fredag 29 december 2017

Kunde ha varit med på listan

Här kommer några plattor som jag inte recenserat men som troligen skulle ha krigat om en plats på min topplista och i det även gjort min listvånda aningen större, för det är ruggigt bra plattor. Några har förekommit som dagens musiktips, men det räcker inte för att kvala in på officiella listan. :-) Sedan är det ju dessutom skivor som hamnat på så många andra topplistor att mitt lilla hörn av musiksfären troligen varken gör till eller från.

Europe - Walk The Earth
Ett band som jag följt på ett eller annat sätt sedan jag först såg dom vinna Rock-SM 1992. Men Europe som band har sedan återföreningen och nylanseringen gått från klarhet till klarhet, med sin nya ljudbild. Dom blir verkligen bara bättre med åren. Särskilt gillar jag att Joeys röst inte nödvändigtvis låter lika slipad som tidigare, men samtidigt fått mer karraktär.





 
Kadavar - Rough Times
Ett band som lyckas om o om igen. Berlintrion bara fortsätter att ösa ut röjig rock med väldigt hög oktanhalt.







 

  Robert Plant - Carry Fire
En mästare som visar att gammal är äldst. Riktigt upplyftande att en legend på sin ålders höst kan komma med en platta som troligen är bland det bästa han gjort som soloartist. Visst, jag måste erkänna att jag kanske inte tycker att alla låtar är super, men de som är det, är det med råge. Och även de låtar som inte jättebra, visar att denna skiva har en väldigt hög lägsta nivå.






 Ruby the Hatchet - Planetary Space Child
Den här skäms jag över lite. Dom har liksom funnits med på att göra listan, men ramlade helt enkelt bort. Helt klart en platta som jag skulle gett väldigt höga betyg på om den recenserats.

 





Devil Electric
Ett band som jag följt en längre tid, och verkligen sett fram emot deras debut. Så kom den äntligen. Jag beställde plattan, men i min iver valde jag fel och beställde CD:n i stället för vinylen. My bad. Skivan är dock smått fantastisk, och även denna var planerad att få sig en riktig recension, men så kom livet emellan och den sköljdes bort i strömmen av musik. Vilket jag skäms lite över.





Black Road
Här är mitt försvar att dom inte släppt en fullängdare, utan enbart en EP. Dock är det ett klent försvar, då jag faktiskt har börjat recensera EP:s likväl, och dessutom har med ett par på årsbästa listan. Men det lovar jag att ta igen så fort jag kan, då det ryktas om en platta under nästa år.


 



Ghost - Ceremony And Devotion
Det känns som det är tunnsått mellan intressanta liveplattor nuförtiden. Vilket gör det extra roligt när
ett band som jag verkligen sett en del live släpper en så bra utgåva. Mycket bra ljud och skön atmosfär. Det enda som jag skulle kunna ha önskat är att man avslutat med covern Bible, som jag tycker är rent fantastisk. Men jag förstår att det är lättare att hantera sina egna låtar, om inte annat upphovsrättsligt. Att sedan den fysiska utgåvan inte kommer förrän 2018, ger mig ju möjligheten att ha med den då också. :-)

 

torsdag 28 december 2017

Dagens Musiktips : Blondie - Doom Or Destiny

I November, när #Metoo och #KillTheKing var på tapeten här hos Spader Ess, så konstaterade jag i min alldeles egna överhöghet att två av rockmusikens prima donnor är Joan Jett och Debbie Harry från Blondie. Två kvinnor som för mig är lite av ursprungsbilden av starka kvinnliga förebilder inom rocken.

Därför är det extra roligt att se att dom båda fortsätter att hålla fanan högt och vara aktuella. Dessutom med en urstark låt tillsammans, som är som ett långfinger rakt i ansiktet på den person som både kan få förkroppsliga det som är eländigast med just #taggarna, men även en hel del annat elände för hela världen. Go Girls!


onsdag 27 december 2017

Spader Ess Årsbästa Listan 2017

Så, då är det ännu en gång dags att göra ett bokslut för det gångna året. Lika svårt varje gång. Men så länge det är svårt så får man ju anta att det beror på att det ännu en gång varit mycket bra musik i omlopp. Antalet inlägg har varit aningen bättre detta året, dock känner jag att det varit aningen tunnsått med recensioner. Förhoppningsvis blir det bättring till nästa år.

Just bristen på massor av recensioner, gör ju att det hela blir lite lättare, ur ett perspektiv, eftersom valets vånda inte blir så stort. Det jag kan känna är att det blir en massa otroliga plattor som missas bara för att jag själv inte skrivit recension om dem. Så vem vet, det kanske blir en lista med sådant med vad det lider.

Som traditionen bjuder, 13 stycken plattor från gångna året, som sticker ut extra hos mig. Helt utan rangordning.

Vi börjar med att konstatera att just den musiken som tenderar att gå hem hos mig allt som ofta kommer från Texas. Vet inte om det bara är en slump eller om det är något djupare som ligger bakom? Jag är ju löjligt förtjust i Barbecue också.

Jag börjar där jag slutade, med det senaste recenserade bandet, Witchcryer. Som flexar musklerna på sin debut, Cry Witch. Rejält.
Ett annat Texas band med muskler är Venomous Maximus, som med all rätt befunnit sig på mången årsbästa lista med sin 3:e platta No Warning.



Även Duel, som slog ner hos mig med dunder och brak, har fått mycket speltid härhemma. Extra kul att dom spelade tillsammans med mina polare i The Quill under hösten. Hade varit roligt att vara på den spelningen.
Med Youngblood Superkult lämnar vi Texas, men bara för stunden. The Great American Death Rattle är en imponerande platta. Tyvärr har tryckningen av vinylen haft lite problem, så vissa utgåvor är försenade. Givetvis den jag beställde. :-)

Den föra kvartetten skivor, var sådana jag gett ett ursprungsbetyg på 4 Ess, vilket är en normal höjdarhand när det kommer till pokerspel. Men som mina trogna läsare vet, så spelar jag inte helt rent, utan har ett extra Spader Ess i rockärmen, som jag drar fram vid vissa tillfällen, när fyrtal inte riktigt räcker till. Så, då tar vi just den trio plattor som knipit åt sig just det, femtal i Ess.

Franska The Necromancers har inte bara skapat en urstark debutplatta i sin Servants Of The Salem Girl, utan kanske en av årets bästa plattor enligt mig.

Det samma kan man säga om Greta Van Fleets "dubbel EP". En imponerande Odyssé längs stigar kantade av Led Zeppelin.


Två unga band i lindan av sin karriär som visar på otroliga resurser.


Sedan tar vi oss an ett mer luttrat band, The Midnight Ghost Train, vars förra platta Cold Was The Ground var det första jag hört med dem. En brutal rökare som kom in i mitt hem som en storm. Årets platta Cypress Ave. är en helt annan upplevelse. En mer mångfaceterad platta med massor med olika ljudlandskap och udda infallsvinklar. Den som varit såld på deras tidigare råös blev kanske tagen på sängen, men i mina ögon är det en fantastisk platta.



Så kommer vi in på kategorin med Svenska band. Det är fortsatt roligt att se att så mycket svenska band gör fortsatt bra ifrån sig. Har sett en del recensenter ute i världen som undrar lite över vad vi har i vattnet som lyckas massproducera så mycket svängig rock. När man pratar om det stora svenska musikundret, brukar man stirra sig blinda på på popsvängen, men jag skulle vilja påstå att vi har fanan högt även i rockgenren om man bar flyttar fokuset lite grand och tittar bortanför den kommersiella radio-masskonsumtionen.    


Lykantropi, lyckas på sin debut att få med allt jag tycker känns det som. Dessutom vackert paketerat i en rejäl dos med naturmysticism och vacker melankoli.

Nekromant har florerat här förr, men då under annat namn. Men musiken är fortsatt otroligt bra. Och även här med en viss melankolisk touch på det hela.


Det är alltid samma sak när The Quill släpper ny platta. Lika delar förväntan och fasa. För tänk om jag inte gillar plattan? Men så här 8 plattor in i karriären så kan jag inte annat än lyfta på hatten och dra en lugnande suck över att jag ännu en gång får lägga en platta från dem bland favoriterna.

  Black Marbles är ännu ett band som dragit in som en sen virvelvind i mitt medvetande från ingenstans. Men vad glad jag är att dom gjort det. Mycket kraftfull och bluesig hårdrock.


En annan sak som man kan konstatera, även om det pågått en tid, men det känns som om EP:n får en allt viktigare roll. Därför får listan även inhysa dessa två små alster, som snurrats en hel del i mina lurar under året.  

Tillbaka till Texas med Doomstress. Ett band som bara blir bättre och bättre. Helt klart ett spännande band som jag hoppas får chansen till att både turnera här i Europa och komma med en fullängdare snart.

Kanadickerna i Whitenails omnämnde plattan First Trip som en EP, ser numer ut som man plockat bort det, vilket jag kan förstå, då den är 8 spår lång. Men jag struntar i vilket, då det är en väldigt bra platta.

Så, då får listan vara färdig för denna gång. Som jag sade inledningsvis så finns det en del skivor av de jag själv inte recenserat som troligen skulle ha kunnat tagit sig en plats här på listan, men det är lite så det funkar. Inget recensionsmaterial, ingen recension och följaktligen ingen plats på listan.

torsdag 21 december 2017

Stoppa Pressarna! - Borgholm Brinner

Nyheten att In Flames startar en tvådagarfestival med namnet Borgholm Brinner, gör mig smått lycklig redan vid ordleken. Att det sedan handlar om en festival som går av stapeln i Borgholms Slottsruin, ja det gör inte lyckan mindre. Många fina minnen därifrån.



Från bandet:

Idag kan vi meddela att In Flames skapar sin alldeles egna sommarfestival i Sverige; Borgholm Brinner. Tvådagarsfestivalen kommer äga rum på berömda Borgholms Slottsruin på Öland sista helgen i juli.

In Flames kommer att avsluta båda kvällarna, med två exklusiva och var för sig unika konserter – tillsammans med ca. 5 band per kväll (som kommer att presenteras så snart som möjligt).

Datumen att lägga på minnet är fredag 27 juli och lördag 28 juli!



Biljetter till denna helt unika festivalupplevelse släpps 29 januari klockan 10.00 via BorgholmBrinner.se.

Utan att vara något av bandets största fans, eller veta något om resten av banden som kommer att spela, så måste jag säga att det här låter riktigt coolt.
Eftersom det dessutom är strax efter Kronprinsessan Victorias obligatoriska födelsedagsfirande på platsen, så är det ju enkelt för semestrande kungligheter att smyga över till ruinen, få sig lite riktig kultur som motvikt till alla stiffa arrangemang man tvingas stå ut med och samtidigt sprida lite kunglig glans på Rocksverige. För att inte tala om en möjlighet till att ge småkronorna en stabil musikvärdegrund.

Rock On!

tisdag 19 december 2017

Recension : Witchcryer - Cry Witch

Jag velar lite om huruvida jag skall se detta som en tidig recension för nästa år, eller en sen för detta. Texasbandet Witchcryer har under året
släppt sin debutplatta, Cry Witch,  på egen hand i CD format (närmare bestämt den 12:e Maj). Men den kommer nu att släppas i början av 2018 via Ripple Music i alla möjliga former.

Och tur är väl det, för det är lite som en del beskriver plattan, som en av 2017 års bäst bevarade hemligheter. Men inte nu längre, nu är denna pärla ämnad för storhet.
Så, bara för att kunna stå på barrikaderna och ropa "Först!" så kör jag den faktiskt redan i år med förutsägelsen att detta kan vara en av 2018 års mer spännande släpp. Eller förenklat, skit samma när den är släppt, den är lika bra ändå.




Plattan då? Witchcryers eminenta demo har redan florerat här som ett Dagens Tips, och jag kan inte mer än konstatera att bandet tar ett jättekliv framåt.
Från bra till otroligt bra.
De tre låtarna från demon har här fått en ny kostym  och sällskap av sex nya låtar, varav en riktigt stark cover av "Witchfinder General". Och den låten kan väl till stor del i sig beskriva lite i vilket härad man hittar bandet. Nämligen precis där undertecknad vill ha dem.
Kan inte sluta njuta av Suzy Bravos otroliga pipa. Vilket omfång....  För att inte tala om det musikaliska tungungsriffandet. Witchcryer lyckas hålla vitaliteten hög i en genre som nu börjar få en del år på nacken.

Så jag hoppas innerligt att man med 2018 års lansering kliver ut ur skuggorna och lämnar epitetet som bäst bevarade hemlighet och tar den plats i var mans hjärta som bandet förtjänar. Om inte annat för att man nu har chansen att hamna på min årsbästa lista två år i rad, med samma platta. :-)






Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Cry Witch och Witchfinder General
Skivbolag: Ripple Music
Release:  19:e Januari, 2018








For More Info Visit:
Facebook
Bandcamp

Band Members:
Suzy Bravo – Vocals
Jason Muxlow – Guitar
Marilyn Monroe – Bass
Javi Moctezuma – Drums

TRACK LISTING:
1. Cry Witch
2. Ricochet
3. The Preying Kind
4. Ma Kali
5. Embryo (Instructions)
6. Great Divide
7. For the Slaves
8. Witchfinder General
9. Lapis Philosophorum

fredag 15 december 2017

Smålands Husarer går till Attack, eller The Quill intar Stockholm

Hej go vänner, nu skall jag för er berätta... i morgon smäller det.

Smålands stolthet The Quill gör på Lördag den 16/12 sin första Stockholmsspelning på flera år. Närmare bestämt på Harry B James i Kungsan.
Jag kommer troligen tyvärr inte själv att kunna närvara, utan får nöja mig med att jag sett dem tidigare i år och kan gå i god för att grabbarna både är laddade och levererar, med nya plattan, Born From Fire, i bagaget. 
Men för er andra vilsna själar i den stora kalla huvudstaden, som behöver värme i era hjärtan, passa på att få er lite riktigt skönt tunggung till livs med Jolle, Mangan, Roger o Chrille
Jag lovar att man kan hamna i sämre sällskap en Lördagskväll, men kanske inte i ett bättre...



Så slut upp runt Smålands Husarer!

https://www.facebook.com/thequillsweden/

torsdag 14 december 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 24!

Här kommer det en snabb trojka med Svenska band att värma sig med i snön. Lite olika inriktningar, men ack så bra. Året börjar närma sig sitt slut och när jag ser alla band jag lagt undan från året så är det bara att kapitulera och inse att det blir som vanligt, en massa band som borde ha tagits upp, men inte hunnits med. Men sånt är livet när man har andra födokrokar än detta.

Room Of Madness
Lite klassiskt ödesmättad Metal från Linköping. 





Sinners Grief
Lite metaliskt klingande Doom från Västerås, det kanske kan vara något? Här kommer i alla fall en demo, som ger viss mersmak.





Catapult The Smoke
 I Mjölby hittar vi nästa band som ger oss en rejäl dos med fuzzad, gritty, dieseldoftande och svängig Stonerrock. Tänka att något så bra kan komma ur lilla Mjölby? Men å andra sidan, det är inte att förundras, bara hänga med och njuta.



Facebook

måndag 11 december 2017

Im The King Of the Mercandise Booth

Det är inte helt utan att man tänker på Kiss som the Good fathers of Merchandise. Inte minst när dom lanserade sina signatursträngar för luftgitarr. Snacka om lågvattenmärke höjdpunkt.

Trodde faktiskt till helt nyligen att dom var oslagbara i denna gren. Men, så nyligen hamnade jag på Joe Bonamassas nyhetsbrev och döm om min förvåning, den mannen är en utmanare. På allvar.

Nu inför julen verkar han försöka kränga allt från gitarrer till snöglober, och allt du kan tänka dig däremellan i värsta amerikanska bilhandlarandan. Eller vad sägs om detta lilla axplock, av det som sticker ut från det vanliga utbudet av tröjor och pyjamasbyxor.

Hundscarves och Bobbleheads
 Överkast och pussel


























 Slipsar, självklart.                                           För att inte tala om ryggkliare, nyckelhängare mm.mm


 Och ingen jul är komplett utan sin en liten plyshdocka

Nä, säga vad man vill om Kiss och deras merch, dom har i alla fall ett coolt varumärke och en omgivande aura, som jag inte känner att herr Bonamassa har. Så jag håller mig nog till the God fathers of Merch i alla fall.

torsdag 7 december 2017

Dagens Musiktips : Motörhead - Ace Of Spades

Det här är väl inget musiktips i sin rätta mening, för känner du inte till Motörhead - "Ace Of Spades", ja då har du hamnat snett i livet. På riktigt.

Nä, anlednigen till att detta är dagens låt här på Spader Ess är väl mest för att det är min födelsedag idag, så då väljer jag vad som skall spelas. Precis som alltid med andra ord. :-)
Dessutom behöver man ju inte vara raketforksare för att förstå att det är en av mina favoritlåtar, punkt.
Så grattis på på mig! Rock On!


måndag 4 december 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 23!

Idag tänkte jag presentera en lite annorlunda lista. Idag handlar det om band som eventuellt somnat in, eller som John Cleese skulle sagt...ceased to be! Det är inte bekräftat, men det var länge sedan jag såg någon aktivitet från någon av dessa. Och det är synd för dom var bra. Vem vet, man kan alltid hoppas på ett uppvaknande.


Black Moth Club 
Ett Franskt stonergäng som svänger på rejält. Den här skivan släpptes 2013 och det var ungefär samtidigt som det tystnade i sociala medier.


https://www.facebook.com/BlackMothCult

The Hookers
Punkig Metal. Inte direkt något material för ett nobelpris, texterna är som bäst rätt juvenila, men med ett rejält driv och ett party-ösande som gör att en lyssning eller två kan man kosta på sig. Verkar ha somnat in någonstans efter 2014 då senaste plattan släpptes. Men innan detta har man varit väldigt produktiva sedan 1994



Harlequin Jones 
Denna duo från Kalifornien är väl det mest osäkra kortet, eftersom dom varit aktiva senast. Detta släppet som jag tror är det senaste, slääpptes 2012, men på bandets facebooksida skrevs det så sent som i Maj i år. Lite punkig kabaré skulle man i alla fall kunna kalla musiken.  


https://www.facebook.com/HarlequinJones

fredag 1 december 2017

tjolahopp kosmonauter

Denna dag har varit en ganska kluven dag för min del. Jag har jobbat min sista dag på det jobb som varit mitt hem i drygt 7 år, och på måndag startar jag ett nytt spännande kapitel i mitt arbetsliv. Vemod och framtidstro i samma veva. Kommer att sakna alla på gamla jobbet, men samtidigt, ruggigt spännande med nya uppgifter.

Så, med tanke på att jag lämnar en fruktsam period inom kärnkraftsbranchen med massor av arbetskamrater, som betyder mer än dom vet för mig, för nya utmaningar, så spelar jag en låt med Blondie. Trots att bandet  redan spelats denna vecka, men denna låt passar bättre än vad många förstår....

 Blondie - Atomic


Dessutom, som ett extra stöd till mina gamla arbetskamrater, när allt känns stressigt och tungt, sätt på denna lilla nischade spellista: https://open.spotify.com/user/spaderess/playlist/3MCoWnE1WWCvEQHMB9v6nR

För er alla andra som inte direkt förstår kan låtvalen och temat ge en hint om vilken bransch jag lämnar.... eller, jag lämnar en strålande framtid för något helt annat....

torsdag 30 november 2017

Recension : The Black Marbles - Moving Mountains

Igår körde jag ett Göteborgsband, Honeymoon Disease, som är en helt ny bekantskap för mig, trots att dom hållit på ett tag och helt klart lirar musik som landar gott och väl inom mina preferens ramar.

Hör och häpna, vi gör det igen idag.
Ännu ett otroligt bra band från Götet, som hållit på i flera år och lirat svängig Blues Hårdrock precis i det härad som jag är fullkomligt såld på. Bandet i fråga denna dag är The Black Marbles, och jäklar vad det svänger. Bandet lägger en svängig och stabil grund som sångerskan Marcia Svensson kan lägga sin otroliga pipa ovanpå, med både tryck, djup och känsla. Svängiga och trallvänliga låtar med mycket känsla.

I morgon släpps deras nya platta, Moving Mountains, som jag sitter och lyssnar på för fullt. Som jag sade inledningsvis, massor med bluesdrypande hårdrock, men även lite ko-jazz flörtar i låten "Fallen" och en sprödare ballad i "Nite Of The Tiger", vilket mixar upp det hela.
Det har varit mycket bra musik i år, och detta är inget undantag, snarare på gränsen till bland det bättre jag hört. Så med sitt sena inspel, stor risk för att hamna på en årsbästa lista med stor konkurrens.

Jag sitter som sagt och lyssnar på plattan för full, men ni mina kära läsare, får nöja er med videon/singeln "Starligth" till i morgon. Men det är inte fy skam, särskilt som väntan blir minimal.




Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Starlight och Best Believe It
Skivbolag: Inget!?
Release:  1:a December, 2017








For More Info Visit:
https://www.facebook.com/theblackmarbles/
http://www.theblackmarbles.com/

Band Members:
Marica Svensson - Vocals
Krister Selander - Bass
Rickard Lindberg - Guitar
Tobbe Bövik - Drums
TRACK LISTING:
A1. Little Sun
A2. Starlight
A3. Stain My Eyes
A4. Fallen
B5. Best Believe It
B6. Night Of The Tiger
B7. Young Boy

onsdag 29 november 2017

Dagens Musiktips : #KillTheKing, #MeToo avslutet...

Då har vi kört  #KillTheKing, #MeToo specialen i en vecka nu.
Med alla dagliga avslöjande om, i första hand, manlig dumhet, så är det så man undrar om vi har en ersättare till årets julkalender. En ny lucka öppnas och "tadaaa" ännu ett upprop och en ny #.

Vad tar jag själv åt mig av det här? Flera saker, men även en hel del relaterade frågor och funderingar. I första hand, förvåningen över hur utbrett det är med sexuella trakasserier, och hur grovt det allt för ofta är.
Sedan är det det här med tystnadsmentaliteten. Kanske det som ur ett samhälles perspektiv är det som är allra värst, för själva trakasserierna drabbar som oftast, i det enskilda fallet, en ensam person, och har en förövare. Men tystandet och mörkandet går så mycket längre.
För här är det fler förövare och offer på samma gång. Då pratar vi om en uppfostrande pedagogik mot hela organisationer och i slutänden, om man hård drar det, vår civilisation och demokrati som blir lidande. Och varför? För att inte ett varumärke skall riskera att hamna i dåligt ljus, eller att man skall missa chansen att tjäna pengar. Och här faller skulden mycket bredare och inte bara på männen som är förövare, utan oss alla. Det enda jag kan se som är gemensamt är nog okunskap, feghet, profit och maktfullkomlighet.

Vad kan vi nu göra för att få bukt med det hela? Vet inte, men jag tror att vi har en gyllene chans att, med nyvunnen insikt och kunskap om tillståndet, kunna förändra ett beteende genom att långsiktigt fostra genom att påvisa vad som är Ok och inte Ok.

Andra insikter? Även om det här är bra insikter, gäller det att hantera det rätt och sakligt, så att det inte blir en häxprocess al'a medeltid. Att man hanterar det mediala och sociala på ett ansvarsfullt sätt, så att det inte bara blir ett fartblint fingerpekande åt alla håll och kanter, utan att man stannar upp och tänker efter.Själv försöker jag fundera på min egen roll och ansvar, vilket i mitt stilla sinne låter som sunt förnuft för alla medborgare.

Så, nu stänger jag denna påsen för stunden åtminstone och återgår till normalläge igen. Därmed betyder det inta att jag glömmer bort det hela, utan att det förhoppningsvis finns ett annat normalläge, med större insikt.
Avslutar den musikaliska delen med ett Göteborgsband, Honeymoon Disease, som trots att dom hållit på ett par år är en  ny bekantskap för mig. Men jäklar vad det svänger om dem.



https://www.facebook.com/HoneymoonDisease/
http://www.honeymoondisease.com/

tisdag 28 november 2017

Dagens Musiktips : Blues Pills och Jex Toth

Nu inför slutspurten av serien #MeToo, #KillTheKing, så tänkte jag ta ett tips från SpaderDotter, som trots att hon är i England, fortfarande har pappsen lindad runt sitt finger. :-) Nä, skämt å sido, hon har har både bra musiksmak och mer känsla för rätt och fel, och massor med empati för dem som hamnar i kläm. Så när hon sade att jag borde ha med Jex Toth eller Blues Pills, ja vem är jag att säga nej....

Först ut, Blues Pills. Mest för att dom helt enkelt hade denna cover på en låt som redan tidigare framförts av kvinnor, Grace Slick, från Jefferson Airplane och Janis Joplin, som dels verkligen satt sin prägel på den tidiga rockscenen och som jag misstänker sett både dess fram och baksida. Sedan å är det ju en fantastisk låt också.



Lite svårare att hitta en bra video med Jex Toth, tyvärr. Mest skumma vinklar från scendiken, så till slut valde jag den här för att den är inspelad på dotterns favoritfestival, Muskelrock.


måndag 27 november 2017

Dagens Musiktips : Blondie

Jag har under helgen funderat lite på runt vilken den första kvinnliga artist som jag medvetet följt och som haft stor betydelse för mig, bortsett från Gullan Bornemark. Men hon är ju diskvalificerad då hon opererar aningen utanför rockens ramverk.
Nä, om jag inte missminner mig helt, så bör den första kvinnliga idol ha varit Debbie Harry i Blondie. Bra låtar och coola som rackarn.
Så därför passar det riktigt bra att starta veckan och slutskjutsen av #KillTheKing, #MeToo specialen.

En dokumentär om Blondie dagen till ära.



En annan sak som har varit svårt att undvika att fundera på, särskilt efter avslöjandena runt Svenska Akademin.
Det är illa nog med alla jäkla skithuvuden som tar sig rätten och beter sig illa mot kvinnor, vilket mest drabbar enskild person, vilket är illa nog.
Men frågan är om inte den största skadan, är alla dom som håller käften, som mörkar. Trots att man är väl medveten om vad som pågår, oftast bara för att skydda ett varumärke eller inte bråka med en kassa-ko. Det slår mot hela samhället och vår humanitet. Och här är vi fler som skall bära hundhuvudet, i alla läger.
Just när det kommer till hur det stått till på Akademin, blir man ju extra bestört, eftersom det verkar som alla vetat om, och det under väldigt lång tid. Är det något jag hoppas på från #MeToo kampanjen, så är det just medvetenheten gör att vi åtminstone får slut på tystnadskulturen. Och det gäller på fler områden. Vad det gäller kulturprofilen, i stället för medalj skulle han haft en kunglig knogmacka! 

fredag 24 november 2017

Dagens Musiktips : The Dead Deads - Nothing Will Be Fine

Nästa instans i specialtemat för att hylla kvinnor runt #MeToo och #KillTheKing. 
I går en klassiker, The Runaways, som för mig är lite av mallen till starka tjejband som sett sin del av både fram och baksidor av musikbranchen.
Idag en lite nyare variant med The Dead Deads. Ett "up and coming" band från Amerikat, med massor med punkig attityd (kanske inte i just denna låten, men kolla upp deras katalog) blandat med tralliga harmonier, bombastiska rytmer och ett uns av rymdepos.




https://thedeaddeads.com/
https://longlivethedeaddeads.bandcamp.com/

torsdag 23 november 2017

Dagens Musiktips : The Runaways - Wasted

Fortsätter i specialtemat för att hylla kvinnor överlag, i kölvattnet av #MeToo och #KillTheKing, genom att enbart ha musiktips med grupper som består av/eller frontas av kvinnor inom rocken.
Och även om det sedan en tid är en Bitcoin likande uppgång på bra band med kvinnor, vare sig det är hela eller delar av bandet, så vem har sagt att det bara behöver nya band under denna presentation? Inte jag.
Därför tänkte jag idag köra The Runaways. Av flera anledningar. Jag vet att dom hade sina föregångare, men för mig är det här urmodern till tjejrock. Men även för att Joan Jett är en av min fantastiska dotters stora idoler. För att inte tala om att dom, om något, kan ses som ett facit på hur tjejer/kvinnor inom rockbranschen får stå ut med vad gäller trakasserier och allmänt jävelskap. Får liksom för mig att filmen om dem bara skrapade på ytan.



onsdag 22 november 2017

Dagens Musiktips : Psychedelic Witchcraft - Rising On The Edge

Först ut i denna en veckas extrainsatta tema, i skuggan av #MeToo och #KillTheKing, blir Italienska Psychedelic Witchcraft.

Har lyssnat på deras EP från 2015 en del, men i år har dom varit otroligt flitiga och släppt två album. Det första, Magick Rites and Spells, som kom i början på året är mer en sammanställning av ett par gamla låtar, några nya och ett par covers. Men nu i början på november släppte man en "riktig" fullängdare, Sound Of The Wind, som jag tagit dagens musiktips "Rising On The Edge" från.
Alla deras skivor finns på Spotify och den senaste plattan är verkligen värd att lyssnas på (de äldre med för den delen).



Bandcamp
Spotify
Facebook

Förlåt, kunde inte låta bli.

Igår såg jag Leif GW Persson visa en bild när Frankrikes President är nära att hamna i en viltolycka på väg till flyget efter det senaste EU-toppmötet i Göteborg. Den bakre bilen, är Macrons och ljuspunkten i den röda ringen är älgen.

Polisens bild
Som den konspirationsteoretiker jag är tror jag att detta är större, att det inte är någon slump. Fick direkt den här låten i huvudet.


tisdag 21 november 2017

Manlighet och #MeToo och #KillTheKing

I spåren av #Metoo har stafettpinnen vandrat genom olika samhälls och yrkeskategorier med samma förfärande resultat. Visst, man har förstått att sexismen och övergreppen finns mer eller mindre överallt, men i denna otroliga utbrednad, och framför allt till vilken grovhetsgrad. 

Att brandfacklan nu lämnas vidare till rockens värld, genom uppropet under #KillTheKing, är väl bara att se som ett naturligt steg. Musikbranschen har ju stundtals byggts på ett fundament av sexism, och även om detta har gått i vågor, tydlighetsmässigt. Man behöver inte vara ett geni för att inse att i en bransch där utnyttjandet av de inblandade aktörerna, mer eller mindre varit en norm, där har kvinnor troligen haft det särskilt jävligt. Både bland de som jobbar i branschen, men även som fan och supporter.
Min dotter har allt som oftast berättat om hur hon får höra att hon minsann bara lyssnar på hårdrock för att hennes kille gör det osv. 
Tyvärr är det väl inte mycket att göra åt det som redan hänt, mer än att försöka dra lärdom. Det enda vi kan hoppas på är att vi alla, med förståelsen får insikt och att vi lär oss av detta för framtiden. Det är i alla fall den approachen jag själv försöker ta för jag är väl inte fri från skuld själv, om inte annat under åren jag växte upp och med en käft som ibland är snabbare än huvudet. Utan kan bara hoppas att jag blir mer medveten, och ständigt förbättrar mig.

Sedan är detta givetvis bara att skrapa på ytan, det finns så många vinklar på detta, så hälften hade varit nog. Men en sak är klar, skitnödigt beteende är inte manlighet. Vardagssexism kan som bäst skrivas upp som dumhet och oförstående, men tyvärr får vi höra om allt för mycket som är rena övergrepp och kriminellt beteende, och det finns det jävlar i mig inga som helst ursäkter för.

Den senaste tiden har det fullkomligt exploderat med otroligt bra musik med framför allt kvinnliga frontfigurer, inom de genrer som jag själv helst rör mig i. Från att i början lyft fram det som just kvinnofrontad rock, har jag medvetet den senaste tiden försökt styra bort från det och helt sonika presenterat det för vad det är, otroligt bra musik, som står på sina egna ben.

Men, nu i kölvattnet av #MeToo och #KillTheKing tänkte jag göra ett undantag och köra en vecka av musiktips med just kvinnofrontad rock. Men kom ihåg, det är inte i första hand för att det är kvinnor med i banden, utan det är för att det är grym musik. Nu råkar det bara vara så att det är den tid vi nu lever i och det är och det är dags för kudos och respekt.

Er tur Hip-Hopen....?

måndag 20 november 2017

Recension : Greta Van Fleet - From The Fires

Det lär finnas folk som inte gillar Led Zeppelin. Till er kan jag bara säga, -Sluta upp med det. Genast! För i så fall riskerar ni att inte se tjusningen i Greta Van Fleet. Och det blir er värld fattigare av. Tacka mig senare.

För det går liksom inte att ducka för faktum att GvF låter, mer än lite, som just Led Zeppelin. För att inte tala om att sångaren Josh stundtals är ruggigt röstlik Robert Plant.
Men är man som jag nerkörd i zeppelinträsket sedan länge, ja då är det bara att öppna ögon, öron, armar och bara suga i sig. För dubbel EP:n From The Fires, är som ett bortglömt album av mästarna, fast stöpt i en modernare form. Det känns inte alls mossigt, utan som en frisk fläkt av nostalgi (sug på den).




Jag kan säga som så, att efter att ha hittat GvF, så känns det som jag inte bryr mig riktigt lika mycket om att Led Zeppelin troligtvis aldrig kommer att återförenas. Jag kan bara hoppas att det här är början på något stort.



Sedan kan jag inte heller låta bli att bli imponerad över bandmedlemmarnas låga ålder, tre bröder 20 och 17 år gamla (ja det är ett tvillingpar inblandat), tillsammans med en 17 årig kompis.
Så unga och med en sådan stark debut, kan bara bli en fullträff. Grabbarna från det exotiskt klingande Frankenmuth i Michigan, är dessutom flitiga på att turnera. Så man kan bara hoppas att dom tar sig över till våra breddgrader, så vi kan ta dom till vårat hjärta på samma sätt som vi har gjort med t.ex. genrebröderna Rival Sons. Kan dom bara fortsätta som dom börjat, med sin storvulna, högkvalitativa arena rock, ja då kan dom verkligen bli det nästa stora, för så här långt har dom allt.

Lyssnar man på på publiken i en del av deras liveklipp, så inser man att dom redan är något av flickfavoriter, och det var väl ett tag sedan rocken kunde stoltsera med något sådant. Hur eller hur, det här både svänger och rockar mig sanslös, med sin klassiska fräschhet och urstarka låtar. Dessutom på vad man inte ens kallar sin debut, utan en dubbel EP. Det enda negativa jag kan hitta är att dom ännu så länge inte släppt skivan som vinyl, men det får man väl se som ett I-landsproblem.
Ja det kan inte bli annat än full pott. Fram med esset i rockärmen med andra ord. Första i år för min del om jag inte missminner mig. 5/5


Sammanfattning:
Betyg 5/5

Favoritspår: Black Smoke Rising och Flower Power
Skivbolag: Lava/Republic
Release:  10:e November, 2017










http://gretavanfleet.com/

fredag 17 november 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 22!

Det har varit en slö vecka sett ur artiklar, men så blev det till sist en solig Fredag och vad kan då vara  bättre att kompensera slacket med en lista? En lista med kortisar. Tjohoo! Blir som vanligt en salig blandning, och förutom att det är små munsbitar är temat som vanligt, om inte annat anges, att det är idel bra rock, även om det spretar stilmässigt.

Dream Machine
Vi börjar i Holland, med duon Dream Machine. Från deras kommande alster Breaking The Circle får vi endast ett spår som smakprov på Bandcamp. Men det är en perfekt start på en solig fredag, med sin lite bubblande proggiga, orgeltunga och psykedeliska rock. Det finns gott om äldre material att njuta av tills plattan kommer i sin helhet. Dock hittar ni inte bandet på sociala medier, då man bojkottar dem, men det finns en hemsida och en youtube kanal. Där kan man dessutom få reda på varför man stämmer sina instrument enligt A=432hz och inte A=440hz. Om det är detta som gör deras musik så svängig och skön, vet jag inte, men bra är det.


http://www.dreammachine432.com/

Sky Valley Mistress
Så, här kommer något helt annat. Sky valley Mistress från England är helt klart tyngre, bluesigare. Låten "Hell Ain't Got Your Hound" lunkar på i en långsam, stadig lunk som är helt klart hypnotiserande.





Trash Titan
Vi fortsätter på den inslagna tunga bluesstigen, fast här aning brötigare träskvariant framförd av en  duo från Los Angeles. 4 låtar, så vi kallar det väl en EP. Men vilken rökare. Lägg till det det underbara omslaget och titeln Welcome To The Banana Party. Får mig att småle stort. En fullängdare är på väg. 




Ray Temple
En lista här på Spader Ess vore väl inte komplett utan åtminstone en 70-tals stoner?  Vet inte så mycket alls om bandet Ray Temple, mer än att man är från Tyskland och denna lilla 2 låtars singel är riktigt, riktigt skön och mer behövs egentligen inte. Guttes!




fredag 10 november 2017

Recension : Monarchus

Monarchus levererar ruggigt bra fuzzad stoner/doom från Australien, på sin självbetitlade, egensläppta debutplatta. 

Bandet mejslar ut en Stonermetal med en stundtals ganska opolerad och skitig ljudbild, som spänner från mjukt och smekande till punkigt ös. 
Jag är extra förtjust i att alla i bandet bjuder till på sången, vilket gör att man har både manlig och kvinnlig sång om vartannat. Så det blir en större dynamik och variation, vilket i mina öron förlänger livslängden på mitt intresse för bandet. Dessutom finns det med allt detta sammantaget någonting för alla.



Det finns något i deras stundtals punkiga attack som ger mig en del Rose Tattoo vibbar, vilket aldrig är fel, men det finns så mycket mer som är helt och hållet Monarchus. Inte så mycket krusiduller, rak tung och trevlig rock. Eftersom dom är osignade så vitt jag vet, är detta band som genrebolagen borde slåss om.




En mycket tilltalande debutplatta som gör att jag vill höra mer. Slutbetyget blir en mycket stark triss, snuddande nära ett fyrtal. Att jag slutligen väljer trissen beror nog mer på att jag vill spara mig och se hur denna skivan står sig över tid, och vad nästa giv har att ge.

Sammanfattning:
Betyg 3/5

Favoritspår: Kaleidoscope och Sometimes
Skivbolag: Inget!?
Release:  16:e September, 2017







For More Info Visit:

Bandcamp

Band Members:
Spot: Bass & Vox
Queen Gene: Guitar & Vox
Saltz: Drums & Vox

Tracklist:
1. Monster Eyes 05:22
2. Desert Ways 04:23
3. Kaleidoscope 05:27
4. Alive 05:15
5. Anvil 03:49
6. Motoring 02:33
7. Never Stand Still 04:07
8. Say It All 05:28
9. Sometimes 05:43
10.Divide 05:28

torsdag 9 november 2017

Spader Ess Tänker Högt : En stor dag i Amerikat och för världen

Det är inte så vansinnigt ofta som jag blir politisk här på bloggen, men ibland knyter det samman på ett sätt som inte går att ducka för.

Häromdagen var det ett par mindre val i USA, som för oss här i Europa egentligen inte skulle betyda så vansinnigt mycket ur ett Internationellt perspektiv. Och, eftersom detta ändå är en rockblogg, ur ett just rockande perspektiv.

Men tji fick vi, eller rättare sagt, för en gångs skull i närtid kom det något gott ur ett amerikanskt val, både ur ett mänskligt och rockigt perspektiv.

I Virginia vann den Demokratiska politikern Danica Roem en plats som delstatsdelegat. Vilket trots det lokala, ändå nått omvärlden, för att hon är en transgender person och fått utså en hel del smädelse från sin republikanska motståndare (läs arsle (men det blir man väl inte förvånad över, han är ju just republikan)). Grattis till det Danica! Det som man dock inte uppmärksammat, och som med Spader Ess inriktning, är minst lika viktigt. I samma val fick man in en Rocker i representanthuset, då Danica även är sångerska i bandet Cab  Ride Home. Så, ännu mer grattis!

Ärligt talat, innan allt detta ståhej, hade jag aldrig hört talas om varken Danica eller hennes band, mest kanske för att dom lirar en Metal som inte riktigt är min smak.
Men vad var det som fick mig att inse detta då? Jo, det är så att Danica är inte den enda transgender personen inom rocken, utan det finns i alla fall en till som jag känner till (antagligen fler, men om man egentligen tycker att musiken väger tyngre så känns det inte så viktigt), och som spelar i ett band som jag verkligen gillar och dessutom har skrivit en del om den senaste tiden, nämligen Alexis Hollada i bandet Doomstress. Och det var genom hennes flöde som jag snappade upp detta. Mig veterligen har inte Alexis någon politisk ambition, men har under ett antal år varit öppen om sin transgender resa och flitig kämpe i HBTQ frågor och människors rätt att vara olika.
Så till den milda grad att hon till och med fått en egen dag tilldelad sig i Houston och är den första transgender kvinna som blivit nominerad till "Best Female Vocals" kategorin av Houston Press Music Award 2012. Coolt och starkt, för att inte tala om att man blir förvånad över en sådan öppenhet i Texas. Grattis till det med.






Vilket för mig osökt till att det nu finns hopp om en mer kvalitativ musikalisk representation på Stockholm Pride, om bara bokarna där får upp öronen för något mer tyngre än de schlager artister som brukar vara norm. :-) Boka Rock med mening.

En annan förhoppning vad det gäller det politiska etablissemanget i USA, kanske dags att få in en Ateistisk motpol till all religiös fanatism som idag får leda vägen i stället för sunt förnuft.

Ännu en gång Grattis Tjejer! Och tack för att ni berikar världen.


onsdag 8 november 2017

Recension : Duel - Witchbanger

Duel släppte plattan Witchbanger redan i våras, så det kan tyckas att denna recension kommer en aning sent, men bra musik är bra musik och förtjänar att skrivas om och lyssnas på när som helst.

Har sagt det förr, men det är bara att tjata vidare, det kommer väldigt mycket bra musik från Texas.
Vilket verkligen innefattar Duel.

Rak okomplicerad rårock som det inte går att sitta still till. Sätt på den här plattan och det är bara upp och hoppa som gäller. Tung och taktfast, utan större krusiduller förutom bra musicerande och sköna texter. Ibland är det allt man behöver. Musik som tänder en låga inom en och bara kör på. Det är inte alltid som frugan och jag tycker lika om musik, men ibland, som i detta fallet, så landar det liga skönt hos oss båda. Och då vet man ju att det måste vara riktigt bra.





Duels musik triggar så många små känsloområden hos mig, som bara gör mig glad och upprymd. Rock som går rakt in i ryggraden. Initialt blir det 4 Ess av 5 möjliga, men det skulle inte förvåna mig om denna plattan växer ännu mer. Finns stor risk för att den hamnar på min årsbästalista.

Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Astro Gypsy och Devil
Skivbolag: Heavy Psych Sounds
Release:  28:e April, 2017





For More Info Visit:
Facebook
Bandcamp

Band Members:
Tom Frank Guitars / Vocals
Shaun Avants Bass / Vocals
JD Shadowz Drums
Jeff Henson Guitars
Tracklist:
Side A
I. Devil
II. Witchbanger
III. The Snake Queen
IV. Astro Gypsy
Side B
I. Heart Of The Sun
II. Bed Of Nails
III. Cat's Eye
IV. Tigers And Rainbows

tisdag 7 november 2017

Recension : Doomstress - The Second Rite

Alexis Hollada och hennes vapendragare i Doomstress släpper nu sin andra EP The Second Rite.

Själva EPn kommer att komma i lite olika format, vilket gör det hela lite rörigt. I USA släpps den som CD via No Slip Records och innehåller
1- Way of the Mountain
2- Bitter Plea
3- Rainbow Demon*
4- Sleep Among the Dead
5- Wicked Woman** (7″ version: CD only bonus)
*Uriah Heep cover 1972
**Coven cover 1969

Här i Europa kommer den att släppas som en 12" split med SparrowmilkDHU Records, fast då utan Coven covern "Wicked Woman"

Musiken då? Jodå, det är en naturlig fortsättning på det spår som Doomstress redan påbörjat på sin tidigare EP. Det handlar om 2 ommixade låtar som tidigare varit släppta i en begränsad upplaga, "Way of the Mountain" och "Sleep Among the Dead" och sprillans nya "Bitter Plea" som ni sett videon på här tidigare. Detta tillsammans med ett par covers (om man tittar på CD versionen). Särskilt senaste låten hoppas jag är en fingervisning till vad som komma skall, då den kombinerar tyngd, melodi och hitkänsla i ett.

Bandet lyckas med att mixa klassisk Rock, Metal och Doom, på ett sätt som känns spännande. Det blir lika delar Black Sabbath, Saint Vitus som Uriah Heep, så att säga. Särskilt textmässigt känner jag en stark Uriah koppling. Det jag mest vill ha nu är en riktig fullängdare och se vart Doomstress tar vägen. Särskilt som det finns en del andra spännande saker runt bandet att ta upp, men eftersom det är musiken vi koncentrerar oss på nu, så kanske det får bli en helt annan artikel.

Som EP ger jag The Second Rite 4 Ess av 5, mest för att den skapar en förväntan inför mer, mycket mer.
Framför allt genom låten "Bitter Plea" och den fantastiska Uriah Heep covern "Rainbow Demon".
Som jag förstår kommer split EP:n att släppas i slutet av November.




måndag 6 november 2017

Recension : Gorilla Pulp - Heavy Lips

Italienarna i Gorilla Pulp har roat oss förr med sin svängiga Boogie hårdrock och underhållande videos. Och här kommer nästa platta i ordningen, Heavy Lips. 

Just roa, är inte ett dumt ord, för jag blir glad när jag hör bandet, även om den här plattan är lite tyngre och mörkare än tidigare. Dock svänger det, det andas en del party vid en snabb lyssning, men när man ger sig hän och ser bortom den omedelbara ytan så hittar man såväl riktigt underhållande rock med flera dimensioner. Och även om musiken som sagt stundtals låter party, så finns det även textmässigt flera lager och inte alls en massa partyklyschor, utan ofta lutar man sig snarare åt det lite ockulta hållet.




Här och där petar man in klassiska dubbelgitarrer alá Thin Lizzy, men i övrig är det mer tung Stoner.
Helt klart något att kika in på om ni inte redan gjort det.


Inte heller denna gång gör dom oss besvikna vad det gäller videos. Dom fortsätter i samma underhållande spår även där.





Sammanfattning:
Betyg +3/5

Favoritspår: Bless The Moon
och Heavy Lips
Skivbolag:
Retro Vox Records 
Release:  13 Oktober, 2017


For More Info Visit:

Bandcamp 

 
 
 
Band Members:
Maurice Flee - Vox, Guitars & Lap Steels, Theremin & Talkbox
Choris - Bass, Back Vocals
Angioletto Mr. Vernati - Guitars, Back Vocals
Giorgio "Bulldozer" Pioli – Drums & Percussions
Rebecca "Becky" Magri - Vox in The Low Song
 
Tracklist:
1. Bless The Moon 04:36
2. In Your Waters 03:31
3. The Witches Twirl 03:56
4. Heavy Lips 06:11
5. Cactus Killer 04:20
6. Prey On Your Mind 04:41
7. The Low Song 05:28
8. Ape Eyes 03:09  

onsdag 1 november 2017

Önskelistan : Gibson klocka

Det finns massor med vackra gitarrer, men i mina ögon är Gibson Les Paul den mest ikoniska gitarren av dem alla. Så, då är det roligt att kunna presentera en klocka som har chansen att bli åtminstone lite ikonisk i vissa kretsar. Det handlar om denna limiterade dinka som är ett samarbete mellan Gibson och klockmakaren Raymond Weil.

I skrivande stund verkar det oklart om det finns någon ledig av de 400 ex. som skall vara tillverkade, men vill man ha en så är det bara att börja spara ihop dom dryga 30.000 kr som den kostar. Men då får man givetvis en Gibson inspirerad case till sin mycket tjusiga klocka.








Raymond har dessutom gjort andra klockor med rock anknytning, bland annat en snygg hyllning till David Bowie och en trevlig liten Beatles klocka.




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...