Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per.
Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Jag tänkte berätta en osannolik historia om passion, thrash och öden...
När jag ber Protectors trumslagare, Carl-Gustav Karlsson (fd Grief of Emerald, Sarcastic, Mäbe mfl), berätta om bandets andra platta sen deras något oväntade comeback, svarar han "Absolut!". Jag som haft kontakt med Calle tidigare då han var trummis i Mäbe väljer dock en alternativ väg att förklara sig. Vi tar det från början, från Calles perspektiv då Protector upptäcktes i ungdomen.
"Protector var ett av dom där banden som inte lät som något annat. Aggressionen , tempot och det fasansfulla hastigheten på den tiden var imponerande...", han fortsätter "I min ungdom betydde de väldigt mycket, både musikaliskt och influens-mässigt. Det var helt enkelt ett av banden som tillsammans med Sodom, Kreator och Morbid Angel representerade den mer aggressiva skolan. De är anledningen till att jag spelar trummor idag..."
Det finns liksom ingen tvekan när Calle tar oss med till den uppväxt som präglat hans musikintresse. "Det var en klasskamrat som spelade upp Protector i klassrummet. Han hade kopierat den av Jon Nötveit (Dissection) som alltid haft en otvivelaktig kärlek till old-school-metallen."
Det osar nostalgi och passion! Känner ni? Calle förlorar sig, precis som många med honom, i den tyska myllan av snabbt spelad thrash, men för Calle ska nostalgin ta honom längre... världen är full av bananskal och för några år sedan hände det grejer...
"En kompis till mig spelade Protectors gamla skivor på en efterfest. Vi diskuterade bandet och dess betydelse för oss hela natten. Några veckor efter det ringde han upp och ville att jag skulle spela med i ett coverband med fokus på Protector."
Sagt som gjort. Calle som dammat av lite gammal nostalgi fann motivationen och hastigt och lustigt stod man vid den där punkten där de behövde ta repandet vidare. Det är här man på vinst och förlust kontaktar bandets originalsångare, Martin Missy, när man letar sångare till akten.
Martin, vars mamma är svenska, är boende i Sverige sen flera år tillbaka (1995) och har sen det begav sig skaffat utbildning, familj och barn i Stockholm. Han har arbetat på en turistbyrå, men periodvis gått arbetslös efter över 13 års arbete, då man precis som överallt i världen drar ner på basala förutsättningar såsom tex anställda.
Coverbandets sångare blir alltså originalsångaren, Martin Missy! "Detta blev i sin tur så småningom ett återfött Protector. Helt plötsligt repade vi nytt. Därefter spelade vi in nytt 2012!", säger Calle.
Det är logiskt men oxå fascinerande att ta del av den här historien. Som lök på laxen för grabbarna släpps "Reanimated humunculus" 2013 som Protector. Det är ett fint bevis på hur deras engagemang för ett tyskt, mer eller mindre, "dött" thrashband satts i nytt ljus och på att deras iver att spela den musik de tycker om ger synergier. Spelglädje tycks fungera så!
Protector med Carl-Gustav Karlsson, Martin Missy, Michael Carlsson, Mathias Johansson
Det är här vi närmar oss min ursprungliga fråga om detta andra album, "Cursed and coronated" (2015) efter bandets återkomst.
"Tyska fansen tog emot comeback-plattan väldigt väldigt bra så vi bestämde oss. Vi kör på en till platta! 2014 började vi knåpa på det nya alstret som visade sig bli Cursed and coronated.
Eftersom Martin bor i Stockholm, ca 50 mil ifrån oss andra, så görs delar av musiken på var sin kant. Det har blivit så att vi på västkusten gör det mesta av musiken. Vi spelar in låtarna i replokalen. Därefter skickar vi över dem till Martin som sätter text och sång till låtarna."
Det är ett gediget jobb som gjorts och med denna nya platta håller bandet på att omdefiniera thrashen, modernisera den, med precis lika schysst respekt för dess ursprung som Kreator, Sodom och ihärdiga traditionsenliga tyska band gör nu för tiden.
"Vi skriver låtarna på gammalt vis dvs att vi samlas i lokalen och helt enkelt sätter ihop låtarna där. Jag tycker det blir mer levande och kreativt än att sitta hemma vid dator och få en klar låt som man sedan måste banka till i replokalen. På det sättet prövas en takt till varje riff."
Jag utmanar Calle att förhålla sig till moderna skapandeprocesser i jämförelse med dessa traditionellt rockigare klassiska metoder bandet tillämpar... "Om det är positivt att sätta ihop låtarna som vi gör? Det tar mer tid, ja, det gör det, men jag vet inte, det känns uppriktigt och mer genomarbetat så här."
Jag kan bara hålla med om att plattan låter levande. Det är ett monster som vaknat och är redo att gå loss i bästa thrash-takt och jag är inte ensam att uppskatta resultatet.
"Det är helt fantastisk vilka recensioner som har kommit in för Cursed and coronated. Man har nog inte riktigt förstått det ännu. 8/9 av 10 i de flesta stora tidningar både i Sverige och Europa. Rock hard, Close-up, Sweden rock magazine mfl. Det är så fantastiskt kul och tacksamt. Jag hoppas också att fansen gillar den med och inte bara skribenterna..."
Det är ju här jag som Polar'n Per och Spader Ess kan placera oss mittemellan. Den här storyn är 5 av 5 och plattan den håller minst samma höga klass. Min personliga favorit på plattan är "Selfdesdrugtion" som finns kommenterad av Calle och listad på Spader Esshär.
Jag är övertygad om att vi kommer få uppleva mer från detta band framöver.
"Vi har faktiskt fått in flera bokningar nu. det känns jävligt kul!", avslutar Calle!
...och Calle har rätt, Det här är jäkligt kul!
/Polar'n Per
Tre starka kort med Protector
1) Tysk Thrash ÄR kung
2) När saker blir bättre än man tänkt ÄR kung
3) Plattan "Cursed and coronated" ÄR kung
Det är väl ingen hemlighet att jag är aningen svag för Hellsingland Underground redan sedan tidigare. Vilket bara cementeras genom senaste
plattan, Understanding Gravity, som jag ganska snabbt konstaterade att det här är bandets bästa platta hittills i mina öron.
Skivan släpps nu den 1:a April, tro mig. Tro mig även när jag säger att den är så långt ifrån ett aprilskämt som det bara går.
Dessutom känns det som deras Americana inspirerade musik med inslag av country är mer rätt i tiden än
någonsin.
Vilket borde kunna göra att dom spelas flitigt på
radio, för det finns en hel del hitvänliga låtar på Understanding Gravity.
Charlie Granberg och
grabbarna (Mats, Peter, Martin, Thomas och Patrik) har verkligen lyckats på alla plan. Från otroligt
välkomponerade låtar till titeln och omslaget, som i sig är en paketering bra nog att
ha kommit från självaste Hipgnosis.
Skivan öppnar starkt med ett par väldigt direkta och trallvänliga låtar, för att på senare delen ta ur svängarna lite extra och bjuda på lite mer komplexitet. Plattan som helhet är något extra. Från omslaget och temat, ända till sista låten är det genomgående hög kvalitet. Ett riktigt gediget hantverk från ax till limpa.
Jag nämnde Americana med
countrytouch och det skall väl i ärlighetens namn sägas att det bara är
en liten del av mixen. En sammanfattning är nog mer rättvis som en stor
dos storslagen rock kryddad med outlawcountry. Men under huven gömmer sig så mycket mer. Det finns både Eagles,
Allman Brothers, Beatles och små doser Zappa och Pink Floyd att hitta för den som
lyssnar. Bland annat. Men i det stora är det Hellsingland Underground.
Stort sväng, stort hjärta, invävt i sköna låtar med texter som är små
vackra berättelser från livet. Man kan i texterna ana ett tema runt livets förmåga att slå om kull en gång på gång och hur man reser sig däremellan men även livets obarmhärtiga dragningskraft mot slutet. (Understanding Gravity helt enkelt). Detta är utan tvekan bandets mest helgjutna platta hittills.
Skivan är som en frisk fläkt för en varm
sommarkväll. Jag skulle gärna se Charlie sitta i gungstol på Jills
veranda (tv-programmet) för där tror jag att han skulle passa in som en hand i handske och bandet därigenom få en välförtjänt chans att nå ut till en stor publik.
Så,
även om bandets senaste låtar har kapaciteten att höras på egen hand så
kommer åtminstone jag att spela dem flitigt både i Hälsingland och resten av världen, var
jag nu än befinner mig i sommar. Med allt detta kan jag inte annat än ge höga betyg. Det blir full pott, riktigt starka 5 Ess av 5 möjliga, för det här är musik som växer och kommer kunna stå
emot tidens tand med bravur. Så nu gäller det att se om man hinner norpa åt sig ett ex. av den gröna vinyl utgåvan. För den är snygg.
Håll även utkik efter Polaren Pers intervju med Charlie som kommer alldeles strax.
Sammanfattning:
Betyg 5/5
Favoritspår: Eart's Gonna Shake
Skivbolag: Killed By Records
Release: 1:a April 2016
Så var det dax för Spader Ess lönekontor att skicka ut de glädjande musikaliska dineros ni har förtjänat under månaden... Långfredag kräver ett långt inlägg! Nytt för denna månad är att jag försökt få kommentarer från de som finns representerade på listan! Ingen av dem ska korsfästas, men däremot tackas för att de ställt upp!
1) Anthrax "You gotta belive" (2016)
Den här listan har många glada återtåg! Anthrax är definitivt ett av dem! Senaste plattan "For all kings" (2016) tar oss tillbaka till deras glansdagar och skulle historiskt mycket väl hängts på "Persistens of time" (1990)... Joey Belladonna (sång) låter bättre än på många år och även fast jag uppskattar John Bush (fd Anthrax, Armored Saint) och Anthrax hårdare vägval känns detta som att komma hem efter en resa. Det kan ha vart skönt som fan att komma iväg, men att komma hem... I like it alot!
2) Magnum "Afraid of the night" (2016)
Fascinationen som håller mig i sitt grepp när jag lyssnar igenom Magnums nya vax "Sacred Blood - Devine Lies" (2016) är total. Fan, vad tidlöst... 80-talet är här... Tiden står still! Magnum levererar och jag kan inte beskriva hur glad jag är att inget ändrats i vissa avseenden. Här kan man inte ens påstå att det var bättre förr. Att bandet har flow intygas av bandets gitarrist Tony Clarkin påbörjade låtskrivandet till denna platta redan innan förra plattan "Escape from the Shadow Garden" (2014) hade hunnits släppas! ...och uppriktigt, jag tror banne mig det är den bästa platta de har gjort!
3) We Could Build An Empire "All in this together" (2016)
De proggresiva rockarna och tremannaakten från "South of Stockholm" har pressat ut en alldeles utsökt singel. Smaka av den... Det är en snyggt producerad och någorlunda Ghost:ig låt influensmässigt. Faktiskt så lämnar låten och sången frågan öppen om vi har en nästa kandidat till anonym påve (Papa) i Marcus Pehrssons (sång), för det finns budskap att leverera i låten och det levereras ogenerat! OK, kanske inte som i Ghost fall om satan, men väl om det amerikanska valet. Jag blir nyfiken på låten och formuleringen "Vi sitter i det här tillsammans!" och kontaktar därför Marcus för att höra mer om tankarna bakom låten!
"Den började skrivas, förmodligen med vårt högervridna svenska samhälle långt bak i bakhuvudet, men när den väl var färdig hade allt val-prat i USA, samhällsutvecklingen där och Bernies Sanders häpnadsväckande framfart präglat låten mer och mer. Visst är vårt "Bernie-endorsment" mest en kul grej eftersom vi är svenskar på långt avstånd i ett obetydligt band, men jag personligen önskar att jag kunde bidra mer på allvar - det är världshistoria som skrivs just nu!"
Vi får tålmodigt vänta och se hur valutgången i USA blir, men låten "All in this together" kan avsmakas här och nu! Jag ser hur som helst fram mot en fullängdare av bandet som sen tidigare t ex hunnit turnera med danska D.A.D.
4) Protector "Selfdesdrugtion" (2016) Protector är tillbaka med "Cursed and coronated" (2016), ett andra släpp sen återkomsten med "Reanimated Homunculus" (2013). Bandet har från sina första glansdagar flyttat från Wolfsburg till att bestå av medlemmar från runt Uddevalla på västkusten och Stockholm, där bandets sångare och enda kvarvarande originalmedlem Martin Missy bor. Men soundet har knappast flyttats en millimeter utanför Tyskland. Här finns 80-talets Essen, jag tänker på Kreators "Endless pain" (1985) och Gelsenkirchens ljudreferens Sodom... Det här är som förväntat hårda grejer, riktig thrash, där batteristen Carl-Gustav Karlsson verkligen får briljera i sitt jobb, även fast han själv tycker annorlunda!
"Selfdestrugtion skrevs av bandet, medans texten kommer från Martin själv. Det är min favoritlåt på skivan, helt klart en bra låt du valt!", säger Calle och fortsätter, "Den är kanske inte den mest utmanade, men på något vis är den väldig roligt att spela. Den har verkligen aggressiviteten som riktig Thrash ska ha. Det ska kännas som att bli överkörd av en långtradare!"
Det kommer ett längre blogginlägg om återstarten
5) Soilwork "The ride magestic (Aspire Angelic)" (2015)
Skånes Mello-dödsare är tillbaka med något så catchigt som hitlistevarning. Vi pratar om korta rotationslistan på Bandit... Det är något som gör att låten fastnar som klister. Riffandet är kung! Jag behöver inte säga mer, det här sätter av i samma riktning som låtarna på ett av mina favoritvax med bandet, "Stabbing the drama" (2005)...
6) Ace Frehley "White room"
Gammal är äldst. Här på Spader Ess kan vi givetvis inte göra annat än att dyrka alla dessa ess:ens Ess. Ace är en till av dessa som, likt Magnum, fortfarande levererar enträget sin grej. Med alla dessa retroklassiker som nu släpper nytt med klass kan jag bara göra ett påstående... Sista gubbarocken har inte släppts ännu! Jag har tidigare hyllat WASP, Quireboys, King Kobra och de är fler som blommar åter... Jag blir så jäklar glad av Ace fulsnygga sång och gitarrist. I denna låt delas sången, men om det är med Paul Stanley (Kiss) vill jag låta vara osagt, även fast det är kommunicerat att han ska figurera på det kommande skivsläppet! Bryggan på gura låter som den delas med Helloween eller Gamma Ray, även fast den har förenklats till Ace råaste slöa riff-form!
7) Entombed A.D. "The winner has lost"
Hägerstens stolthet (en av dom)... Bredängs Tom Araya. Nihilist ...ehe... A.D... Kalla dem vad ni vill, det här är skibra! Bandet spelar med energi och glädje som lyser hopp för framtiden. Gigget på "rock-jolle della Close-up" var ett grymt bra "greatest hits"-gig... Jag stör Victor Brandt (bas) och Nico Elgstrand (gitarr) i restaurangen efter gigget ombord för att växla några ord om plattan och spelningen
"Det är kul som fan att spela ombord! Det blir en speciell atmosfär och närhet till publiken på och efter sådana här gig är svår att förklara. Det är lätt att ha kul här!", skrattar Nico och fortsätter "...och att se hur de nya låtarna mottas har varit skitkul! The winner has lost funkade suveränt i settet!", Victor nickar instämmande!
Skölj och svälj, det här är grymt bra! Denna brutala bit hårt rockande döds passar mig som handsken!
8) The Resistance "World order" (2016) The Resistance nya platta är grymt bra, men den fick kanske inte direkt en språng-start med avhoppade Jesper Strömblad. Vi är nog många som förstår att det kommer vara en svår pusselbit att ersätta, men sanningen är att denna ev ersättare kommer till ett smörgåsbord av bra låtar! "World order" är en, i kontakt med Chris Barkensjö (trummor) påstår jag att den inte får lämnas utanför låtarna de tar med sig ut på vägarna...
"World order är en utav dom svängigare låtarna på plattan, tycker jag. Den kommer nog definitivt komma med i setet i framtiden!"
Jag placerar denna låt direkt efter Entombed A.D. i listan för att på något sätt påvisa hur Stockholmsdödsen 2016 ser ut... Hornen upp!
9) Royal Republic "When I see you dance with another" (2016)
Partyrockarn gör ingen besviken med sitt senaste släpp! Garagerock-soundet från någonstans mellan The Hives och Danko Jones sitter klämkäckt och deras pärlband av Bandit-favoriter, typ deras tre första singlar "All Because Of You", "Tommy-Gun" och "Full Steam Spacemachine" (alla 2010) har en värdig utmanare i denna singel...
10) Miasmal "Deception" (2016)
Plattan "Tides of omniscience" (2016) har nu rullat några veckor och det är bra grejer! Östkustens alla bidrag i listan och Skånes två bidrag måste givetvis balanseras med ytterligare en västkustakt och Miasmal är för mig helt nyupptäckta. Faktiskt slumpade och framvaskade av Spotify-radio... Inte illa för en vinyl och CD-dinosaurie att upptäcka musik så, va? Det här är stilig cool klassisk gbg-döds med elaka dubbelkaggar och tempoväxlingar! Det här gör mig minst lika glad som gubben Ess (ovan)... Fast det här svänger med lite mer cohones/testosteron!
11) Garmarna (med Thåström) "Öppet hav" (2016)
Fångad av en vind ute på öppet hav. Skärgårdsbon i mig får sitt, kulturarvsälskaren får sitt, Jag pendlar ca 3 timmar per dag och Garmarna har åkt med mer än en gång! Jag placerar denna låt intill den melodiösa dödsen (ovan) väl medveten om effekten att starka melodier är så grymt mycket värda oavsett det spelas som vemodsvals eller dödsmetallblues! Jag gillar det jag hör och tar därför en snabb kontakt med Garmarnas Jens Höglin (trummor och slagverk)... Jag kan nämligen inte låta bli att vara nyfiken på Thåström-samarbetet..
"När Stefan Brisland-Ferner (fiol, vevlira och teknik/sampler) fick frågan om att spela live med Thåström under hans sommarturné 2015 så ställde Stefan en motfråga, helt enkelt!", säger Jens och verkar hålla med om att de skapat något riktigt bra! Han fortsätter, "Jag får personligen gåshud varje gång jag hör honom göra entré i låten!"
Jag kan bara hålla med... Läs mer från min ordväxling med Jens här här!
12) The Baboon Show "Work Work Work" (2016)
Ibland tror jag kontrasterna är någon välpaketerad variant av utryck för schizofreni. Men för mig är det mer något som kittlar. The Baboon Show kittlar alltid! Deras raka "Donnas-osande" rödpunk lämnar ingen oberörd. Jag vill fan göra revolt när jag hör det här... pröva hur landet skulle funka som broderligt och systerligt proletariat under trummisen Niclas Svensson! "Work Work Work" sätter deras signum från nya plattan... den är grymt bra!
Uppdatering 2016-03-26 efter jag växlat några ord med Niclas Svensson (trummor)...
"Kul att du tar upp just Work Work Work, den enda låten på nya skivan där jag står för både text och musik. Vi har förstått att den redan är en favorit hos många. Vi har inte kört den live än, men vi har ju precis börjat turnera med nya skivan The World Is Bigger Than You. Work Work Work kommer absolut att ingå i kommande turnéers setlist. Vi är mycket nöjda med den och det känns som att det kommer bli en grym livelåt!"
13) Hellsingland Underground "The Earth's Gonna Shake" (2016)
När jag för några år sen åkte på turné (som bi-pack) till ett band och hamnade vi på ett datum i forna DDR, Lauchhammer. Hela stan/byn var, med undantag för en rockklubb, nersläckt. "backstage"i denna för mig nya upplevelse såg jag en klottrad figur (föreställande bandets basist) och texten "Hellsingland Underground" och jag kunde helt enkelt inte motstå frestelsen att kolla upp bandet. Efter det har det varit ett nöje att följa bandet musikaliskt. Deras hybrid mellan rak rock, sydstatsrock och folkrock från Hälsingland kittlade något som jag med dessa klottrade rader vill göra er uppmärksam på... Nya singeln "The Earth's Gonna Shake" skvallrar mycket om vad man kan förvänta sig från bandets fjärde vax. Jag pratar med Charlie Granberg (sång) om låten...
"Ibland skriver man till en person eller en känsla. Den här låten tar ett annat grepp, den börjar i minnet från mina föräldrars skilsmässa, men även även att omfatta ungdomskärlek, polare som förlorats tillsammans med önskan om en bättre värld, kanske ett bättre öde! Världen kan vara för jävlig, så låten ändrar väl lite perspektiv när den tar upp barnens skyddade värld, du vet "bubblan" dit allt det inte ännu nått fram även fast TV:n, webben och allt som händer runt om gör sitt bästa för att ta det där oskyldiga ifrån dem. Hopp står ju faktiskt barnen för och låten handlar väl om det, hopp! Temat är att allt hela tiden förändras, jorden skakar..."
Plattan "Understanding Gravity" släpps 1:a april och jag kommer med en egen bloggpost baserat på mitt samtal med Charlie, där mer om nya plattan kommer då bandet på fredag släpper en andra video och singel "As dreams go by", som premiärspelas på tyska "Classic rock"... Plattans release-datum får oavsett inte slippa undan okommenterat!
"Alla som spelat in en platta förstår säkert det jobbiga och därefter ironin med att flytta fram utgivningsdatum, tills det bara finns ett datum som är logiskt!", säger Charlie och skrattar!
Glöm inte att jag gärna vill höra era åsikter i kommentarsfältet... jag vill inte höra att ni är missnöjda med lönen senare via facket! Felaktiga utbetalningar ska givetvis justeras!
Lönekontoret at your service!
Glad påsk!
/Polar'n Per
Tidigare löneutbetalningar 2016:
Lönelistan januari
Lönelistan februari
Lönelistan mars
Det är inte ofta, men ibland så är jag lite ledsen (inte ofta, men ibland) över att jag inte bor i Göteborg. När Mats på Ozium Records hörde av sig om sitt nya projekt, ja då dök ett sådant tillfälle upp.
Ozium ger inte bara ut bra musik, numer kan man lägga festivalarrangör till portföljen. Den 30:e April kommer man nämligen att ha den första, av förhoppningsvis många, Atomic Oziumfest.
Minifestivalen, som är ett samarbete med Atomic Rooster, kommer att gå av stapeln på Kajsa Warg och har en en lineup som ser riktigt intressant ut. Mest namnkunniga är väl Spiders, men efter att precis ha börjat lyssna in mig på Bad Acid (med medlemmar från Mamont bland annat).
Så för er lyckliga själar som råkar vara i trakten av Majorna den 30:e och är sugna på lite skön musik, ja då hittar ni biljetterna på Ticster.
Här på Spader Ess håller vi tummarna för att detta blir en återkommande festival, även om den råkar vara på fel sida av Sverige.
Eftersom jag gillar allt som ger den där musikaliska kicken, ni vet som musik ska göra när den inte bara är obetydliga "Så-jäää-jäää-wooow-wow!" så ligger Garmarna ofta och bubblar någonstans i musikkatalogen. Framförallt när jag reser eller lyssnar själv på musik. Deras musik, en blandning av folk och traditionell rock, de tilltalar min tanke, eller snarare det nästan meditativa i tankeflykten går inte att förneka. Det ska igenom!
På vinst och förlust kontaktar jag Garmarnas Jens Höglin (trummor och slagverk) inför kommande bloggpost "lönelistan mars" och får en så pass fyllig respons att det får bli ett helt inlägg!
När jag hör "Öppet hav" (2016) säger jag "Wow!", vad säger du?
"Öppet hav" har fått ett fint mottagande hittills. Den har legat på Spotifys Top 50 viral-lista sedan den släpptes och var uppe på en andra plats som högst. Vi håller också tummarna för att den ska börja spelas i radio, vilket den också börjat göras en del.
Jag tror ju att den kommer att göra det, låten är grymt bra och både ni och Thåström har ju en viss charm! ...eller hur?
Samarbetet med Thåström är en idé som funnits med i tankarna sedan 1995 då vi spelade in "Guds Spelemän" (1996), men dök upp igen i och med arbetet med "Öppet Hav". Vi kände att den skulle bli fin som en duett och när Stefan Brisland-Ferner fick frågan om att spela live med Thåström under hans sommarturné 2015 så ställde Stefan en motfråga, helt enkelt.
Thåström kom in och la sin sång under en eftermiddag i somras och resultatet blev magiskt bra tycker vi. Jag får personligen gåshud varje gång jag hör honom göra entré i låten.
Senaste plattan "Över gränsen" (2015) har ju omdefinierat bilden av Garmarna...
Några av våra fans har kommenterat att singelsläppet "Öppet hav", och "Över Gränsen" som släpptes i november, låter lite annorlunda jämfört med tidigare skivorna och det kan kanske ligga en del i det. Det har ju hänt en del i o m att det är 15 år sedan vi släppte en platta senast (om man räknar bort nyutgåvan av den första cd:n). Vi känner väl att hade varit lite mossigt om vi skulle ha släppt en skiva som låter precis som vi gjorde "back in the days", säger Jens och ler...
Jag kan bara hålla med! Hur ser det ut framöver då? Har ni några bokningar inför sommaren?
Vi håller på att boka en del livespelningar i sommar, men den enda som egentligen är officiell i dagsläget är vår releasekonsert på Pipeline den 23 april, men det kommer mer.
Spader Ess tackar med detta Jens för pratstunden!
/Polar'n Per
Tre starka kort med Garmarna:
1) Kulturbärare
2) Tradition och föyngring
3) Egenheten och rymden i deras musik
Måndag kväll och en konsertafton med min son och Två band jag inte vet något mer om i princip än att sonen gillar huvudbandet.Förband för kvällen Attila och huvudakt Hollywood Undead.
Tror
att jag innan konserten hört två låtar med hollywood som sonen spelade
häromdagen vilka jag gillade, även om jag inte gick i taket. Attila försökte jag snabblyssna på strax
innan och orkade väl med knappt en låt.
Man kan säga att
mina förväntningar inte var direkt höga när vi väl styrde mot fryshuset.
Och sammantaget kan man väl säga att när jag gick därifrån så hade både
farhågor besannats och ögon öppnats. Det började redan i kön, där jag
insåg att jag nog höjde medelåldern på stället avsevärt.
Först
ut Attila. Södernkisar från Amerikat, närmare bestämt Atlanta.
Egentligen vill jag inte skriva
mer än att känslan från snabblyssningen stod i sig. Kvartetten lirar
stenhårt metalcoremangel med massor med growl, så nu vet alla trogna läsare att
det blir en viss uppförsbacke till mitt hjärta.
En uppförsbacke som
visade sig oöverstigligt brant denna kväll.
Bandet var oengagerat.
Noll sväng. Man predikade party, Fuck Off! och Hell yeah!. Men levererade inget
av det. Mellansnacket bestod mest av att uppmana publiken till att köpa
deras merch, skapa mosh pits, springa i cirklar, crowdsurfa och sitta
på huk för att sedan hoppa högt på kommando. Sånt som sker spontant på
konserter där banden engagerar. Här blev det mer en känsla av desperat
bekräftelse sökande. Den bestående känslan? Desperat dagisverksamhet.
Sångaren, Chris "Fronz" Fronzak, bjöd dessutom på, förutom olika stadier av ohörbart sång, även
på mer tunga än Miley Cyrus. Vet inte om det är en del i den så berömda "
southern hospitality".
Nä, är det här vad man kallar party
i Atlanta, då kan jag vara utan. Om skall ta fasta på något som
sångaren hasplade ur sig, så får det bli Get the fuck out! Och då riktat
till Attila. Angående merchen som det tjatade om. En del snygga
tishor, tyvärr hade någon haft den dåliga smaken att sätta bandets namn
på dem, så det gick liksom bort. Hell Yeah!
Denna upptakten gjorde mig lite
orolig för nästa band. Sonens favoriter. Man vill ju liksom få sköna
känslor av det man gör tillsammans med sina barn.
En oro som skulle
åka ut med badvattnet väldigt, väldigt fort. Hollywood Undead kan bara
sammanfattas med otrolig partyenergi. Hela konserten inleddes med
allsång till mammas o pappas "California Dreaming" och det kändes lite
glädjande att se att till huvudakten var jag inte lika ensam i min roll
som åldershöjare. Dessutom tog det inte många låtar innan jag dessutom
förvandlats till en hoppande partyröjare.
Första delen
av setet framfördes med ett band iklädda masker och en aning gangsta
attityd. Men efter ett par låtar tog man av sig maskerna och släppte på
allt. Hela konserten var en snyggt komponerad tillställning av kontrollerat kaos och
röj, fast med både glimten i ögat och mycket humor. Jag blev jävligt
imponerad av bandets ständiga byten både av vem som trakterar de olika instrumenten och vem som är sångare.
Vi gick genom ett potpurri av genres och känslor, hela tiden utan dötid. Den stora inramningen kändes som Beastie Boys goes Metal, men det stannade minsann inte där. Vi fick detta kryddat med allt från Beach Boys snygga melodisnickrande, Irländsk pub Hip-hop-rock, Sea Shanties känsla, feta Rammstein riff, små uns av Frank Zappa och massor av humor.
En rolig del var att bandet plockade en "random" person från publiken som skull spela lite gitarr med bandet. Det blev en Emil som kom upp på scenen och visade sig vara både slängd i käften och med guran. Dessutom var han tydligen samordnare för bandets svenska Street-team. Vilken skön slump. Hur eller hur, även om det visade sig att han hade en jätteliten penis, så gjorde han riktigt bra ifrån sig på scenen. :-) Bandet filmade flitigt, så det lär kanske dyka upp något filmklipp vad det lider. Uppgjort i förväg eller inte, lite roligt att ha vetskapen att det kunde ha hänt vem som helst i publiken till och med mig. Fast inte, jag kan ju varken spela gitarr eller har en mikroskopisk.....:-)
Det enda negativa jag kan komma på så här i glädjerusets kölvatten: Det var en Måndagskväll. Hade varit perfekt till lite Fredags/Lördags festande. Bandets sista keps köptes framför näsan på min son. Det snöar i Stockholm dagen efter. Ja, det blir inte mer än så. En toppenkväll!
Bandet utropade att vi var ärade som publik att få se ett band som dom, och jag kan bara hålla med. I'm Honored! Både jag och sonen kan absolut tänka oss att gå igen, om tillfälle ges.
Snart är det dags för en ny dos med Rival Sons och som jag ser fram emot
det.
När jag säger att jag tänker högt denna gång så är det både
bokstavligt och teoretiskt. Sitter nu i ett plan mellan Kalmar och
Bromma och låter californiaboyzen stå för svänget. Rivals gamla material
växer på ett sätt som är riktigt trevligt. Och det ger, tillsammans med
de småsnuttar som släppts från kommande plattan, stor förväntan hos en
sådan groovemissbrukare som mig.
Vilket får mig att
fundera lite på deras framtid. Huruvida detta bandet har möjligheten att
bli ett av de up and coming arenabanden ja, det handlar nog mer om hur
stjärnor och leylinjer är riktade, för musikaliskt och
utstrålningsmässigt har dom kapaciteten. Dessutom, ser man till deras
karriär så här långt, så följer dom mallen för en klassisk uppgång
ganska slaviskt.
Det faktum att dom nu är ute som förband
till Black Sabbath på deras avskedsturné, gör att dom dessutom får
chansen att visa upp sig för en stor folkmassa med potential att gilla
soundet som sönerna levererar. Kanske kan ses som ett startskott och en
mantelöverlämning inför något stort.
Den som lever får se.
En
sak är dock säker. Om bandet fortsätter leverera på den utstakade vägen
och inte lyckas ta det till en större nivå, ja då får man nog helt
enkelt resignera och inse att arenabandens, som själva kan sälja ut de
stora arenorna, tid är förbi. Eller så är dom helt enkelt bara lite fel i tiden med sitt sound.
Bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte,
vad tycker ni? Klart är att när nu dagens stora akter slutar turnera, ja
då är inte kön på utmanare till positionerna så värst lång. Åtminstone
inte inom rocksvängen som ändå får ses som vaggan till de riktigt stora
gigen.
Ernst Hugo, den gamle hedersknyffeln, må ha myntat frasen "Danskjävlar". Men i den rockande värld, där svenska band är bäst i världen får frasen en extra mening. Nämligen att det finns något i grannlandet som ligger där och lurar under ytan, pyser och pockar. Och då tänker jag inte på Lars Ulrich.
Danmark, vårt underbart kaotiska och smått anarkistiska grannland har nämligen ett par band band (enligt mig) som haft chansen att kvala in på världstoppen.
Först ut, ett band har somnat in utan att göra några större intryck på världen, utanför Skandinavien, nämligen Gasolin! Ett fantastiskt band, som förtjänat mer, men för mig varit ett soundtrack of my youth stundtals.
Det andra bandet, i mina ögon (öron) är Mercyful Fate, med King Diamond i spetsen. Dom damp ner som en satanisk frisk fläkt från di danske och ledde mig in på en djävulskt skön stig.
Sedan har vi dom som både har hållit på längst och också gjort det bäst. D-A-D, eller Disneayland After Dark som jag alltid kommer att kalla dem. (lite som hur jag och världen i övrigt bryr oss om namnet Ghost B.C).
Ett band som lyckats med att hålla en integritet och kvalitet under många långa år. Jäklar vad dom öser. Både på platta och live. För att inte tala om Stigs underbara 2 strängade basar. Dom är ju värda en artikel i sig bara dom.
Givetvis finns det mer bra danskt (Nej! inte Aqua!), men det här är dom som betytt lite sådär extra för mig.
Tänkte att det nu är det dags för mig att fortsätta lista mina heavy metal favoriter. Tog ju en paus från listan då jag behövde tänka igenom vilka band jag skulle ta med! Finns nämligen ett antal band för många för att få plats på listan. Men nu kör jag helt enkelt vidare och hoppas på att ni kanske kan upptäcka lite ny och spännande musik.
Magnum- Kingdom of madness
hela Kingdom of Madness skivan är ett fantastiskt verk. Men titelspåret är i alla fall för min del favoriten av alla låtarna. Allsångsvänlig, skriksjunga i duschenvänlig och så otroligt festlig. Blir garanterat toppen stämning om du drar igång den på en hemmafest.
Tokyo Blade
återigen dyker fler britter upp på listan. Men det är ju inte konstigt med tanke på att de har en förmåga att producera fantastisk heavy metal. Tokyo Blade är ren heavy metal. Snabbt, hårt och fyllt med power. Perfekt att hytta med näven till.
Tysondog
Här kommer något som kanske är lite tyngre än de övriga banden på listan. Snabba riff och snabba trummor som känns i hela kroppen. Kan tillägga att dessa herrar gör sin första Sverigespelning i sommar på muskelrock. Ännu en fantastisk anledning till att köpa sig en biljett. Pronto.
Mindless Sinner
Ett till svenskt underband i klass med Gotham City och Heavy load. Hela Turn on the power plattan sätter sig i huvudet och stannar där länge. 80-tal när det är som allra bäst.
Och där avslutar jag för idag! Kan hända att jag fortsätter med listan i framtiden, men för tillfället känner jag mig rätt färdig och nöjd. Men jag lär komma på något annat spännande att skriva om som förhoppningsvis kan underhålla er!
Black Sabbath är som vi alla vet ute på sin avskedsturné, The End.
På dessa spelningar kommer dom givetvis att bjuda på en hel del godis vad det gäller klassiska låtar. Men det är inte det enda. Bandet har så här långt även släppt en serie av ruggigt snygga gig posters till sina spelningar, gjorda av några av postervärldens giganter. Däribland Chuck Sperry, Adam Pobiak, Sheperd Fairy med flera. Här är några exempel. Vi får väl se om det blir något extra till Sverigespelningen.
Mer snygga alster, och information om var man kan köpa dem i de fall det går, kan man hitta på "Inside the Rock Poster Frame"
När vi ändå är inne på det här med bilar i combo med ikoniska rock-märken, så har turen idag kommit till Gibson och Nissan.
Nissan har tillsammans med Gibson byggt en mobil gitarrverkstad.
En riktigt snygg sådan trots att det är en ganska orockig bil som grund. Hade kunnat komma på flertalet andra märken/modeller som hade varit aningen häftigare. Men jag antar att det inte är enbart ballhetsfaktorn man är ute efter i det här fallet, utan att man vill åt funktionalitet också.
Så, om dina strängar går av, eller halsen är skev. Who you gonna call....
Antar att många redan sett den.
Och även om en lastbil inte normalt står på min önskelista, och jag egentligen är en Scaniakille, så måste jag ändå lyfta på hatten för detta underbara hyllningsbygge till en av rockens bästa låtar, "Ace Of Spades" av Motörhead.
Visst, jag fattar att det antagligen är rättighetsproblem som ligger bakom, men som så många andra innan mig, så kan jag dock inte förstå varför Volvo valt att ha en helt annan låt än just Ace Of Spades i videon.
Det satt å sidan så törs jag utropa att detta är nog världens häftigaste lastbil.
Gamla favoriterna Brimstone Coven är tillbaka med en ny platta, Black Magic.
Och Magi är precis vad det är, om man är funtad som jag. Hela paketet, från musiken till omslaget slår an strängar hos mig.
Lite snyggare produktion än tidigare, men i övrigt är det sig mycket likt. Det är en fortsättning på den inslagna retro-
stigen. Och med en rejäl dos trallighet mitt i tunggunget.
Det här är en blandning av den Amerikanska och Svenska tolkningen av klassisk 70-tals Doom. Lite Pentagram, lite Heavy Load, massor av Brimstone Coven!
Och det är väl här i dessa musikaliska landskap som man känner att man kan landa på något sätt. Och landar skönt, det gör man, det lovar jag.
Det är både bekant och lite exotiskt på samma gång. Hemtamt, men ändå lite spännande. Som att gå på en mörk stig, men med ficklampa. Man känner sig trygg, men det finns något som lockar och skrämmer i periferin.
Det är en aningen mörkare platta än tidigare, och även om jag sade att det finns en sing along känsla i en del låtar (trallighet), så även om det givetvis finns en del upptempolåtar, så innebär det på inget sätt att det käckt. Nä, det är helt på ett annat plan. Det är så att säga väldigt lågt från andra ockulta klassiker såsom Black Widows "Come To The Sabbath" som i sig är en bra låt, men på helt andra meriter. Här är det mörker, lugn och tyngd som gäller, men inte så tungt och rått att det blir deprimerande. Snarare en tyngre variant av den Blue Öster Cult influerade musik som Ghost ger oss (återigen Amerika/skandinaviska referenser). Stundom andas det även en hel del av 70-tals Kiss, fast med snygg och bra produktion.
Bra där! Mycket Bra!
Att man sedan bjuder på riktigt snygga omslag, ja, det vet ni triggar en extra nerv hos mig, då jag gärna ser en helhet i både musiken och paketeringen.
Så, jag ger även den här skivan en rejält stark 4 av 5 Ess.
Sammanfattning:
Betyg 4+/5
Favoritspår: Black Magic och Slow Death
Skivbolag: Metal Blades Records
Release: 29:e Januari 2016
Vi har tidigare sett att man gjort porträtt av musikikoner i exempelvis vinylskivor. Inte helt ovanligt. Här har vi ett i viss mån liknade projekt som gjordes av en grupp som kallar sig First Floor Under. Man har även här skapat porträtt av kändisar, men denna gången gjort i CD skivor. Många CD skivor. 6500 för att vara exakt om man ser till hela deras utställning under namnet Piracy.
Den stora frågan blir givetvis om man skall se det här som Analog eller Digital konst? Eller som ett möte mellan dem? Lite coolt är det i alla fall, om än aningen opraktiskt. Men vem har sagt att konst skall vara praktiskt.
Jesper Strömblad (Gitarisst, ex In Flames och numera ex The Resistance) en av grundarna av The Resistance har lämnat bandet pga depression. Övriga medlemmar skriver på Facebook att de kommer fortsätta! Inga uppgifter finns om ersättare...
Vi på Spader Ess önskar Jesper ett snabbt tillfrisknande och lycka till med den fortsatta musikaliska väg som ännu är oskriven...
/Polar'n Per
Our guitarist and founding member Jesper Strömblad has left the band.
It's been a long time coming with a lots of ups and downs regarding Jesper and his struggle with depression. We all thought we could ride out this storm but sometimes all things has to come to an end. We part ways on friendly terms and don't want any bad blood run under the bridge. We’ve written and re-written this countless times and there’s just not a good way to put it… Jesper is no longer going to be in the band with us. To be honest, this has been really painful. After taking time to consider how to move forward, we ultimately found that we really do believe The Resistance can and should continue on. And so we will.
We’re really thankful for the people who have helped see us through hard times before and what we’ve discovered is that those people are just as much a part of this as we will ever be. We’re hopeful for The Resistance’s future and we’re also excited for what Jesper’s going to do next. Thank you all for your support and your belief in us. It’s kept us going. We will see some of you really soon we hope. Until then spread the good old violent fun!
Som om det inte är coolt nog att Wolfmother kommer till Grönan den 6:e Maj, tydligen skall dom ha med sig Electric Citizen som förband. Vilket bara gör det ännu bättre.
Skall man gå på det som redan kommit ut från Grönans bokningar (och det dom bokat de senaste åren), som en barometer för hur sommaren blir, så ser det ut att bli en het sommar.