Spader Ess Årsbästa Listan 2017

Så, då är det ännu en gång dags att göra ett bokslut för det gångna året. Lika svårt varje gång. Men så länge det är svårt så får man ju anta att det beror på att det ännu en gång varit mycket bra musik i omlopp. Antalet inlägg har varit aningen bättre detta året, dock känner jag att det varit aningen tunnsått med recensioner. Förhoppningsvis blir det bättring till nästa år.

Just bristen på massor av recensioner, gör ju att det hela blir lite lättare, ur ett perspektiv, eftersom valets vånda inte blir så stort. Det jag kan känna är att det blir en massa otroliga plattor som missas bara för att jag själv inte skrivit recension om dem. Så vem vet, det kanske blir en lista med sådant med vad det lider.

Som traditionen bjuder, 13 stycken plattor från gångna året, som sticker ut extra hos mig. Helt utan rangordning.

Vi börjar med att konstatera att just den musiken som tenderar att gå hem hos mig allt som ofta kommer från Texas. Vet inte om det bara är en slump eller om det är något djupare som ligger bakom? Jag är ju löjligt förtjust i Barbecue också.

Jag börjar där jag slutade, med det senaste recenserade bandet, Witchcryer. Som flexar musklerna på sin debut, Cry Witch. Rejält.
Ett annat Texas band med muskler är Venomous Maximus, som med all rätt befunnit sig på mången årsbästa lista med sin 3:e platta No Warning.



Även Duel, som slog ner hos mig med dunder och brak, har fått mycket speltid härhemma. Extra kul att dom spelade tillsammans med mina polare i The Quill under hösten. Hade varit roligt att vara på den spelningen.
Med Youngblood Superkult lämnar vi Texas, men bara för stunden. The Great American Death Rattle är en imponerande platta. Tyvärr har tryckningen av vinylen haft lite problem, så vissa utgåvor är försenade. Givetvis den jag beställde. :-)

Den föra kvartetten skivor, var sådana jag gett ett ursprungsbetyg på 4 Ess, vilket är en normal höjdarhand när det kommer till pokerspel. Men som mina trogna läsare vet, så spelar jag inte helt rent, utan har ett extra Spader Ess i rockärmen, som jag drar fram vid vissa tillfällen, när fyrtal inte riktigt räcker till. Så, då tar vi just den trio plattor som knipit åt sig just det, femtal i Ess.

Franska The Necromancers har inte bara skapat en urstark debutplatta i sin Servants Of The Salem Girl, utan kanske en av årets bästa plattor enligt mig.

Det samma kan man säga om Greta Van Fleets "dubbel EP". En imponerande Odyssé längs stigar kantade av Led Zeppelin.


Två unga band i lindan av sin karriär som visar på otroliga resurser.


Sedan tar vi oss an ett mer luttrat band, The Midnight Ghost Train, vars förra platta Cold Was The Ground var det första jag hört med dem. En brutal rökare som kom in i mitt hem som en storm. Årets platta Cypress Ave. är en helt annan upplevelse. En mer mångfaceterad platta med massor med olika ljudlandskap och udda infallsvinklar. Den som varit såld på deras tidigare råös blev kanske tagen på sängen, men i mina ögon är det en fantastisk platta.

 

Så kommer vi in på kategorin med Svenska band. Det är fortsatt roligt att se att så mycket svenska band gör fortsatt bra ifrån sig. Har sett en del recensenter ute i världen som undrar lite över vad vi har i vattnet som lyckas massproducera så mycket svängig rock. När man pratar om det stora svenska musikundret, brukar man stirra sig blinda på på popsvängen, men jag skulle vilja påstå att vi har fanan högt även i rockgenren om man bar flyttar fokuset lite grand och tittar bortanför den kommersiella radio-masskonsumtionen.    

Lykantropi, lyckas på sin debut att få med allt jag tycker känns det som. Dessutom vackert paketerat i en rejäl dos med naturmysticism och vacker melankoli.

Nekromant har florerat här förr, men då under annat namn. Men musiken är fortsatt otroligt bra. Och även här med en viss melankolisk touch på det hela.


Det är alltid samma sak när The Quill släpper ny platta. Lika delar förväntan och fasa. För tänk om jag inte gillar plattan? Men så här 8 plattor in i karriären så kan jag inte annat än lyfta på hatten och dra en lugnande suck över att jag ännu en gång får lägga en platta från dem bland favoriterna.

  Black Marbles är ännu ett band som dragit in som en sen virvelvind i mitt medvetande från ingenstans. Men vad glad jag är att dom gjort det. Mycket kraftfull och bluesig hårdrock.


En annan sak som man kan konstatera, även om det pågått en tid, men det känns som om EP:n får en allt viktigare roll. Därför får listan även inhysa dessa två små alster, som snurrats en hel del i mina lurar under året.  

Tillbaka till Texas med Doomstress. Ett band som bara blir bättre och bättre. Helt klart ett spännande band som jag hoppas får chansen till att både turnera här i Europa och komma med en fullängdare snart.

Kanadickerna i Whitenails omnämnde plattan First Trip som en EP, ser numer ut som man plockat bort det, vilket jag kan förstå, då den är 8 spår lång. Men jag struntar i vilket, då det är en väldigt bra platta.

Så, då får listan vara färdig för denna gång. Som jag sade inledningsvis så finns det en del skivor av de jag själv inte recenserat som troligen skulle ha kunnat tagit sig en plats här på listan, men det är lite så det funkar. Inget recensionsmaterial, ingen recension och följaktligen ingen plats på listan.

Recension : Venomous Maximus - No Warning

Venomous Maximus är tillbaka och det med sedvanlig bravur på sitt tredje album No Warning.
Inga revolutionerande nyheter.
Bandet fortsätter med sin färd längs NWOBHM/Doom stigar, och Higgins mässar fram texterna på sitt sedvanligt sätt. Men något annat behövs inte, när man fortsätter att mejsla fram så sköna  och svängiga låtar. Och det lyckas VM med, och det med råge.

Skivan har ett par spår som sätter sig ganska omgående, men det är efter ett par lyssningar som den faller på plats ordentligt. Så se till att ge den ett par chanser och det finns risk för att du upptäcker en platta som kommer att finnas med dig en lång tid.

Plattan är 8 låtar lång. Jo, jag vet att det egentligen är 10, men eftersom två av dessa är små korta instrumentala "intermissions", så ser jag det som 7 starka låtar och en liten instrumental goding. Plattan går att lyssna på i sin helhet redan nu, men det officiella nedslagsdatumet är den 25:e Augusti.

Betyget blir stabila 4 Ess av 5 möjliga, inget annat är aktuellt när ett band jag redan gillar släpper så här pass starkt material.

Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Return Of The Witch
Skivbolag: Napalm Records
Release: 25:e Augusti 2017

For More Info Visit:
Facebook


Band Members:

Gregg Higgins - Vocals, Guitar
Christian Larson - Guitar
Trevi Biles - Bass
Bongo - Drums

Dagens Musiktips - Doomstress : Supernatural Kvlt Sounds

Doomstress är ännu ett Texasbaserat band som agerar i genren FFORR (Female Fronted Occult Retro Rock).
Doomstress har släppt en EP vid namn Supernatural Kvlt Sounds som är en platta som lovar en hel del gott för framtiden. Riktigt bra. Allt det här gör att man inser att det bubblar i ockult doomens gryta därborta i Texas. Det har kommit en hel del bra därifrån på senaste åren, såsom gårdagens The Well, Venomous Maximus, Sweat Lodge, The Saint James Society och så nu Doomstress.




Facebook

Recension - Venomous Maximus : Firewalker

Austin bandet Venomous Maximus smider medans järnet är varmt. 

Man släpper nu uppföljaren till den underbara Beg Upn The Light.
Nya skivan går under namnet Firewalker och frågan är följaktligen om den kan hålla för det elddop som det kan vara att släppas efter en så bra platta som föregångaren.

Det korta svaret är att, ja, den klarat det med bravur. Firewalker är minst lika bra, även om den inte har nyhetens behag över sig på samma sätt och kanske inte heller har någon klockren hit, som sticker ut på samma sätt som "Give up The Witch" gjorde för mig på förra plattan. Men det finns riktigt bra låtar som kommer att sätta sig i hjärnbarken om man bara ger dem chansen.



Det första som slår mig är att ljudbilden och produktionen är fortsatt snygg, efter den uppryckning man gjort från den lite murrigare ljudbilden som de tidigare EP:na hade. Dock lyckas man hålla balansen så att man inte förlorar den skitiga charmen.
Mycket av den charmen och den lite farliga auran kommer som vanligt från Gregg Higgins och hans aningen säregna sångstil. Gregg har verkligen ett unikt uttryck, även om han ibland låter lite som Andrew Eldritch i Sister of Mercy. Eller om man så vill, en Metalvärldens Håkan Hellström. Inte för att han låter som Håkan, men för att han framför sina texter mer med känsla än skönsång. Texterna fortsätter att vara som tagna ur en gammal B-skräckis.
VM har även lagt till mer små experimentella detaljer än tidigare, utan att låta det gå överstyr. Såsom synth intro, smågalna körer och ett mer aktivt och genomtänkt Hi-hat och cymbalspel. Skivan har massor med riff bonanzan för muskelrockaren och sköna melodier att sjunga med i.
Musikaliskt så skulle jag närmast vilja fortsätta att jämföra dem med två svenska storheter, Grand Magus och Heavy Load, vilket jag gjort tidigare. Men det finns mer att hitta här. Ibland blir det lite Thin Lizzy, ibland lite tidigt Judas som skiner igenom. Det känns inte heller så långsökt att rikta blicken mot King Diamond och Mercyful Fate heller, både sett till säregen sångstil (dock ingen falsett), men även sett textmässigt.
Och även om det inte är en skiva som är fullkomligt omdanande, så är ändå Venomous Maximus ett band som sticker ut från mängden och det behöver vi fler av.

Förra plattan lyckades ta sig in på min egen årsbästalista 2012. Hur det går för Firewalker är lite tidigt att säga ännu, men den ligger bra till i min bok ännu så länge. Betyget blir klockrena 4 ess av 5 möjliga. Så nära det går att gå över gränsen till full pott hos mig just nu.

Bandcamp
Facebook

Dagens Musiktips - Lucifer : Izrael

Ur askan av The Oath stiger nu Lucifer.

Bandet håller sig i full gång. Dels med att färdigställa sitt kommande debutalbum. Men också med att förbereda sig för sin första USA turné, som kommer att gå av stapeln under Juli/Augusti. Turnén kommer att genomföras tillsammans med High on Fire, Pallbearer, och Venomous Maximus. Gott sällskap med andra ord.

Inför detta så har man släppt en video, "Izrael". Låtarna som hittills slunkit ut från Lucifer gör att man är mer än lite nyfiken på kommande plattan.

Heta nyheter...Från Musikvärlden

Värden runt omkring oss vilar på ett antal sanningar.

En av dessa är att Rockmusik och Merchandise går hand i hand.
Vad hade rockvärlden varit utan bandtischan? För att inte tala om den senaste tidens våg av allsköns band-brandade dryckjom som fullkomligt vällt in över oss fans. Inte nog med att vi skall vara fanatiska fans, vi skall vara alkoliserade fanatiska fans.

En annan av dessa sanningar är att rockmusik och starka såser har ett kärleksförhållande. Så är det i alla fall hemma hos mig och så borde det vara hos alla. Det innebär inte att jag dränker allt i het sås, men det betyder att jag uppskattar en liten munbränna då och då.

Som av en händelse, så går dessa två regler att kombinera och då får vi en riktigt stark regel. :-)
Det har under en längre tid funnits en hel del starka såser som är brandade (finns det något bra svenskt ord? (märkta känns lite klent)) med olika bandnamn, precis som det finns vin och öl osv. Tyvärr är inte såserna lika kända, för det borde dom vara (se ovan) men det verkar som om Systembolaget har ett järngrepp på Merch i flaska. Men jag har skrivit om en del av dem här under rubriken "Heta Smaker" och "Önskelistan" och nu tänkte jag fortsätta i den andan.



Vi börjar med att rapportera att The Swords sås, "Tears of Fire" har vunnit pris, närmare bestämt en tredjeplats i kategorin "Best Peppersauce - Commercial Bottler's Category – People's Choice Award" i den 23:e upplagan av Austin Hot Pepper Sauce Festival




Det var nu inte den enda rockframgången vid prisutdelningen på denna festivalen. I kategorin "Best Peppersauce - Commercial Bottler's Categor" kneps första platsen av Trevi & Becky Biles från Big Daddy's Hot Sauces. (inte första gången dom plockar priser för sina såser men ett stort grattis i alla fall)
Vad har det med rockmusik att göra säger ni? En hel del säger jag!

Till att börja med, Big Daddy's Hot Sauces, har ett par rockrelaterade såser på sin palett. Flaming Lips, High On Fire, Amplified Heat och EYEHATEGOD är band som är representerade med såser i deras katalog.

 Men det stannar inte där. Trevi Biles som tillsammans med sin fru driver företaget, är dessutom basist i Austinbandet Venomous Maximus (som gillas en hel del av eder SpaderEss).
Vilket i förlängningen innebär att vi med väldigt stor sannolikhet kan se fram mot att även dom kommer med en egen sås. Vilket inte på något sätt förminskar bandets status hemma hos mig, snarare tvärt om, då kan man ha Venomous Maximus både i skivhyllan och i kylskåpet.

Vilket i förlängningen betyder två saker. Dels att alla omnämnda såser (plus de som inte nämnts) hamnar med automatik på min önskelista. Och dels att om inte välgörare ute i världen blir slagna av stor godhet och börjar skänka mig såsflaskor med bandbranding, så får jag börja hänga på låset till butiken ExtremeFood och tjata om att dom tar in dessa i sitt sortiment (dom har redan en del bandrelaterade flaskor på hyllorna) så att jag kan börja lägga upp en samling.

Vi firar allt detta med att köra en video av Venomous Maximus




Så, GE MIG NU!

Summering av 2012

Så här års är det ju läge för lite reflektioner på året som har gått. För bloggens del har detta varit året då jag trappade upp bloggandet ett snäpp, någon gång i Maj, vilket resulterat i fler besökare och en hel del sköna nya kontakter. Med andra ord, det har varit riktigt roligt. Tack allihopa!
Det har dessutom betytt att det blivit en del mer att recensera vilket även det är riktigt rolig. Tack även för det! Precis som P3 älskar jag ny musik, bara lite annan än dom, för det mesta. :-)

För om inte annat, så har det varit en vansinnigt massa bra musik och en hel del som varit beyond bra för att använda mer exotiska ordval.
Så en liten lista på de 13 (givetvis) skivor som gjort störst intryck på mig i år, helt utan någon form av inbördes rangordning. Runt dessa finns en hel uppsjö med band som bubblar och trycker på.

 Factory Brains, vilken debut. För att inte tala om live-framträdandet som förband till Rival sons

Gammal är äldst heter det ju. Tom Waits tillbaka och det med råge.

 Efter förra årets maxade platta så är Rival Sons tillbka med en otroligt stark platta. Inte lika omedelbar som den förra men den växer.

Grekiska Nightstalker har något visst. Inte årets bästa men bra nog. Otroligt charmig.

Graveyard gör det igen, vad mer kan man, eller behöver man, säga. Världsherravälde nästa!

Mamont, en ny frisk fläkt av kvalitetsrock från Sverige som knockade mig, då jag inte hade några som helst förväntningar.

 Psykbryt svingar punkens fana högt. Att man dessutom är släkt med sångaren gör ju inte saken sämre.

Witchcraft tillbaka igen med en giv som verkligen slåss om årets bästa platta.

 Dessa två plattor av Ufomammut väljer jag väl nästan att se som en. Men vilken platta det blir då. Ett riktigt mastondontverk av de konstnärliga Italienarna.
Lite ledsen att jag missade deras spelning i Oktober.

Två Amerikanska band, Venomous Maximus och Black Cowgirl, som jag upptäckte i år och som verkligen slagit mig totalt med sin sköna rock

Släppet som var så efterlängtat och dessutom inföll på min födelsedag. Year Of The Goat. Många har varit besvikna och tyckt att den inte riktigt levde upp till löftena som deras tidigare EP givit. Dock inte jag. Jag är mer än nöjd med denna episka platta.


Jag kan bara konstatera att detta varit ett bra musikår, inte minst för de Svenska banden. Nu är bara nästa problem att hinna införskaffa de, av dessa album som jag inte ännu hunnit lägga mina smutsiga fingrar på, innan nästa års godingar börjar ramla in. Får väl sättas upp på önskelistan (Hint, Hint). :-)

Så, vad har vi då att se fram emot inför nästa år? Jag måste erkänna att jag inte har blixtkoll på vad som komma skall utan tar det vartefter. Dock vet jag om ett par skivor som jag hoppas skall dyka upp nästa år och som jag redan ser fram emot. The Saint James Socitey, Supralunar, Ghost och The Quill. Vem vet, med lite tur blir det recensioner, både av dessa och förhoppningsvis många fler.

Jag ser redan fram emot ett rockande 2013, förhoppningsvis fyllt med massor av go musik!

Dagens Musiktips - Venomous Maximus

Då var det dags igen att hylla Venomous Maximus som precis släppt sin första riktiga fullängdare på Bandcamp "Beg Upon The Light". Dom fysiska skivorna (CD, Vinyl) skall släppas den 30:e Oktober.

Det blir mer av det goda helt enkelt. Bättre producerat med en klarare ljudbild, utan att för den skull tappa tyngden. Snarare så att det blivit lite rakare och hårdare.

Gregg Higgins sång är sig likt även om det blir lite mer likt sång stundtals. Men jag måste säga att jag gillar hans mässande som ger musiken en lite av en rituell känsla. Musiken i sig är en ohelig mix av stoner, doom och rå rock presenterad i en snygg produktion med  välbyggda låtar.
Snygga tempoändringar, tighta gitarrer som levererar mäktiga riff tillsammans med ett stabilt komp inramat i en snygg produktion och med välskrivna texter.
Detta sammanslaget ger en riktigt intressant platta.
OK, den kanske inte är en helgjuten platta, det finns några låtar som inte når riktigt hela vägen, men plattan blir aldrig tråkig för den skull.

Som jag tidigare nämnt så får jag känslan av ett Heavy Load mixat med Grand Magus. Dock med mer mörker och inte så mycket hjältedåd i texterna. 

En låt har fått följa med sedan tidigare, min favorit "Give Up The Witch" och i den nya ljudkostymen kommer den fram mycket tydligare. Den är fortfarande min favorit, men den har fått lite konkurrens med ett par låtar på nya plattan, däribland "Moonchild" och "Battle For The Cross"

"Mothers Milk" och "Father Time" har man dessutom fram den akustiska gitarren och i den förstnämnda låten en underbart svepande zigenarfiol (har inget bättre namn på den, förlåt.) som lägger ett skönt melankoliskt, lite creepy lager till stämningen. I dessa låtar frammanar Gregg, i den lilla texten som levereras, en rejäl dos med Freddie Wadling känsla.

Så med så mycket svenska referenser kan det ju inte bli fel. :-) Kan inte annat än rekommendera denna giv från Hustons stoltheter, Venomous Maximus. Nu är det bara att hoppas att någon tar hit dom så man får se dom Live.

Öl och Rock - A Match made in heaven...or hell..:-)

Rockmusik och öl har alltid gått hand i hand. Särskilt nuförtiden när det, åtminstone här i Sverige, varit ett otroligt uppsving för bandrelaterade öl och vinsorter.
Det finns även en del andra mer fristående märken som har ett extra anslag rocksjäl. Tänker då på t.ex. Pistonhead och ölen från Brewdog bryggeriet.
Finns inte tydliga kopplingar, så kan man ju dessutom skapa dom själv som Rebel-ängeln. :-)

Jag har hittat ett litet bryggeri, 3Floyds Beer utanför Chicago, som verkligen tar det där lilla steget extra.
Förutom att man brygger vad som åtminstone på pappret ser ut som vansinnigt intressant öl, så har man en egen öl och rockfestival, Dark Lord Day. Årets festivaldag uppträdde Argonauts, Powermad, Eyehategod och High on Fire. Inte dumt. Inte dumt alls. Dessutom har man en Dark Lord stout som enbart är tillgänglig denna dag, vilket kan tyckas som synd. Den skulle jag bra gärna vilja smaka.

Eller vad sägs om denna beskrivning.

A demonic Russian Style Imperial Stout, brewed with Intelligensia coffee Mexican vanilla, and Indian sugar this beer defies description, available one day a year in April at the brewery, Dark Lord Day.

Om inte annat så gör denna typ av minibryggerier åtminstone mig glad, då dom transformerar om den gamla sanningen om det Amerikanska ölets nära släktskap med vatten.
Och vem vet, dom kanske hakar på trenden med att sätta bandetiketter på sina flaskor dom också, dom har redan en öl som heter Behemoth, men jag tror inte det är anknutet till bandet. Inte med den etiketten. :-) Dock råkar jag veta att Venomous Maximus har varit på studiebesök i bryggeriet när turnén förde dom förbi Chicago....

Fast, å andra sidan så har dom ju egna etiketter som är hårda så det räcker ändå, eller vad sägs om Artic Panzer Wolf eller Zombie Dust.

Så, man får väl drömma om att dom hittar vägen över pölen, men vad jag förstår har dom svårt nog att tillfredsställa den lokala marknaden, än mindre exportera till den kalla Norden. Vilket gör att man får hoppas på den svenska marknaden. För visst borde vi ha plats för lite coola mikrobryggerier med attityd vi också.

Har ni vägarna förbi Chicago, stanna till för ett par kalla, det skulle jag ha gjort.

Dagens Musiktips - Venomous Maximus

Venomous Maximus har figurerat i musiktipset tidigare med sin eminenta skiva MMIX - MMXI.

Nu har just första låten från deras kommande album, "Beg Upon The Light" läckt ut. Låten heter "Moonchild" och är en perfekt teaser inför albumet.

Lite hårdare än tidigare, utan att tappa den sköna atmosfären. Produktionen låter dessutom bättre och väldigt tight. Jag får lite vibbar av en korsning mellan gamla Heavy Load och Grand Magus med en dos ockultism och stoner/doom.

Jag ser verkligen fram mot skivsläppet som skall ske nu någon gång under hösten.

 

Dagens Musiktips - Venomous Maximus

Jag känner att det nu är dags att rikta in strålkastarna på Venomous Maximus och deras eminenta skiva MMIX - MMXI från 2011.
Verkligen hög tid då det glunkas att nästkommande skiva är färdig för distribution.

Bandet kommer från Houston, Texas och spelar skön ockult sludge-rock och består av följande musikanter:
Gregg Higgins - Sång, Gitarr
Christian Larson - Gitarr
Trevi Biles - Bas
 Bongo -Trummor

Skivan i sig är väl mer att betrakta som en EP med bonusspår. Finns att lyssna/köpa på Bandcamp, den kostar bara 5$ så den är väl värd sina pengar.

Mina favoritlåtar är helt klart The Mission och Give up the Witch, men inga utav låtarna är dålig, utan har sin egna charm.
Musiken bärs effektivt fram av de dubbla gitarrerna som lägger sina mullrande riff över kompetent komp. Det som kanske får bandet att sticka ut lite extra är sången, eller rättare sagt bristen på sång. Gregg Higgins approach är någon form av talsång som fungerar väldigt bra inom konceptet och ger en extra dimension av lurande ondska.

Musik som ger mersmak och då är det ju bra att det alldeles strax kommer mer, eller hur!
Lyssna! Köp! Kräv att dom kommer hit och spelar live!



 Nördfakta:
Somliga kan tycka att ena gitarristens namn har en viss skandinavisk klang vilket kan stämma då Christian härstammar från Norge.

Och för alla vinylnördar, givetvis ger dom ut sina alster på vinyl.