Önskelistan - Miniatyrer från Elvis 1976

Även hårdrockare gillar att leka med dockor antar jag. Särskilt när dom är så välgjorda som dessa kustom byggen från Sebastien Bontemps alias Elvis 1976 som är en mästare på att göra unika 1/6 skaliga figurer. Han gör självklart mer än bara häftiga rockstjärnor, men nu är det ju just musik som vi koncentrerar oss på här på Spader Ess. Låt mig presentera en par figurer från hans serie Icons of Rock. Coolt och snyggt.

Polar'n Per går på releasefest med Subzstain

Subztain på Vinyl i Märsta

Att släppa en skiva är i vissa avseenden som att förlösa en baby. Det är något som vuxit fram under en tid för att senare släppas till allmänhetens beskådande. Denna baby ska placeras i så bra miljö som möjligt för att kunna växa sig både stor och stark, men man vet inte riktigt hur det artar sig...

Vad som driver ett band genom olika skeden varierar. Resultatet hörs i de plattor banden levererar och blir som små statut eller märken och bevis över bandets situation. Den kemi man upplever blir ytterligare påtaglig på scen. Skillnaderna i upplevelse är stora, men kan givetvis kompensera med duktiga och erfarna musiker.

Jag gillar releasefester för att det finns en stolthet över det som sker. Det finns en andaktsfull "röka cigarr"-känsla över tillställningarna. Det är därför ofta väldigt bra stämning på dessa kalas. Idag är inget undantag.

Dessutom finns det förväntan som reflekterar min första fråga till bandet. Vad kan vi i publiken förvänta oss idag? Andreas "Antz" Morling (sång), svarar;

"Vi kommer spela igenom hela nya skivan låt för låt ikväll!"

En baby ska födas, "Brothers by choice, not by blood" (2016)!

När jag träffar Subztain innan deras releaseparty på charmiga Vinyl i Märsta så märker man att bandet är fyllt av förväntan och att år av sökande efter den där perfekta groggen gett resultat. De verkar ha en jäkla sammanhållning som bekräftas av att man samlar hela bandet för intervju. Man har trevat efter kemin samtidigt som man är bevisat duktiga, drivna musiker vars huvudfokus ikväll ligger på de nya spår de levererat. Den som tvivlar över hur bandet ivrar inom musiken behöver inte leta länge för att hitta tex "Antz" som scenchef eller scentekniker på någon rockkryssning eller festival runt om i landet. Det är inom musiken killarna vill forma sin framtid och med nya plattan har grabbarna all rätt att ta sikte framåt!

"Antz", i bakgrunden Dennis!

På bandets andra officiella fullängdare, "Brothers by choice, not by blood" (2016) är det uppenbart att bandet fortsätter formas. In har man kallat veteranen Fredrik Isaksson (bas, fd Denied, Grave, Therion) vilket ska ge "Antz" möjlighet att fokusera på sång och där så behövs en extra gitarr. Det var under inspelningen i höstas som Fredrik anslöt.

Skivan är som brukligt i bandet skriven av "Antz" och Marcus Wahlström (Gitarr); Marcus utvecklar det;

"Antingen föds låten riffbaserat eller från sångdrivna arrangemang och det är därför ganska enkelt att höra vem av oss som bidragit med grundidén till en låt!"

Denna nya skiva är hårdare och mer kompakt produktion än bandets förra något spretiga "Conflict Solution" (2012). När vi pratar om denna nya produktion känner jag mig till freds med bandets resonemang kring sitt sätt att skapa musik, man märker att det här temat engagerar speciellt Marcus;

"Vi försöker numera pröva låtarna genom att ta ner dem avskalat, ofta akustiskt, för att känna efter om melodierna håller. Det blir väldigt tydligt då!"

...och mycket riktigt så sitter "Antz" framför oss på en barstol med en akustisk gitarr, och ett releasegigget bara 15 minuter framför oss. Han plockar avskalat riffen till plattans singel som också fått ge namn åt skivan, "Brothers by choice, not by blood".

Subztain strax innan de kliver på... Dennis, "Antz", Fredrik och Marcus!

"Antz" berättar att förra skivans titel (Conflict Solution) ganska väl representerade var bandet stod då. Det fanns kanske för många ambitionsriktningar och med denna platta har bandet svetsats samman, som nya singeln och albumtiteln "Brothers by choice,  not by blood" antyder. Bandets trumslagare Dennis Karhu och Fredrik nickar instämmande.

Exklusivt bjuds vi på ett avskalat framträdande av deras singel. Dennis spelar inledningsvis "knätrumma" och körar sen tillsammans med Fredrik samtidigt som Marcus lägger sin signaturstämma bakom "Antz". Det är något som jag direkt identifierar med det Subztain jag lärt mig uppskatta. När jag frågar om kommande gig svarar "Antz" att det offentliggörs på bandets Facebook-sida och hemsida;

"Vi har ju ett annorlunda upplägg jämfört med tidigare. Där runt 2012 spelade vi regelbundet på ställen runt Vallentuna och Upplands Väsby för att bygga någon form av lokal förankring. Det var så vi började, typ... Nu har vi ett alldeles nytt samarbete med ett management och det ska bli intressant att se var det tar oss..."

Innan den officiella releasefesten har man  värmt upp med gig på Gefle hårdrocksklubb (Gävle) och  Fight Cancer Gala (Stockholm). Man har dessutom haft möjlighet att testa enstaka låtar i höstas då man uppträdde på Harry B James (Stockholm)! Med några minuter kvar innan de ska "kliva på" bryter vi denna intervju. Bandet växlar fokus till hur pedalerna är inställda och till en oron över att "kliva på för sent".

"Vi är ju inte är tillräckligt stora för att göra en Axl Rose ännu!", skämtar Fredrik.

Subztain på Vinyl i Märsta 2016-04-16

Någon symbolisk minut efter utsatt tid drar bandet igång för de kanske 100-150 rockers som tagit sig till Märsta för ett rockkalas! De spelar plattan lojalt rakt igenom. Någon låt har fått byta plats, men de framför en värdig platta på ett värdigt sätt. Betyget, i form av reaktion från publiken, är så pass att man förutom planerade extranummer även lyfter fram kvällens bästa nummer ännu en gång. Spelningen avslutas med att jag får höra "Brothers by choice,  not by blood" en tredje gång... och jag är säker på att vi kommer få höra denna låt igen, både på radio och på scen!

Så bra är det här!

Bästa spår denna kväll är givetvis nämnda "Brothers by choice,  not by blood" (klippet nedan), men jag lyfter gärna fram "Forced to be brave" och "No giving up" som kväller starkaste leveranser.

Det är några låtar in i settet som bandet levererar som starkast och överlag är materialet baserat på starka melodier som passar bandets sångare som handsken. Trummorna sitter tight, bas och gitarr likaså ändå känns det ibland som bandet missar sin fulla potential, genom att de inte låter sig leka mer med tempo och temperament som skulle erbjuda mer dynamik i både settet och plattan.

Bra rock ska klättra!

Det är när jag hört deras charm avskalat och därefter får denna massiva show som det blir tydligt. På Vinyl ikväll levereras en riktig hårdrocksshow som periodvis flörtar i olika riktningar, men inte lika mycket som tidigare, och det glädjer mig att bandet med denna nya platta är mer konsekvent i sin musikaliska inriktning än tidigare.

Betyget på spelningen är en fyra ess (av fem) som tidigt i akten känns lite väl generöst, men som i settets helhet känns rimligt. Det är alltid en utmaning att leverera helt nya låtar för en nyfiken publik och det är sällan toppformen peakar när de ska förlösas. Några av låtarna kommer må gott av att spelas live några gånger. Någon av dem kanske inte heller följer med ut hela vägen på turné, men jag tror anspänningarna att förlösa något alltid lämnar några element att slipa på.

Kvällens extranummer (utöver avslutande "Brothers by choice,  not by blood" kommer från bandets förra skiva "Conflict Solution", det är utsökta "Hail my mistress" och "When can I leave". Kanske skulle bandet kunnat spränga in några lugnare tolkningar av deras gamla låtar för att ge settet mer variation, jag skulle personligen gärna hört något från "Antz" första demo, "Subtopia" (2009), men det är som sagt för att fira nya skivan vi samlats på Vinyl i Märsta och det är dessa nya låtar som ska presenteras. Hårdrocken från Upplands Väsby norr om Stockholm förväntas alltid leverera skönsång och energi... det finns det gott om, med andra ord är det svårt att inte ta till sig detta band!

Subztain har tagit ett nytt kliv. Frågan är hur långt det kommer nå? Frågar du mig så etablerar sig grabbarna på en helt ny nivå under detta år!

/Polar'n Per

PS. Skivan kommer recenseras senare i en egen artikel.

Tre starka kort med Subztain:
1) Potentialen!
2) Kulturbärare av melodiös hårdrock från trakterna runt Upplands Väsby
3) Riktigt bra musiker!

Mer om Subztain:
- Spotify
- Facebook

Se Subztain:
2016-04-23 Plektrum Bar, Örebro
2016-04-29 Gumpels, Bollnäs
2016-05-03 Roq, Odenplan

Foto:Jessica Mann

Polar'n Per recenserar Metal Church platta XI

Metal Church - XI (2016)

Tillbaka på sång är Tim Howe. Hans bitskt arga stämma är precis så jag vill ha Metal Church serverade om jag själv får välja. Inledande "Reset" sätter av där jag ganska omedvetet lämnade bandet någon gång i mitten eller slutet av 90-talet.

Bandets storhetstid sammanfaller med denna period där jag ofta fick känslan av att bandet hölls tillbaka och samtidigt surfade med i Metallicas bakvatten. Dåvarande gitarristen John Marshall (fd Metal Church) var gitarrtekniker åt ingen mindre än Kirk Hammet och täckte för James Hetfield efter missödet med pyroteknik i Montreal '92. Under samma spelning där Metallicas gig olyckligt kortades, startade Axl Rose upplopp under Guns'n'Roses gig och inledande Faith No More framstod som det normalare av dessa band.

Jag gillar Metal Church. För mig är de en naturlig del av Bay area-rocken, även fast de senare omlokaliserats till Aberdeen (Washington, US). Jag fascineras över att de i tidigt 80-tal refuserade Lars Ulrich (trummor, Metallica) som provspelade för bandet.

Åter till plattan. Låtarna "Killing Your Time", "No tomorrow" och "Shadow" är helt klart favoritlåtar på skivan som håller hela vägen med några få undantag. Låt mig gnälla på lite detaljer...

Tre spår på rad "Signal Path" och "Sky falls in" och "Needle & Suture" är låtar som hamnar på minuskontot endast för att de tonas ner istället för att avslutas som riktig rockenjävlaroll ska. Kanske är jag kinkig, för det är i övrigt helt OK spår, bra låtar, men när otyget att tona låtar återkommer känns det som en arbetsmetod för att slippa jobba klart låtarna som i övrigt är goda hantverk. "Soul Eating Machine" är enda låten som får OK i greppet med sin producerade nertoning, en låt som för övrigt osar Judas Priest.

En produktionsdetalj till som jag stör mig på, men inte ogillar lika mycket som att tona låtar är när sångaren lägger stämmor på sin egen sång... eller som i "Shadow" när han nästan sjunger duett med sig själv... Det låter schysst som fanns,  men inte rätt!

För det är snyggt! Skitsnyggt. Precis som man förväntar sig av bandet. Men med dessa störningar i kraftfältet får mina sinnen svårt att belöna plattan med mer än tre starka ess (av fem), även fast jag hör att plattan har potential att växa!

"It Waits" är en låt jag fastnar för, med klassisk berättarteknik ala Metal Church och gitarrsolo som snyggt ger låten en extra dimension och rymd... Sa jag att även denna låt tonas ner?

"Suffer Fools" är den kanske rakaste låten på plattan. Det är bra metall. Snygg gura. Trallvänlig refrängtext. Helt enkelt en kanonlåt ämnad för scenerna... och jag hoppas jag får chans att se dem turnera med den här plattan!

Fan, vad jag gillar Tim Howes hårdrockspipa. Nedan finns ett klipp med en pudelrockigare Tim i "In Harm's Way" (1991). Jag har en känsla av att jag var lite väl snål i mitt omdöme...

/Polar'n Per

Tre starka kort med Metal Church:
1) Riktig hårdrock
2) Tim är bandets bästa röst, även fast jag älskar plattorna "Metal Church" (1984) och "The Dark" (1986)
3) Fan, ännu ett vax med klassisk hårdrock... Det här rockåret ser ut att arta sig!

Metal Church platta "XI"
...på Spotify

Polar'n Per spekulerar om Guns'n'roses

En av rockvärldens snyggaste loggor?

Vårens grej måste vara att Slash och Axl Rose åter står bredvid varandra på scen. Det ingen trodde var möjligt tycks ske. OK kanske inte i den omfattning jag velat se med Gilby Clark, Izzy Stradlin och Steve Adler. Izzy och Clark vill inte och Adler kan inte.

Jag antar att situationen var samma med Slash och Axl. Slash ville inte pågen av Axls egocentriska diktatorsstil och Axl kunde inte med sin destruktiva livsstil kombinera detta med någon som kräver med av sina bandsamarbeten.

När Axl nu åter står där på scenen tror jag han gör det med ultimatum från Slash. Det är att Axl skärper sig. Det är att Axl fokuserar på musiken, inte all sikt runt om. En annan del jag personligen kan anta är att Axl inte vill se sin karriär med ett hittepå-Guns sänkas snabbare än en Pearl Harbour-flotta på Hawaii. Något han bidragit till kilo efter kilo och med år efter år av improduktivitet.

Jag antar att det bara är band, dvs maskiner och konstellationer typ Metallica som kan överleva år efter år utan platta. De kan turnera nytt vax. De kan turnera nostalgiska hyllningar till enskilda vax. Det kan inte Axl själv. Det kan inte band som komponeras av legosoldater. De vill ha betalt. Att repa är ett jobb. Att stå på scenen är målet. Annars dör deras erbjudande och attraktion att ragga nästa jobb. I dagens musikindustri måste detta respekteras, hur mycket man än kan romantisera om att musiker skulle ställa upp för ett högre kall. Det är inget konstigt med det!

När jag nu ser detta reducerade Guns'n'Roses och vad som händer slås jag av fler saker...

1) Är det största som hänt bandet att Slash och Axl åter delar scen? 
Ja, kanske, men personligen tror jag Clark och Izzy är viktigare om ambitionen är ett nytt möjligt vax. Matt Sorum håller jag däremot som bättre trummis och som roligare alternativ än både Steve Adler och Frank Ferrer, som trummat med Guns'n'Axl'Roses sen 2006.

Alla minns urkraften som bandet representerade. Kolla klippet ovan om ni tvekar eller inte minns!

2) Kan de verkligen samsas? 
Ja, kanske. Det har gått många år sen stridsyxan var höjd. Kanske läker tiden alla sår, men jag har svårt att se Guns'n'Roses som Slash enda satsning. En terrorbalans är nog vettig där Slash spelar med sitt på ena kanten. År av improduktivitet är inte hans grej längre även fast det inte verkar vara världens mest stressade herre!

3) Handlar detta bara om folkhälsa? 
Ja, kanske. Både Slash och Axl verkar lagt den värsta tonårsfyllan bakom sig nu. För varje kilo som lämnar Axls kropp ökar förmågan att låta bra på scen igen. Jag tror det handlar om fysik för den mannens del. Både vad gäller scenspråk och sång. Den misär vi sett senaste åren hoppas jag ligger bakom.

4) Håller då detta spektakel?
Ja, kanske. Jag tror det är ett experiment som pågår nu. En repning som bara kan resultera i bokningar på global nivå... om dom står ut med varandra.

5) Håller Axl Rose sång i längden?
Ja, kanske. Det är bara han som kan bevisa det. Det är en anspänning jag tror få förstår hur jobbig den är att hålla den tonen över flera månader. Framförallt i det skick han är, kolla bara på dekadensens Vince Neil... Jämför med vältränade Bruce Dickinson... Say no more! Lyssna på klippet nedan för att höra den kritiska sidan av röstutvecklingen...

6) Hur bra är då det här?
Ja, jag skulle vilja påstå att det finns ett uppdämt fokus på bandet som bara prestige kan förstöra. Om jag fick göra en "Some Kind Of Monster" del två eller en dokusåpa värd namnet är det här temat. Guns'n'fucking'Roses.  Ett vansinnes rosenrasande rosornas krig eller en feelgood-nostalgitripp som är värd att dokumentera... eller hur?

Jag måste säga att klippet nedan från för några dagar sen i Las Vegas är mycket lovande om dagsformen, även fast Axl skadat benet och sitter i Foo Fighters-tronen som skänkts av Dave Grohl... Se själv, vad tycker ni?

/Polar'n Per

Hur bra kan en låt vara? Bohemian Rapsody

"Bohemian Rapsody" spelades in för den legendariska plattan och släpptes av Queen på "A Night at the Opera" (1975), den nådde den brittiska albumlistans förstaplacering, inte ända fram på andra länders listor, men det är nog få låtar som är så kända. Det som är ett alldeles utmärkt bevis på dess popularitet är antalet inspelningar som gjorts med låten...

Klassisk posé med Freddie Mercery i London utanför Dominion på
Tottenham Court där musikalen We Will Rock You (2014) spelas!

För mig är låten ett unikum, något som satt hårdrocken i ett större kontext än bara tre ackord och massa energi (ursäkta Ramones!) Här kommer några av mina favoritinspelningar!

1. Mike Myers hyllar den rättvist i kultrullen Waynes World! ...det är en minst sagt episk och oförglömlig biltur med riktig vänskap, drömmar och headbanging! Le! Njut...
   
   
    
2. Porkka Playboys gör den absolut, minst lika roligt, kanske i den mest charmiga inspelning jag sett... Scenen är en liten Polo på en lerig åker någonstans i Finland! Bara det lixom!
   
   
    
3. Newton Faulkner spelar den solo, det är en imponerande precision i hans framförande... se och njut, kom ihåg att han gör den själv!
   
   
    
4. Den underbara hyllningen från The Freddie Mercury Tribute Concert (1992) med Queen-medlemmarna John Deacon (bas), Brian May (gitarr) och Roger Taylor (trummor) där Elton John (sång, piano) och Axl Rose (sång) stärker upp originalen. Gåshuden när Axl gör entré! Upplev den...
   
   
    
5. Ukuleleversionen med Jake Shimabukuro, instrumentalt under kontroll, ja, den är fortfarande väldigt smaklig... jag är fascinerad över hur bra han fångar stämningen och sång-melodin... kanske hade låten upplevts väldigt skrämmande med B-b-b-banjo?
   
   

Är det en bra låt eller?

/Polar'n Per

Tre starka kort med Bohemian Rapsody:
1. Den inledande ballad-delen som avslutas med ett grymt gitarrsolo
2. Opera-delen som antagligen krävde droger för att knäcka som idé lämplig att förverkliga
3. Hårdrocks-delen som river upp så goa känslor (kolla bara klippet från Wembley med Elton John)

Håll till godo med en liten bonus... Originalet! Det är svårslaget, eller hur?

Önskelistan - Vill du äga en bit rockhistoria? Här kan du...

Auktionshuset Julien's Auctions som stoltserar med att vara stjärnornas eget auktionshus ger här en otrolig chans att få äga en liten bit av rockhistoria, eller stor bit, beroende på ens plånboks storlek så klart. Det är en imponerande lista prylar, från stort till smått, som dom presenterar inför sin kommande auktion "2013 Icons and Idols: Rock Auction" som går av stapeln den 6-7 December.

Eller varför inte surfa dit och lägga ett bud på någon av de 750 artiklar som läggs ut för försäljning. Exempelvis en signerad Robert Plant skiva, utropspris 400$.

Eller varför inte slå till på på Jerry Garcias gamla hatt som är lagd till 8,000-10,000$




Du kanske hittar en julklapp i detta fynd. En kimono som ägts av ingen mindre än Liberace. Utrop 800$, ett fynd.








Har man lite mer pengar i plånkan så kanske denna västen som har varit Jimi Hendrix skulle vara något, men då startar budet på ca. 20,000$.

För den hugande rockern som älskar allt med Guns N' Roses finns det dessutom en veritabel skattkista att gräva ur. Erin Everly säljer iväg en hel samling med prylar från sina år tillsammans med Axl Rose. Det är allt från kärleksbrev han skrivit till en hel del kläder, för att inte tala om en massa fotografier av privat karaktär. Varierande priser, men skjortan här till höger som är skjortan Axl använde i videon "Welcome To the Jungle" startar på 3000$.

Resten av katalogen innehåller allt från Elvis till Ramones och ett universum däremellan. Behöver jag säga att själv hittar jag ungefär hur mycket som helst i katalogen, som jag skulle kunna tänka mig.

Förresten, jag tror jag glömde att nämna att auktionen infaller på min födelsedag, så om det är någon därute som undrar vad dom skall ge mig och tycker att Elvis Cadillac är lite stor .... :-)

 Här hittar du resten av katalogen.

Spader Raljerar på... Men sångaren då?

Musiker är ofta stora personligheter som kan behöva ge uttryck för dessa genom mer än bara sin musik. Dels kan man göra det genom kläder och livsstil, men varför inte ta det steget längre?

Gitarrister, basister och trummisar har i alla tider haft möjligheten att uttrycka sig lite extra genom sina instrument.
Dels genom att spela som gudar, men även så finns ju möjligheten att smycka ut sina instrument till exempel, dels har vi ju den traditionella baskaggens front, eller som i en av mina favoriter, Lemmys fall, en snyggt träsnidad bas (den är så jäkla snygg, skulle vilja ha gjort den.).

Men sångarna då? Jo, förutom just kläder och livsstil så kan man ju ta steget till ett schysst mickstativ, och här har vi följaktligen ett par olika varianter att gotta oss åt. några som gjort sina mickstativ till riktiga trademarks.

Vi börjar med de lite traditionella varianterna med Freddie Mercury i spetsen. Han gjorde det väldigt enkelt men personligt genom att bara använda ett halvt stativ.











Steven Tyler lånade idéer från Stevie Nicks och pimpade upp sitt med scarfar.

Axl Rose hade även han sin egna variant som han dessutom tyckte väldigt mycket om att kasta runt på scenen. Allt för att motionera sina roddare. Vet inte riktigt vad tanken bakom designen var dock? Dom gånger jag sett Guns n Roses har jag alltid varit imponerad över att han inte lyckas handikappa någon av de andra bandmedlemmarna när han kastat omkring stativet. Det var länge sedan jag såg dem nu, och jag tror att det stativet är pensionerat numer och istället så är det kanske genom att sätta sin clownnäsa på micken som Axl ger uttryck för sin personlighet nuförtiden?













Jonathan Davis, väljer att gå steget längre. Med ett mickstativ designat av ingen mindre än den otroliga konstnären H.R. Gieger turnerar han runt jorden med sitt band Korn. Jag vet dock inte om valet av klädsel, husvagnsuniform, är ett tecken på hur bandet bor när dom är ute på vägarna?




Ett av de coolaste mickstativen som jag sett från våra nordliga breddgrader innehas av Egil Hegerberg i norska Black Debbath.











Självklart kan man även göra som Alain Jourgensen i Ministry, utveckla sitt mickstativ över åren. För det som funkar i ungdomen behöver ju inte vara rätt när man blir lite äldre. Allt för många dödskallar kan bli jobbigt att kånka runt på samtidigt som man kanske vill ha något att stödja sig på längre in i karriären.













Självklart kommer popfolket och vill låna lite av rockens glans och idéer, som te.x Rhianna, som här visar sitt stativ som kan ses som en moderniserad variant av den halva som  Freddie Mercury satte på kartan.

Cirkeln är med andra ord sluten....

Grattis!! Bob Marley - Axl Rose

Bob Marley. Rebell och musikalisk revolutionär, skulle i dag ha fyllt år om inte cancern tagit honom vid 36 års ålder, 1981. Vad denne man betytt för den moderna Reggaen och Jamaica kan man väl bara spekulera i, men tittar man på hur många olika samlingsplattor som genererats i hans namn så får man väl en fingervisning.
För mig var han av stor betydelse då jag under mina tonår hade en period då jag i stort sett bara lyssnade på just Bob, men då pratar vi just om musiken, Rastafarireligionen och vissa andra av hans budskap kanske jag inte är så snabb att skriva under på. Och än i denna dag då jag kanske inte är en så flitig Reggaelyssnare längre, så måste jag dock säga att när solen tittar fram på våren och vi går mot sommaren, så är det jäkligt svårt att inte sätta på någon av hans skivor och låta höfterna börja gunga lite (därmed inte sagt att det ser klokt ut).
Normalt så sätter jag hans låt "Redemtion Songs" som en av de bästa låtarna genom tiderna, men eftersom den redan fått figurera på bloggen tidigare så tänkte jag ta någon annan.




Nästa födelsedagsbarn är väl av digniteten att han egentligen inte behöver någon direkt presentation. Axl Rose fyller idag 51. Som så många andra i rockfacket kan jag ju inte annat än säga att Guns ´n Roses varit en viktig bit av musiklivet för mig, och som de flesta andra så är jag likaledes lite förundrad och aningen äcklad av hans förvandling efter Guns. För i min värld så är "The Spaggethi Incident" den sista skivan med gruppen. Och även om jag inte tycker att "Chinese Democracy" är så dålig som jag trodde den skulle vara, så kan jag nog räkna antalet gånger jag lyssnat på den på ena handens fingrar.

Att den mannens divalater tvingat mig stå i hällregn på Stadion och frysa kan vara ännu en anledning till att jag har lite svårt för honom nuförtiden. Det är dock inte första gången som denna dag har alstrat galenskap, tydligen är Eva Braun född denna dag också. Inga övriga jämförelser med Axl dock.