fredag 31 maj 2013

Kiss på Arenan!

Imorgon smäller det på Arenan med Kiss nya Monstershow. Tyvärr kommer jag inte att vara där själv, har man en musikintresserad familj så får man välja, skall en gå så vill alla gå och det gör ont i plånboken. :-)

 Det blir väl att man får sätta sig i soffan med en öl och lyssna på Alive albumen i stället och stirra på trätavlan på väggen...

Eller får jag gå dit och försöka byta tavlan mot fyra plåtar. :-)

Grattis till alla er som kan se showen.







Önskelistan - Royal Dragon Vodka

Här kommer ett önsketips till alla er som förhoppningsvis får tillbaka en liten slant i skatteåterbäringen. Och med liten slant menar jag nog egentligen en hel drös, för det kan behövas för detta lilla konsumenttips.

För har man lite över, kan man ju pryda sitt barskåp med en ädel vodka från Royal Dragon Vodka. Har man lite mer över kan man passa på att köpa en extra flaska och ge bort i present till....mig... :-)


Vodkan kommer i 3 olika skepnader, Elite, Imperial och flaggskeppet Emperor. Imperial finns dessutom i lite olika storlekar, från 75:a - 6 liters flaska.
Men smakar det så kostar det. Ett prisexempel på Imperial så får man punga ut med ca. 1.527:- för 750ml och 12.586:- för en 6L flaska.


Tycker man nu att detta är lite budget, så kan man ju ta steget upp och beställa sig en flaska Emperor, limited edition (Det vet jag ju att alla ni vinylsamlare därute gillar). Förutom själva sponken, så är flaskan i handblåst glas, med en glasdrake inuti. I spriten simmar det omkring bladguldsflagor i 23 karat och kapsylen är ett kombinerat halssmycke i 18 karats guld infattat med 35 diamanter.
Sett ur hårdrockssynvinkel så pratar vi här om vodkans Yngwie Malmsteen, massor med bling och uppkäftighet. Har dock ingen aning om vad den kan kosta dock, men jag gissar att det inte räcker med att pantsätta barnen för att få loss en sådan här.
Ett litet aber bara, som om inte brattigheten i blinget i sig räcker för att avskräcka rockers från ett inköp, så visar man med antalet tillverkade flaskor att man inte riktar in sig mot hårdrocksmarknaden. 888 st. är tillverkade....och vi vet ju alla att det är lite för högt antal om man vill andas Rock n' Roll.

Skulle jag köpa den? Inte en chans, ärligt talat, den vandrar redan på gränsen med Elite-varianten, när man kommer uppt ill Emperor klass så ramlar man direkt över till renodlad brattighet, särskilt om man tittar på videon nedan från lanseringspartyt. Det är bara att vara ärlig mot sig själv, denna vodka känns lite för backlslick, lite för nära Stureplans vaskar än vad som brukar hittas i mitt barskåp.
Men visst, fick jag en flaska så skulle jag väl kunna grogga upp den med lite Cola eller Grape Tonic. Vore det dessutom en Emperor kunde jag nog till och med tänka mig att hänga en liten limeklyfta och ett paraply på kanten av glaset för att accentuera att det handlar om lyx och flärd.

Misstänker att bakfylleångesten är mer än befogad om man vaknar en lördagsmorgon och ser sin kreditslip efter att lekt stekare och beställt in en mäklarbricka med sådana flaskor.

Grattis!! John Bonham

Den hårdslående mannen bakom Led Zeppelins trumset och kanske den som bäst personifierar uttrycket "The Hammer of Gods", John Bonham skulle idag ha fyllt  65 år om han varit kvar med oss.

Han hade stor inblandning i skapandet av en av mina absoluta  favoritlåtar, "Kashmir" vilket gör att han alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hårdrockshjärta (gäller givetvis för hela gruppen (men ändå)). Den låten gjorde frugan och jag en Powerpoint video till ett skolprojekt hon hade en gång. Jag kan bara säga att Powerpoint inte är det bästa verktyget för tidsynkning till musik. :-) Men det gick till slut. Vem vet, jag kanske gräver fram den någon gång och lägger upp här om det går....







torsdag 30 maj 2013

Recension - Blackmoore's Night : Dancer And The Moon

Blackmoore's Night fortsätter på sin inslagna väg att ge ut pretentiöst överproducerad folkmusik på sitt senaste album "Dancer And The Moon". Det är bara att konstatera att detta inte är min kopp av The.

Första skivan jag hörde med detta gäng kändes aningen spännande, nu när man släpper sin åttonde skiva (den fjärde med ordet Moon i titeln) blir jag till att börja med provocerad, vilket snabbt gick över till likgiltighet. Särskilt när man om och om igen skall folkmusikifiera gamla hårdrocksklassiker. Denna gången är det Uriah Heep's klassiska "Lady in Black" och Rainbow's otroliga "Temple Of The King" som får sig en släng av lutan. (Även första låten är en cover, men den har jag ingen anknytning till själv.)
Fullkomligt onödigt! Det var bra låtar från början, framförda med stor känsla, nu blir det bara opersonligt smörja.

Richie Blackmoore fortsätter helt enkelt att leva i sitt personliga permanenta Nordman Live-rollspel. Dock skall jag väl säga att allt inte är öken. Richie kan fortfarande spela stämningsfullt på gitarr, Candice har en vän och klar stämma. Det är bara att det är så opersonligt och kallt. Det skulle vara mer förlåtande om det hade lite mer själ och medeltida smuts i mixen. Det blir för tillrättalagt och svalt.

Som tur är så hänger inte gruppens popularitet på vad jag tycker, för dom verkar ha en grundmurad fan-skara eftersom dom upprepat får göra skivor och turnera. För jag har svårt att tänka mig att Richies stjärnstatus som hårdrockspionjär kan hjälpa till längre. Men jag misstänker att skivan kommer att sälja ändå, av någon outgrundlig anledning.

Det enda riktigt fyndiga jag hittar på skivan är namnmatchningen på låt 10 och 11. Det kan ju låta som jag är en gammal grinig gubbe, som bara vill att gamla rockhjältar för alltid skall vara som dom alltid varit, men så är inte fallet, jag tycker att alla skall få göra det dom själva tycker är roligast och utvecklas åt de håll som dom finner mest naturligt. Även gamla Deep Purple verkar må så mycket bättre sedan Richie slutade. Det är bara inte min grej det här. Alls!

Kommer jag att lyssna på det igen? Inte om jag själv får välja.

Favoritlåtar just nu : Ingen
Betyg: 3/10 (betyget blir lite högre bara för att Richie fortfarande kan få till ett skönt gitarrsolo)

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Ritchie Blackmore - guitars, classical mandolin, domra
Candice Night - vocals, horn, flute
Bard David of Larchmont (David Baranowski) - keyboards
Sisters of the Moon: Lady Madeline and Lady Nancy (Madeline and Nancy Posner) - backing vocals
Squire Malcolm of Lumley (Malcolm Dick) - drums
Sir Robert of Normandie (Robert Curiano) - bass
Tudor Rose (Tina Chancey) - violin, flute
Skiva: Dancer And The Moon
  1. I Think It's Going To Rain Today
  2. Troika
  3. The Last Leaf
  4. Lady In Black
  5. Minstrels In The Hall
  6. Temple Of The King
  7. Dancer And The Moon
  8. Galliard
  9. The Ashgrove
  10. Somewhere Over the Sea (The Moon is Shining)
  11. The Moon is Shining (Somewhere Over the Sea)
  12. The Spinner's Tale
  13. Carry On... Jon.


Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Frontier Records
Hemmaort: England

Facebook





Support The Bands That You Like!!

onsdag 29 maj 2013

Stoppa Pressarna! David Lee Roth på nya äventyr i Japan

"Diamond" Dave Lee Roth verkar ha en hel del järn i elden förutom att fronta Van Halen. Hört talas om någon TV-show och så verkar mannen ha flyttat till Tokyo för att träna kampsport och svärdviftande. Spännande i sig, kan tyckas., men så snubblar man över denna lilla underliga Tarantinoeska filmtrailer, där han spelar någon form av Yakuza-hitman som han tydligen snickrat till därborta i Japan?



Ingen aning om vad det handlar om, men eftersom den är namngiven som just trailer så borde den ju rimligtvis vara en del av något större. Den som lever får se.

Är det bara jag eller... Hårdrock och humor

Härförleden så hade jag turen att vinna filmen "Mammas Pojkar" av Ulf Malmros, hos den eminenta bloggen "Bara Metal".

Nu i helgen blev det då dags att jag äntligen fick tid att kika på filmen. Filmen kommer väl inte att gå till filmhistorien som något stort epos, men den var helt klart sevärd och bjöd på ett par riktiga garv.

Den stora känslan som den lämnade efter sig var dock följande: och nu börjar vi avdelningen för stora generaliseringar.
Är hårdrockare och metallskallar den kategori musikfans som har störst självdistans? Det finns en uppsjö med bra humorfilmer som driver med rockers och rockarna verkar generellt älska dessa filmer. Det finns till och med ett par dokumentärer som skulle kunna klassas in som komedier när man ser hur rockerungdomen framställer sig själva.:-) Givetvis finns det en hel del undantag, Manowar te.x känns så "seriösa" och stiffa att det nästan är material till en helt egen komedi.

Jag har dock väldigt svårt att se, att en komedi som så grovt skämtat, och med kärlek förlöjligat, te.x Hip-Hop kulturen, utan att det skulle bli ramaskri från den scenen. Petter verkar vara en klok och underbar snubbe, men jag har svårt att se honom garva om någon skulle skämta grovt om Hip-Hopen och deras fans och aktörer på detta vis.

Men vad vet jag, kan ju vara så att jag missat en massa komedier som driver med andra genres, just för att jag inte är så intresserad av dessa genres.

tisdag 28 maj 2013

Grattis!! Dottern - John Fogerty

Idag fyller min käraste dotter, Alva, 17 år, och det betyder givetvis att det är en stor dag för en stolt pappa över lag som överskuggar andra jubilarer med hästlängder. Grattis Alva! Här nedan ett klipp där hon framför en egen låt tillsammans med några klasskompisar.
 
Creedence Clearwater Revival är en av de grupper som jag inte tror någon människa, i den moderna västvärlden (och en hel del platser till utanför), som undsluppit, vare sig man vill eller inte. Säg den person som inte hört "Bad Moon Rising" eller "Up Around The Bend". Med CCR gjorde dagens födelsedagsbarn, John Fogerty (fyller 68 år), ett antal odödliga klassiker som kommer att spelas i tid och otid en lång tid framöver. För att inte tala om alla Karaoke tolkningar som gjorts och kommer att göras...

Som soloartist har väl inte John kommit upp till samma nivå av klassiker, även om han är rätt flitig. Men ett par pärlor har han ändå lyckats få ur sig på egen hand.



Men som soloartist eller som gruppmedlem i CCR, så får man nog ändå klassa honom som en av de stora Americana tolkarna, även om det Amerika han tolkar ofta är en romantiserad drömbild av det stora landet i väst.






måndag 27 maj 2013

Recension - Alonzo : Fas 3

Låt mig presentera en comeback som fyller flera olika behov och känns riktigt relevant.
Låt mig presentera Alonzo Fas 3.

Denna comeback blir för mig komplex och mångbottnad, men helt klart efterlängtad och välbehövlig.

Inte nog med att Michael Alonzo är en av de röster från den klassiska Svenska punkscenen, som betytt mest, han har dessutom varit en av dem som förvaltat sitt sociala arv, och lyckats med att vara en viktig röst även utanför musikscenen.


Men även så spelar nostalgin in, att återigen få höra rösten från legendariska KSMB och Stockholms Negrer ljuda genom etern igen. Nu på sin comeback till musikscenen så har han fått med sig en skön blandning musiker på Fas 3 som röjer på i sedvanlig punkig anda, framför allt som en fortsättning av det som Stockholms Negrer lämnade efter sig, men även som en ren vidareutveckling. För även om man fortfarande skönjer samma ilska och ursinne mot det orättvisa och meningslösa i  samhället så är det med den stora skillnaden att detta kommer från en vuxen man som levt ett liv och vuxit upp en aning textmässigt och musikaliskt. Vilket i sin tur gör att det stundtals låter mer som en blandning av det gamla Alonzo tidigare varit inblandad i, men även det musikarv som förts fram av tex. Stefan Sundström, särskilt i låten "Matilda" som även andas stänk av gamla Åke "Kråkan" Nilsson.


Det är väl inte alltid jag har hållit med honom i allt han sagt genom tiderna, men man kan inte sticka under stol med att hans röst för det mesta varit viktig i debatten, vare sig man helt håller med eller inte. Han har visserligen stundtals fått kritik för mycket av det han sagt i ungdomlig punk-ilska, men även det har sin plats i debatten.Om inte annat  bara för att bli korkat feltolkad av belackare (ofta medvetet, misstänker jag).
Sarkasm och ironi är svårt att få att gå hem i musik. Får se hur det går nu. :-)

Micke har alltid varit en av de frustrerade rösterna från förorten, och med tanke på den senaste tidens händelser är det kanske det vi behöver som mest nu. Någon som kan sätta ord på tillvaron och om inte annat genom dåligt samvete sätta ljuset på makthavarna.

Skivan är rak och enkel och lätt att tycka om, med vassa musiker och ett sällan skådat sväng, men även lite lugnare och stillsamma, men ack så vackra och tänkvärda låtar.
Det här är något som behövs helt enkelt. Det känns relevant.
Vi har genom unga grupper som exempelvis Psykbryt sett att det finns ett nytt garde som försöker föra den tänkande samhällskritiska punken framåt, men det är samtidigt skönt att Alonzo (tillsammans med de andra rävarna som överlevt och vägrat att försvinna in dimman) ser till att det fortsatt finns mogna röster och en växande visdom, som kan ge den balans som saknades under 70-80 talets punk-era där just ilskan och ursinnet, ibland utspätt av naivitet, var det som drev engagemanget framåt. Lite av fadersgestalter helt enkelt. :-)

Så det är med stor glädje jag kan säga, Välkommen tillbaka till Skivdiskarna Michael Alonzo!

Favoritlåtar just nu : "Matilda" och "Ismer"

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Michael Alonzo - sång
Tony Johansson - gitarr
Nicke Andersson - gitarr
Inge Johansson - bas
Tomas Eriksson - Trummor
Fredrik Eriksson - gitarr

Skiva: Alonzo & Fas 3

1. Det Bästa Som Har Hänt
2. Ett Meningsfullt Liv
3. Matilda
4. Ismer
5. Touch The Screen
6. Dansa Som En Fjäril
7. Varför Skulle Jag Bry Mig
8. Fattiga Och Vackra Flickor
9. Inte Ett Ord Till
10. När Du inte Är Med
11. Lyxbegravning

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Blue Fin Records
Hemmaort: Sverige

Facebook
Spotify (Singel finns)
Hemsida




Support The Bands That You Like!!

fredag 24 maj 2013

Grattis!! Bob Dylan

Idag fyller en sann rock nestor år, Bob Dylan, som blir 72 år. Med en lång och brokig karriär bakom sig och en uppsjö med bra låtar i kölvattnet fortsätter han oförtrutet att vara aktuell.


Det må så vara att han själv endast ser sig som en enkel folkmusiker i grund och botten, så kan man inte förneka hans påverkan på både musikranchen och den politiska medvetenheten.









torsdag 23 maj 2013

Recension - The Quill : Tiger Blood

Dags att hugga tag i en av de skivor som jag sett fram emot mest under en längre tid. Nämligen The Quills senaste giv, "Tiger Blood".
Det är gruppens 7:e skiva (8:e om man räknar med den numer legendariska "Out of Blue Corners" när man stavade namnet Quil).
Det är dessutom skiva nummer två med nya frontmannen Magz Arnar bakom mikrofonen, och första med Roger Nilsson tillbaka på bas. Detta gör den lite extra intressant, då det här på något sätt blir skiva två för Magz om inte annat. Och alla vet vi att tvåan är lite speciell.

Jag vill till att börja med, passa på att göra en lite reservation, jag är i det här fallet till viss del jävig, eftersom jag känt grabbarna i bandet under en längre tid, vissa sedan väldigt länge och jag ser mig själv som en självutnämnd The Quill evangelist. Detta till trots, så skall jag försöka vara så opåverkad som möjligt, (även om opartiskhet aldrig varit något jag strävat efter här, eftersom det är min smak, mina åsikter och mina upplevelser som ligger till grunden för allt jag skriver) både för er, mina kära läsare, men även för att vara ärlig mot The Quill.
Det är samtidigt lite extra läskigt, eftersom jag historiskt gillar bandet och deras musik och jag verkligen vill att det skall vara bra. Hur hanterar man situationen om skivan suger? Jag försöker helt enkelt göra som vanligt, skriva från hjärtat vad jag känner utan att försöka överanalysera om jag kan undvika.

Som kontext till detta album skall vi kanske dessutom sätta gruppens egna ord inför skapandet av skivan "att detta kommer att bli ett mer varierat album som skall ge lyssnaren ett vidare perspektiv om vad The Quill handlar om".
Har man lyckats med det då? Absolut! Kan jag andas ut? Jo bätt! Är skivan bra? Jajjemän!

Tiger Blood låter inte som någon tidigare skiva från The Quill. Visst finns alla ingredienser vi vant oss vid. Tung gitarr, tunga svängiga trummor och bas kantat av utomordentlig sång. Stonerinfluenserna finns där, den råa rocken är där och likaså bluesen. Det är inte för inte som bandet har sina rötter i Sveriges bluesdelta, Mönsterås (förlåt Roger och Magz, men jag var tvungen att få med den).
Men på Tiger Blood får vi dessutom så mycket mer. Det vi bjuds på är ett band som redan från början var ett kompetent och drivet gäng, men som nu utvecklats ännu ett varv, både musikaliskt, sångmässigt och som låtsnickrare. Redan förra skivan, visade på en förändring, som här har fått fortsätta att utforska nya marker, däribland lite sprödare stigar. Vissa purister skulle kanske säga att det ger ett splittrat intryck. Själv säger jag att det gör en mer intressant skiva som därmed tränger sig in gardet med musik som riskerar att bli långlivad. Den vitamininjektion som bandet fick med sin nystart, när man slog sina påsar ihop med Arnar, verkar fortsätta att fungera vidare nu med ännu mer nytt blod i bandet (om än nygammalt blod:-)).

Vi bjuds på ett bredare spektrum av influenser som spänner ända från Beatles till Led Zeppelin och Soundgarden, men även ett stänk av Electric Boys sköna och svängiga funkighet kan hittas här och där,  (vilket jag misstänker är en effekt av gruppens nära arbete och vänskap Boysen, som smittat av sig).
Det blir även en dos med snygga stråkar, lite orgel och otroligt bra stämsång och mäktiga körer som andas gospel, antar att det är Arnars förflutna inom körsvängen som gör sig påmind.

Skivan är snyggt producerat utan att bli överproducerat och intressant arrangerat, där alla i gruppen får sin chans att skina. Tiger Blood visar upp en hel del radiovänliga låtar utan att gå över gränsen till mesighet eller slätstrukenhet. Nu är det bara att få radiokanalerna att spela låtarna, och det mina kära vänner, det är upp oss som lyssnare och skivköpare.

The Quill är enligt mig ett av Sveriges mest underskattade band, som har levat under lång tid och har en tradition av att leverera bra skivor, så också denna gång. Men det är väl som ordspråket säger, det är svårt att bli profet i sitt hemland, för just nu känns det som om resten av världen är mer på tårna som vanligt.

Som vanligt blir det inga betyg i form av siffror från mig, men jag kan med stolthet säga att Tiger Blood sannolikt kommer att finnas med på min topplista när året summeras. Därmed lämnar jag er med förhoppningen att jag inte varit allt för partisk och med en stark uppmaning, se till att köpa denna skiva. Den kommer som tidsandan bjuder, att komma ut både på CD och som Vinyl.
Gutt å Dé!

Favoritlåtar just nu : "Purgatory Hill" "Freak Parade" "Storm Before The Calm"



Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Magz Arnar: Vocals,
Jolle Atlagic: Drums,
Roger Nilsson: Bass,
Christian Carlsson: Guitars
Skiva: Tiger Blood

1. Freak Parade
2. Go Crazy
3. Death Valley
4. Getaway
5. Greed Machine
6. Purgatory Hill
7. Land Of Gold And Honey
8. Darkest Moon
9. Sweet Rush
10. Storm Before The Calm

Ballad Of A Selfmade Gun (Bonusspår på Itunes)
Rage (Ännu outgiven)

Producerat har Petter Diamant gjort på Jakaranda Studio i Gävle och 491 Studio i Oskarshamn. Skivan mixades av Patrik Frisk (CRASHDIET, CORRODED, TAKIDA) i Sidelake/Ninetone Studios i Sundsvall.

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Metalville
Hemmaort: Sverige

Facebook
Spotify (I skrivande stund inte denna plattan)
Hemsida



Var köpa?

Support The Bands That You Like!!

HobbyHörnan

Det börjar ta form...
.....Lite detaljer kvar bara.

onsdag 22 maj 2013

Önskelistan - Zombie Gitarr

Det är ingen hemlighet att jag är förtjust i Zombies i allmänhet och serien Walking Dead i synnerhet (både som TV-serie och serietidning). Att jag dessutom gillar gitarrer, trots att jag inte spelar själv är heller inget man behöver bli överraskad av.

Därför ter det sig ju rent episkt att Förstärkare/Gitarr tillverkarna Peavy just gett ut en serie gitarrer och tillbehör på just temat Walking Dead.

Här kan man hitta produkterna för inköp.

Vill man ha eller vill man ha? GE MIG NU!!


tisdag 21 maj 2013

Stoppa Pressarna!! The Quill ger sig ut på Turné

Som en liten teaser inför kommande skivrecension kan jag stolt meddela att The Quill ger sig ut på en Europasväng sent i höst tillsammans med Mammoth Mammoth från Melbourne, Australien.

Tyvärr inga svenska datum annonserade, för jag tror att detta kommer att bli ett grymt gigpaket.

Men tills dess har man ju alltid möjligheten till att se The Quill i Gävle tillsammans med Hille Kyrkokör som jag berättat om tidigare.

Stoppa Pressarna! Ray Manzarek död

Det var inte så länge sedan jag hade äran att skicka ett grattis till Ray Manzarek här på bloggen, på hans 74 års dag. Dock är det med sorg som jag i Aftonbladet läser att han igår avlidit i Tyskland efter en längre tids kamp mot cancer.

The Doors är ett band som betytt mycket för mig, trots att jag upptäckte dem ganska sent i livet (även om det nu är ca. 25 år sedan). Vila i frid Ray.

Lockelsen och rädslan med dystopier.

Det finns både lockelse och och skräck runt tankarna om en dystopisk katastrof, hur den än ter sig. Dock kan man väl inte annat än konstatera att så länge man sitter här hemma i sin lugna vrå så finns det inget mer upplyftande än just en schysst dystopi.

 Det finns ett par gångbara tankar när det kommer till omvälvande förändringar av ett samhälle. Revolution eller ett fullkomligt sammanbrott, dystopin. Revolutionen har ju historiskt visat sina brister. Senast genom den arabiska våren. Vi ersätter ett korrupt och ickefungerande system med ett annat lika dysfunktionellt system. Den enda riktigt stora revolutionssymbol vi har idag är Che Guevara, och han har på senare år reducerats till ett varumärke som säljer det mesta. Det senaste jag sett är att hans ansikte pryder cigarettpaket. Snacka om miss. Men det känns som om det ofta går åt fanders så fort vi kastar in människor i ekvationen.
Andra möjligheten till omvälvande samhällsförändring, har populärmedia lärt oss, är samhällets fullkomliga kollaps. Dystopin. Det må vara genom zombieapokalypser till det monetära systemets sammanbrott, men icke desto mindre en dystopi.
Så, Revolutionen tenderar att bara ersätta ett äregirigt system med ett annat. Hur är det då med samhällets sammanfall som vi känner det? Antagligen lika illa.
Vilka är det som skulle överleva katastrofen? De intellektuella, de tänkande? Eller de inskränkta fanatikerna? Som det ser ut idag, åtminstone om man ser till det stora föregångslandet i väster och den typen av katastrof-förberedare som vi kan se i olika tv-serier, så är det nog tyvärr de vapenviftande "trailer trash" folket med svårt tillskruvad religiös övertygelse som ser ut att ha bäst förutsättningar.

Eller som i boken WOOL, av Hugh Howey, som jag precis läst färdig, där handlingen utspelar sig i en gigantisk silo i marken där en spillra av samhället fortsätter hanka sig fram medan världen ovan jord är en livsfarlig ödemark. Man får följa ett antal personer och deras kamp för sanning och den problematik som kan följa i sanningens fotspår. Som datatekniker så är det extra roligt att just en IT-avdelning har en ganska stor, om än inte helt positiv, roll i handlingen.

Silon är i sig självförsörjande, och det största problemet, förutom att hålla invånarna lyckliga och i schack, är att de sensorer som projicerar in ljus och en bild av världen utanför, muggar igen med jämna mellanrum och därför måste man skicka ut folk för att rengöra dem. Den giftiga atmosfären utanför gör dock att detta är ett rent självmordsuppdrag eftersom man ännu inte kommit på ett sätt att få tillbaka den som rengör in i silon igen.....eller?

Det är första delen i en trilogi och jo, jag kommer definitivt att läsa vidare om silons historia.

Det är väl helt enkelt bästa sättet, så det får väl bli att fortsätta att katastrofförbereda sig genom att läsa böcker, se filmer, lyssna på musik och spela spel i ämnet.

måndag 20 maj 2013

Önskelistan - Frozen Ghost Vodka

Denna gång tar Önskelistan klivet över till den andra sidan. Vägen dit går via Vodka, "Frozen Ghost Vodka" i detta fallet, och sprit kan väl ses som en naturlig portal till alternativa verkligheter.

Trots namnet och det faktum att de Svenska hinsides rockarna i Ghost  utvecklat sin Merchandising katalog en del, så har "Frozen Ghost Vodka" mig veterligen inget med bandet att göra. Dock försöker dryckestillverkaren, precis som bandet, genom smart branding skapa sin egen mytbildning runt sin dryck.

Kort och gott, snygg paketering och därtill även en historia. Påhittad eller ej, vem bryr sig. Den påminner lite om mina hemtrakters gamla myt om "Riskastet", även om den historien inte har mer med dryck att göra än det som vi besökare hade i kroppen för det mesta, när platsen besöktes om nätterna. Främst i syfte att skrämma upp eventuellt damsällskap.

 
Här är spökhistorien som inramar produkten:
The Legend of the Frozen Ghost

This is a story of people whose names are lost to time, set in a location which is a sworn secret, for reasons that will become clear at the end of this tale.
Generations ago, a family in Western Canada had a proud but small farm. They raised crops and livestock so plentifully, they outproduced all the other farms in the colony. Soon, people began to realize that the spring that watered their land was the sweetest and purest in the area and was thought to be the source of their success.
A jealous neighbor schemed to divert their water to his own property. Stealing onto their land one bitterly cold winter night, he was confronted by the farm’s owner, known only as Tobias. The neighbor struck him with his shovel, knocking him unconscious into a pond near the mouth of the spring. The water thief completed his work, diverting some of the spring’s output to his property by means of the underground channel he dug.
Tobias’s body was later discovered in the ice that froze the pond deep on that frigid winter night.
No one knew how he died. The secret was safe until the neighbor began to report a strange presence of Tobias that haunted his every step. A presence that ultimately drove him mad. He confessed everything as he was driven in a prison cart to the colony’s sanitarium.
The farm has changed hands many times over the centuries, and now that same spring’s water is used to produce Frozen Ghost Vodka. That pure water gives Frozen Ghost its unparalleled smooth, crisp character, even before it is distilled six times for the ultimate purity.
We won’t reveal the spring’s location for your own protection. For on the rare occasions that a visitor has attempted to approach the site, an undeniable chill overtakes the stranger, along with a dark foreboding that a more dangerous fate quickly approaches. It is said that Tobias is still keeping watch over his spring.
So don’t let your curiosity overtake you and tempt you to search for the water’s source. Just be satisfied that you can raise a glass to the one who is watching over the pure taste of Frozen Ghost Vodka, the supernatural super-premium

Ni vet ju hur det brukar vara här i SpaderEss lilla håla, har ingen aning om huruvida detta är en bra produkt eller ej, och tyvärr verkar den bara finnas för försäljning i USA just nu, men dom har gjort mig nyfiken nog för att trigga mitt habegär. Man kanske skulle skicka en önskning till bandet Ghost, som just nu är på USA turné, att dom tar hem ett par flaskor. :-)


Så, GE MIG NU!

söndag 19 maj 2013

Dagens Musiktips - Toxic Rose

Det är intressant var man kan hitta ny musik. Sonen kom hem helt betagen av ett band som vaktisen på hans skola spelar i, och minsann, han har inte så dum smak.

Toxic Rose är ett Stockholmsband som funnits sedan 2010 och spelar en melodiös Glam-Metal. Bandet har så här långt släppt en EP men jag misstänker att det kommer mera vad det lider.


fredag 17 maj 2013

Önskelistan - Barnkammare goes Rock n Roll

När man skall säkra fanbasen till sina favoritband genom att yngla av sig, så gäller det ju att börja att odla in de små battingarna på rätt väg redan från början. Och vad är då lämpligare än en sådan här crib att förbereda sig inför den långa turnén mot 18-års gränsen på rockklubbarna.
Fler bilder kan hittas här.

Dagens Musiktips - Deep Purple

Skall jag vara ärlig så har jag haft dålig koll på Deep Purples senaste plattor, Jag skäms lite, men det lovar jag skall bättra sig nu. Hörde och såg just deras senaste video, "Vincent Price", och vad mer kan man säga än att gubbarna har det fortfarande.



Det må vara så att Gillans röst inte längre når de allra högsta höjderna helt utan ansträngning, men samtidigt så känns hans röst mer mogen och stabil över lag. Det är svårt att argumentera mot erfarenhet när man hör en så pass bra låt helt enkelt. Det blir raka spåret mot Spotify och lyssna in på resten av senaste plattan, "Now What ?!" och sedan arbeta sig bakåt genom de nyare plattorna. Kan bli en riktigt bra helg med andra ord.

Grattis!! Paul Di'anno

Det är inte bara Norges nationaldag idag, utan idag fyller även Paul Di'anno, mest känd som Iron Maidens originalsångare, 55 år.

Trots att jag mest ser honom som en pajas i det stora hela så kan jag inte annat än hylla honom för den insats som han gjorde på just Iron Maidens första plattor, som jag fortfarande håller för gruppens bästa, tillsammans med Number of The Beast (finns givetvis flera bra skivor i deras repertoar som är riktigt bra, men dessa är i en klass för sig själva).

Den är den opolerade råheten som skivorna med Paul presenterar, som gör att jag gillar dom så. I och med Bruce Dickinsons inträde i gruppen så svängde musiken en aning och blev det givetvis något helt annat, fast fortfarande ruggigt bra. Som det att man gjorde en av rockvärldens mest fullödiga plattor tex. i och med Number of the Beast.

torsdag 16 maj 2013

Stoppa pressarna! Auktion till förmån för Baroness

Ebay pågår just nu en väldigt Metal Auktion, Baronessrelief 2013, där pengarna går till bandet Baroness och deras crew för att stödja dem efter förra årets bussolycka. Det som säljs ut är en uppsjö av prylar och skivor med högt samlarvärde.

Tex. ovanstående ölbälte med plats för ett sex-pack från Red Fang eller en signerad Kylesa vinyl. Skulle inte detta passa, så finns det en hel del annat godis.



Är det bara jag eller... Googles nya Spotify-utmanare

Så, då har Google gett till känna att man skall ge sig in i den underbara världen av strömmande musik och konkurrera på den marknad som hittills varit Spotifys stora arena . Det skall tydligen bli lite liknande Last.FM och göra det enkelt att hitta ny musik och socialisera runt musiken. Läs mer här på IDG


Fast det jag undrar mest över i detta fallet, och som jag inte kan hitta någon information om, är om huruvida detta kommer att ge bättre förhållande till artisterna. Mer pengar i fickan i slutändan?
Av någon outgrundlig anledningt känner jag mig skeptisk, men det vore ju faktiskt uppfriskande om ett storbolag som Google kunde tänka lite på den aspekten för en gångs skull.
Visst, jag förstår att man vill priskriga med lägre priser mot oss kunder, men på något sätt känns det sunt om man gjorde det med högre arvoden gentemot artisterna i andra änden med. Och då inte enbart mot stora etablerade artister med horder av advokater i släptåg.

Dagens Musiktips - Blood Of The Sun

Blood Of The Sun är inga duvungar i musiksvängen. Man gav ut sin fjärde platta, "Burning on the wings of desire", i slutet på förra året. Dock en helt ny bekantskap för mig, men att det skulle passa mig som hand i handske är väl kanske inte så förvånande. De läsare som är återkommande vet väl vid det här laget att musik med 70-tals vibbar ligger mig varmt om hjärtat. Så detta är väl något man bör kika in mer på.


Önskelistan - Union Jack och Rock n Roll

Det är fascinerande vad vissa symboler och uttryck gör sig bra i Rock sammanhang. En sådan enkel sak som att drapera något i "Union Jack" flaggans färger och vips blir det direkt Rock n Roll och något man gärna vill ha.
Det är lite som när man tar på sig något i leopard så blir det automatiskt sexigt. :-)

Soffa av okänt ursprung

Vivian Westwood matta från The Rug Company
Ben Sherman reklamstol



















Självklart handlar det inte bara om möbler, kläder funkar lika bra.

Klassiska Bowie rocken
Tisha från likaledes kultiga Marshall

Byxor

 Eller varför inte andra prylar.
Kommande skiva från anrika Britter
Rygga återigen från Marshall

Toasits













Men nu kan man väl som vanligt inte generalisera, det kan gå fel även med engelska flaggan.




onsdag 15 maj 2013

Dagens Musiktips - Dead Sara

Snubblade just över Los Angeles bandet Dead Sara som nyligen har släppt sitt debutalbum. Kan inte annat än säga att jag gillar vad jag hör och dela med mig vidare.




Grattis!! Andrew Eldrich

Andrew Eldrich, frontman och motor i det som en gång var det mäktiga Sisters of Mercy, fyller idag 54 år. Grattis till honom.

Med sin mörka röst målade han tillsammans med gruppen likaledes mörka musiklandskap som blev till soundtrack för en hel svartrockar generation som sedan blev omdöpt till Gothare. Bandet var tillräckligt bra för att nå ut utanför de svarta och deppiga kretsarna, ända till mig. :-)

Jag väljer att skriva i dåtidsform, för hur det står till med bandet idag, vet jag inte riktigt. Något nytt material verkar Andrew inte intresserad att leverera, så numer turnerar man runt lite då och då som ett rent nostalgiband. Men så har dom ett par starka skivor i bagaget att ta av.




måndag 13 maj 2013

Recension - Trucker Diablo : Songs Of Iron

Kan man kombinera Lastbilsromantik med tung rock?
Trucker Diablo gör i alla fall ett försök med sin andra platta "Songs Of Iron".

Bredbent och fett, och trots att det inte låter Country, så kan jag inte annat än dra metal-paralleller till just Country, men det sitter nog mest i bandets rednneck framtoning som andas Amerikansk söder, trots att bandet kommer från Nord-Irland.

Texterna handlar om att köra stora bilar med stora motorer och att partaja. Musiken är tung modern radiorock. Snyggt framförd med catchiga riff. Blandningen av referenser, AC/DC, Kiss, Thin Lizzy (bland annat), ger oss en tung radiovänlig hit-rock som påminner om Nickelback, fast bättre.

Min första reaktion när jag satte på plattan var att det här åker ner i papperskorgen fort (digitalt då förstås). Det kändes lite för mycket Redneck helt enkelt. Därtill lagt, likheten med Nickelback. Fast, det tog inte så lång tid innan jag faktiskt svängde om en aning och bestämde mig för att ge dem en ärlig chans och fasiken om det inte svängde om en aning. Bortser man den stereotypa och aningen snäva och lite unkna inramningen, så svänger det på riktigt bra. Och kanske kan Trucker Diablo bli den felande länken mot just Nickelback-genren som jag saknat.

För Nickelback är ju en av de stora mysterierna i branschen. Ett band som ingen tycker om, men som tydligen säljer som smör. Och själv kan jag ju inte säga att dom är dåliga, men att därmed säga att jag tycker om dom, är en helt annan sak. Men det är ett helt annat ämne. Tillbaka till Trucker Diablo.


Trucker Diablo bjussar på tunga, riffiga, Singalong låtar. Det är drivet och melodiskt och som gjort för Amerikansk radio. Det är testosteron-rock som gjord för bilfestande ölpimplande amerikaner.
Min första tanke var som sagt att det inte var något för mig alls, för att efter ett par lyssningar tycka att det har nog ändå något. Och det har det.

Skivan som helhet ger kanske inget större mervärde förutom som partysoundtrack, men där gör den sig dock väldigt bra, för det är en samling med rätt starka låtar som står bra på egna ben. Flera av dem är absolut värdiga deltagare på förfest-spellistan eller kanske framför allt på blandCD:n till bilen, som man har på, när man sitter hela gänget inknökat och hinkar bärs (utom den för kvällen utsedda chauffören förstås) för att fara till någon festplats eller konsert, med knutna nävarna viftandes ut genom fönstren en varm sommarnatt. Alla som är uppvuxna på landet vet vad jag menar. Det är en euforisk känsla som inte går att jämföra med att åka tunnelbana precis (även om det kan ha sin charm det med).

Några sådana låtar är tex. "The Rebel", "The Streets Run Red" för sin Lizzy feeling och "Not So Superstar" (har inte den en touch av den gamla poprockdängan "Dangerzone" (från filmen Top Gun) över sig, men körd genom ett tungt och skitigt hårdrocksfilter?).

Med ännu ett antal lyssningar under bältet kan jag nog säga att skivan peakat lite och börjat sin färd utför på intresseskalan igen. Det blir lite mycket truckerkeps helt enkelt. Men det är nog mest på grund av ett rätt intensivt lyssnande.
Denna skiva har sin plats, absolut, även om den inte kommer att gå till historien som någon klassiker som man kan sätta på vilken tid på dygnet som helst. Kanske inte ens vilken dag i veckan som helst. Det är nog en skiva för just Fredagar och Lördagar, kanske bara som del i spellistor, men som sådan helt klart godkänd. Hur den kommer att stå sig i längden, för en som inte partajar så hårt längre återstår att se.


Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Tom Harte: Guitar/Vocals
Simon Haddock: Guitar/Vocals
Glenn Harrison: Bass Guitar
Terry Crawford: Drums

Skiva: Songs Of Iron

1. Red Light On
2. Year Of The Truck*
3. The Rebel
4. Drive
5. Not So Superstar
6. The Streets Run Red
7. Lie To Me*
8. Maybe You're The One
9. Bulldozer
10. Rock Hallelujah
11. Highway Radio
12. When's It Gonna Rain?
13. Shame On You
14. I Wanna Party With You*
(*) indicate CD only tracks

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Ripple Music
Hemmaort:Nord Irland

Facebook
Spotify (I skrivande stund endast första plattan)




Support The Bands That You Like!!

Dagens Musiktips - Umeå Small Band

I massmedia rapporteras det om att allt fler och fler ungdomar hamnar i kronofogdens klor och att framför allt möjligheten till snabba smålån, främst genom SMS, ligger bakom. Det kan man väl tänka vad man vill om, men det gör att Umeå Small Band's låt "Kronofogden" lär vara mer aktuell än någonsin.



Tack för tipset, StrappadoRare & Obscure Metal. Alltid en källa till gott örongodis från förr.

söndag 12 maj 2013

Önskelistan - Chillisåser igen

Det går lite i vågor här på önskelistan, det var ett tag sedan sist, men nu är det dags. gillar man rock, och attityd i kombination med stark mat, ja då kan man ju inte blunda för Hellfires heta såser.

Såserna dom har på sin repertoar är överlag spännande och dom har vunnit en del priser. Dock hittar man det mest intressanta ur önskelistans synvinkel under deras rubrik "Art Bottles Reserve". En serie med deras heta såser upphällda på specialdesignade flaskor gjorda av en konstnär vid namn Dan Norton.


Inte helt billiga flaskor, så det är väl tur att det mesta är utsålt, men det vore roligt att ha ett par i hemma i hyllan. Men även det "vanliga" sortimentet har sin självklara plats i hyllan.


Som vanligt: GE MIG NU!!

lördag 11 maj 2013

Är det bara jag eller... "Återförening" av Dio

Sedan jag läste nyheten, om att originalmedlemmarna från Dio's 3 första plattor, minus Ronnie James, då så klart, skall sammanstråla för en turné, så har jag funderat på huruvida det är en bra idé eller inte.

Min första tanke var "Jävlar, Jävlar Inte ännu en återförening under suspekta former för att suga ut lite stålars på en död legends bekostnad" och så är det nog fortfarande.....


Är det bara jag eller... Varför?

Fler bilder från Ponamero Sundowns spelning.

Även om spelningen som Ponamero Sundown gjorde på Stampen inte kommer att gå till musikhistorien som världens mest publiktäta gig, så innebär ju inte det att det inte kan bli bra bilder. Här är några till som kompisen Christer Brandt tog. Självklart vill jag göra er extra uppmärksamma på basen.... :-)




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...