Spader Ess Tipsar - Heligheter och livets nödtorft

De lärde må tvista om vad som egentligen döljer sig bakom begreppet den heliga/oheliga treenigheten. Det beror väl lite från vilket håll man betraktar saker och ting, för att inte tala om när.

Nu när det har varit sommar, så kan min tolkning av treenigheten vara Grill, Bärs och Musik. Inte en helt dum kombo om du frågar mig. Nu är tyvärr sommaren över vilket gör att det ena benet i trojkan faller bort för min del, grillningen.
Så för att förlänga den säsongen mentalt, så finns det ju ett antal goa siter ute på Intenetzet som kan hålla lågan vid liv och funka som en inspirationskälla inför nästa sommar. Dessutom kan man ju göra en hel del god mat även utan grill, så visst finns det hopp även för resten av året.

En av dessa eminenta sidor som åtminstone tar upp öl och musikdelen av den heliga trion, är nyöppnade Heavy Metale, som innehåller en hel del matnyttigt och huserar ett flertal duktiga skribenter (däribland Rebellängeln som inte borde vara någon främling för er som läser här).

Men vill man ha hela kittet, det vill säga även grillbiten, så kan jag rekommendera en sida som jag just hittat och som även den verkar mer än lovande. StonerRock BBQ.
Bara namnet!
Lägg därtill deras slogan: "Light the Grill....Crack a Beer....Crank the Tunes". Kan inte gå fel med andra ord.

Största problemet med denna Chicagobaserade sidan, sett ur ett Svenskt perspektiv, är nog att man kommer att stöta på en hel del ölsorter som man kommer att ha väldigt svårt att hitta här hemma.

Recension - Alunah : Awakeing The Forest

Ta min hand, vi skall på en tur genom skogen och som vägvisare har vi Alunah och deras tredje platta Awakening The Forrest. Ännu en gång så leder Soph Day och hennes mannar i Alunah oss på en långsam, vacker och storslagen resa i Doom-skogen.

Trots att det är traditionellt nedstämda gitarrer och feta doom-acckord och en väldigt lågstämd, melankolisk musikresa som Alunah , så ser jag denna resan in i skogen som en ganska ljus och positiv upplevelse.

Bilden bandet målar upp för mitt inre är en grönskande och ljus "west midland" skog. Dock är det som sig bör, det finns givetvis ett mörker också, där i ljusets utkanter döljer sig skuggorna. För även om skogen är oss ganska likgiltig, då den inte behöver oss på det sätt som vi behöver den, så dväljs det även andra varelser i denna skog. Väsen som kanske inte är helt ofarliga och oss alltid välvilliga, särskilt inte när mörkret faller och om vi inte möter dem med ödmjukhet och respekt.

Häromdagen skrev jag om deras doom kollegor i Electric Wizard, och även om det finns vissa likheter så finns det väldigt stora skillnader. Framför allt att denna skivan lämnar mig med positiva och hoppfulla känslor, snarare än den mörka känslan som kommer efter lyssningen på Electric Wizard.
Soph's sätt att sjunga kan i och för sig påminna om en prästinna, med ett mässande, liknande Jus Oborn.  Men i Soph's fall blir så handlar det inte om galenskap och ondska, utan mer om skogens och naturens skönhet och inneboende kraft och det framfört med en mer folkmusikalisk ton.

Skivan består av ett par riktigt bra låtar, både vad gäller text och musik. Låtarnas längd är, trots att dom är lite längre än vad normalt radioformat brukar vara, är väl avvägt och det blir aldrig långtråkigt.
Till det ligger det stundtals en sologitarr som ett överjordiskt väsen och sveper in mig i en värme som är svår att beskriva. Särskilt i avslutande låten "The Summerland", där en skör sologitarr flyter in i bland de skönaste fetingackord jag hört på länge. Gitarrljudet på skivan är i en klass för sig själv. Trots att det är mäktiga och nedstämda powerackord, så har dom även en dov mjukhet och värme i sig som är som balsam för själen. Antar att det handlar mycket om övergångarna mellan riffen som skapar den atmosfären. Helt magiskt. Särskilt tillsammans med just sången, då dom tillsammans  skapar en underbar palett av kontraster mellan ljus och mörker, jordnära och överjordiskt.
Allt snyggt producerat och kompetent inramat.

Redan på förra plattan, White Hoarhound, så grundlade bandet en speciell plats hos mig och med nya plattan så befäster dom den. Jag ger idag, Awakening The Forrest, ett betyg på 4/5 Ess, men om denna skivan fortsätter att växa för mig, som den gjort hittills, så skulle betyget kunna bli högre med tiden. Skulle inte förvåna mig om den tittar upp och nosar på årsbästalistan.

Sammanfattning:
Betyg: 4/5 Ess
Favoritspår: The Summerland
Skivbolag: Napalm Records
Release: 8:e Oktober 2014




Bandet består av följande lirare:

Soph Day - Vocals & Guitar
Dave Day - Guitar
Dan Burchmore - Bass
Jake Mason - Drums

Tracklist:
1. Bricket Wood Coven
2. Heavy Bough
3. Awakening The Forest
4. The Mask of Herne
5. Scourge and The Kiss
6. The Summerland (bonus track)
 

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

Facebook
Hemsida

Support The Bands That You Like!

Recension - Mad Artwork : I Still Breathe

I dag tittar vi lite på Uppsalabandet Mad Artwork. Efter att ha vunnit en del tävlingar och jobbat hårt på den lokala scenen, har man nu släpper sin debut I Still Breathe och kommer i samband med det ge sig ut på en Englandsturné.
Trots att skivan endast innehåller ett fåtal spår, 4 stycken för att vara exakt (med en löptid av dryga 41 minuter) så känns det ändå som så många fler. För här snackar vi progressiv rock med många galna tempobyten i varje låt. Redan första låten innehåller så många svängningar att man ibland undrar om det bytt spår utan att man hängt med.
Jag skulle inte bli förvånad om man hittar delar av bandets husgudar i Primus och Frank Zappa, för Mad Artwork är åtminstone i mina öron vad som skulle kunna vara deras kärleksbarn. Och sett som kärleksbarn, så får man väl se det som att det blev en dotter, med den rivigt skönsjungande Therese "Tezzi" Person bakom micken. Men det finns så mycket mer under den ytan, både små musikal-inslag och en rejäl dos renodlad 70-talsrock med fötterna djupt rotade i både Led Zeppelin, Uriah Heep, Deep Purple och Rush. Men det stannar inte heller där, utan det finns klart mer moderna Metall-influenser också.


På de fyra låtarna hinner man med att ge oss såväl visa och balladsektioner, folkvisa av olika ursprung till renodlar rå-rock med fläskiga metalriff, allt inramat i en galen soppa av "vad som helst kan hända".
Ibland är det lite som jag brukar beskriva fusion Jazz, att det låter som alla i bandet lirar varsin låt samtidigt, men man lyckas ändå sy ihop det till en välsvängande helhet.
Man har dessutom förmågan att veta när det är dags att ösa på och briljera och när återhållsamhet är att föredra. Att låta avsaknaden av utfyllnad vara vägen till en lyckad låt.
Bandet leker framgångsrikt med just kraft och mjukhet som motpoler.
Vilket gör att jag tror att man kan plocka fram denna skiva om och om igen och helt beroende på var man är mentalt själv, hitta helt nya ingångar till musiken.
Att Therese sjunger kompetent så det räcker, och har en spännande röst, har vi redan konstaterat. Vad gäller de andra musikerna så kan jag inte annat än fortsätta hyllningen. Idel duktiga instrumentalister på alla positioner. Med tanke på hur unga dom dessutom är och redan så skickliga, så kan jag inte annat än undra hur deras uppväxt sett ut. Hade det inte varit för att dom verkar ha så roligt, så hade man kunnat misstänka att dom var broileruppfödda på någon rysk musikerfabrik. Det är inte är helt utan att man blir lite nyfiken på hur detta tar sig ut på scenen.

Sammanfattningsvis kan jag inte annat än säga att Mad Artwork är lite som Powerpuffpinglorna (Powerpuffpinglorna skapades när Professor Utonium blandade socker, peppar, salt och allting som är snällt, men av misstag hade han i Kemikalie X (där kemikalie X i detta fall nog kan handla om glädje och humor (Tror dessutom att det i detta fall blandades i lite osnällt också))). Splittrat? Kanske. Intressant? Absolut!
Helt enkelt en rolig och salig blandning av allt som är gott. 4 starka Ess, ett stort lycka till och en önskan om att få höra mer i framtiden, blir betyget!

Man har även en fundraiser på gång för att finansiera inspelningen av skivan.




Sammanfattning:
Betyg: 4/5 Ess
Favoritspår: The Magic Sun & I Still Breathe
Skivbolag: Copro Records
Release:  10:e Oktober 2014




Bandet består av följande lirare:
Andreas Berglund – drums & percussion
Daniel Dluzewski – bass, recorder & backing vocals
Gabbi Dluzewski – guitars, recorder, whistles & backing vocals
Simon Forsberg – irish bouzouki, acoustic guitar & backing vocals
Terese ”Tezzi” Persson – lead vocals


Tracklist:
1 See What There Is
2 Locked In A Lie
3 The Magic Sun
4 I Still Breathe

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

Facebook
Hemsida

Support The Bands That You Like!

Billy Perkins 77

Jag gillar konst. Särskilt konst med rockanknytning. Har den dessutom en långvarig tanke bakom sig, så blir den dessutom extra intressant. Jag har skrivit tidigare om Pierre "Slusk" Bäckman och hans stora projekt "666 skulls". Nu tänkte jag rikta strålkastaren mot en annan konstnär med ett långsiktigt konstprojekt.

Billy Perkins håller, förutom allt annat han är involverad i, på med ett projekt han valt att kalla "77 Series". Kort sagt är det ett screenprint projekt där han valt att rikta in sig på att göra handgjorda screenprintposters av 1977 års musikikoner. Allt med siffran 77 som ledstjärna. Det skall alltså bli en serie av 77 st. olika motiv, gjorda i en begränsad upplaga om 77 ex av varje.
Hittills har det blivit ett drygt tiotal olika, så i och med att han är flitig med att göra andra gig-posters och att spela i band själv, så kan det ta en stund innan serien är avslutad. Tyvärr kan jag inte hitta någon samlad plats där alla planscherna är samlade.

För att visa upp lite annat som Billy gör utanför denna serie så tänkte jag visa hans senaste poster, "Dripped to Kill", som visserligen skulle kunna passa in i 77 serien med tanke på motivet, men som stilmässigt inte riktigt gör det. En otroligt talangfull man, med andra ord. Här hittar du dessutom en bra intervju med Billy

Recension - Electric Wizard : Time To Die

Doomveteranerna Electric Wizard är tillbaka med sitt åttonde album, Time To Die. Som vanligt när det gäller gruppen så har skivan ett tema, och det krävs väl inte något geni att lista ut att det är döden som står i fokus. Eller rättare sagt döden och återfödelse.
Man fortsätter sin odyssé runt de utstötta, skräckrelaterade och freakigare i livet, bland annat med att låta skivan vara inspirerad av typer som Ricky "Acid King" Kasso som var inblandad i drog och ritualmord 1984 och "The NightStalker" en självutnämnd satanistisk seriemördare. Detta upplandat med skräckserier och filmer i allmänhet. Inget nytt där med andra ord. Och det är väl lite så man kan sammanfatta plattan, inte så värst mycket nytt under himlen, men för den skull inte dåligt.

Precis som vi vant oss vid, när det kommer till de elektriska trollkarlarna, så är musiken som ett soundtrack till gamla skräckfilmer, och då oftast sett ur otäckingarnas synvinkel.

Sången mässas fram av översteprästen Jus Oborn, som ett ondskefullt mantra.
Musiken är nästan rituell, långsam, tung, taktfast driven, repetitiv och monoton. Elak, på gränsen till deprimerande. Kan närmast beskrivas som "Sonisk riff-shamanism", för det är när man flyter bort och låter musiken ta en till ett transliknande stadium som den lägger sig som en filt över själen.
Väldigt långt från att vara feel-good musik, men det rockar ändå.

Efter att ha lyssnat på en Electric Wizard skiva så inser man att det var en aning tidigt att mynta begreppet "wall of sound" om Phil Spectors musik, för här har du en verklig ljudvägg, som levereras målmedvetet och tungt dessutom. Titelspåret innehåller dessutom en textrad som kanske profetiskt borde riktas till hela vår civilisation just nu "Wake up baby, it's time to die".

Bandet har på skivan återfått sin originaltrummis, Mark Greening, dock verkar det som han sedan dess hunnit med att bli utsparkad ur bandet igen. Men vad vore Electric Wizard utan lite inbördes drama?
Klassisk Doom, Klassisk Electric Wizard. Utan krusiduller, och även om jag inte kommer att sträckspela denna skivan, så har den verkligen sin plats nu när höstmörkret rullar in. Det får bli en 4 av 5 möjliga ess.

Post by Shazzula Vultura Ridens.

Sammanfattning:
Betyg: 4/5 Ess
Favoritspår: Time To Die
Skivbolag: Spinefarm Records
Release: 29 September 2014




Bandet består av följande lirare:

• Jus Oborn – guitar, vocals
• Liz Buckingham – guitar
• Clayton 'Claythanas' Burgess – bass
• Mark Greening – drums

Tracklist:

1. "Incense for the Damned" - 10:42
2. "Time to Die" - 7:49
3. "I am Nothing" - 11:31
4. "Destroy Those Who Love God" - 3:14
5. "Funeral of Your Mind" - 7:08
6. "We Love The Dead" - 9:05
7. "SadioWitch" - 4:10
8. "Lucifer's Slave" - 8:40
9. "Saturn Dethroned" - 3:07

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

Facebook
Hemsida

Support The Bands That You Like!

Spader Ess Tipsar - Lill-lördag med Supralunar och The Quireboys

Imorgon Onsdag, aka Lill-lördag, så kommer bloggfavoriterna Supralunar att ställa sig på scenen tillsammans med Close Quarters och The Quireboys. Allt detta komer att ske på klubb Black Carpet på Göta källare i Stockholm.

Då det dessutom är gratis Entré så är nog stalltipset att komma i tid.

Spader Ess raljerar på om beatbox

Har traditionellt lite svårt för beatbox och lek instrument med din röst fenomenet. Har t.ex. aldrig  riktigt förstått The Real Groups storhet, även om jag i mindre doser kan bli imponerad. Lika så många andra som håller på med beatbox. Visst, kul en liten stund men sedan....määäähhh!

Men så finns det ju Beatboxing och det finns beatboxing.
Michael Winslow är i en klass för sig själv, han imponerar även mig. Stort! Så, alla gomsegelinstrumentalister därute, här har ni något att sträva efter.
Här gör han en fantastisk version på Led Zeppelins "Whole Lota Love"

Dagens Musiktips - The Driftwood Sign

Malmörockarna The Driftwood Sign släpper nya singeln "Disorder" med tillhörande video.

Bandet planerar att följa upp med en EP senare i höst. Svängigt, drivet, lite progressivt med ruggigt bra sång. Skall bli spännande att se vart det här tar vägen...

http://www.thedriftwoodsign.com/

http://twitter.com/DriftwoodSign

http://www.facebook.com/thedriftwoodsign

http://www.youtube.com/TheDriftwoodSign

http://www.reverbnation.com/thedriftwoodsign

Dagens Musiktips - Alunah : Heavy Bough

Stencoola Alunah släpper en tung och snygg video inför sin 3:e plattas lansering.Om låten "Heavy Bough" är typisk för skivan i övrigt, så är det helt klart något att se fram emot.

Spader Ess Tipsar! Ozium Records söker nya band.

Igår recenserades det senaste släppet från ett band på Ozium Records , Heroinne.
Mats på Ozium låter meddela att man just nu söker nya akter till skivbolaget, främst då svenska band. Så mitt tips är, att om man känner att man passar in på bolaget, har skillzen (Stoner, Fuzz, Pshyc, Doom och/eller Retrorock) och kan tänka sig att ligga på samma bolag som t.ex. Heroinne och Mamont, så släng iväg en demo till Mats så kanske det är ditt band som blir recenserat här nästa gång.
Kontaktinfo finns på bolagets hemsida.

Recension - Heroinne : Interstellar Grade Octainne

Norsk stonerrock, varför skulle det vara mer exotiskt än svensk?
Vet egentligen inte varför, men det känns ändå så spontant.  
Heroinne kommer med andra ord från just vårt västra grannland Norge och släpper nu sitt första fullängdsalbum,  Interstellar Grade Octainne, på svenska Ozium Records.

Att lyssna på Heroinnes mullrande spacestoner är som att beskåda en lavin av stenar och grus rulla ner för fjället mot fjorden under. Det är en naturkraft. Målmedveten, taktfast och mörk rock som röjer och rullar sin väg mot sitt mål.
Musiken är murrig och dov och aggressivt. Det matar på i stundtals högt tempo, men det finns även stunder för lite lugnare spår.
Det som är min stora behållning från skivan är musiken. Bombastiskt härligt förryckt, vilket även till viss del gäller sången. Och även om det stundtals smälter ihop till en gungande urmassa, så har jag nog lite svårt för just sången, i längden.
För musiken är briljant framförd stonerrock och sången har ofta en härlig och intressant melodi. Men i långa loppet blir jag lite trött på att försöka urskilja texten mitt i allt gutturala vrålande så sången tenderar att smälta bort till att mer bara bli ett med resten av instrumenten.
Lite mer nyans i sången hade varit ett plus för min del, men med det sagt, det är absolut inte en dålig platta. Är du dessutom inne på Stonerspåret sedan tidigare så kan det faktiskt vara en riktig pärla. För när det blixtrar till, så är det riktigt bra. Och det gör det då och då.

Men det bådar gott för framtiden, jag ger skivan starka 3 Ess och det är inte dumt för en debut.


Sammanfattning:
Betyg: 3/5 Ess
Favoritspår: Pulsar & Clear Sight, Fogged Mind
Skivbolag: Ozium Records
Release: 2014






Bandet består av följande lirare:
Espen Kalstad
Petter Grøtan
Amund Hagerup Johnsrud
Fredrik Lian

Tracklist:

1. Sludgehammer 5:35
2. Clear Sight, Fogged Mind 4:44
3. ultimate.fuzz octane 4:40
4. Yawning Sun 9:11
5. Event Horizon 3:53
6. Wendigo 2:40
7. Brained Dead 3:45
8. Rogue Planets Galore 6:26
9. Pulsar 7:39

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

Facebook

Support The Bands That You Like!

Dagens Musiktips - Naked Brown : Not So Bad

Polsk rock som svänger om ordentligt.  
Naked Brown är som Motörhead's och Clutch's oäkting till unge. Man släppte plattan, Not So Bad, under 2013 och den bjuder på opretentiös rårock med energi och en god dos underfundiga texter, kanske inget man vinner Nobelpris med, men lite kul och ofta med glimten i ögat. Vassegoa!



Bandcamp
Facebook

Recension - Hypnos : s/t

Det är inte ofta man blir så jäkla glad, nästan omedelbart man sätter på en skiva, som i det här fallet. Men det händer ibland.
Hypnos självbetitlade debutskiva är en sådan platta. En sådan platta som blir lite av ett dilemma när man skall recensera. Man måste ligga lite lågt och invänta att skivan skall lanseras, samtidigt som man inte vill annat än sprida kunskapen om den så fort som möjligt.

Men låt mig sätta ett ramverk först.
Bandet själva beskriver sig som ett band som spelar "Heavy Action Boogie Rock, från Göteborg", och det må vara sant, men det är bara ramen.
Fyller vi i lite på duken så målar vi upp ett landskap i slutet av 70-talet, just när det börjar göra sig berett att kliva in i 80-talet.
I bakgrunden skymtar vi ett Judas Priest, som står med ena foten i den progressiva hårdrocken och en ung Rob Halford som precis börjar sträcka sig för att fatta Heavy Metal fanan och ställa sig på barrikaderna som NWOBHMs spjutspets.
Där någons stans i det landskapet hittar vi Hypnos.
Det Göteborgarna har släppt, är vad som kunde varit en naturlig uppföljare för Judas, när som helst innan British Steel. Lite mer utsvängda jeans och klassisk skinnpaj, än omåttligt med nitar och läderkeps, skulle man kunna säga.
Lägg därtill den oslipade råa aggressiviteten, viljan och intensiteten från Iron Maidens två första album och en rejäl dos spelglädje. Då har du fångat in stora delar av Hypnos. Inte dumt alls med andra ord. Men det göms mer under ytan. För det är inget coverband för eran som vi pratar om, utan en helt egen giv, som bara hämtar inspirationen från dessa tider och dessa mästare.

Musikaliskt får vi oss till livs en stadig bas, drivna och intressanta trummor, snygga tvillinggitarrer och fläskiga riff.  
Philips sång vandrar mellan en ung och potent Halford för att stundtals låta de bästa stunderna från King Diamond skina igenom, utan att därigenom förlora sin egen karaktär.
Att han dessutom lägger en vansinnigt snygg tvärflöjt på öppningsspåret "Hands Of Evil", gör inte det hela sämre. För att inte tala om att det sätter den progressiva känslan på kartan ordentligt.
Låten har dessutom en text som jag gillar skarpt, som tar upp problematiken med att det är den regerande makten som skriver historieboken, så att säga. Här handlar det om att vi från ganska ensidigt håll får lära oss om vad som är ondska och hur vi skall förhålla oss till den.
Hörde jag någon säga favoritlåt! Jajjemän, Jo Bätt!

I övrigt får vi allt som allt 8 sköna låtar som spänner från just boogie-rock med retro heavy metal känsla. Däribland en skönt bluesig semi-ballad i låten "Nightmares". Hade jag haft en luftgitarr, så hade jag tagit fram den illa kvickt och jammat med i låtarna.

Det tog inte mer än två-tre varv av skivan för att sätta detta betyget, som sedan fått stå sig under resten av tiden. Jag kan inte annat än säga att denna skiva är ett måste. Särskilt om du har den minsta lilla förkärlek för tidig Judas Priest, Iron Maiden och i viss mån Thin Lizzy. Vinyl, CD osv. släpps den 26:e September, dagen efter lön, så det finns inga ursäkter. KÖP!  
Jag har svårt att se just nu att denna skivan inte finns med på min lista när året sammanställs, då det enda jag kan klaga på egentligen är längden. Den känns lite kort med sina knappa 35 minuter. Men å andra sidan, då har jag anledning att starta om skivan igen, och igen, och igen.... 
Så det är bara att gratulera Crusher Records för att dom fått in ännu ett guldkorn i sitt stall.






Sammanfattning:
Betyg: 5/5 Ess
Favoritspår: Hands Of Evil och Nightmares
Skivbolag: Crusher Records
Release: 26 September 2014



Bandet består av följande lirare:
Philip Lindgren – vocals
Oskar Karlsson – guitar
Fredrik Bäckström – guitar
Anton Frick Kallmin – bass
Lasse Ekelöf – drums

Tracklist:

1. Hands Of Evil
2. Hypnos
3. Nightmares
4. Moving Too Fast
5. The Mountain
6. Invaders
7. Abracassus
8. How To Handle Madness

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

Facebook

Support The Bands That You Like!

Dagens Musiktips - Jess and The Ancient Ones

Jess And The Ancient Ones verkar vara i strålande form!

Lyssna på senaste singeln, Castenada, på Soundcloud

Stoppa Pressarna!! Beelzefuzz lägger ner.

Tråkiga nyheter från Doomriket. Amerikanska bandet Beelzefuzz lägger ner sin verksamhet, trots att det tycks ha varit mycket på gång, och att man förra året släppte sin debut som dessutom var en av senare tidens mest spännande i sin kategori. Mer finns att läsa här, även om det i dagsläget är rätt tunt med information.

Snällare skivomslag

Wilf Turnbull och Derek Philpot är ett par engelska pensionärer som fördriver sina lediga dagar med att bland annat skriva roliga små brev till populärmusiker. Här är tex. ett till Saxon med ett finurligt litet svar från Steve Dawson.
Derek gör dessutom om Heavy Metal omslag. Han gör dom lite artigare och snällare helt enkelt. Oftast genom att skria om titeln en aning.

Flera omslag hittar du här!

Stoppa Pressarna! Ny video från Mäbe

För ett tag sedan så släppte Mäbe sin senaste singel "Norrskensskimmer och Solnedgång" och nu kommer det en officiell video till låten. En snygg och melankoliskt vacker liten film som passar väl till låten, även om färgsättningen är lite mer sparsam än vad låttiteln kan ge sken av. :-)

Festival tips

Nu får vi väl ändå säga att festivalsäsongen är över för i år. Eller åtminstone den tältbaserade varianten. Så se detta som ett tipps inför nästa säsong. Ett av festivalarrangörernas största problem genom tiderna, som bara blivit större med åren, är allt skräp som vi festivalbesökare lämnar efter oss.





Som tur är, så är människan en stor problemlösare, som dessutom börjar skapa sig ett minst lika stort miljömedvetande. Låt mig presentera festivaltältet Glad Tent, som förutom att vara tänkt som ett engångstält, är designat för att agera sopsäck när festivalen är över.
Win, win som man säger.

Fredag, dax för lite vintips!

 I det stora landet i väst finns det en vingård, Wines That Rock, som drivs av vin och musikentusiasten  Mark Beaman. Här gör han vin utifrån inspiration från rock n roll. Så det är inte banden själva som har letat rätt på något billigt jox att hälla på flaska för att kunna kränga sitt varumärke. Så därför jag givetvis nyfiken på om det borgar för bättre kvalitet eller ej. Fortsätt läsa så kommer svaret....

Här i Sverige har vi nu fått möjligheten att kunna köpa The Police, Rolling Stones och Pink Floyd vinet genom Brands For fans försorg. Huruvida de andra vinerna kommer att komma till våra systembolag låter jag vara osagt (dvs. har jag ingen aning om?) Däremot har jag lyckat lägga mina smutsiga små fingrar på två av de nu tillgängliga. Flaskor som representerar band som jag gillar väldigt mycket utan att för den saken bli fanatisk, så vi får väl se vad vinerna gör för det hela.

Rolling Stones - 40 licks Merlot

Det första vinet jag provade blev Rolling Stones. Ett behagligt och lättdrucket vin, med smak av körsbär. Helt klart det bästa merch-vin som dittills har provsmakats här hos Spader Ess. Ett torrt vin med en behaglig eftersmak (om än lite kort (som ett virvelkaggeslag, underbart men kort)). Dock inte så bra att det motsvarar sin prisbild, på 139:-, så är det ändå ett klart steg i rätt riktning.
Sammanfattningsvis kan man se det som att vinet avspeglar skivan som fått ge namn åt den. Ett samlingsalbum: En bra samling, men kanske ändå inte riktigt tillfredsställande för en luttrad samlare... Dock en snygg etikett och ett bra vin, som bör tilltala vilken Rolling Stones diggare som helst, åtminstone någon gång då och då. För, trots att det är ett förvånansvärt bra vin, så är det nog som vanligt, en kul grej för fans till bandet. Och det finns det ju många av, så försäljningsmässigt tror jag nog att det kan bli en hit.
Eller rättare sagt, kan Montazamis viner bli tillräckligt poppis för att hamna i systembolagets ordinarie sortiment, med hennes något blygsammare kändisfaktor, och riktigt usla innehåll, så borde det här vinet vara något för topplistorna. Vem vet, kanske är vinet tvärt emot bandet i fråga, och kan åldras för att nå sin största hitpotential? En annan fråga är dock om det tål att lagras lika länge som stenarna?


The Police - Synchronicity Red Wine Blend

Nästa flaska för provsmakning (inte samma dag såklart) var The Police.
Ett vin som jag av någon anledning var mer nyfiken på, men samtidigt hade mindre förväntningar på. troligen för att det är en mix av olika druvor vilket gör att det är svårt att i förväg ana vad som komma skall.
Blandningen består av  Carignane, Zinfandel, Syrah, Petite Sirah, Grenache and Viognier.
Vilket kan kännas som en salig blandning, och det är nog just vad det är, med betoning på salig. Detta är faktiskt ett riktigt gott vin.
Ett väldigt bärigt, något torrt vin med en behaglig eftersmak som hänger kvar som en skön sustain med lätt distorsion. Lättdrucket och matvänligt är nog en bra chefs-sammanfattning.

Enligt mig piskade det vinet, som jag bara dagen innan utropat till bästa Merch-vinet hitills, och det ganska ordentligt (se ovan).
Äntligen har vi här ett vin som börjar närma sig att vara prisvärt, även det ligger på 139:-. Inte billigt, men helt klart mest prisvärt av band-vinerna (so far, hoppas ju givetvis på mycket mer kvalitet i genren Merch drycker (Pink Floyd finns ju t.ex.. kvar att smaka)).  Hade det legat någonstans mellan 80-90 kronor så hade det kunnat få följa med hem lite mer vardagsmässigt, både med eller utan kopplingen till The Police.

Dagens Musiktips - Geezer : Gage

Någonting tungt, någonting svängigt och någonting snyggt. Tre i ett, det går ju inte....eller? Jodå, kolla in det här släppet med gruppen Geezer. Gage är från början en EP som släpptes 2013, men genom STB Record's försorg kommer den ny i en uppiffad version, både vad gäller musik och utseende. Mer musik och en ruggigt snygg vinylutgåva.

Tung och skönt rivig stonerbluesdoom (titta ännue en treenighet) med skönt gitarr-slidande. Till det ett mästerligt omslag gjort av Alexander Von Wielding.



Facebook

Torsk på TV serie

Har i dagarna snöat in en ny TV serie, Z Rock.Ny för mig i alla fall, gammal för andra, då den är från 2008.

En komedi som handlar om ett kämpade rockband, ZO2 från Brooklyn och deras vedermödor. På dagarna så spelar dom på barnkalas för att tjäna ihop till brödfödan och på nätterna så lever dom rockliv i väntan på att slå igenom.

ZO2 är ett band som finns (fanns) på riktigt och manuset är löst baserat på händelser i deras liv. Bandet är dessutom riktigt bra och man har gett ut 3 plattor till dags dato. Extra kul med en uppsjö med stjärnor som gör cameos i serien och bjuder på sig själva. Eller vad sägs om Dave Navarro och Dee Snider bland många andra. Återigen ett bevis på att rockare ofta har en viss distans till sig själva och rockmyten generellt. Tror inte att man skulle få se något liknande i Hip Hop världen, där Kaney West eller Jay-z skulle dyka upp och driva med sig själva....

Det enda lite jobbiga just nu är att HBO:s rättigheter till att visa serien (där jag hittade den), har gått ut, så serien försvann från deras site just när jag var i början av säsong två. Snopet, men man får väl leta lite på annat håll på internetet.

Dagens Musiktips - The Golden Grass

Eftersom jag varit så dålig på att lyssna på allt det som jag lagt upp i min att lyssna lista över sommaren, så blir det nog så att jag till mångt och mycket lägger upp en del av dem som dagens musiktips. Om inte annat för att dom åtminstone skall få lite uppmärksamhet, som i sin tur kanske kan leda till något mer.

The Golden Grass, från New York, är ett sådant band.
Deras självbetitlade debut stod högt upp på att lyssna igenom listan, och det hade verkligen varit en höjdare att köra mycket under de varma sommarmånaderna. helt enkelt för att det är glad musik för goda stunder. Psykedelisk fuzz rock med rötter i det förgångna som svänger och gungar på. Feel good rock, rätt och slätt. Och har man med stora bilar, stora motorcyklar och Go-go dansöser i sin video, ja då finns det inget att invända.:-) Dessutom bjuds det på ko-klocka och det vet man ju vilken kvalitetsstämpel det är. Lyssna och njut.





Bandcamp
Facebook