Grattis!! Ace Frehley

Idag fyller mannen med det smittande garvet och den rykande gitarren, "Space" Ace Frehley 62 år.

När det kommer till denna typen av legendarer inom rocken så är det väl inte mycket man kan säga mer än just grattis! Kiss var inte det första hårdrocksband som jag började lyssna på, även om dom var ganska tidiga. Men dom kom att bli ett av de band som jag till slut snöade in mest på, som jag skrev om här på Peter Criss's gratulation.

Live Plattor to live for...

Live plattor är ett ämne som stötts och blötts otaliga gånger runt om The Internetz, så varför inte en gång till.

En gång i tiden hade jag en väldig förkärlek till Livealbum, inte riktigt lika mycket nu som då, men det finns ett antal skivor som verkligen lyckats hålla en kär plats i mitt hjärta. Ingenting konstigt, de flesta av skivorna dyker upp på de flertalet topplistor över liveskivor, med undantag för Gasolin, Ulf Lundell och Magnus Uggla som inte är fullt lika internationellt gångbara. Skivorna presenteras inte i någon speciell rangordning utan bara lite slumpvis som jag känner för..

Gasolin -Live I Skandinavien, var nog den första Liveplatta jag stötte på som ung tonåring överhuvudtaget. Den snurrades flitigt hemma hos polaren Mike i Mönsterås under det tidiga 80-talet, där jag bodde i stort sett varje helg under större delen av tonåren, eftersom det var ett par mil mellan Oskarshamn (där jag egentligen bodde) och Mönsterås (där jag föredrog att vara), busstrafiken på landet lämnar en hel del att önska.




 Även Magnus Ugglas - Godkänd Pirat - Live tillhörde en av de tidigare liveskivorna jag fick mig till livs. I det sammelsurium av musik som flödade runt i början när man försökte hitta sin musikaliska identitet, så var Uggla en av de första rockidoler jag fick. Skivan snurrade även den flitigt hemma hos Mike.Tyvärr var det nog denna skiva just den sista av hans skivor som kom att betyda riktigt mycket för mig, även om jag fortsatt gillar Uggla, både det senare och givetvis det tidigare materialet. En annan sak, trots att det handlar livematerial, så var det nog sista låten på skivan, "Sommartid", som grep mig mest, trots att den inte är live.

Inkörsporten till allt vad Blue Öyster Cult heter, som sedan snabbt blev en viktig del av mina favoritgrupper, kom genom sista spåret, "Born To Be Wild" på deras "On Your Feet Or On Your Knees". Hur det kommer sig att låten som är den naturliga öppningen, med sitt presentationsutrop, även om det är en cover, hamnat sist på skivan har jag ingen aning om? Det enda jag med säkerhet vet att det var Mulle från N.J.B. som spelade den för mig första gången, och det är jag evigt tacksam för. Vilket resulterade i att Mulle fick låna ut hela sin BÖC samling för kassettkopiering.


Mulle var en stor inkörsport överhuvudtaget till mycket av den tidiga hårdrocken, eftersom han ägde den mest imponerande skivsamlingen jag dittills stött på. Han introducerade självklart  även Rush, som han hade en diger samling av och det första jag hörde med dem var "2112" och mer behövdes inte. "All The World's A Stage" är en ren klassiker i sin genre, om inte annat för Neil Pert's  episka trumsolo.




En Livealbumspresentation skulle ju aldrig vara komplett utan Black Sabbath's två inledande mästerverk, "Live At Last" och "Live Evil". Dio skivan är den som jag föredrar av dessa, då den innehåller sån brutal tyngd och mörkret på Dio låtarna inte är att leka med.


AC/DC är ett måste på en sådan här lista. Ett av dom klassiska livebanden. Deras första liveplatta, "If You Want Blood", som speglar bandet när dom är som bäst. Nästan. Inspelad strax innan dom släpper sin milstolpe och Bons sista skiva "Highway To Hell" Ett uppkäftigt, busigt och fortfarande hungrigt band, frontat av den dynamiska duon, Bon och Angus.





Tidernas största grupp är enligt mig Led Zeppelin. Deras mest kända live album är väl egentligen "The Song Remains The Same", vilken i ärlighetens namn är den jag lyssnat mest på, men i samma ärlighets namn så tycker jag att "How The West Was Won" är bättre och visar upp ett mycket vitalare band. Den får jag nog lägga upp på önskelistan helt enkelt.

Ingen rockare har väl kunnat undgå Kiss båda liveplattors, Alive! och Alive II, betydelse, både för gruppen i sig och för live album som sådant. "Rock And Roll All Nite" i live versionen var första låten jag hörde med Kiss och den tog mig med storm. Därefter blev mina tonår inramade med Kiss i många år.


Motörhead är nog ett av de band som jag sett live flest gånger själv, om man borträknar N.J.B. och The Quill. Kanske Europe kan ligga före också, men där kan man snabbt konstatera att eftersom jag inte kommer ihåg alla deras spelningar så kanske dom inte räknas? :-) "No Sleep 'til Hammersmith" är en klassiker. Jag tycker det är extra med både Motörhead och Kiss att jag har haft chansen att se dem med min konsertgalna dotter.




Har man sagt Motörhead får man säga Hawkwind. Det första riktigt psykedeliska band jag började lyssna på var nog Pink Floyd, men eftersom Motörhead dök upp på min musikhimmel var steget inte långt till Hawkwind som kommer in som god tvåa och mer psykedeliskt än så får man väl leta efter. Här är "Space Rituals".

Ännu en dubbelpresentation, Judas Priest. Två plattor som nästan visar två olika band. "Unleashed In The East" som får representera den gamla eran med hårdrocksbandet som håller på att kliva in i Metal scenen och "Priest..Live" som visar att fullfjädrat Heavy Metal band. Båda plattorna är bra, men jag föredrar Unleashed.

Iron Maidens "Live After Death" är riktigt bra. Gruppen har gjort fler bra Live skivor efter denna, men som vanligt finns det en extra nerv på de första liveplattor ett band levererar. Alla som sett Maiden vet vilka publikdomptörer dom är och att även deras sämsta är oftast bättre än det mesta. Iron Maiden var dessutom den första konsert som vi tog med vår dotter på, när hon var 10 år. Fast den otacksamma ungen höll på att somna i sätet. :-) Inte hennes favoritband med andra ord.



Queen! Live Killers. Vilket band, vilken platta. Ännu ett av alla band som Mulle satte på musikradarn och som sedan hängt med ända in i kaklet.









UFO, "Strangers In The Night" med en Michael Schenker i högform och på denna skivan hittar man en av de mest klassiska livenumren någonsin. "Doctor, Doctor. Finns inga möjligheter att sitta still när den sätter igång.


Whitesake, "Live In The heart Of The City", ännu en kultförklarad platta som blev inkörsport till ännu ett band som blev väldigt viktigt för mig. Skulle tro att detta är den live skiva som blev den första jag själv ägde. Levde länge på kassetter inspelade hemma hos polare innan jag till slut fick mig en tvättäkta vinylsvarv. Men så kan det vara när föräldrarna resonerar som så här. -Vad skall du med skivspelare till, du har ju inga skivor? Fast det var ju det enklare problemet att lösa. :-) Men det är en annan historia.
Deep Purple, "Made In Japan". Självklar kan man tycka om man gillar Deep Purple. Jag gillar Deep Purple, men i början kunde jag av någon anledning inte riktigt ta till mig skivan. Det var ganska många år efter att jag hört den första gången som den svängde och polletten ramlade på plats.






Ännu ett fynd gjort i Mulles skivbackar, och ännu en gång var det faktiskt just live skivan som fick mig att börja lyssna på gruppen. Nazareth, "It's Naz" bjöd på tidernas svängigaste och raspigaste version av "Cocaine" och sedan var det kört. Så tänk på det barn, man behöver inte prova knark för att det skall vara beroendeframkallande. Som så många andra band, så tappade jag intresset för dem när dom gick blev powerballadbandet numero uno. Missförstå mig rätt, jag älskar en bra ballad, men inte bara ballader. Deras gamla material står sig dock otroligt bra fortfarande.



En Svensk Live klassiker från en av Sveriges största artister enligt mig, Ulf Lundells "Natten Hade Varit Mild Och Öm", och med tanke på vilka kvalitetsartister vi producerar i detta lilla land, så är det ett gott betyg. Hittills har jag bara sett Ulf live en gång på Skansen, om man inte räknar med att dela hiss med honom på Arlanda. Dock vet jag inte hur många gånger jag nästan sett honom. Ni vet, när man är på väg men festen på parkeringen utanför är lika bra den. Till exempel, var jag rätt full och god utanför Borgholms slottsruin den sommarnatt när en minst lika tankad Ulf gör skandal på scenen någon gång 85/86.

Så, då har vi äntligen kommit fram till slutet av denna lilla presentation och vi slutar med en bang. Gruppernas grupp, Thin Lizzy gjorde givetvis Liveskivornas Liveskiva, "Live And Dangerous". Punkt! Jag tar även med "Lif(v)e", som kanske inte är lika extraordinärt bra, men som tillsammans med första liven ändå ramar in bandets karriär på något sätt. Och finns bara Phil Lynott med så är det redan där kvalitetshöjande.


Det finns givetvis fler underbara Livealbum, men just dessa har betytt lite extra. Fasiken nu blev jag sugen på att vältra mig i Live inspelningar igen... Eftersom jag inte längre har så många av dem i min ägo längre är det är skönt att de flesta av skivorna som är listade här finns på Spotify.

Önskelistan - Guinness Chips

Whoho! ibland är gudarna vänligt inställda och ler mot en. Har ända sedan min första, och tråkigt nog enda, resa till London varit svårt förtjust i Guinness. Innan denna resa drack jag inte mörkt öl överhuvudtaget, men efter min första pint Guinness var det kört. Slutade med att frugan och jag tillsammans med ett par andra törstiga Svenskar tömde hotellets Guinness-kran på knappt en vecka. Vet inte hur mycket det var i tankarna från början, men det kändes ändå bra och därmed öppnades en helt ny värld av ädla drycker för mig.

Därför känns det som ett måste att prova denna chipspåse från Burts, om man lyckas komma över någon. Som av en händelse, skall frugan och dottern till London om bara ett par veckor....

Dagens Musiktips - Black Bonzo

Eftersom releasen av Gin Ladys kommande skiva "Mother's Ruin", som jag verklien ser fram emot, börjar närma sig så tänkte jag att det var på plats att damma av en gammal Black Bonzo låt som riktigt dryper av ett Uriah Heep när dom var som bäst. Gutt å De´!

Recension - Jensens Böfhus

Normalt är det ju musik som hamnar här bland recensionerna, men efter ett besök på Jensens Böfhus i Tisdags, så kände jag att jag var tvungen att lätta lite på trycket.

Det var konsertdax för familjen, vilket brukar betyda att vi går och äter något innan. Eftersom ungarna gillar just Jensens händer det att vi hamna där om någon av dem är med. Denna gång var det frugan och sonen som skulle på Justin Bieber och jag skulle iväg till dotterns skola för att avnjuta deras sångafton. Det vill säga vi släntrade in, jag, frugan och sonen, på Jensens vid Vasagatan.

Det var ganska mycket folk redan från början, vilket sällan är ett gott tecken någonstans, men man kan tycka att ett ställe som Jensens, som är lite av en köttfabrikernas snabbmatsrestaurang, att det borde nog funka bra. Kan man tycka. Dessutom tyckte vi att vi hade rätt gott om tid.

Det började ändå rätt bra. Eftersom frugan och jag är GBP opererade båda två och har mathållning som möss nuförtiden, så var det helt ok att dela på en portion. Så långt så gott. Vi beställde en bra köttbit att dela på.
Sonen som snart fyller 13 och stundom äter som en hel karl, beställde en meny bestående av förrätt, huvudrätt och efterrätt.

Allt vi åt var riktigt gott, dock kan jag nog tycka att man hade kunnat besvära sig med att ge frugan och mig en extra tallrik så vi själva kunnat dela upp vår portion till två, eftersom det verkar som om det inte gick i köket.

Men det största problemet var ändå när det blev dags för efterrätten. Eftersom serveringen fram till den inte gått så blixtrande fort, så började tiden rinna iväg för oss, men ännu var det inte panik. Dock visade det sig att det skulle vara svårare att få fram en belgisk våffla med lite mjukglass, för här verkade serveringen ta ett tvärstopp. Kaffet kom in fort och det hanns drickas ur och vi hade under tiden det tog för efterrätten att dyka upp hunnit med en hel kanna. Som sagt, någon våffla syntes inte till. Nu började det bli riktigt tight om tid, så vi ropade på personal och påminde om våfflan och bad dessutom att få betala.

Betala gick bra, men fortfarande ingen våffla. Efter flera påstötningar kom faktiskt våfflan in precis när vi i sista sekunden höll på att ta på oss ytterkläderna, så sonen han faktiskt ta en tugga innan vi blev tvungna att lämna etablissemanget och skynda söderut.

Behöver jag tillägga att detta var första  gången på bra länge som vi inte lämnade någon dricks. Ja, jag vet, Jensens tillhör kanske inte de kreddiga krogarna med bäst rykte, men man vill gärna ha en viss service ändå och det var verkligen inget vi kände att vi fick denna kväll. Tackar!

Dagens Musiktips - Lemmy

Det var länge sedan det var någonting om Lemmy här på Spader Ess. Därför tänkte jag vara först i världen med att bjuda på en låt från Motörheads kommande platta. Lite hårdare än vanligt... Håll i hattarna för nu åker vi...





Nä, jag bara skojar. En gammal cover av "Stand by Me" med Dave Lombardo på trummor. Ibland behöver det inte vara mer än så för att man skall få en liten stunds njutning...

Dagens Musiktips - The Crystal Caravan

Först tänkte jag skriva en recension på detta underbara band The Crystal Caravan. Men eftersom Rebellängeln redan gjort det så bra och jag bara kan stämma in i det han säger så väljer jag att länka till hans eminenta recension och i övrigt bara stämma in i hyllningskören runt detta mäktiga band. Och fortsätta förundras över hur mycket bra musik detta lilla land kan producera.

Sedan Rebellängels recension så har dock hela plattan kommit ut på Spotify, så det är bara att lyssna och njuta. Det finns bara en sak som jag kan klaga på när det kommer till denna skiva och det är längden, eller rättare sagt bristen på längd. Den är verkligen i kortaste laget, särskilt när den nu är så här bra. Man vill bara ha mer.
Mycket Mer!

Recension - Dynamite : Lock N Load

All 70-tals influerad musik har inte dragen av introvert Black Sabbath eller bluesbaserad garagerock, som annars kan vara lätt att tro när man hört de släpp som gjorts inom retro rocken de senaste åren. Det bevisar om inte annat Svenska Dynamite med sin debutplatta "Lock N Load".

Nä, gruppen rör sig mer i partyzonen runt boogierockande AC/DC, Krokus och Rose Tattoo, alla band som jag gillar skarpt. Och med Mattis sång som ligger ruggigt nära just Bon Scotts, så är det väl inte helt underligt att man jämförs med just mästarna inom genren. Och liksom de Australienska förlagorna så arbetar man med sväng, röj och bredbent framskjutna höfter. Att man dessutom har ett bandnamn som direkt för tankarna till AC/DC's klassiker "T.N.T" minskar inte heller beröringspunkterna och det tror jag inte heller är meningen utan snarare en hyllning.

Det är inte så mycket att säga om musiken egentligen. Det är tight bluesig boogierock direkt ur mallen. Texterna följer även dom ramverket för genren. Man kan inte hitta några direkta försök till förnyelse, man lånar friskt av de förlagornas patenterade tricks och man gör det rätt bra. Man skulle kunna se det som uppföljningsplattan till "Highway To Hell" som Bon Scott aldrig fick chansen att göra. Och när man väl har låtit den första chocken lägga sig och slutat skrika plagiat, så kommer i alla fall jag till insikten att det är rätt skönt, jag gillar det. Efter ett antal lyssningar kan jag bara säga att det växer, och för alla oss som älskar just Bon, så blir det nästan som ett kärt återseende. Och det är inget dumt betyg.
Särskilt som jag själv inte kan påstå mig vara något större fan av den nya vågen av liknande musik, med Airbourne och Bonafide i spetsen, jag tenderar att hålla mig till gamlingarna i detta fallet. Hittills i alla fall. Men en sak är säker, Dynamite har alla möjligheter att lägga sig i den toppstriden om man förvaltar sin (Rock n) roll väl. Och visst finns alla komponenter som behövs, musiken är där, dom har looken (man satsar på en klar bikerfeeling) och jag misstänker att dom kan vara ett riktigt röjigt och skönt Liveband. Dessutom är dom ju från Småland, så vad kan egentligen gå fel?


 För den som vill se dem live här i huvudstaden så spelar dom på Roq den 27:e April.



 Här är deras video till låten Lock N Load, som inleds med ett bankrån. Detta ledde till att man lyckades bli nyhetsstoft, när man lyckades starta ett regelrätt polisuppbåd för att folk trodde att det var ett äkta bakrån. Även det passar in väl i paketeringen, viss reklam går inte att köpa för pengar. :-)



Sammantaget en riktigt skön debut. Särskilt om man lyckas förlika sig med likheten till AC/DC, så har man en här en pärla till förfesten. Blir intressant att följa hur det går för Dynamite.

Den Torra faktan:

------------------------------------------------------------
Line-Up: 

Mattis Karlsson - Sång/Gitarr
Sebastian Hed-Plikas - Gitarr
Jonas Hagström - Trummor
Adam Butler - Bas

Skiva: Lock N Load 

1. Bullseye
2. Stone Heart Rebel
3. Lock N’ Load
4. Work Hard For The Money
5. Gone Wild
6. Diamond Vagabond
7. Wild Wild Woman
8. Midnight Lady
9. Streetfighting Blues
10. Ain’t Like YouDynamite

Skivsläpp: 2013

Skivbolag: Denomination Record
Hemmaort:Sverige

Facebook
Hemsida

Support The Bands That You Like!!

Önskelistan - Hörlurar igen

Länge sedan det var ett nytt inlägg under rubriken Önskelistan som inte varit dryckesrelaterat, så nu är det äntligen dags.

Eftersom jag har en förkärlek till trä genom mitt träsmidande, så kan jag inte annat än älska dessa hörlurar från LSTN.Att man dessutom gör lurarna från återvunnet trä och att man för varje sålt par så går en summa av inköpspriset till organisationen Sound Seekers som är en organisation som hjälper hörselskadade barn, framför allt i 3:e världen.

Både bra ljud, snygg design och goda gärningar i ett. Lite som ett Kinderegg, fast det får man väl inte säga eftersom dom är förbjudna i USA.






Hur eller hur, ni vet vad som gäller: GE MIG NU!

Apropå Kinderegg och USA

Grattis!! Iggy Pop

Idag hyllar vi Punkens gudfader, Iggy Pop som fyller 66 år idag.

Still going strong och lika aktuell som vanligt!














Här en liten videoinför nya skivsläppet som visar hans problemtyngda vardag.

Lika som bär

Ännu en gång är Håkan Hellström albumaktuell, och då dyker han ju som sig bör upp lite varstans för att promota sitt album.Men kära läsare, däremellan tror de flesta att han chillar i Göteborg, Helt fel! När han inte är ute på Turné eller blir intervjuad om sin nya skiva, så är han bonde i Danmark och kallar sig Frank Erichsen? Han har dessutom ett eget TV-program, Bonderøven eller 100% Bonde som det heter i det lite mer känsliga Sverige. Eller om det är tvärtom?

Grattis!! Emil Öhman

Idag passar jag på att gratta Emil Öhman även känd som Strappado som är hjärnan bakom en hel del kulturgärningar i form av webbsidor, däribland Rare & Obscure Metal.

Grattis!!

Recension - Spiritual Beggars : Earth Blues

Whoa! Svensk retrorock bara fortsätter att rocka, för att inte tala om att det svänger!  
Spiritual Beggars är tillbaka med sin senaste giv, "Earth Blues". Och dom gör det verkligen igen. För att ha karaktären sidoprojekt, så är dom ett förvånansvärt långlivat sådant med en lägsta nivå som är ruggigt hög, men det är väl inte så konstigt med den laguppställningen som bandet erbjuder. Idel bra CV på ingående musiker så att säga.

Har man minsta förkärlek för 70-tals osande rock med rejäla doser själ inbakat i varje uns, så är man hemma här.Det osar av referenser till klassiska arenarockare från förr. Whitesnake, Black Sabbath och Deep Purple ligger nära till hands om man nu ändå måste ha referenser. Dock lyckas tiggarna vrida det ett extra varv och göra att det låter både piggt och eget. Till skillnad mot många andra band som rör sig i denna våg av reromusik så får vi dessutom här en produktion som känns väldigt modern.

Det sveper från stillsamt och melodiskt till galopperande riff-kavalkader, alltid med Per Wibergs maniska hammond som inramning. Apollos röst lägger därtill samma kvaliteter som Coverdale, Gillan och Dio gjorde när dom var som störst. Kraft och själ! Musiken är tung och gungande rock som ger sig ut jazziga och funkiga avstickare som om inget vore mer naturligt.

Låtarna i sig är riktigt bra hantverk. Snyggt uppbyggda och bra texter överlag. Musicerande på hög nivå från alla inblandade. Musik som får en att vilja upp och hoppa och gör en glad helt enkelt. Musik som lyfter själen på en gammal hårdrockare.

Denna skiva ligger så här långt väldigt bra till för att hamna på en topp placering när året skall summeras. Favoritlåt? Jag måste nog fega och säga allihopa. Hade jag hållit på och lallat med poäng hade det blivit höga sådan, men det håller vi oss ifrån. Det är bara ta mig på mitt ord när jag säger att det är sjukt bra.

Dock har bandet något av en skämsstämpel för mig, ja det är inte bandet i sig som skall skämmas,  utan mer jag själv. För trots att jag gillar bandet och har gjort det under en längre tid, så är det aningen tomt med skivor av dem på min skivhylla, med tanke på hur många dom hittills gjort. Jag kan inte ens skylla på Spotify, eftersom SB har funnits på min radar längre än så. Men det går j alltid att ändra på... (noterar på önskelistan)

Så min uppmaning till alla därute är att se till att köpa denna skiva, det kommer jag att göra, du kommer inte att bli besviken. Passa dessutom på att slanta upp den extra tian om du köper CD:n så att du även får med det extra livematerialet också.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up: 

Michael Amott - Gitarr
Apollo Papathanasio - Sång
Ludwig Witt - Trummor
Sharlee D'Angelo - Bas
Per Wiberg - Keyboard, sång

Skiva: Earth Blues

1. Wise As a Serpent
2. Turn the Tide
3. Sweet Magic Pain
4. Hello Sorrow
5. One Man’s Curs
6. Dreamer
7. Too Old to Die Young
8. Kingmaker
9. Road to Madness
10. Ead End Town
11. Freedom Song
12. Legends Collapse

Skivsläpp: 2013

Skivbolag: Inside Out
Hemmaort:Sverige

Facebook
Spotify
Hemsida

Support The Bands That You Like!!

Stoppa Pressarna! The Quill + Rocknytt Lajjv Agency

Inte nog med att Roger fyller år idag, The Quill har även skrivit avtal med den nya boknings agenten Rocknytt Lajjv Agency som skall agera med Skandinavien som spelplan. Grattis till dem båda!

Och lyckas man i och med det se till att The Quill får lite fler bokningar på hemmaplan så blir ingen gladare än jag. Kör hårt!

Grattis!! Roger Nilsson

Idag fyller Roger Nilsson, Mr. baseman i excellenta The Quill, år. Sisådär en 40 år om jag inte är helt ute och åker.

Han har förutom att lägga basmattor för The Quill, varit flitig och kunnat ses på tiljorna med bland annat Arch Enemy, Firebird och Spiritual Beggars.

Högaktuell med The Quills nya skiva samt det spännande körprojektet i Gävle med Hille Kyrkokör.

Grattis Mannen!