Jahapp. Vilket sjukt år det har varit. Massor av bra musik och stor sorg om vart annat. Säga vad man vill om musikindustrin, men en hel del bra musik har det producerats. Sedan har vi givetvis det här med att Lemmy gett sig av på en helt ny andlig turné. Som den pålitliga konstant och måttstock han varit undrar jag hur hans färd mot utsålda hus i andevärlden kommer att påverka den hårdrock/Metal scen som vi har kvar här.
Men det är något för framtiden. Nu kikar vi på vad som stack ut under 2015. Normalt brukar jag lista 13 alster som jag recenserat här på bloggen, men eftersom det kreativt varit ett sämre år för mig så kommer jag helt enkelt att lista de skivor som betytt mest för mig under det gångna året vare sig jag faktiskt recenserat dem eller inte, men 13 blir dom som vanligt. Och givetvis helt utan någon rangordning, möjligen förutom den jag tyckt bäst om. Jag har dock försökt formera skivorna lite efter geografiskt ursprung.
Det här är på gränsen till metaupplevelse, både geografiskt och innehållsmässigt. Det är svårt att få två band, som
Ghost och
Year Of The Goat, att matcha varandra på så många plan. Båda Östgötaband med liknande musikaliskt arv, såväl som innehållsmässigt grannskap som det här.
Dessutom släpper dom båda mästerliga plattor samma år. Det händer fasiken bara i skuggan av Östgötaslättens domkyrka. Och då menar jag de djupaste skuggorna.
Tittar vi sedan över pölen mot den klassiska rock-ön Albion, mer känd som Storbritannien, så har två legender släppt nytt.
Iron Maiden och
Motörhead. Att båda banden gör tillräckligt bra ifrån sig för att hamna på en sådan här lista värmer rakt in i själen. Det är dock med sorg i hjärtat som jag i skrivande stund konstaterar att just Motörhead inte kommer att leverera mer, i och med
Lemmys tragiska bortgång. Jag hoppades efter sista konserten att Lemmy skulle lämna turnerandet bakom sig, men jag såg in stället fram mot fler bra album. Detta blir det tyvärr inget av nu. Så hoppet får stå till Iron Maiden. En jättebra platta, men jag kan inget annat än önska mig en med lite kortare och mer kärnfulla låtar som på de tre första skivorna.
Tillbaka till Sverige. Ett nytt band,
Haddock, och ett lite mer etablerat,
Graveyard. Graveyard är enligt mig ett av landets bästa band just nu, och att även få ta till sig Haddocks debut, gör att man har gott hopp för framtiden.
Grannländerna då? Danska
Grusom sänkte ner mig i ett mörker som både gnagde och skavde. Men på det mest positiva sätt. Finländska
Michael Monroe, även han en legendar som bara blir bättre och bättre, fick mig att längta till skitiga rännstenar i numera uppstädade storstäder.
Så dags för kategorin långt borta. Amerikanska
The Midnight Ghost Train slog mig som en slägga och förutom deras högoktaniga rock fick jag en ny softlåt till min lista av "Världens bästa låtar". Att dom dessutom är riktigt trevliga lirare som bjuder en amatör i intervjusammanhang på en skön intervju, ja det är bara lök på laxen. Australiensiska
Mammoth Mammoth bjöd på tillika kvalitativ rock som spelats mycket i lurarna under det gångna året. Inte nog med bra musik, dom har ett av årsbästa listans snyggaste omslag (Gubbsjuk jag?).
Tillbaka till Sverige. Stockholmsområdet bjuder även dom på många pärlor. Däribland dessa två, som vissa kunde säga att jag är jävig gentemot.
Ponamero Sundown. Alltid bra, men aldrig så bra som i år. Jag slutar inte förundras över hur bra denna platta är.
Sideburn får väl nästan ses som veteraner dom med, men i mina öron har dom aldrig varit bättre dom heller. Nya medlemmar, nytt blod, ny energi. En inte helt ovanlig ekvation som ofta funkar positivt.
Jävigheten då? Ponamero har numer
Robban på bas (fy fasiken vilken cool bas (vem kan ha gjort den?)), som såsom jag, är sprungen ur Oskarshamn. Och som jag känt sedan han trakterade basen i
The Quill. Sideburns nya sångare,
Dimitri, känner jag inte närmare än att han varit min dotters sånglärare på Kulturama, men det är nära nog. :-) Allt detta satt åt sidan, för det har inget med bedömningarna att göra, även om jag aldrig påstått att jag är en sant opartisk "journalist".
Då har vi bara den där plattan kvar. Den där som jag ser som årets bästa.
Clutch : Physic Warfare. En platta som ger mig energi, glädje och motion. För när den svänger loss i högtalarna har jag svårt att stå still helt enkelt. Även förra plattan
Earth Rocker står mig nära om rockhjärtat. Ser man till detta årets lista så hittar man dessutom en del band som jag just jämfört med Clutch. Sammanträffande? Skulle inte tro det. Det är en musik som slår an en nerv hos mig. Tyngden, Bluesen och svänget.
Så, vad ser jag då fram emot? Vare sig dom lyckas släppa något under 2016 eller inte är tex.
Witchcraft, Mother Mooch, Royal Ruckus, Hypnos, Skunk och
King Buffalo band jag vill höra mer av (bland andra) så snart det bara går. Det enda bandet jag vet skall släppa nytt är Witchcraft, som släpper sin nästa platta i slutet av Januari. Men av de två låtar jag redan hört, så får dom jobba hårt för att hålla sig undan nästa års topplista. Så bra är dom. De andra banden kan jag bara hoppas på att dom släpper mer musik, och att jag får chansen att recensera dem här.
I övrig har jag bara att önska att
Spader Dotter fortsätter blogga om sin del av musikvärlden. Att
Polarn Per fortsätter rota i sina hörn av rockvärlden och att min kreativa blockering lossnar och börjar flöda igen, både vad gäller bloggen och alla andra småprojekt jag har liggandes.
Tack för i år! Nu kör vi, Mot evigheten och vidare....
So, this upcoming weekend the London based version of Deserttfest kicks of, and even if I myself wont be there, Spader Ess (Ace Of Spades) will have reporters in place.
