Recension : The Quireboys - White Trash Blues

The Quireboys är väl ett band som inte direkt behöver någon introduktion. Bandet startade redan 1984 och har varit rätt flitiga både på skiva och för att inte tala om att spela här i Sverige.

Bandet kommer traditionsenligt till Sverige senare i höst för ett par festivaler och spelningar:

• 27 okt - Rocktober Fest, Annexet, Stockholm

• 09 nov - Sticky Fingers, Göteborg
• 10 nov - Palatset, Linköping

• 11 nov - Frimis Salonger, Örebro

Musikmässigt är man ganska traditionellt lagda även där. Röjig glammig honky tonky blues rock n roll med sångaren Jonathan "Spike" Grays varumärkesraspiga röst som sammanhållande kännetecken.

Det om det. Nu till den senaste skivan, White Trash Blues, som sticker ut lite grand som en coverplatta där man Quireifierar gamla bluesstandards. Det är således mer blues än vanligt, samtidigt blir det lite tråkigt och ooriginellt om du frågar mig. Som jag förstår det så är upprinnelsen till plattan att bandet spånat fram att man till årets festivalsäsong ville sikta in sig på ett mer renodlat blues-set på scenen. Jag tycker nog att man skulle ha hållit det till det och inte nödvändigtvis tagit det vidare till en skivutgåva, då jag anser att bandet kan bättre än det här. 

Missförstå mig rätt, dom är ett svängigt och kompetent gäng, men detta känns oinspirerat och trist. Ser det mer som en skiva för redan fanatiska fans, för oss andra blir det mer en gäspning. Därför blir det bara 2 Ess denna gång.

 Sammanfattning:
Betyg 2/5
Favoritspår: Walking The Dog
Skivbolag: Off Yer Rocka
Release: 5:e September 2017

For More Info Visit:
Facebook

 
Band Members:

Spike (vocals)
Guy Griffin (guitar)
Paul Guerin (guitar)
Keith Weir (keyboards)
Nick Mailing (bass)
Dave McCluskey (drums)

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 17!

When the moon hits the sky, like a big pizza pie.....
Ny lista, som ni har längtat.
Denna gång koncentrerar vi oss på Italien, närmare bestämt fyra band, som visar att Italien levererar mer än bara god mat, dryck och hesa familjefarbröder som lever på mammas pasta, tjänster och gentjänster.
Fyra band som jag verkligen tycker att ingen får missa. Avanti! Nu kör vi....

Turbobobcat
Skumt namn kan tyckas, men det är verkligen inget fel på denna råtunga Stonerrock som slingrar sig ur högtalarna när man sätter på denna 3 spår långa EP


Facebook
Instagram

Doctor Cyclops
70-tals Doom feeling i kubik, av den okultare typen. Inte helt konstigt att man avslutar skivan med en cover av "Witchfinder General", för det är i dom landskapen man hittar bandet influensmässigt.  


doctorcyclops.com
Facebook 

Humulus
Redan när man ser på denna powertrios omslag, med en noshörning i full galopp, och själva albumtiteln Reverently Heading Into Nowhere kan man ana att det handlar om Stoner. Och vi pratar om riktig kvalitetsstoner. Det är tungt och gungigt med massor av fuzzad gitarr, dessutom väldigt kraftig men ändå behaglig sång. Hur bra som helst. 



Facebook 

Arcana 13
Doomiga riff till en ganska lättsam och ibland poppig karaktär, med en liten teatralisk touch. Lite som ett Italienskt Ghost kanske? Snyggt!  



Facebook

Recension : The Necromancers : Servants Of The Salem Girl

Poitiers i västra Frankrike har länge varit mest känt som en symbol för konfrontationen mellan kristendom och islam genom det slag som stod här år 732, mellan Karl Martell och Abd ar-Rahman.
Tittar man på stadens sevärdheter så hamnar kyrkor högt i topp, men nu kan man med stolthet lägga till bandet The Necromancers som en ny stolthet för trakten.
Med sitt debutalbum Servants Of The Salem Girl så fullkomligt ångvältar man sig in bland banden som krigar om att hamna på årsbästalistor. Åtminstone min...






Detta är inget annat än ett otroligt imponerande debutalbum. Och från ett så pass ungt gäng dessutom. Framtiden ser med andra ord väldigt ljus ut. Jag blir alldeles varm i själen när jag lyssnar på albumet. Och just att lyssna på plattan är inget jag kunnat sluta med, sedan jag för ett par veckor sedan fick den i mitt flöde. Det är så till den milda grad att jag redan börjar undra hur jag skall orka vänta på mer material.


Sammantaget, en otroligt stark debut från ett ungt gäng, som ger sådan otrolig abstinens efter mer.
Det kan bara bli en fullpott från mig. Så ännu en gång åker rockärms esset fram för att få till ett femtal. Det enda negativa jag kan hitta är det faktum att det inte verkar gå att få tag i vinylen från någon annan stans än staterna, med en fraktkostnad som överstiger skivans pris med råge. Det förminskar dock inte musiken, så se till att ge bandet en chans, det är ett måste!

Sammanfattning:
Betyg 5/5
Favoritspår: Hela albumet.
Artist: The Necromancers
Album: Servants of The Salem Girl
Label: Ripple Music
Release Date: 18:e Augusti 2017
Format: CD/Digital/LP

For More Info Visit:
Facebook

Bandcamp

The Necromancers:
Tom Cornière – Vocals, Guitar
Robin Genais – Lead Guitar
Simon Evariste – Bass Guitar Benjamin Rousseau – Drums

Track Listing:
1. Salem Girl Part I
2. Lucifer's Kin
3. Black Marble House
4. Necromancers
5. Grand Orbiter
6. Salem Girl Part II

Dagens Musiktips : Bondage Fairies - Satan you and me II

 När det ramlade in ett mail i min inbox med rubriken Bondage Fairies - Satan you and me II så gick mina tankar först till den gamla manga serien  från 90-talet av så kallad erotisk karaktär, men när jag öppnade mailet visade det sig vara en trevlig liten video. Bondage Fairies kanske inte är min normala kopp thé, men med sin sprudlande energi och stora dos humor, inte helt olika Teddybears STHLM, så kan man ju inte annat än bli lite tagen.

Links:      

Facebook:            https://www.facebook.com/BondageFairies

Instagram:           https://www.instagram.com/bondagefairiessweden

Spotify:                                     http://spoti.fi/2rQpEsQ

Dagens Musiktips : The Arataca Stoned Farmers : Tales From Arataca - Chapt. 03

Ibland är det små saker som får mig att haja till. Som i detta fallet med The Arataca Stoned Farmers. Ett band från Brasilien jag aldrig hört talas om tidigare. Men bara jag hörde introt på första låten "Melting Paintings", på deras EP, så vaknade min nyfikenhet. En dialog på svenska tagen från Ingmar Bergmans epos det sjunde inseglet. Helt underbart! Att dom sedan spelar riktigt svettig och slamrig Rock n Roll, gör ju inte saken sämre direkt. Dom verkar dessutom gilla traktorer lika mycket som min svärfar.....

RIDDAREN: Hör du mig?
DÖDEN: Jag hör dig.
RIDDAREN: Jag vill ha vetskap. Inte tro. Inte antaganden. Utan vetskap. Jag vill att Gud räcker mig sin hand, avtäcker sitt ansikte, talar till mig. 
DÖDEN: Men han tiger. 
RIDDAREN: Jag ropar till honom i mörkret men ibland är det som om det inte fanns någon där. DÖDEN: Det kanske inte finns någon där.
RIDDAREN: Då är levandet en orimlig fasa. Ingen människa kan leva med Döden för ögonen och vetskapen om alltings intighet.
DÖDEN: De flesta människor reflekterar varken över Döden eller intigheten.
RIDDAREN: En dag står de ju ändå på livets yttersta näs.
DÖDEN: Ja den dagen…



Facebook

Spader Ess Tipsar om Vurro

Det finns många diagnoser här i världen och det här kanske kan läggas i facket "Galna Kosjukan" annars får man kanske skapa någon ny form av ADHD kombo som passar.
Spanska enmansbandet Vurro kommer hur eller hur tillbaka till Sverige, med orglar, trummor och kokranium, för ett par spelningar i början av September. Har ingen aning om hur bra det är i långa loppet, men det är helt klart galet nog att kolla in.



Turnéplan:
1 sep - Rack N Roll - Gävle
2 sep - Live At Heart - Örebro
3 sep - Kafé De Luxe - Växjö
4 sep - Twang- Stockholm

Kolla på fler videos här:
https://www.youtube.com/watch?v=tY9rtg8zv4E
https://www.youtube.com/watch?v=2N2UPf7vYOo
https://www.youtube.com/watch?v=SKSrwBpS_vk

Support på turnén: 
Lula

Dagens Musiktips : AWA - Mention

Här kommer ett tipps i den lite mer skumma kategorin. AWA från Tyskland har i och med plattan Mention verkligen fått till en mysko platta.
Min första lyssning gav mig myror i huvudet och mitt första intryck var att det här är inget för mig. Men jag gav det ett par lyssningar till och det är bara att konstatera att skivan växer.
Det finns så mycket skumt och skönt på plattan, så jag kan bortse från de mindre detaljer som jag har svårt för. Plattan i sig är svårförklarad, den inbegriper allt mellan tungrock till långsamma psykedeliska partier. Det finns Jazz, orglar, fuzzade gitarrer, knarkiga saxofoner och trollväsande sång. Och massor därtill, utspritt på tre låtar, varav den kortaste klockar in på strax över 6 minuter.
Dessutom stygga nunnor på omslaget. Det enda jag kan göra är att uppmana er till att ge skivan en chans eller två. Den växer, men slutar aldrig att vara just skum på ett bra sätt.




Mer info:
Facebook
velvetvenom.de

Dagens Musiktips : Magic Jove - Truck Driver

Här kommer ett smått beroendeframkallande smakprov från Malmö bandet Magic Joves kommande debutplatta. Låten heter således "Truck Driver".

Lite slow southern feeling och kommer man från Malmö, så känns det ju rätt naturligt. :-) Kan bli något det här!



Facebook

Önskelistan : Möblemang

Det är coolt med up-cyckling, dvs. att man gör om gamla prylar till något nytt och mer användbart. Eller vad sägs om dessa möbler, tillverkade av gamla flygplansdelar? Dels en fåtölj gjord av motorkåpan till en Boeing 737 eller ett barskåp gjort av en gammal övningsbomb. Firman som tillverkar dessa, och mer, heter PLANE. Antar att det inte är direkt billigt, men det är coolt och i mina ögon riktigt Rock n Roll.

Dagens Musiktips : Ethereal Riffian - Afterlight

Ukrainska Ethereal Riffian har i dagarna släppt en DVD som sammanfattar deras karriär så här långt (6 år), i utgåvan Afterlight.

En imponerande utgåva, både musikaliskt och själva produktionen i sig. Musiken i sig är skönt flummig och med sina inslag av djembe och didgeridoo, så får man till en otroligt skön modern hippiekänsla. Tillsammans med de andliga texterna så hamnar vi på en psykedelisk resa genom det inre universumet. Vem har sagt att man måste ha semester för att resa bort? Det räcker med lite transig shoegazing och en avslappnad sinnesstämning ibland. Ett modernt Hawkwind i mitt tycke.



När man dessutom ser den fantastiska handgjorda förpackningen av den limiterade utgåvan (värdigt entry för önskelistan), ja då är det så att jag blir riktigt sugen på att beställa, trots att jag nuförtiden mest försöker hålla mig till att köpa vinyler. Att någon, i dagsläget, gör sig besväret att göra en snygg förpackning, det gör mig både lycklig och varm om hjärtat.





Allt och mer därtill hittar du här:
http://etherealriffian.bandcamp.com/
http://etherealriffian.com
https://www.facebook.com/etherealriffian/ 

Recension : The Quill - Born From Fire

Vänta, det här låter bekant!
Självklart blir det något av en promenad ner längs minnenas allé när det handlar om The Quill.
Särskilt när det handlar om The Quill i originaluppsättningen. Det vill säga Magnus Ekwall, Jolle Atlagic, Roger Nilsson och Christian Carlsson.

Att säga att The Quill är ett av landets flitigaste och mest ihärdiga band är väl ingen underdrift, när man ser till deras karriär sett i skivproduktion.
Från starten med den självbetitlade debuten 1995 till nu med den nya åttonde plattan, Born From Fire. Ja det är en imponerande leverans enligt mig, när det gäller ett band som så här på hemmaplan kanske aldrig nått ut till den stora allmänheten. Men så är det kanske inte riktigt lättlyssnad radiorock i riksradiobenämningen som man skapar, utan ett mer bestående arv av skönsvängande rock för själen.

Jag gillar alla sättningar av bandet, men det är en viss magi med originaluppsättningar. Stavas antagligen till viss del som nostalgi.
Det må vara så att bandet stundtals har gått på sparlåga utåt sett, och medlemmarna varit inblandade i en massa andra projekt, men man har ändå lyckats hålla flitens lampa lysande genom åren på "Kuggen" och levererat massor med klassisk och svängig musik. Så också denna gången.

Den som lyssnat på det gamla materialet kommer att känna det som att komma hem en aning. Även om musiken fortsatt är rotad i den bluesiga stonerrocken, så har man svängt sig en aning mot att luta sig mer mot den klassiska rocken.
Lite som om det vore ett kärleksbarn mellan Led Zeppelin och Black Sabbath som vuxit upp med lekkamrater som Monster Magnet och Kyuss.
Magnus sång är som vanligt otroligt stark och vad gäller musiken har man lyckats få till en väldigt snygg balans i mixen som gör att alla kommer fram ordentligt, vilket är bra då det handlar om otroligt duktiga musiker som här tar ut svängarna ordentligt. Måste ge en extra eloge till Roger som har lyckats få till ett riktigt elakt basljud. Att de trommelaar, Jolle, inte heller legat på latsidan under åren står klart då han levererar både sväng och inspirerat trummelummande är rätt tydligt.

Mangans texter är inte alltid glasklara utan oftast som små kryptiska statements än övertydliga historier som växer fram, och jag skulle ljuga om jag sade att jag alltid förstår vad som sägs. Men å andra sidan förstår jag inte allt vad Black Sabbath producerat i textväg heller , men det har inte hindrat mig från att älska dom i alla fall, precis som med The Quill. Och det finns givetvis en charm att inte förstå allt direkt, utan behöva återkomma och söka sina egna tolkningar.

Ser man till låtarna i sig, så  redan från det mäktigt öppningspåret, "Stone Believer", plattans kanske mest direkta låt, som redan från den inledande gitarren sätter det klassiska The Quill soundet vi känner igen från tidigare album. Sedan rullar det på. Stabilt. Över till "Ghosthorse" vars öppningsgitarr och grundriffande, från Chrille, är som en ren kärleksförklaring till Tony Iommis brädbändande. Min egen favoritlåt, "Set Free Black Crow",  har en psykedelisk vibb som smeker mig rätt redan från start. I "Unchain Yourself" hittar vi en låt som är som gjord för stora scener och stort format. Rena rama arenarökaren. Generellt kan man säga att första delen av skivan är mer rakt på, för att gå mot det mer psykedeliska hållet i andra delen.

Jag gillar dessutom att man kan hitta referenser till låtarna på omslaget till skivan, då ett bra omslag blir en stor del i helhetsupplevelsen för mig. Det tillsammans med en urstark platta med gamla kompisar, ja då blir det 4 blytunga Ess av 5. Och som jag sade tidigare, det är en skiva som tjänar på att höras flera gånger, så med tiden kan den växa ännu mer.
Välkomna tillbaka på banan bröder! Ni har varit saknade.

Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Set Free Black Crow
Skivbolag: Metalville Records
Release: 25:e Augusti 2017

For More Info Visit:
Facebook

http://www.thequill.se/
The Quill Twitter

Band Members:

Magnus Ekwall: Vocals,
Jolle Atlagic: Drums,
Roger Nilsson: Bass,
Christian Carlsson: Guitars

Låtlista

1. Stone Believer
2. Snake Charmer Woman
3. Ghosthorse
4. Keep It Together
5. The Spirit And The Spark
6. Skull & Bones
7. Set Free Black Crow
8. Electrical Sons
9. Hollow Of Your Hand
10. Unchain Yourself
11. Revelation
12. Metamorphosis

Önskelistan - Mysig brasa

Då jag själv saknat lite variation här på bloggen ett tag tänkte jag försöka blåsa lite liv i gamla teman, så därför börjar jag med den gamla önskelistan.

Nu när det vankas mörkare tider så är det ju mysigt med en brasa. Så för att förhöja stämningen kan man ju passa på att pimpa sin öppna spis (gas) en aning och vad passar då bättre än dessa"Firepit skallar" från Myard.
Tänk att sitta vid sin egen härd och fantisera om att värma sig vid sina fallna fienders brinnande skallar.
Jag ser dessutom en viss utvecklingspotential på temat. Till önskelistan behöver jag bara lägga en gasdriven öppen spis.... Men det är ju detaljer...

Blast From The Past : Demon

Ett band som hängt med mig länge är Brittiska Demon. Den första plattan som jag hörde och som golvade mig rätt hårt var faktiskt The Plague. Den plattan och kanske dagens låt "Blackheath" är liksom inkörsporten till deras fantastiska värld.
Tog inte lång tid efter det som jag snabbt skaffade de ännu bättre tidigare plattorna, Night of the Demon och The Unexpected Guest, samt att jag fortsatt följa dom en tid, men tappade det lite efter Blow Out. Men jag tycker att det är otroligt roligt att dom fortfarande håller på och deras senaste platta Cemetery Junction från förra året är inte dålig den heller, även om den inte når upp till nostalgihöjderna från 80-talet.

Recension : Venomous Maximus - No Warning

Venomous Maximus är tillbaka och det med sedvanlig bravur på sitt tredje album No Warning.
Inga revolutionerande nyheter.
Bandet fortsätter med sin färd längs NWOBHM/Doom stigar, och Higgins mässar fram texterna på sitt sedvanligt sätt. Men något annat behövs inte, när man fortsätter att mejsla fram så sköna  och svängiga låtar. Och det lyckas VM med, och det med råge.

Skivan har ett par spår som sätter sig ganska omgående, men det är efter ett par lyssningar som den faller på plats ordentligt. Så se till att ge den ett par chanser och det finns risk för att du upptäcker en platta som kommer att finnas med dig en lång tid.

Plattan är 8 låtar lång. Jo, jag vet att det egentligen är 10, men eftersom två av dessa är små korta instrumentala "intermissions", så ser jag det som 7 starka låtar och en liten instrumental goding. Plattan går att lyssna på i sin helhet redan nu, men det officiella nedslagsdatumet är den 25:e Augusti.

Betyget blir stabila 4 Ess av 5 möjliga, inget annat är aktuellt när ett band jag redan gillar släpper så här pass starkt material.

Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Return Of The Witch
Skivbolag: Napalm Records
Release: 25:e Augusti 2017

For More Info Visit:
Facebook


Band Members:

Gregg Higgins - Vocals, Guitar
Christian Larson - Guitar
Trevi Biles - Bass
Bongo - Drums

Polar'n Per ser De Lyckliga Kompisarna på Gröna Lund

DLK, Gröna Lunds Lilla scen 2017-08-14

Gröna Lund 2017-08-14.Jag måste tillstå att jag blir glad av De Lyckliga Kompisarna (DLK). Ett nästan minutprecist entimmasgig på nöjesparkens mindre, fullpackade, scen och 23 låtar senare känns punken så jäkla befriande... och det gör det även fast trallpunksveteranerna i DLK förtjänar både större scen och mer speltid!

Men frågan är om detta format inte passar dem som handsken... punk ska ju vara trångt och småskaligt!

Öppningen sätter tempot direkt. Tre låtar klockar in på runda fem minuter och vi hinner knappt smälta den fantastiska öppningen med öppningsspåret från deras senaste vax med samma titel, "Bara tiden är ny" (2015) innan klassikerna börjar hyvlas av! (se klippet nedan)

Med sitt band har Mart Hällgren (sång, gitarr, ironi) greppet om vad som sker på scen, det regleras med tempot, det kompakta mellansnacket och inte minst med stämsången som lämnas av och an till energiknippet och vapendragaren Roger Reinstam (gitarr).

Roligast är tugget när nostalgi och minnen plockas fram från Scania-åren, eller i den pubertala monologen om alkohol per krona; "Glögg var hett, men den här drycken låg oxå bra till..." påas kvällens kanske tamaste servering, "Kir"...

Mart är en punkkåsör, avslutande "Rysk Bompa" innehåller den moderniserade tolkningen att låten lika gärna skulle gärna kunnat handla om Donald Trump när han sitter och twittrar framåt morgontimmarna, men tugget blir inte allvarligare än så, och det är skönt, för att inte säga befriande att slippa hårdare politisering...

Bäst spår ikväll är oväntat "Sagoland" och mindre oväntat den publikfriande "Dricka sprit och hålla käften". Största jubel kanske dras ner i allsången till trallpunkens nationalsång "Ishockeyfrisyr", eller "hå-hå-hå-hockeyfrilla" och när Asta kasks Dadde Stark kliver fram och avslutar låten med publiken. Dadde spelade förresten med Mart i Ubba en gång i tiden, så det är inte några kors som ritas i taket, även fast det givetvis är kul!

"Dammsugarförsäljareblues" förtjänar även ett omnämnande, mest eftersom låten var tokgrym, precis som verkligheten, när jag behövde köpa en ny dumb-sucker för nån vecka sen. Beröm ska även tilldelas det föredömligt korta Encore-brejket fram mot avrundningen!

Så här kul har DLK inte varit på länge!

Vädergudarna är med dem, Stockholm ligger vackert i sommarkvällen, publiken är med dem, allsången ljuder, lilla scenen lyser vackert med dem och humorn från låttexter och mellansnack smittar av sig tusen gånger mer än snittar med gratisbubbel på en Östermalmsvernissage!

Betyget är fyra starka ess (av fem möjliga) och med lite Kir i kroppen kanske det där nedriga femte esset hade vaskats fram, för det ligger inom räckvidden, så vem vet, vem vet... det kanske kommer senare i år, för det här vill jag se mer av!

/Polar'n Per

Tre starka med DLK:
1. Jävla vilket drag
2. Det är fan en Arkiv X-upplevelse att känna ungdomen blåsas i liv när klassikerna vevas av
3. Mart verkar verkligen trivas!


Set list:
Bara tiden är ny
När Kristoffer spelar flipperspel
Egon
CP framför sin TV (Maiden-riffen noterades)
Dammsugarförsäljareblues
En öl till
Jag vill äga hela världen
Sagoland
Vattengymnastik
Hugos sång
Elvis lever
Ishockeyfrisyr
DLK finns överallt
Kir
Vem behöver nån som behöver nån
Dricka sprit och hålla käften
Troll och häxor

Encore

Allmänt tuff
Livet är hårt
Allmosor
Le som en fotomodell
Dit kuken pekar
Rysk Bompa