fredag 18 augusti 2017

Recension : The Quill - Born From Fire

Vänta, det här låter bekant!
Självklart blir det något av en promenad ner längs minnenas allé när det handlar om The Quill.
Särskilt när det handlar om The Quill i originaluppsättningen. Det vill säga Magnus Ekwall, Jolle Atlagic, Roger Nilsson och Christian Carlsson.

Att säga att The Quill är ett av landets flitigaste och mest ihärdiga band är väl ingen underdrift, när man ser till deras karriär sett i skivproduktion.
Från starten med den självbetitlade debuten 1995 till nu med den nya åttonde plattan, Born From Fire. Ja det är en imponerande leverans enligt mig, när det gäller ett band som så här på hemmaplan kanske aldrig nått ut till den stora allmänheten. Men så är det kanske inte riktigt lättlyssnad radiorock i riksradiobenämningen som man skapar, utan ett mer bestående arv av skönsvängande rock för själen.

Jag gillar alla sättningar av bandet, men det är en viss magi med originaluppsättningar. Stavas antagligen till viss del som nostalgi.
Det må vara så att bandet stundtals har gått på sparlåga utåt sett, och medlemmarna varit inblandade i en massa andra projekt, men man har ändå lyckats hålla flitens lampa lysande genom åren på "Kuggen" och levererat massor med klassisk och svängig musik. Så också denna gången.


Den som lyssnat på det gamla materialet kommer att känna det som att komma hem en aning. Även om musiken fortsatt är rotad i den bluesiga stonerrocken, så har man svängt sig en aning mot att luta sig mer mot den klassiska rocken.
Lite som om det vore ett kärleksbarn mellan Led Zeppelin och Black Sabbath som vuxit upp med lekkamrater som Monster Magnet och Kyuss.
Magnus sång är som vanligt otroligt stark och vad gäller musiken har man lyckats få till en väldigt snygg balans i mixen som gör att alla kommer fram ordentligt, vilket är bra då det handlar om otroligt duktiga musiker som här tar ut svängarna ordentligt. Måste ge en extra eloge till Roger som har lyckats få till ett riktigt elakt basljud. Att de trommelaar, Jolle, inte heller legat på latsidan under åren står klart då han levererar både sväng och inspirerat trummelummande är rätt tydligt.

Mangans texter är inte alltid glasklara utan oftast som små kryptiska statements än övertydliga historier som växer fram, och jag skulle ljuga om jag sade att jag alltid förstår vad som sägs. Men å andra sidan förstår jag inte allt vad Black Sabbath producerat i textväg heller , men det har inte hindrat mig från att älska dom i alla fall, precis som med The Quill. Och det finns givetvis en charm att inte förstå allt direkt, utan behöva återkomma och söka sina egna tolkningar.

Ser man till låtarna i sig, så  redan från det mäktigt öppningspåret, "Stone Believer", plattans kanske mest direkta låt, som redan från den inledande gitarren sätter det klassiska The Quill soundet vi känner igen från tidigare album. Sedan rullar det på. Stabilt. Över till "Ghosthorse" vars öppningsgitarr och grundriffande, från Chrille, är som en ren kärleksförklaring till Tony Iommis brädbändande. Min egen favoritlåt, "Set Free Black Crow",  har en psykedelisk vibb som smeker mig rätt redan från start. I "Unchain Yourself" hittar vi en låt som är som gjord för stora scener och stort format. Rena rama arenarökaren. Generellt kan man säga att första delen av skivan är mer rakt på, för att gå mot det mer psykedeliska hållet i andra delen.



Jag gillar dessutom att man kan hitta referenser till låtarna på omslaget till skivan, då ett bra omslag blir en stor del i helhetsupplevelsen för mig. Det tillsammans med en urstark platta med gamla kompisar, ja då blir det 4 blytunga Ess av 5. Och som jag sade tidigare, det är en skiva som tjänar på att höras flera gånger, så med tiden kan den växa ännu mer.
Välkomna tillbaka på banan bröder! Ni har varit saknade.




Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Set Free Black Crow
Skivbolag: Metalville Records
Release: 25:e Augusti 2017

For More Info Visit:

Magnus Ekwall: Vocals,
Jolle Atlagic: Drums,
Roger Nilsson: Bass,
Christian Carlsson: Guitars

Låtlista

1. Stone Believer
2. Snake Charmer Woman
3. Ghosthorse
4. Keep It Together
5. The Spirit And The Spark
6. Skull & Bones
7. Set Free Black Crow
8. Electrical Sons
9. Hollow Of Your Hand
10. Unchain Yourself
11. Revelation
12. Metamorphosis

torsdag 17 augusti 2017

Önskelistan - Mysig brasa

Då jag själv saknat lite variation här på bloggen ett tag tänkte jag försöka blåsa lite liv i gamla teman, så därför börjar jag med den gamla önskelistan.

Nu när det vankas mörkare tider så är det ju mysigt med en brasa. Så för att förhöja stämningen kan man ju passa på att pimpa sin öppna spis (gas) en aning och vad passar då bättre än dessa"Firepit skallar" från Myard.
Tänk att sitta vid sin egen härd och fantisera om att värma sig vid sina fallna fienders brinnande skallar.
Jag ser dessutom en viss utvecklingspotential på temat. Till önskelistan behöver jag bara lägga en gasdriven öppen spis.... Men det är ju detaljer...





onsdag 16 augusti 2017

Blast From The Past : Demon

Ett band som hängt med mig länge är Brittiska Demon. Den första plattan som jag hörde och som golvade mig rätt hårt var faktiskt The Plague. Den plattan och kanske dagens låt "Blackheath" är liksom inkörsporten till deras fantastiska värld.
Tog inte lång tid efter det som jag snabbt skaffade de ännu bättre tidigare plattorna, Night of the Demon och The Unexpected Guest, samt att jag fortsatt följa dom en tid, men tappade det lite efter Blow Out. Men jag tycker att det är otroligt roligt att dom fortfarande håller på och deras senaste platta Cemetery Junction från förra året är inte dålig den heller, även om den inte når upp till nostalgihöjderna från 80-talet.


tisdag 15 augusti 2017

Recension : Venomous Maximus - No Warning

Venomous Maximus är tillbaka och det med sedvanlig bravur på sitt tredje album No Warning.
Inga revolutionerande nyheter.
Bandet fortsätter med sin färd längs NWOBHM/Doom stigar, och Higgins mässar fram texterna på sitt sedvanligt sätt. Men något annat behövs inte, när man fortsätter att mejsla fram så sköna  och svängiga låtar. Och det lyckas VM med, och det med råge.

Skivan har ett par spår som sätter sig ganska omgående, men det är efter ett par lyssningar som den faller på plats ordentligt. Så se till att ge den ett par chanser och det finns risk för att du upptäcker en platta som kommer att finnas med dig en lång tid.

Plattan är 8 låtar lång. Jo, jag vet att det egentligen är 10, men eftersom två av dessa är små korta instrumentala "intermissions", så ser jag det som 7 starka låtar och en liten instrumental goding. Plattan går att lyssna på i sin helhet redan nu, men det officiella nedslagsdatumet är den 25:e Augusti.

Betyget blir stabila 4 Ess av 5 möjliga, inget annat är aktuellt när ett band jag redan gillar släpper så här pass starkt material.







Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Return Of The Witch
Skivbolag: Napalm Records
Release: 25:e Augusti 2017





For More Info Visit:



Band Members:
Gregg Higgins - Vocals, Guitar
Christian Larson - Guitar
Trevi Biles - Bass
Bongo - Drums

måndag 14 augusti 2017

Polar'n Per ser De Lyckliga Kompisarna på Gröna Lund

DLK, Gröna Lunds Lilla scen 2017-08-14
Gröna Lund 2017-08-14.Jag måste tillstå att jag blir glad av De Lyckliga Kompisarna (DLK). Ett nästan minutprecist entimmasgig på nöjesparkens mindre, fullpackade, scen och 23 låtar senare känns punken så jäkla befriande... och det gör det även fast trallpunksveteranerna i DLK förtjänar både större scen och mer speltid!

Men frågan är om detta format inte passar dem som handsken... punk ska ju vara trångt och småskaligt!

Öppningen sätter tempot direkt. Tre låtar klockar in på runda fem minuter och vi hinner knappt smälta den fantastiska öppningen med öppningsspåret från deras senaste vax med samma titel, "Bara tiden är ny" (2015) innan klassikerna börjar hyvlas av! (se klippet nedan)


Med sitt band har Mart Hällgren (sång, gitarr, ironi) greppet om vad som sker på scen, det regleras med tempot, det kompakta mellansnacket och inte minst med stämsången som lämnas av och an till energiknippet och vapendragaren Roger Reinstam (gitarr).

Roligast är tugget när nostalgi och minnen plockas fram från Scania-åren, eller i den pubertala monologen om alkohol per krona; "Glögg var hett, men den här drycken låg oxå bra till..." påas kvällens kanske tamaste servering, "Kir"...

Mart är en punkkåsör, avslutande "Rysk Bompa" innehåller den moderniserade tolkningen att låten lika gärna skulle gärna kunnat handla om Donald Trump när han sitter och twittrar framåt morgontimmarna, men tugget blir inte allvarligare än så, och det är skönt, för att inte säga befriande att slippa hårdare politisering...

Bäst spår ikväll är oväntat "Sagoland" och mindre oväntat den publikfriande "Dricka sprit och hålla käften". Största jubel kanske dras ner i allsången till trallpunkens nationalsång "Ishockeyfrisyr", eller "hå-hå-hå-hockeyfrilla" och när Asta kasks Dadde Stark kliver fram och avslutar låten med publiken. Dadde spelade förresten med Mart i Ubba en gång i tiden, så det är inte några kors som ritas i taket, även fast det givetvis är kul!


"Dammsugarförsäljareblues" förtjänar även ett omnämnande, mest eftersom låten var tokgrym, precis som verkligheten, när jag behövde köpa en ny dumb-sucker för nån vecka sen. Beröm ska även tilldelas det föredömligt korta Encore-brejket fram mot avrundningen!

Så här kul har DLK inte varit på länge!

Vädergudarna är med dem, Stockholm ligger vackert i sommarkvällen, publiken är med dem, allsången ljuder, lilla scenen lyser vackert med dem och humorn från låttexter och mellansnack smittar av sig tusen gånger mer än snittar med gratisbubbel på en Östermalmsvernissage!

Betyget är fyra starka ess (av fem möjliga) och med lite Kir i kroppen kanske det där nedriga femte esset hade vaskats fram, för det ligger inom räckvidden, så vem vet, vem vet... det kanske kommer senare i år, för det här vill jag se mer av!

/Polar'n Per

Tre starka med DLK:
1. Jävla vilket drag
2. Det är fan en Arkiv X-upplevelse att känna ungdomen blåsas i liv när klassikerna vevas av
3. Mart verkar verkligen trivas!


Set list:
Bara tiden är ny
När Kristoffer spelar flipperspel
Egon
CP framför sin TV (Maiden-riffen noterades)
Dammsugarförsäljareblues
En öl till
Jag vill äga hela världen
Sagoland
Vattengymnastik
Hugos sång
Elvis lever
Ishockeyfrisyr
DLK finns överallt
Kir
Vem behöver nån som behöver nån
Dricka sprit och hålla käften
Troll och häxor

Encore

Allmänt tuff
Livet är hårt
Allmosor
Le som en fotomodell
Dit kuken pekar
Rysk Bompa

Dagens Musiktips : Ruby The Hatchet - Planetary Space Child

Sådärja, då var årets sommarsemestrande över för denna gången. Det har varit riktigt skönt och latheten har stått som spön i backen, vilket kanske har märkts även här. Tur att Polarn Per varit flitig, annars hade det varit väldig stiltje på bloggfronten. Men vi får försöka ta nya tag nu.

Rivstartar med en purfärsk video av titelspåret från Ruby The Hatchet's kommande platta, Planetary Space Child, som släpps den 25:e Augusti. En riktigt bra låt, som gör att jag verkligen skall försöka hinna lyssna in mig på resten av plattan så fort som möjligt. Återkommer om den förhoppningsvis.




Facebook
Bandcamp
Hemsida

fredag 11 augusti 2017

Polar'n Per ser Bad Religion på Gröna Lund

Bad Religion, 2017-08-10 Gröna Lund
Gröna Lund, Stockholm 2017-08-10. Halvvägs in i setter händer något. Det känns som vi får något helt annat efter det. Det som kanske är världens bästa punkgig nästan kör av vägen och man överger sitt kall för att göra en spelning istället för den manifestation man så ståtligt serverar.

Det handlar inte om bandet för de spelar lika tajt som alltid, radarparet Greg Griffin (Sång) och Brett Gurewitz (Gitarr, sång), tillika bandets låtkreatörer, är i toppskick, de övriga likaså, även fast showen som vanligt kretsar kring dessa.

Inledningen är som en häftig dialog med publiken. En röd tråd som pratar om den Amerikanska Messias (American Jesus) som tar landet tillbaka till medeltiden (New Dark Ages) serverat till mjukglass på nöjesfältet, så som Greg säger när han påminner om att det bara var ett ögonblick sen de stod på Gröna Lunds scen senast.

OK, det är kanske lite fritt tolkat, men om man inte kan tolka fritänkaren och huvudmannen i Bad Religion som en budskapsplattform, vem är det då? Det här är punk.

"Do what you want" fortsätter därför logiskt spelningen, men det ger onekligen en kuslig hint om att det handlar om något annat när Greg påar efterföljande låt med att det alltid finns ett nytt mål för den med makt. "Atomic Garden" tillägnas lekkamrater i sandlådan Nordkorea... Det är här bandet är som allra ballast!

Dom drar tråden som en taggtråd genom sin gedigna back-book och låter setter bli som en monolog diskussionstråd med story och moralkakor på ett sätt som jag faktiskt bara upplevt progressiva hårdrockare (tänk typ Queensryche) gjort tematiskt... det är briljant!

Låtvalen kan man därför låta bero... Det är inget Greatest Hits-set som erbjuds. Inte alls! Det är bättre!



Vi belönas momentant för det med en cool upplevelse och temats logiska förlängning "Let them eat their war", samtidigt som jag noterar att publiken står onödigt still... hör dom inte grejen? Kanske är Bad Religions publik lite av just "av" eller "på", så som jag sett deras gig arta sig genom åren, men jag har aldrig sett det här ske... giget är helt lysande, men inte publiken... och det verkar ta ut sin rätt även fast bandet gör sitt för att bjuda till...

När settet fortsätter levereras i bandets höga tempo fortsätter som brukligt ett Gröna Lund-budskap till de som åker Fritt fall. Från scen proklameras att de sannerligen kommer uppleva en del i denna tidsålder innan "Stranger than fiction" hyvlas av. Min puls går definitivt på övertryck vilket på något sätt räddar passagen med "Along the way" och "I want to conquer the world" innan settet peakar med punkens signatur-kliché "Fuck you!"

Dom blir inte bättre än så, även fast temat rasslar på genom staternas bakgårdar (Streets of America) och ett grymt trumspel i "Modern man"... Som brukligt får vi en kärleksförklaring till Sverige som satiriskt kryddas med avrundningen att det är "Our home away from Home", men att det också lider, likt resten av världen, där vi, "the masses of humanity" tyvärr "always gonna suffer" Efterföljande "Suffer", håller stenhårt fokus och det är ett grepp som hålls i även fast handen sen sviktar något i sin enträgna styrka genom "No Control", "Against the Grain" och något haltande, men allsångsbetonade "Recepy of hate"

Som brukligt gör jag noteringar under spelningen och det roligaste händer där, avsides gigget, när rättstavningen, inte helt ogenerat, föreslår "Recept för hare" som ett alternativ till låttiteln och en schysst melankoli som ironisk sanning till nutidens alla haters! Jag måste säga att jag är impad av översättningen min telefon föreslår... den kan sin husbonde!



Tyvärr håller inte fortsättningen ut det tema som målats upp och tyvärr saknar jag klassiker som "Sinister Rogue" och "A Walk" bland många, även fast vi i settets avslutande del får andra, minst lika klassiska låtar, såsom "Los Angeles Is Burning", "Infected", "Punk Rock Song" innan ett kortare brejk och en avslutning som levererar mer eller mindre magiska "The Handshake" och "21st century (Digital boy)" med bandets helylle växelsång som den stora behållningen...

Jag lämnas med en känsla att de inte lyckades bära temat genom settet, att nöjesparkens nedskurna smörgåsbord inte förtjänat punkens glöd, från start till mål och där står jag med en påtaglig känsla att bandets senaste platta från 2013 ("True North") verkligen behöver en uppföljare... Var det hopplöshetens glöd som tog initiativet till slut? Jag vet inte, men jag vet att jag sett en helt OK spelning som förtjänar minst tre starka ess av gem möjliga idag... även fast jag inte kan förklara riktigt varför betyget inte blev bättre...

/Polar'n Per

Tre starka kort med Bad Religion:
1) De är så tajta och fokuserade...
2) Trallpunkarna urfader är här!
3) Medvetenhetens ambassadör är här!

Set list: 
American Jesus
New Dark Ages
Do what you want
Atomic garden
Let them eat their war
Stranger than fiction
Along the way
I want to conquer the world
Fuck you
The streets of America
Modern man
Suffer
No Control
Against the Grain
Recepy of hate
Come join us
Dearly beloved
Anethesia
Los Angeles is burning
21st century (Digital boy)
Generator
Sorrow
You
Punk rock song

Encore

The Handshake
Infected
Fuck Armagedon... this is hell!


fredag 4 augusti 2017

Motörheadfredag

Inför släppet av sin coverpatta, Under Cövers, med Motörhead, så släpper man nu en teaser, en underbart skön Motörheadifierad version av David Bowies "Heroes". Låten spelades in i samband med sista skivan, men det blev Rolling Stones "Sympathy for the Devil" som hamnade på plattan.

Jag brukar få en  något fadd smak i munnen när det kommer till sådana här postuma släpp, men just nu kan jag bara luta mig tillbaka, minnas o sakna. Och njta, för det är en skön version på låten. Hur jag känner för resten av skivan? Jo, jag ser nog faktiskt fram mot den och hoppas att den är gjord med kärlek. Här är i alla fall låtlistan:


1. Breaking the Law (Produced by Cameron Webb) 2008
2. God Save the Queen (Produced by Bob Kulick and Bruce Bouillet) 2000
3. Heroes (Produced by Cameron Webb) 2015
4. Starstruck (Produced by Cameron Webb) 2014
5. Cat Scratch Fever (Produced by Peter Solley) 1992
6. Jumpin’ Jack Flash (Produced by Bob Kulick and Bruce Bouillet) 2001
7. Sympathy for the Devil (Produced by Cameron Webb) 2015
8. Hellraiser (Produced by Billy Sherwood) 1992
9. Rockaway Beach (Mixed by Cameron Webb) 2002
10.Shoot 'Em Down (Produced by Bob Kulick and Bruce Bouillet) 2001
11. Whiplash (Produced by Bruce Bouillet and Bob Kulick) 2005


onsdag 2 augusti 2017

Polar'n Per ser Megadeth på Gröna Lund

Megadeth -"Hangar 18" på Gröna Lund 2017-07-30
Det pendlar mellan klart, halvklart och mulet, lite halvsurt, samtidigt som någon annan vädertjänst lovar regn, precis så som vi känner Dave Mustaine (sång, gitarr)... inte fan blir det sol, typ! Mannen, myten, legenden som haft åtminstone en tredjedels sekel på sig att misströstat över sin sorti ur Metallica står idag på nöjesfältets scen. Den ångest som genomsyrat Megadeth hela karriär är idag som bortblåst.

Dave Mustaine är på strålande humör. David Ellefson (bas) har sen återkomsten 2010 (efter avhoppet 2002) åter förankrat bandets sound i deras (enligt mig) bästa era. Kiko Loureiro (gitarr, fd Angra och Tarja) adderar sen sin entré i bandet 2015 kittlande snabb energi via sina flinka gitarrfingrar med Daves medgivande. Senaste medlemmen i denna livs levande dokusåpa kallad Megadeth är den sjukt begåvade Dirk Verbeuren (ex Soilworks) som anslöt förra året (2016).

Man märker direkt energinivån i bandet. Det känns som pusselbitarna passar bättre än på länge, och med den ljudbild man lyckats få till denna kväll är det en upplevelse utöver det vanliga!

Jag har aldrig sett Megadeth så här bra, så jag ska kämpa för att försöka hålla den här recensionen värdig!

Bandet drar igång direkt med klassiska "Hangar 18" från den fantastiska skivan "Rust in peace" (1990) och det är på något sätt karaktäristiskt för hela settet. Det levereras stenhårt, kompromisslöst med klockrent ljud och helt utan spelfel.

Dave sjunger dessutom bättre än på länge... eller jag menar förstås att han gnäller bättre än någonsin!

Från att skakats om tar settet en vändning när "Wake up dead" övergår i det svärtande och smärtsamma traumat "Darkest hour" (tillägnad Cliff Burton 1962-1986). Jag kan inte låta bli att känna så mycket extra allt för denna låt, och minner besöket vid minnesplattan i Ljungby för bara en månad sen. Genom "Skin 'O my teeth" och "Threat is real" känns det som jag får lyfta upp hakan igen, det är så jävla bra, det händer verkligen grejer i alla tempoväxlingar och snygga arrangemang. Det är så långt från den nonchalans Dave visat så många gånger!


Regnet kommer och går med "Trust", som är en av kvällens riktiga höjdpunkter. Jag kommer på mig själv att inte sakna fantastiske Marty Friedman (1990–2000) eftersom Kikos stränglir och solo är precis som ljudet, sååå perfekt! Dirks trummor spöar skinn! Dom leker på scenen och tillslut undrar jag vem som kompar vem? Det är en stilig uppvisning i bandkemi vi får se!

Herrejösses!

Det är uppenbarligen inte bara jag som är imponerad idag, Dave lovar 2h gig för första gången på turnén när "Tornado of souls" levereras som kvällens överlägsna leverans, han väser av "It's the kiss of death" på ett sätt som gör att jag för första gången verkligen hör Dave bejaka livet! Det är energi och vitalitet!

Genom flera låtar pumpar spelglädjen vidare, "Dystropia" sitter som en smäck, helt i linje med det tidigare materialet!

Åskan i guran dundrar under "Symphony of destruction" och under aviga och tyvärr ständigt aktuella "Peace sells" börjar regnet åter skvätta, det är som en tragisk påminnelse om världen utanför där ingen längre tycks köpa freden som ett schysst alternativ, men inget kan få någon i publiken att flytta blicken från det som händer på scenen!

Kanske blir vi något förvånade när settet klockar in tjugo minuter kortare än utlovade två timmar, men med avslutande "Holy wars... the punishment due" sätter bandet punkt för en alldeles lysande spelning. Helt klart årets hittills bästa gig! Betyget är fem svaga ess (av fem möjliga). Jag funderar länge på en stark fyra, men eftersom känslan sitter så starkt även så här någon dag efter finns bara ett alternativ!

Så vi skjuter salut för Megadeth!

...å tro fan om det inte är så att solen kommer fram till slut, kanske finns det hopp för en fortsatt tuff thrash-leverans framöver... Anthrax levererar, Slayer och Metallica lika så... Det är banne mig dom stora fyras år i år...

/Polar'n Per

Tre starka kort med Megadeth:
1. Bandet har hittat kemin
2. Ljudet är så sjukt bra idag
3. Vilken kompromisslös back-book bandet har... Platta för platta finns ojämnheter som i ihopplockade setlistor inte alls märks!

Set list:
Hangar 18
Wake up dead
In my darkest hour
Skin O' my teeth
The treath is real
She-wolf
Dawn patrol
Poison was the cure
Trust
Conquer or die!
Lying in state
Poisonous shadow
Tornado of souls
A tout le monde
Post American world
Sweating bullets
Dystropia
Symphony of destruction
Peace sells

Encore

Holy wars... the punishment due

tisdag 1 augusti 2017

Recension : Nekromant - Snakes & Liars

En aningen senkommen recension, men det kom visst en massa semester och lust för annat emellan. Sorry...

Nekromant har jag skrivit om en del den senaste tiden, och nu har deras första fullängdare under namnet Nekromant, Snakes & Liars, äntligen sett dagens ljus.

Även om man kan se det som en uppföljare till debuten, Nekromant, man gjorde under namnet Serpent. Förvirrat? Då är du förlåten för man blir lätt lite förvirrad runt sådana namnrockader.
Eller, skulle man ju från bandets håll kunna hävda, -"Vi hette redan då Nekromant, men skivan hette Serpent"...

Vilket dessutom skulle ge en viss stringens till just albumtitlarna.:-)


Men skit i det. Nu är det alltså plattan Snakes & Liars som är på tapeten och ingen annan. Musiken känns igen, klassisk doom med alla svenska förtecken man kan hitta. Lite av att komma i ett rakt nedstigande led från Candlemass via Witchcraft och Graveyard, sprinklade med en dos NWOHM och svensk melankoli. När man dessutom framför sången på svenska blir det riktigt proggig folkmusikton i det hela.

Kort sagt, en djävligt bra skiva med massor av rock utan vidare krusiduller. Det är bara lyssna här nedan och dra sina egna slutsatser, även om dom givetvis blir som mina egna. En höjdare!


Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Spelmannen och Stoned to Death, Doomed to Die
Skivbolag: Transubstans Records
Release: 16:e Juni 2017
 
 




For More Info Visit:


Band Members:
Adam Lundqvist- Guitars
Mattias Ottosson - Bass/Vocals
Joakim Olsson - Drums

Tracklist
1. Stoned to Death, Doomed to Die
2. Funeral Worship
3. Black Velvet
4. Ashes & Rain
5. Inside Yourself
6. Mardröm
7. Never Saved
8. Snakes & Liars
9. Spelmannen

lördag 29 juli 2017

Polar'n Per ser Europe i Furuviksparken

Europe, Furuviksparken 2017-07-28. När regnet lättar i Furuviksparken på fredagkväll har soundcheck klarats av. Det är lite mer än en timme till spelning och John Norum (Gitarr) har vankat av och an från scen, testat gitarr 1, 2, 3 osv. Känslan av den klassiska "Testing, testing, one, two, testing, testing, one, two..." har definitivt sin strängbändarversion... "Det är nästan hemmaplan!" hör jag någon som går förbi lite längre fram säga, troligtvis en Upplands Väsby-bo, tänker jag samtidigt som jag noterar att syster Tone Norum går i följe...


Parken fylls sakta men säkert upp och när Europe kliver på är det framför ett fullt, berusat och otåligt, folkhav. Jag kan inte låta bli att gilla folkparker och det här är en sådan spelning på en sådan plats. Det enda man kan fundera över är varför alla band gör något mindre set på sådana tillställningar, kanske handlar fet om gaget... kanske är det tradition.

Vi bjuds hursomhelst på en tillställning som klockar in på 1:20h, ett gig som inte innehåller annat än vad som spelats på senare festivalgig, det är kompakt, tufft, så som det Europe formats på senare tid, dvs mer influerade av klassiska tyngden i Led Zeppelin och Rainbow än pudelrocken. Det är tredje vändan jag ser dem gigga denna platta och det sätter sina spår. "Hand in the pocket", fantastiska "Firebox" och kaxiga "Nothin' to ya" (med avsläcker keyboard-stick i bästa Strawberry Fields-andan) tillhör de främsta spåren ikväll, precis som klassiska "Rock the night" med sitt bortslipade 80-tal, alltid underskattade "Scream of anger" (en personlig favorit) och live-rökaren "Ready or not" som rockar fett.

Speciellt "Firebox" vinner på live-drivet som Ian Haugland (trummor) sätter upp och Mic Michaeli (keyboard) manar på med värsta patentsoundet ala Jens Johanssons från Rising force-eran, låten är oväntat, mycket oväntat bra! Helt klart kvällens bästa överraskning!



Samma tokdriv finns givetvis i rockvärldens kanske just nu ballaste trumsolo, där Ian spelar till Monty Python och den klassiska galoppen i "Light Cavalry Overture" (Franz Von Suppe). Det är humor och musik. Det är underhållning på hög nivå!

Givetvis kan man inte göra en recension av Europe utan att nämna allsången i "Carrie", publikens uppoffringar i "Cherokee" eller nationalhymnen "The final countdown"... då var det avklarat!

Istället vill jag ge lite utrymme till en grabbhalva i publiken, han som fullkomligt stinker pojkrums-Axe (och just därför oxå är misstänkt Upplands Väsby-bo!!!) som förtvivlat försöker filma "The final countdown" från sin Hobbit-position mitt ibland och mellan alla jättar i publiken, innan jag lyfter upp honom, till hans euforiska lycka!

Sån glädje vägs givetvis in på pluskontot i recensioner på Spader Ess! På minuskontot smakar "Second day" och "New love in town" (med Joey Tempest på acke) lite väl mycket mellanmjölk... Det är ändå en sån kväll det det spelar föga roll, det är gemytligt. Det är trevligt. Det är välspelat och en riktigt bra kväll som länge tycktes regna bort, men det är en ny tid för Europe och det märks. Jag kan inte låta bli att se fram mot nästa släpp och undra var det tar vägen... det här är bra!

Betyget blir hedersamma fyra starka ess (av fem möjliga)! Som bevis på det rullar Europe nästan hela vägen hem på bilstereon... bara det lixom!

/Polar'n Per

 Tre starka kort med Europe:
1. Tuffingarna (töfft värre!)
2. Hur bra form dom verkar vara i
3. Joeys röst är fortfarande tokgrym

Set list:
War of kings
Hand in the pocket
Rock the night
Scream of anger
Last look at Eden
Carrie
The second day
Firebox
New love in town
Sign of the time
Ready or not
Trumsolo Ian Haugland
Nothin' to ya
Supersticous (med lite Bob Marley, No woman, no cry insmetat)
Cherokee

Encore

The final countdown

Polar'n Per tipsar om smakprov från Mäbes nya EP, låten "Varje kväll nånstans"

Att MÄBE:s musik ligger mig varmt om hjärtat har ni säkert förstått vid det här laget. 1:a augusti, på Pers namnsdag kommer ett smakprov från den kommande EP:n med det Bruno K. Öijer-influerade namnet "När Rösten i Radion Sa Hans Namn". Låten "Varje Kväll Nånstans" är helt i linje med MÄBE:s utveckling de senaste åren och är enligt mig en riktig höjdare!



När tankarna kring formatet EP lägger sig infinner sig även en bekväm tanke att de singelsläpp som rasslade ut med bl a "Innan Sanden" som kanske främsta låt (med "Långagärde Sund" som annan favorit)  är en alldelses utmärkt mängd att paketera på platta, kanske med någon trevlig re-make som extra-låt... Det måste jag fan, surra med Mäbe om!

I väntan på det samtalet får vi nöja oss med att se MÄBE på miniturnén, med avspark i Nynäshamn om några dagar!
2017-08-04, Nynäskalaset 2017 (Nynäshamn)
2017-08-19, Rockfront Musikfest (Åstorp)
2017-08-26, Restaurang Strandkanten (Nord-Koster)
2017-09-02, Live At Heart 2017 (Örebro)

Håll utkik efter MÄBE:s väl smakande singel tills dess!

/Polar'n Per


fredag 21 juli 2017

Recension : The Midnigt Ghost Train - Cypress Ave.

Äntligen dags för ett helt nytt albumet från våra Kansasbröder i The Midnight Ghost Train.Och som start på den här recensionen, skulle jag vilja citera. "Toto, jag tror att vi inte är i Kansas längre", eftersom blytunga ångmotorn som vi känner som TMGT, har gjort en spårväxling och åkt ner i ett kaninhål till en helt annan plats.Och vilken vacker plats det är. Det mäktiga ångdrivna, inget nonsens, gritty full head on power rock och roll är fortfarande kvar, men det har blivit mer skiktat och blir därmed mer intressant. För att göra detta kort, bandet har lyckats gå från bra till fantastiskt, helt enkelt. 
Deras nya album, Cypress Ave. är en helt ny, och mångfacetterad, ljudbild från ett band som gått från vad jag tyckte var riktigt bra, till ett band som jag ser närma sig perfektion. Jag tyckte att låten "The Little Sparrow" på deras förra album, Cold Was The Ground, var en spännande utflykt från deras vanliga tunggung. Vilket gör att jag blir mäktigt imponerad att man vågar sig ut ännu längre på denna gren och utforskar helt andra soniska landskap. Episkt och modigt.Allt detta ger plattan en otrolig variation. Man närmar sig livet själv på något vis. För om det är något jag har lärt mig under livet, är det att det i början kan kännas väldigt svart och vitt, men när man varit med en stund så ser man att livet har en mer varierad palett. Och det är vad jag hör i TMGTs nya album. Mångfald, liv, reflektion och möjlighet att växa, precis som mänskligheten.Stora ord. Ja, jag erkänner, men jag har alltid sagt att det finns kraft i musik, och det är vad jag känner när jag lyssnar på plattan.Vi är vana vid ett mer solitt och genomgående hårdare sound från TMGT, men här får vi även en andra dimensioner (utan att förlora den ursprungliga kraften) där även en mer lågmäld energi får plats. Ett band i förvandling som vågar experimentera.  
Om man bryter ned det hela till att bara lyssna på alla separata komponenter, som bas, trummor, gitarrer och sång, så vore det i sig ganska enkelt att säga att det här är ett bra album. Allt är i sig  mästerligt. Men när man  lyssnar på hela shebangen sammanhållet så vill jag nog påstå att det här albumet är ett mästerverk. Lägg därtill den sköna bluesiga, kraftfulla grundplattan som allt vilar på, till den mästerligt melankoliska tonen. Det spänner från riktigt ösigt, som i öppningen "Tonight" till milt och sprött som "I Cant let You Go". Även en mellanlandning till Hip-Hopens ursprung under 70-talet i "The Boogie Down" som skulle kunna ha ingått i soundtracket till den underbara Netflixserien The Get Down. Till och med en aning jazzsvingande Tom Waits vibbar. 
Men för att göra ännu ett filmcitat: Grabbar, ni hade mig redan vid "Red Eyed Junkie Queen", första singeln. 
The Midnight Ghost Train, har i mina ögon fått till en fullpottare. Jag har en pågående lista med sånger, favoritlåtar att ta med till en öde ö, och det är inte så ofta jag lägger till ett helt album till den listan, men jag tror nog att jag gör det i detta fallet. Och med en promobild som den ovan, ja då känner jag att ett fyrtal inte räcker till, utan jag får smyga fram det extra esset ur rockärmen. Betyget blir med andra ord 5/5 starka Ess. Ett måste!

Sammanfattning:
Betyg 5/5

Favoritspår: Alla!!
Skivbolag: Napalm Records
Release: 28:e Juli 2017





For More Info Visit:



Band Members:
Steve Moss - Guitar / Vocals
Brandon Burghart - Drums
Mike Boyne - Bass 

måndag 17 juli 2017

Stoppa pressarna! The Quill släpper nytt

Hör nu på go' vänner så skall jag för er berätta...

Från mörkaste Småland kommer det ljusa nyheter. The Quill har vaknat ur sin slummer och kommer att släppa en ny platta, Born From Fire, i slutet av Augusti. Det kommer även att vara i originaluppsättningen vilket inte låter dumt i mina öron. Välkomna tillbaka!

 Bandets pressrelease:
BORN FROM FIRE - THE QUILL IS BACK!
The classic line-up who created the albums Silver Haze, Voodoo Caravan and Hooray! It's A Deathtrip has reunited. Lead singer Magnus Ekwall (Ayreon) is back behind the mic together with the dynamic power of drummer Jolle Atlagic (Hanoi Rocks, Electric Boys, Firebird), guitarist Christian Carlsson and bassist Roger Nilsson (Spiritual Beggars, Firebird).
The legendary line-up has secretly recorded a smashing new album titled "BORN FROM FIRE"


The new masterpiece will be released August 25 by Metalville - formats include digital, cd and double vinyl in gatefold sleeve. First single with accompanying video will be released August 11th.
Pre-order is now available:
Sweden: https://www.ginza.se/search/1…
Germany: https://www.amazon.de/dp/B073H4QG95/ref=sr_1_1…
UK: https://www.amazon.co.uk/dp/B073H4QG95/ref=sr_1_1…
USA: https://www.amazon.com/Born-Fire-Q…/…/B073H8N658/ref=sr_1_1…
Japan: http://www.hmv.co.jp/artist_Qui…/item_Born-From-Fire_8024145





lördag 1 juli 2017

Polar'n Per ser Guns N' Roses

När Guns N' Roses kliver på framför 55000 nostalgiker på Friends arena förväntas just en stor dos nostalgiska värden värdigt serverade. Det vi i publiken ges är definitivt värdigt, men där låtar och solon levereras mer eller mindre utan mellansnack tillsammans med en vilja att spela som inte kan förbises. GNR vill inte vara nostalgiska, även fast det är svårt att undgå.

Med inte mindre än 4 st låtar från den senaste (!) både utskällda och hånade plattan Chinese Democracy (2008) och en AC/DC-cover (Whole Lotta Rosie) visar Axl utrymmet han vill ha, tillika ges Slash motsvarande ytor att brodera ut sitt gitarrspel i snygga solopartier.

Det är faktiskt i detta rollspel jag finner spelningen oväntade behållning. Det känns som dessa två ikoner för första gången gjort upp om något, att de ger varandra ett utrymme de båda faktiskt förtjänar...

Det är här det skapas synergier! Ett plus ett blir tre...

En av kvällens bästa låtar är "This I Love" där Axl Rose får briljera sina höga toner och Slash addera en extra dimension till låten med sitt signatur-Gibson-sound...

Musikaliskt är GNR-maskineriet (!) vi får se välsmort. Jag skulle nästan säga fantastiskt även fast Kompisvallens (Friends arena) kassa aukustiska förutsättningar spökar framförallt i inledande "It's So Easy" och "Mr. Brownstone" som orättfärdigt svärtas ned med kakburksekot i arenan innan ljudteknikerna lyckas manövrera för folkhavet i detta betonghelvete...

Om bandet äntligen fungerar, så kan inte samma sak sägas om logistiken runt detta spektakel. Kollektivtrafiken är under all jävla kritik. Jag pratar om en pendelstation som stänger ytterdörrar pga folktryck under glestrfiken som råder under spöktimmarna, ett fåtal bussar visar fuck-jävla-you genom att föraktfullt bara åka förbi sina hållplatser där folk väntar och en helhetsupplevelse som får sig en riktig törn while the guitar inte-längre-så-jävla-gently weeps...

Betyget för gigget är fyra svaga ess (av fem), jag saknar kanske en hel del ungdomlig energi, men får betydligt mer än förväntat!

/Polarn Per

Set list:
It's so easy
Mr. Brownstone
Chinese democracy
Welcome to the jungle
Double talkin' Jive
Better
Estranged
Live and let die (Wings)
Rocket queen
You could be mine
Attitude (Misfits)
This I love
Civil war (with "Voodoo Child" outro)
Yesterdays
Coma (with band introductions)
Speak softly love (Nino Rota)
Sweet child O'mine
My Michelle
Wish you were here (som gitarrduett, Pink Floyd)
November rain
Whole Lotta Rosie (AC/DC)
Black hole sun (Soundgarden)
Knockin' on heaven's door (Bob Dylan)
Nightrain

Encore:
Sorry
Don't Cry
The seeker (The Who)
Patience
Paradise city

torsdag 29 juni 2017

Dagens Musiktips : Joshua James

Hemma har både jag och frugan snöat in totalt på den amerikanske folkrockaren Joshua James den senaste tiden. Han snurrar i högtalarna rätt flitigt och det är inte helt utan att man kan säga att det var länge sedan någon slog ner på det här sättet hemma. Så nu är det bara att börja leta efter hans vinyler någonstans där dom inte kostar mer att frakta hem än vad skivan i sig kostar. Tips?



Att det skett just nu är i sig lite underligt, eftersom han haft med musik i en av mina favorit TV-serier, Sons Of Anarchy, så jag har med andra ord hört honom förut, men det är nu som han fastnat.



https://www.joshuajames.tv/
https://www.facebook.com/joshuajamesband

måndag 26 juni 2017

Polar'n Per och söderort!

Musikaliska finns snabbheten i gitarr- och trumspel. Den ilskna sången domineras av katolsk nihilism och svärtad samhällskritik. Just tempoväxlingarna är stilverktyget som behärskas till fullo.

Lyssnaren tas med från dramatiska inledningar genom ett snabbt tempot till den karakteristiska växlingen mot det långsammare mardrömska.

Slayer är en av hårdrockens och thrashens giganter. Stenhårda och historietyngda. Dagens startfält är ett Slayer med lika delar Exodus. Tom Araya och Kerry King kliver idag upp på Gröna Lunds scen med sig vapendragarna Gary Holt (på gitarr som ersatt bortgångne Jeff Hanneman, 2013) och Paul Bostaph (på trummor som ersatt Dave Lombardo vid två tillfällen). Fortfarande är dom helt kompromisslösa... Lyssna på låten "Repentless" eller "When the stillness comes" från 2015 eller betydligt äldre "Reign in blood" eller "Dead skin mask".

Det är en instutition som kan upplevas på Djurgården idag... ett stycke ilsken musikhistoria! Stäm ner gitarrerna och åk med South of heaven!

/Polar'n Per

måndag 19 juni 2017

Dagens Musiktips : The Midnight Ghost Train - Red Eyed Junkie Queen

Ett av favoritbanden, The Midnight Ghost Train släppte härförleden en video med första låten, "Red Eyed Junkie Queen" från kommande plattan Cypress Ave. Och det låter mer än lovande. En otrolig låt, och ser man till videoklippet och scenerna från studion, så kan man ana en hel del överraskningar. Fast det blir en kamp att ge sig till tåls till den 28:e Juli då plattan släpps.



Hemsida
Facebook

söndag 18 juni 2017

Från Rock till Kompost: Nu jäklar...

Efter en rätt svag början med en kall vår så har det verkligen vänt. Lite sol, lite regn och vips, så händer det magi bland Södersätras Kolonilotter.
Både morötter, lök och potatis fullkomligt exploderar.

 Vem vet, man kanske kan smygskörda lite färskpotatis till midsommarsillen.

Det var allt från kolonin denna gång. Rock On.




torsdag 15 juni 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 16!

Brace for impact. Det här blir mycket med bra musik, en deluxe lista värdig namnet.
Så, nu har ni blivit varnade. Dagens tema blir till viss del Girlpower, då alla band som jag presenterar här har starka kvinnlig frontfigurer. Ok, dom är backade av en del snubbar, men det får ändå ses som sekundärt i sammanhanget. :-)
Det finns även minst två andra gemensamma nämnare mellan banden, varav ett är att dom levererar högkvalitativ ockult Doom från olika ändar av skalan.

Vi börjar med Black Road, från Chicago. En låt, live, som är både tung, suggestiv och spröd om vartannat. Men mycket bra. Sångerskan Suzi Uzi (bara det namnet i sig...) visar med sina bandkamrater upp ett rikligt register enbart i denna enda låt. Men glöm för guds skull därför inte att lyssna på de andra låtarna man har lagt upp på Bandcamp. EP och fullängdare skall vara på gång, så det är bara att sätta tillgängliga låtar på repeat så länge.



Witch Ritual från Berlin, visar att bra kvinnofrontad doom även kan komma från Europa (som om det skulle vara någon nyhet?). Hur eller hur denna lilla EP ger massor med goa riff att luta sig tillbaka på och jag tror att det är mer på gång. 



Texikanerna i Doomstress har varit med här förut, men eftersom dom är så otroligt bra och man kan matcha in dom i dagens tema utan problem, så får dom vara med igen. Ger dom dessutom ut mer musik så finns all anledning att återkomma till dom ännu fler gånger.



Disenchanter från Portland, är väl det äldsta insticket på denna listan, och ett band som jag haft i röret att skriva om en längre tid, men aldrig riktigt kommit till skott. Skam på mig, men nu är det äntligen dags att lyfta fram dem här också. Otroligt bra både på sång och riff fronten. Dessutom ett väldigt snyggt omslag och logo, vilket inte gör saker sämre i min lilla värld.




Även San Fransisco baserade Brume har varit med på "Hela listan..." tidigare, närmare bestämt No. 9, som då hade temat bra musik presenterat med riktigt fula omslag. Då gällde det deras förra platta från 2015, som med sitt omslag ändå hamnade som det snyggaste av de fula. Nu är det senaste plattan från i år, och till min glädje har man fortsatt spela bra musik, men även spiffat upp plattan med ett mycket snyggare omslag.



Sist men inte minst, Old Blood, ännu ett av band som varit med här tidigare, och jag misstänker att det inte blir sista gången som jag skriver om dem, då jag anser att dom är ett av de bästa och mest intressanta nya banden på länge. Bandet gjorde dessutom en turné för inte så länge sedan tillsammans med ovan nämnda Doomstress, vilket hade varit en happening värt namnet.

Facebook


Så, den sista gemensamma nämnaren då?  
Jo, alla dessa band har släppt vinyl plattor via Holländska DHU Records. Ett litet bolag som ger ut snygga plattor i små upplagor med spännande band (fler än som nämns här), och som i sig är värt en artikel. Eller om man vill, hela denna scen med DIY skivbolag som i liten skala jobbar i motvind, enbart med ett brinnande intresse och kärlek till musiken som bränsle. 
Någonstans ser jag det som om alla dessa mindre entusiastdrivna skivbolag och bandbokare, tillsammans med den uppsjö av hårt arbetande band är det som gör dagens musikscen så vital på gräsrotsnivå, nu när de stora drakarna mest känns trötta och dästa. Men det är väl så som det egentligen alltid varit, det är i underjorden det spännande och kittlande händer. Hade jag möjligheten skulle jag troligen handla vinyler som en tok, men nu är det som oftast fraktkostnaderna som är problemet. Eftersom dom kostnaderna ofta tenderar att bli lika stora som skivpriset, särskilt om man försöker handla från USA. 
Distribution från Kina kanske? Som har subventioner på just fraktkostnader, vilket gör att man kan få det skeppat näst in till gratis i dagsläget... Men det är väl det stora problemet med småskaligheten. Man får bita ihop och köpa det man kan och känner att man måste ha, helt enkelt.

måndag 12 juni 2017

Blast From The Past : Magnus Uggla

Magnus Uggla var en av dom som satte soundtracket till mina tidiga tonår, men han har även följt med mig på resten av resan lite då och då. Trots att det egentligen är en ganska begränsad del av hans skivkatalog som jag faktiskt lyssnar på.
Första skivan jag hörde var Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt. Jag är osäker på när jag hörde den första gången, men är rätt säker på att det inte var när den kom ut, eftersom jag bara var 11 år då och bara i min musikaliska linda. Så jag antar att det var först lite senare. Skit samma den slog ner som en bomb och det bara fortsatte med Vittring. Sedan var de det dom tidigare plattorna, Om Bobo Viking och Livet Teater.
Lite mer svårsmälta just då, även om Livets teaters första sida var enklare att ta till sig. Däremot nuförtiden så håller jag båda dessa plattor lika högt. Själva vurmen plattmässigt slutade med Välkommen Till Folkhemmet och har väl inte riktigt tagit resten till mitt hjärta utan att för den skull tycka att det varit dåligt.
Snarare känner jag nog att det mer handlar om att det första jag hörde, tyckte jag var så otroligt bra, att det senare, särskilt med hans lite ändrade musikaliska inriktning enbart nådde upp till bra, i mina ögon. Jag har svängt en del sedan dess och uppskattar Magnus musik mer och mer, men det första mötet går inte att mäta sig med, men det gäller nog den mesta musiken man stöter på. Det första som griper en hos ett band är det som sätter sina spår. Det är också skönt att se att man kan vara fortsatt cool även när man blivit "Gubbe", det ger hopp!

Finns många bra låtar att gräva av hos herr Uggla, men jag väljer en av mina stora favoriter, från Livets Teater - "Sommartid". Gillar låten både i sitt original, men även i versionen som kom på Godkänd Pirat - Live.


torsdag 8 juni 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 15!

Mera listor! Det verkar vara det enda som kommer nu, men vafasiken, så länge det är bra musik, så får det funka. Och just tillgången på kvalitativ musik ser inte ut att minska. Tänkte att vi kör lite band som spelar musik, som om man har det minsta lilla bluesben i kroppen, ja då kommer man att älska dem, även om dom alla representerar olika smaker av det bluesiga.

Från den franska huvudstaden, Watchers.
Redan första lyssningen av denna lilla debutsingel och jag satt med ett galet flin över hela ansiktet. Tungt svängande Bluesrock med en modern touch. Verkligen ett band att hålla utkik efter.





Näst ut ett aningen mer skränig garage variant med amerikanska Brother O' Brother. Deras platta Neon Native är sprängfylld till bredden med punkig garagerock med massor av bluesig botten. Det faller någonstans mellan The Black Keys och The Cramps. Gott så.




Vi avslutar dagens lista med London Souls, som namnet till trots kommer från New York. Ännu en variant av det bluesiga. Här får vi en mer slick soulig lättsam variant med tydliga popmelodier. Har typ allt för att vara en skön bekantskap i sommarens solsken.


fredag 2 juni 2017

Dagens musiktips : Supralunar - For The Greater Good Of Rock'n'Roll

Sweden Rock aktuella, rockande och helt underbara Supralunar släpper ny singel och video.
"For The Greater Good Of Rock'n'Roll" är en 80-tals osande, humoristisk hyllning till Rock n Roll, utspelad i en School of Rock miljö.
Perfekt för en solig fredag som i dag. Eller vilken dag som helst egentligen. Bandets andra fullängdare, Ghosts, är planerad att komma ut någon gång senare i år.



Facebook
Hemsida

måndag 29 maj 2017

Recension : Skunk - Doubleblind

Ända sedan jag snubblade över Skunks demo från 2015 så har jag haft ett gott öra till bandet. Vilket sätter vissa förväntningar nu när bandet släpper sin debutplatta Doubleblind.

Man öppnar plattan med samma spår som på EP:n, "Forest Nymph", som var den låt, som med sin direkta likhet med Kiss gamla "She", var det som fånga min uppmärksamhet initialt.

Att bandet gräver djupt i det svängiga 70-talet är inget som stör mig alls, då man gör det med stor kärlek och finess. På all denna bubblande groove ligger John McKelvys sång som snarare får en att tro att bandet kommer från Australien i stället för Kalifornien, då han är mer eller mindre en röst-reinkarnation av Bon Scott.


Så, det finns just inget på den här plattan som låter direkt nytt. Men det gör inget. Det är snarare som en mix av outgivet material från mängder av gamla favoritband som kokats ihop till en helt unik mix av låtar. Lite som att koka ner och reducera tidigt 70-tal till en musikalisk balsamvinäger. Kanske inget man vill ha på allt, men vid rätt tillfälle mycket smakligt.

Sammanfattningen blir en urstark 3:a.

Sammanfattning:
Betyg 3/5

Favoritspår: Fortsatt Forest Nymph
Skivbolag: Osignade (vafalls!)
Release: 20:e April 2017
For More Info Visit:






Band Members:
John McKelvy: vocals
Dmitri Mavra: Guitar
Erik Pearson: Guitar
Matt Knoth: Bass
Jordan Ruyle: Drums

Tracklist:

fredag 26 maj 2017

Stoppa Pressarna! King Buffalo åker på Europaturné

Ett av mina stora favoritband på senare tid, King Buffalo gör sig redo för en Europasväng. En ganska duktig runda dessutom. I skrivande stund inget Svenskt datum, men det finns en TBA lucka mellan gigen i Danmark och Norge som man inte har någon bokning på just nu, så en hugande svensk bandbokare har ju världens chans att få ett brutalt bra amerikanskt band på scenen som ändå är på resande fot i trakterna!!!

Bara ett litet konsumenttips från oss här på Spader Ess.



torsdag 25 maj 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 14!

Förra listan var EP:s. Vi fortsätter med kortis-spår och denna gången håller vi oss till svenska band..

Nekromant
Nekromant är gamla bekanta här på bloggen. Fast då hette dom Serpent och jag hade en blänkare om deras skiva Nekromant. Sedan dess har döpt om sig till just den skivtiteln. Självklart! Men även om man gjort ett namnbyte så har man inte tummat på den musikaliska kvaliteten. Denna enda lilla låten är ruggigt bra, så håll till godo. 




Pulgasari
En coverlåt, ursprungligen med Nancy Sinatra, som de flesta känner igen, om inte annat alla som gillar Tarrantino filmer. Så denna hade kunnat passa in lika bra i min gamla serie om att det inte går att förneka en bra låt. Skön version, men lyssna även på deras egna material. Riktigt bra.

Facebook


Minotaur
Ett Stockholmsband som jag aldrig hört ett knyst om tidigare, och inte vet så mycket om överhuvudtaget. 2016 släppte man i alla fall 4 stycken enkelspår på Bandcamp. Låtarna kanske känns som dom kunde ha proddats lite mer, men det ger en ganska skön Ghost vibb som jag gillar. Att man dessutom använder Frazetta bilder som illustrationer till låtarna, ja det blir plus i min bok.



Förr
Ännu en cover, denna gång på Fred Åkerströms "Jag ger dig min Morgon". Egentligen har Förr släppt mer musik sedan dess, som i sig är värd att hyllas, men jag valde ändå att ta den här för jag gillar låten och den är inte med på plattan. Men, när ni hört färdigt på denna, klicka över till dom nyare låtarna för lite skön 70-tals progg feeling.




Fungus Hill
Ett Umeå band som jag inte heller vet mycket mer om än att dom spelar en magiskt skön Norrlands psykedelisk doom Normalt på engelska, men i detta fall med sagokänsla på svenska. Något att bita i.

tisdag 23 maj 2017

Recension : Lykantropi

Till att börja med ber jag om ursäkt för att denna lilla recension kommer så sent, men det har varit en galen månad.

I April hörde jag Lykantropi för första gången och blev lite smått golvad.
Karlstadsbandet spelar en fantastisk och smått magisk 70-tals osande retrorock mixat med 60-tals pop-snickrande. Inte helt olikt Ghost i vissa stunder. Det andas ibland av Blue Öyster Cult, men även Fleetwood Mac och Jethtro Tull är band som dyker upp  i mina tankar när jag lyssnar. Beror nog på det bluesiga grundgunget, den lugna växel/stäm-sången mellan manlig och kvinnlig och en viss dos av tvärflöjt som gör det.



Som de återkommande läsarna vet är det här ett framgångsrecept för att hamna högt i min värld. Att det sedan smyger sig in lite folkmusiktoner och ger en melankolisk skön känsla av naturmysticism, ja det är bara extra lök på laxen så att säga. Det är långt ifrån partymusik. Detta är en musikvärld mer för att luta sig tillbaka och kontemplativt flyta iväg över gröna ängar och skogsstigar där solen lyser genom löven, men som ändå har en lite mystik i skuggorna.

Jag gillar den tillbakalutade stilen, med lugna  gitarrer och komp, där varje ton har en given plats, och Mys lite smeksamt svala beslöjade sång som får mig att tänka på Stevie Nicks.

Jag gillar det här stenhårt. Det är en urstark debut, av ett band som jag verkligen hoppas på att få höra mer av i framtiden. Det är inget direkt nytt, men det är bekanta delar som monteras ihop på ett eget sätt och ger en egen touch på det hela. Detta blir 4 starka Ess för Lykantropis debut från mig.

Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Black Old Stone och Mary Jane
Skivbolag: Lightning Records
Release: 5:e Maj 2017
For More Info Visit:

Homepage
Facebook


Band Members:
Martin Östlund
Pär Nordwall
Tomas Eriksson
My Shaolin
Ola Rui Nygard

Tracklist:
1. Black Old Stone
2. Mary Jane
3. Light Night
4. Julie (old death whisper)
5. Alexandra
6. Blue Eyes
7. Raven
8. Dödens Dans



måndag 22 maj 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 13!

Idag tänkte jag presentera 4 stycken EP´s från lite olika håll i världen. Alla är aktuella utom ett som är från 2015, men det gör inget, för bra är den ändå.

Blackbird Hill
EP o EP, det här är väl att betrakta som bandet själva gör, mer en maxi. Det är inte bara bra vin vi får från Bordeaux, utan även duon Blackbird Hill. En ohelig mix av outlaw clountry, skramlig blues och kryddat med en gnutta rockabilly som ibland flyter iväg mot fläskiga stoner riff.  

Facebook

Geezer
Amerikanska Geezer har varit med här förr även då med en EP. Bandet fortsätter att bjussa på Bluesigt tunggung, denna  med en tung och skön cover på Nazareths "Hair Of The Dog". Hur dom andra fyra spåren låter får vi inte veta ännu, men den här duger som tidsfördriv tills resten släpps.



Witchers Creed
Katrineholm är inte det första jag tänker på när det gäller skön klassisk 70-tals osande doom-metal på syra, men det betyder ju inte att det inte kan komma något bra därifrån. Witchers Creed lyckas riktigt bra i alla fall. Inte den bästa mixen, men det kompenserar man med ett skönt sväng och bra låtar. Mer av demo karaktär, men jag hör gärna mer. 

Facebook

South
Söder om oss ligger Köpenhamn, där South kommer från. Kvinnofrontad Tunggung. Huruvida bandet fortfarande existerar eller inte, har jag ingen aning om. Senaste inlägget på deras Facebooksida var för att promota denna EP 2015, så jag antar att bandet inte är så vansinnigt aktivt. Vilket är riktigt synd. Så håll till godo med denna lilla pärla.

torsdag 18 maj 2017

Chris Cornell, vila i frid

Detta är sådant man inte vill skriva. Ännu en stark röst har tystnat. Chris Cornell har tydligen dött vid 52 års ålder, mitt under Turné med Soundgarden. Vet inte varför men tydligen väldigt plötsligt.

Vila i Frid Chris och tack för musiken.




Dagens Musiktips : Devil Electric : Hypnotica

Ja jäklar säger jag bara! Devil Electric, ett band som seglat upp som en favorit i vardandet ser ut att fullkomligt explodera in i mitt soniska medvetande. Bandet har som jag sagt tidigare signat upp sig med Kozmik Artifactz inför släppet av deras självbetitlade debutplatta, och nu börjar det närma sig releasedatum den 11:e Augusti.

Först ut som singel till plattan är "Hypnotica" som verkligen lever upp till sitt namn. För det är just vad den är, hypnotiskt vacker. Med det jag har hört innan och med den nya singeln är detta ett solklart lyssningstips och på gränsen till en besatthet från min egen sida. Att skivan dessutom släpps på limiterad råsnygg vinyl, ja det gör ju inte saken enklare att motstå. Fast vem vill stå emot, här handlar det snarare om att vältra sig i Devil Electric.





Devil Electric Homepage
Bandcamp
Facebook

fredag 12 maj 2017

Blast From The Past - The Doors

Jag har i flera dagar haft denna låt snurrande i skallen. Vet inte riktigt varför, för det var ett tag sedan jag lyssnade på The Doors. Kanske är ett tecken på att det är dags, Doorslyssnandet brukar öka med solen hos mig av någon anledning? "The Crystal Ship" är som sagt inte den värsta låten man kan låta hjärnan haka upp sig på.


torsdag 11 maj 2017

Dagens Musiktips : The Picturebooks

Apropå förra listans tema, när det kommer till kopplingen motorer och svettig rå rock, ja då undrar jag om det finns något bättre än The Picturebooks? Har skrivit om dem tidigare här på bloggen, men det är ett band man inte kan få nog av på något sätt.

Att två Berlingrabbar kan förkroppsliga den Amerikanska outlaw myten på ett så autentiskt sätt är helt underbart i sig, lägger man därtill den explosiva och energiska rocken, ja då är det bara att kapitulera. Den 27:e Maj kan den som är i Lund dessutom få chansen att se dem live på Hepcat Day (lyckostar, själv är jag upptagen med att jobba).


 
THE PICTUREBOOKS "The Rabbit and the Wolf" official music-video from the picturebooks on Vimeo.

Facebook
Hemsida

onsdag 10 maj 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 12!

Nytt tema för dagen, även om det har viss bäring mot förra listan. Denna gång handlar det om omslag som kombinerar kvinnor och motorer på ett eller annat sätt. En liten samling busig motorrock från lite olika genres, som sitter som en smäck nu när solen skiner och alla blir lite gladare till sinnet.



Mississippi Gun Club
Vet inte riktigt varför inbäddningen av spelaren visar ett annat omslag med en indian, men bilden bredvid visar det omslag som gjort att plattan kom med på just denna listan. Dock är musik bra nog att hamna på vilken lista som helst. Tung Stoner för hela slanten.

 

Facebook

JOY
Skön svängig lo-fi-bluesrock med massor av brötig attityd och fullt av bus. Jag vill inte på något sätt säga att detta är livsomvälvande musik, men som ett soundtrack till ett solskensparty passar det riktigt bra.


Facebook

Fusskalt
Danska Fusskalt må ha större maskiner än motorcyklar på omslaget, men det gör ju inte saken sämre för det. Här är det mer blytung Stonermetal. Foten på gaspedalen och dra iväg. Påminner stundtals om senaste inkarnationen av The Quill. Bra är det hur eller hur. Plattan är från 2015, så det vore kanske på plats med något nytt.



Man kan ju inte ha ett sådant här tema utan att ha med denna video med Brigitte Bardot med låten  Harley Davidson. Den är liksom urtypen för listans tema.




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...