Visar inlägg med etikett Devil To Pay. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Devil To Pay. Visa alla inlägg

fredag 30 december 2016

Spader Ess Årsbästa Listan 2016

Eller vi kanske mer skall kalla det en årskrönika i miniformat. För det här året har inte riktigt flitens lampa bländat, här på Spader Ess. 2016 har för min egen del, precis som för Polarn' Per, bestått av galet mycket stress på jobbet och den energi som funnits kvar har gått åt därhemma (man skulle kunna dra slutsatsen att vi jobbar på samma ställe :-)), vilket gjort att inspirationen att skriva inte varit så hög.

Men det har varit en hel del bra musik ändå. Så i stället för den sedvanliga 13 bästa listan tänkte jag ta upp de plattor som enligt mig stuckit ut extra mycket och som jag lyssnat mest på under året.


Vi börjar starkt med de två band som jag tror gjort störst intryck på mig i år. Båda släppte sina debutalbum och båda knockade mig ordentligt, men på var sitt sätt.

Old Blood och King Buffalo.
Har ni inte redan lyssnat på dem, gör det genast.





Vi går sedan över till den svenska avdelningen. Hellsingland UndergroundGreenleaf är bara några av alla fantastiska svenska band som gjort bra ifrån sig under året, men dessa är de jag själv spelat mest. The Blue Ruin är från 2015, men som jag själv upptäckte först i år och som spelats en hel del.


Svensk musik fortsätter vara fantastisk och varierande.




Fröken Cunningham o Co. i Purson fortsätter att ge mig sonisk njutning. Tyckte debuten var magisk, men den här plattan har nog växt om.
Det samma kan nog sägas om 
Devil To Pay.
Dom går från klarhet till klarhet.




Under avdelningen gamla favoriter hittar vi  Nick Cave som gav oss en mörk men vacker samling låtar i spåren av sin sons bortgång.
Och Rival Sons fortsätter sin otroliga resa. Extra spännande att få se ett band utvecklas så enormt. Biljetterna till kommande spelningen är bokade och klara. 



 Ett band som jag lyssnat lite till och från genom åren, men som genom frugans försorg tagit riktigt rot i år, är The Mission. Otroligt att kunna se hur ett band som hållit på i evighet kan mogna så snyggt.



Konsertspringandet har varit likaledes sparsamt under 2016, tror faktiskt att jag redan köpt mer biljetter till 2017 än vad jag gick på under året. Så på den fronten ser det ut att rycka upp sig. Men trots de få konserterna så har jag sett två farväl konserter från institutioner av olika slag, Black Sabbath och Kent. Och på något sätt så känns det ganska underbart att kunna säga att Kent sopade banan konsertmässigt. Och det i sig är en resa för sig själv. Visst, jag har genom åren hört Kent sedan deras debut  och tyckt att dom varit helt ok. Men det var inte förrän min dotter snöade in på dem i sina tidiga tonår som jag verkligen förstod deras storhet. Alva skulle varit med på slutkonserterna, men blev fast i Amsterdam, så nu får hon tyvärr leva med mammas och mina historier och Per Sinding Larssens kärleksfulla dokumentär. Men en sak skall ni veta, det finns alltid ett glas vin i Sollentuna om ni vill.

 Händelser av det mer sorgliga slaget har vi fått sett mer av under 2016, nämligen ikoner och idoler som går ur tiden. I mina ögon startade det med Lemmy Kilmister (även om det var i slutet på 2015) och fortsatte med David Bowie, Leonard Cohen, Prince osv. Men det är bara att inse att allt som man själv blir äldre så blir ens idoler oftast ännu äldre. Och det vore att ljuga att säga att alla av dem har varit renlevnadsmänniskor.




På den mer positiva sidan kan jag säga att jag fått en ny favoritstad tack vare min dotter, även om det ännu så länge inte har så mycket med musik att göra. Gamla London har fått se sig omkörd som europeisk favorit av dotterns nya hemstad Amsterdam. Men då har jag aldrig varit i Berlin ännu, som jag av någon anledning inbillar mig att jag kommer att gilla. :-)
På musiksidan kan man bara konstatera att det fortsätter komma massor med bra musik. Både från nya vitala band, men även gamla trotjänare som låter piggare än på långa tider.

Så, det är ändå med tillförsikt jag ser på 2017 (bortsett från Putin, Trump och en massa annat elände i världen). Vem vet, det kanske blir så att inspirationen återvänder vad gäller skrivandet. 

Till er alla, ett GOTT NYTT ÅR!!!

måndag 15 augusti 2016

Recension - Devil To Pay : A Bend Through Space And Time


Devil To Pay är tillbaka.
 På nya skivan A Bend Through Space and Time, deras 5:e i ordningen, fortsätter resan in i Steve Janiaks mörka sinne av droginducerade koma-drömmar. 

Det mullrar och svänger. Deras tunga riffbaserade Stoner släpper loss i en blytung vansinnesboogie.
Steve har dessutom en röst som jag lätt faller för. Både rivig och smeksam på samma gång, mycket kraft men samtidigt väldigt behaglig helt enkelt. Devil to pay är på det hela väldigt kompetenta musiker, vilket gör att det är roligt att lyssna.





Skivan innehåller ett gäng riktigt bra låtar och ett par som inte är lika självklara, men som helhet är det en kalasbra platta. En låt som sticker ut extra är bandets hyllning av en av mina favoriter, "Your Inner Lemmy", och eftersom låten är som om den vore en kvarglömd Motörhead pärla, så kan jag ju inte annat än älska den. Den låten går textmässigt bortanför hyllningen till Lemmy och blir på något sätt kvintessensen av rock i stort. Lite som Lemmy.:) Tack grabbar.


Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Your Inner Lemmy
Skivbolag: Ripple Music
Release: 12:e Augusti 2016







https://www.facebook.com/deviltopay/
http://www.deviltopay.net/

fredag 8 juli 2016

Dagens Musiktips - Devil To Pay : Kerfuffle

Devil To Pay släpper i slutet av sommaren (12:e Augusti) sin nästa platta, A Bend Through Time And Space, och kan man dra några slutsatser från första låten man delar med sig från den, "Kerfuffle", så blir det ett underbart ståhej.



torsdag 19 december 2013

Skivor jag velat lyssna på under 2013, men inte hunnit.

Det har varit otroligt mycket bra skivor även detta år. Och som vanligt så är det en hel del skivor som man inte hunnit eller haft chansen att lyssna på, trots att man vetat att man borde. Här är ett par, ett axplock (tretton till antalet, som en Spaderlista bör så här i slutat av året), som jag hört allt för lite av, även om jag hört lite grand. En del skulle absolut kunnat ta sig in på årsbästalistan om de bara fått sin tid i lurarna. Som tur är så är musik oftast en beständig vara, så det finns fortfarande möjlighet.
Jag får helt enkelt skylla på att det varit så mycket bra musik som pockat på, så vissa har helt enkelt passerat förbi utan att få den attention som dom var värda. Sedan kan jag ju alltid skylla på att hade banden skickat fysiska alster för recension så hade det kunnat vara en helt annan historia. :-) Men så stor är inte bloggen. Ännu. :-)

 Jex Thoth - Blood Moon Rise
En skiva som jag mest hört brottstycken av på senare tid. Men den ligger gott och väl inom det spektra som jag gärna snöar in på, och det jag hittills hört har varit bra. Men det har varit så väldigt mycket i denna sköna genre, så tyvärr har inte suget varit tillräckligt stort. Men det kommer, var så säkra.

Black Sabbath - 13
Mästarnas återkomst. En platta som redan var en klassiker innan den getts ut. Kanske den av dessa skivor som jag har lyssnat mest på under hösten, men ändå inte nog. Det kunde ha blivit pajas, men det blev det inte. Det är en skiva som jag kommer att lyssna mer på över tid, det är jag övertygad om, eftersom jag gillar den skarp. Skall jag namnge en skiva som snubblade på målsnöret till topplistan, så är det en av dem. Och då enbart för att jag inte lyssnat nog på den. Dessutom har den ju den perfekta titeln för att hamna på någon av mina Top 13 listor


Queens Of The Stoneage - ...Like Clockwork
Trots att det är ett band som jag gillat länge och dom blivit hyllade ungefär överallt för sin senaste platta så tror jag att jag lyssnat på den ungefär tre gånger. Återigen, det jag har hört har varit bra, men annat har kommit i vägen. Är dock övertygad om att denna kommer att snurra en hel del i framtiden.







All Them Witches - Lightning at the Door
Ett band som jag skrivit någon blänkare om här tidigare och gillat. Dock hade jag till alldeles nyligen fullkomligt missat att dom släppt en ny platta (November). Men så är det ju med skivor som kommer i slutet på året, kan vara klokt ur ett julmarknadsperspektiv, men kanske inte det mest strategiska om man vill in på topplistorna som summerar året.


Beelzefuzz
Amerikanskt band som under året släppte sin debutplatta. Den här har jag faktiskt lyssnat en del på, och känner att den, precis som Black Sabbath, nosar på topplistan. Mitt första intryck av skivan var att den var så vansinnigt bra som det bara gick, sedan började jag förbereda mig för en recension, och då vacklade jag lite. Det var något som började ta emot. Därefter svängde det igen och nu är jag tillbaka på att den är helgrym, Recensionen rann tyvärr ut i sanden dock... Men det är en skiva som blivit bättre med tiden. Sedan har den ju ett så grymt omslag.

Black Trip - Goin' Under
Stockholmsband som jag hört mer om, än av. Jag har bara lyssnat på sporadiska låtar hos andra bloggare och visst, det har legat bra i öronen. Men det glunkas mycket om bandet, och jag är ganska säker på att fortsätter dom på den inslagna vägen så får jag chansen att rätta till det hela en smula.





Devil To pay - Fate Is Your Muse
Fate is Your Muse
Fate is Your Muse
Ett av de få bandet i denna listan som jag faktiskt har gett en riktig recension. Och en ganska bra sådan. Varför blev det inte mer lyssning? Jag vet inte riktigt, för dom är jävligt bra, jag lyssnade intensivt inför recensionen, men efter det känns det som om dom drunknade i tsunamin av ny musik. Men jag är övertygad om att dom dyker upp igen, om inte annat för att dom ligger i spellistan i telefonen.




The Flight Of Sleipnir - Saga
 Det andra bandet i listan som fått en recension överhuvudtaget, och en rätt bra sådan. Under tiden då jag velade med betygssystem, så det blev då en 8/10. Otroligt bra skiva, som snurrade intensivt en kort period, men som sedan fallit lite i glömska. Eller glömska är kanske inte det rätta ordet, gång på gång så faller andan att lyssna på den igen, men på något sätt så rinner det ut i sanden.



The Answer - New Horizon
Irländska The Answer var ett band jag följde upptakten inför nya skivan väldigt nära, men när väl skivan kom, så blev det liksom inget. De få låtar jag hört var bra och jag är ganska säker på att denna skivan riskerar att falla mig i smaken, men det blev liksom inget av ändå....





Monster Magnet - Last Patrol
Fantastiska, klassiska Monster Magnet, tillbaka storstilat. hunnit lyssna något enstaka varv på skivan via Spotify, men där har det stannat. "Mindless Ones" är en brottarlåt och den är inte ensam. Denna skivan är jag dock ganska säker på att den förr eller senare får den tid i spelaren som den förtjänar.





ASG - Blood Drive
Amerikanska ASG som var en nyhet för mig, dök enbart upp på min radar för att deras skivomslag gjorts av Malleus, som är ett konstnärskollektiv som jag håller högt. Men skivan är förutom brutalt snygg (särskilt vinylvarianten) så otroligt bra. Men av någon outgrundlig anledning har jag inte kommit mig för att varken beställa hem den, eller lyssna så mycket på den som den är värd. För jag har lyssnat på den en hel del, men inte tillräckligt. Jag tror att det är en skiva som kommer att växa på sig hos mig, vad det lider.

Windhand - Soma
En skiva som dök upp lämpligt under hösten. När allt började mörkna så kom dom med sin sköna stämningsfulla doom. Tyvärr för denna skivas skull, så var jag, trots årstiden, inne i en helt annan typ av känslor och ägnade mig mer åt lite muntrare musik just då. Vilket i sig inte är dumt, men som gjorde att jag bara som hastigast lyssnat på skivan och konstaterat att den är bra. Den verkar dyka upp lite här och var på topplistor nu när året summeras, så helt fel kan jag inte ha. Dessutom blir det säkert tid för denna i framtiden, för ibland vill man ju fly det glada en stund och ägna sig åt lite kvalitativt navelskådande.

Spiritual Beggars - Earth Blues
På gränsen till oförlåtligt. Ett Svenskt band som jag tycker om, och tyckt om länge, släpper en riktig dräparplatta och jag tar mig inte tid att ge den mer "airtime" hemma. Ännu en av dessa plattor på denna lista som jag är säker på att den hamnat på den kommande top 13 listan om den bara fått rätt chans. Förlåt!





Detta var skivor som jag känner att jag har missat på olika sätt. Skivor som jag tror passar just mig och därför just känns som en miss. Vi får väl se vad som händer framledes, för redan de smakprov  som börjat ramla in inför nästa år, visar på att 2014 kan komma att blir ett riktigt spännande musikår det med.
Lightning at the Door
Lightning at the Door

torsdag 7 mars 2013

Recension - Devil To Pay : Fate Is Your Muse

Devil To Pay är inte direkt ett nytt band, med sina 3 tidigare album, och en karriär som sträcker sig över 10 år. Men det är nu, i och med att man släpper platta nummer fyra, "Fate Is Your Muse", ändock första gången som dom hamnat på min radar. Och det är väl bara att krypa till korset och säga att det var verkligen på tiden.


Bandet bjuder på 12 riffbaserade, råtunga rockdängare, med riktigt sköna och catchiga melodier. Förutom tyngden så är det framför allt den stämningsfulla sången och de välsnickrade texterna som sätter sig i minnet. Steve Janiak har kanske inte vad man traditionellt kallar en skönsjungande pipa, men dess rivighet, styrka och tydlighet gör att den passar in till den nedstämda riffkvalkaden som gitarrerna lägger. Bas och trummor är tunga och effektiva och tillsammans med gitarrerna så läggs en effektivt tuggande ljudmatta.
Nämnde jag förresten ordet riff här någonstans? För det går inte att nog poängtera hos DTP står riffet i ett fokus för sig själv. :-)

Kort om några av låtarna då:
Andra låten "Ten Lizardmen & One Pocketknife" har en känsla av Megadeth över sig utan att bli riktigt trashig.
Låten "Yes Master" drar ner tempot en aning, men dock utan att bli tråkig. Det är snarare en nedsaktning för att vi skall kunna kliva tåget innan nästa låt, "This Train won't Stop", som åter drar upp tempot igen. Härifrån tuffar loket på med bra ånga, för att sakta ner mot doomtrakter igen i sista låten "Beyond the Ether"

Texterna vävs på ett snyggt sätt runt verklighet och fantasi, ett riktigt hantverk. Den blytunga musiken rör sig in och ut genom rockens hallar. Ibland går det mot doom hållet, ibland andas mer av traditionell 70-tals rock med små vokala stänk av grunge, men för det mesta är det tung, rak och ärlig rock i samma härad som t.ex. Grand Magus som bjuds. Old school men ändå känns det ganska fräscht. Ljudbilden är avskalat och välproducerad. Inget onödigt lullull tillagt helt enkelt och det gäller även för de gitarrsolon som bjuds. Det är inget onödigt gitarronanerande för personlig briljans skull, utan mer effektiva stämningshöjare. Hela kompositionen känns som ett gott lagarbete.


Att man sedan väljer att presentera plattan för allmänheten på ett bryggeri och där tillhandahåller specialdesignade ölflaskor till eventet, sånt går självklart hem hos mig.
Så om någon har vägarna förbi Fountain Square Brewing i Indianapolis den 16:e Mars, ta med ett par flaskor till mig, för dom är givetvis på min önskelista.











Slutkontentan är att detta är ett riktigt bra album, och det faktum att det redan finns ett par tidigare skivor som jag ännu inte lyssnat på får man väl se som riktigt positivt.

This Train Won't Stop, but please slow down enough so I can get onboard!




Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up
Steve Janiak - Sång, Gitarr
Chad Prifogle - Trummor
Matt Stokes - Bas
Rob Hough - Gitarr

Skiva: Fate Is Your Muse
  1. Prepare to Die
  2. Ten Lizardmen & One Pocketknife
  3. Wearin You Down 
  4. Yes Master
  5. Already Dead
  6. This Train Won't Stop
  7. Savonarola
  8. Black Black Heart
  9. The Naked Truth
  10. Mass Psychosis
  11. Tie One On
  12. Beyond The Ether

Skivsläpp: 9:e April, 2013 
Skivbolag: Ripple Music
Hemmaort: USA

Facebook
Hemsida


Support The Bands That You Like!!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...