Polar'n Per - Det spökar på Globen

2019-02-23 Ghost, Globen Stockholm. Ghost och jag har en inte helt okomplicerad relation. Lika mycket som jag uppskattat både Papa I, II, III, Nihili (som faktiskt lirar sax denna kväll), till och med Cardinal Copios alla olika kostymer och hela kittet som lånar friskt från Merciful fate, Alice Cooper eller varför inte Kiss, lika mycket har jag svårt att förlika mig med att man inte lyckets förlika eller kommit vidare från den rättstvist som följer de gamla Ghoulsen. 

Men nog om det, det vibrerar i luften när Ghost kliver på för att leverera "A Pale Tour Named Death "... det finns nån variant av stolthet att se ett svenskt band få denna arena som sin show för kvällen, för den tillhör Ghost. På grund av olycka i Stockholms trafikssystem satt vi fast alldeles för länge vid Gamla Stan och missade stora delar av anrika Candlemass framförande, men det är inte heller om dem detta inlägg eller kvällen ska handla.

Det som gör Ghost så bra är en snygg produktion, klinisk instrumentering, men också att de alla lyriskt små detaljer som sätter en schysst storyline i Ghosts ockulta tema. Inte helt sällan tippar Forge över i en bizarr slående Onkel Kånkel-humor som gör de teatraliska figurerna ännu mer ...ehe... stilsäkra. När bandet adopterar andras verk, följer låten tydligt den pågående storyline Tobis Forge så enträget sätter ut, vilket gör att t ex den fantastiska "If You Have Ghosts" (Roky Erickson cover) passar lika fint som skinnhandskarna sitter på Cardinal Copio.

Vi får en påkostad show där scenbygget drar tankarna till Iron Maidens produktioner. Där en av skillnaderna är Ghosts betydligt mer omfattande användning av pyro och konfetti. Jag gillar det jag ser. Jag förstår indelningen i ett första och ett andra set och tycker inte alls som fler recensenter att showen blir lång och därmed, ja, som jag uppfattar att dom menar sämre, tvärt om bygger bandet hela föreställningen bra. 

Det nya materialet från senaste vaxet "Prequille" (2018) har en given tyngdpunkt i första halvan där låtar som "Rats" och "Pro Memoria" sticker ut och definitivt kommer överleva många år framöver, men framförallt vill jag framhäva den akustiska versionen av "Jigolo Har Megiddo", det är så jäkla snyggt serverat, alltihop!

Andra halvan av gigget är en hitparad där "Mummy Dust" och "Year Zero" förtjänar lite extra plus! Över lag levereras en grymt bra spelning som förtjänar fyra P (av fem möjliga)... Även bandet med alla namnlösa förtjänar beröm, det är riktigt duktiga musiker och ska inte blandas ihop med det komplicerade förhållande som jag tycker jag har till bandet. Avslutande "Monstrance Clock" sätter punkt för en kanonkväll... Det är ett välförtjänt betyg som delas ut, PPPP, alltså!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Ghost:

1. Snabbt och hårt är inte alltid det enda och bästa receptet!

2. Det känns som en avancerad produktutveckling att följa Ghost, jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det är fascinerande, Tobias Forge har någon variant av genialitet som hjärna bakom detta!

3. Ghost är en synergi som är bättre som helhet än alla ingående beståndsdelar... 1+1 blir 666, typ...

Setlist:
1. Ashes
2. Rats
3. Absolution
4. Ritual
5. Con Clavi Con Dio
6. Per Aspera ad Inferi
7. Devil Church
8. Cirice
9. Miasma (Med en stylad Papa Nihil på sax)
10. Jigolo Har Megiddo
11. Pro Memoria
12. Witch Image
13. Life Eternal
Encore break
14. Spirit
15. From the Pinnacle to the Pit
16. Majesty
17. Satan Prayer
18. Faith
19. Year Zero
20. He Is (Intro Spöksonat)
21. Mummy Dust
22. If You Have Ghosts (Roky Erickson cover)
23. Dance Macabre
24. Square Hammer
Encore break
25. Monstrance Clock

Önskelistan - Miniatyrer från Elvis 1976

Även hårdrockare gillar att leka med dockor antar jag. Särskilt när dom är så välgjorda som dessa kustom byggen från Sebastien Bontemps alias Elvis 1976 som är en mästare på att göra unika 1/6 skaliga figurer. Han gör självklart mer än bara häftiga rockstjärnor, men nu är det ju just musik som vi koncentrerar oss på här på Spader Ess. Låt mig presentera en par figurer från hans serie Icons of Rock. Coolt och snyggt.

Recension - Billion Dollar Babies : Chemical God

En miss i min hantering gjorde att denna recension smet ut lite i förtid. Nämligen redan i slutet av December. Men nu är den tillbaka och mer korrekt i tid. Vilket gör den till årets första recension.

Svenska Billion Dollar Babies ger sig ut på en mörk odyssé på sin platta  Chemical God. Eller försöker åtminstone.

Med tanke på bandnamnet, tillsammans med texterna, behöver man inte vara raketforskare för att inse att bandet är starkt influerade av Alice Cooper's chock-rock. För att inte tala om arvtagaren Marilyn Manson. Den senare eftersom väldigt mycket textmässigt påminner om Marilyns återkommande drog och våldsteman.

Musiken är tight och snyggt producerat. Överlag välspelat, överlag rätt bra tralliga låtar med mörkt innehåll. Sången är även den jäkligt snygg.
Första låten tuggade igång med ett sound som taget från Grand Magus, vilket höjde mina förväntningar en hel del. Men tyvärr, där stannar det där för mig. Det hakar inte riktigt fast helt enkelt och det tillskriver jag nog mycket att jag inte grips av texterna på något sätt. Eller att det känns som jag redan hört dem tidigare.
Jag vet inte riktigt vad som stryker mig mothårs, det är antagligen det lite svulstiga och storslagna i kombination med det mörka. Dessutom tycker inte riktigt att de fyller ut just skräckskorna ordentligt, det blir lite Hollywood över det hela. Det kan även bero på att vår verklighet ser så jävlig ut som den gör redan. Vilket i sig gör att det i vissa låtar, i stället för skrämma oss för det förryckta, blir det mer som en olustig legitimering för alla Fritzlar, Hagamän och andra så kallade män (läs amöbor) endast omnämnda med sin ålder i media. 

Men, som jag sade, musiken är stundtals riktigt bra, även om den inte tilltalar mig direkt. Dock tror jag att detta kan hitta hem hos en hel del därute.
Därför får den 3 ess av mig, men jag tror att en hel del skulle ge skivan högre poäng. Dessutom gillar jag omslaget. Det är elak så det räcker.




Hemsida
Facebook

Önskelistan - Halloween masker

Kanske känns aningen tidigt med Halloween masker, men skall man beställa från USA så kan det vara bra att vara ute i god tid.

Såg den coola Venom masken på Grimgoths sida, och var tvungen att kika vidare. På Sikrimasks hade man även den här minst lika coola Motörhead Warpig masken från Trick Or Treat Studios.





När man gräver vidare på deras sida så hittar man ju en hel skatt med rockande masker. Eller vad sägs om följande?

Rocking Halloween någon?

Billy Perkins 77

Jag gillar konst. Särskilt konst med rockanknytning. Har den dessutom en långvarig tanke bakom sig, så blir den dessutom extra intressant. Jag har skrivit tidigare om Pierre "Slusk" Bäckman och hans stora projekt "666 skulls". Nu tänkte jag rikta strålkastaren mot en annan konstnär med ett långsiktigt konstprojekt.

Billy Perkins håller, förutom allt annat han är involverad i, på med ett projekt han valt att kalla "77 Series". Kort sagt är det ett screenprint projekt där han valt att rikta in sig på att göra handgjorda screenprintposters av 1977 års musikikoner. Allt med siffran 77 som ledstjärna. Det skall alltså bli en serie av 77 st. olika motiv, gjorda i en begränsad upplaga om 77 ex av varje.
Hittills har det blivit ett drygt tiotal olika, så i och med att han är flitig med att göra andra gig-posters och att spela i band själv, så kan det ta en stund innan serien är avslutad. Tyvärr kan jag inte hitta någon samlad plats där alla planscherna är samlade.

För att visa upp lite annat som Billy gör utanför denna serie så tänkte jag visa hans senaste poster, "Dripped to Kill", som visserligen skulle kunna passa in i 77 serien med tanke på motivet, men som stilmässigt inte riktigt gör det. En otroligt talangfull man, med andra ord. Här hittar du dessutom en bra intervju med Billy

Grattis!! Helena Gutarra - Alice Cooper

Om jag inte är helt felunderrättad så skall det idag vara Helena Gutarras födelsedag. Detta energiknippe som vanligtvis frontar La Puma och där bjuder på sprudlande och rolig rock.










Alice Cooper fyller även han år idag. närmare bestämt pensionär, dvs. 65. Tror dock inte att hn hänger upp hatten och tvättar bort sminket riktigt ännu, även om golfen verkar ha större dragningskraft nuförtiden.