Att Eddie Vedder drack ur en sko har väl inte gått någon förbi här hemma. Nyheten har givetvis spritt sig utomlands med. Här är en bra sammanfattning av händelsen från Blabbermouth.
Sånt är man inte med om varje dag.... :-)
måndag 30 juni 2014
söndag 29 juni 2014
Pearl Jam på Friends Arena 2014-06-28
Så min och frugans förväntningar var ganska höga, samtidig som vi var lite oroliga för Friends Arenas ökända ljudproblematik.
Dock hade vi Golden Circle biljetter och där framför scenen var ljudet inget problem. Vi avslutade konserten bak vid öldisken och där studsade ljudet som vanligt sin galna akustikdans.
Även om jag nog tyckte att ljudet överlag var bättre än vid tidigare besök på arenan.
Denna gång var problemet just ljudstudsandet, och det har jag svårt att se att Arenan kan skylla ifrån sig. En annan negativ sak, jag vet att det bara handlar om profit och inte kvalitet, att det handlar mer om vem som ger dom bästa erbjudandena, men måste man sälja så äcklig öl. Kunde man inte få något att välja på...
Eller möjligheten att köpa lite vin som alternativ, särskilt som det gick åt ett antal flaskor på scenen.
Nog om det, vad fick vi då denna kväll?
Eddie Vedder bjöd oss på tal på Svenska.
En bra set list med bra valda covers lite här och där.
Det bjöds på oväntad reklam för Swedbank och Friends arena.
Oplanerad publikinteraktion med skosignering och även lite vindrickande ur en Converse sko. Jättestora glödlampor som gungandes och som Eddie åkte runt på. En hel del vinpimplande på scenen. Fantastisk sång och musik tillsammans med en avslappnad och otvungen grupp, supporterad av en lika avslappnad och otvungen publik. På hela taget en otrolig kväll med ett fantastiskt samspel mellan band och publik.
Dessutom fick vi ett löfte om att Pearl Jam återkommer till Sverige, och då snarare om 2 år än 12. Gissa vem som tänker vara där då....
Helt klart en 5 Ess kväll!
lördag 28 juni 2014
Rocken i Bild - Pearl Jam
Dagen till ära en fantastisk bild av Peal Jam i aktion. Det är väl inte så mycket att säga om den, mer än att jag inte har en aning om vem som är fotograf, men en otrolig bild är det hur eller hur. Och med det så sätter i alla fall jag kosan mot Friends Arena och hoppas på en magisk kväll.
fredag 27 juni 2014
Rocken i Bild - Jimi Hendrix och hans förstärkare
Rocken i Bild i dag är återigen på en herre som det tacksamt nog har tagits stora mängder ikoniska foton av, nämligen ingen mindre än Jimi Hendrix. Jag fick dagens bild skickad till mig av Polarn Per, och inte nog med att det är en stark live-bild, så triggade den lite andra tankar hos mig.
Nämligen förhållandet mellan gitarrister/basister och deras förstärkare. Att gitarrerna är en viktig del för dem, det är väl ingen hemlighet, men det att många dessutom får långtgående band till sina förstärkarstackar är också ett faktum, men som man kanske ofta bortser ifrån.
Lemmy och hans Murder One är väl kanske en av de mest kända, men bara en i raden. I denna intervju hos gitarrzombien, pratar Conny Bloom om förhållandet till både sin gitarr och förstärkare. Herr Hendrix var inget undantag och även om han till synes misshandlade sina stärkare så var dom en förlängd del av hans ljudbild.
Här kommer ett par till fantastiska foton på Hendrix tillsammans med sina förstärkare. Tyvärr vet jag inte vem som tagit dagens huvudbild, men skuggsiluetten är tagen av den ikoniska rockfotografen Joe Sia 1968.
Sedan är det en bild av Val Wilmer, som visar när Jimi håller på och mixtrar lite med ljudet. Någon har dessutom hjälpsamt lagt in text för att visa stärkarnas "battlescars"
Hur som helst, tre stycken fantastiska foton och en tanke. Som en extra bonus lägger jag med en bild som skall vara ett kretsschema som visar hur Hendrix Marshall var modifierad. Vassegoda!
Nämligen förhållandet mellan gitarrister/basister och deras förstärkare. Att gitarrerna är en viktig del för dem, det är väl ingen hemlighet, men det att många dessutom får långtgående band till sina förstärkarstackar är också ett faktum, men som man kanske ofta bortser ifrån.
Lemmy och hans Murder One är väl kanske en av de mest kända, men bara en i raden. I denna intervju hos gitarrzombien, pratar Conny Bloom om förhållandet till både sin gitarr och förstärkare. Herr Hendrix var inget undantag och även om han till synes misshandlade sina stärkare så var dom en förlängd del av hans ljudbild.
Photo: Joe Sia |
Sedan är det en bild av Val Wilmer, som visar när Jimi håller på och mixtrar lite med ljudet. Någon har dessutom hjälpsamt lagt in text för att visa stärkarnas "battlescars"
Photo: Val Wilmer |
Hur som helst, tre stycken fantastiska foton och en tanke. Som en extra bonus lägger jag med en bild som skall vara ett kretsschema som visar hur Hendrix Marshall var modifierad. Vassegoda!
torsdag 26 juni 2014
Recension - Sonic Mass : All Creatures Strange
Ibland snubblar man över saker som sätter sig omedelbart och ibland behöver dom lite tid. Sonic Mass, med sitt album All Creatures Strange, är nog lite av båda delarna.
Först av allt, det är egentligen inget nytt album, det släpptes i December förra året, men det var bara för ett par veckor sedan som jag hittade det.
Det var något i tonen som direkt slog till och fick mitt gillande. Antagligen svänget i samband med den lite lo-fi känslan som produktionen har. För här pratar vi absolut inte om något överproducerat jox, utan mer känsla och hjärta, och det är något som har en viss plats i mitt inre musiklandskap.
Och sedan är det det där odefinierade som får mig att återkomma till dem gång på gång, som får skivan att växa lite varje lyssning.
Det osignade bandet är en kvartett med sin bas i London och musiken dom levererar är en experimentell, psykedelisk och härligt svängande bluesbaserad stoner. Samtidigt som det svänger och gungar loss, så har dock musiken en underliggande mörk ton som ger ett något suggestivt och obehagligt intryck. Det är lite som i en intensiv scen i bra skräckfilm. Det finns något obehagligt under ytan ibland, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, men ändå inte kan låta bli att utforska.
Jag skrev för en tid sedan om en låt jag hittat på bandcamp, "What I Used To Belive" av Day Of Devil. Låten är fruktansvärt dåligt producerad, men har något spöklikt och förhäxande över sig som gör att den sätter sig hos mig.
Lite så är det med Sonic Mass. Det är något som suger tag och gör att jag vill lyssna på mer. Det kan dessutom vara en viss likhet i det svävande gitarrspelet som står för förhäxningen, som gör att jag förknippar dessa med varandra.
Även omslaget, av Barney Bodoano, har en kvalitet som jag gillar. Även här pratar vi om hemmasnickrat lo-fi,, men det finns detaljer som jag skulle vilja ha uppfunnit själv så pass att jag misstänker att jag kommer att sno dem till egna alster. Dessutom speglar det musiken på ett perfekt sätt enligt mig.
Och som detta inte vore nog, du laddar ner skivan till "Name Your Price" pris, så det finns inte mycket att orda om. Hugg in! Från mig blir det bra betyg. Solida 3/5 ess, gränsande till en 4.
Sammanfattning:
Betyg: 3/5 Ess
Favoritspår: Widow Stone & Pentagon Chameleon
Skivbolag: osignerade
Release: December 2013
Bandet består av följande lirare:
Nick - Voice and SG.
Josh - Sattelite and Voice.
Ben - Precision Rat Puss.
Dave - Tub Thumps and Skreee!
Tracklist:
Skivan innehåller 8 låtar á ca. 44 minuter.
1. Iron Bong 04:39
2. The Order 04:33
3. Widow Stone - The Black Lodge 10:33
4. Rise Of The Royal Reptile 05:30
5. Black Acid Nightmare 02:46
6. Pentagon Chameleon - To The Devil... A Daughter 08:21
7. Science Of Sleep 03:49
8. All Creatures Strange 06:13
01. Our motherash
02. Ocean deep
03. Equators
04. Depth of the sun
05. Humans
06. With eyes wide open
07. The drum
08. Bound to be machines
09. Trails and passes
- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
01. Our motherash
02. Ocean deep
03. Equators
04. Depth of the sun
05. Humans
06. With eyes wide open
07. The drum
08. Bound to be machines
09. Trails and passes
- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
Facebook
Bandcamp
Först av allt, det är egentligen inget nytt album, det släpptes i December förra året, men det var bara för ett par veckor sedan som jag hittade det.
Det var något i tonen som direkt slog till och fick mitt gillande. Antagligen svänget i samband med den lite lo-fi känslan som produktionen har. För här pratar vi absolut inte om något överproducerat jox, utan mer känsla och hjärta, och det är något som har en viss plats i mitt inre musiklandskap.
Och sedan är det det där odefinierade som får mig att återkomma till dem gång på gång, som får skivan att växa lite varje lyssning.
Det osignade bandet är en kvartett med sin bas i London och musiken dom levererar är en experimentell, psykedelisk och härligt svängande bluesbaserad stoner. Samtidigt som det svänger och gungar loss, så har dock musiken en underliggande mörk ton som ger ett något suggestivt och obehagligt intryck. Det är lite som i en intensiv scen i bra skräckfilm. Det finns något obehagligt under ytan ibland, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, men ändå inte kan låta bli att utforska.
Jag skrev för en tid sedan om en låt jag hittat på bandcamp, "What I Used To Belive" av Day Of Devil. Låten är fruktansvärt dåligt producerad, men har något spöklikt och förhäxande över sig som gör att den sätter sig hos mig.
Lite så är det med Sonic Mass. Det är något som suger tag och gör att jag vill lyssna på mer. Det kan dessutom vara en viss likhet i det svävande gitarrspelet som står för förhäxningen, som gör att jag förknippar dessa med varandra.
Även omslaget, av Barney Bodoano, har en kvalitet som jag gillar. Även här pratar vi om hemmasnickrat lo-fi,, men det finns detaljer som jag skulle vilja ha uppfunnit själv så pass att jag misstänker att jag kommer att sno dem till egna alster. Dessutom speglar det musiken på ett perfekt sätt enligt mig.
Och som detta inte vore nog, du laddar ner skivan till "Name Your Price" pris, så det finns inte mycket att orda om. Hugg in! Från mig blir det bra betyg. Solida 3/5 ess, gränsande till en 4.
Sammanfattning:
Betyg: 3/5 Ess
Favoritspår: Widow Stone & Pentagon Chameleon
Skivbolag: osignerade
Release: December 2013
Bandet består av följande lirare:
Nick - Voice and SG.
Josh - Sattelite and Voice.
Ben - Precision Rat Puss.
Dave - Tub Thumps and Skreee!
Tracklist:
Skivan innehåller 8 låtar á ca. 44 minuter.
1. Iron Bong 04:39
2. The Order 04:33
3. Widow Stone - The Black Lodge 10:33
4. Rise Of The Royal Reptile 05:30
5. Black Acid Nightmare 02:46
6. Pentagon Chameleon - To The Devil... A Daughter 08:21
7. Science Of Sleep 03:49
8. All Creatures Strange 06:13
Bandcamp
Support The Bands That You Like!!
onsdag 25 juni 2014
Rocken i Bild - Eddie Vedder
Snart ställer sig Pearl Jam på svenska tiljor igen, så vad passar bättre än att ta in en fantastiskt stämningsfull bild på Eddie Vedder.
Att hitta bra och engagerande bilder på den mannen är inte det minsta svårt, då han har utstrålning och karisma så det räcker och blir över. Tyvärr vet jag inte vem som tagit bilden?
tisdag 24 juni 2014
Dagens Musiktips - The Heavy Company
Dagens musiktips är ett Bandcampfynd vid namn The Heavy Company och härstammar från Indianapolis in da states... Grabbarna har precis släppt en liten 6 låtars EP, Uno Dose, som man kan tanka ner för "Name Your Price" pris, och vilken liten pärla det är.
Gillar du din bluesiga stoner, så är du hemma här. De första 3 låtarna är någon form av live-inspelning av äldre material, sedan kommer det 3 studioinspelningar varav 2 är tidigare osläppta.
Jag har själv inte hört bandet innan, men detta var kärlek vid första lyssningen. För jäklar vad det svänger. Brutalt mixat, musik utan andra krusiduller än ren spelglädje och sväng. Jag hoppas verkligen på att få höra mer av detta gäng.
Även deras tidigare alster finns att hämta ner till samma facila pris, dvs. du bestämmer själv hur mycket du vill pynta. Och kom ihåg gillar du det så ge åtminstone lite.
Gillar du din bluesiga stoner, så är du hemma här. De första 3 låtarna är någon form av live-inspelning av äldre material, sedan kommer det 3 studioinspelningar varav 2 är tidigare osläppta.
Jag har själv inte hört bandet innan, men detta var kärlek vid första lyssningen. För jäklar vad det svänger. Brutalt mixat, musik utan andra krusiduller än ren spelglädje och sväng. Jag hoppas verkligen på att få höra mer av detta gäng.
Även deras tidigare alster finns att hämta ner till samma facila pris, dvs. du bestämmer själv hur mycket du vill pynta. Och kom ihåg gillar du det så ge åtminstone lite.
måndag 23 juni 2014
Midsommarfirandet över...
Så då var midsommarfirandet över för i år. Det blev för mig en lugn tillställning med familj (norra delarna), vänner och temperaturer som låg farligt nära de vi hade under julfirandet. Hade temperaturen sjunkit lite till så hade nog skurarna övergått till regnblandat snö.
Men inte hänga läpp för det, nu kickar vi igång Pearl Jam veckan i stället. På lördag blir det Friends arena för att njuta dessa efterlängtade herrar, vilket gör att musiken som kommer att spelas i veckan lär bli en en hel del Pearl Jam.
Men inte hänga läpp för det, nu kickar vi igång Pearl Jam veckan i stället. På lördag blir det Friends arena för att njuta dessa efterlängtade herrar, vilket gör att musiken som kommer att spelas i veckan lär bli en en hel del Pearl Jam.
tisdag 17 juni 2014
Dagens Musiktips - The Ghost Wolves
Det är en hel del bra band som dyker upp från Austin, Texas, så även dagens band, The Ghost Wolves.
Gruppen, som är en duo, med det äkta paret Carley och Jonathan Wolf, släppte sitt debutalbum i Maj. Dom lirar en respektlöst härlig kombination av rå deltablues och punkig garagerock, framförd med slamrig gitarr och ett minimalt trumset. Helt oemotståndligt med andra ord.
Gruppen, som är en duo, med det äkta paret Carley och Jonathan Wolf, släppte sitt debutalbum i Maj. Dom lirar en respektlöst härlig kombination av rå deltablues och punkig garagerock, framförd med slamrig gitarr och ett minimalt trumset. Helt oemotståndligt med andra ord.
måndag 16 juni 2014
Önskelistan - Marshall kylen igen
Vi har alla sett den tidigare, Marshall-kylen, dock är det väl inte alla som känner att priset på 449 Euro är vad man har lust att hosta upp bara för att öka lite coolhetsfaktor när man kanske redan har en fungerande kyl. Och som den människovän jag är, så skall jag presentera ett lite mer prisvänligt alternativ.
Med denna vinylsticker så kan du pimpa din egen kyl till en nästan lika skön nivå och det till det facila priset av 99£. Här hittar du var du kan köpa den.
Kanske inte riktigt lika häftig som Marshall lådan, men jag antar att man får vad man betalar för.
Med denna vinylsticker så kan du pimpa din egen kyl till en nästan lika skön nivå och det till det facila priset av 99£. Här hittar du var du kan köpa den.
Kanske inte riktigt lika häftig som Marshall lådan, men jag antar att man får vad man betalar för.
lördag 14 juni 2014
Dagens Musiktips - Gonga : Black Sabbeth
Här kommer det en cover på Black Sabbaths gamla självbetitlade klassiker, gjord av Bristolbandet Gonga. Själva covern i sig är ganska trogen originalet, men det som gör den värd att lyssna på ändå, är framför allt sången som framförs av Beth Gibbons från Portishead
.
.
fredag 13 juni 2014
Önskelistan - Klädkrok
Ett rockande alternativ till klädkrok, Devil's Horns.
Finns att köpa här. Kanske inte helt billiga dock, 109£
Finns att köpa här. Kanske inte helt billiga dock, 109£
torsdag 12 juni 2014
Recension : Greenleaf - Trails & Passes
Sidoprojektet Greenleaf är tillbaka med ännu en platta, Trails & Passes.
Sedan förra given, Nest Of Vipers, har man bytt sångare (igen), och numera trakteras micken av Arvid Jonsson
Även på trumpallen har man gjort ett byte i laguppställningen och numer trakteras stockarna av batteristen Sebastian Olsson. Man har även dragit ner på en gitarr, så numer är man återigen en kvartett.
Så den stora frågan är vad gör allt detta för musiken? Jo, man låter helt enkelt skäggigare än tidigare. Till den tidigare framgångsbilden med ett fuzzigt stonerrockande har man nu fått in ett nytt fräscht element av låtsnickrande, som ger mig lite vibbar av Soundtrack of Our Lives.
En ännu mer psykedelisk ådra som andas catchigare låtar alá Ebbot, men utan att för den skull bli kommersiellt poppiga, utan man vidhåller sitt fuzziga bluessväng. Svängiga låtar med ett skönt och drivet flyt, som fungerar likväl i ensam kontemplation som vid sommarvarma öl-partaj runt grillen. Mycket trevligt helt enkelt.
Greenleaf gör sällan någon missnöjd, och nya skivan är minsann inget undantag. I mina öron en av de bästa som bandet gjort, skivan har ett flyt som jag gillar. Det får bli 4 av 5 Ess denna gången. En platta som jag kommer att spela en hel del i sommar.
Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår: Our Mother Ash & With eyes wide open
Skivbolag: Small Stone Records
Release: Juni 2014
Bandet består av följande lirare:
Tommi Holappa - Guitar
Sebastian Olsson - Drums
Bengt Bäcke - Bass
Arvid Jonsson - Vocals
Tracklist:
Skivan innehåller 9 låtar á 42 minuter.
01. Our mother ash
02. Ocean deep
03. Equators
04. Depth of the sun
05. Humans
06. With eyes wide open
07. The drum
08. Bound to be machines
09. Trails and passes
01. Our motherash
02. Ocean deep
03. Equators
04. Depth of the sun
05. Humans
06. With eyes wide open
07. The drum
08. Bound to be machines
09. Trails and passes
- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
01. Our motherash
02. Ocean deep
03. Equators
04. Depth of the sun
05. Humans
06. With eyes wide open
07. The drum
08. Bound to be machines
09. Trails and passes
- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
Facebook
Spotify
Bandcamp
Sedan förra given, Nest Of Vipers, har man bytt sångare (igen), och numera trakteras micken av Arvid Jonsson
Även på trumpallen har man gjort ett byte i laguppställningen och numer trakteras stockarna av batteristen Sebastian Olsson. Man har även dragit ner på en gitarr, så numer är man återigen en kvartett.
Så den stora frågan är vad gör allt detta för musiken? Jo, man låter helt enkelt skäggigare än tidigare. Till den tidigare framgångsbilden med ett fuzzigt stonerrockande har man nu fått in ett nytt fräscht element av låtsnickrande, som ger mig lite vibbar av Soundtrack of Our Lives.
En ännu mer psykedelisk ådra som andas catchigare låtar alá Ebbot, men utan att för den skull bli kommersiellt poppiga, utan man vidhåller sitt fuzziga bluessväng. Svängiga låtar med ett skönt och drivet flyt, som fungerar likväl i ensam kontemplation som vid sommarvarma öl-partaj runt grillen. Mycket trevligt helt enkelt.
Greenleaf gör sällan någon missnöjd, och nya skivan är minsann inget undantag. I mina öron en av de bästa som bandet gjort, skivan har ett flyt som jag gillar. Det får bli 4 av 5 Ess denna gången. En platta som jag kommer att spela en hel del i sommar.
Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår: Our Mother Ash & With eyes wide open
Skivbolag: Small Stone Records
Release: Juni 2014
Bandet består av följande lirare:
Tommi Holappa - Guitar
Sebastian Olsson - Drums
Bengt Bäcke - Bass
Arvid Jonsson - Vocals
Tracklist:
Skivan innehåller 9 låtar á 42 minuter.
01. Our mother ash
02. Ocean deep
03. Equators
04. Depth of the sun
05. Humans
06. With eyes wide open
07. The drum
08. Bound to be machines
09. Trails and passes
Spotify
Bandcamp
Support The Bands That You Like!!
onsdag 11 juni 2014
Recension : Rival Sons - Great Western Valkyrie
Så då var den äntligen här då, ett av årets mest emotsedda skivsläpp för min egen del.
Rival Sons - Great Western Valkyrie.
En snabb lunch-promenad till Bengans för att starta våndan. CD eller Vinyl?
Mina tankegångar var att det var huruvida vinylutgåvan innehöll nedladdningskoder för digitala versioner som var avgörande, för redan efter att ha hört de låtar som bandet läckt tidigare, så insåg jag att detta är en skiva som skall in på mobiltelefonen för att alltid vara nära till hands. Nu kom inte vinylen med dylika koder, men det gick ganska fort att ändå välja vinylutgåvan efter att ha sett och jämfört dem. Vinylen gav ett så pass mer imponerande intryck, helt enkelt. Att få in musiken i mobilen får helt enkelt bli en senare fråga.
Nästa fråga blev huruvida man skulle ta den svenska limiterade specialutgåvan i gul vinyl eller köra på traditionell svart. Inte heller det någon stor fråga. Det blev svart, för här är det alldeles för viktigt att det håller länge och låter så bra som det kan.
Musiken då? Jotack, det är en väldigt varierande skiva. Det spänner från rockrökare till lugna svepande ballader. Från nonsenstexter till mer innehåll. Allt framfört på ett energiskt, trovärdigt sätt och med den känsla som blivit Rival Sons signum.
Skivans första spår, "Electric Man" är en av de tidigare släppta, så den bjöd kanske inte på någon större överraskning, men det är en riktigt skön låt som sätter tonen för skivan bra.
Andra låten däremot, "Good Luck", här slår Jays röst till och griper tag i hjärteroten. Och på det viset fortsätter det. Musiken på skivan är varierande och innehåller både fotstampare och en hel del lugnare nummer. Och även om det kanske saknas en direkt party-hit som sätter sig omedelbart så växer skivan bara för varje spelning.
Att dessutom Jay kan sjunga som få, ja det är ingen hemlighet. Och det är väl här som en del av gruppens framgångsrecept ligger. Ta ett gäng riktigt kompetenta musiker och komplettera med karisma och utstrålning. Får man sedan till bra låtar till detta, ja då är man verkligen hemma. Och så är det i Rival Sons, man har alla byggstenarna och alla delar av bandet fyller sin självklara plats. Den nya basisten Dave Beste får i och med skivan en flygande start och han tar sin självklara plats i bandet. Huruvida om att man fått nytt blod i församlingen är en del av det lyckade receptet, det får nog framtiden utvisa.
Sönerna får det att låta så enkelt och avskalat, men samtidigt lekfullt, experimentellt och sökande. Jag vet att bandet till mångt och mycket tröttnat lite på många jämförelser, men det går inte att komma undan, för det är musik som vi redan hört, men putsad och förbättrad. Stöpt i snyggare och modernare kostym helt enkelt.
Dom är som ett kombinerat Led Zeppelin och The Doors för 2000-talet.
En sak som jag tycker är lite kul är det faktum att bandet ligger på Earache Records, som annars mest gjort sig kända för en helt annan kategori band. Men jag har svårt att tänka mig att det inte är bolagets mest lyckade signering.
Det är bara för mig att smyga ut det där extra esset ur rockärmen, för jag kan helt enkelt inte annat än ge skivan full pott (5/5). För även om skivan kanske saknar vissa omedelbara rockrökare, som man kunnat hitta på tidigare skivor, så tycker jag att helheten är så mycket jämnare. Det är inte en fråga om denna skiva hamnar på min topplista när året summeras, utan mer om det kommer att finnas någon som kan hota topplaceringen. Ett måste i varje skivsamling.
Dessutom kan man nu förnöjt konstatera att med de skivor gruppen
har i bagaget, både EP och fullängdare, så har man material nog till att sätta ihop en sjukt stark samlingsplatta, som min egen betygsskala inte skulle räcka till att betygsätta.
Sammanfattning:
Betyg: 5/5
Favoritspår: Open My Eyes & Rich and the Poor
Skivbolag: Earache Records
Release: Juni 2014
Bandet består av följande lirare:
Jay Buchanan (vocals)
Scott Holiday (guitar)
Michael Miley (drums)
Dave Beste (bass)
Tracklist:
1 Electric Man 3:20
2 Good Luck 3:18
3 Secret 4:41
4 Play the Fool 3:17
5 Good Things 5:56
6 Open My Eyes 3:55
7 Rich and the Poor 5:14
8 Belle Starr 4:35
9 Where I've Been 6:18
10 Destination On Course 7:06
Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida
Spotify
Rival Sons - Great Western Valkyrie.
En snabb lunch-promenad till Bengans för att starta våndan. CD eller Vinyl?
Mina tankegångar var att det var huruvida vinylutgåvan innehöll nedladdningskoder för digitala versioner som var avgörande, för redan efter att ha hört de låtar som bandet läckt tidigare, så insåg jag att detta är en skiva som skall in på mobiltelefonen för att alltid vara nära till hands. Nu kom inte vinylen med dylika koder, men det gick ganska fort att ändå välja vinylutgåvan efter att ha sett och jämfört dem. Vinylen gav ett så pass mer imponerande intryck, helt enkelt. Att få in musiken i mobilen får helt enkelt bli en senare fråga.
Nästa fråga blev huruvida man skulle ta den svenska limiterade specialutgåvan i gul vinyl eller köra på traditionell svart. Inte heller det någon stor fråga. Det blev svart, för här är det alldeles för viktigt att det håller länge och låter så bra som det kan.
Musiken då? Jotack, det är en väldigt varierande skiva. Det spänner från rockrökare till lugna svepande ballader. Från nonsenstexter till mer innehåll. Allt framfört på ett energiskt, trovärdigt sätt och med den känsla som blivit Rival Sons signum.
Skivans första spår, "Electric Man" är en av de tidigare släppta, så den bjöd kanske inte på någon större överraskning, men det är en riktigt skön låt som sätter tonen för skivan bra.
Andra låten däremot, "Good Luck", här slår Jays röst till och griper tag i hjärteroten. Och på det viset fortsätter det. Musiken på skivan är varierande och innehåller både fotstampare och en hel del lugnare nummer. Och även om det kanske saknas en direkt party-hit som sätter sig omedelbart så växer skivan bara för varje spelning.
Att dessutom Jay kan sjunga som få, ja det är ingen hemlighet. Och det är väl här som en del av gruppens framgångsrecept ligger. Ta ett gäng riktigt kompetenta musiker och komplettera med karisma och utstrålning. Får man sedan till bra låtar till detta, ja då är man verkligen hemma. Och så är det i Rival Sons, man har alla byggstenarna och alla delar av bandet fyller sin självklara plats. Den nya basisten Dave Beste får i och med skivan en flygande start och han tar sin självklara plats i bandet. Huruvida om att man fått nytt blod i församlingen är en del av det lyckade receptet, det får nog framtiden utvisa.
Sönerna får det att låta så enkelt och avskalat, men samtidigt lekfullt, experimentellt och sökande. Jag vet att bandet till mångt och mycket tröttnat lite på många jämförelser, men det går inte att komma undan, för det är musik som vi redan hört, men putsad och förbättrad. Stöpt i snyggare och modernare kostym helt enkelt.
Dom är som ett kombinerat Led Zeppelin och The Doors för 2000-talet.
En sak som jag tycker är lite kul är det faktum att bandet ligger på Earache Records, som annars mest gjort sig kända för en helt annan kategori band. Men jag har svårt att tänka mig att det inte är bolagets mest lyckade signering.
Det är bara för mig att smyga ut det där extra esset ur rockärmen, för jag kan helt enkelt inte annat än ge skivan full pott (5/5). För även om skivan kanske saknar vissa omedelbara rockrökare, som man kunnat hitta på tidigare skivor, så tycker jag att helheten är så mycket jämnare. Det är inte en fråga om denna skiva hamnar på min topplista när året summeras, utan mer om det kommer att finnas någon som kan hota topplaceringen. Ett måste i varje skivsamling.
Dessutom kan man nu förnöjt konstatera att med de skivor gruppen
har i bagaget, både EP och fullängdare, så har man material nog till att sätta ihop en sjukt stark samlingsplatta, som min egen betygsskala inte skulle räcka till att betygsätta.
Sammanfattning:
Betyg: 5/5
Favoritspår: Open My Eyes & Rich and the Poor
Skivbolag: Earache Records
Release: Juni 2014
Bandet består av följande lirare:
Jay Buchanan (vocals)
Scott Holiday (guitar)
Michael Miley (drums)
Dave Beste (bass)
Tracklist:
1 Electric Man 3:20
2 Good Luck 3:18
3 Secret 4:41
4 Play the Fool 3:17
5 Good Things 5:56
6 Open My Eyes 3:55
7 Rich and the Poor 5:14
8 Belle Starr 4:35
9 Where I've Been 6:18
10 Destination On Course 7:06
Mer om Bandet:
Hemsida
Spotify
Support The Bands You Like!!
Etiketter:
Led Zeppelin,
Recension,
Rival Sons,
The Doors
tisdag 10 juni 2014
Dagens Musiktips :Molior Superum - The Inconclusive Portrait Singel
Göteborgs rockarna Molior Superum, vars debut jag recenserade här, och gav goda vitsord, har precis släppt en singel "The Inconclusive Portrait".
Den kommer att komma både som digitalt men även som vinyl.
Musiken är uppdelad i två delar och på part one delen kan vi dessutom höra gästsång av Joakim Segerfelt Stenby från Brutus
Det tungt svängande 70-tals bluesgroovet finns kvar, fattas bara annat. Låten är driven och ger en hint om att det som komma skall, är väl värt att hålla utkik efter. I planerna för framtiden finns även en EP senare i år, och en ny fullängdare under nästa år.
Mer om Bandet:
Facebook
Bandcamp
Den kommer att komma både som digitalt men även som vinyl.
Musiken är uppdelad i två delar och på part one delen kan vi dessutom höra gästsång av Joakim Segerfelt Stenby från Brutus
Det tungt svängande 70-tals bluesgroovet finns kvar, fattas bara annat. Låten är driven och ger en hint om att det som komma skall, är väl värt att hålla utkik efter. I planerna för framtiden finns även en EP senare i år, och en ny fullängdare under nästa år.
Mer om Bandet:
Bandcamp
Support The Bands You Like!!
måndag 9 juni 2014
Önskelistan - Båtdax
Sommaren är här och då blir man lite sugen på att ge sig ut till sjöss. Vilket i sin tur betyder att man behöver ett flytetyg av någon slag. Som tur är finns det en uppsjö med coola tingestar även för sjöliv.
För att följa bloggens tema så skulle man ju kunna tänka sig denna gitarrformade båt av Josh Pyke.
Eller varför inte en transparent kanot så man kan se vad som finns under ytan även när man inte snorklar.
Fast jag antar att det mer blir som i Frank Boelters fall, man får vika sig en pappersbåt till slut. :-)
För att följa bloggens tema så skulle man ju kunna tänka sig denna gitarrformade båt av Josh Pyke.
Eller varför inte en transparent kanot så man kan se vad som finns under ytan även när man inte snorklar.
Fast jag antar att det mer blir som i Frank Boelters fall, man får vika sig en pappersbåt till slut. :-)
torsdag 5 juni 2014
Vinyler som jag skulle vilja ha...eller inte
Ibland hittar man en vinyl under sina nätvandringar, som är så där sjukt snygg att man skulle vilja ha den bara för det. Skulle detta infalla med att musiken är det lite av magi.
Så är dock inte fallet med denna skivan från Mournful Congregation.
Skivan är ruggigt snygg, men jag kan inte förlika mig med musiken, eller för att vara korrekt, det är väl egentligen sången som stör mig mest. Vilket gör att denna skivan trots allt inte hamnar så högt upp på önskelistan. Jäklars!
Så är dock inte fallet med denna skivan från Mournful Congregation.
Skivan är ruggigt snygg, men jag kan inte förlika mig med musiken, eller för att vara korrekt, det är väl egentligen sången som stör mig mest. Vilket gör att denna skivan trots allt inte hamnar så högt upp på önskelistan. Jäklars!
onsdag 4 juni 2014
Spader Ess tänker högt om - Sabaton
Jag fick häromdagen ett litet pressmeddelande om att Sabatons senaste album, Heroes, är bland topp 10 säljande album i världen just nu. Grattis!
Även om jag inte tycker att det direkt är en dålig platta så kan jag inte annat undra varför?!
För så jäkla bra är den inte och för mig själv så kan jag komma på en lång rad bättre plattor/band som i rättvisans namn borde sälja bättre.
Dessutom, så vet ju alla som följt bloggen här och kanske då i synnerhet serien, Let The Good Times Roll..., att det redan finns ett album med det namnet från mitten av 80-talet, som i mina ögon och öron är ljusår bättre. Nämligen N.J.B.s gamla goding Heroes
Även om jag inte tycker att det direkt är en dålig platta så kan jag inte annat undra varför?!
För så jäkla bra är den inte och för mig själv så kan jag komma på en lång rad bättre plattor/band som i rättvisans namn borde sälja bättre.
Dessutom, så vet ju alla som följt bloggen här och kanske då i synnerhet serien, Let The Good Times Roll..., att det redan finns ett album med det namnet från mitten av 80-talet, som i mina ögon och öron är ljusår bättre. Nämligen N.J.B.s gamla goding Heroes
tisdag 3 juni 2014
Dagens Musiktips : Black Spiders - Stick It To The Man
Dagens musiktips är låten "Stick it To The Man" av Black Spiders. En riktigt skön låt som av någon anledning slog an en nerv i mig som fick mig att vilja lyssna The Fugs - "CIA Man". Och visst kan man skönja en viss likhet mellan dessa två låtar trots en lång tidsrymd mellan inspelningarna och att man kommer från olika sidor av Atlanten. Lite mer punk på Black Spider inspelningen gentemot Fugs lite mer Hippe framtoning. Men en gemensam attityd finns där. Bra låtar båda två.
Black Spiders - Stick It To The Man
Fugs - CIA Man
Black Spiders - Stick It To The Man
Fugs - CIA Man
måndag 2 juni 2014
Spader Ess Tänker Högt om Ghost
Ghost har avslöjat att man kommer att gå in i studion snart igen, och det ser jag fram emot. Mycket.
En annan sak som jag senaste dagarna blivit lite smått lycklig över, efter att ha sett nedanstående video med en liten amerikansk knatte från Little Punk People, som får chansen att intervjua en av dom namnlösa gastarna.
Egentligen flera saker i den videon som får mig att må bra.
Att det finns så pass öppensinnade människor även i det stora landet i väst, som faktiskt kan låta sin unga avkomma komma i närheten av så stor "ondska", som en namnlös gast i ett av de största blasfemiska banden (vilket underbart uttryck!) just nu, kan utstråla.
Killen, Elliot, gör ett väldigt bra intervjujobb och får till en och annan riktigt lysande fråga. Han ställer ibland bättre frågor än många vuxna intervjuare.
Och framförallt, att någon från bandet tar sig an en sådan här uppgift och dessutom tar den på så stort allvar. Trots att dom antagligen är rätt blasé efter allt galet turnerande som dom hållit på med de senaste åren. Denna namnlösa gast ger ett väldigt lugnt och belevat intryck. Jag blir helt enkelt glad över att vara landsman och tillika fan till bandet.
En annan sak som jag senaste dagarna blivit lite smått lycklig över, efter att ha sett nedanstående video med en liten amerikansk knatte från Little Punk People, som får chansen att intervjua en av dom namnlösa gastarna.
Egentligen flera saker i den videon som får mig att må bra.
Att det finns så pass öppensinnade människor även i det stora landet i väst, som faktiskt kan låta sin unga avkomma komma i närheten av så stor "ondska", som en namnlös gast i ett av de största blasfemiska banden (vilket underbart uttryck!) just nu, kan utstråla.
Killen, Elliot, gör ett väldigt bra intervjujobb och får till en och annan riktigt lysande fråga. Han ställer ibland bättre frågor än många vuxna intervjuare.
Och framförallt, att någon från bandet tar sig an en sådan här uppgift och dessutom tar den på så stort allvar. Trots att dom antagligen är rätt blasé efter allt galet turnerande som dom hållit på med de senaste åren. Denna namnlösa gast ger ett väldigt lugnt och belevat intryck. Jag blir helt enkelt glad över att vara landsman och tillika fan till bandet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)