Dagens Musiktips : The Blue Ruin - Dust To Dust

The Blue Ruin förbereder sin nästa skiva, Back to plan B, som släpps den 26:e Oktober.

För att hantera vår väntan så släpper dom videon "Dust To Dust". En smekande och skönt sugande svepande melankolisk psykedelisk kabarérockballad. filmad i "Full Technicolor Black And White".

Där Jens sång stundtals närmar sig en Freddie Wadling i känsla och uttryck. Därtill vemodig cirkusorgel, rullande trummor och ett slutsolo från Sundus gitarr som är ett av de skönaste jag hört på länge. Tänk er lite en kombination av Witchcraft möter The Urban Voodoo Machine så är man inte helt ute och cyklar.






Mycket snyggt, otroligt vackert. Låten blir bara bättre för varje gång jag lyssnar. det här ger mersmak inför det kommande albumet. Åtminstone ser jag fram mot att höra mer.

Mer Info:
https://www.facebook.com/theblueruin/

Recension : Nekromant - Snakes & Liars

En aningen senkommen recension, men det kom visst en massa semester och lust för annat emellan. Sorry...

Nekromant har jag skrivit om en del den senaste tiden, och nu har deras första fullängdare under namnet Nekromant, Snakes & Liars, äntligen sett dagens ljus.

Även om man kan se det som en uppföljare till debuten, Nekromant, man gjorde under namnet Serpent. Förvirrat? Då är du förlåten för man blir lätt lite förvirrad runt sådana namnrockader.
Eller, skulle man ju från bandets håll kunna hävda, -"Vi hette redan då Nekromant, men skivan hette Serpent"...

Vilket dessutom skulle ge en viss stringens till just albumtitlarna.:-)


Men skit i det. Nu är det alltså plattan Snakes & Liars som är på tapeten och ingen annan. Musiken känns igen, klassisk doom med alla svenska förtecken man kan hitta. Lite av att komma i ett rakt nedstigande led från Candlemass via Witchcraft och Graveyard, sprinklade med en dos NWOHM och svensk melankoli. När man dessutom framför sången på svenska blir det riktigt proggig folkmusikton i det hela.

Kort sagt, en djävligt bra skiva med massor av rock utan vidare krusiduller. Det är bara lyssna här nedan och dra sina egna slutsatser, även om dom givetvis blir som mina egna. En höjdare!

Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Spelmannen och Stoned to Death, Doomed to Die
Skivbolag: Transubstans Records
Release: 16:e Juni 2017

 

 

For More Info Visit:

Facebook

Band Members:

Adam Lundqvist- Guitars
Mattias Ottosson - Bass/Vocals
Joakim Olsson - Drums

Tracklist

1. Stoned to Death, Doomed to Die
2. Funeral Worship
3. Black Velvet
4. Ashes & Rain
5. Inside Yourself
6. Mardröm
7. Never Saved
8. Snakes & Liars
9. Spelmannen

Årsbästalista 2015

Jahapp. Vilket sjukt år det har varit. Massor av bra musik och stor sorg om vart annat. Säga vad man vill om musikindustrin, men en hel del bra musik har det producerats. Sedan har vi givetvis det här med att Lemmy gett sig av på en helt ny andlig turné. Som den pålitliga konstant och måttstock han varit undrar jag hur hans färd mot utsålda hus i andevärlden kommer att påverka den hårdrock/Metal scen som vi har kvar här.

Men det är något för framtiden. Nu kikar vi på vad som stack ut under 2015. Normalt brukar jag lista 13 alster som jag recenserat här på bloggen, men eftersom det kreativt varit ett sämre år för mig så kommer jag helt enkelt att lista de skivor som betytt mest för mig under det gångna året vare sig jag faktiskt recenserat dem eller inte, men 13 blir dom som vanligt. Och givetvis helt utan någon rangordning, möjligen förutom den jag tyckt bäst om. Jag har dock försökt formera skivorna lite efter geografiskt ursprung.


Det här är på gränsen till metaupplevelse, både geografiskt och innehållsmässigt. Det är svårt att få två band, som Ghost och Year Of The Goat, att matcha varandra på så många plan. Båda Östgötaband med liknande musikaliskt arv, såväl som innehållsmässigt grannskap som det här.

Dessutom släpper dom båda mästerliga plattor samma år. Det händer fasiken bara i skuggan av Östgötaslättens domkyrka. Och då menar jag de djupaste skuggorna.

Tittar vi sedan över pölen mot den klassiska rock-ön Albion, mer känd som Storbritannien, så har två legender släppt nytt. Iron Maiden och Motörhead. Att båda banden gör tillräckligt bra ifrån sig för att hamna på en sådan här lista värmer rakt in i själen. Det är dock med sorg i hjärtat som jag i skrivande stund konstaterar att just Motörhead inte kommer att leverera mer, i och med Lemmys tragiska bortgång. Jag hoppades efter sista konserten att Lemmy skulle lämna turnerandet bakom sig, men jag såg in stället fram mot fler bra album. Detta blir det tyvärr inget av nu. Så hoppet får stå till Iron Maiden. En jättebra platta, men jag kan inget annat än önska mig en med lite kortare och mer kärnfulla låtar som på de tre första skivorna.

Tillbaka till Sverige. Ett nytt band, Haddock, och ett lite mer etablerat, Graveyard. Graveyard är enligt mig ett av landets bästa band just nu, och att även få ta till sig Haddocks debut, gör att man har gott hopp för framtiden.




Grannländerna då? Danska Grusom sänkte ner mig i ett mörker som både gnagde och skavde. Men på det mest positiva sätt. Finländska Michael Monroe, även han en legendar som bara blir bättre och bättre, fick mig att längta till skitiga rännstenar i numera uppstädade storstäder.


Så dags för kategorin långt borta. Amerikanska The Midnight Ghost Train slog mig som en slägga och förutom deras högoktaniga rock fick jag en ny softlåt till min lista av "Världens bästa låtar". Att dom dessutom är riktigt trevliga lirare som bjuder en amatör i intervjusammanhang på en skön intervju, ja det är bara lök på laxen. Australiensiska Mammoth Mammoth bjöd på tillika kvalitativ rock som spelats mycket i lurarna under det gångna året. Inte nog med bra musik, dom har ett av årsbästa listans snyggaste omslag (Gubbsjuk jag?).


Tillbaka till Sverige. Stockholmsområdet bjuder även dom på många pärlor. Däribland dessa två, som vissa kunde säga att jag är jävig gentemot.
Ponamero Sundown. Alltid bra, men aldrig så bra som i år. Jag slutar inte förundras över hur bra denna platta är. Sideburn får väl nästan ses som veteraner dom med, men i mina öron har dom aldrig varit bättre dom heller. Nya medlemmar, nytt blod, ny energi. En inte helt ovanlig ekvation som ofta funkar positivt.
Jävigheten då? Ponamero har numer Robban på bas (fy fasiken vilken cool bas (vem kan ha gjort den?)), som såsom jag, är sprungen ur Oskarshamn. Och som jag känt sedan han trakterade basen i The Quill. Sideburns nya sångare, Dimitri, känner jag inte närmare än att han varit min dotters sånglärare på Kulturama, men det är nära nog. :-) Allt detta satt åt sidan, för det har inget med bedömningarna att göra, även om jag aldrig påstått att jag är en sant opartisk "journalist".

Då har vi bara den där plattan kvar. Den där som jag ser som årets bästa.  
Clutch : Physic Warfare. En platta som ger mig energi, glädje och motion. För när den svänger loss i högtalarna har jag svårt att stå still helt enkelt. Även förra plattan Earth Rocker står mig nära om rockhjärtat. Ser man till detta årets lista så hittar man dessutom en del band som jag just jämfört med Clutch. Sammanträffande? Skulle inte tro det. Det är en musik som slår an en nerv hos mig. Tyngden, Bluesen och svänget.



Så, vad ser jag då fram emot? Vare sig dom lyckas släppa något under 2016 eller inte är tex. Witchcraft, Mother Mooch, Royal Ruckus, Hypnos, Skunk och King Buffalo band jag vill höra mer av (bland andra) så snart det bara går. Det enda bandet jag vet skall släppa nytt är Witchcraft, som släpper sin nästa platta i slutet av Januari. Men av de två låtar jag redan hört, så får dom jobba hårt för att hålla sig undan nästa års topplista. Så bra är dom. De andra banden kan jag bara hoppas på att dom släpper mer musik, och att jag får chansen att recensera dem här.

I övrig har jag bara att önska att Spader Dotter fortsätter blogga om sin del av musikvärlden. Att Polarn Per fortsätter rota i sina hörn av rockvärlden och  att min kreativa blockering lossnar och börjar flöda igen, både vad gäller bloggen och alla andra småprojekt jag har liggandes.

Tack för i år! Nu kör vi, Mot evigheten och vidare....

Dagens Musiktips - Witchcraft : The Outcast

Jag vill inte på något sätt lägga för tunga bördor på någon, men jag ser redan fram mot vad som i mina öron kan vara nästa års toppalbum, nämligen Witchcrafts kommande platta Nucleus, som släpps i Januari nästa år.

Bara att det är ett av Sveriges bästa band (min bedömning) som släpper nytt är anledning nog till uppskruvade förväntningar, men när dom släpper en sådan rökare som första singeln "The Outcast", ja då går mina förväntningar i taket. Feta riff och tvärflöjt, det var länge sedan jag såg fram mot en mitten av Januari så som i år...



Facebook

Demodax - Dr. DooM

En DoomO (demo på svenska) från Franska Dr. DooM hamnade under luppen. Det är tre låtar, som trots sitt namn inte har så mycket mer än influenser från just doomen.
Istället kan omslagsbilden till demon ge en mer korrekt fingervisning till vad som bjuds. Det är mer bluesdriven retrorock med ockulta texter, möjligen skulle man kunna kalla det protodoom. Gillar du Witchcraft och Graveyard, eller Coven som syns på bilden, så är du hemma.

Flaskan med Tru Blood på bilden får väl representera den första låten "The Sun" som dessutom har en rejäl dos av amerikansk söder och träskblues i sig, med sköna David Lynchiga och Black Keys inslag i sig. De två resterande låtarna går med i klassisk svängig Rock n Roll i samma anda som ovan nämnda band.

Eftersom bandet ligger STB Records så kanske vi kan hoppas på en fullängdare under 2014, för det här ger mersmak. Bra spelat och framfört med trallvänliga och catchiga låtar. Tyvärr är deras hårt limiterade vinyler på demon redan slutsålda, så nu är det digitalt som man kan få tag i låtarna, men till "Name Your Price", så det behöver inte svida för hårt i fickan..



Bandcamp
Facebook

Support The Bands You Like!

Recension - Brimstone Coven : II

Brimstone Covens andra platta, II, släpptes i början av November.

Tio 70-talsosande låtar med ockult touch, vad mer kan man önska i höstmörkret. Referensramarna för oss Svenskar hamnar i samma härad som tex. Witchcraft och Graveyard toppad med en lätt Doom/Stoner känsla, men jag hittar även en hel del Black Sabbath (otippat i denna genre :-)), Blue Oyster cult, Ghost och Pentagram (vilka dom dessutom spelat förband till) i ljudbilden.
Med andra ord så faller det mig på läppen. Rejält.

Det är ganska enkel och sparsmakad ljudbild vi får från denna Amerikanska kvartett. Men en ack så effektiv sådan. Organisk rock när det är som bäst. Att man sedan blandar upp det med Stämningsfulla och lite sakrala stämsång gör inte det hela sämre. Det sitter snarare som en smäck till de ockulta texterna.
Bandet fortsätter den resa som man beträdde med sitt debutalbum från förra året, men inte utan att utvecklas.
Det blir så att säga mer av kakan, men man har även förbättrat receptet. Bättre ljud och låtar överlag, för att inte tala om den ovan nämnda stäm- och kör-sången. Svängigt och tungt med snygga melodier. Ibland lite jazzigt och progressivt, men hela tiden båda fötterna fast planterade i gårdagens rockmylla. Och även om den musikaliska helheten är välgjuten som den är, så sticker "Big John's" sång ut lite extra. Det är jävligt bra sjunget helt enkelt. Den nya plattan är även starkare låtmässigt, och det är egentligen inte en dålig låt på plattan. Texterna rör sig uteslutande i det ockulta sfärerna med inslag allt ifrån Grekisk och Babylonisk mytologi, men även "modernare" innehåll som Faust behandlas.

Det stämningsfulla omslaget är gjort av Ralph Walters som gjort en hel del omslag till olika Doom/Stonerband däribland omslaget till Groan : The Divine Right Of Kings som vi sett här på bloggen tidigare, men även saker till High on Fire och Mastodon.
Skivan kan idag beställas digitalt via Bandcamp, eller om man vill ha en CD (som jag), så kan man kontakta bandet. Ett par olika limiterade vinyler är på gång via STB Records, men då är det värt att veta att det gäller den första plattan (plus lite extra material), inte den senaste. Den har specialdesign som kan vara lite förvirrande men antagligen gör sig riktigt bra i samlarens skivhylla. Dock antar jag att även II:an kommer att vandra samma väg och pressas i vinyl så småningom.

När det kommer till att sammanfatta och sätta ett betyg, kan jag bara citera den gamle Eddie Meduza och säga Föer Jaevla Bra! Solklar 4+ av 5 Ess ger jag till Brimstone Coven. Jag kan dessutom lägga till att jag här har riktigt svårt att bestämma favoritlåtar för det är så många. Det är en skiva som riskerar att växa för mig och jag är övertygad att den återkommande kommer att plockas fram även långt in i framtiden.

Sammanfattning:
Betyg 4+/5
Favoritspår: The Black Door och The Grave
Skivbolag: STB Records
Release: 2:a November 2013






Bandet består av följande lirare:
"Big John" Williams - vocals
Corey Roth - guitar
Andrew D'Cagna - bass
Dan Hercules - drums

Tracklist:
1. Cosmic Communion 04:38
2. Behold, The Anunnaki 05:45
3. The Black Door 03:51
4. Blood On The Wall 04:30
5. The Grave 04:34
6. Lord and Master 06:12
7. Vying 04:47
8. The Seance 03:49
9. Hades Hymn 01:27
10. The Folly of Faust 07:04

Mer om Bandet:
Hemsida
Facebook
Bandcamp

Support The Bands You Like!!

Spader Ess Nostalgitrippar - Del 4 : Och det bara fortsätter rakt in i 90- talet och vidare...

Parallellspåren som just avhandlats här och här, har avhandlat stora bitar av 80-talet och hur en hårdrockare bakas. Det som tagits upp följer väl mallen för en traditionell rockuppfostran ganska väl. Så nu är det väl helt enkelt dags att storma in i 90- talet.

Ett årtionde som kom att betyda en hel del för min egen del. Upptäckten av Grungen, uppbrottet från småstaden, vilket i sin tur betydde att jag träffade just min älskade fru och började vidga mina vyer ännu mer. För att inte tala om att detta dessutom blev startskottet för att bilda familj och lugna ner sig en smula.

Men vi börjar med Grungen. Det var ju inte som att jag därigenom glömde det gamla, men på denna tid, då MTV fortfarande var en musikkanal, så dök det upp ett band som började röra på sig lite smått. Pearl Jam.  Visst, det var fler band som drog min uppmärksamhet till sig som självklara Nirvana, Soundgarden, mörka Alice in Chains och Stone Temple Pilots. Men Pearl Jam var de som har satt sin största prägel på mig och håller den än idag.

Flytten till Stockholm hade som sagt mycket gott med sig. Och även om jag lyckats missa alla Pearl Jams Sverigespelningar sedan den första, så är jag ändå otroligt glad över att ha fått se dem just då på Kool Kat vid Strömsborg 1992. Bandet hade blivit bokade till spelningen precis som dom slog igenom med dunder och brak via MTV. Dock kunde man, som jag förstod det, inte backa ur sitt åtagande att spela på den lilla klubben på Strömsborg och för en gångs skull var jag där. Nu gäller det bara att se till att få plåtar nästa gång dom kommer.

Efter en tid med mycket spring på klubbar runt om i huvudstaden. Kool Kat och Ritz som centrala platser. Hann inte med så lång tid innan anrika Ritz vid medborgarplatsen gick i graven, men jäklar vilken kul tid det var på båda ställena. Stötte på en lirare en kväll i tunnelbanan som var på väg mot staden, kallades rätt och slätt LångMatte och var från Rissne och han blev inkörsporten till ett gäng med rockers som samlades på något utav dessa ställen mest varje helg. Det var mycket musik som florerade, Guns n' Roses, D-A-D och Ministry. Även dök Metallica upp, främst då deras svarta album, men även återupptäckten av deras äldre material som jag inte brytt mig så mycket om tidigare. En grupp som det är förvånansvärt att jag hittills missat så gott som helt, var The Doors. Mycket tack vare filmen från 1991 som sågs flitigt så hamnade dom där dom skulle, nämligen som ett av mina favoritband.

Jag började jobba på en glidmedelsfabrik 1993 där jag träffade kvinnan i mitt liv. Fabriken gjorde givetvis mer än bara glidmedel (ACO), men det blir en bättre historia så här. Frugan kom med mer influenser, då hon själv till en början inte alls var lagd åt rockhållet utan var sprungen ur Industrisynten med Depeche Mode som det lugnaste i bagaget. A match made in heaven med andra ord.
Hon tog in ett flertal band till paletten, några helt nya, några som jag lyssnat en del på tidigare, några som jag aldrig kom att uppskatta, men några som jag helt enkelt kom att älska.
 Bland de som jag lyssnat på innan men som fick ett rejält uppsving tillsammans med frugan var U2 ("All I Want Is You" är vad vi kallar vår sång efter en underbar helg i London, då jag även lärde mig älska Guinness), Bruce Springsteen (som innan mest bestått av The River och Born in the USA för min del) och Sisters Of Mercy.
Bland det som jag kom att uppskatta kan nämnas The Neon Judgement, Nine Inch Nails och Niagara.
Framför allt var det två band som kom att stå ut lite extra. Dels Depeche Mode som jag med automatik i egenskap av hårdrockare hade ratat fullkomligt (jag vägrar fortfarande att lyssna på deras första platta)(extra kul att dom numer spelas en hel del på rockkanalerna...). Men framför allt Nick Cave. Denna underbara man med sitt svängiga mörker och inlevelse. Första låten hon spelade för mig var "The Ship Song", mer behövdes inte för att vara fast.
Bland det som vi under den här tiden upptäckte tillsammans kan väl nämnas Therapy, Testament, Alanis Morissette, The Hooters och Manic Street Preachers. (salig blandning, jag vet, men så ser det ut).
Jag kan även med stolthet säga att en viss influens har det gamla rocker arvet haft på frugan, som nu är mer rockare än syntare. Win!

Efter att dottern föddes -96, så lugnade musiksökandet ner sig en smula för att sedemera återupptas och numer är mest hela familjen musikintresserade. Dottern  spelar gitarr och är svår Black Metal fanatiker med en mörk sida i sitt dyrkande av Lasse Winnerbäck. Sonen hamrar trummor, gillar det mesta även om Macklemore står högst i kurs idag.

 För egen del, och i viss mån även frugans, så sätter vi nu kursen mot framtida musikskatter och kommande nostalgiband till tonerna av Mamont, Ghost, Clutch, Rival Sons, Graveyard, Witchcraft och vad mer som kan tänkas dyka upp på musikhimmelen..... Det finns så mycket bra musik, både ny och gammal att upptäcka...

Och här väljer jag att stänga dörren till nostalgiträsket. För den här gången. Detta var en snabb och spretig historia, men jag kommer att återkomma i frågan på ett eller annat sätt, var så säkra. Men då blir det nog mer som nedslag i något specifikt band, eller kanske en låt.

Önskelistan - Retrodator modell ROCK!!!

Rock må vara en livsstil, men i mitt fall så är dessutom datorer ett levebröd, vilket gör att denna kombo mellan just Rock och datorer från underbara Orange verkligen får snålvattnet att rinna till.
Jag skulle nog vilja sträcka mig så långt att jag säger att detta är bland det häftigaste prylar jag sett på länge, att den dessutom har en så vass design med sin klassisk Orange retrofeeling är bara ren och skär lycka.
Jag bara vill, att det är på en sådan som Rival Sons, Witchcraft och Graveyard och andra band med rerogroove mejslar ut sina kommande demosar...det skulle kännas så rätt helt enkelt :-)

Förstärkartillverkaren Orange, är inte bara en av marknadens coolaste på det området, utan har även skapat denna specialdesignade musikdator, Orange OPC, som skulle smälta in i vilken replokal som helst. Detta kanske är den felande länken mellan analogt och digitalt? Digital inspelning med analog känsla helt enkelt. Datorn kommer dessutom laddad med studioprogram redan från start. Coolt! Dessutom riktigt prisvärd i mina ögon, från 785£. Och som pundet står just nu är det köpläge om man har behovet.

Nu spelar jag ju inga instrument själv, men vilken present det vore till dottern.... Hör ni det Orange, sponsormöjligheter till en ung förmåga!
Dessutom kan man ju hotta upp den med ett fläskigt gaming grafikkort så blir ju även pappa glad.

GE MIG NU!

Är det bara jag eller.... Turnépaket man inte får se

Våren bjuder hopp, glädje och tung musik. För somliga.... Ett par riktigt sköna turnépaket har presenterats inför våren.

Witchcraft & Orchid ger sig ut på Europaturné tillsammans. En turné gjord i himmelen, eller helvetet beroende på hur man ser det.

26.04. Lichtenfels (DE) - Paunchy Cats
27.04. Berlin (DE) - Desertfest
28.04. Warschau (PL) - tbc
29.04. Krakau (PL) - Lizard King
30.04. Wien (AT) - Szene
01.05. Darmstadt (DE) - Steinbruch Theater
02.05. München (DE) - Backstage Halle
03.05. Siegen (DE) - Vortex
04.05. Paris (FR) - Trabendo
06.05. Tilburg (NL) - O13
07.05. Aarau (CH) - Kiff
09.05. Barcelona (ES) - Razzmatazz 3
10.05. Madrid (ES) - El Sol
11.05. San Sebastian (ES) - C.C. Intxaurrondo
12.05. Toulouse (FR) - Le Saint des Sains
13.05. Milano (IT) - Lo Fi Club
14.05. Rome (IT) - Traffic Live Club
15.05. Bologna (IT) - Freak Out Club
16.05. Dornbirn (AT) - Schlachthaus
17.05. Stuttgart (DE) - Universum
18.05. Hamburg (DE) - Markthalle

Grand Magus åker även dom ut på Europaturné, tillsammans med Enforcer och Angel Witch under parollen Hunting Across Europe. En show som inte verkar gå av för hackor den heller.

07.02. D Hamburg - Markthalle
08.02. D Berlin - C-Club
09.02. D Bochum - Matrix
10.02. D Stuttgart - Universum
12.02. A Vienna - Viper Room
13.02. I Milan - TBA
14.02. D Munich - Backstage
15.02. CH Aarau - Kiff
16.02. D Würzburg - Posthalle
17.02. NL Rotterdam - Baroeg

UK-Shows
21.02. UK Bristol - Fleece
22.02. UK Glasgow - Cathouse
23.02. UK Belfast - Stiff Kitten
24.02. IRL Dublin - The Pint
26.02. UK Manchester - Moho
27.02. UK Cardiff - Bogiez
28.02. UK Wolverhampton - Slade Rooms
01.03. UK Weymouth - Pavillion
02.03. UK Southampton - Talking Heads
03.03. UK London - Camden Underworld

Den uppmärksamme ser snabbt att dessa turnéer inte når våra nordliga breddgrader. Vet inte om det bara är jag eller... Men jag tycker det är lite trist....

Dags för en ny invasion?

60-talet hade sin British Invasion, med Engelska band så som Beatles och Rolling Stones som  erövrade framför allt USA marknaden. Denna fortsatte sedan vidare på 70-talet i en hårdare variant, med Led Zeppelin, Deep Purple och Black Sabbath, för att sedermera gå in i NWOBHM vågen. Detta vet vi allt om, det är rockhistoria.

Nu, med all den otroligt bra rock som Sverige producerar, både bland gamla rutinerade band, men även många starka debuter, är det då inte dags att dra igång ett Vikingatåg av ren pur rock. Det vore en önskedröm att få se ett helsvenskt Turnépaket som sätter segel ut i världen och erövrar musikscenerna. Särskilt som om många av dagens Svenska akter ständigt får stora lovord runt om i världen.

Kanske vore något för Svenska Exportrådet att sponsra, men det kanske inte finns några som är positiva till en liknande satsning i dagens regering, nu när inte Leif Pagrotsky är där och vurmar för musik som export.

Med Grupper som Ghost, Graveyard, Witchcraft, Mamont, The Quill, Mustasch, Sideburn, Europe, Opeth och många, många andra, listan känns nästan oändlig, vilket häftigt drag det skulle kunna vara.
Som en turnerande musikalisk Sverigeutställning av genuin rock, en liten ambulerande festival. Man skulle kunna tänka sig ett fastställt antal slottar som sedan kunde roteras efter behov. Så på med lite schysst merchandise och ut i världen i blågula bussar.

Så jag vill slå ett slag för NWOSR! Det är aldrig försent att drömma...

Årets bästa Platta 2012

Då var 2012 så gott som till ända och det är dags att fundera på vad som varit bäst. Tidigare listade jag de 13 skivor som betytt mest för mig under året som gått här. Nu är det dags att utse min basoluta favoritskiva år 2012.

Trumvirvel........... Vi tittar mot Sverige...... Bäst år 2012 är........

Dött Lopp! Vinnare är både Graveyard och Witchcraft! Jag vet, fegt och simpelt, men  det är så pass jäkligt detta att jag kan inte bestämma mig för vilken av dessa plattor som är bäst.





Dom kompletterar helt enkelt varandra. Graveyard, lite skitigare. Witchcraft lite mer polerad. Men båda, ack så underbart bra och svängiga. Visst, man skulle kunna nagelfara dem ner på milimeternivå, och på det sättet kunna kora den ultimata segraren, men det är inte riktigt musik för mig. Musik för mig är först och främst hur det griper tag i själen som helhet och påverkar mig som människa och det gör båda dessa plattor med råge.

Dock kan jag nog peka ut den låt jag tycker är årets vackraste just nu, det kan förändras, men just nu är det Witchcrafts "Take Me With you When You Die", men den valde man att inte ha med på skivan, så då ger den inga pluspoäng där. :-)

Men på hela taget så visar det snarare hur stark den Svenska musikscenen faktiskt är just nu, trots skivbolagskriser och en musikbransch under förändring. Och med en tillväxt av nya spännande band på gång och små bolag av entusiaster som älskar musik. Om man bortser från de här redan nämnda grupperna kan man väl se 2012 som debuternas år, för det har varit många starka debuter.

Jag ser fram mot 2013 med tillförsikt, vad gäller musiken i alla fall.

Gott Nytt år!

Summering av 2012

Så här års är det ju läge för lite reflektioner på året som har gått. För bloggens del har detta varit året då jag trappade upp bloggandet ett snäpp, någon gång i Maj, vilket resulterat i fler besökare och en hel del sköna nya kontakter. Med andra ord, det har varit riktigt roligt. Tack allihopa!
Det har dessutom betytt att det blivit en del mer att recensera vilket även det är riktigt rolig. Tack även för det! Precis som P3 älskar jag ny musik, bara lite annan än dom, för det mesta. :-)

För om inte annat, så har det varit en vansinnigt massa bra musik och en hel del som varit beyond bra för att använda mer exotiska ordval.
Så en liten lista på de 13 (givetvis) skivor som gjort störst intryck på mig i år, helt utan någon form av inbördes rangordning. Runt dessa finns en hel uppsjö med band som bubblar och trycker på.

 Factory Brains, vilken debut. För att inte tala om live-framträdandet som förband till Rival sons

Gammal är äldst heter det ju. Tom Waits tillbaka och det med råge.

 Efter förra årets maxade platta så är Rival Sons tillbka med en otroligt stark platta. Inte lika omedelbar som den förra men den växer.

Grekiska Nightstalker har något visst. Inte årets bästa men bra nog. Otroligt charmig.

Graveyard gör det igen, vad mer kan man, eller behöver man, säga. Världsherravälde nästa!

Mamont, en ny frisk fläkt av kvalitetsrock från Sverige som knockade mig, då jag inte hade några som helst förväntningar.

 Psykbryt svingar punkens fana högt. Att man dessutom är släkt med sångaren gör ju inte saken sämre.

Witchcraft tillbaka igen med en giv som verkligen slåss om årets bästa platta.

 Dessa två plattor av Ufomammut väljer jag väl nästan att se som en. Men vilken platta det blir då. Ett riktigt mastondontverk av de konstnärliga Italienarna.
Lite ledsen att jag missade deras spelning i Oktober.

Två Amerikanska band, Venomous Maximus och Black Cowgirl, som jag upptäckte i år och som verkligen slagit mig totalt med sin sköna rock

Släppet som var så efterlängtat och dessutom inföll på min födelsedag. Year Of The Goat. Många har varit besvikna och tyckt att den inte riktigt levde upp till löftena som deras tidigare EP givit. Dock inte jag. Jag är mer än nöjd med denna episka platta.


Jag kan bara konstatera att detta varit ett bra musikår, inte minst för de Svenska banden. Nu är bara nästa problem att hinna införskaffa de, av dessa album som jag inte ännu hunnit lägga mina smutsiga fingrar på, innan nästa års godingar börjar ramla in. Får väl sättas upp på önskelistan (Hint, Hint). :-)

Så, vad har vi då att se fram emot inför nästa år? Jag måste erkänna att jag inte har blixtkoll på vad som komma skall utan tar det vartefter. Dock vet jag om ett par skivor som jag hoppas skall dyka upp nästa år och som jag redan ser fram emot. The Saint James Socitey, Supralunar, Ghost och The Quill. Vem vet, med lite tur blir det recensioner, både av dessa och förhoppningsvis många fler.

Jag ser redan fram emot ett rockande 2013, förhoppningsvis fyllt med massor av go musik!

Dagens Musiktips - Graveyard

Vad kan jag egentligen säga om Graveyard som inte redan har sagts? Ingenting egentligen, det är bara att sälla sig till hyllningskören och åka med på den underbara resan som bandet bjuder oss på.

Bild lånad från Lukizine

Graveyards senaste giv "Lights Out" är en värdig och minst lika bra fortsättning på förra årets smått otroliga platta "Hisingen Blues". Bara med dessa två plattor så kommer man väldigt långt och dom är mer eller mindre ett måste i en skivsamling.Fasiken, nästan på gränsen att dom är en smått komplett samling i sig, särskilt om man lägger till första plattan med.

Det enda negativa jag kan komma på att skriva är väl i så fall att dom håller mig borta från att fördjupa mig i annan musik (detta gäller även Witchcraft). Då det den senaste tiden är så gott som det enda jag spelar just nu. Sedan är det det där med omslaget.... Att gå från vad som var förra årets snyggaste omslag till årets, som antagligen som bäst kvalar in till årets enklaste. :-)



Man kan bara konstatera att musikvärlden mår rätt bra nu, och den svenska i synnerhet, vad gäller bra släpp.

Dagens Musiktips - Witchcraft

Jag är väl ungefär den siste som skriver om Witchcrafts senaste singel med låtarna It's Not Beacuse of You, Take Me With you When You Die och den fristående låten Ghost House (släppt via Soundcloud) men det måste helt enkelt göras.
För det här är så vansinnigt bra att jag är beredd att utnämna den kommande plattan, Legend, till en av årets bästa plattor bara med vetskapen av att åtminstone två av dessa låtar finns med på den (tyvärr är tydligen inte den underbara B-sidan på singeln med på LP:n). Att det sedan med största sannolikhet finns fler låtar i den här kalibern gör mig nästan gråtmild.

När man väl börjar lyssna på låtarna är det som om man blev "satt i syn", som man sade i gamla tiders folktro, när trollen fick en att se saker som inte är som dom verkar....
Musiken är suggestiv, välspelad och underbart driven. Magnus Pelanders sång är smeksam och hypnotisk och sammanbakat levererar låtarna mer själ och känsla än vad jag hört på skiva på väldigt lång tid. Det går helt enkelt inte att slita sig, detta är musik som trollbinder och kräver ens uppmärksamhet.
 




Jag ser fram mot skivsläppet i slutet på September. Efter den här sommaren får man hoppas på en skön höst och i år verkar det som den blir vackrare än på lång tid, åtminstone om man ser det till skivsläpp.

Dagens musiktips - Orchid

Min vurm för tung, melodiös, ockult rock med tydliga 70-tals influenser håller i sig och har den senaste tiden kretsat runt San Fransico bandet Orchid.

Laguppställning:
• Theo Mindell: Sång
• Carter Kennedy: Trummor
• Mark Thomas Baker: Gitarr
• Keith Nickel: Bas

Bandet bildades 2007 och har sedan dess levererat en högkvalitativ ockult rock med doom och stoner injektioner. Någon har myntat frasen "Mer Sabbath än Sabbath" om Orchid, vilket kan summera dem ganska bra. För här finns tydliga influenserna från Black Sabbath där, men dom lyckas transformera om det till sin egen grej. Att det blir jämförelser till Black Sabbath, och även Witchcraft, får man väl liksom räkna med i denna genre. Särskilt som Theo Mindell, precis som Ozzy, har en väldigt egen ton i sin röst.

I dagsläget har man 3 skivor på marknaden, 2 EP's och en LP. Man är dock i full gång med arbetet på sin andra fullängdare.

Den nuvarande LP:n, Capricorn (2011), bjuder oss på åtta riff-tyngda, svängiga låtar och en suggestiv ballad. Redan från öppningsriffet på första låten, "Eyes Behind the Wall", transporteras man iväg till en annan värld och tid. Det är lite som att kliva in i en gammal ockult b-film från 60-70-talet. Orchid har inte enbart lyckats fånga det Sabbateska i sig, utan även 70-talets ljudbild har man fått med.
I mina öron är hela skivan otroligt bra, men mina favoritspår just nu är "He Who Walks Alone" och avslutande balladen "Albatross"




EP nummer 2, Heretic, har just släppts och finns ute i en riktigt snygg variant även för den som föredrar den som CD, fast då med vinyl look.

Så, ännu en gång uppmanar jag alla ni bandbokare på Strand, Debaser, Püssy a GoGo eller andra ett perfekt band att ta till Sverige. Varsågoda!



Här kan du stilla dina digitala begär - Orchid Bandcamp
Fysiska utgåvor - Nuclear Blast eller hos din favorithökare.