Polar'n Per ser Guns N' Roses

När Guns N' Roses kliver på framför 55000 nostalgiker på Friends arena förväntas just en stor dos nostalgiska värden värdigt serverade. Det vi i publiken ges är definitivt värdigt, men där låtar och solon levereras mer eller mindre utan mellansnack tillsammans med en vilja att spela som inte kan förbises. GNR vill inte vara nostalgiska, även fast det är svårt att undgå.

Med inte mindre än 4 st låtar från den senaste (!) både utskällda och hånade plattan Chinese Democracy (2008) och en AC/DC-cover (Whole Lotta Rosie) visar Axl utrymmet han vill ha, tillika ges Slash motsvarande ytor att brodera ut sitt gitarrspel i snygga solopartier.

Det är faktiskt i detta rollspel jag finner spelningen oväntade behållning. Det känns som dessa två ikoner för första gången gjort upp om något, att de ger varandra ett utrymme de båda faktiskt förtjänar...

Det är här det skapas synergier! Ett plus ett blir tre...

En av kvällens bästa låtar är "This I Love" där Axl Rose får briljera sina höga toner och Slash addera en extra dimension till låten med sitt signatur-Gibson-sound...

Musikaliskt är GNR-maskineriet (!) vi får se välsmort. Jag skulle nästan säga fantastiskt även fast Kompisvallens (Friends arena) kassa aukustiska förutsättningar spökar framförallt i inledande "It's So Easy" och "Mr. Brownstone" som orättfärdigt svärtas ned med kakburksekot i arenan innan ljudteknikerna lyckas manövrera för folkhavet i detta betonghelvete...

Om bandet äntligen fungerar, så kan inte samma sak sägas om logistiken runt detta spektakel. Kollektivtrafiken är under all jävla kritik. Jag pratar om en pendelstation som stänger ytterdörrar pga folktryck under glestrfiken som råder under spöktimmarna, ett fåtal bussar visar fuck-jävla-you genom att föraktfullt bara åka förbi sina hållplatser där folk väntar och en helhetsupplevelse som får sig en riktig törn while the guitar inte-längre-så-jävla-gently weeps...

Betyget för gigget är fyra svaga ess (av fem), jag saknar kanske en hel del ungdomlig energi, men får betydligt mer än förväntat!

/Polarn Per

Set list:
It's so easy
Mr. Brownstone
Chinese democracy
Welcome to the jungle
Double talkin' Jive
Better
Estranged
Live and let die (Wings)
Rocket queen
You could be mine
Attitude (Misfits)
This I love
Civil war ("Voodoo Child" outro)
Yesterdays
Coma
Speak softly love (Nino Rota)
Sweet child O'mine
My Michelle
Wish you were here (som gitarrduett, Pink Floyd)
November rain
Whole Lotta Rosie (AC/DC)
Black hole sun (Soundgarden)
Knockin' on heaven's door (Bob Dylan)
Nightrain

Encore

Sorry
Don't Cry
The seeker (The Who)
Patience
Paradise city

Recension - Madame Mayhem : Now You Know

Sett till bandnamnet, Madame Mayhem, så hade jag nog förväntat mig något lite brutalare och råare än den musiken som bjuds på senaste plattan Now You Know. Som är det första jag hör från henne. Och trots att skivan innehåller en hel del namnkunniga musiker som backar upp Madame, såsom Ron "Bumblefoot" Thal (Guns N Roses) och Billy Sheehan (Mr. Big, Winery Dogs) för att nämna några, och att fröken Mayhem kan sjunga, så går inte det här hem hos mig alls.







Det är för putsat och slätstruket. Känns som man mer riktat in sig på att bli radiovänliga och vara lagom farliga för att en yngre Amerikansk storpublik skall kunna ta det till sig. Inte jättedåligt, men lika spännande som torkande färg. Eller som Nightwish om du frågar mig... Tråkigt men sant. De få live-videoklippen man kan hitta på hemsidan visar att det kan låta lite mer spännande på scenen, men denna skiva ger inget av det för min del.



Sammanfattning:
Betyg 2/5
Favoritspår: Inget
Skivbolag: Metalville
Release: 26:e Augusti 2016

Hemsida
Facebook

Polar'n Per recenserar Metal Church platta XI

Metal Church - XI (2016)

Tillbaka på sång är Tim Howe. Hans bitskt arga stämma är precis så jag vill ha Metal Church serverade om jag själv får välja. Inledande "Reset" sätter av där jag ganska omedvetet lämnade bandet någon gång i mitten eller slutet av 90-talet.

Bandets storhetstid sammanfaller med denna period där jag ofta fick känslan av att bandet hölls tillbaka och samtidigt surfade med i Metallicas bakvatten. Dåvarande gitarristen John Marshall (fd Metal Church) var gitarrtekniker åt ingen mindre än Kirk Hammet och täckte för James Hetfield efter missödet med pyroteknik i Montreal '92. Under samma spelning där Metallicas gig olyckligt kortades, startade Axl Rose upplopp under Guns'n'Roses gig och inledande Faith No More framstod som det normalare av dessa band.

Jag gillar Metal Church. För mig är de en naturlig del av Bay area-rocken, även fast de senare omlokaliserats till Aberdeen (Washington, US). Jag fascineras över att de i tidigt 80-tal refuserade Lars Ulrich (trummor, Metallica) som provspelade för bandet.

Åter till plattan. Låtarna "Killing Your Time", "No tomorrow" och "Shadow" är helt klart favoritlåtar på skivan som håller hela vägen med några få undantag. Låt mig gnälla på lite detaljer...

Tre spår på rad "Signal Path" och "Sky falls in" och "Needle & Suture" är låtar som hamnar på minuskontot endast för att de tonas ner istället för att avslutas som riktig rockenjävlaroll ska. Kanske är jag kinkig, för det är i övrigt helt OK spår, bra låtar, men när otyget att tona låtar återkommer känns det som en arbetsmetod för att slippa jobba klart låtarna som i övrigt är goda hantverk. "Soul Eating Machine" är enda låten som får OK i greppet med sin producerade nertoning, en låt som för övrigt osar Judas Priest.

En produktionsdetalj till som jag stör mig på, men inte ogillar lika mycket som att tona låtar är när sångaren lägger stämmor på sin egen sång... eller som i "Shadow" när han nästan sjunger duett med sig själv... Det låter schysst som fanns,  men inte rätt!

För det är snyggt! Skitsnyggt. Precis som man förväntar sig av bandet. Men med dessa störningar i kraftfältet får mina sinnen svårt att belöna plattan med mer än tre starka ess (av fem), även fast jag hör att plattan har potential att växa!

"It Waits" är en låt jag fastnar för, med klassisk berättarteknik ala Metal Church och gitarrsolo som snyggt ger låten en extra dimension och rymd... Sa jag att även denna låt tonas ner?

"Suffer Fools" är den kanske rakaste låten på plattan. Det är bra metall. Snygg gura. Trallvänlig refrängtext. Helt enkelt en kanonlåt ämnad för scenerna... och jag hoppas jag får chans att se dem turnera med den här plattan!

Fan, vad jag gillar Tim Howes hårdrockspipa. Nedan finns ett klipp med en pudelrockigare Tim i "In Harm's Way" (1991). Jag har en känsla av att jag var lite väl snål i mitt omdöme...

/Polar'n Per

Tre starka kort med Metal Church:
1) Riktig hårdrock
2) Tim är bandets bästa röst, även fast jag älskar plattorna "Metal Church" (1984) och "The Dark" (1986)
3) Fan, ännu ett vax med klassisk hårdrock... Det här rockåret ser ut att arta sig!

Metal Church platta "XI"
...på Spotify

Butcher Babies gör det omöjliga....

 Här på Spader Ess har jag ju haft en serie här om covers (Man kan inte förneka en bra låt) och hur det näst intill är omöjligt att sabba en bra låt. Givetvis är det ett saltat påstående, men man får jobba hårt för att kunna förstöra vissa låtar.
Och jobbat hårt har man gjort i Butcher Babies, som släppt en liten pärla i låt-slakt, Uncovered. En alldeles egen EP med egna versioner på fyra stycken helt oskyldiga låtar, som man härigenom på ett föredömligt sätt lyckas slakta.
Murder by cover, som man skulle säga i Amerikat.

Jag tror att bandet var ute efter att göra sin egen lilla version på Guns n Roses - The Spaghetti Incident?, Joan Jett - The hit List eller Metallica - Garage Inc.. (listan kan göras lång)

Men där andra försöker göra egna och kärleksfulla tolkningar så gör Butcher Babies platt fall framåt. För större samling skräp får man nog leta efter, även om man beaktar att låtvalen i sig kanske inte tillhör rockhistoriens starkaste låtar.
Nä, BB är ett band som, trots att jag inte gillar dem, lär dyka upp här ibland, fast då inte i positiva ordalag alla gånger.

Om jag nu är tvungen att dela ut betyg, och inte får använda negativa siffror, vilket jag skulle vilja göra, så får det bli det trasiga kortet. Skräp är vad det är!

Polar'n Pers 10 godbitar!

Oj, här på Spader Ess kommer man inte undan.... 10 plattor som präglat min musiksmak och mig... Huu, det är ju en rysare att ge sig på, men va fan, här kommer en lista i någorlunda kronologisk ordning... Listan representerar känslan, inte nödvändigtvis de bästa vaxen musikaliskt!

1. Kiss - Alive II Vilket vax! Live och glädje, pojkum och det där spännande som Ace, Paul, Peter och Gene gjorde med råckenjävlaroll. Tror detta lade grunden till mitt konsertintresse! Musik ska ses levande!

2. Iron Maiden - The number of the beast Jag fick den inspelad på kassett hos kusin "Ina". Jag bladade skivomslagen hos kusin Bertil. Var jag såld? Yes! Den stora vågen brittisk hårdrock tog mig till Judas, Sabbath, Saxon och massa godsaker. Häftigt, var ordet! "Hallowed be thy name" är låten som imponerat mest levande på mig. Vilken kraft! Vilken energi! ...och utan klassiska versmått och refräng...

3. KSMB - Sardjent Pepper Ok, inte tidsrätt placerat, men kom igen, det är grejtest hits i bästa tappning. Hägersten, Skärholmen. Hemma. Öset som punken levererade kommer igen i massor av musik jag gillar rebellen eller energin. I samma riktning lyssnades mer och mer på kraften... Anthrax, Nuclear Assault, S.O.D och massor av... Minns ni förresten att Metallica faktiskt var just Thrash? Konstig koppling? Kanske, men min brygga! Punken var även andra inriktningar som Anders Hedman lät mig upptäcka...

4. Treat - Scratch and bite Lokala rockers. Pudlar. Visserligen utklassade lite senare av andra svenska band såsom Europe och framförallt Yngwie Malmsteen, men ett tidigt och bra bevis på att svenne banan kunde lira go' jäkla rock!

5. Tom Petty and the heartbreakers - Southern Accents Jag vet inte hur och varför, egentligen, men Tom Petty fanns alltid i min samling, jag tyckte plattorna var ojämna, men några spår på varje platta var helt jävla magiska. Jag kan plocka fler artister som haft samma inverkan, Dire Straits, Queen m fl, men jag plockar med mig plattan "Southern Accent" mest för att den kanske är mest typisk av dessa, fantastiska "Don't Come Around Here No More" sticker ut, den är ju så grym. Jag gillar dessa enkla raka alster. Petty skulle man kunna säga var inkörsporten till många singer-song-writers jag gillar, så även den musik som t ex Pearl Jam representerar idag (även fast grungen det startade med var så mycket ballare), och varför inte säga der rakt ut. Petty var rocken och americana-grejen som stolt fastnade i hårdrockssamlingen!

6. Accept - Restless and wild Intron. Jag är svag för intron. Jag är svag för melodier och snabba elgitarrer, tysk hårdrock var lätt att gilla. "Fast as a shark" är signaturmelodin för denna gengre och en evig adrenalinkick! Lägg till Running wild, Scorpions, Helloween, Gamma ray m fl. Ja, det är fan bara att odla mustasch, dra på spandex och digga...

7. Entombed - Left hand path Tillbaka till the hood. Nihilist som dom hette gjorde något nytt jag aldrig trodde kunde slå... dödsmetall? Ja, inte var det min kopp av te, sen serverade Martin Karlsson Slayer som dörröppnare från Thrash till det hårdare och därefter Death ("Scream-bloody-jävla-gore"), Sepultura ("Roots-bloody-jävla-roots", och örat för urkraften växte. För mig fanns precis som med punken här även lokal stolthet. Entombed var ursinnet!

8. Faith No More - Angel Dust Faith No More är den kanske mest komplexa musikupplevelse jag åkt med på. Galenskapen och hitkänslan blandade i låtar som "Epic" (från tidigare vax) och "Caffeine" eller "Jizzlobber"... Still a blast! Fortfarande tidlöst, kompromisslöst och helt jävla fascinerande. I förlängningen hittar jag Rage against the machine, System of a down, men även Tool och Nine Inch Nails... Här abdikerar jag för att synthen är ett OK instrument i rocken. Ja, ni hörde mig säga det här och nu!

9. Nirvana - Never mind Jisses, jeezes, vad fan är det för toner? Vad är det för losers? Vad är det för... Det är ju skitbra! Skitigt som den glamrock jänkarna pressat till maximum med fyllor och drogrus ala Mötley Crüe och Guns'n'roses, men nytt i en döende rockscen med sin punkighet... Grymt medtagen! Soundgarden, Mudhoney, Pearl jam och Alice in chains senare smyggrunge med Creed och mycket annat... Nerstämt och skitbra! Lyssna på den opluggade "Where did you sleep last night"... He nailed it!

10. De lyckliga kompisarna - Le som en fotomodell Kanske hade det varit värdigare att plocka Dia Psalma eller Strebers, men den impact DLK levererade var helt och hållet glad partypunk. Trallpunken has arrived! Både svensk och utländsk. Utrikes bäst representerade av Bad religion, Offspring, Green day och kanske Queens of the stonage om jag vill återknyta till smyggrunge...

Och en bonus.... Candlemass - Tales of creation Jag sparar ett guldkorn till upploppet och serverar det efter mållinjen! Temaplattor. Fan, jag är helt lost i temavax. Queensrÿche, Wasp, King diamond, Pink floyd mfl. Jag går så långt att jag tror vissa vax med en del progressiva rockband hör hemma här, jag tänker på band som Opeth och Pain of salvation som kanske mer i mitt sinne är "tematiska"... Kanske är "Tales of creation" med Candlemass den platta jag kommer tillbaka oftast till. Lyssna på det episkt stora. Lyssna på Messiah! Stort. Tungt. Vackert!

Fan, vad klurigt att inte få sväva ut mer, saknar Soulfly med massa annat och kanske kuppade jag in massa musik i min topplista, kanske upplevs det som fusk!

 Håll till godo!

 /Polar'n Per

Tre starka kort som kvalar;
1. Något med Thåström, Ebba Grön eller Imperiet
2. Helloween - Keeper of the seven keys II
3. Anthrax - Among the living

Polar'n Per recenserar Nine Inch Nails, 2014-05-10 Hovet, Stockholm

Nine Inch Nails, Hovet, Stockholm 2014-05-10

Nine Inch Nails återkommer till Sverige och Hovet för att göra sitt femte besök i landet sen deras första spelning på Hultsfredsfestivalen 2005. Jag ser bandet för tredje vändan och med sitt senaste album Hesitation Marks (2013) turnerar de med sitt kanske bästa album på länge!

Med sig har Trent Reznor (Sång, gitarr, keyboard) en samling välspelande musiker. Robin Finck (fd Guns'n'roses), keyboardmassören Alessandro Cortini och slagverkaren Ilan Rubin (Rättelse efter kommentarer från Martin Öberg, 2014-05-12, Tack!).



Tillsammans skapar dom Nine Inch Nails dynamiska mästerverk med ljudväggar och lågmälda toner som bygger stämning, rusar adrenalin och pumpar rytmer vi inte trodde fanns genom våra sinnen.


Nine Inch Nails visar sig levererar som vanligt! Scenen är först sparsamt liten och det gör inledande "Copy of a" och "1,000,000" till intima örhängen. Först nämnda "Copy of a" växer förvånansvärt mycket levande och är en av kvällens många höjdpunkter.

När "Terrible Lie" och "March of the Pigs" hyvlas av växer scenen ytterligare. Publiken svarar upp som på order, och allsången tar vid. Publiken är definitivt med på noterna. Settet byggs metodiskt upp och i den gamla klassikern "Gave up" kommer jag på mig själv med att bara stå fascinerad och stirra på scenen. Ljus- och scenshowen är grymt bra!


Det glesa stängslet bakom visar sig vara en LED-vägg. Ljuskäglor spelar igenom och i full kontroll tänds scendekorationer upp. Ett tag vet jag inte om trumsetet står framför eller bakom väggen, så enkelt använder dom ljustekniken för att spela visuella spratt. Det är underhållning!

Settet går in i en synthigare, mer oförutsägbar del, med "Came Back Haunted" och "The Great Destroyer". Publiken är, till min förvåning, extremt på under dessa ganska aviga, nyare kreationer, denna del avslutas med en av mina absoluta favoriter, den sjukt skumma "Eraser" som sitter klockrent i det nästan asiatiska tonerna från Adrian Belew på, vad jag tror, är en elcello! Men som vanligt med det här bandet kan det givetvis vara ett ljud som kommer från någon av datorerna eller någon av de tre keyboards som parkerat på scenen.

De tre efterföljande är mycket väntat låtar som höjer kvalitén på kvällen ytterligare. Det är som dessa musiker i Nine Inch Nails är som självaste William Gibsons fantasisoldater. För det är uppenbart att denne Gibson gjort intryck på Trent Reznor med sin roman Neuromancer (1984) och om den litterära ambitionen ska jämföras med den musikaliska är dom idag definitivt sina gelikar i betydelse för, cyberpunken, steampunken och allt som kan kallas postcyberpunken. Dess utnämnde fader har i Trent Reznor sin arvtagare, det är tydligt när adrenalinet tilltar under "Wish", "The Hand That Feeds" och den publikfanatiska "Head Like a Hole"... Energin når nästan härdsmälta när bandet kliver av scenen och alla vet, alla känner att det bara finns ett sätt att ta ner denna kväll...

Avslutande "Hurt" är så jäkla bra. Smälthärden, som publiken utgör, tämjs. Scenerna i LED-skärmen är givetvis väl valda för att avsluta denna show. Trent Reznor kan inte göra annat än att greppa oss. Ta oss med. Medvetandegöra oss om allt det där som gör ont. Jag ser det på skärmarna... Bomberna över Nagasaki eller Hiroshima. De utmärglade, nästan skelettliknande fångarna som befrias från koncentrationslägren i Tyskland, kaskader av napalm, insekterna, de vi håller på att utrota och en blomma, en prästkrage som surrealistiskt skalas upp för oss med en enda anledning, att inte bara se det hopplösa i svärtan, utan också hoppet.



Där tar låten slut. Här tar även denna konsert slut. Det är en naturlig punkt där man känt att man fått exakt det man kommit för, även fast jag saknade spår som "Something I Could Never Have" och nyare "Survivalism"... Betyget är goda fyra ess av fem. Det är en av de bästa spelningar jag sett på länge, kanske är det för att vi står på anrika Hovet! Jag vet faktiskt inte, men jag är så där fånigt glad man bara är efter en bra spelning... så är det!

/Polar'n Per

Setlist
Intro: Pinion / The Eater of Dreams
Copy of A
1,000,000
Terrible Lie
March of the Pigs
Piggy
The Frail
The Wretched
The Becoming
Gave Up
Sanctified
Closer
Find My Way
Me, I'm Not
Came Back Haunted
The Great Destroyer
Eraser
Wish
The Hand That Feeds
Head Like a Hole

(Encore)
Hurt

Tre starka med Nine Inch Nails:
1. Bättre live än på platta
2. Scener som inte kan jämföras med mycket annat man sett
3. Dynamiken

En liten bonus för dig som vill se en snarlik show. Här är en konsertupptagning från Brasilien tidigare i år (Lollapalooza 2014-04-05). Setlistan är inte identisk, men det ger en bra bild av hur bandet är live!

 

Polar'n Per grattar Slash

Idag säger Spader Ess grattis till Slash som fyller 48 år! Det känns nästan som man kan säga grattis till Gibson Les Paul samtidigt, han har gjort den till sitt signum genom fantastiska år i Guns N' Roses, Slash's Snakepit, Velvet Revolver och senast som soloartist!

Här hittar ni Slash
...på webben
...på  Spotify

Mina favoritspår med Slash som soloartist
1. Starlight (feat Myles Kennedy)
2. Promise (feat Chris Cornell)
3. You're a Lie