Parallellspåren som just avhandlats
här och
här, har avhandlat stora bitar av 80-talet och hur en hårdrockare bakas. Det som tagits upp följer väl mallen för en traditionell rockuppfostran ganska väl. Så nu är det väl helt enkelt dags att storma in i 90- talet.
Ett årtionde som kom att betyda en hel del för min egen del. Upptäckten av Grungen, uppbrottet från småstaden, vilket i sin tur betydde att jag träffade just min älskade fru och började vidga mina vyer ännu mer. För att inte tala om att detta dessutom blev startskottet för att bilda familj och lugna ner sig en smula.
Men vi börjar med Grungen. Det var ju inte som att jag därigenom glömde det gamla, men på denna tid, då MTV fortfarande var en musikkanal, så dök det upp ett band som började röra på sig lite smått.
Pearl Jam. Visst, det var fler band som drog min uppmärksamhet till sig som självklara
Nirvana,
Soundgarden, mörka
Alice in Chains och
Stone Temple Pilots. Men Pearl Jam var de som har satt sin största prägel på mig och håller den än idag.
Flytten till Stockholm hade som sagt mycket gott med sig. Och även om jag lyckats missa alla Pearl Jams Sverigespelningar sedan den
första, så är jag ändå otroligt glad över att ha fått se dem just då på
Kool Kat vid Strömsborg 1992. Bandet hade blivit bokade till spelningen precis som dom slog igenom med dunder och brak via MTV. Dock kunde man, som jag förstod det, inte backa ur sitt åtagande att spela på den lilla klubben på Strömsborg och för en gångs skull var jag där. Nu gäller det bara att se till att få plåtar nästa gång dom kommer.
Efter en tid med mycket spring på klubbar runt om i huvudstaden.
Kool Kat och
Ritz som centrala platser. Hann inte med så lång tid innan anrika Ritz vid medborgarplatsen gick i graven, men jäklar vilken kul tid det var på båda ställena. Stötte på en lirare en kväll i tunnelbanan som var på väg mot staden, kallades rätt och slätt LångMatte och var från Rissne och han blev inkörsporten till ett gäng med rockers som samlades på något utav dessa ställen mest varje helg. Det var mycket musik som florerade,
Guns n' Roses, D-A-D och
Ministry. Även dök
Metallica upp, främst då deras svarta album, men även återupptäckten av deras äldre material som jag inte brytt mig så mycket om tidigare. En grupp som det är förvånansvärt att jag hittills missat så gott som helt, var
The Doors. Mycket tack vare filmen från 1991 som sågs flitigt så hamnade dom där dom skulle, nämligen som ett av mina favoritband.
Jag började jobba på en glidmedelsfabrik 1993 där jag träffade kvinnan i mitt liv. Fabriken gjorde givetvis mer än bara glidmedel (ACO), men det blir en bättre historia så här. Frugan kom med mer influenser, då hon själv till en början inte alls var lagd åt rockhållet utan var sprungen ur Industrisynten med
Depeche Mode som det lugnaste i bagaget. A match made in heaven med andra ord.
Hon tog in ett flertal band till paletten, några helt nya, några som jag lyssnat en del på tidigare, några som jag aldrig kom att uppskatta, men några som jag helt enkelt kom att älska.
Bland de som jag lyssnat på innan men som fick ett rejält uppsving tillsammans med frugan var
U2 ("All I Want Is You" är vad vi kallar vår sång efter en underbar helg i London, då jag även lärde mig älska
Guinness)
, Bruce Springsteen (som innan mest bestått av
The River och
Born in the USA för min del) och
Sisters Of Mercy.
Bland det som jag kom att uppskatta kan nämnas
The Neon Judgement, Nine Inch Nails och
Niagara.
Framför allt var det två band som kom att stå ut lite extra. Dels
Depeche Mode som jag med automatik i egenskap av hårdrockare hade ratat fullkomligt (jag vägrar fortfarande att lyssna på deras första platta)(extra kul att dom numer spelas en hel del på rockkanalerna...). Men framför allt
Nick Cave. Denna underbara man med sitt svängiga mörker och inlevelse. Första låten hon spelade för mig var "
The Ship Song", mer behövdes inte för att vara fast.
Bland det som vi under den här tiden upptäckte tillsammans kan väl nämnas
Therapy, Testament, Alanis Morissette, The Hooters och
Manic Street Preachers. (salig blandning, jag vet, men så ser det ut).
Jag kan även med stolthet säga att en viss influens har det gamla rocker arvet haft på frugan, som nu är mer rockare än syntare. Win!
Efter att dottern föddes -96, så lugnade musiksökandet ner sig en smula för att sedemera återupptas och numer är mest hela familjen musikintresserade. Dottern spelar gitarr och är svår Black Metal fanatiker med en mörk sida i sitt dyrkande av
Lasse Winnerbäck. Sonen hamrar trummor, gillar det mesta även om
Macklemore står högst i kurs idag.
För egen del, och i viss mån även frugans, så sätter vi nu kursen mot framtida musikskatter och kommande nostalgiband till tonerna av
Mamont, Ghost, Clutch, Rival Sons, Graveyard, Witchcraft och vad mer som kan tänkas dyka upp på musikhimmelen..... Det finns så mycket bra musik, både ny och gammal att upptäcka...
Och här väljer jag att stänga dörren till nostalgiträsket. För den här gången. Detta var en snabb och spretig historia, men jag kommer att återkomma i frågan på ett eller annat sätt, var så säkra. Men då blir det nog mer som nedslag i något specifikt band, eller kanske en låt.
Från Nyköping dyker det då och då lite nyheter som letar sig in under skinnet och stannar kvar där. Framför allt då Mamont, som ligger mig varmt och fuzzigt om rock hjärtat sedan tidigare. Vilket gör att när det nu kommer ännu ett debutantgäng därifrån som dessutom har medlemmar från ovan nämnda Mamont, ja då är det inte helt utan att man triggar igång lite extra.
Detta är en riktigt schysst debut. Det är bara att konstatera att Ozium Records hittat ännu en skön akt i Bad Acid. Och vad än bandnamnet förmedlar, detta är ingen dålig syra, snarare djäkligt bra, så följ med på en tripp signerad Bad Acid. 
