Recension - Saxon: Unplugged and Strung up

Gamla NWOBHM fanbärarna Saxon släpper nu ett nytt album, Unplugged and Strung up. 
Eller nytt och nytt, det är en omtransformering och upp-putsning av lite gammalt material. En del omgjort till akustiska versioner, andra omgjorda med symfoniorkester och några enbart remixade.

Jag kan direkt slå fast att detta är en platta som i mina ögon riktar sig till den riktiga Saxonfanatikern.  För mig som tappade intresset för gruppen efter Power & The Glory (även om jag köpte en del av deras efterföljande skivor i ren förhoppning om att dom skulle bli bra igen), så ter sig skivan mest bara splittrad och ganska onödig.

Nä, det är nog bara det jag kan säga om denna skivan. Vet inte riktigt vad som ligger bakom ett beslut till en sådan platta? Möjligen att man vill ha något ute i handeln till ny turné. Särskilt som man nyligen släppt en rätt habil platta i Sacrifice. Så vi pratar ju inte om ett band som bara vilar på sina lagrar och normalt inte lutar sig tillbaka i återanvändnigsträsket. Därför blir det här bara mer underligt. Det är inte en katastrof, mer en gäspning. En skiva som inte riktigt vet vad den vill.

"Stallions Of The Highway" är en ganska snygg remix, som ger ett rejält uppsving tekniskt jämfört med originalinspelningen och Biff's röst är löjligt stark så här långt ner för motorvägen. Men det låten fått i produktionstekniskt uppsving har den förlorat i den ungdomliga charm som ändå måste ses som limmet i en sådan låt.

"Crusader", visst får den en pampig inramning i sin orkestrerade version som man väljer att kalla det. För min egen del kan det kvitta, då det aldrig varit en låt som jag gillat från början. Allt för pekoral och trots att den kom under den eran som jag var väldigt mottaglig för just svulstig muskelrock så fäste den aldrig riktigt. Dessutom måste jag säga att det orkestrala inslaget mest låter som synthpålägg i mina öron. Skall man göra sådana inslag vill jag nog ha det mycket fläskigare.

En till ommixning i låten "Battle Cry".

Sedan kommer klassikern "The Eagle Has Landed", återigen en orkestrerad version, tätt följd av flera andra låtar som fått en dos av stråkar, "Red Star Falling", "Broken Heroes" och  "Call to Arms". Helt utan mening om du frågar mig.
Dessutom har man till detta valt bland sina mest ostiga krigsromantiska låtar, första låten undantagen, för detta segment.
Sedan återigen ett par ominspelade låtar tills man kommer till det akustiska partiet som avslutar plattan. Detta kan väl i sig vara intressant för dem som vurmar för unplugged versioner.

14 låtar senare så är skivan slut. Äntligen. Visst, några av remixarna är väl hyggliga för sig, men på det hela taget känns skivan krystad och förvirrad. Även om det finns några godbitar sett till låtval, så är även det en smula underligt. Inte riktigt deras starkaste kort så att säga. Men det kanske är medvetet som man inte gett sig på dem för det hade kunnat bli oförlåtligt. Nu får skivan mig bara att längta efter att sätta på Denim And Leather eller någon annan av de tidiga klassikerna för att rensa öronen och bränna bort detta från minnet, och då i sina originalinspelningar för att vara på säkra sidan. Det är väl i och för sig en taktik.... På gränsen till att jag blir lite stött med tanke på att jag vet att dom kan...

Därför kan jag bara ge den 1 ess av 5 möjliga.

Sammanfattning:
Betyg: 1/5
Favoritspår just nu: Stallions Of The Highway 
Bolag: UDR
Release: 18 November 2013







 

Band:
Biff Byford
Nibbs Carter
Nigel Glockler
Paul Quinn
Doug Scarratt

Tracklist:
1. Stallions of the Highway (Remix) 3:36
2. Crusader (Orchestrated version) 6:41
3. Battle Cry 6:19
4. The Eagle has Landed (Orchestrated version) 6:07
5. Red Star Falling (Orchestrated version) 6:20
6. Broken Heroes (Orchestrated version) 5:48
7. Call to Arms (Orchestrated version) 4:27
8. Militia Guard 5:27
9. Forever Free (Re recorded version) 4:47
10. Just Let Me Rock (Re recorded version) 3:40
11. Frozen Rainbow (Acoustic Version) 4:05
12. Iron Wheels (Live Acoustic Version) 3:43
13. Requiem (Acoustic Version) 3:30
14. Coming Home (Acoustic Version) 3:17

Mer Info:
Facebook
Hemsida 
Spotify

Support The Bands You Like!

 

Fredagsbärsen

Fredag och bärs, a match made in heaven eller möjligen i helvetet om man får tro på Great Lake's Brewerie som menar på att man kan få sig en "a devilishly good time" med deras Devil’s Pale Ale.

Detta är inte det enda bryggeriet som herr Lucifer har varit framme och inspirerat till en och annan spirituell brygd. Även SanTan Brewing Company (läs den fort utan att läsa fel) har haft påhälsning av gamle bockfoten och blivit inspirerade till sin Devil's Ale.















Ser man till dessa två öl, som går i kategorin Pale Ale, så kan man tro att tro att det, trots att Lucifer oftast får representera den mörka sidan, låter betydelsen av sitt namn påverka valet av ölsort.
Men sjävlklart finns det undantag.
DuClaw Brewing Company har tagit fasta på det lite mörkare inslaget i sin Devil's Milk. Och för den som sedermera ångrar sitt tilltag att stjälpa i sig ohemult av djävulsnektar så har bolaget tagit fram ett motgift för den ångerfyllde, Repent. Misstänker dock att den inte minskar själva fyllan utan möjligen kan ge lite själsfrid tills fylleångesten slår till med full styrka.







God eller ond öl låter jag vara osagt, man lär inte snubbla över några av dessa på bolaget i brådrasket. Vi kan bara konstatera att det finns så mycket spännande öl därute i världen. Men kom ihåg att för mycket av denna varan kan få er att klättra på väggarna. Trevlig Fredag!

Recension - Left Lane Cruiser : Rock Them Back To Hell

I en tidigare recension av bandet Yidhra så drog jag slutsatsen att man ibland kan döma musik efter omslag. 

I dag skall jag nästan göra motsatsen. För baserat på omslag skulle det vara lätt att avfärda dagens band, Left Lane Cruiser som ett plojband.

Det är inte det att omslaget är fult som sådant, tvärtom, utan det handlar bara om dess utstrålning. Omslaget är gjort av den fantastiske William Stout, Vid en snabb blick kan det dock signalera att detta är någon form av ett rockigare Rednex. 
Men det kan vi glömma direkt. För skivan Rock Them Back To Hell är en rejäl dos av Amerikansk elektrifierad träskblues när den är som bäst. Det är LLC's sjätte platta och den första jag hör av bandet som helhet, innan har jag bara hört enstaka låtar.

Den som följt bloggen ett tag vet att jag är svag för den här typen av Blues. Den senaste tiden har bjudit både på Badge, Factory Brains, Larman Clamor och nu senast Dead Soul (Dead Soul skiljer sig lite med sitt mer elektroniska sound men hjärtat och rötterna är desamma) och nu kan jag alltså även lägga Left Lane Cruiser till högen av röjig Blues.

Bandet är en tvättäkta duo från Fort Wayne, Indiana, och dom spelar en rå, svängig och opolerad Blues med tonvis av känsla av Whiskyindränkta bilfärder in i solnedgången i min fantasivärld av Amerikansk söder.
Som ett soundtrack till första avsnittet av Niklas Mat.
Inte sett det programmet? Gör det.
Lyssna sedan på Left Lane Cruiser och kom inte och säg att ni inte, som jag, är sugna på att åka och besöka Sean Brock på hans restaurang Husk i Charleston och fara runt i en allt för stor bil, med LLC på hög volym.

Musiken rör sig från svängig boogie gung som i öppningsspåret "Zombie Blocked" till lite finstämt som i "Coley". Till detta serveras det ett lånkok av skönt distad gitarr, slide, stompande trummor och maniskt munspel. Allt nedsköljt med raspig sång och spritindränkta texter.


Jag misstänker att ni nu vid det här laget har listat ut att jag gillar skivan skarpt. Så det är väl bara att slänga sig över betygsättningen. Det blir 4 Ess av 5 möjliga. Tyvärr finns inte just denna skivan på Spotify ännu, men ni hittar deras äldre plattor där så det är kanske bara en tidsfråga. Tills dess får ni stå ut med detta smakprov.



Som en extra bonus, så skall jag dessutom erkänna mitt avund mot alla ni som bor i Göteborgstrakten. För ni har den 16:e November chansen att se dem live på Show Down. Lyckliga er!

Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår just nu: Zombie Blocked och Coley
Bolag: Alive Records
Release: September 2013





Band:
Freddie J IV (vocals, guitars)
Brenn "Sausage Paw" Beck (drums, trash, hollerin')

Tracklist:
1 Zombie Blocked
2 Electrify
3 Neighborhood
4 Juice To Get Loose
5 Overtaken
6 Be So Fine
7 Jukebox
8 Coley
9 Paralyze Ya
10 Righteous

Mer Info:
Facebook
Spotify

Support The Bands You Like!

Recension - Nick Cave : Annexet 2013-11-06

Tjolahopp vilken afton. Att äntligen efter nästan 20 års väntan, för mig och frugan, få se Nick Cave på scenen, bara det är en ynnest om någon.

Förband var Shilpa Ray som normalt backas av sina Happy Hookers. Dock verkade dom jobba på Malmskillnadsgatan denna kväll, för nu körde hon ensam och kompade sig själv på handpumpad Hare Krishna orgel (Harmonium). Tuff liten tjej med en otroligt stor röst och bra låtar. Hon har en skön och sval närvaro, men det blir tyvärr lite enformigt med bara komp från harmoniumet. Eftersom det låter dragspel blir det lite Benny Andersson över det hela efter en stund.

Bild lånad från Kulturbloggen.com

Efter en stund med mellanspelsmusik, som nog måste vara den sämsta jag någonsin hört, så är det så dags för Mannen för aftonen och hans band. Nick Cave And The Bad seeds.
In på den stämningsfullt ljussatta scenen kliver en svartklädd Nick Cave med band.
Nu har jag ju inget att jämföra med, men i mina ögon verkade Nick i högform, även om rösten tog stryk mot slutet och det blev lite småfel här och där. Hur eller hur, man kliver upp på scenen inför ett utsålt Annexet och dom är helt klart efterlängtade. Väldigt blandad publik, med liten tonvikt på äldre män.

Musiken spände från det skiraste lugna till bombastisk kaospunk. Från vän vals till bluestyngt rårock med fullt ställ. Massor av poesi och vackra, stundtals underfyndiga texter. Nick och bandet lirar på, publiken är på. Det blir lite allsång, lite skratt och mycket känsla. Och massor med bra låtar. Låtarna är givetvis plockade från tidigare års klassiker, men även en hel del nya låtar från senaste plattan Push The Sky Away. Däribland "Mermaids" som Nick presenterade som att han skulle spela en klassiker, även om det är sa att vi inte vet det ännu. Låten är dock bra på skiva och var ännu bättre live. Förutom Nick själv så var det multiinstrumentalisten och den stolte skäggbärande Warren Ellis som stack ut lite extra på scenen med sitt fiol och flöjtspelande.

Kvällens fyrtal i Ess:
Låtarna: "Red Right Hand", "The Mercy Seat", "Stagger Lee" och "West Country Girl"bara för att nämna några.
Dansen: Nick Cave har ett underbart rörelsemönster på scenen som jag för att kunna beskriva måste låna ett ord myntat av Jonas Cramby: Full-gubbe-på-Västerås-big-meet-parkeringen-dansen kombinerat med stiliserade poser.
Scennärvaron:  Nick Cave har en otrolig utstrålning och hans scennärvaro är total, vilket borgar för en rejält god publikkontakt.
Domedagsklockan och Kaoset: När klockan klämtar i "Red Right Hand" då får eders Spader gåshud (eller Ståpäls för att Gunde Svan skall fatta). När Bad Seeds flyter in och ut ur sina kaotiska urflippningar, då blir det ännu mer gåshud.

Finns det något jag kan klaga på så är det att "Jangling Jack" inte spelades, annars är jag mer än nöjd. Toppkväll!



Tack till er som filmat och fotat och som jag snott material från. :-)

Önskelistan - Skivaffär

Hur coolt vore det inte att ha en egen skivaffär i London? Ett alldeles eget vinylparadis i den Europeiska musikens huvudstad?

Nu kan du det. Enligt den här artikeln från NME, så är On The Beat Records i London till salu via Ebay till det facila priset av 300.000 pund. Låter inte så illa faktiskt. För den som är sugen, här är annonsen.

Jag lovar att titta förbi om någon köper den.

Recension - David Park : Until I'm Done

Här har vi en riktigt udda fågel i hårdrocksskogen. Sprungen ur Dalarna ger David Park ett ansikte till hårdrocksbanjon genom sin skiva Until I'm Done.

 Så, om tanken på Rockabilly kryddad Kojazz i hårdrockstappning, Hård Bluegrass som ibland blir lite skönt prutthurtig, ja då är det bara att kuta till skivhökarn och lätta på lädret, för då är det här en skiva för dig.






Jag skall inte ljuga, det är till en början lite skumt, men så tyckte jag även om Eddie Vedders Ukulele Songs i början , men den har blivit en favorit med tiden. Kan sedan Conny Bloom ge hårdrockssitaren ett ansikte, så kan väl David Park ge hårdrocksbanjon ett.

Så hoppa upp på hästen och följ med på en tur till Vilda Dalarna för en ny upplevelse. Om man ser förbi countryelementet i musiken så är grunden riktigt skön och kompetent bluesfylld hårdrock. Det närmaste jag kan komma på är väl känslan av Bon Jovis "Wanted Dead Or Alive" eller Left Lane Cruisers (kanske kommer något mer om dem senare) i ett möte med Soggy Bottom Boys, för att beskriva hur det låter med rocktermer.

Betyg då? Ja, det är inte så enkelt. Det sticker ju ut lite, men gör det det på ett positivt sätt? Ja, jag tycker ändå det. Det är bra gjort, det svänger och har glimten i ögat. Dock vill jag lägga in en brasklapp för framtiden, jag vet inte om det är kul nog för en karriär att göra bonnarock på det här sättet. Men jag kan ha fel, fasiken, se på Sabaton, dom har mörsat ut svulstig krigsrock i eoner nu (känns det som) och det verkar inte finnas någon ände på det.
Så varför inte?
Men det får bli en triss i ess för David Park. Men då med lite av nyhetens behag över det hela.

Jag har tyvärr ingen video med David Park att visa, utan tar tillfället i akt att i stället visa en annan video, som kombinerar Bluegrass med hårdrock, fast lite åt andra hållet, att man hör Bluegrass av hårdrock i stället för som David, hårdrock av bluegrassen.



Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: Private Paradise, Countryboy
Skivbolag: Dreddful Music 
Release: 20:e November

 




Bandet består av följande lirare:
David Park - Sång, Banjo, gitarr
Danne McKenzie (ex-Mustasch) - Trummor
Conrad Boqvist - Gitarr
Magnus Josefsson - Gitarr
Martin Wilhelmsson på ståbas.

Tracklist: 
1. Until I'm Done 3:37
2. The Ballad of David Brown 3:08
3. Regretting Song 3:16
4. Private Paradise (ISRC: SE3J41200205) 5:16
5. Hardcore Truckin' 3:16
6. I don't Believe 4:30
7. Countryboy 3:35
8. One on One is Three 4:20
9. Mandatory Suicide 4:19
10. Now I never will Know 4:28

Mer om David Park:
Facebook

Polar'n Pers guldkorn - Smash Into Pieces

Smash Into Pieces från Club 700 (bild från bandets hemsida)

Jag kan inte låta bli att söka upp Örebroarna i Smash Into Pieces efter deras spelningen på Fryshuset, där grabbarna agerade förband till Alter Bridge. Jag skulle vilja kalla konstellationen för en "perfect match" eftersom Myles Kennedy & co är ett favoritband för både mig och bandet och musiken dom själva spelar representerar Sveriges just nu kanske starkaste band i samma kategori.

Jag pratar med basisten Viktor Vidlund från Smash Into Pieces om gigget, framtiden och om hur dom ska flytta fram sina positioner. "Det var jävligt fett att spela med Alter Bridge. Spelningen på Fryshuset är ju tillsammans med Metallsvenskan (2010, med Raised Fist, Sabaton och Twisted Sister) största gig vi gjort, men det här var snäppet bättre!", säger Viktor. Det är lätt att förstå upplevelsen. Det är lätt att unna dom just dem denna spelning.



Bandets line-up spikades då värmlänningen Per Bergquist (gitarr) anslöt. Vintern 2008 lades deras första låtar ut på MySpace och prägeln från den melodiösa amerikanska hårdrocken har varit genomgående tydlig. Låtarna och inte minst bandets fantastiske sångare, Chris Adam Hedman Sörbye, är som gjord för stilen... Lyssna på demo-spåret "Angel" (klippet nedan) som andas Alter Bridge, men inte nådde till första plattan "Unbreakable" (2013) eller "Fading" (deras första utlagda låt som avslutar plattan)...

Resan har gått undan via TV-programmet "Talang" (TV4, 2009) och kontrakt med Göteborgsbaserade skivetiketten Gain. "För något år sen hade jag inte ens varit utomlands och nu har vi bokningar att göra show case i Japan under november och Europaturné med Amarathe i vår.", Viktor fortsätter, "Att spela med Alter Bridge var en dröm och Japan har varit ett resmål jag bara kunnat fantisera om", jag avbryter "Då verkar det ju gå i rätt riktning?" och Viktor håller med, "Det är galet, fler drömmar på rad som uppfylls!"



Ett ögonblick som Viktor gärna lyfter fram är releasefesten för plattan som lockade 800 personer på Conventum Club 700 i Örebro. "Hur fan lyckas man dra så många till släppet av en debutplatta?", undrar jag mäkta imponerad, men ganska snabbt förstår jag att det är envishet och "mun till mun"-metoden som tillämpats med framgång. Det ger ett skimmer av målmedvetenhet, uppslutning och engagemang. Jag blir glad över entusiasmen. Jag blir glad över signalerna jag hör, till exempel kring enkla resonemang om musikscenen, inspelningstekniker och keyboardpåläggen. "Ni har inte funderat på att plocka in en syntare?", frågar jag. Viktor blir först lite ställd, men svarar sen "Nej, det har inte ens varit en fråga, Benjamin (Benjamin Jennebo, gitarr) och Per gör låtideérna från grunden, ibland lägger dom på keyboard, det är slingor vi tar med live, bandet funkar bra så!"

Bandet växer verkligen live, där påläggen inte ges samma utrymme (som i studioproduktionen) och Viktor hänger på, "Vi har hört det flera gånger, många verkar tycka så..." Från mina fösta lyssningar på bandet via radiostationen Bandit 106,3 begav jag mig till sjöss för att se bandet på Close-up kryssningen november förra året. I båtens pianobar satt bandet och spelade unplugged. Musiken gick hem direkt hos mig. Efter några ordväxlingar på däck droppade jag något om likheten till Alter Bridge och killarna var inte sena att uppskatta min liknelse. Dom berättade att det var en av deras stora inspirationskällor och onekligen representerade bandet något som nådde genom min salongsberusning...



När vi avrundar samtalet nämner jag deras styrka att sätta musiken både elektriskt och akustiskt och Viktor säger att det varit en förutsättning att spela opluggat för att kunna göra bl a båt-giggen och spela "så mycket som möjligt", sen garvar han och säger att det kanske inte kan göras för ofta på grund av Isak Snow (trummor), "Hans fingrar och händer brukar blöda efter ett opluggat set, men vad gör man inte för att få spela?"

Jag släpper samtalet där. Med skivsläppet "Unbreakable" och andra singeln, trallvänliga "A Friend Like You" (klippet ovan), uppföljaren till tuffare "Colder" (klippet högst upp i artikeln) har bandet något stort på gång, det är jag säker på. Jag vill hur-som-helst uppmuntra er att lyssna på dessa unga talangers alster och framförallt att pusha för att gå och se dom levande, Smash Into Pieces är ett guldkorn jag gärna lyfter fram...

/Polar'n Per

Tre starka kort med Smash Into Pieces:
1. Spelglädjen
2. Melodierna
3. Att dom inte spelar covers (med ett ursäktat undantag där Abbas "Happy new year" hyvlades av på ett nyårsgig i Gävle)

Mer om Smash Into Pieces:
...på Spotify
...via webben

Gästbloggning part tre

Då var det dax för mitt tredje inlägg i min Gästbloggningsserie på plats på Tune Of The Day. Hoppas ni gillar det.
"Because I Used To Love You, But It's All Over Now"

Denna gång är det Kiss som står på tur för rakning. Hoppas ni gillar det.

Vinyler som jag skulle vilja ha... - Nakenchock på vinyl

...om jag fortfarande samlade.

Inte nog med att Mammoth Mammoth! skall ge sig ut på vägarna tillsammans med The Quill om ett par dagar, dom passar dessutom på att släppa en limeterad Nakenchock på vinyl. Snygg är den i alla fall.

Skivan kommer att släppas i 300 ex. till det facila priset av 28 Euro hos Napalm Records. Är det dumdristigt av mig att tro att denna skiva kommer att sälja som smör i solsken?

Spader Ess Nostalgitrippar - Nick Cave

En liten snabb nostalgitripp runt Nick Cave, framför allt för att det imorgon Onsdag äntligen är dags att gå att se honom live.

Det var min kära fru som satte honom på min radar ganska omgående när vi träffades och började jämföra musiksmaker. Vilka till synes var ganska diametralt motsatta varandra, eftersom hon kom rakt från industrisynthen och jag från hårdrocken/Heavy Metalen.

Det blir som sagt första gången jag ser Nick Cave live på scenen, men det är inte första gången jag ser honom live. Jag höll på att springa omkull honom på gatan för en massa år sedan när han var i stan. i var ett par jobbarkompisar som var jäktade ut på lunch och vi vek snabbt om ett hörn vid Stureplan och där var han gående ner för gatan med en dam vid sin sida. Själv höll jag på att krocka ed honom, och polarna som inte hade en aning om vem det var, undrade varför jag blev alldeles stum och paralyserad. - Det var ju Nick Cave var ungefär det enda jag fick ur mig. Starstruck anyone? :-)

Efter en del bollande med olika skivor, så satte hon på Nick Cave & The Bad Seeds : The Good Son och låten "The Ship Song". Pang! Instant love! Och jag har aldrig sett tillbaka sedan dess. :-)

Jag skall inte ljuga och säga att allt som herr Cave gjort är super, det är han allt för experimentell för, men han är aldrig ointressant. Dock mesta hem hos mig. är han för det mesta ruggigt bra. Musiken löper från stämningsfull till bombastisk och rockig. Texterna och musiken har så gott som alltid ett mörkt drag och det går för det mesta hem hos mig.

Andra plattor som är väl värda att utforska:

Your Funeral.....My Trial

Redan titeln sätter en stämning som inte är helt ovanlig för Nick Cave och hans vapendragare, Ond Bråd död. Roligt inom populärkultur, inte så kul i verkligheten, så det är skönt att få hålla den där.








Let Love In

Kanske hans bästa platta i mina ögon. Otroligt bra. Inte en svag låt. Det enda som går att säga är, Lyssna!








Murder Ballads

Den mest kända skulle jag tro, framför allt för singeln "Where the Wild Roses Grow" tillsammans med Kylie Minouge. Spelades flitigt på MTV på den tiden då man fortfarande var en musikkanal. Men även för skivans andra singel tillsammans med PJ Harvey, "Henry Lee"


The Boatman's Call

Ännu en fantastisk skiva, som dessutom innehåller en av världens bästa kärleksballader, "Into My Arms" och ännu en lugn pärla i "People Ain't No Good".








Vilket för oss till den senaste plattan Push The Sky Away.

En mäktig platta som bara befäster Nick Caves ställning som rockpoet. Flera låtar som jag ser fram mot att få höra live.





Så, med ett stort tack till min älskling, för att hon finns och ständigt inspirerar, så kör jag "Into My Arms"och hoppas på en dunderkonsert imorgon.

Önskelistan - Rock Science + Motörhead = Sant!

Det lackar mot jul vilket gör att det hög tid att vässa sin önskelista inför högtiderna, samtidigt är mycket Motörhead just nu, både positivt och negativt.

På den negativa sidan har vi den fortsatta hälsoproblematiken som ännu en gång satt käppar i hjulen för turnerandet. Trist, och jag hoppas att Lemmy kryar på sig så att vi åter kan se dem på en scen nära dig. Även om jag börjar fundera i samma banor som jag vet att vissa delar av bandet redan varit inne på, att man kanske skall spela lite mer sällan, på större arenor. Lemmys devis annars att ta rockcirkusen ut till folket var dom än befinner sig har funkat bra hittills, nu kanske det är fansens tur att ta sig till cirkusen i stället. Nog om det, över till det positiva.

Där hittar vi en splitter ny platta som visar att även om Turnébussen fått problem, så är det inget problem i studiomaskineriet.
Bra låtar till en bra platta ännu en gång.
Dessutom har man tillsammans med folket hos speltillverkaren Rock Science gått ihop och skapat en egen variant av spelet, nämligen Rock Science Motörhead Game.
Så för alla Motörhead-professorer som vill ha chansen att briljera på ämnet Motörhead, finns det bara en väg att gå. 59 Euro ligger priset på. Så det är bara att göra plats i Julklappsstrumpan om man inte heter just Lemmys då, för hans del kan det ju lika gärna bli en  födelsedagspresent.

GE MIG NU!

Recension - Fangs Of The Molossus

Redo för lite Italiensk Psykedelisk Doom? Fangs Of The Molossus, en kvartett sprungen ur den Florentinska natten.

Gruppen blandar klassisk Doom med lite psykedeliskt och ockult invävt. Jag skulle vilja påstå att det är i det närmaste instrumental musik, även om det finns inslag av sång och inklippt filmdialog i musiken. Men den har en så pass tillbakadragen position i framförandet att det blir musiken som blir den stora behållningen. Särskilt då sånginsatserna är sparsamma och kanske inte de starkaste, men trots det sätter sin stämpel och stämning på det hela.



Man öppnar skivan med låten "Caligula" som hämtar sin inspiration från just filmen med samma namn. Att man är just inspirerad av film kan man se i videon nedan, "Cult Of The Witch Godsess" som antyder att FOTM:s musiköver lag är väldigt inspirerad av gamla Kult-skräckrullar och det är ju inte så dumt ibland. Och det är nog som ett fiktivt soundtrack till just gamla kultrullar som deras musik skall upplevas. Det är inte musik för massorna, utan mer för den lite mer specialiserade lyssnaren.





Det är inte det bästa jag hört, inte ens det bästa jag hört i genren, men det har ändå sin charm som det inte går att ducka för. Dock ser jag nog att vissa saker bör utvecklas inför framtida skivor, om man skall lyckas hålla mitt intresse och inte bara bli en spännande kuriositet i skivsamlingen, såsom sången. På denna skiva tycker jag att det håller bra som man valt att göra, men i långa loppet måste det nog till lite mer, för det är många som är duktiga på just sådan stämningsmusik, samtidigt som kundunderlaget är lite snävt.

Ett klart spännande och lite rolig bekantskap, som jag trots att det inte är på topp kan rekommendera, men betänk då att detta inte är allas kopp av The. Så därför blir det en allmänt hållet 2 ess av 5 möjliga. För en doomfanatiker eller kultfilmsaficionado skulle jag nog vilja höja betyget ett snäpp till en 3:a och då mest för att det just är en spännande kuriositet.


Sammanfattning:
Betyg: 2(3)/5
Favoritspår just nu: Cult Of The Witch Godesses och I Drink Your Blood
Bolag: Zoltan Records
Release: 2013






Band:
Amp Zilla - vox, guitar & space FX
Count J. Vendetta - guitar & space FX
Daemon Nox - bass
Iako - drums

Tracklist:
1. Caligula
2. Cult Of The Witch Godesses
3. I Drink Your Blood
4. O Fera Flagella
5. Dead King Rise

Mer Info:
Facebook

Support The Bands You Like!

Spader Ess Nostalgitrippar - Dio

lånad från mycket talangfulle Deathfeniks

Ännu ett nedslag i nostalgiträsket. Denna gång tar vi oss en titt på en av rockens största röster i miniförpackning, Ronnie James Dio.

Mitt första möte med Dio var antingen som frontman i Rainbow eller Black Sabbath. Vilket band som jag hörde honom först med, är lite osäkert, det var ett tag sedan och jag gillar dem lika mycket.

En sak kan man dock snabbt konstatera när det kommer till Dio och hans olika engagemang i kultband, han har en förmåga att sticka ut och höja ett band.
Som Rainbow, ett band som även om det sällan var dåligt och innehöll en och annan legendar på annat håll, så har var dom aldrig så bra som under Dio åren.
Även när det kommer till Black Sabbath så kan jag inte ducka för att hur mycket jag än gillar originaluppsättningen (egentligen går det inte att jämföra) med Ozzy på sång, så håller jag Dio-versionen av Black Sabbath för snäppet vassare i viss mån. Originalet  har en helt annan charm och det faktum att man mer eller mindre definierade en helt egen genre (och vilken genre sedan!) , men Dio-plattorna har ett helt annat mörker, hårdhet och kvalitet.
Det är inte förrän Dio kommer med i gruppen som man verkligen lever upp till sitt mörka rykte. För hårdrar man Ozzy åren, så handlar texterna ofta om mörker, men sett utifrån, medan jag upplever Dio tiden som ett mer omfamnande av mörkret. Dessutom var det en lagom, men nödvändig förändring för att sångarbytet skulle fungera i ett så pass tongivande band.
Säga vad man vill om Sharon Osbourne, det var ett genidrag från hennes sida när hon föreslog Ronnie som ersättare till Ozzy.

Som jag sade innan, det är helt enkelt lite oklart tidsmässigt vilken del av Dio jag först upptäckte. Dock har jag mer tydliga minnen av när jag upptäckte Dio under sin egen flagg.
Det var i en skivaffär i Västervik, på våren 1983. Holy Diver skivan hade precis landat i butiken och man hade inte ens hunnit ställa ut skivan i butiken. Killen bakom disken satte precis på skivans titelspår medan jag och Polarn "Klacke", stod och bläddrade i backarna. Redan vid introt till "Holy Diver" var det kört. När sedan låten i sig pumpade igång var det bara att fort springa fram till disken och fråga vad fasiken är det här som hörs i högtalarna. Behöver jag säga att det var ett impulsköp som man aldrig ångrat den dagen?
Ännu en liten anekdot runt denna skivan. Det var inte bara "Klacke" och jag som blev slagna av blixten när vi hörde plattan. En annan polare "PeKå" blev svårt biten av musiken första gången han hörde den. Dock gick det över fort när han såg omslaget. Även om han alltid försökte förneka sin ganska religiösa uppfostran, så brukade det skina igenom när han såg skivomslag av denna typen (vilket måste ha varit en svår tid för en metallskalle under denna tidsera). Efter det var skivan helt enkelt skit. :-)

Även om det tidigare materialet som herr Dio var med på, verkligen hittade hem hos mig, och att jag faktiskt gillar det mesta han har gjort, så kan jag trots det inte kalla mig någon fanatiker. Viss från första Rainbow plattan, vidare till Black Sabbath och genom Dio åren fram till Lock Up the Wolves, så köpte jag alla plattor. Dock blev den sista skivan jag köpt av Dio just Lock Up The Wolves (som jag har i en snygg promoutgåva). Därefter har jag mest sporadiskt följt honom, men ser honom ändå som en av dom stora.

När det kommer till skivor som är ett måste med Ronnie James Dio bakom micken, förutom ovan nämnda Holy Diver, så skulle jag vilja säga alla egentligen.
Men måste man krympa ner scopet lite så är dessa oumbärliga för mig (även om jag numer saknar en del av dem i skivsamlingen (skulle aldrig sålt vinylerna (hur många gånger skall jag tjata om detta)).

Första plattan med Rainbow. Det må ha varit Richie Blackmooores skötebarn, men det var Dio som satte prägeln. Låtlistan på denna plattan är skrämmande bra och här cementerade man verkligen symbiosen mellan rockmusik och Fantasy, som jag antar man har Dio att tacka för till mångt och mycket. Det enda jag skulle vilja ha annorlunda är i så fall omslaget. För även om uppföljande skivan Rising inte är fullt lika stark musikaliskt så har den ett av rockvärldens mest klassiska omslag, skapat av den fantastiske Ken Kelly. Men det har kanske inte mer med Dio att göra än just kopplingen till Fantasy.

Sedan har vi ju även  skivorna tillsammans med Black Sabbath. Ofrånkomligt, om än lite fantasilöst, men det är inte mitt fel att man lyckades skapa två så mörka och hårda klassiker och till det ett lika episkt live-album. Skyll inte på mig!


Båda plattorna är helt fenomenala, helt enkelt. Med en helt annan råhet och brutalitet än de tidigare alstren, även om man givetvis har Tonys feta och mörka riff i botten. Helt enkelt en värdig fortsättning på ett lysande band. Dessutom så kommer Dio med en ny vinkling textmässigt som även den, gör att bandet tar en naturlig glidning åt ett lite annorlunda uttryck. Och Liven sammanfattar allt på ett underbart sätt.

Sedan kommer vi till slutklämmen, den sista plattan som Dio var med på innan sin allt för tidiga död, Heaven & Hell : The Devil You Know. Återigen en platta som jag gillar skarpt. Det enda jag tycker är synd är att den inte fick spelas in under sitt rätta namn, Black Sabbath. För det är vad det är i mina ögon.

Dessutom har vi som hårdrockare fått ett och annat av herr Dio bortom just hans röstresurser. Må så vara att han inte är egenuppfinnare av det, men på något sätt blev han dess flitigaste marknadsförare. Jag tänker på hornen och ovan nämnda koppling mellan rockmusiken och fantasy.

Tack Ronnie för alla sköna stunder, både gångna och kommande, för Dio är någon man bör lyssna på då och då, i evighet, Amen.

 Long Live Rock And Roll!

Recension - Yidhra : Hexed

Kan man döma ett album efter sitt omslag? Om man kan det, så skulle Doom rockarna i Yidhra med sitt album Hexed vara årets bästa platta. För det är ett brutalt vackert omslag som slår an både ton och förväntningar.

Jag kan börja med att konstatera att risken att detta spelas i kommersiell radio är försvinnande liten, men å andra sidan så betyder det ingenting i sammanhanget. Det är inte mycket från den råare Doom genren överhuvudtaget som letar sig dit. Och ärligt talat, är det inte lite så vi vill ha det.

Det är inte heller varje dag som jag vältrar mig ner i Doomträskets svarta vatten, det gäller att vara på rätt humör för det.
Yidhra är för mig en helt ny bekantskap. Bandet består av fyra snubbar som är baserade i Los Angeles. Musiken som levereras kliver in och arbetar inom sina genremallar, men utan att bli ett tråkigt plagiat. Detta är en svår genre att inte falla i fällan och bli långtråkig och den balansgången lyckas man med. Det är långsamt. Det är tungt. Det är suggestivt. Det är mörkt. Precis som sig bör. Namnet Yidhra är taget från ett kvinnligt väsen i Cthulhu världen, Drömhäxan. Lovecraft är en återkommande inspirationskälla då flera av låtarna har koppling till honom.

Musikaliskt far tankarna iväg mot Saint Vitus och det är en hel del små Black Sabbath detaljer invävda, i framför allt, gitarrspelet. Kvartetten lyckas verkligen musikaliskt förmedla just den ödemättnads känsla som omslaget sätter. Man håller grunderna väldigt enkla och skapar i stället en väldigt organisk men medryckande känsla. Man väver dessutom in lite stämningshöjande ljudeffekter här och där. Det är snyggt, väldigt snyggt. Yidhra lyckas skapa en atmosfär av lurande obehag på gränsen till skräck.
Trummorna ligger effektivt och distinkt, basen är som om den vore strängad med extra tjocka och sladdriga resårband och på det en ruggigt mörk och fuzzad gitarr som stundtals brister ut i klara och snygga solon.
Sången är ett kapitel för sig, den som läst bloggen vet att jag inte är överdrivet förtjust i growlande. Men här närmar man sig det utan att riktigt gå över gränsen. Dock måste jag erkänna att jag gillar det hela bäst när sången är mer normal som i mitt partiet i "Dagon" t.ex. Då upplever jag att Ted närmar sig en sångmässig kombination av Peter Steele och Andrew Eldritch och det mina vänner är inte dumt.

Betyget blir lite kluvet.
Hade jag varit en total Doom-skalle hade det blivit riktigt högt.
Nu är jag inte det, utan dväljs enbart sporadiskt i dessa sumpmarker, och det reflekterar mitt helhetsbetyg som blir 3 starka ess av 5. Helt ok med andra ord, men kanske inte en fullträff. Skulle jag däremot bara sätta betyget enbart utifrån Doomperspektivet så skulle jag nog fått trolla fram ett extra ess ur rockärmen.
Mitt råd blir således, att gillar du Doomgenren det minsta så bör det här vara en av skivorna i din samling. Absolut. Så med det i åtanke så kan man konstatera att ja, åtminstone i detta fallet så kan man döma skivan efter omslaget.

Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: Dagon, Witch Queen
Skivbolag:
Release: 13:e September 2013






Bandet består av följande lirare:
Ted Venemann: Vocals/Theremin
Dave Krocker: Guitars/Vocals
Thomas Harris: Bass
Chris Hannan: Drums

Tracklist:
1. Witch Queen 08:26
2. Oath Breaker 06:09
3. Blood is the Harvest 05:18   
4. Raven's Flight 10:30
5. Ancient Ones 06:26   
6. Conquest for Nova 08:30
7. Mai-cob 05:48
8. The Lament of Longinus 06:10
9. Dagon 08:48

Mer om Yidhra:
Hemsida
Facebook
Spotify

Support The Bands You Like!!

Dagens Musiktips - Supralunar : Nine Candles

Ett av de band som jag hade hoppats skulle släppa album i år, Supralunar, har tyvärr blivit försenade med sin skiva, men man är i startgroparna och så fort allt faller på plats så kommer man att komma med sin fullängdare. Den som väntar på något gott....

Under tiden vi väntar så släpper man  idag sin senaste video, "Nine Candles", lite lugnare än videon som var Dagens Musiktips förra gången det begav sig, men fortfarande en riktigt bra och fet låt som bara ökar önskan att höra resten. För att inte tala om hur skön videon är.
Har inte haft nöjet att se dem live heller, men någonting säger mig att det kan vara en rätt ösig tillställning, så det är väl bara att lägga till det till önskelistan.



Mer info om Supralunar:
Facebook
Hemsida
Dessutom kan du höra tre av låtarna på kommande albumet på Soundcloud. Förresten, nämnde jag att jag ser fram mot fullängdaren? :-)