fredag 30 augusti 2013

Polar'n Per stämmer av läget - Mimikry (Heavy)!

Hjalmar och Jonas har sålt skitmånga plattor. Jag tror ingen fattar hur mycket dom sålt för att vara svensk punk. Dom har legat etta på försäljningslistan (1998) två gånger och dessutom har dom haft "prime-time" fler gånger än Thåström suttit obekväm i en TV-soffa. Deras bidrag till trallpunken är odiskutabelt, men de har kanske den mest annorlunda vägen till framgång av de band jag kan rabbla upp.

Nöjesfabriken, Karlstad 2013-03-01 (bild Mimikry Facebook)
Punken har aldrig varit speciellt medial. Uppseendeväckande har den i och för sig alltid varit med alla attribut som förknippas med musiken. Det har gjort att den ofta blivit tacksamt "karaktyriserad" och för mig som osynlig punkare, det vill säga en av dom som lyssnar på punk utan att ha en säkerhetsnål genom kinden så måste jag ändå tillstå att det bidragit med en skön dimma över den gemenskap och känsla som punkscenen faktiskt har.

Punken har, hur som helst, knappast lyfts fram i media på ett så folkligt sätt som den gjordes i TV4. Det var nog karikatyren som gällde om den lyftes fram, men med start 1997 rullade TV-tävlingen "På Rymmen" (Strix). Programidén var enkel, en kändis agerade sk "Spårhund" och jagade olika par av tävlande över en vecka. Under denna vecka skulle de tävlande genomföra uppdrag och på så sätt tjäna, eller snarare vinna pengar. Bland de tävlande första (och andra säsongen) fanns två oslipade diamanter, eller snarare grabbhalvor. Killarna, Hjalmar Östman (Mimikry) och Jonas Stentäpp (Mimikry och Dökött). Båda var bara strax över tjugo bast, men fullproppade med både ung energi, galna upptåg och trallpunk. Över ett antal fredagar blev dom "Hjalle och Heavy" med det hela svenska soffbundna folket. Tittarsiffrorna låg runt 1 miljon och maxade på runt 1,7 miljon tittare (referens Wikipedia). Helt utan den nästan obligatoriska politiska laddningen levererades veckovis låtar som spelades i både P3 och på TV4 med titlar som skvallrar om dess underhållande inriktning. Känn på "Konstapel Melin" och "Stopp Soff-i-propp" eller varför inte "Hjalle och Heavys Godnattsång".



Jag gissar att det höjdes på ögonbrynen åt dessa herrars framfart både i TV-koman och bland de som kallade sig punkare. Jag tycker det var en ganska naturlig utveckling på trallpunken. Hjalle och Heavy fick med totalt tre plattor försäljningssiffror som punken, i största allmänhet, bara avundsjukt kan titta på... Det var kanske ingen världsomspännande musikhistoria som levererades, men jag gillar grejen de gjorde! De hittade vågen och surfade den...

När jag pratade med Mart Hällgren (DLK, Total Egon, Ubba) om plattorna i serien "Definitivt 50 spänn" lyfta han fram hur plattorna föddes, som partyvax, och hur dessa sakta dog ut i och med internets framgång att distribuera text, musik och video. Fanzinen har ersatts av bloggar och plattor av elektronisk distribution i flyktiga format. "Definitivt 50 spänn" (1992-2004) hjälpte definitivt till att etablera den andra vågens punk och gav med sin spridning trallpunken kraft. Denna andra våg var inspirerade av svenska punkband såsom Ebba och KSMB som i sin tur hittat sina förebilder i Jagger, proggen och punkens begynnelse från både England och USA. När punken nu omformades var det från den spelplanen som gällde i mitten av 90-talet som gällde och "Definitivt 50 spänn" var definitivt en av dessa inspirationskällor.

Jag växlar några ord med Jonas "Heavy" Stentäpp om skivornas betydelse för honom. "50 spänn har nog betytt väldigt mycket för mig personligen, och i förlängningen även mycket för Mimikry!", säger Heavy, han fortsätter, "Jag köpte första Definitivt 50 spänn på en skivaffär i Borlänge på gymnasiet, mest för att den var billig och det lät som roliga låtar när jag läste titlarna, men jag hade aldrig lyssnat på svensk punk tidigare. Sen var jag fast. Så jag upptäckte DLK, Charta 77 med fler via Definitivt-skivorna!"



Jag tänker åter på mitt samtal med Mart och hans ord om punk, melodi och lättsamhet. Jag tänker på band som "Tuk Tuk Rally", "Räserbajs" och "Charles Hårfager". Det finns något man småler åt, det är nästan buskis, över det hela, som kanske till och med fått Eddie Meduza att le om han hade funnits kvar på denna sidan jordelivet idag.

Jag kom ihåg när Meduza spelade på KTH (1992) i kön fanns studerande, raggare, hårdrockare, punkare, alla ville se denne kultfigur, på något sätt spände musikintresset över fler än tidigare... Det var inte så kategoriskt som tidigare! Trallpunken, däremot, var något som på 1990-talet rockade betydligt mer melodiöst och med ironin... Ja, döm själv om raderna nedan stämmer med denna nya punken som var betydligt mer melodiös eller den 10 år äldre punkscenen...

"Kom inte hit och snacka punk med mig, punkjävlar
Vi vill höra riktig rock med ös och riv
Punkarna dom bara för ett jävla liv"
Ur Punkjävlar, Eddie Meduza


Trallpunksversionen på Punkjävlar med De Lyckliga Kompisarna

Raggarkulturen var på upphällning, det vill säga långt ifrån så populär som den varit tidigare. Den var länge en tydlig antagonist till punkscenen, men nu gav den sakta vika... På 90-talet blommade punken, grungen, alternativrocken, hardcore och även ironin! Kanske fanns det med dessa band en glimra inspiration, kanske var det bara tidens trend, jag vet inte, men många "uppslag" för denna teori hamnade på plattorna "Definitivt 50 spänn" till slut. Heavy lät sig inspireras, och påverkan av sin nyköpta skiva. "Strax därefter startade vi Mimikry, vilket troligen inte hade hänt om inte jag köpt den skivan... Då kanske jag hade spelat hårdrock och tjänat pengar istället!"

Jag ler, troligtvis har han rätt. Hårdrocksscenen var på återhämtning från den kvävningsdöd som hårspraysbanden utsatt publiken för. Grungen hade sjukt genomslag. Metallica var nyklippta av Bob Rock och ilskan levererades numera av band som Sepultura och Pantera... Men svenska scenen hade hittat egen kraft och mobiliserades tydligt runt 50 spänn plattorna... "Mimikry inspirerades nog mest av den punkvågen i början av karriären", säger Heavy, "Nuförtiden är vi nog mer inspirerade av alltifrån Thåström till Moneybrother, och inte så mycket av den gamla punken, man måste ju gå vidare i livet. Men grunden lades mycket tack vare Definitivt 50 spänn!" Jag blir nyfiken på vilken Thåström som influerar då hans karriär haft många olika skepnader "Det är Hjalle som skriver den mesta musiken, den är ganska inspirerad av Thåströms senare skivor!" Hur ser det ut framåt då, frågar jag? "Vi har en spelning på punkgalan första november i Borlänge. Sen vet jag inte..." och det rimmar väl ganska bra med hur det verkar vara för den "etablerade" punken idag. Jag vill inte dra några växlar ur kommentaren, det är givetvis något killarna i Mimikry ska besvara själva, dom har hur som helst en ny platta ute Monster (2012) som jag uppskattar mycket, den tycker jag verkligen ni ska lyssna på... Vägen genom "På rymmen", via försäljningslistor och vidare till Mimikry och andra projekt är fascinerande...



När jag ska summera denna ordväxling tänker jag att det faktiskt pågår en punkscen som man inte ger så mycket uppmärksamhet, men jag slås även av hur Heavys projekt "Dökött" onekligen knyter ihop min teori om (o)frivilliga kopplingar mot raggarkulturen. Undra om det retar en och annan punkare, jag tycker det är vitalt att hämta influenser så för min del kan det låta bero, men det är konstigt vad tiden verkar vara förlåtande... eller hur?

/Polarn Per

Tre starka kort med Mimikry:
1. Monster
2. Min sång
3. En kungens man

Mer om Mimikry:
...på Facebook
...på Spotify

Vodka på Nalen?

Vad sägs om lite vodka? Mamont Vodka? Mig veterligen har denna vodka från Sibirien inget med det svenska bandet Mamont att göra, men jag behövde bara en ingång till denna lilla blänkare, hur cheesy och krystad den än blir..... Förlåt...:-)


I morgon kväll, Lördagen den 31, blir det en lerig promenad i mammutens fotspår för mig och frugan. Då spelar nämligen Mud Walk och MamontNalen och vi skall dit. Det var länge sedan gumman och jag kom iväg på lite vuxenafton med konsert, så det blir förhoppningsvis en skön och trevlig kväll.

Kommer säkert att skrivas något om det här senare, men vill ni inte bara ta oss på orden för hur det kommer att vara är det bara att pallra sig dit. 100:- i dörren och så bjudbärs till mig i baren. Vilken deal, går inte att missa. :-)

Recension - Trippy Wicked & The Cosmic Children of The Knight : Underground EP

Whoa!
Bara bandnamnet i sig alltså, Trippy Wicked & The Cosmic Children of The Knight. Jag har haft dom här tidigare i form av ett musiktips och nu kommer dom tillbaka med sin senaste EP "Underground".

Sånt här gör mig glad på så många sätt, för Trippy Wicked levererar på så många nivåer. Först av allt för att det smäller till på hallgolvet och att man får ett fysiskt exemplar i handen, sedan det faktum att när man öppnar paketet visar det sig att det är en riktigt snygg utgåva. Och det trots att det "bara" är en EP och vi lever i en tid då många satsar på digital snuttifiering.



CD:n kommer paketerad i en snygg 6-panelers digipack, med 5 låtar med ca. en halvtimmes speltid och texterna till låtarna på konvolutet. Very najs so far boys and girls...

Dessutom är det en koncept EP med en handling som utspelar sig i en framtid där solen brunnit ut och dom rika flytt jorden. Dom som blivit lämnade kvar har tagit sin tillflykt till värmen i underjorden. Som om inte allt det som sagts ovan skulle räcka för att göra en glad, så är även musiken det bästa som gruppen levererat.

Musikaliskt kan man känna igen bandet, Trippy Wicked levererar fortfarande råtung stonerinfluerad experimentell rock med fuzzpedalen tryckt i botten som sig bör. Taktfasta och rejäla trummor, en driven bas och feta riff från gitarren och sedan skön och suggestivt svävande sång på det. Allt inramat i en för bandet mörkare, långsam och mer melankolisk atmosfär. Vad mer kan man behöva? Inte mycket skulle jag vilja påstå, för i mina ögon har bandet aldrig låtit bättre. För att inte tala om att dom bjussar på både klockspel och digeridoo och är inte det så nära perfektion man kan komma, så säg.:-)

Kom ihåg det kids, det är så här man gör mig riktigt glad.

Mitt betyg hamnar på välförtjänta 4/5 spader som är dallrande nära en fullpoäng. 

Smakprov:


Skivan kan förbokas här
Eller på Trippys Bandcamp







torsdag 29 augusti 2013

Stoppa Pressarna! Skivrea!!!


 Vill bara passa på att tipsa om att Mats på Ozium Records har en "Efter Sommarn REA". Den håller på en vecka till, så om du vill passa på att köpa lite sköna plattor till skrämmande bra priser (det vill väl alla?), skynda dit och hälsa från mig.

Uppdatering: Det är Augusti ut som gäller, så skynda fynda. :-)

Heta nyheter...Från Musikvärlden

Värden runt omkring oss vilar på ett antal sanningar.

En av dessa är att Rockmusik och Merchandise går hand i hand.
Vad hade rockvärlden varit utan bandtischan? För att inte tala om den senaste tidens våg av allsköns band-brandade dryckjom som fullkomligt vällt in över oss fans. Inte nog med att vi skall vara fanatiska fans, vi skall vara alkoliserade fanatiska fans.

En annan av dessa sanningar är att rockmusik och starka såser har ett kärleksförhållande. Så är det i alla fall hemma hos mig och så borde det vara hos alla. Det innebär inte att jag dränker allt i het sås, men det betyder att jag uppskattar en liten munbränna då och då.

Som av en händelse, så går dessa två regler att kombinera och då får vi en riktigt stark regel. :-)
Det har under en längre tid funnits en hel del starka såser som är brandade (finns det något bra svenskt ord? (märkta känns lite klent)) med olika bandnamn, precis som det finns vin och öl osv. Tyvärr är inte såserna lika kända, för det borde dom vara (se ovan) men det verkar som om Systembolaget har ett järngrepp på Merch i flaska. Men jag har skrivit om en del av dem här under rubriken "Heta Smaker" och "Önskelistan" och nu tänkte jag fortsätta i den andan.



Vi börjar med att rapportera att The Swords sås, "Tears of Fire" har vunnit pris, närmare bestämt en tredjeplats i kategorin "Best Peppersauce - Commercial Bottler's Category – People's Choice Award" i den 23:e upplagan av Austin Hot Pepper Sauce Festival




Det var nu inte den enda rockframgången vid prisutdelningen på denna festivalen. I kategorin "Best Peppersauce - Commercial Bottler's Categor" kneps första platsen av Trevi & Becky Biles från Big Daddy's Hot Sauces. (inte första gången dom plockar priser för sina såser men ett stort grattis i alla fall)
Vad har det med rockmusik att göra säger ni? En hel del säger jag!

Till att börja med, Big Daddy's Hot Sauces, har ett par rockrelaterade såser på sin palett. Flaming Lips, High On Fire, Amplified Heat och EYEHATEGOD är band som är representerade med såser i deras katalog.

 Men det stannar inte där. Trevi Biles som tillsammans med sin fru driver företaget, är dessutom basist i Austinbandet Venomous Maximus (som gillas en hel del av eder SpaderEss).
Vilket i förlängningen innebär att vi med väldigt stor sannolikhet kan se fram mot att även dom kommer med en egen sås. Vilket inte på något sätt förminskar bandets status hemma hos mig, snarare tvärt om, då kan man ha Venomous Maximus både i skivhyllan och i kylskåpet.

Vilket i förlängningen betyder två saker. Dels att alla omnämnda såser (plus de som inte nämnts) hamnar med automatik på min önskelista. Och dels att om inte välgörare ute i världen blir slagna av stor godhet och börjar skänka mig såsflaskor med bandbranding, så får jag börja hänga på låset till butiken ExtremeFood och tjata om att dom tar in dessa i sitt sortiment (dom har redan en del bandrelaterade flaskor på hyllorna) så att jag kan börja lägga upp en samling.

Vi firar allt detta med att köra en video av Venomous Maximus




Så, GE MIG NU!

onsdag 28 augusti 2013

Polar'n Per stämmer av läget - Mart Hällgren!

DLK "Le som en fotomodell" (1991)
DIY, eller "Do it yourself" är ett förhållningssätt som punkscenen länge har anammat. Helst ska man sköta allt småskaligt, går det ska man givetvis göra allt helt själv. DIY är, mer eller mindre, ett måtto som vi känner igen i form av ihopklippta kopierad fanzine som knappt håller ihop med handhäftad mitt. Vi ser det i skivomslag som t ex Sex Pistols "Never Mind the Bollocks", eller otaligt antal garageinspelningar och i, jag tror ta-mej-fan allt som nu för tiden ska levereras med "lite punkvibbar"... Ibland handlade bara om att skapa en produktion efter de förutsättningar som fanns. Det var därför en självklarhet som kom att prägla Mart Hällgrens i hans tidiga inspelningar, då drömmarna om en musikkarriär tog form...

För att man ska spela i ett band krävs fler än en bandmedlem. För att lira ihop krävs samarbete. För samarbete krävs att man accepterar delade meningar och respekt för andras åsikter. Det var områden där Mart, relativt snabbt, insåg att han hade en stor, för att inte säga gigantisk, förbättringspotential! När man repar är det inte OK att komma hem med en sönderslagen gura bara för att bandkemin inte är som förväntad eller för att man inte fått övriga bandmedlemmars fulla uppmärksamhet. Att slå sönder en gitarr är Rock'n'roll! "Wow-faktorn" är odiskutabelt hög. Det är den däremot inte om man inte har inkomster och samtidigt har guran som sitt enda instrumentet! Då är det dumt...

Det är lätt att förstå varför Total Egon (1984) var en sologrej. Mart gjorde allt. Det var total kontroll som gällde och visst var det lärorikt, men i längden tyckte han inte det var speciellt kul. Ultrahuset lockade ju och man gick inte upp på scen helt själv, det var inte punk. Ville man köra visor försvann ju energin, allt det där man kunde både ladda och ladda ur som en del av ett lag. Ett band och tillhörande samarbete krävdes alltså.



Jag pratar med Mart om hur allt startade... "Jag spelade i en del band, men det ville sig inte. Jag tror det beror på att jag hade lite svårt att kompromissa. Jag hade tidigt en bild av vad jag ville göra. Influenserna kom från Asta (Asta Kask), KSMB och Ebba (Ebba Grön)!" Jag frågar trevande om den engelska punkens betydelse, men den avfärdar han snabbt, "Den amerikanska punken, ta Bad Religion och Ramones, det var så jävla mycket bättre, jag lyssnade helt enkelt aldrig på den engelska punken. Däremot visor, ja, mycket visor!" Det är tydligt att Ultrahuset influerat Mart. "Den politiska diskussionen fanns alltid med hemma i uppväxten från en borgerlig synvinkel, men min uppfattning påverkades i takt med att intresset för punken växte! Alla borde intressera sig för politik, det satt ju i väggarna på Ultra..."

Ultrahuset och senare Hunddagiset var scener och punkens bästa forum, men med Total Egon var det svårt. Hur gör man ett enmansprojekt levande? Mart skrattar "Ja, jag repade faktiskt in några spår med Ulke (Micke "Ulke" Johansson, sång och gitarr fd Strebers och Dia Psalma) och Rydh (Johnny Rydh, tragiskt omkommen trummis i Strebers) för att spela på Ultra. Det kom en besökare!" Jag skrattar, "Det var väl ett sånt där gig alla säger att dom var på i efterhand?". Mart tystnar och fortsätter, "Ja, det kan dom ju försöka med, men jag kände killen, Rikke heter han! (Rikke Tikkitavi, gitarrist Sixtens Grannar)" ... Det blev alltså, "DIY, Dig It Yourself", men uppenbarligen fick Mart mersmak!

Så när han engagerade sig mer socialt som musiker blev  resultatet De Lyckliga Kompisarna (DLK, 1989). Bandnamnet syftar (enligt Wikipedia) till ett band som omnämns i en bok om Sovjetiska kulturlivet, men kanske symboliserade det lika mycket utmaningen att fungera i ett band, som ett band, det band som startades med Björn Gunér, DLK. En grupp, ett band, där alla skulle ges utrymme att leverera. DLK erbjöd tempoväxlingar i en vandring mellan seriösa politiska texter och urflippade sådana. Man var alltid redo att genera lyssnaren eller en måltavla för texten. Soundet förändrades inte nämnvärt mellan Total Egon och DLK, men det var tydligt att man skulle ta ut svängarna med inflytande från flera bandmedlemmar. Det skulle svänga. Melodin var viktig. Punk skulle spelas i samma anda som Ebba och Asta, men den skulle spelas med tempoväxlingar som i stor utsträckning flörtade med hårdrocken.



Mart återkommer hela tiden till melodierna, visan är viktig, men framförallt en varierad ljudbild som inte gjorde punken monoton. Politiskt fanns budskapen, men först och främst skulle melodin fram, en glad känsla skulle etableras, men om man vågade sig in i texterna skulle både budskap och satir levereras. "Det var tacksamt, då hette dom Ny demokrati, intoleransen knackade på dörren till folkhemmet, och klev in...", säger Mart och allvarliga "Troll och Häxor" eller lättsammare "Kofångare" handlar om främlingsfientligheten från olika sidor i bandets spännvidd. "Idag heter dom SD, eller något annat imorgon, det är synd att folk inte är mer politiskt intresserade, då hade dom inte släppts in!" Jag hör vad Mart säger och jag håller verkligen med....

DLK är en lyckad blandning av just allvar och lättsamhet, jag tycker "Dricka Sprit Och Hålla Käften" är ett lysande exempel på detta. Låten är fortfarande idag en av deras mest spelade tillsammans med mindre politiska "Ishockeyfrisyr" och "Dit Kuken Pekar". Mart har själv tagit notis om den lättsamhet som verkar uppskattas hos lyssnarna, "Det är bara att kolla av mest spelat på Spotify, min känsla att veta vad som funkar är kass"



Jag står på Kulturhuset. Året är 1995. DLK delar scen med ett antal band, däribland Coca Carola och Dennis Och Dom Blå Apelsinerna. Jag blir först överraskad av att de väljer att spela "Där värmen tar vid". Det är den låt som är vackrast på deras debutplatta "Le som en fotomodell" (1991) och en av höjdpunkterna i mitt tycke. Låten är av klassiska vistraditionens mått, med potential utanför punkscenen, utan attack, provokationer eller spex. Lyssna på refrängen "Åh, då vill jag krama om dig! Åh, då vill jag krama om dig! Att ta och ge ett stopp, ett hopp i livets lopp! Där värmen tar vid... i försommartid!" Det är ju rader som Per Gessle skulle kunna mörda för. Det är också samma rader som Mart hade med sig till både rep och inspelning och lyckades försvara, hur cheezy det än lät. Kanske var det samarbetsförmågan, eller låtens egna kraft som gjorde att den oemotsagd spelades in. Punken avlövades till att bli, typ pop! Det var inte OK, så inför turnén gjorde bandet en mindre revolt. Låten fick ny text, Mart fick denna tryckt i handen, ska vi spela låten ska du sjunga detta!

Hux-flux var all tvivelaktig pop-känsla ersatta av klockren trallpunk. Smaka på den alternativa texten " Åh, då vill jag stoppa in den! Åh, då vill jag stoppa in den! Att stoppa in min snopp, i din mjuka kropp! Men sperman bar HIV... den tar våra liv!" AIDS-debatten och ironi gjorde att låten bytte karaktär. Än en gång uppnåddes den effekt som man eftersträvade och levererades. Jag stod lite paff, leende i en i övrigt riktigt bra punkspelning. Jag kan fortfarande känna att Kulturhuset borde användas oftare till denna typ av evenemang, men punken anses väl inte vara tillräcklig dos finkultur? Jag vet inte...



DLK har spruckit och återförenats. Total Egon har blivit orkester och spruckit. UBBA hann med två plattor innan de lades på is. Det är många initiativ för Mart. När jag rundar av samtalet berättar Mart att han satt ihop ett "hobbyband" runt Total Egon, "bara för att hålla igång", men att det börjar arta sig till mer än så och att det är kul med nutidens olika samarbetsformer, den där duktiga musiker samlas "mer på behov" än i kompistryckets form. Bandet har samlats runt Göteborg och Göteborgshumorn, där han verkar trivas...

DLK, vars bandmedlemmar är utspridda över landet, har en ny platta i hetluften (De motvilliga konstnärerna, 2013) har haft ett uppehåll. Återföreningen blev möjlig då Jouni (Jouni Haapala, trummor, även Stockholm Jazzbeat Project, Urga) kontaktade Mart för att köra en vända DLK, "Han har ju kört ganska seriös musik ett tag nu, så punken kallade väl, jag antar att man kan säga att det är ett kall!" Han höll tanken på distans, men det fanns tillräcklig entusiasm för att ett album skulle spelas in "Det är nog också min grej!" Mart framhåller låten "Himmelsäng" som en egen favorit, men han skrattar, "Det är ju, fan, inte mig du ska fråga om det!", han fortsätter "Jag har inte prickat in ett enda singelval, "Hockeyfrilla" (Ishockeyfrisyr) var för mig en B-sida, men såhär i efterhand gjorde jag rätt som gav med mig!"



När jag frågar om "Definitivt 50-spänn" och vad det betydde för DLK och punkscenen svarar Mart "Det var ju Granberg (Per Granberg, sångare och basist Charta 77) som drog ihop det där Han ville göra en partyplatta och det föll väl ut. Visst betydde den en del, men jag som artist har kanske svårare att bedöma det än dig som lyssnare? ...eller kanske sålde vi mer, jag vet faktiskt inte, men jag tror det!", han fortsätter "Det funkade ju ända tills det inte gick att sälja skivor mer, nätet tog över och 50-spänn försvann!" Svårare än så var det inte, enligt Mart. Utan att brodera över varför det blev så antyder han att utvecklingen gick ifrån formatet "samlingsplatta". "Folk sätter ju ihop sina blandband själv nu! Jag ser våra låtar spelas kontinuerligt på Spotify och kanske är det inte de jag trodde som blev populärast. Kanske ska man lyssna på andra ibland..."

Jag har en mening från samtalet kvar i huvudet när vi pratat färdigt. Mart och jag pratade om vad han lyssnar på idag, han nämner färsk svensk punk, Vänsternäven, klassisk musik och uppskattar System of a Down. Han säger, "Jag gillar det konstiga, punken gillar oss konstiga, därför blev det grejen för mig!". Jag fascineras av allt det där konstiga han pratar om, det samlades som plattor, sida vid sida i min skivhylla, oavsett det var punk, singer-songwriter, dödsmetall eller hårdrock, bara det innehöll gitarrdriven energi gärna kombinerat med finurligheter...

Jag svär åt mig själv för att jag inte kommer ihåg att fråga om han fått nya loafers och en läderslips när han flyttade till Göteborg (ur låten "Ishockeyfrisyr"), men han fick åtminstone jobb som musiklärare när han flyttade dit... Det känns som ett givande samtal. DLK introducerade trallpunken för mig. Det som slår mig är att Mart representerar en ny generations punk. Jag tänker på det faktum att de referenser som ges först och främst är punken från Sverige. Men Michael Alonzos argument skulle alltså DLK vara dessa bands avlade avkomma...

Det var OK att vara konstig! ..är det inte normalt, så säg?

/Polar'n Per

Tre starka kort med DLK:
1. Plattan "Le Som En Fotomodell" (199?)
2. Uppgörelsen DLK framtvingade med den gräsliga "hockeyfrillan"
3. Hårdrockiga influenserna

Mer om DLK
...på punkmusik.nu
...på Spotify

Längst ner står det etiketter, där finns en länk med Svensk Punk om du vill läsa fler artiklar i den här serien...

Mindfuck Stålbas

Att ståbas är coolt, det vet ju alla, särskilt inom rockabillysfären.
Men en stålbas, kan det vara något det? Det anser i alla fall folket bakom Stash Stainless Bass Guitar. Själv kan jag inte riktigt bestämma mig om jag tycker att den är ful som stryk eller cool som rackarn.

Hur den är att spela på och hur den låter det är även det höljt i dunkel, den ser  dock lite skum ut. Dessutom, eftersom jag stundtals njuter av att sätta mina karvjärn i en gitarr eller bas med riktigt trä i kroppen, så får jag nog luta mig åt att den är lika kall och opersonlig som sitt materialval. Även om jag kan böja mig till att designen på kroppen är rätt snygg.


Säker duger den bara till att spela funkig slapbas på.... Pytt! :-)


tisdag 27 augusti 2013

Polar'n Per stämmer av läget - Michael Alonzo!

Michael Alonzo är punk!
Punken är glöd! Den har passionen och drivet. Den har samhällsengagemanget. Den har det reaktionssnabba radikala ungdomliga och samtidigt jäkligt nära till skratt. Kanske är det det obskyra som definierar punken? Det bidrar definitivt med viss självdistans. Tror jag, eller... Jag vet egentligen inte, men det kan nog inte förbises helt. Något tycks hur-som-helst vilja ut! Något verkar behöva kommuniceras eller uttryckas och jag tror ingen i den svenska punkscenen definierar denna rasande inneboende kraft så väl som Michael Alonzo.

Alonzo är en av huvudrollsinnehavarna när den svenska punken ska summeras, åtminstone om jag skrivit manuset och lyft fram dessa figurer. På 70-talet var han med och bildade legendariska KSMB.

Platsen var Skärholmen, söder om söder, punken på grön och röd tunnelbanelinje sträckte sig ut med pendeltåget söderöver, i mitten låg Hägersten, där jag växte upp. Jag var bara knatte när dom första punkbanden blommade. Jag växte upp under första vågen av svensk punk som sköljde över landet och i förorten hade jag ett bra liv. Xirixidis bilvård, de fina villorna, Mälaren, betongen, ungdomsgårdarna och höghusen, fast ändå inte så segregerat, det var en smältdegel för kulturella yttringar och framförallt musik! KSMB fanns där, fast dom då var oupptäckta i min värld, se klippet KSMB (1979) "Tidens tempo", "Varför lever du?" och "Ett ben".



Med 80-talet blev jag snabbt mer medveten om min musikaliska omgivning. Jag gick från musiken i pojkrummet som var mer drivet av wow (KISS och Iron Maiden) till att intressera mig för hårdare musik genom både thrash och punk. Punken som definierats i slutet av sjuttiotalet höll på att omdefinieras. Alonzos bidrag hette under denna period Stockholms Negrer (se dokumentären i bifogat klipp). Ebba Grön hade blivit Imperiet och runt mig växte subkulturer upp. Inte minst i form av synthen som blev både House och Techno (vad som nu är skillnaden). Den arga mannens musik var delad mellan den, enligt mig, mer sympatiska punken och den uppstickande vit makt-musik som lockade män med hat. Det konstiga var att tempo och andra attribut delades med punken, främst kängpunken, medans andra saker, främst budskapen, skiljde subkulturerna åt. Något jag aldrig sett i Vit makt-musiken var den glädjen och ironin som punken representerade i sitt sätt att leverera samhällskritik.

Vit makt-musiken var, enligt mig, bara en politisk kanal för trångsynt främlingsfientlighet uppklätt i en ny nationalromantisk folkdräkt, där attribut som kängor, bombarjacka och en Duracel-liknande högerarm (som i tid och otid skulle resas i en romersk hälsning) var obligatoriska attribut... Stockholms Negrer var det tydligaste motjucket (se klippet den skönt provocerande dokumentären från SVT 1986)!



Punken blev alltså en motkraft (till den fascistiska ådran) som höll igång och förenade scenen genom band som Charta 77 (1983), Strebers (1985) och Cosa Nostra (1990 Magnus Bjurén och Bonni Pontén, båda fd Asta Kask) tills punken åter kom att blomstra igen några år in på 90-talet. Den punk som kom fram var mer trallvänlig och band som Coca Carola och De Lyckliga Kompisarna (DLK) tog punken vidare. För Alonzo kom uttrycksformen att bli annorlunda. Kvar fanns fortfarande kampen för orättvisor i engagemang som bl a Ungdom Mot Rasism (UMR) kampanj "Alla Olika Alla Lika". KSMB återförenades för en platta "En gång till..." (1994) och några tillhörande spelningar. Plattan får man konstatera fick ljummet mottagande, själv tyckte jag den var helt OK.

Kanske var det påtagligt att åren gått för bandet, men i några kvällar på Tre backar i Stockholm visade bandet att man fortfarande kunde leverera. För mig var det första gången jag såg KSMB spela levande. Jag minns det väl, jag bar min KSMB-tröja (som också var biljett) tills den var så tunn att man kunde se rakt igenom bomullen. Den ligger fortfarande kvar i garderoben och påminner mig, runt varje storstädning, om denna spelning.

Låtar som "Ikväll", "1X2" och "Polisen Grisen" var klassiskt paketerad KSMB och i plattans höjdpunkt "Blickar av stål" återkopplade bandet till den oro vi många kände över den framväxande rasismen som höll på att etableras i landet. Punken fördes vidare och blev globalt än mer melodiös Green Day (1987) skatepunk via t ex svenska No Fun At All (1991) medans ilskan (och samhällskritiken för all del) kanaliserades i Hardcore-scenen genom svenska Refused (1992-1998) eller den mer rap-influerad metall som Rage Agains The Machine (1991-2000) i en unik blandning som kanaliserar både hiphop, metal, funk och en stor dos punk, åtminstone vad gäller attityd! Men det var då!



Nu är nu! Med en samling namnkunniga och erkänt duktiga musiker gav sig alltså Michael Alonzo åter ut på vägarna igen, med ett nytt album i turnébussen (recension, SpaderEss). Alonzo och Fas 3 är en nästan tjugo man stark trupp ur vilken bandmedlemmar plockas för att kunna genomföra turné. Bandet har med andra ord anpassat sig till musikernas förmåga att närvara, bl a Inge Johansson (Totalt Jävla Mörker, Invasionen, (International) Noise Conspiracy m fl) och Nicke Andersson (Imperial State Electric fd Entombed och Hellacopters) finns med.

Jag ringer Michael Alonzo för att kolla av det här med lågkonjunkturen och punken. Jag är nyfiken på det här om arga män och dess drivkraft. Jag hamnar i ett samtal om då och nu, om Hägersten, högt och lågt. Det första han säger när jag pratar om en nästa våg av punk är "Den är ju redan här, är den inte? Jag ser massor av band med folk i 25-års åldern som kör klockren punk, jag är faktiskt positivt överraskad. Det man kan fundera över är varför det är just punken som kommer tillbaka hela tiden, eller hur?"

Vi resonerar om det är punkens samling runt scenen som gjort att den håller i sig och ständigt återkommer eller om det beror på andra faktorer, "Proggen dog ju för att den blev tråkig, det tror jag alla kan skriva under på, den blev sin egen pretentiösa död", jag nämner navelskåderi och han håller med. "Punken på 80-talet dog för att den blev så jävla besserwisser över sig själv", säger han. "Grupperna höll ihop på annat sätt, det var blodsband och grunden för så mycket skit, många blev bitchiga, det finns många som haft jätteroliga år ihop som numera är fiender för livet, jag vet inte varför det blev så...", säger han och antyder den mils vid skillnad mot hur t ex Fas 3 sätts ihop vid behov idag!



Jag nämner att jag ser hur punken tas vidare, fast i olika uttryck främst som attityd, och Alonzo håller med, "Bluesen var farfar till punken. Rocken var farsan och skitungen, det var punken... Jagger var ju farsan, influensen. En av skitungarna var definitivt Incest Brothers det var urartat, helt urflippat. Det var precis så provokativt som vi ville vara. KSMB och Ebba Grön var också skitungar i denna familj. Vi var annorlunda än farsan, och jag har fortfarande svårt att se Jagger vika ner sig. Han är kompromisslös! Ett tåg när han kliver på scenen, 70 bast... fattar du? Många av mina bekanta genom punk-åren har omdefinierat sig själva, punken finns i texterna men dom spelar mer visor, kanske är det för att man vill gå vidare eller för att man helt enkelt inte pallar röjet på scenen, men Jagger ställer sig upp på scenen med samma kväll efter kväll... Jag har svårt att se honom sadla om och göra visor, det kommer liksom aldrig ske!", säger han och skrattar. "Många som spelar snabba tre ackord spelar nu mer sofistikerade visor och det är inget jag kan anklaga dem för, men vi har spelat med många unga punkband på sista turnén och där finns både tempo och politiskt engagemang!"

Jag tänker på hur Ultrahuset på något sätt lever vidare i Kafé 44 och hur den fortfarande, efter är hemmaplan för dessa unga band. Två dagar i veckan kör man fortfarande allt från visor till punk, den kommer igen... Visor och punk! Jag kikar på klippet från Kafé 44 med Alonzo & Fas 3 "Den vita apan" och "ABAB" från 16:e februari förra vintern (2012). Hur många ungdomar idag som vet egentligen vad en ABAB är? ...det är lite kul, tycker jag! Nästa tanke är, "Fan, vad man börjar bli gammal!"



Michael Alonzo har alltså dammat av sin energiska protestmusik. Men när jag pratar med honom märker jag att det är under nya former som punken levereras. "Det är inte lika lätt att få ihop ett rep nu för tiden, ibland är det ingen som kan, men oftast sätter jag mig med Tony för att spåna på ett tema, rim och skratt är alltid en bra start för punken!". Han fortsätter, "Låten "Lyxbegravning" föddes så, vi ville göra något soft som Sade, på ett mingelparty! Det var annorlunda med "Det bästa som hänt", den var bara tvingad att komma ut, inte ändras, det fanns inget utrymme för att lägga solon eller så..."

Jag utbrister "Det är ju punk!" samtidigt som Alonzo följer upp med ett hastigt påkommet "Sorry, jag måste dra..." och lika fort som vi drog igång samtalet sticker Alonzo vidare, "Det är dax för rep!"

Ge aldrig upp (2007)
Michael Alonzo är punkaren som dragit på sig mordhot från nynazister. Han är punkaren som fortfarande levererar punken kompromisslöst. Han är mannen med en inneboende energi som vill göra sig hörd. Framförallt är han fortfarande brinnande, något som krävs för att hålla punken kokande.

Han är också författaren som tog kampen för pappornas rättigheter i kampen för gemensam vårdnad i boken "Ge Aldrig Upp" (2007 ISBN13: 9789185865000). Kampen mot orättvisor tog, med andra ord, nya uttryck, men det är ändå en tydlig röd tråd han följer, något vill ut! och det är uppenbart att "sociala" gav efter för Alonzos umgängesrätt vilket påvisar att det inte bara är frustration som kommer ut i form av "tomma ord". Alonozo berättar, "Allt startade när jag ville berätta för min bror vad det var som faktiskt hade hänt, sen rullade allt på. Det var som terapi. Det var inte ens tänkt som en bok, jag hade inte ens tänkt tanken när det uttalades första gången".

"Idag har boken sålt i över 10 000 exemplar bara i Sverige, vilket ironiskt är mer än KSMB sålde med ett album någonsin. Boken är idag utgiven på norska, spanskas och italienska och fortfarande ger den ringar på vattnet...", säger Alonzo.

Han sätter definitivt fingret på en hel del som är punkens själ. Punkens attribut, uttryck och definition. KSMB är min barndoms kvarter. Jag känner mig nöjd med denna intervju, punkscenen är definitivt en annan än bara replokalen och scenen som den var då. Den är en attityd, den signalerar hopp! Genom samtalen med Alonzo och Sundström har jag med mig en behaglig känsla av att musiken gror, precis som den gjorde runt 1990. Kanske finns utrymmet för udda krafter idag som punken faktiskt bestod av då. Jag måste leta vidare efter drivkraften... Udda, tänker jag. Sen tänker jag Mart Hällgren. Ja, Mart och De Lyckliga Kompisarna får det bli!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Michael Alonzo:
1. Glöden
2. Hans drivna patos
3. Hans passion för punkens energi på scenen!

Mer om Alonzo och Fas 3:
...på Spotify

måndag 26 augusti 2013

Stoppa Pressarna! Minifestival i Stockholm

Den 19:e Oktober kommer minifestivalen "Loud & Proud Of It Festival" att gå av stapeln på Nalen i Stockholm.
Här är den informationen som hittills kommit:












Kära vänner! Vi satsar på att blåsa skiten ur Stockholm i mitten av mörka Oktober i
ett mini-festival-format på Nalen.
Med planen att ha 5 grymma band med inriktning på rock och metal på scen och spännande kringarrangemang samt inbjudna gäster så ska vi se till att ni får en härlig kväll när vi som bäst behöver det och minnena av sommarens festivaler börjar falna.
Mer info om eventet kommer inom kort - Stay tuned!

Banden:

The Quill:
www.facebook.com/thequillsweden?ref=ts&fref=ts

Crunge:
www.facebook.com/crunge.sweden

Some Kind Of Syndrome:
www.facebook.com/somekindofsyndrome

In Spite:
www.facebook.com/inspite?ref=ts&fref=ts

Defueld:
https://www.facebook.com/defueld

Gutt å De'!

söndag 25 augusti 2013

Polar'n Per stämmer av läget - Stefan Sundström!

2010-10-13 Stefan (och min Jessie) i Norrtälje
I slutet av 80-talet tilltog mitt intresse för punken. Född i Hägersten och pluggad i Skärholmen kunde man inte missa första vågen svensk punk som sköljde över landet. Jag var hårdrockare, och kanske var det thrashen och balladerna eller önskan om något avskalat mer alternativt som successivt flyttade mitt fokus till både punkscenen och mer akustiskt musik, och då med svenska artister som Thåström, Cornelis och Stefan Sundström.

En som jag ofta återkommit till är nämnda Stefan Sundström. Jag gillar hans så-långt-från-media-profil-man-kan-komma och jag lyfter gärna fram hans fantastiska "Glöm Din Dröm" som det bästa han gjort (klippet). Han är, i mitt tycke, en av dom tydligaste otydliga stjärnorna i Sverige, Stockholms egna Mick Jagger med integritet och betydelse, med engagemang och starka låtar.

Jag tar därför kontakt med honom för att höra lite hur han ser på musikscenen idag och framförallt i ett försök att utröna varför punken inte blommar, precis så som den alltid gjort med förutsättningarna från både lågkonjunktur och borgerligt styre.



"Min del av musiken är ju politisk, men marginaliserad! Man får ju lätt intrycket att all musik låter som Neil Sedaka och Den lilla sjöjungfrun när man slår på TV:n, men det har nog mer med TV än verkligheten att göra...", säger han.

Jag håller med honom, media och program av typen Idol styr dagens och morgondagens artister via producenter och strategiska produktionsbolag. Det är som en produktplacering där artisternas frihet är sekundär. Det ska vara bildskönt, tvålfagert och, enligt mig, representera en ganska opersonlig sörja. Jag har alltid förespråkat musik där artisterna framför eget, uppriktigt material, som betyder något för dom själva. Kanske är det därför jag gärna lutar örat mot svenska punken och är lite extra stingslig i min dom över dagens musikutbud i kommersiell TV. Stefan tycker att läget idag liknar det som det var på  80-talet, "Det var då jag började lira visor, sen kom Nirvana och plötsligt fick man va' med på TV utan att ha rakat sej!"

Jag kan inte låta bli att reflektera över hans ord. Grungen lyckades ju till och med göra mig moderiktig, bara det! Jag lät håret växa, fjunet gro, flanellskjortan blev cool och allt det där välpolerade ersattes av musik som oslipat hanterade delar av punkens arv, moll, alternativscenen och hårdrock. Det var ganska befriande! Stefan avrundar jämförelsen fint! "...Eller", säger han, "Läget är som 1962, TV är full av en massa dansande deodoranter, men på en klubb i London lirar Stones för 40 ungdomar som går bananas. Själv ska jag spela visor tills jag dör! Det är inte så illa det heller, speciellt om man får spela på såna plejs som Delsbo och Skibotn!"

Man kan ju bara låta sig fascineras hur allt går i vågor och jag håller givetvis med!



Denne man, vars tydligt starka ben i vistraditionen, har hemvisten mellan progg och punk, han förstår kopplingarna jag försöker göra, men han rättar mig... "Jag har nog aldrig känt mej som en del av proggen faktiskt. Inte punken heller. Jag ramlade åldersmässigt lite mitt emellan. Jag tyckte proggen var farbröder som var lite för magister-artade för min smak, och punkarna, i början, kändes som en variant på discomodet!" Han fortsätter, "Jag var kanske flummare om man säjer så, Hendrix och Stones. Det fanns många som jag just i södra förorterna, alla dom där etiketterna har kommit i efterhand..."

Jag köper hans resonemang, men samtidigt så har han spelat gurka med KSMB (1980), och klippet med bandet Trots (1978-1979) är svensk punk, precis så som den lät i förorterna runt 1980. Jag inser ändå att när jag botaniserar bakåt i punken så glömmer jag ibland det faktum att Stefan faktiskt var med att definiera den första vågen svensk punk. Hans vägval mot vistraditionen stärker givetvis uppfattningen att varken tillhöra till progg eller punk, även fast man i efterhand vill förenkla, generalisera...



För mig känns det, hur-som-helst, som samhällsengagerad musik, såsom proggen och punken är mer underground än någonsin. Det finns liksom inte medialt utrymme för de som med egna budskap vill vrida världen till att snurra i en lite bättre riktning. Än en gång ser Stefan saken ur ett annat perspektiv. "Jo, men det mår punken och proggen bara bra av. Alla som har fingret i luften och vill göra karriär slipper man nuförtiden. Jag tror att "Idol-kulturen" förgör sej själv faktiskt." Han fortsätter med en hoppfull bild av ungdom som både engagerar sig och skapar, "Jomendu, det finns väl en jävla massa arg politisk musik, Kartellen, Kapten Röd, en massa hiphop? Jag har själv rätt dålig koll på detta, jag lyssnar inte så mycket på ny musik!"

Jag släpper Stefan där, för en egen avrundning, men medans ni läser den tycker jag att ni kikar på klippet från TV4 och några ord om senaste släppet "Under Radarn" som innehåller låtarna "Hej Hej Hej Lou!" och "Onkel Alf"!



För mig är det så här... Det skapas mer musik än någonsin, men mindre än någonsin lyfts fram via media, framförallt vad gäller politisk eller samhällsengagerade musik som faktiskt både punk och progg representerar. Den hittar dock sina uttryck i sin samtid, de exempel som nämnts bevisar detta. Den musik som däremot lyfts fram av kommersiella media gör det på produktionsapparatens premisser, i deras mallar, med deras ambition och ekonomiska välvilja, snarare än på grund av sin egen drivkraft och förmåga att göra sig hörd eller skapa musik, det som för mig symboliserar punken. "DIY, Do It Yourself"-andan står i direkt, eller delvis konflikt med dagens kommersiella media-bransch... Nätets förutsättningar, gör det ändå lättare än någonsin att nå ut, även fast det inte ger några klirr i kassan. Punken som alltid grott via små scener och små produktioner överlever eftersom detta har varit vardagen, genomgående!

Denna artikel är inledningen på en serie om svensk punk, eller hur den är upplevd från mitt perspektiv. Jag vill däremot inte göra den så där blogg-egocentrisk som det lätt blir, så artikelserien föds i samtal med de som skapade den svenska punken, även när dom själva inte anser sig bära den etiketten! Jag hoppas att kunna rota lite i den och samtidigt spåra den moderna punken och därmed närma mig dagens scen... mest för att jag tycker det är intressant! Låter det OK?

/Polar'n Per

Tre starka kort med Stefan Sundström:
1. Värmen som genomsyrar musiken och personligheten
2. Allt det där totalt opretentiösa!
3. För mig som julhatare blev den något bättre i och med En Julsaga (Fairytale of New York med Jill Johnson)

Mer om  Stefan Sundström:
...på webben
...på Spotify

fredag 23 augusti 2013

Dagens Musiktips - Mamont och Mud Walk

Den som läst bloggen det senaste året eller så bör inte ha undgått att Mamont är ett band som landat väldigt gott hos mig. Därför är det med extra glädje som jag presenterar en video från deras debutalbum "Passing Through The Mastery Door"



Som om inte detta var nog så kommer dom att spela tillsammans med ännu ett till bra Svenskt band, Mud Walk, på Nalen den 31:a Augusti. Då spelar även Kansas City Shuffle och
Mushroom Caravan Overdrive, båda band som jag hittills inte hört.



Mamont och Mud Walk kommer dessutom att ge sig ut på en liten Europasväng tillsammans under parollen Stoner Ride 2013 och till detta har man skapat denna underbara affisch.



Dates:
04.09.2013 Lund (SWE) - Hemgården (with Vidunder !)
https://www.facebook.com/events/203219223170997/
05.09.2013 Berlin (DE) - Jägerklause
06.09.2013 Lichtenfels (DE) - Paunchy Cats (with Radio Moscow !!)(https://www.facebook.com/events/146721362195852/)
07.09.2013 Beroun (CZ) - / Psy - High \
08.09.2013 Beroun (CZ) - / Psy - High \
(https://www.facebook.com/events/539496556109740/)
09.09.2013 tba
10.09.2013 Prauge (CZ) - Klubovna
(https://www.facebook.com/events/285788451559353/)
11.09.2013 Wroclaw (PL) - Alive Wrocławski Klub Muzyczny
(https://www.facebook.com/events/470279869746694/)
12.09.2013 Copenhagen (D) - Stengade (with Lewd Flesh !)
(https://www.facebook.com/events/388092557980134/)
13.09.2013 (SWE) tba
14.09.2013 (SWE) tba

See ya there!
(tba): Wanna book Mamont & Mud Walk for this tour?
email: sofia.myea@gmail.com

torsdag 22 augusti 2013

Dagens Musiktips - Bombus

Skivaktuella Göterborgsbandet Bombus bjuder oss på en ruggigt snygg och vriden video med tillika otroligt bra låt som smakprov på deras kommande platta "The Poet And The Parrot".

Speglar detta skivan som släpps den 26:e Augusti, så blir den riktigt bra. Den som lever får se. Dessutom kommer dom att ha ett release party på Püssy A GoGo den 12/9, så då finns chansen att se dem live antar jag, vilket är en tilltalande tanke då jag inte haft den äran.



Mer info om Bombus:
Hemsida
Spotify

onsdag 21 augusti 2013

Recension - Watain : The Wild Hunt

Har nu lyssnat ett par varv på Watains senaste platta, “The Wild Hunt” och kan inte annat än stämma in i hyllningskörerna. Tuff, hård, mörk och smakfull (är det ett ord som skall användas i samband med Watain? :-)) utveckling som ger mervärde och en ny dimension till musiken. Jag tänker inte ge mig in i en större djupgrävning av skivan, det är det så många andra som gör så mycket bättre än mig, utan bara konstatera att det är ett modigt steg att ta i en så traditionsbunden och oförlåtande genre som Black Metal ofta är. Men när man hör resultatet så känns det helt naturligt.

Det smakfulla ligger i mina ögon att man gör förnyelsen väldigt snyggt, utan att förlora sin historia och sitt fundament. Man lyckas med balansgången att förnya utan att förlora sina rötter i de punkigare och ruffigare grunderna hos Bathory och Venom. Att många drar paralleller till Metallica är väl inte helt osökt, ibland anar jag dessutom en nypa Judas Priest här och där.
Kanske är det Eriks tighta samarbete med t.ex. Ghost som färgar av sig lite grand och gör att gruppen lyfter på locket till de lite mer melodiösa aspekterna av det mörka alternativet. :-)

För egen del hoppas att det är stigar som man fortsätter att färdas på och utforska vidare.




 Det är väl inte heller helt otippat att det just är låtarna som lämnar mallen mest, titelspåret "The Wild Hunt", “Outlaw” och “They Rode On” t.ex., som är de låtar som jag själv gillar bäst, även om det är som en helhet skivan känns som starkast. 
Kan bara brista ut i ett: Grattis killar! Akta er bara så att ni inte får en Grammis till, det skulle kunna sticka i ögonen på de sk. sanna följarna. :-)

Men starka 4 spader av 5 möjliga vill jag ge denna platta. Watain har skapat ett starkt lysande alster av sitt mörker! Den svarta flamman brinner hög och klar...



Här hittar du mer:
Hemsida
Spotify

En dag på Vingården... Manousakis Winery, Kreta

En av de varmaste dagarna under vår vecka på Kreta tyckte frugan och jag att det var dags för en liten vuxentur med hyrbilen dessutom fanns det ju A/C i bilen vilket gjorde tanken på en paus från solens hetta oerhört tilltalande. Siktet ställdes in mot den vingård vi läst om i Fritidsresors broschyrer. En lite lagom tripp på någon mil, som utlovade gott vin i trevlig atmosfär,

Exemplarisk Skylt
Manousakis Winery, hemmet för Nostos wines visade sig bli en av höjdpunkterna på hela resan. Vingården ligger en bit inåt landet från Agia Marina sett, men det är både lätt att hitta (tack vare vingårdens exemplariska skyltning) och lagom lång körsträcka (ca. en halvtimme) genom ett pittoreskt Kreta.




Gamla Vineriet (lagrat?)
Gården ligger vackert till omgiven av stora citruslundar, själva druvodlingen är belägen högre upp i bergen. Den består dels av det gamla vineriet (heter det så?), och en modernare anläggning som används för vinproduktionen idag.

Vingården, som idag drivs av grundaren Theodore Manousakis yngsta dotter Alexandra, drivs småskaligt men ambitiöst med stora kvalitetsmål. Mer om gårdens historia hittar ni på deras hemsida, eller ännu hellre, ta en sväng förbi om ni är i trakten. Ni kommer inte att bli besvikna.


Afshin

Det var som sagt en väldigt varm dag, och även om A/C:n i bilen fått arbeta på fullvarv så var inte min första tanke, att ett glas mustigt rödvin skulle kännas som mitt första val för att svalka sig med. Men efter att ha varvat ner i skydd av skuggan under serveringens Pergola så återfann sig livslustarna snabbt. Har man dessutom turen att som vi, hamna i de kapabla händerna på Alexandras pojkvän, Afshin Molavi så är man hemma. Förutom sina kunskaper som sommelier, så är det lite extra kul att han är bördig från Uppsala och utbildad på Grythyttan, vilket även gör beskrivningarna och samtalen runt vinerna lite lättare för oss Svenskar.  


 Nu var inte vin det enda man tog fram på vingården, utan man hade även slagit sig in på ett par andra, för ön, typiska produkter, olivolja och havssalt under namnet Terroir. Även här ser man till det lokala, tex. att havssaltet är handskördat på en strand i närheten och förpackningarna i lergods görs av en lokal konstnär. Dessutom går delar av intäkterna till en skola för handikappade barn i Chania.



Mmmmm, en syn för en vin och träälskare

 Efter vinprovningen som bestod av 6 olika, ack så underbara viner (1 vitt, 1 Rosé och resten röda), så fick vi oss en rundvandring i vinfabriken. Vilket i sin tur var just rena turen, då man normalt skulle vara föranmäld till rundvandringen, men vi hade turen att släntra in och hinna med vinprovningen innan en liten grupp precis skulle påbörja sin.


Vinguide med sin första egna tur. Bra jobbat!





Det här med vindrickande i solen då? Jodå, vi började med ett kylt Rosé och sedan den vita. Båda riktigt goda. Framför allt blev frugan och jag tagna av den lite udda vita, eftersom vi normalt inte är några storkonsumenter av just vitt vin. Detta är gjort på en lite ovanlig druva, Rousanne, som tydligen inte ger riktigt lika mycket vin, men innehåller istället en hel del karaktär. Så ett par sådan flaskor fick följa med oss hem.
När vi sedan kom in på det röda sortimentet så inser man snabbt att ett rätt tempererat rödvin faktiskt känns riktigt svalt när kvicksilvret i termometern spelar omkring 40 graders strecket. :-) Vi tyckte om alla de röda vinerna som serverades, men fastnade lite extra för deras Nostos Syrah och Nostos Manousakis. Så ett par flaskor av vardera fick göra sina vita bröder sällskap. Tillsammans med Olivolja och salt givetvis. (saltet kom dels från stranden Balos, som vi hade tänkt göra en utflykt till, men det visade sig att vår bil inte riktigt höll måttet för den trippen, så det här fick bli ett substitut :-)).

Nu inträder ju nästa dilemma. Framför allt rödvinet mår ju bra av att lagras, även om det redan är väldigt gott. Kan man nu hålla fingrarna borta från dessa buteljer, nu när höstmörkret sänker sig och vintern rullar in, samtidigt som man kommer att nostalgiska minnen från Kreta dyker upp? Det är den stora frågan... Som tur är så lockar det att åka tillbaka till Kreta och det går ju för all del att beställa vin från deras hemsida. Dessutom har vi vårt hemliga vapen när det kommer till Kreta, nämligen att frugan har en väninna som har hus på ön och kanske skulle kunna agera langare? Men med nya vinflaskor kvarstår fortfarande dilemmat om att kunna lagra.... Man får nog fundera på att göra om dotterns rum till vinkällare när hon flyttar hemifrån, så att man kan köpa större kvantiteter... :-)

Traditionell vintrampare :-)
High Tech Vintrampare















Mycket gammalt Olivträd, minst 1000 år




Mycket nöjd delägare i 6 flaskor Nostos Vin
















Och eftersom detta är en rockblogg i grund och botten och det har recenserats en del "Rock-viner" här på bloggen så infinner sig tanken, inte helt osökt, tänk om man hittade sådana här ädla druvor i flaskan nästa gång man öppnade ett Merchandise vin..... Vilken värld det skulle vara....

tisdag 20 augusti 2013

Dagens Musiktips - Stonebringer

Tänkte att denna låt passar riktigt bra som dagens musiktips, dels för att jag nyss lämnade Kreta med lite nya Grekiska bandtips i bagaget och för att Polar´n Per igår hade The Doors som ett Guldkorn.

Stonebringer, en kvartett från Pireus i Grekland, spelar här en riktig tung version av en Doorsklassiker, "Riders On the Storm"



Stonebringer bjuder oss på råtung Stoner/progressiv rock med en hel del Clutch och Down referenser.

Bandet håller just på att spela in en platta, men för den som blir sugen på att höra mer och inte riktigt har tid att vänta så kan man tanka ner deras EP gratis från Bandcamp.

Självklart bjussar vi även på en egen låt med bandet.


Polar'n Per sköter given - Ministry!

Galningen Al Jourgensen är tillbaka med sitt Ministry för ännu en vända innan det är dax att åter stänga butiken! Saknaden efter bandets gitarrist Mike Scaccia (även Rigor Mortis), som dog i december förra året (2012), är enligt bandets frontman för stor. Ministry återuppstår med andra ord bara för att dö. Albumtiteln "From Beer To Eternety" lämnar, på något associativt sätt, en fadd smak om att det bara är som vanligt med detta band...

Det är med andra ord bara att luta dig tillbaka och trycka på play... God morgon!

/Polar'n Per



Tre starka kort med Ministry:
1. Kaos-industri-gitarr-gnisslet
2. Liveakten på Sweden Rock Festival (2008)
3. Det punkpolitiska engagemanget

Mer om Ministry:
...på webben

Grattis!! Phil Lynott och Robert Plant

Även om nu gratulationsserien gått in i någon form av träda så går det ju inte att hålla sig när det det en dag som denna och två av ens stora hjältar fyller år. Eller rättare sagt en fyller och en skulle ha fyllt. Phil Lynott och Robert Plant delar nämligen dagen och det väljer jag att fira med att dela med mig av två av mina favoritbilder från rocken, där båda killarna är i sitt esse.

Bilden tagen av Harry Potts

I am The Golden God! Foto: Peter Simon

måndag 19 augusti 2013

Polar'n Pers guldkorn - The Doors!

Du kanske tänker, "Hur fan kan du lyfta fram The Doors som ett guldkorn?" Speciellt efter att du plöjt fram massa okända akter tidigare på bloggen. Helt plötsligt droppas ett av världens mest framgångsrika och mytomspunna band och bla, bla, bla...

Ja, jo, jag köper argumentet, men det är liksom svårt att inte beskriva dessa som annat än guld, så det är definitivt görligt. För mig som upptäckte The Doors i efterhand var det inte självklart att de kunde upplevas på samma påtagliga sätt som det samtida jag lyft fram, men när jag plockade hem en bootleg (våren 1991) inspelad på Konserthuset i Stockholm 1968 sa det bara klick... Vilken jävla kick!

Jag hade givetvis hört dem förut, men jag hade lockats till att botanisera lite djupare i bandet till följd av det kommande släppet av världens kanske bästa bakfyllefilm, "The Doors" (Oliver Stone, 1991). Med Val Kilmer (som Jim Morrison), Meg Ryan och Kyle MacLachlan (som Ray Manzarek) i fantastiska rolltolkningar drogs jag med vidare i deras musik. Trailern hade knappt rullat färdigt på biografen Rigoletto innan jag bestämde mig för att ge bandet mera lyssning, jag var liksom tvungen...

Kanske hjälpte denna film hela Grunge-scenen att explodera då Nirvana släppte dunderhonungen "Nevermind" samma sommar. För mig var det nog så! Kanske är det ett sätt att, i efterhand, romantisera över det som varit, men intrycken plockade definitivt bort tillräckligt med glamour från mitt sätt att se på rockstjärnor... 27-årsklubben var introducerad, utan att jag ens visste om den!



Live inspelningen från Stockholm 1968 var, hur-som-helst, en nästan perfekt liveplatta, ljudkvalitén är anmärkningsvärt bra, även fast det finns några sekvenser Jim Morrisons sång inte "mickades" ut! Titeln "Early Show" var inget jag tog notis om. Det var ju början av karriären, så det lät som en rimlig titel. Men det kom att ändras! Denna dag genomfördes nämligen två konserter på Konserthuset och den andra bootleg-plattan hette givetvis "Late show" och helt plötsligt satt jag med två timmar magisk underhållning från Konserthuset.

Jag drömde mig iväg! Jag tyckte nästan synd om mig själv för att jag missat The Doors, innan jag var född, men här gavs jag chansen att uppleva dessa och Jeezes, vilka gig!

Bandets självbetitlade album (The Doors, 1967) började i slutet av året uppmärksammas rejält. Men det var inte på grund av första singeln "Break On Through (To the Other Side)", det var andra singeln "Light my fire" som sakteligen började spelas världen över.

Efter ett framträdande på Ed Sullivans show (1967-09-17, se klippet nedan) bannlystes bandet då de både använt och betonat det tabubelagda ordet "Higher" i refrängen "Girl, we couldn´t get much higher" från TV-stationer i USA, vilket ironiskt gav bandet ännu mer uppmärksamhet och popularitet. Det gav bandets första framgångsvåg, på vilken de togs till Sverige. Det var en symbolakt för en hel generation.



Jag drar, som sagt, åter mina paralleller till Nirvanas och deras genombrott med "Smells Like Teen Spirit" som i en gympasal förändrade allt vad rock och rockvideos stod för. Det känns lite som jag slår in öppna dörrar så jag nöjer mig med att konstatera att ingen kunde bli så ball och samtidigt klara 27-årsstrecket. Inte Jim Morrison. Inte Jimi Henrix eller Janis Joplin... Inte heller, det då nya, stjärnskottet Kurt Cobain! 1991 visste man dock inte om detta. Uppenbarelsen var skälig, rebellen, outsidern och drogromantikern var återfödd!

Sommaren 1991 knöt jag flanellskjortan runt midjan och tog Grunge-scenen till hjärtat. Det är inget jag ångrat!

/Polar'n Per

PS. Bilderna på plattorna är inte från mina inspelningar på 90-minuters Chrome-band!

Tre starka med The Doors:
1. Känslan
2. Kemin i bandet
3. Ögonöppnaren för flummigare musik!

Mer om The Doors:
...på webben

Dagens Musiktips - Beelzefuzz

Under kategorin Nytt och spännande får man slänga in Maryland bandet Beelzefuzz som just släppt sin debutplatta via The Church Within Records. Till detta har man släppt en första video, "Reborn". Lyssna och njut av tyngden, svänget och melodin. Ett band jag hoppas få chansen att återkomma till.



söndag 18 augusti 2013

Tebax från Kreta!

Så då har man varit på Kreta och vänt, som en liten slutkläm på semestern. Första turen till Kreta för oss och det blev en riktigt härlig upplevelse.

Vi hann inte mer än kliva av planet på Chanias flygplats, förrän vi blev informerade om den stundande lokala rockfestivalen "Chania Rock Festival", som visade att detta är en ö som har rejäl svensk anknytning genom att ha Crucified Barbara som ett av sina huvudband. Tyvärr så missade vi festivalen då den går av stapeln den 25:e Augusti, men om ni är i trakten när det beger sig så ser jag det som ett hedersuppdrag att vara där och stötta de Svenska metalltjejerna när dom lär Grekerna hur man rockar. Skulle vara kul att få en rapport därifrån.


 Vi flög med Fritidsresor och bodde på hotellet Iolida Village i Agia Marina. Agia Marina är väl tillsammans med Platanias traktens riktiga turistfälla till ort, vilket man direkt märker på den för medelhavets obligatoriska turistgata, tjusigt kantad av allsköns tingeltangelbutiker och partyställen. Lite som Gamla Stan i Stockholm fast varmt med andra ord.

Hotellet var över förväntan, man hade till och med en alldeles nybyggd "vattenpark" med ett par vattenrutschbanor, som vi inte visste något om när resan bokades. En kort promenad tog oss ner till den underbara stranden och Medelhavets salta vatten. Första doppet gick det massiva vågor, perfekta för bodysurfing, så dan efter inhandlades det en bodyboard till sonen. Efter det missade vi alla bra vågor... Nasarna vs. Familjen 1-0. Badet soch solen var dock helt underbart hela veckan, både i havet och på hotellet.

Vi passade på att hyra en bil ett par dagar för lite utflykter. Detta gjorde vi innan vi åkte och insåg att Kreta är en väldigt bergig ö och att en liten röd sportbil kanske inte var det mest lämpade alternativet. Men Röda Faran lyckades med konststycket att ta oss över bergen, till Knossos och tillbaka igen, en sträcka på ca. 15 mil enkel resa. Dessutom var den praktisk när man ville parkera i skuggan. Till och med det minsta olivträdet kunde man gömma den bakom.
Resan till Knossos var mestadels för att vi blivit inbjudna på fest hos Kung Minos, men jag tror att vi kom lite för sent (ca. 4000 år), för när vi kom fram stapplade det mest omkring en massa förvirrade turister och palatset var i ruiner. Måste ha varit ett sjuhelsikes party dock. Lite skogsbrand bjöds dock som underhållning för oss eftersläntrande gäster.





Sista dagen med bilen gjorde frugan och jag en liten egen utflykt till en lokal vingård, men mer om den lite senare.


Maten på Kreta visade sig bli en riktig hit. Den hette Mythos, var en klassisk Grekisk rätt som serverades överallt och vi blev snabbt väldigt bra kompisar.
Skämt åsido, innan vi åkte så dividerade vi en hel del om vi skulle köra "All Inclusive", men som tur var struntade vi i det. Maten på hotellet var nog den enda besvikelsen och som tur är så är Kretanerna väldigt stolta över sin mat, så inga  Engelskt anpassade menyer någon stans. Vi lyckades dessutom pricka in riktigt bra restauranger vid alla besök. Allt från The Olive Tree, Platanias Palace och Cosmos, till Nymfi Restaurant. Bland annat.
Men en sak som de flesta av restaurangerna serverade i överflöd (förutom efterrätt och Raki med varierande kvalitet) var just grekisk musik. Grekisk folkmusik tenderar att bli rätt tradig efter ett tag. Ett jäkla plinkande helt enkelt. (tack för den lugna cooljazzen som spelades på Nymfi).

Detta för oss osökt in på ett annat av favoritstoppen längs turistgatan, där man kunde rensa ut öronen från allt vad Bouzouki heter, nämligen rockhaket "Rock House". Trevligt ställe som spelade rockklassiker i parti och minut. Att man dessutom uppmuntrades att själv önska låtar var trevligt det med. Därtill kan man lägga verkligt trevlig personal och gott att dricka. Fick även en hel del tips som skall kollas upp av DJ:n. Extra plus att det fanns en bra variation på alkoholfria drinkar så att även 13-åringen kände sig riktigt hemma.
Det summerar väl i stora drag veckan på Kreta, så när som att det kommer en egen artikel om vinprovningen. 

Jo förresten, ett stort frågetecken uppstod även under resan. Denna Poster kunde man se överallt i trakten, men min brist på kunskap i det Grekiska språket gör att jag inte har någon aning om vad det handlade om. Det vi ser är en bild på en till synes ganska självgod gubbe i förgrunden och med tanke på frekvensen av upphängda affischer kan man misstänka att det rör sig om en populär figur. Tills man tittar lite noggrannare på figurerna i bakgrunden. Ser ut som en zombiehord på väg framåt, som utstrålar både förakt och äckel...??? Finns det någon vänlig läsare därute som kan upplysa mig om vad i helsike detta är så blir jag mer än tacksam.




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...