Eller vi kanske mer skall kalla det en årskrönika i miniformat. För det här året har inte riktigt flitens lampa bländat, här på Spader Ess. 2016 har för min egen del, precis som för
Polarn' Per, bestått av galet mycket stress på jobbet och den energi som funnits kvar har gått åt därhemma (man skulle kunna dra slutsatsen att vi jobbar på samma ställe :-)), vilket gjort att inspirationen att skriva inte varit så hög.
Men det har varit en hel del bra musik ändå. Så i stället för den sedvanliga 13 bästa listan tänkte jag ta upp de plattor som enligt mig stuckit ut extra mycket och som jag lyssnat mest på under året.
Vi börjar starkt med de två band som jag tror gjort störst intryck på mig i år. Båda släppte sina debutalbum och båda knockade mig
ordentligt, men på var sitt sätt.
Old Blood och
King Buffalo.
Har ni inte redan lyssnat på dem, gör det genast.
Vi går sedan över till den svenska avdelningen.
Hellsingland Underground,
Greenleaf är bara några av alla fantastiska svenska band som gjort bra ifrån sig under året, men dessa är de jag själv spelat mest.
The Blue Ruin är från 2015, men som jag själv upptäckte först i år och som spelats en hel del.
Svensk musik fortsätter vara fantastisk och varierande.
Fröken Cunningham o Co. i
Purson fortsätter att ge mig sonisk njutning. Tyckte debuten var magisk, men den här plattan har nog växt om.
Det samma kan nog sägas om
Devil To Pay.
Dom går från klarhet till klarhet.
Under avdelningen gamla favoriter hittar vi
Nick Cave som gav oss en mörk men vacker samling låtar i spåren av sin sons bortgång.
Och
Rival Sons fortsätter sin otroliga resa. Extra spännande att få se ett band utvecklas så enormt. Biljetterna till kommande spelningen är bokade och klara.
Ett band som jag lyssnat lite till och från genom åren, men som genom frugans försorg tagit riktigt rot i år, är
The Mission. Otroligt att kunna se hur ett band som hållit på i evighet kan mogna så snyggt.
Konsertspringandet har varit likaledes sparsamt under 2016, tror faktiskt att jag redan köpt mer biljetter till 2017 än vad jag gick på under året. Så på den fronten ser det ut att rycka upp sig. Men trots de få konserterna så har jag sett två farväl konserter från institutioner av olika slag,
Black Sabbath och
Kent. Och på något sätt så känns det ganska underbart att kunna säga att Kent sopade banan konsertmässigt. Och det i sig är en resa för sig själv. Visst, jag har genom åren hört Kent sedan deras debut och tyckt att dom varit helt ok. Men det var inte förrän min dotter snöade in på dem i sina tidiga tonår som jag verkligen förstod deras storhet. Alva skulle varit med på slutkonserterna, men blev fast i Amsterdam, så nu får hon tyvärr leva med mammas och mina historier och
Per Sinding Larssens kärleksfulla dokumentär. Men en sak skall ni veta, det finns alltid ett glas vin i Sollentuna om ni vill.
Händelser av det mer sorgliga slaget har vi fått sett mer av under 2016, nämligen ikoner och idoler som går ur tiden. I mina ögon startade det med
Lemmy Kilmister (även om det var i slutet på 2015) och fortsatte med
David Bowie,
Leonard Cohen,
Prince osv. Men det är bara att inse att allt som man själv blir äldre så blir ens idoler oftast ännu äldre. Och det vore att ljuga att säga att alla av dem har varit renlevnadsmänniskor.
På den mer positiva sidan kan jag säga att jag fått en ny favoritstad tack vare min dotter, även om det ännu så länge inte har så mycket med musik att göra. Gamla London har fått se sig omkörd som europeisk favorit av dotterns nya hemstad Amsterdam. Men då har jag aldrig varit i Berlin ännu, som jag av någon anledning inbillar mig att jag kommer att gilla. :-)
På musiksidan kan man bara konstatera att det fortsätter komma massor med bra musik. Både från nya vitala band, men även gamla trotjänare som låter piggare än på långa tider.
Så, det är ändå med tillförsikt jag ser på 2017 (bortsett från Putin, Trump och en massa annat elände i världen). Vem vet, det kanske blir så att inspirationen återvänder vad gäller skrivandet.
Till er alla, ett GOTT NYTT ÅR!!!
Introt på första spåret på Days Of Jupiters nya platta, New Awakening, gav känslan av Kent på Metal-steroider. Men där slutar vi med den jämförelsen.
Inget som kommer att stå främst i min skivhylla, men den kommer absolut inte att åka ut. Det blir en solid 3:a. För det är riktigt bra musicerande och låt-snickrande som ligger till grunden.
