Vinyl återfall med Ghost

Då har man krupit till korset då, det upp och nervända i detta fallet, och inhandlat den första vinylskivan på ungefär 15 år. Jag ser väl inte detta som någon direkt nystart på mitt vinylsamlande, men när nu Ghost släppte en så otroligt vacker utgåva av sin senaste skiva, så kunde jag helt enkelt inte låta bli.

Först och främst, så tycker jag att musiken på plattan är ruggigt bra. Musik som växer för varje lyssning. Lägger man därtill just den genialt snygga förpackningen av vinylen som dessutom bara kostar 20 kronor mer än CD:n, ja då är det inte ens lönt att försöka stå emot.
Jag kan inte annat än lyfta på hatten för Linköpingsgastarna som gett ut denna milstolpe. Hoppas verkligen att den säljer bra och att skivbranschen lär sig ett och annat om att skapa mervärde.
Jag förstår att man på pappret kan tjäna bättre om man ger ut en mindre påkostad skiva, men det kanske är bättre att vinsten är mindre per enhet och att man faktiskt säljer. Skulle jag önska något för att göra denna utgåva ännu mer ultimat, så hade det möjligen varit att det följde med en nedladdningskod för en digital version av låtarna.

Vi skall alltid va på turné...

Det mytomspunna turnélivet. En lockelse för många, både musiker och oss mer dödliga som vandrat i roddarnas fotspår. Häromdagen satt jag och lyssnade på Nazareths - Telegram, för första gången på bra länge och slogs av vilken otrolig låt det är och hur mycket bra låtar det finns om just turné och bandliv. Särskilt på 70-talet känns det som det kom väldigt många bra låtar i denna genre och vissa band var flitigare än andra.

Alltså har vi många bra låtar som handlar om Turné livet och att vara med i ett band i alla dess olika skepnader, och det är väl inte så konstigt, eftersom flitigt turnerande är en stor del av ett rockbands vardag om man vill bli stor. Turnerande kan väl både vara himmel och helvete, på många sätt för ett band och deras road crew, men för det mesta ett måste, som vi fans är tacksamma att dom står ut med.

Därför vill jag genom denna Spotifylista, med låtar som kretsar kring att var i ett band och ute på Turné, hylla alla dessa Road Warriors runt om, som utstår vägens vedermödor och lockelser för att föra showen och magin till oss. Givetvis i Live-version där det går.

Antar att jag missat hur många låtar som helst till denna lista. Någon som har några fler låtar som borde vara där?



Givetvis finns det en del låtar som inte finns på Spotify, och det mest uppenbara bandet som gärna skrev om sitt rockenroll liv är väl AC/DC. Så här är ett par låtar från dem.

Önskelistan - Onda viner

R Wines från Australien som tidigare fanns med här på önskelistan med ett vin under dödskalletema. Även om nu solen börjar skina och värma upp vårt avlånga land, och tarmen börjar få sug efter lättsamma drycker, så känner man ibland att man vill något med lite mer tyngd i alla fall.

Denna vinare har i alla fall tyngd i namnet, hur det är med smaken vet jag ej, men den otroligt enkla och stilfulla etiketten gör att man vill prova.

Och för den som hellre dricker öl, så har vi alternativet här.

Grattis!! Samantha Fox

Ännu en dam som kanske inte direkt klockar in i rockfacket musikaliskt, men ändå bör ses som en cross-over artist. Samatha Fox fyller idag 47 av vilket man direkt kan dra slutsatsen att vi är födda samma år, även om jag väntar ett tag till innan jag ställer till med partaj.

Cross-over då? Jo, jag tänker det som så, att jag har fått en viss känsla för att det var bland unga grabbar hon nådde sin stora popularitet under 80-90 talet. Och ibland undrar jag dessutom om inte just vi hårdrocksälskande ungdomar med moppe-mustascher var aningen överrepresenterade. Samantha, och i viss mån hennes medsyster i det lättklädda popfacket, Sabrina, hade något som var tillräckligt förlåtande för att vi skulle kunna räcka ut en hand och ta deras dussinpop till våra hårdrockshjärtan och sätta upp deras affischer på väggarna bredvid Lee Aaron och Doro. För skall jag vara ärlig tror jag nog att det mer handlade om bilderna än musiken...

Jag tror fortfarande att det sitter något klistermärke, från tidningen Okej, på dörren till mitt gamla tonårsrum (numer fars snickarverkstad) med Samantha på, och gräver jag lite bland gamla singlar så kan jag nog hitta en och annan. Dock vet jag faktiskt inte riktigt vad min gamla 3 delade bildskiva med henne tog vägen... För att inte tala om de nostalgiska minnen man får när man tänker på Samantha och TV programmet Solstollarna....

Grattis!! Richie Blackmoore

Gitarrguden Richie Blackmoore fyller idag 68 år och även om han varit ute ur hårdrockssvängen under en längre tid så är han fortfarande skivaktuell och släpper i början på Juni sitt kommande album med Blackmoores Night, "Dancer and the Moon".

Med tanke på vilka andra gamla legendarer (läs Black Sabbath) som släpper skiva samtidigt, så undrar man om det är någon gammal beef som ligger och gror och här skall battlas i skivförsäljning? Jag tror dock jag vet vilka av gamlingarna som kommer att låta fräschast och som står på min egen inköpslista.

Kan inte säga att jag gillar hans familjeprojekt något vidare, även om jag inte heller hatar det. Det lämnar mig dock väldigt likgiltigt om man jämför med hans insats i klassiska band som Deep Purple och Rainbow.

Dagens Musiktips - Monster Magnet

Fredag! Äntligen!

Med tanke på att jag ännu en gång tar till grepp under bältet och presenterar en video som helt klart är NSFW, så borde jag väl kalla det för Fräcka Fredag istället.
Brist på andra uppslag kanske kan botas med lite bra musik från Monster Magnet i kombination med lättklädda damer. Det är väl synd att påstå att det bara är inom Hip Hop, Balkan disco och Eurotechno man hittar galopperande sexism, även om det är lättare och man i de fallen fullkomligt missar dimensionen med bra musik. (Här har jag medvetet valt att generalisera stort)

Monster Magnet - Heads Explode (Uncensored version) from EL FOXO on Vimeo.

Konsert - Mumford And Sons, Annexet 2013-04-10

Tjo vilken afton det blev!

Jag tror nog att jag fördubblade medelåldern på konserten helt på egen hand, när jag tillsammans med dottern, gav mig in i ett Annexet, som till stor del kunde liknas vid en stereotyp av det hippa söder. Det var många skjortor, välfriserade frisyrer och välputsade skägg här denna afton. När man såg sig omkring i publikhavet kunde man tro att det var något konvent för trendiga mediaföretag. :-)

Detta var väl egentligen dotterns stora kväll, då Mumfords är ett av hennes absoluta favoritband just nu, och även om jag också gillar dem, så har jag en något begränsad erfarenhet av dem. Dom var dessutom det enda bandet som jag själv hört överhuvudtaget innan och då inte i några jättedoser. Det visade sig dock snabbt att detta skulle bli en extraordinär kväll mycket i Americanans tecken.

Den utsålda Konserten inleddes av det Kanadensiska bandet Half Moon Run. Som sagt, jag aldrig hört talas om dem innan, ännu mindre hört några låtar. En trio, bestående av Devon Portielje, Dylan Phillips, Conner Molander, som levererar energisk Indie rock med stort hjärta. Det blandades friskt, alt från det spröda till att hamra fram bombastiska låtar med dundrande trummor och ylande gitarriff.

Stundtals kunde sången vara ensam och känslig för att snabbt svänga om till mäktig stämsång i bästa Simon & Garfunkelanda. Gitarrspelandet flöt från David Gilmour:eskt svepande till rytande riff. Inramat av tunga trummor och fräcka syntar. Stilar blandades hej vilt helt enkelt och levererades med stor energi, trots det lilla formatet som första förband. Jag gillade dessutom sångaren Devons scenstil som hela tiden hamnade i en Bob Marley liknade dans. Jag blev även mäktigt imponerad av trummisen Dylans förmåga att spela trummor och synt samtidigt. Helfestligt! Helt klart ett band som jag tänker lägga på minnet och varmt kan rekommendera.

Andra band ut för kvällen, Londonbaserade Mystery Jets. Ännu ett Indierockband som jag helt saknade förkunskaper om, även om jag nu så här i efterhand läst på lite mer och finner en hel del andra intressanta detaljer förutom att deras musik var väldigt bra. Bland annat att bandet till viss del består av en far och son relation, mellan sångaren/gitarristen Blaine och gitarr/klaviaturspelande Henry. Musiken var även här mycket bra och svängde lite åt countryhållet stundtals samtidigt som man återigen kunde skönja en viss Pink Floyd influens.

Så till kvällens "Main Attraction", Engelsmännen i Mumford and Sons. Enda bandet denna kväll som jag faktiskt hört innan, även om det jag hört mest sträcker sig till det jag hört på radio och det som dottern spelat för mig.

Om nu kvällen fram till nu varit riktigt bra, så tog det härifrån ännu mera fart och tog sig till ännu högre höjder. Röjig Engelsk folkrock i ren Americanaform. Vi börjar med musiken. Det är svårt att göra fel här. Här manifesterar sig samma krafter som gör att det inte går att sitta surmulen på en Irländsk pub, när alla klämmer i folkmusiken. Det är enkel musik som slår an strängar djupt i själen och när man ökar tempot och poppar upp det, så blir det ett enormt gensvar. Extra roligt att ett så tight band som turnerat så flitigt fortfarande kan utstråla sådan genuin spelglädje.

Lägg till detta ett scenbygge och ljussättning som i sin enkelhet blir helt genialisk. Glödlamps-taket som sträcker sig ut över publiken gör att man får en underbar folkparkskänsla och med hettan av att stå och stångas i det kokande publikhavet gör att man förflyttar denna folkparkskänsla direkt ner till Amerikansk söder, eller varför inte till Red Rock i Arizona där Mumford har gjort en del omtalade spelningar.

När sedan bandet bjöd in systrarna i First Aid Kit för att framföra deras hit "Lion's Roar" så ökade stämningen ytterligare, för att till slut mynna ut i sista extranumrets fullkomliga extas när båda förbanden, tillsammans med First Aid Kit och Mumfords gick loss i The Bands gamla örhänge "The Weight"

Summering: En kväll väl värd att minnas! Och för min dotters del, så har tydligen Håkan Hellström petats ner från tronen som hennes bästa live-upplevelse hittills. Mumford And Sons uppfyllde alla våra förväntningar och lite till. Half Moon Run slog Mystey Jets med en noslängd, men inget band var på något sätt dåligt.

Jag har även läst en av de "proffesionellas" mindre possitiva utlåtande om Mumfordkonserten, nämligen Anders Dahlboms recension i Expressen, och jag kan inte annat än undra om han överhuvudtaget var på samma konsert som jag och dottern? Eller om han satt och drack fulöl i något hörn i stället, och satte i halsen och blev sur, i stället för att galet skutta i publikhavet? Men det kan ju kanske bero på att jag bara är en amatör som dessutom såg ett för mig ganska okänt band för första gången.

Däremot tycker jag att det allmänna biljettdebaclet inför konserterna vore något som borde trigga alla som kallar sig musikjournalister. För det var aningen konstigt...

Konsertdax! Mumford & Sons

Så, då bär det iväg mot Annexet och Mumford & Sons för lite kvalitetstid tillsammans med dottern.

Dagens Musiktips - Dead Soul

Jag har berättat om att Ghost spelningen på Tyrol, förutom ett vansinnigt bra Ghost framträdande, bjöd på ett nytt favoritband, Dead Soul.

Så då är det väl inte mer än rätt, att nu när bandet släppt sin första video, får agera dagens musiktips. Dead Soul levererar en spännande mix av gammalt och nytt, när dom kokar ihop sin dystopiska undergångsblues. Den syntmättade råbluesen som bandet bjuder oss må vara mörk i sinnet, men musiken i sig brinner med klar låga och kommer att vara ett underbart sountrack till den kommande hösten när deras fullängdare släpps.

Vinyler som jag skulle vilja ha...

...om jag fortfarande samlade.

Denna lilla serie skulle verkligen inte vara komplett om jag inte hade med Ghost vinylutgåva av den kommande skivan "Infestissumam". Dels för att det är en skiva som jag överlag ser fram mot, dels för den mersmak som konserten på Tyrol gav, men framför allt, presentationen av den kommande vinylutgåvan som presenteras i videoklippet nedan.


Gastarna har här knåpat ihop något diaboliskt vackert! Sådant gör verkligen att vinylsamlargenerna får blodomloppet att rusa. Så skall det se ut. Med släpp som detta så kan aldrig digital nedladdning konkurrera med det fysiska. Visst, en likadeles snygg CD utgåva är inte så dumt det heller, men att få hålla i denna vinyl skulle nog vara så nära skivsamlarhimmelen, eller i detta fallet helvetet, som man kan komma. 

Är det bara jag eller...

Black Sabbath har återigen annonserat om Sverigekonsert. Förra gången var jag snabb på låset och köpte biljetter, för att sedan bli rätt besviken. Först i och med hela Bill Ward affären, men sedan även med Tonys cancerbesked, som inte var något att göra åt, men hela Ozzy med vänner upplägget kändes plötsligt lite urvattnat efter alla förväntningar på ett original-Sabbath.

Så det blev att sälja tillbaka biljetterna.

Nu är dom som sagt på gång igen för konsert på Friends Arena den 22 November, med biljettsläpp nu på Fredag.
Samtidigt som jag jättegärna skulle vilja se mina gamla hjältar, så får i alla fall jag lite osäkerhetsvibbar.
Det är väl bara att anta att Bill inte inte är med i paketeringen denna gången heller, men det kan jag väl i förlängningen kanske acceptera. 3/4 delar av originaluppsättningen är väl under omständigheterna ett rätt hyfsat utfall.
Men det som gör mig mest osäker är ändå det att det är en stund kvar till konserten och mycket kan hända på vägen. Och även om det troligtvis finns möjlighet att sälja tillbaka biljetterna om något större skulle hända igen, så är det pengar som skall ligga ute. Pengar man i så fall kunde använda till andra konserter. För är man som jag, och har en begränsad möjlighet till att finansiera konserter, i kombination med många konsertälskande familjemedlemmar, så vill man ju inte missa bra konserter i onödan...

Men jag har ju flera dagar på mig att bestämma mig...

Dagens Musiktips - Volbeat + King Diamond

På Volbeats kommande platta finns spåret "Room 24" med och är väl mer eller mindre en låt som är skriven för gästande King Diamond. Riktigt trevlig låt. Dessutom har man gjort den tillgänglig för gratis nedladdning, vilket inte är så dumt.

Ladda ner låten här.

Recension - Whitesnake : Made in Japan

Den gamla favoriten David Coverdale har med sitt Whitesnake ännu ett live-album på gång. Denna gång, som titeln antyder, inspelat i Japan.

Gruppen har ju haft en del framgångar med live plattor tidigare, framför allt med sin klassiska Live... In The Heart of The City från 1980.
Nu, så här 33 år senare kommer alltså den senaste  given i deras serie med livealbum och då är frågan hur den står sig.
Till detta skall vi lägga att David's röst fått en del kritik de senaste åren, att den inte håller måttet live. Det är lyckligtvis inget som man märker så mycket av på denna skivan. Om det beror på att man prickat inspelningarna till bra kvällar för herr Coverdale, eller om det har varit en del studiopålägg i efterhand låter jag vara osagt. För det bryr jag mig faktiskt mindre om, huvudsaken är att det låter bra.

Som brukligt nuförtiden så är det inte bara en platta som ges ut, utan Frontiers Records kommer att ge ut den som DVD och Blue-ray också. Dessa har jag dock inte sett, utan jag koncentrerar mig helt enkelt på skivan som är en dubbel CD, där CD1 är själva livekonserten och CD2 mer av en bonusskiva med olika live-studio-inspelningar. Materialet spelades in 2011 för Japansk TV och efter att ha spenderat större delen av 2012 till att editera och mixa så kommer det nu till resten av världen.

Det är bara att konstatera att Whitesnake har lyckats bygga uppe en formidabel musikskatt genom åren, vilket man kan njuta av på denna skiva, där det blandas friskt bland både nytt och gammalt material. Den stora skillnaden om man jämför med deras första live, är väl att här får man ett mycket fetare och rockigare ljud. Dock finns givetvis Bluesbakgrunden kvar i låtarna. Dave är uppbackad av ett ungt och vitalt gäng som fläskar på så det rungar både i gammalt och nytt material.

Att Coverdale är en frontman av rang skiner igenom, även om man inte har möjligheten att se DVD:n i sig. Att han dessutom är mästaren när det kommer till att kräma ur sig romantik och känslor med glimten i ögat utan att det blir allt för sentimentalt blödig, står utom allt tvivel. Till och med låtarna från de lite mer kommersiella åren låter bra. En av de sanna rockgudarna!

Nu har jag ju som sagt inte sett filmen, utan har det framför mig, vilket är gott nog, men jag måste nog ändå säga att detta ger en klart ökad förväntan inför Whitesnakes besök på Gröna Lund i sommar.

Vinyler som jag skulle vilja ha...

...om jag fortfarande samlade.

Det tidigare inläggen i denna serien har kanske varit mer fokuserade på snygg paketering framför allt, för det är ju det som är det jag saknar mest med vinylutgåvor. Musiken funkar för min egen del bra som sådan på CD, men en snygg vinylutgåva ger så mycket mer.

Dagens vinylönskning är nog mer åt andra hållet, även om jag nu råkar gilla Robin Gnistas konst väldigt mycket den med. Men i detta fallet vet jag mer om hur ruggigt bra musik som presenteras på skivan än om hur själva vinylpaketeringen ser ut i slutändan.

Ett av förra årets mest positiva musikupplevelser på skiva för min familjs del har precis släppt sin debutskiva på vinyl. Det handlar om svenska Mamont och deras skiva "Passing Trough The Mastery Door". En skiva som blivit hyllad här på bloggen tidigare.
Vinylen som kan hittas hos Kozmik ges ut i följande utgåvor:
- 200x black
- 200x transparent orange
- 100x transparent blue (exclusive mailorder version) - SOLD OUT
- all high-quality heavy 180g vinyl pressed in Germany
- matt laquered 300gms gatefold cover
- handnumbered

Den transparenta blå är tydligen redan slut, så det gäller väl att skynda om man är sugen.

Recension - Some Kind Of Syndrome

Den 25:e Maj släpper Stockholmsbandet Some Kind Of Syndrome sitt debutalbum "Done With This" på bolaget Sliptrick Records.

Kvartetten bjuder oss på tämligen radiovänlig och svängig rock av modernare stuk, med en sång som ger 80-talsvibbar. Feta och fläskiga gitarriff, snygga solon och stabilt komp.

Dock kan jag känna att sången inte räcker till riktigt. Har lite svårt att sätt fingret på det, eftersom Greg är en duktig sångare över lag, men den blir lite platt och räcker inte hela vägen alla gånger. Särskilt i låten "Change" som dessutom ger ett väldigt Svenskt intryck med sina utdragna Hey! blir det lite tråkigt. Det musikaliska är riktigt bra, texterna är inte dumma, men som sagt, sången når inga riktiga höjder. Om det sedan beror på frasering och/eller sång melodins arrangemang kan jag inte riktigt få fatt på, men det är något. Och det gör mig aningen ambivalent. Det finns ett par hyfsade låtar, men helhetsintrycket når inte riktigt ända upp dit jag skulle vilja. Samtidigt hittar jag en igenkänningsfaktor i det hela till min tid med lokala band hemma i Småland på 80-talet, där ett sådant här alster skulle ha genererat mycket stolthet hos oss allihop. Jag tror att flitigt jobbat så kan nästa skiva nå klart längre upp på gilla stegen, men då behöver en hel del utvecklas. Både vad gäller sången och låt-arrangemanget.

Det är väl kanske detta som är syndromet?

Överlag snyggt hopsnickrat, och en klart värdig debutplatta, även om jag saknar de där riktiga killer låtarna. Produktionen och arrangemanget kunde ha mått bra av lite extra kärlek, det kan vara här som mitt lilla men runt sången kommer in. Jag tror att SKOS är ett typiskt band som faller in i fållan "Bättre live"

En tidigare singel med tre av låtarna som ingår på plattan kan hittas på Spotify.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up: 

Greg - Sång
Mike - Gitarr
Fleming Lee - Bas
Vinnie - Trummor
Hennoks - Gitarr

Skiva: Done With This

1. The Maze
2. Fading Out
3. Change
4. Heal
5. Set Me Free
6. Unknown
7. Coming Through
8. The Maze (Akustisk)

Skivsläpp: 2013

Skivbolag: Sliptrick records
Hemmaort: Sverige

Facebook
Spotify

Support The Bands That You Like!!