här på detta sättet. Båda banden har en skön mjuk mystisk atmosfär.

Först har vi magiska Frayle från Clevland, Ohio. Med sin debut EP The White Witch skapar Doom-duon en suggestiv, mystisk och hypnotisk värld som det är lätt att sjunka in i och bara följa Gwyn Strangs förtrollande röst längs med Sean Biloveckys stigar av blytunga riff. En mix av det sköra och råtunga.



https://www.facebook.com/frayleband/
Seeing Red Records (U.S.) - CD Preorder
Lay Bare Recordings (Europe) - Vinyl coming soon 
 


Från Melbourne i Australien kommer The Black Heart Death Club och deras EP Black Rainbow. Bandet väver även dom en väldigt suggestiv ljudbild, även om det går lite mer mot det psykedeliska här. Det blir stundtals lite mer upbeat, lite mer indierock känsla. Men massor med atmosfär.



https://www.facebook.com/theblackheartdeathcult/

måndag 23 april 2018

Recension : Lee Aaron : Diamond Baby Blues

Det var väl ett tag sedan Lee Aaron lämnade scenen som "The Metal Queen", och jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag inte lyssnat så mycket på henne sedan den självbetitlade plattan från 1987.
Men det betyder ju inte att Lee har legat på latsidan, nej snarare tvärt om, hon har varit ganska produktiv även om det varit en del uppehåll för att fostra barn och leva familjeliv. Musikaliskt har hon vandrat runt en del på olika stigar sedan dess, för att nu på senaste plattan, Diamond Baby Blues, hamna hem i rockfållan igen.

Ok, metallen har tonats ner och det är i stället i någon form av Svulstig storstilad radiorock med Blues/Countryvibbar. Jill Johnson hoods som vi skulle säga på ren svenska. Men den här plattan känns som en mer sammanhållen och mogen plattan än om man lyssnar på det som kom i mellantiden mellan metallåren och nu. Lee Aaron är fortsatt en fantastisk sångerska, en hel del av låtarna är klämmiga och musikerna är bra. Skivan består av både egenskrivet material, men varvas med covers på gamla örhängen.

Men, för min del, efter en del velande, får det bli en 3:a, en bra skiva helt enkelt, men kanske ingen som kommer att gå till historien. Men roligt att Lee gör nytt och för den som vill se henne live så kommer Lee Aaron att uppträda på Skogsröjet den 4 Augusti.



Album Rating: 3/5
Favorite Tracks: Diamond Baby and Misatreated
Label: Metalville
Release:  27 April 2018
For More Info Visit:
www.leeaaron.com
https://www.facebook.com/LeeAaronMusic/



fredag 20 april 2018

Vinylfabrik i Göteborg

Här är en liten lista, från ett gammalt innerkonvolut, som berättar varför vinyl är det regerande mediet för musik.

Med det i åtanke, så blir man glad av att höra att Sverige nu får en alldeles egen Vinylfabrik som blir nordens största.

Den 26:e Maj slår portarna upp till Spinroad Vinyl Factory, som kommer att ligga under Spinroad Recording Studios i Göteborg. Hjärnan bakom detta är studions ägare Pedro Ferreira, som numer även kommer att kunna titulera sig som vinylfabrikör.

Som om detta inte vore nog, så är planen att kombinera allt detta med både skivbutik, ett café och en livescen för att skapa ett myllrande folkliv runt det vi älskar mest, musiken. Som ett vuxendagis för musiknördar med andra ord.

Helt underbart tycker jag. Enda smolken i bägaren är att det är i Göteborg, vilket gör att jag inte kan ha det som mitt andra vardagsrum. Men det gör ju att Göteborg blir än mer intressant som resmål.

Skall bli kul att se vad som kommer av detta. Jag kommer givetvis att hålla ett öga på fabriken i den mån jag kan.

Och avslutningsvis, listan på bilden över vinylens förträfflighet står sig enligt mig, trots att den kommer från en skiva från slutet av 60-talet... Tidlöst.

Mer info om Spinroad:
https://www.facebook.com/spinroadvinylfactory/
https://www.spinroadvinyl.com/

Konsert: Sam Smith 2018-04-19

Helt ur det blå så hamnade jag lite otippat på gårdagens Sam Smith konsert i Globen med min son. Jag har inte några direkta förhållanden till Sam Smith, utom det som sonen ibland spelar och det som letar sig ut från radion ibland. Så man kan väl säga att jag inte hade några större förväntningar när jag gick dit.

Men så här i efterhand, jag är verkligen glad att jag gjorde det. En riktigt bra konsert överlag. Massor med känsla och Soul. Bandet ruggigt tight och kören..... Vilket drag när dom stod på. Det enda negativa är väl att Sams låtskatt innehåller fler lågmälda och lite deppiga låtar än upptempodängor med fullt ställ. Men det till trots, en riktigt bra spelning som jag inte riktigt hade räknat med.



Även Lewis Capaldi som öppnade upp kvällen var riktigt bra. Jäklar vilken pipa den skotten har.

torsdag 19 april 2018

Recension : Perzonal War - Neckdevils Live

Germanerna Perzonal War släpper en liveplatta, Neckdevils -live, med tillhörande DVD av sin 20 års jubileumskonsert. Och det är lite så att jag önskat att dom inte gjort det.
Framför allt inte den drygt två timmar långa filmade konserten som möjligen går hem hos die hard fans och kompisar. Ungefär dom som befolkar konserten, som det ser ut. Det är en ganska långsam historia för att vara ett band i den trashigare skalan av metalmusiken. Redan början, Entrén. Bandet släntrar in och Stämmer sina gitarrer, släntrar runt, fistbumbar varandra och verkar peppsnacka lite, du vet, det där som man borde göra backstage. Noll energi.





Det blir sedan en kavalkad med låtar som i sin liveinramning mest låter likadant enligt mig. Enda gången det tänder till lite är med en del av gästmusikerna. Det är för långsamt mellan låtarna, med för tråkigt mellansnack. Det fungerar lite bättre om man lyssnar på själva CD:n, för där har man komprimerat ner materialet lite och man kan inbilla sig att det är mer energi på scenen. Jag hade nog önskat att jag inte tittat på DVD:n först, och fastän det är ett digert paket så blir det bara mitt lägsta betyg denna gång.






Album Rating: 2/5
Favorite Tracks: Incarnation
Label: Metalville
Release:  27 April 2018
For More Info Visit:
http://www.perzonalwar.de/
https://www.facebook.com/perzonal.war

tisdag 3 april 2018

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 30!

Tjohoo! Jubileumsdax, lista 30. Detbetyder att vi måste ta i lite extra eller hur.

Leadfoot
Vad sägs om lite episk rock n roll med tanke både bakom musiken, men även med konsten som följer med. Både jävligt bra, men också riktigt snyggt. Gillas skarpt.


https://www.facebook.com/LeadFootRocks/

Secrets Of Lost Empires
Lite proggigare psykedelisk stoner. En debutplatta (tror jag det är?) som, även om det finns lite att utveckla (sången), visar en lovande framtid. Även det här gänget stoltserar med riktigt snyggt omslag.



Aboleth
En Kaliforniatrio med både attityd och tonvis med skitig dieselrock som andas både modernt och gammalt på samma gång. Lite som Janis Joplin goes Doom Metal. Ännu bara en låt från kommande plattan Benthos, men jäklar vad det svänger och river. Håll ögonen på det här.


https://www.abolethband.com/

Psychedelic Witchcraft
Dom har varit med här förut, men jag har svårt att få nog. Det görs så mycket bra musik i denna genren, inte minst från Italien. Plattan, Sound Of The Wind, är i alla fall ute och den är både snygg och otroligt bra.  


Facebook

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...