Recension : Grusom - II

Den här recensionen kommer tyvärr lite sent i tiden, då den var en av skivorna jag hade planerat att lyssna in mig på under semestern, men då jag blev av med telefonen så föll den planen. Men nog om det, nu till recensionen.

Danska Grusom är tillbaka med uppföljaren till sin briljanta debut, denna gång med den finurliga titeln II.

Mycket är sig likt sedan debuten. Den orgeldrivna suggestiva undergångsbluesen, svänget och Nicolajs känslosamma och stämningsfulla sång.
Så i princip så kan man läsa recensionen från debutplattan, för allt som står där gäller fortfarande.

Men det finns även lite nya inslag. Produktionen och ljudbilden är mer snygg och polerad, utan att därför skada känslan. Låtarna aningen mer hit-vänliga, utan att bli mesiga. Det är lite mer tryck i gitarrerna och orgel. Allt till det bättre med andra ord.


Jag vet inte riktigt vad det är med mig när det kommer till Danska? Även om jag knappt fattar ett jota (vilket inte Danskarna heller gör om man skall tro denna sketch), så har jag ända sedan Gasolin dagarna gillat att höra språket. Så låten "Vågn Op" gör det lite extra kul.
Det är med andra ord riktigt bra den här gången med. Och även om debuten hade nyhetens behag med sig, så kan jag inte annat än ge denna platta full pott, då jag tycker att den är aningen bättre överlag.

Album Rating: 5/5

Favourite Tracks: Vågn Op och Beoynd This Land
Label: Unsigned
Release:  31 August, 2018
For More Info Visit:

https://www.facebook.com/grusomband/

In Swenglish:
Unfortunately, this review is a bit late, as it was one of the albums that I had planned to listen to during my vacation, but when I my phone stolen, that plan fell trough. But enough about that, now on to the review.
Danish Grusom is back with the sequel to their brilliant debut, this time with the fancy title II.
Much are the same since the debut. The organ-driven suggestive doomsday blues, the groove and Nicolaj's emotional and moody singing.So basically, you can read the review from the debut album, because everything in that still applies.
But there are also some new features. The production and sound image are more stylish and polished, without therefore damaging the feeling. The songs have a more hit quality, without being silly. There is more pressure in the guitars and organ. All to the better so to speak.

I do not really know what it's with me when it comes to Danish? Even though I hardly understand anything (which neither the Danes do if you believe this sketch), I have always liked to hear the language sung ever since the Gasolin days. So the song "Vågn Op (Wake Up)" makes it a little extra fun.In other words, it's really good this time as well. And even if the debut had the pleasure of the novelty, I can only give the new album a full pot, because I think it's a bit better overall.

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 18!

Här kommer ett gäng små smakprov på kommande storheter kanske? Det blir väldigt spretigt, men det kompenserar jag med att det som vanligt är idel bra musik. :-)

The Shelter People
Bluesig garage Rock N Roll med rejäla doser 70-talsklingande psykedeliska vibbar. Skönt brötigt och slamrigt. Man blir lite glad av detta!



Facebook

Hammada
Så småttigt är det kanske inte från tyska Hammada, visserligen bara 3 låtar, men den kortaste är drygt 9 minuter lång. Men det gör ju bara att man får mer att njuta av.



Facebook

Black Magic
Härstammande från Norge, kommer denna lilla opolerade demopärla. Vet inte riktigt vad det är, men trots att det är en ganska rå demo, så är det något som fångar mig och jag vill höra mer.




Facebook

Grusom
 Har vi med Norrmän på listan måste vi ju även ha med våra Danska grannar. Grusom har jag haft med en hel del och eftersom dom envisas med att fortsätta på den inslagna banan att vara riktigt bra, ja då ser jag ingen anledning att sluta ha med dem.



Facebook


Buffalo Crows
Detta är ett band som jag egentligen inte borde ha med här, eftersom musikstilen på denna låten inte landar inom mina normala referensramar. Som vanligt är det väl sångstilen som gör det. Deras äldre skivor är mer i min smak. Men det är trots det något i den här låten som fängslar mig. I allt mörkt kaos så finns det så mycket godis att hitta. Det visar väl om inte annat att det finns undantag till varje regel.



Facebook

Blackfinger
Skön och lite mysigt med Doom vibbar som känns både modernt och fräscht på något sätt, trots att bandet innehåller ett par veteraner i genren.
 


Facebook

Årsbästalista 2015

Jahapp. Vilket sjukt år det har varit. Massor av bra musik och stor sorg om vart annat. Säga vad man vill om musikindustrin, men en hel del bra musik har det producerats. Sedan har vi givetvis det här med att Lemmy gett sig av på en helt ny andlig turné. Som den pålitliga konstant och måttstock han varit undrar jag hur hans färd mot utsålda hus i andevärlden kommer att påverka den hårdrock/Metal scen som vi har kvar här.

Men det är något för framtiden. Nu kikar vi på vad som stack ut under 2015. Normalt brukar jag lista 13 alster som jag recenserat här på bloggen, men eftersom det kreativt varit ett sämre år för mig så kommer jag helt enkelt att lista de skivor som betytt mest för mig under det gångna året vare sig jag faktiskt recenserat dem eller inte, men 13 blir dom som vanligt. Och givetvis helt utan någon rangordning, möjligen förutom den jag tyckt bäst om. Jag har dock försökt formera skivorna lite efter geografiskt ursprung.


Det här är på gränsen till metaupplevelse, både geografiskt och innehållsmässigt. Det är svårt att få två band, som Ghost och Year Of The Goat, att matcha varandra på så många plan. Båda Östgötaband med liknande musikaliskt arv, såväl som innehållsmässigt grannskap som det här.

Dessutom släpper dom båda mästerliga plattor samma år. Det händer fasiken bara i skuggan av Östgötaslättens domkyrka. Och då menar jag de djupaste skuggorna.

Tittar vi sedan över pölen mot den klassiska rock-ön Albion, mer känd som Storbritannien, så har två legender släppt nytt. Iron Maiden och Motörhead. Att båda banden gör tillräckligt bra ifrån sig för att hamna på en sådan här lista värmer rakt in i själen. Det är dock med sorg i hjärtat som jag i skrivande stund konstaterar att just Motörhead inte kommer att leverera mer, i och med Lemmys tragiska bortgång. Jag hoppades efter sista konserten att Lemmy skulle lämna turnerandet bakom sig, men jag såg in stället fram mot fler bra album. Detta blir det tyvärr inget av nu. Så hoppet får stå till Iron Maiden. En jättebra platta, men jag kan inget annat än önska mig en med lite kortare och mer kärnfulla låtar som på de tre första skivorna.

Tillbaka till Sverige. Ett nytt band, Haddock, och ett lite mer etablerat, Graveyard. Graveyard är enligt mig ett av landets bästa band just nu, och att även få ta till sig Haddocks debut, gör att man har gott hopp för framtiden.




Grannländerna då? Danska Grusom sänkte ner mig i ett mörker som både gnagde och skavde. Men på det mest positiva sätt. Finländska Michael Monroe, även han en legendar som bara blir bättre och bättre, fick mig att längta till skitiga rännstenar i numera uppstädade storstäder.


Så dags för kategorin långt borta. Amerikanska The Midnight Ghost Train slog mig som en slägga och förutom deras högoktaniga rock fick jag en ny softlåt till min lista av "Världens bästa låtar". Att dom dessutom är riktigt trevliga lirare som bjuder en amatör i intervjusammanhang på en skön intervju, ja det är bara lök på laxen. Australiensiska Mammoth Mammoth bjöd på tillika kvalitativ rock som spelats mycket i lurarna under det gångna året. Inte nog med bra musik, dom har ett av årsbästa listans snyggaste omslag (Gubbsjuk jag?).


Tillbaka till Sverige. Stockholmsområdet bjuder även dom på många pärlor. Däribland dessa två, som vissa kunde säga att jag är jävig gentemot.
Ponamero Sundown. Alltid bra, men aldrig så bra som i år. Jag slutar inte förundras över hur bra denna platta är. Sideburn får väl nästan ses som veteraner dom med, men i mina öron har dom aldrig varit bättre dom heller. Nya medlemmar, nytt blod, ny energi. En inte helt ovanlig ekvation som ofta funkar positivt.
Jävigheten då? Ponamero har numer Robban på bas (fy fasiken vilken cool bas (vem kan ha gjort den?)), som såsom jag, är sprungen ur Oskarshamn. Och som jag känt sedan han trakterade basen i The Quill. Sideburns nya sångare, Dimitri, känner jag inte närmare än att han varit min dotters sånglärare på Kulturama, men det är nära nog. :-) Allt detta satt åt sidan, för det har inget med bedömningarna att göra, även om jag aldrig påstått att jag är en sant opartisk "journalist".

Då har vi bara den där plattan kvar. Den där som jag ser som årets bästa.  
Clutch : Physic Warfare. En platta som ger mig energi, glädje och motion. För när den svänger loss i högtalarna har jag svårt att stå still helt enkelt. Även förra plattan Earth Rocker står mig nära om rockhjärtat. Ser man till detta årets lista så hittar man dessutom en del band som jag just jämfört med Clutch. Sammanträffande? Skulle inte tro det. Det är en musik som slår an en nerv hos mig. Tyngden, Bluesen och svänget.



Så, vad ser jag då fram emot? Vare sig dom lyckas släppa något under 2016 eller inte är tex. Witchcraft, Mother Mooch, Royal Ruckus, Hypnos, Skunk och King Buffalo band jag vill höra mer av (bland andra) så snart det bara går. Det enda bandet jag vet skall släppa nytt är Witchcraft, som släpper sin nästa platta i slutet av Januari. Men av de två låtar jag redan hört, så får dom jobba hårt för att hålla sig undan nästa års topplista. Så bra är dom. De andra banden kan jag bara hoppas på att dom släpper mer musik, och att jag får chansen att recensera dem här.

I övrig har jag bara att önska att Spader Dotter fortsätter blogga om sin del av musikvärlden. Att Polarn Per fortsätter rota i sina hörn av rockvärlden och  att min kreativa blockering lossnar och börjar flöda igen, både vad gäller bloggen och alla andra småprojekt jag har liggandes.

Tack för i år! Nu kör vi, Mot evigheten och vidare....

Recension - Grusom : Grusom

Det tog ungefär en månad från att Danska Grusom lade upp sin otroliga demo på Bandcamp till att dom hade blivit signade av Kozmik Artifactz. Med andra ord, det finns rättvisa i världen. Den självbetitlade debuten innehåller de tre låtarna från demon plus 6 låtar till.
Tillsammans utgör de 9 låtarna ett grymt och makabert soundtrack till den mörkare delen av livet.
Vi har vant oss vid att det kan komma mörka känslor från våra grannar i Danmark, men där ex. King Diamonds texter och musik mer känns teatraliska och lite mer som spökhuset på Tivoli, så är Grusom mer psykologiskt påfrestande. Skräck och obehag på riktigt. Ibland.


Stundtals får jag lite känsla av Nick Caves Murder Ballads, men Grusoms värld blir klart mer påtaglig. Där jag kan se Nicks låtar som spännande berättelser, skillingtryck, blir Grusom mer "in your face" på något sätt. En annan svensk referens är Lars Demian, fast med mer ockulta inslag och mer tryck. The Doors känslan finns givetvis även den kvar. Särskilt med orm-referenserna i låten "Grusom".
Ibland är musiken som sagt på gränsen till obehagligt och påträngande, men samtidigt så svepande vackert och vemodigt.

Deras suggestiva, psykedeliska undergångsblues är både vacker och medryckande, men även ruggig och jobbig på samma gång. Det är verkligen inte musik för alla tillfällen, men när tillfället är rätt, är det en fullträff. För det här är musik som riskerar att påverka ens sinnesstämning. Det är en promenad längs mörka stigar och när skivan väl är slut, är det ganska skönt att veta att man kommit ut på andra sidan.

Med allt detta sagt, så kan jag inte annat än ge ett bra betyg. För det är en otroligt bra platta som jag gillar väldigt mycket, även om den då och då ger mig krypningar så att jag måste ta en paus i sträcklyssnandet. Vilket gör att det kanske inte är den skivan jag kommer spela mest i år, men en av de skivor som väcker mest känslor när jag väl gör det.
Det blir årets första 5:a, så jag drar ut det där extra esset ur rockärmen, för jag tror att skivan bara kommer att växa.
Så, släck alla elektriska lampor, tänd levande ljus och häll upp ett tungt och mustigt glas rött vin och ge er ut på en resa in mörkret med Grusom på hög volym.


Facebook

Dagens Musiktips - Grusom : The Journey

Det var inte så länge sedan jag tipsade om det danska bandet Grusom. Och eftersom det är ett band som faller mig riktigt i smaken så är det glädjande att redan nu kunna spela deras senaste singel "The Journey", som släppts för att teasa om den kommande debutfullängdaren.

Dagens Musiktips - Grusom

I dag tittar vi försiktigt över sundet mot Danmark. Varför försiktigt säger ni? För att där bor ondskan säger jag. Eller i alla fall om man skall lyssna på bandet Grusom från SydFyn.

Grusom har lagt upp en demo på Bandcamp som får håret att resa sig lite på armarna, så bra är den. Skall jag då beskriva musiken lite som jag upplever den, så hamnar jag i en sfär av tillbakalutad ondska. Musikaliskt skulle jag vilja placera bandet lite mellan Ghost och Graveyard. Ghostliknelsen ligger väl mest i det lugna och behärskade framförandet, särskilt med orgeln man har med. Dock är man inte alls lika polerade och teatrala som Ghost, utan här svänger man över mer åt Graveyards ruffigare bluesbotten.
Sången är riktigt bra och har aningar av Jim Morrisons bluesiga sväng.
Texterna på dessa tre låtar som demon innehåller handlar ganska uteslutande om ondska och död i någon form, men är mer personligt vinklade och med en hel del finurliga fraser.

Min stora förhoppning är att bandet fortsätter att hålla denna sköna balansen av ruffig och suggestivt chill i framtiden.

Klart värt att lyssna in sig på, och med "Name Your Price" så finns det inga som helst anledningar att inte slänga upp ett par tior för att supporta bandet, i hopp om en snar fullängdsplatta.