Spader Ess Årsbästa Listan 2017

Så, då är det ännu en gång dags att göra ett bokslut för det gångna året. Lika svårt varje gång. Men så länge det är svårt så får man ju anta att det beror på att det ännu en gång varit mycket bra musik i omlopp. Antalet inlägg har varit aningen bättre detta året, dock känner jag att det varit aningen tunnsått med recensioner. Förhoppningsvis blir det bättring till nästa år.

Just bristen på massor av recensioner, gör ju att det hela blir lite lättare, ur ett perspektiv, eftersom valets vånda inte blir så stort. Det jag kan känna är att det blir en massa otroliga plattor som missas bara för att jag själv inte skrivit recension om dem. Så vem vet, det kanske blir en lista med sådant med vad det lider.

Som traditionen bjuder, 13 stycken plattor från gångna året, som sticker ut extra hos mig. Helt utan rangordning.

Vi börjar med att konstatera att just den musiken som tenderar att gå hem hos mig allt som ofta kommer från Texas. Vet inte om det bara är en slump eller om det är något djupare som ligger bakom? Jag är ju löjligt förtjust i Barbecue också.

Jag börjar där jag slutade, med det senaste recenserade bandet, Witchcryer. Som flexar musklerna på sin debut, Cry Witch. Rejält.
Ett annat Texas band med muskler är Venomous Maximus, som med all rätt befunnit sig på mången årsbästa lista med sin 3:e platta No Warning.



Även Duel, som slog ner hos mig med dunder och brak, har fått mycket speltid härhemma. Extra kul att dom spelade tillsammans med mina polare i The Quill under hösten. Hade varit roligt att vara på den spelningen.
Med Youngblood Superkult lämnar vi Texas, men bara för stunden. The Great American Death Rattle är en imponerande platta. Tyvärr har tryckningen av vinylen haft lite problem, så vissa utgåvor är försenade. Givetvis den jag beställde. :-)

Den föra kvartetten skivor, var sådana jag gett ett ursprungsbetyg på 4 Ess, vilket är en normal höjdarhand när det kommer till pokerspel. Men som mina trogna läsare vet, så spelar jag inte helt rent, utan har ett extra Spader Ess i rockärmen, som jag drar fram vid vissa tillfällen, när fyrtal inte riktigt räcker till. Så, då tar vi just den trio plattor som knipit åt sig just det, femtal i Ess.

Franska The Necromancers har inte bara skapat en urstark debutplatta i sin Servants Of The Salem Girl, utan kanske en av årets bästa plattor enligt mig.

Det samma kan man säga om Greta Van Fleets "dubbel EP". En imponerande Odyssé längs stigar kantade av Led Zeppelin.


Två unga band i lindan av sin karriär som visar på otroliga resurser.


Sedan tar vi oss an ett mer luttrat band, The Midnight Ghost Train, vars förra platta Cold Was The Ground var det första jag hört med dem. En brutal rökare som kom in i mitt hem som en storm. Årets platta Cypress Ave. är en helt annan upplevelse. En mer mångfaceterad platta med massor med olika ljudlandskap och udda infallsvinklar. Den som varit såld på deras tidigare råös blev kanske tagen på sängen, men i mina ögon är det en fantastisk platta.

 

Så kommer vi in på kategorin med Svenska band. Det är fortsatt roligt att se att så mycket svenska band gör fortsatt bra ifrån sig. Har sett en del recensenter ute i världen som undrar lite över vad vi har i vattnet som lyckas massproducera så mycket svängig rock. När man pratar om det stora svenska musikundret, brukar man stirra sig blinda på på popsvängen, men jag skulle vilja påstå att vi har fanan högt även i rockgenren om man bar flyttar fokuset lite grand och tittar bortanför den kommersiella radio-masskonsumtionen.    

Lykantropi, lyckas på sin debut att få med allt jag tycker känns det som. Dessutom vackert paketerat i en rejäl dos med naturmysticism och vacker melankoli.

Nekromant har florerat här förr, men då under annat namn. Men musiken är fortsatt otroligt bra. Och även här med en viss melankolisk touch på det hela.


Det är alltid samma sak när The Quill släpper ny platta. Lika delar förväntan och fasa. För tänk om jag inte gillar plattan? Men så här 8 plattor in i karriären så kan jag inte annat än lyfta på hatten och dra en lugnande suck över att jag ännu en gång får lägga en platta från dem bland favoriterna.

  Black Marbles är ännu ett band som dragit in som en sen virvelvind i mitt medvetande från ingenstans. Men vad glad jag är att dom gjort det. Mycket kraftfull och bluesig hårdrock.


En annan sak som man kan konstatera, även om det pågått en tid, men det känns som om EP:n får en allt viktigare roll. Därför får listan även inhysa dessa två små alster, som snurrats en hel del i mina lurar under året.  

Tillbaka till Texas med Doomstress. Ett band som bara blir bättre och bättre. Helt klart ett spännande band som jag hoppas får chansen till att både turnera här i Europa och komma med en fullängdare snart.

Kanadickerna i Whitenails omnämnde plattan First Trip som en EP, ser numer ut som man plockat bort det, vilket jag kan förstå, då den är 8 spår lång. Men jag struntar i vilket, då det är en väldigt bra platta.

Så, då får listan vara färdig för denna gång. Som jag sade inledningsvis så finns det en del skivor av de jag själv inte recenserat som troligen skulle ha kunnat tagit sig en plats här på listan, men det är lite så det funkar. Inget recensionsmaterial, ingen recension och följaktligen ingen plats på listan.

Spader Ess Årsbästa Listan 2016

Eller vi kanske mer skall kalla det en årskrönika i miniformat. För det här året har inte riktigt flitens lampa bländat, här på Spader Ess. 2016 har för min egen del, precis som för Polarn' Per, bestått av galet mycket stress på jobbet och den energi som funnits kvar har gått åt därhemma (man skulle kunna dra slutsatsen att vi jobbar på samma ställe :-)), vilket gjort att inspirationen att skriva inte varit så hög.

Men det har varit en hel del bra musik ändå. Så i stället för den sedvanliga 13 bästa listan tänkte jag ta upp de plattor som enligt mig stuckit ut extra mycket och som jag lyssnat mest på under året.


Vi börjar starkt med de två band som jag tror gjort störst intryck på mig i år. Båda släppte sina debutalbum och båda knockade mig ordentligt, men på var sitt sätt.

Old Blood och King Buffalo.
Har ni inte redan lyssnat på dem, gör det genast.





Vi går sedan över till den svenska avdelningen. Hellsingland Underground,  Greenleaf är bara några av alla fantastiska svenska band som gjort bra ifrån sig under året, men dessa är de jag själv spelat mest. The Blue Ruin är från 2015, men som jag själv upptäckte först i år och som spelats en hel del.

Svensk musik fortsätter vara fantastisk och varierande.

Fröken Cunningham o Co. i Purson fortsätter att ge mig sonisk njutning. Tyckte debuten var magisk, men den här plattan har nog växt om.
Det samma kan nog sägas om 
Devil To Pay.
Dom går från klarhet till klarhet.




Under avdelningen gamla favoriter hittar vi  Nick Cave som gav oss en mörk men vacker samling låtar i spåren av sin sons bortgång.
Och Rival Sons fortsätter sin otroliga resa. Extra spännande att få se ett band utvecklas så enormt. Biljetterna till kommande spelningen är bokade och klara. 



 Ett band som jag lyssnat lite till och från genom åren, men som genom frugans försorg tagit riktigt rot i år, är The Mission. Otroligt att kunna se hur ett band som hållit på i evighet kan mogna så snyggt.

 

Konsertspringandet har varit likaledes sparsamt under 2016, tror faktiskt att jag redan köpt mer biljetter till 2017 än vad jag gick på under året. Så på den fronten ser det ut att rycka upp sig. Men trots de få konserterna så har jag sett två farväl konserter från institutioner av olika slag, Black Sabbath och Kent. Och på något sätt så känns det ganska underbart att kunna säga att Kent sopade banan konsertmässigt. Och det i sig är en resa för sig själv. Visst, jag har genom åren hört Kent sedan deras debut  och tyckt att dom varit helt ok. Men det var inte förrän min dotter snöade in på dem i sina tidiga tonår som jag verkligen förstod deras storhet. Alva skulle varit med på slutkonserterna, men blev fast i Amsterdam, så nu får hon tyvärr leva med mammas och mina historier och Per Sinding Larssens kärleksfulla dokumentär. Men en sak skall ni veta, det finns alltid ett glas vin i Sollentuna om ni vill.

 Händelser av det mer sorgliga slaget har vi fått sett mer av under 2016, nämligen ikoner och idoler som går ur tiden. I mina ögon startade det med Lemmy Kilmister (även om det var i slutet på 2015) och fortsatte med David Bowie, Leonard Cohen, Prince osv. Men det är bara att inse att allt som man själv blir äldre så blir ens idoler oftast ännu äldre. Och det vore att ljuga att säga att alla av dem har varit renlevnadsmänniskor.




På den mer positiva sidan kan jag säga att jag fått en ny favoritstad tack vare min dotter, även om det ännu så länge inte har så mycket med musik att göra. Gamla London har fått se sig omkörd som europeisk favorit av dotterns nya hemstad Amsterdam. Men då har jag aldrig varit i Berlin ännu, som jag av någon anledning inbillar mig att jag kommer att gilla. :-)
På musiksidan kan man bara konstatera att det fortsätter komma massor med bra musik. Både från nya vitala band, men även gamla trotjänare som låter piggare än på långa tider.

Så, det är ändå med tillförsikt jag ser på 2017 (bortsett från Putin, Trump och en massa annat elände i världen). Vem vet, det kanske blir så att inspirationen återvänder vad gäller skrivandet. 

Till er alla, ett GOTT NYTT ÅR!!!

Årsbästalista 2015

Jahapp. Vilket sjukt år det har varit. Massor av bra musik och stor sorg om vart annat. Säga vad man vill om musikindustrin, men en hel del bra musik har det producerats. Sedan har vi givetvis det här med att Lemmy gett sig av på en helt ny andlig turné. Som den pålitliga konstant och måttstock han varit undrar jag hur hans färd mot utsålda hus i andevärlden kommer att påverka den hårdrock/Metal scen som vi har kvar här.

Men det är något för framtiden. Nu kikar vi på vad som stack ut under 2015. Normalt brukar jag lista 13 alster som jag recenserat här på bloggen, men eftersom det kreativt varit ett sämre år för mig så kommer jag helt enkelt att lista de skivor som betytt mest för mig under det gångna året vare sig jag faktiskt recenserat dem eller inte, men 13 blir dom som vanligt. Och givetvis helt utan någon rangordning, möjligen förutom den jag tyckt bäst om. Jag har dock försökt formera skivorna lite efter geografiskt ursprung.


Det här är på gränsen till metaupplevelse, både geografiskt och innehållsmässigt. Det är svårt att få två band, som Ghost och Year Of The Goat, att matcha varandra på så många plan. Båda Östgötaband med liknande musikaliskt arv, såväl som innehållsmässigt grannskap som det här.

Dessutom släpper dom båda mästerliga plattor samma år. Det händer fasiken bara i skuggan av Östgötaslättens domkyrka. Och då menar jag de djupaste skuggorna.

Tittar vi sedan över pölen mot den klassiska rock-ön Albion, mer känd som Storbritannien, så har två legender släppt nytt. Iron Maiden och Motörhead. Att båda banden gör tillräckligt bra ifrån sig för att hamna på en sådan här lista värmer rakt in i själen. Det är dock med sorg i hjärtat som jag i skrivande stund konstaterar att just Motörhead inte kommer att leverera mer, i och med Lemmys tragiska bortgång. Jag hoppades efter sista konserten att Lemmy skulle lämna turnerandet bakom sig, men jag såg in stället fram mot fler bra album. Detta blir det tyvärr inget av nu. Så hoppet får stå till Iron Maiden. En jättebra platta, men jag kan inget annat än önska mig en med lite kortare och mer kärnfulla låtar som på de tre första skivorna.

Tillbaka till Sverige. Ett nytt band, Haddock, och ett lite mer etablerat, Graveyard. Graveyard är enligt mig ett av landets bästa band just nu, och att även få ta till sig Haddocks debut, gör att man har gott hopp för framtiden.




Grannländerna då? Danska Grusom sänkte ner mig i ett mörker som både gnagde och skavde. Men på det mest positiva sätt. Finländska Michael Monroe, även han en legendar som bara blir bättre och bättre, fick mig att längta till skitiga rännstenar i numera uppstädade storstäder.


Så dags för kategorin långt borta. Amerikanska The Midnight Ghost Train slog mig som en slägga och förutom deras högoktaniga rock fick jag en ny softlåt till min lista av "Världens bästa låtar". Att dom dessutom är riktigt trevliga lirare som bjuder en amatör i intervjusammanhang på en skön intervju, ja det är bara lök på laxen. Australiensiska Mammoth Mammoth bjöd på tillika kvalitativ rock som spelats mycket i lurarna under det gångna året. Inte nog med bra musik, dom har ett av årsbästa listans snyggaste omslag (Gubbsjuk jag?).


Tillbaka till Sverige. Stockholmsområdet bjuder även dom på många pärlor. Däribland dessa två, som vissa kunde säga att jag är jävig gentemot.
Ponamero Sundown. Alltid bra, men aldrig så bra som i år. Jag slutar inte förundras över hur bra denna platta är. Sideburn får väl nästan ses som veteraner dom med, men i mina öron har dom aldrig varit bättre dom heller. Nya medlemmar, nytt blod, ny energi. En inte helt ovanlig ekvation som ofta funkar positivt.
Jävigheten då? Ponamero har numer Robban på bas (fy fasiken vilken cool bas (vem kan ha gjort den?)), som såsom jag, är sprungen ur Oskarshamn. Och som jag känt sedan han trakterade basen i The Quill. Sideburns nya sångare, Dimitri, känner jag inte närmare än att han varit min dotters sånglärare på Kulturama, men det är nära nog. :-) Allt detta satt åt sidan, för det har inget med bedömningarna att göra, även om jag aldrig påstått att jag är en sant opartisk "journalist".

Då har vi bara den där plattan kvar. Den där som jag ser som årets bästa.  
Clutch : Physic Warfare. En platta som ger mig energi, glädje och motion. För när den svänger loss i högtalarna har jag svårt att stå still helt enkelt. Även förra plattan Earth Rocker står mig nära om rockhjärtat. Ser man till detta årets lista så hittar man dessutom en del band som jag just jämfört med Clutch. Sammanträffande? Skulle inte tro det. Det är en musik som slår an en nerv hos mig. Tyngden, Bluesen och svänget.



Så, vad ser jag då fram emot? Vare sig dom lyckas släppa något under 2016 eller inte är tex. Witchcraft, Mother Mooch, Royal Ruckus, Hypnos, Skunk och King Buffalo band jag vill höra mer av (bland andra) så snart det bara går. Det enda bandet jag vet skall släppa nytt är Witchcraft, som släpper sin nästa platta i slutet av Januari. Men av de två låtar jag redan hört, så får dom jobba hårt för att hålla sig undan nästa års topplista. Så bra är dom. De andra banden kan jag bara hoppas på att dom släpper mer musik, och att jag får chansen att recensera dem här.

I övrig har jag bara att önska att Spader Dotter fortsätter blogga om sin del av musikvärlden. Att Polarn Per fortsätter rota i sina hörn av rockvärlden och  att min kreativa blockering lossnar och börjar flöda igen, både vad gäller bloggen och alla andra småprojekt jag har liggandes.

Tack för i år! Nu kör vi, Mot evigheten och vidare....

Skivor jag velat lyssna på under 2013, men inte hunnit.

Det har varit otroligt mycket bra skivor även detta år. Och som vanligt så är det en hel del skivor som man inte hunnit eller haft chansen att lyssna på, trots att man vetat att man borde. Här är ett par, ett axplock (tretton till antalet, som en Spaderlista bör så här i slutat av året), som jag hört allt för lite av, även om jag hört lite grand. En del skulle absolut kunnat ta sig in på årsbästalistan om de bara fått sin tid i lurarna. Som tur är så är musik oftast en beständig vara, så det finns fortfarande möjlighet.
Jag får helt enkelt skylla på att det varit så mycket bra musik som pockat på, så vissa har helt enkelt passerat förbi utan att få den attention som dom var värda. Sedan kan jag ju alltid skylla på att hade banden skickat fysiska alster för recension så hade det kunnat vara en helt annan historia. :-) Men så stor är inte bloggen. Ännu. :-)

 Jex Thoth - Blood Moon Rise
En skiva som jag mest hört brottstycken av på senare tid. Men den ligger gott och väl inom det spektra som jag gärna snöar in på, och det jag hittills hört har varit bra. Men det har varit så väldigt mycket i denna sköna genre, så tyvärr har inte suget varit tillräckligt stort. Men det kommer, var så säkra.

Black Sabbath - 13
Mästarnas återkomst. En platta som redan var en klassiker innan den getts ut. Kanske den av dessa skivor som jag har lyssnat mest på under hösten, men ändå inte nog. Det kunde ha blivit pajas, men det blev det inte. Det är en skiva som jag kommer att lyssna mer på över tid, det är jag övertygad om, eftersom jag gillar den skarp. Skall jag namnge en skiva som snubblade på målsnöret till topplistan, så är det en av dem. Och då enbart för att jag inte lyssnat nog på den. Dessutom har den ju den perfekta titeln för att hamna på någon av mina Top 13 listor


Queens Of The Stoneage - ...Like Clockwork
Trots att det är ett band som jag gillat länge och dom blivit hyllade ungefär överallt för sin senaste platta så tror jag att jag lyssnat på den ungefär tre gånger. Återigen, det jag har hört har varit bra, men annat har kommit i vägen. Är dock övertygad om att denna kommer att snurra en hel del i framtiden.







All Them Witches - Lightning at the Door
Ett band som jag skrivit någon blänkare om här tidigare och gillat. Dock hade jag till alldeles nyligen fullkomligt missat att dom släppt en ny platta (November). Men så är det ju med skivor som kommer i slutet på året, kan vara klokt ur ett julmarknadsperspektiv, men kanske inte det mest strategiska om man vill in på topplistorna som summerar året.


Beelzefuzz
Amerikanskt band som under året släppte sin debutplatta. Den här har jag faktiskt lyssnat en del på, och känner att den, precis som Black Sabbath, nosar på topplistan. Mitt första intryck av skivan var att den var så vansinnigt bra som det bara gick, sedan började jag förbereda mig för en recension, och då vacklade jag lite. Det var något som började ta emot. Därefter svängde det igen och nu är jag tillbaka på att den är helgrym, Recensionen rann tyvärr ut i sanden dock... Men det är en skiva som blivit bättre med tiden. Sedan har den ju ett så grymt omslag.

Black Trip - Goin' Under
Stockholmsband som jag hört mer om, än av. Jag har bara lyssnat på sporadiska låtar hos andra bloggare och visst, det har legat bra i öronen. Men det glunkas mycket om bandet, och jag är ganska säker på att fortsätter dom på den inslagna vägen så får jag chansen att rätta till det hela en smula.





Devil To pay - Fate Is Your Muse

Fate is Your Muse

Fate is Your Muse

Ett av de få bandet i denna listan som jag faktiskt har gett en riktig recension. Och en ganska bra sådan. Varför blev det inte mer lyssning? Jag vet inte riktigt, för dom är jävligt bra, jag lyssnade intensivt inför recensionen, men efter det känns det som om dom drunknade i tsunamin av ny musik. Men jag är övertygad om att dom dyker upp igen, om inte annat för att dom ligger i spellistan i telefonen.




The Flight Of Sleipnir - Saga
 Det andra bandet i listan som fått en recension överhuvudtaget, och en rätt bra sådan. Under tiden då jag velade med betygssystem, så det blev då en 8/10. Otroligt bra skiva, som snurrade intensivt en kort period, men som sedan fallit lite i glömska. Eller glömska är kanske inte det rätta ordet, gång på gång så faller andan att lyssna på den igen, men på något sätt så rinner det ut i sanden.



The Answer - New Horizon
Irländska The Answer var ett band jag följde upptakten inför nya skivan väldigt nära, men när väl skivan kom, så blev det liksom inget. De få låtar jag hört var bra och jag är ganska säker på att denna skivan riskerar att falla mig i smaken, men det blev liksom inget av ändå....





Monster Magnet - Last Patrol
Fantastiska, klassiska Monster Magnet, tillbaka storstilat. hunnit lyssna något enstaka varv på skivan via Spotify, men där har det stannat. "Mindless Ones" är en brottarlåt och den är inte ensam. Denna skivan är jag dock ganska säker på att den förr eller senare får den tid i spelaren som den förtjänar.





ASG - Blood Drive
Amerikanska ASG som var en nyhet för mig, dök enbart upp på min radar för att deras skivomslag gjorts av Malleus, som är ett konstnärskollektiv som jag håller högt. Men skivan är förutom brutalt snygg (särskilt vinylvarianten) så otroligt bra. Men av någon outgrundlig anledning har jag inte kommit mig för att varken beställa hem den, eller lyssna så mycket på den som den är värd. För jag har lyssnat på den en hel del, men inte tillräckligt. Jag tror att det är en skiva som kommer att växa på sig hos mig, vad det lider.

Windhand - Soma
En skiva som dök upp lämpligt under hösten. När allt började mörkna så kom dom med sin sköna stämningsfulla doom. Tyvärr för denna skivas skull, så var jag, trots årstiden, inne i en helt annan typ av känslor och ägnade mig mer åt lite muntrare musik just då. Vilket i sig inte är dumt, men som gjorde att jag bara som hastigast lyssnat på skivan och konstaterat att den är bra. Den verkar dyka upp lite här och var på topplistor nu när året summeras, så helt fel kan jag inte ha. Dessutom blir det säkert tid för denna i framtiden, för ibland vill man ju fly det glada en stund och ägna sig åt lite kvalitativt navelskådande.

Spiritual Beggars - Earth Blues
På gränsen till oförlåtligt. Ett Svenskt band som jag tycker om, och tyckt om länge, släpper en riktig dräparplatta och jag tar mig inte tid att ge den mer "airtime" hemma. Ännu en av dessa plattor på denna lista som jag är säker på att den hamnat på den kommande top 13 listan om den bara fått rätt chans. Förlåt!





Detta var skivor som jag känner att jag har missat på olika sätt. Skivor som jag tror passar just mig och därför just känns som en miss. Vi får väl se vad som händer framledes, för redan de smakprov  som börjat ramla in inför nästa år, visar på att 2014 kan komma att blir ett riktigt spännande musikår det med.

Lightning at the Door

Lightning at the Door