Dagens musiktips: sort of......New York ca. länge sedan....

Först, jag har aldrig varit i New York, men jag har alltid haft en längtan dit. Det är så att säga på min att göra lista. Men, jag har ett problem. Jag vill åka dit och uppleva staden nu, men det jag längtar efter mest är min romantiserade bild av staden under 70-80 talet. När det stora äpplet mer var en rutten fallfrukt. Varför? All musik från eran. Alla TV serier från eran. Alla poeter, konstnärer, musiker som vandrat dom skitiga gatorna, supit och knarkat, i det förvildade New York från en annan tid. CBGB's, The Factory eller vilken som helst bar längs med hamnarna....

Dagens musik tips får bli Mink DeVille,  men det skulle lika gärna varit Michael Monroe, Ramones eller vilket som helst random band/artist som skildrar dåtidens New York... Eller författare som Keruoac/Borroughs eller underbaraste Patti Smith.



Så om inte detta var nog, se HBO serierna Vinyl, The Duce eller Netflix serien The Get Down...
Har ni inte sett dom ännu? Lucky you, då har ni något att se fram emot...

Vi ses i New York, och vältrar oss i romantiserad rock n roll snusk o smuts, vare sig den finns kvar eller inte.... Det kanske är bäst att fortsätta ha det som en guilty pleasure dröm och bara fortsätta uppleva det genom dom som satt ord på det....

Årsbästalista 2015

Jahapp. Vilket sjukt år det har varit. Massor av bra musik och stor sorg om vart annat. Säga vad man vill om musikindustrin, men en hel del bra musik har det producerats. Sedan har vi givetvis det här med att Lemmy gett sig av på en helt ny andlig turné. Som den pålitliga konstant och måttstock han varit undrar jag hur hans färd mot utsålda hus i andevärlden kommer att påverka den hårdrock/Metal scen som vi har kvar här.

Men det är något för framtiden. Nu kikar vi på vad som stack ut under 2015. Normalt brukar jag lista 13 alster som jag recenserat här på bloggen, men eftersom det kreativt varit ett sämre år för mig så kommer jag helt enkelt att lista de skivor som betytt mest för mig under det gångna året vare sig jag faktiskt recenserat dem eller inte, men 13 blir dom som vanligt. Och givetvis helt utan någon rangordning, möjligen förutom den jag tyckt bäst om. Jag har dock försökt formera skivorna lite efter geografiskt ursprung.


Det här är på gränsen till metaupplevelse, både geografiskt och innehållsmässigt. Det är svårt att få två band, som Ghost och Year Of The Goat, att matcha varandra på så många plan. Båda Östgötaband med liknande musikaliskt arv, såväl som innehållsmässigt grannskap som det här.

Dessutom släpper dom båda mästerliga plattor samma år. Det händer fasiken bara i skuggan av Östgötaslättens domkyrka. Och då menar jag de djupaste skuggorna.

Tittar vi sedan över pölen mot den klassiska rock-ön Albion, mer känd som Storbritannien, så har två legender släppt nytt. Iron Maiden och Motörhead. Att båda banden gör tillräckligt bra ifrån sig för att hamna på en sådan här lista värmer rakt in i själen. Det är dock med sorg i hjärtat som jag i skrivande stund konstaterar att just Motörhead inte kommer att leverera mer, i och med Lemmys tragiska bortgång. Jag hoppades efter sista konserten att Lemmy skulle lämna turnerandet bakom sig, men jag såg in stället fram mot fler bra album. Detta blir det tyvärr inget av nu. Så hoppet får stå till Iron Maiden. En jättebra platta, men jag kan inget annat än önska mig en med lite kortare och mer kärnfulla låtar som på de tre första skivorna.

Tillbaka till Sverige. Ett nytt band, Haddock, och ett lite mer etablerat, Graveyard. Graveyard är enligt mig ett av landets bästa band just nu, och att även få ta till sig Haddocks debut, gör att man har gott hopp för framtiden.




Grannländerna då? Danska Grusom sänkte ner mig i ett mörker som både gnagde och skavde. Men på det mest positiva sätt. Finländska Michael Monroe, även han en legendar som bara blir bättre och bättre, fick mig att längta till skitiga rännstenar i numera uppstädade storstäder.


Så dags för kategorin långt borta. Amerikanska The Midnight Ghost Train slog mig som en slägga och förutom deras högoktaniga rock fick jag en ny softlåt till min lista av "Världens bästa låtar". Att dom dessutom är riktigt trevliga lirare som bjuder en amatör i intervjusammanhang på en skön intervju, ja det är bara lök på laxen. Australiensiska Mammoth Mammoth bjöd på tillika kvalitativ rock som spelats mycket i lurarna under det gångna året. Inte nog med bra musik, dom har ett av årsbästa listans snyggaste omslag (Gubbsjuk jag?).


Tillbaka till Sverige. Stockholmsområdet bjuder även dom på många pärlor. Däribland dessa två, som vissa kunde säga att jag är jävig gentemot.
Ponamero Sundown. Alltid bra, men aldrig så bra som i år. Jag slutar inte förundras över hur bra denna platta är. Sideburn får väl nästan ses som veteraner dom med, men i mina öron har dom aldrig varit bättre dom heller. Nya medlemmar, nytt blod, ny energi. En inte helt ovanlig ekvation som ofta funkar positivt.
Jävigheten då? Ponamero har numer Robban på bas (fy fasiken vilken cool bas (vem kan ha gjort den?)), som såsom jag, är sprungen ur Oskarshamn. Och som jag känt sedan han trakterade basen i The Quill. Sideburns nya sångare, Dimitri, känner jag inte närmare än att han varit min dotters sånglärare på Kulturama, men det är nära nog. :-) Allt detta satt åt sidan, för det har inget med bedömningarna att göra, även om jag aldrig påstått att jag är en sant opartisk "journalist".

Då har vi bara den där plattan kvar. Den där som jag ser som årets bästa.  
Clutch : Physic Warfare. En platta som ger mig energi, glädje och motion. För när den svänger loss i högtalarna har jag svårt att stå still helt enkelt. Även förra plattan Earth Rocker står mig nära om rockhjärtat. Ser man till detta årets lista så hittar man dessutom en del band som jag just jämfört med Clutch. Sammanträffande? Skulle inte tro det. Det är en musik som slår an en nerv hos mig. Tyngden, Bluesen och svänget.



Så, vad ser jag då fram emot? Vare sig dom lyckas släppa något under 2016 eller inte är tex. Witchcraft, Mother Mooch, Royal Ruckus, Hypnos, Skunk och King Buffalo band jag vill höra mer av (bland andra) så snart det bara går. Det enda bandet jag vet skall släppa nytt är Witchcraft, som släpper sin nästa platta i slutet av Januari. Men av de två låtar jag redan hört, så får dom jobba hårt för att hålla sig undan nästa års topplista. Så bra är dom. De andra banden kan jag bara hoppas på att dom släpper mer musik, och att jag får chansen att recensera dem här.

I övrig har jag bara att önska att Spader Dotter fortsätter blogga om sin del av musikvärlden. Att Polarn Per fortsätter rota i sina hörn av rockvärlden och  att min kreativa blockering lossnar och börjar flöda igen, både vad gäller bloggen och alla andra småprojekt jag har liggandes.

Tack för i år! Nu kör vi, Mot evigheten och vidare....

Recension - Michael Monroe : Blackout States

När gamla legendarer piggar upp sig på gamla dar och skapar bland karriärens bättre plattor, då blir man glad. Motörhead har lyckats med det, Iron Maiden och W.A.S.P. likaså. Och detta är just en sådan vandring som Michael Monroe inledde med förra plattan, Horns And Halos.

Ok, som jag sade i den recensionen så har jag haft dålig koll på hans karriär tidigare, men i mina ögon så är det just vad han då gjorde. Och som han fortsätter med på sin nya giv, Blackout States.
Nya plattan är som en direkt förlängning av förra och bjuder upp till svängig och trallig dans. Det blir liksom bara mer av vad förra plattan påbörjade. Mer av Michels otroliga låtskrivande, mer swagger, sväng och punkig Glam. Mer saxofon, munspel och vassa historier. Texter som lyckas med konststycket att måla upp en ruffig, svunnen tid, i storstäder som trots att dom kanske inte finns längre, och inte alltid var så gästvänliga, får mig att längta dit.

Kan bara säga, bra gjort Michael! Fortsätt så. det blir återigen 4 starka Ess.


Sammanfattning:
Betyg: 4 Ess
Favoritspår: R.L.F
Skivbolag: Spinefarm Records
Release: 9:e Oktober 2015

Facebook
Hemsida

Dagens Musiktips - Michael Monroe : Old Kings Road

Den oefterhärmlige Michael Monroe släpper en ny singel/video, ‘Old King’s Road’ ,  inför sin kommande platta ‘Blackout States’. Låten är en underbar och svängig hyllning till hans tidiga karriär i London under punkåren.

Dagens Musiktips - Dregen : Flat Tyre On A Muddy Road

Det må vara så att Dregen har tappat håret, men har jäklar i mig inte tappat stinget och heller inte legat på latsidan. Jag har ännu inte hört hela plattan, men det jag hört hittills har jag gillat, så även den senaste låten som är så blytung av både samhällsobservationer som svettig Blues.



Så, med det han gjort tillsammans med herr Monroe, det jag hört från hans solo, gör att jag är mer nyfiken än någonsin på Dregen. Så det blir väl bara att önska sig både boken och skivan nu inför Jul och födelsedagar.

Recension - Michael Monroe : Horns and Halos

Legenden inom glammig swagger n' roll, Michael Monroe, släppte nyligen skivan Horns and Halos.

Jag vill börja med att göra en avbön. Givetvis vet jag vem MM är och har hört honom en del tidigare, både som soloartist och med Hanoi Rocks, dock kan jag inte påstå att det har varit något intensivt lyssnade. Men det är inte förräns på senare år som jag brytt mig på riktigt. Varför då, undrar ni? Nä, det var inte förrän det svenska inslaget dök upp i Hanoi rocks. Dels i och med Conny Bloom och Andy Christel's intåg i bandet, men framför allt när trumpallen ockuperades av min gamle polare Jolle Atlagic och sedermera Dregens intåg i MM's soloband, som jag började få upp ögonen för Michaels musik. Jag inser numer att jag missat en hel del, men det känns lite som fanatism-tåget redan gått när det kommer till det tidigare materialet (vi får se hur framtida avgångar avlöper). Därför kommer jag inte att försöka mig på någon jämförelse mellan denna plattan och tidigare material. 

Lånad från Wikipedia

Till Horns And Halos då. Det är en riktigt röjjig och svängig platta. Herr Monroe förvaltar den "swaggering style" som en gång Mick Jagger satte på kartan, med bravur, men ger den en personlig och punkig känsla alá Iggy Pop. Jag gillar dessutom inslaget av Michaels saxofon och munspel, vilket passar sig väl i denna typen av busig Rock n' Roll och ger en bluesig atmosfär till det hela.
Bandet som backar upp är tighta som ett par skinnbrallor och tillsammans levererar dom en energi som inte går av för hackor. Bland de 11 låtarna finns det en hel del som sätter sig ganska direkt, däribland öppningsspåret "TNT Diet" och titelspåret "Horns and Halos". Ger man sedan denna skivan en stund riskerar den att bli livsfarlig.

Det må vara glammigt och punkigt om vart annat, men textmässigt finns här ett lurande mörker och ibland en hel del nostalgi över svunna tider.
Jag fullkomligt älskar hans kärleksförklaring till New York i dess opolerade 80-tals kostym, i låten "Ballad of the Lower East Side". En låt som målar upp en bild av ett ruffigare, mer bohemisk sida av New York, än den tillrättalagda hipster-hippa stad som vi har nuförtiden, som får mig att önska att jag fått upplevt den själv.

Detta är en skiva väl värd att utforska. För den som plockar upp den finns risken för en långvarig samvaro. I skrivande stund ger jag den 4 starka spader av 5 möjliga. Finns inga ursäkter, dessutom finns den på Spotify. Skivan ger mersmak, vilket kommer att betyda att jag kommer att lyssna in mig mer på det gamla materialet vad det lider, men nu skall jag fortsätta att njuta av Halos And Horns!



Sammanfattning:
Betyg 4/5
Skivbolag: Spinefarm Records
Release: 23 Augusti

Band:
Michael Monroe
Sami Yaffa (ex-Hanoi Rocks/New York Dolls)
Steve Conte (ex-New York Dolls/Company Of Wolves)
Dregen (Backyard Babies/Hellacopters)
Karl 'Rockfist' Rosqvist (ex-Chelsea Smiles/Danzig)

Tracklist:
1. TNT Diet 2:29
2. Ballad Of The Lower East Side 3:16
3. Eighteen Angels 3:28
4. Saturday Night Special 2:13
5. Stained Glass Heart 4:22
6. Horns And Halos 3:30
7. Child Of The Revolution 3:48
8. Soul Surrender 2:56
9. Half The Way 2:33
10. Ritual 4:02
11. Hands Are Tied 3:53

Mer info:
Facebook
Hemsida
Spotify

Support The Bands You Like!