onsdag 27 april 2016

Dagens Musiktips - Serpent : Nekromant

Jag hade redan tidigare tänkt skriva en recension på Svenska bandet Serpent och deras platta, Nekromant, som kom i slutet på förra året, men livet och en massa annat kom emellan, så det blev inget.
Men efter att ha fått upp skivan på radarn igen så slänger jag ut den som ett dagens musiktips, för den är väl värd att lyssna in sig på. Och mer därtill, för det här är riktigt bra.


Du hittar den i all sin klassiska doom-glory både på Spotify och Bandcamp.






Facebook
Bandcamp
Spotify

söndag 24 april 2016

Polar'n Per - Lönelistan april 2016

Ondska med en blomma!
"Om du vill ha ett arbete illa utfört, betala lönen i förskott!", exakt så lyder ett italienskt ordspråk som jag fick lära mig när jag för massa år sedan jobbade utomlands på en anläggning strax utanför Milano.

Spader Ess lönekontor kommer lönelistan efter arbetet har utförts och denna månad finns det gott om ersättning för månadens trälande. Om förra månadens lista var omfattande med artister som stolt ville uttala sig om sina alster så är denna lista omfattande i fler dimensioner. Fan, vad det släpps mycket bra musik!

Det gör att jag lämnar låtar av favoriter som Volbeat och Zakk Wylde utanför listan... dom syns ju ändå! Kanske får jag anledning att knyta an till dem senare under året!

Lönelistan april 2016 serveras hur som helst här!

1) Throne of Heresy "Nemesis Uprising" (2016)
Här tonar de svartare tonerna upp från Linköping. Här finns varken Winnerbäck eller Ghost i influenserna, snarare Stockholms-dödsen och den melodiska dito.  Det här är hårt! Det här är vackert!

Det här är ett bra tips jag fick av Thomas Segerbrant, Kiitos!

2) Tribulation "Melancholia" (Steingrim Remix 2016)
Lutar man sig mer mot den norska svartmetsllscenens sound hittar vi till Arvika och en nysläppt EP på låten "Melancholia" och bandets tredje skivsläpp och fullängdare "Children of the night" (2015) från slutet av förra året. Jag gillar denna radiovänliga remix. Jag tycker att man hittat sin väg...

3) Long Distance Calling "Lines" (2016)
I Norge hittar man de tyska progressiva rockarnas nya sångare Petter Carlsen som anslutit till skivinspelningen efter Martin Fischers avhopp. Detta band tar ofta med sig lyssnaren på långa melodiösa upplevelser och placeras referensmässigt nära Medelhavet och grekiska proggrockarna i Wastefall (som faktiskt likt grekiska ekonomin lagts ner för att åter resa sig igen). För mig är det ingen tvekan om att de är roligare när sången är med. Smaka på denna hit och tyck till...

Det finns något som gör att progressiva akter tycks omformulera sig hela tiden. Jag tänker på svenska Pain of Salvation och amerikanska Queensrÿche, och kanske är det grunddefinitionen på progressivt, men det blir ibland lite förvirrat för musiknördar som jag... instabilt liksom. Det här är ändå en klockren låt!


4) Sparzanza "Uprising" (2016)
Brittiska Muse passar ju riktigt bra i denna fetare förpackning från Karlstadstrakterna runt norra Vänern i Kil. Jag vänder mig raskt till bandets gitarrist, Calle Johannesson, för att stämma av hur brittpoppen blev hårdrock...
"Vi gillar låten väldigt mycket och tänkte den skulle passa bra i lite hårdare tappning med Fredriks röst. Det är helt enkelt en hyllning till Muse, men genom Sparzanza-filtret! Vi har kört den live en gång och kommer säkert köra den fler gånger!"
Gnugga ögonen och kolla av omslaget, så fattar ni att det inte bara är ljudbilden som är fet! Ny platta ute!

Sparzanza -. Uprising (Singel, 2016)

5) Psykbryt "Vem Ska Ni Skylla På?" (2015)
I slutet av förra året släppte Psykbryt EP:n "Folk Som Klagar På Folk Som Klagar" (2015). Den heter så om några recensenter skulle klaga på den... och jag vill ju inte vara "Folk som klagar på Folk som klagar på folk som klagar" och det vill man ju inte...  Jag kontaktar Tobbe (Gitarr, Sång) för att berätta att vi tänkte köra låten i listan här på Spader Ess...
"Kul att du vill spela oss! Vi har spelat den några gånger live och lär göra det igen. Det är en ganska klassisk punklåt om att inte lita på politiker oavsett färg. Vi har ju mest skrivit anti-borgartexter tidigare, men den här riktar sig också till de rödgröna!"
Med andra ord är Psykbryt folk som klagar på politiker och det är ju en tacksam roll om man inte ser dem riktigt som riktigt folk...

6) Man.Machine.Industry "Let It Burn" (2016)
Urkraften "Berget" Bergman (Sång, Gitarr) är tillbaka med Man.Machine.Industry, Östkusten svar på Ministry. "Let It Burn" är en kanonsång som finns på senaste vaxet "Box Of Horrors" (2016)
"Let It Burn" är vår första singel/video från nya albumet, låten valde jag som singel för att den hade lite av allt, vilket Man.Machine.Industry ofta har i ett helt album. Tyngd, groove, melodi, fyllkörer och en mindre hastighet i break/solo. Den representerar kanske inte hela albumet men är en bra inkörsport till vårt sound tror jag. Videon är producerat utav Snowy Shaw´s basist Mojje Andersson, en superskön lirare som arbetar fort och effektivt och ger ett grymt resultat.
7) Metal Church "Killing Your Time" (2016)
Jag gillar Metal Church och deras tidiga klassiska sångare, speciellt deras andra sångare, Tim Howe som är tillbaka! Här är ett utsökt smakprov från bandets nya platta "XI" som jag förresten recenserade för nån vecka sen.

8) Tremonti "Dust" (2016)
Från staterna har det kommit mer nytt. Mark Tremonti (Gitarr, Sång, även Alter Bridge, fd Creed) behöver knappast någon presentation som gitarrist, men jag måste tillstå att han håller hög klass även på sång, där jag tycker han har en skön och egen ton!

9) Egon och den inre orkestern "Underhållning" (2015)
Vad är det med denne Mart Hällgren (Sång och allt annat)? Efter en period av ganska genomskinliga alster har Mart levererat en kanonplatta med De Lyckliga Kompisarna och nu med hans ego-projekt Egon och den inre orkestern... Här behövs ingen presentation, inga andra konstateranden än att det låter som sig bör och som Mart gör!


10) Face to Face "I Won't Say I'm Sorry" (2016)
Amerikanarna som plockat upp instrumenten igen gör det med en ny platta som jag håller som en av årets främsta i sin genre. Fan vad trallvänligt det är. Inte jätte-originella som band, men utvecklingen har gått från att låta Clash till att låta väldans mycket Bad Religion. Dom har hur som helst spänt bågen på nytt och skjutit av en riktig rökare till partyplatta som med varm hand roddats av Offsprings producent.

11) Caliban "Paralyzed" (2016)
Tyskarna i Caliban, namne med en av Uranus månar har sitt sound i modern metal. Det är otvetydigt, med ett riktigt bra driv och elaka arrangemang av körer och keyboard. Influenserna ligger onekerligen ganska nära svenska Soilwork och In flames... Det låter massor med Götelaborg!

12) Treat "Ghost of Graceland" (2016)
Jag blir så jäkla glad över det här släppet. Redan i pojkrummet rullade Treat och "Scratch and Bite" (1985). Visst hade dom sin skuggsida bakom band som Europe och till viss del 220 Volt, men nu är det dags att kliva fram i rampljuset på allvar! Den här låten är skitbra!


13) Lillasyyster "Tussilago" (2016)
I början av april recenserade jag Lillasysters senaste platta "4" När jag kontaktar bandet för att få en kommentar om låten får jag ett kort svar som även beskriver väl vad jag tycker om takdropp, ljusare dagar, tussilagos och vår;
<3
14) Subztain "Brothers By Choise Not By Blood" (2016)
Här har vi radiorock från trakterna norr om Stockholm i Upplands Väsby. Jag tror dessa snart kommer spela på större scener med detta album. Jag pratar med bandet och Marcus Wahlström (Gitarr) under deras release-kalas;
När vi spelare in skivan var det den här låten som vi kände representerade skivan bäst. Den blev titelspår och första singel. Vi har under inspelningen formats till en stark enhet. Låten handlat om just det!
15) Ben Harper "When Sex Was Dirty" (2016)
För mig finns det artister som visar en avig sida av något så som tex bröderna Coehen lyckas beskriva USA. Det finns artister som mer eller mindre träffsäkert träffar det där. Jag tänker på Pearl Jam's Eddie Vedder, Springsteen, Todd Snider och lite alternativrock, men bäst av alla på det är Ben Harper som i denna nostalgitripp till låt verkligen gör ett kanonjobb i att låta som ...ehe... en, det låter konstigt håll i er nu, omgivningsmedveten och nostalgisk Ace Frehley! Håll till godo! Det här är "Wow"!

Glöm inte att kommentarsfältet inväntar en kommentar... vad tycker du? Vad är "hot" och vad är "not"?

Lönekontoret at your service!

/Polar'n Per

Tidigare löneutbetalningar 2016:
Lönelistan januari
Lönelistan februari
Lönelistan mars
Lönelistan april

fredag 22 april 2016

Recension - Purson : Desires Magic Theatre

Det första intrycket som kommer över mig bara sekunder efter att ha satt på första låten på Pursons senaste giv, Desires Magic Theatre, är långsamt mörkt suggestivt sväng. 
Sväng med långsamt burleskt bensparkande i sammetsröda skumma lokaler enbart upplysta av fackeljonglörer. 
Det blir lite av en mental burleskklubb i gränslandet till Twin Peaks. Även nästa låt lutar åt det hållet, fast nu flyttar vi in oss i det progressiva cirkustältet. Tror att det till stor del har med blåsets kombination med orgeln att göra.





Även när vi sedan lämnar det burleska cirkustältet så hänger det progressiva elementet kvar. Det blir klassisk proggrock med tydliga Beatlespoppiga inslag väl förankrat i sent 60-tal, tidigt 70-tal. 
Det som känns som den tydligaste referensen, inte helt otippatn blir Jethro Tull, fast här med en sångerska bakom mikrofonen och där Jimi Hendrix kommer på besök då och då (särskilt i låten "Electric Landlady"). En svensk referens som dyker upp i huvudet är Ebbot Lundberg.

Skivan känns lekfull och busig, fast på ett gammaldags vis, men med en väldigt modern och snygg produktion. Som ett psykedeliskt experiment att försöka frammana svunna, oskyldigare tider.
Det sprudlar och är lika färgsprakande flummigt, precis som skivans snygga omslag. 
Gruppen lyckas med att väva både lätta och skira spetsmönster och tunga sammetsmantlar med en taktfast och gungande rockvåg krönt av jazzig coolhet, flöjtar, bombastiska orglar och lägg därtill Rosalie Cunninghams mörka lugna röst, som är både sval och het på samma gång.


All denna audiovisuella färgprakt måste givetvis belönas. 
Det blir ett fyrtal i ess. Gillade du förra plattan, The Circle And The Blue Door, så bör du älska den här. Skivan har tillräckligt många dimensioner för att bli en långvarig kompis på skivtallriken.
Spin on!



Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår:   Electric Landlady och The Windowcleaner
Skivbolag: Spinefarm Records
Release: 29:e April 2016

Facebook

söndag 17 april 2016

Polar'n Per går på releasefest med Subzstain

Subztain på Vinyl i Märsta
Att släppa en skiva är i vissa avseenden som att förlösa en baby. Det är något som vuxit fram under en tid för att senare släppas till allmänhetens beskådande. Denna baby ska placeras i så bra miljö som möjligt för att kunna växa sig både stor och stark, men man vet inte riktigt hur det artar sig...

Vad som driver ett band genom olika skeden varierar. Resultatet hörs i de plattor banden levererar och blir som små statut eller märken och bevis över bandets situation. Den kemi man upplever blir ytterligare påtaglig på scen. Skillnaderna i upplevelse är stora, men kan givetvis kompensera med duktiga och erfarna musiker.

Jag gillar releasefester för att det finns en stolthet över det som sker. Det finns en andaktsfull "röka cigarr"-känsla över tillställningarna. Det är därför ofta väldigt bra stämning på dessa kalas. Idag är inget undantag.

Dessutom finns det förväntan som reflekterar min första fråga till bandet. Vad kan vi i publiken förvänta oss idag? Andreas "Antz" Morling (sång), svarar;
"Vi kommer spela igenom hela nya skivan låt för låt ikväll!"
En baby ska födas, "Brothers by choice, not by blood" (2016)!
När jag träffar Subztain innan deras releaseparty på charmiga Vinyl i Märsta så märker man att bandet är fyllt av förväntan och att år av sökande efter den där perfekta groggen gett resultat. De verkar ha en jäkla sammanhållning som bekräftas av att man samlar hela bandet för intervju. Man har trevat efter kemin samtidigt som man är bevisat duktiga, drivna musiker vars huvudfokus ikväll ligger på de nya spår de levererat. Den som tvivlar över hur bandet ivrar inom musiken behöver inte leta länge för att hitta tex "Antz" som scenchef eller scentekniker på någon rockkryssning eller festival runt om i landet. Det är inom musiken killarna vill forma sin framtid och med nya plattan har grabbarna all rätt att ta sikte framåt!

"Antz", i bakgrunden Dennis!
På bandets andra officiella fullängdare, "Brothers by choice, not by blood" (2016) är det uppenbart att bandet fortsätter formas. In har man kallat veteranen Fredrik Isaksson (bas, fd Denied, Grave, Therion) vilket ska ge "Antz" möjlighet att fokusera på sång och där så behövs en extra gitarr. Det var under inspelningen i höstas som Fredrik anslöt.

Skivan är som brukligt i bandet skriven av "Antz" och Marcus Wahlström (Gitarr); Marcus utvecklar det;
"Antingen föds låten riffbaserat eller från sångdrivna arrangemang och det är därför ganska enkelt att höra vem av oss som bidragit med grundidén till en låt!"
Denna nya skiva är hårdare och mer kompakt produktion än bandets förra något spretiga "Conflict Solution" (2012). När vi pratar om denna nya produktion känner jag mig till freds med bandets resonemang kring sitt sätt att skapa musik, man märker att det här temat engagerar speciellt Marcus;

"Vi försöker numera pröva låtarna genom att ta ner dem avskalat, ofta akustiskt, för att känna efter om melodierna håller. Det blir väldigt tydligt då!"
...och mycket riktigt så sitter "Antz" framför oss på en barstol med en akustisk gitarr, och ett releasegigget bara 15 minuter framför oss. Han plockar avskalat riffen till plattans singel som också fått ge namn åt skivan, "Brothers by choice, not by blood".

Subztain strax innan de kliver på... Dennis, "Antz", Fredrik och Marcus!
"Antz" berättar att förra skivans titel (Conflict Solution) ganska väl representerade var bandet stod då. Det fanns kanske för många ambitionsriktningar och med denna platta har bandet svetsats samman, som nya singeln och albumtiteln "Brothers by choice,  not by blood" antyder. Bandets trumslagare Dennis Karhu och Fredrik nickar instämmande.

Exklusivt bjuds vi på ett avskalat framträdande av deras singel. Dennis spelar inledningsvis "knätrumma" och körar sen tillsammans med Fredrik samtidigt som Marcus lägger sin signaturstämma bakom "Antz". Det är något som jag direkt identifierar med det Subztain jag lärt mig uppskatta. När jag frågar om kommande gig svarar "Antz" att det offentliggörs på bandets Facebook-sida och hemsida;
"Vi har ju ett annorlunda upplägg jämfört med tidigare. Där runt 2012 spelade vi regelbundet på ställen runt Vallentuna och Upplands Väsby för att bygga någon form av lokal förankring. Det var så vi började, typ... Nu har vi ett alldeles nytt samarbete med ett management och det ska bli intressant att se var det tar oss..."
Innan den officiella releasefesten har man  värmt upp med gig på Gefle hårdrocksklubb (Gävle) och  Fight Cancer Gala (Stockholm). Man har dessutom haft möjlighet att testa enstaka låtar i höstas då man uppträdde på Harry B James (Stockholm)! Med några minuter kvar innan de ska "kliva på" bryter vi denna intervju. Bandet växlar fokus till hur pedalerna är inställda och till en oron över att "kliva på för sent".
"Vi är ju inte är tillräckligt stora för att göra en Axl Rose ännu!", skämtar Fredrik.
Subztain på Vinyl i Märsta 2016-04-16
Någon symbolisk minut efter utsatt tid drar bandet igång för de kanske 100-150 rockers som tagit sig till Märsta för ett rockkalas! De spelar plattan lojalt rakt igenom. Någon låt har fått byta plats, men de framför en värdig platta på ett värdigt sätt. Betyget, i form av reaktion från publiken, är så pass att man förutom planerade extranummer även lyfter fram kvällens bästa nummer ännu en gång. Spelningen avslutas med att jag får höra "Brothers by choice,  not by blood" en tredje gång... och jag är säker på att vi kommer få höra denna låt igen, både på radio och på scen!

Så bra är det här!

Bästa spår denna kväll är givetvis nämnda "Brothers by choice,  not by blood" (klippet nedan), men jag lyfter gärna fram "Forced to be brave" och "No giving up" som kväller starkaste leveranser.


Det är några låtar in i settet som bandet levererar som starkast och överlag är materialet baserat på starka melodier som passar bandets sångare som handsken. Trummorna sitter tight, bas och gitarr likaså ändå känns det ibland som bandet missar sin fulla potential, genom att de inte låter sig leka mer med tempo och temperament som skulle erbjuda mer dynamik i både settet och plattan.

Bra rock ska klättra!
Det är när jag hört deras charm avskalat och därefter får denna massiva show som det blir tydligt. På Vinyl ikväll levereras en riktig hårdrocksshow som periodvis flörtar i olika riktningar, men inte lika mycket som tidigare, och det glädjer mig att bandet med denna nya platta är mer konsekvent i sin musikaliska inriktning än tidigare.

Betyget på spelningen är en fyra ess (av fem) som tidigt i akten känns lite väl generöst, men som i settets helhet känns rimligt. Det är alltid en utmaning att leverera helt nya låtar för en nyfiken publik och det är sällan toppformen peakar när de ska förlösas. Några av låtarna kommer må gott av att spelas live några gånger. Någon av dem kanske inte heller följer med ut hela vägen på turné, men jag tror anspänningarna att förlösa något alltid lämnar några element att slipa på.

Kvällens extranummer (utöver avslutande "Brothers by choice,  not by blood" kommer från bandets förra skiva "Conflict Solution", det är utsökta "Hail my mistress" och "When can I leave". Kanske skulle bandet kunnat spränga in några lugnare tolkningar av deras gamla låtar för att ge settet mer variation, jag skulle personligen gärna hört något från "Antz" första demo, "Subtopia" (2009), men det är som sagt för att fira nya skivan vi samlats på Vinyl i Märsta och det är dessa nya låtar som ska presenteras. Hårdrocken från Upplands Väsby norr om Stockholm förväntas alltid leverera skönsång och energi... det finns det gott om, med andra ord är det svårt att inte ta till sig detta band!

Subztain har tagit ett nytt kliv. Frågan är hur långt det kommer nå? Frågar du mig så etablerar sig grabbarna på en helt ny nivå under detta år!

/Polar'n Per

PS. Skivan kommer recenseras senare i en egen artikel.

Tre starka kort med Subztain:
1) Potentialen!
2) Kulturbärare av melodiös hårdrock från trakterna runt Upplands Väsby
3) Riktigt bra musiker!

Mer om Subztain:
- Spotify
- Facebook

Se Subztain:
2016-04-23 Plektrum Bar, Örebro
2016-04-29 Gumpels, Bollnäs
2016-05-03 Roq, Odenplan

Foto:Jessica Mann

fredag 15 april 2016

Spader Ess Tänker Högt om Ulf Lundell Vs. Kivik art center

Nu hamnar vi lite utanför rockens ramar, även om det finns en del beröringspunkter.
Ulf Lundells fight mot Kivik art center fortsätter, idag med en lång och i mina ögon välskriven inlaga från Ulf på Aftonbladets kultursidor. Var man än står i denna fråga, så måste jag nog ändå säga att det är både en viktig och intressant fråga.



Grundtanken med KAC är precis som Ulf konstaterar väldigt god, rent av spännande. Jag tycker verkligen att konsten är viktig. Jag tycker även att konsten måste få spelrum och vara fri. Precis som yttrandefriheten. Men som med yttrandefriheten, så finns det lite gränser.
I det aktuella fallet så är jag inte riktigt med på att det handlar om konst. Arkitektur och design kan jag utan tvekan om hålla med, och det kan givetvis klassas som konst ibland, men fasiken vet i det här fallet. Skulle kanske kunna sträcka mig till utsmyckning även om det är hiskeligt fult (men man kan ju inte alltid lyckas).
Hur detta sedan skall attrahera en allmänhet, det vet jag inte riktigt, men jag har ju inte varit där heller. Det kanske är helt fantastiskt, men på det jag sett får jag inte riktigt någon lust att sätta mig i bilen och köra 60+ mil för att se det. Det väcker ju tankar och debatt i alla fall, vilket är en av konstens uppgifter, men jag vet inte om det alltid räcker.

Men till grundfrågan, om något är konst, så är tydligen att man inte behöver följa normen om tex. byggnadslov. Vilket gör det hela lite spännande. Av vem och hur avgörs om något är konst? Om man har ett hus i ett villaområde så kan det behövas byggnadslov för att måla om det, om det är allt för stora förändringar som görs. Men om jag låter en konstnär måla det i riktigt grälla färger, är det då ok, för att det är konst? Även om grannarnas ögon svider? Om jag därtill lägger en ljud och ljusinstallation? Kanske blandar in lite homoerotik med religiösa undertoner? När blir det störande nog att vara oacceptabelt? När får man kräva att något tas bort även om det anses vara konst? Passar all konst överallt? Varför får Lars Vilks "Nimis" stå där den står, men hans teckningar rondellhundar plockas ner? Konsten ger som sagt upphov till fler frågor än svar. Och det kanske är så det skall vara...

Men så är det ju lätt för mig att raljera, jag bor ju nära, ett för allmänheten fungerande konstcenter, Edsviks Konsthall. För Ulf återstår det att se om det blir ett korståg, eller en Don Quijotisk kamp mot väderkvarnar.
Själv pysslar jag lite i gränslandet, med mitt träsnidande och tecknande, men jag får nog hålla mig inom ramarna för slöjd och hobby helt enkelt. :) Blir nog bäst så.

Polar'n Per tipsar om en cool fan-made video Faith No More - Superhero!

Ibland är det bara att luta sig tillbaks och njuta! Är det inte något speciellt med dessa hem-snickrade videos. Det är något rituellt som bärs fram som barnens pyssel innan påsk, ni vet när man bara smälter av värme!

Så måste det kännas när man som "rock star" får en fan-made video som denna gjord till sin ära!

Här är Faith No More och låten "Superhero" (2015)!

/Polar'n Per

torsdag 14 april 2016

Rocken i en bild - Ebba Grön - Ung och Sänkt!

Ebba Grön - Antirock (1978)  - Foto:Stefan Åker
Soundtrade Studios i Stockholm, där bl a Gary Moore, Rammstein och Europe har spelat in, hänger denna singel på väggen... "Anti-rock" (1978) med Ebba Grön!

Soundtrade Studios har varit hemvisten och startpunkten för mycket bra musik genom åren. Minns ni t ex musikprojektet Swedish Metal Aid (1985som spelade in en singel för att ragga stålar till Etiopien och hjälpinsatser där.  

Japp, det här är samma studio där den spelades in och det var behövande och betydelsefulla 50 000 plattor de krängde, med intäkter som oavkortat gick till ädla ändamål i en tidsålder där man ville hjälpa till!

...men kanske är ändå Ebba Gröns "Antirock" den (enligt mig) viktigaste produktionen för svenska musiken förra seklet. Där spelades den in, där mixades den (under tre timmar) och där startade alltså den upptäckta delen av den första svenska punkvågen!

Hur som helst... Ebba Grön "Anti-rock"! B-sidans "Ung och Sänkt" (bakom A-sidans "Profit") drogs igång med en rivstarten och textraderna...
Jobbar som fan
Får ingenting för det, vilken jävla framtid
Allting ökar i vinst i svinens lönekuvert
Försöker stå ut,
Hålla mig stark,
Men det går inte
Nej, det är så jävla svårt!
Å jag ser ingen ljusning... 
Jag e ung och sänkt!
Strax under två minuters riktig magi! Precis som den som hänger på väggen i Soundtrade Studios.


/Polar'n Per

Polar'n Pers guldkorn "Minns ni Thomas Rusiaks låt Spinning?"

Minns ni Thomas Rusiak, mannen som släppte plattan Magic Villa (2000) där han gjorde en cover, Hiphopper (2000), på Teddybears STHLM:s låt "Punkrocker" (Rock’n’Roll Highschool, 2000) och etablerade någon variant av "cross-over" mellan rock och ...ehe... typ Petter (som han samarbetade mycket med)!

Jag fick upp ögonen för Thomas Rusiak genom brorsan och fascinerades av att han vann en Grammisen för "årets nykomling" samt "årets manlig pop/rock" före ingen mindre än Håkan Hellström.

Ja, jag vet att det ligger på gränsen för att platsa i en rock-blogg (om ni ska bedöma mig innan ni läst vad jag har att säga...), men jag kan inte hålla mig...

Det här svänger så jävla bra!

Jag tänker på första singeln "Spinning" från plattan "In The sun" (2003) som är så jävla indierock att jag bara gapande kunde masa mig iväg till skivbutiken.


Jaja, här är ett riktigt guldkorn till låt hur som helst! ...eller hur?

/Polar'n Per

Tack, till Aftonbladet för att ni påminde mig om honom igen.

onsdag 13 april 2016

Polar'n Per recenserar Metal Church platta XI

Metal Church - XI (2016)
Tillbaka på sång är Tim Howe. Hans bitskt arga stämma är precis så jag vill ha Metal Church serverade om jag själv får välja. Inledande "Reset" sätter av där jag ganska omedvetet lämnade bandet någon gång i mitten eller slutet av 90-talet.

Bandets storhetstid sammanfaller med denna period där jag ofta fick känslan av att bandet hölls tillbaka och samtidigt surfade med i Metallicas bakvatten. Dåvarande gitarristen John Marshall (fd Metal Church) var gitarrtekniker åt ingen mindre än Kirk Hammet och täckte för James Hetfield efter missödet med pyroteknik i Montreal '92. Under samma spelning där Metallicas gig olyckligt kortades, startade Axl Rose upplopp under Guns'n'Roses gig och inledande Faith No More framstod som det normalare av dessa band.

Jag gillar Metal Church. För mig är de en naturlig del av Bay area-rocken, även fast de senare omlokaliserats till Aberdeen (Washington, US). Jag fascineras över att de i tidigt 80-tal refuserade Lars Ulrich (trummor, Metallica) som provspelade för bandet.


Åter till plattan. Låtarna "Killing Your Time", "No tomorrow" och "Shadow" är helt klart favoritlåtar på skivan som håller hela vägen med några få undantag. Låt mig gnälla på lite detaljer...

Tre spår på rad "Signal Path" och "Sky falls in" och "Needle & Suture" är låtar som hamnar på minuskontot endast för att de tonas ner istället för att avslutas som riktig rockenjävlaroll ska. Kanske är jag kinkig, för det är i övrigt helt OK spår, bra låtar, men när otyget att tona låtar återkommer känns det som en arbetsmetod för att slippa jobba klart låtarna som i övrigt är goda hantverk. "Soul Eating Machine" är enda låten som får OK i greppet med sin producerade nertoning, en låt som för övrigt osar Judas Priest.

En produktionsdetalj till som jag stör mig på, men inte ogillar lika mycket som att tona låtar är när sångaren lägger stämmor på sin egen sång... eller som i "Shadow" när han nästan sjunger duett med sig själv... Det låter schysst som fanns,  men inte rätt!

För det är snyggt! Skitsnyggt. Precis som man förväntar sig av bandet. Men med dessa störningar i kraftfältet får mina sinnen svårt att belöna plattan med mer än tre starka ess (av fem), även fast jag hör att plattan har potential att växa!

"It Waits" är en låt jag fastnar för, med klassisk berättarteknik ala Metal Church och gitarrsolo som snyggt ger låten en extra dimension och rymd... Sa jag att även denna låt tonas ner?

"Suffer Fools" är den kanske rakaste låten på plattan. Det är bra metall. Snygg gura. Trallvänlig refrängtext. Helt enkelt en kanonlåt ämnad för scenerna... och jag hoppas jag får chans att se dem turnera med den här plattan!

Fan, vad jag gillar Tim Howes hårdrockspipa. Nedan finns ett klipp med en pudelrockigare Tim i "In Harm's Way" (1991). Jag har en känsla av att jag var lite väl snål i mitt omdöme...



/Polar'n Per

Tre starka kort med Metal Church:
1) Riktig hårdrock
2) Tim är bandets bästa röst, även fast jag älskar plattorna "Metal Church" (1984) och "The Dark" (1986)
3) Fan, ännu ett vax med klassisk hårdrock... Det här rockåret ser ut att arta sig!

Metal Church platta "XI"
...på Spotify

Dagens Musiktips - Liz Sipper : Fancy Boy

Ibland behöver inte musik vara mer än ett oförklarligt sug i ryggraden. Något obestämt som gör att man får ett leende på läpparna och ryckningar i foten. Det behöver inte alltid vara innehåll och/eller underfyndiga djuplodande dolda budskap till intrikat progressiva låtar på 12 minuter och lika många taktbyten.
Ibland behöver det bara vara lite Balls out Rock n Roll. Som i fallet med Liz Sipper : "Fancy Boy". Det svänger, katten, det svänger.



Facebook

tisdag 12 april 2016

Polar'n Per spekulerar om Guns'n'roses

En av rockvärldens snyggaste loggor?
Vårens grej måste vara att Slash och Axl Rose åter står bredvid varandra på scen. Det ingen trodde var möjligt tycks ske. OK kanske inte i den omfattning jag velat se med Gilby ClarkIzzy Stradlin och Steve Adler. Izzy och Clark vill inte och Adler kan inte.

Jag antar att situationen var samma med Slash och Axl. Slash ville inte pågen av Axls egocentriska diktatorsstil och Axl kunde inte med sin destruktiva livsstil kombinera detta med någon som kräver med av sina bandsamarbeten.

När Axl nu åter står där på scenen tror jag han gör det med ultimatum från Slash. Det är att Axl skärper sig. Det är att Axl fokuserar på musiken, inte all sikt runt om. En annan del jag personligen kan anta är att Axl inte vill se sin karriär med ett hittepå-Guns sänkas snabbare än en Pearl Harbour-flotta på Hawaii. Något han bidragit till kilo efter kilo och med år efter år av improduktivitet.

Jag antar att det bara är band, dvs maskiner och konstellationer typ Metallica som kan överleva år efter år utan platta. De kan turnera nytt vax. De kan turnera nostalgiska hyllningar till enskilda vax. Det kan inte Axl själv. Det kan inte band som komponeras av legosoldater. De vill ha betalt. Att repa är ett jobb. Att stå på scenen är målet. Annars dör deras erbjudande och attraktion att ragga nästa jobb. I dagens musikindustri måste detta respekteras, hur mycket man än kan romantisera om att musiker skulle ställa upp för ett högre kall. Det är inget konstigt med det!


När jag nu ser detta reducerade Guns'n'Roses och vad som händer slås jag av fler saker...

1) Är det största som hänt bandet att Slash och Axl åter delar scen? 
Ja, kanske, men personligen tror jag Clark och Izzy är viktigare om ambitionen är ett nytt möjligt vax. Matt Sorum håller jag däremot som bättre trummis och som roligare alternativ än både Steve Adler och Frank Ferrer, som trummat med Guns'n'Axl'Roses sen 2006.

Alla minns urkraften som bandet representerade. Kolla klippet ovan om ni tvekar eller inte minns!

2) Kan de verkligen samsas? 
Ja, kanske. Det har gått många år sen stridsyxan var höjd. Kanske läker tiden alla sår, men jag har svårt att se Guns'n'Roses som Slash enda satsning. En terrorbalans är nog vettig där Slash spelar med sitt på ena kanten. År av improduktivitet är inte hans grej längre även fast det inte verkar vara världens mest stressade herre!

3) Handlar detta bara om folkhälsa? 
Ja, kanske. Både Slash och Axl verkar lagt den värsta tonårsfyllan bakom sig nu. För varje kilo som lämnar Axls kropp ökar förmågan att låta bra på scen igen. Jag tror det handlar om fysik för den mannens del. Både vad gäller scenspråk och sång. Den misär vi sett senaste åren hoppas jag ligger bakom.

4) Håller då detta spektakel?
Ja, kanske. Jag tror det är ett experiment som pågår nu. En repning som bara kan resultera i bokningar på global nivå... om dom står ut med varandra.

5) Håller Axl Rose sång i längden?
Ja, kanske. Det är bara han som kan bevisa det. Det är en anspänning jag tror få förstår hur jobbig den är att hålla den tonen över flera månader. Framförallt i det skick han är, kolla bara på dekadensens Vince Neil... Jämför med vältränade Bruce Dickinson... Say no more! Lyssna på klippet nedan för att höra den kritiska sidan av röstutvecklingen...



6) Hur bra är då det här?
Ja, jag skulle vilja påstå att det finns ett uppdämt fokus på bandet som bara prestige kan förstöra. Om jag fick göra en "Some Kind Of Monster" del två eller en dokusåpa värd namnet är det här temat. Guns'n'fucking'Roses.  Ett vansinnes rosenrasande rosornas krig eller en feelgood-nostalgitripp som är värd att dokumentera... eller hur?

Jag måste säga att klippet nedan från för några dagar sen i Las Vegas är mycket lovande om dagsformen, även fast Axl skadat benet och sitter i Foo Fighters-tronen som skänkts av Dave Grohl... Se själv, vad tycker ni?

/Polar'n Per


måndag 11 april 2016

Polar'n Per tipsar om Tool!

Jag vet inte vad ni gör på kvällarna, men här får ni ett tips från mig! Här får ni efterlängtade och fantastiska Tool i ett klipp från i januari (2016-01-16, Tulsa, US) tidigare i år...


Bandet som enligt rykten ska följa upp deras senaste vax "10,000 Days" (2006) avslöjades förra året att "spela in nytt" av ingen mindre än Mikkey Dee (Trummor, fd Motörhead, King Diamond, Dokken) i samband med att Tools gitarrist Adam Jones (Gitarr)postade en kortare film på sin Facebooksida där Mikkey knatar in i ett studioutrymme där bandet sitter och frågar nämnde Adam vad han gör och får svaret att han arbetar på “Some Tunes!”

Jaja, luta er bakåt och gör måndagskväll bättre än den förtjänar... Här är Tool!

/Polar'n Per


söndag 10 april 2016

Polar'n Per växlar några ord med Charlie Granberg i Hellsingland Underground

Hellsingland Underground - "Understanding Gravity" (2016)
Jag pratar med Charlie Granberg om Hellsingland Undergrounds senaste och fjärde platta "Understanding Gravity" (2016) som släpptes första april tidigare i år och om hur bandet utvecklats genom åren. Charlie svarar att man hittar nya former att arbeta hela tiden. "Jag antar att det är så man lär sig?", säger han frågande och skrattar.

Bandet som gått från att mer eller mindre vara ett soloprojekt när den första självbetitlade platta släpptes "Hellsingland Underground" (2008) till att vara en fullbandsakt idag har avkrävt denna kapellmästare sina förändringar. Han återkommer till nya skivan "Understanding Gravity" när han fortsätter, "Ja, verkligen!", säger han och inleder att kommentera låten "Earth's gonna shake" (videoklippet nedan) som exempel, "Den är skriven av både mig och Mats Olsson (gitarr), och så är det på fler spår på plattan. Det har blivit så att jag skriver mer och mer med bandet, vi är ju ett band idag så det är logiskt! Allt rör sig och utvecklas..." Han fortsätter efter en stunds paus, "Temat på plattan är ju, som du kanske förstått, att allt förändras och vi är ett av många bevis på det..."


För det har inte alltid varit så. I begynnelsen var alltså Hellsingland Underground nästan ett soloprojekt när första vaxet lossades. Bandets andra platta ”Madness & Grace” (2010) släpptes via en sk "distributionsdeal". Jag gjorde mycket själv då med, bl a omslag planering etc, men i och med att bandet formades så krävdes mer engagemang av medlemmarna. "Det fanns entusiasm, men det kanske inte den erfarenhet som krävdes...", säger Charlie och det går att höra uppriktigheten i hans röst.

På bandets tredje platta ”Evil Will Prevail” (2012) gick samarbetet vidare via ett produktionsbolag som även hade management för bandet under en period. Erfarenheterna som präglat de senaste åren är enligt Charlie självrannsakan, åtminstone för sin egen del. "Vi, eller jag, har onekligen avverkat en och annan kollega, så det har ju behövts!", säger han och behöver knappast förklara att det är en bransch som kan vara lika etsande i samarbete som det kan vara lätt att samarbeten går i andra riktningar... "Jag tror varken vi eller dom var nöjda med utfallet. Kanske var vi för otåliga, jag vet inte? Men även fast man i efterhand skulle velat göra saker annorlunda om man haft chansen... så står man ju där man är och det är därifrån man kan fortsätta... inte från någon annanstans om man vill vara realistisk!", säger han med allvarligare ton och kommer åter igen in på denna fjärde och senaste fullängdares tema.

Charlie Granberg
Personligen tycker jag (Polar'n Per) att bandet presterat en av sina bästa album i denna senaste "Understanding Gravity" och förra plattan ”Evil Will Prevail”. En skillnad från förra plattan är nu att bandet inlett samarbete med både skivbolag och åter skakat liv i den gamla distributionsdealen.

Man har ett antal bokningar i Danmark (som genomfördes i anslutning till skivsläppet), men även senare i Spanien och på hemmaplan i Sverige. "Vi kommer ha release-partyt på Katalin i Uppsala, senare i maj (2016-05-13) och har bokning på anrika Majorna i Göteborg!", "Vi firar ju 10-årsjubileum och det måste ju firas, så vi får se vad vi hittar på!", Charlie fortsätter, "Sen får vi väl köra på tio år till? ...och lära oss ännu mer av alla hinder på vägen!"


Samtalet med Charlie avslutas med att vi pratar om senaste videosläppet "As Dreams Go By" (videoklippet ovan), lite löst om Charlies konstutställningar och om musikscenen generellt... men jag kan inte släppa att det kommer hittas på mer av detta band vars inspiration finns i både Hällsingebygden och kanske svårtytt i folkrock och band som Perssons pack och det gamla kultbandet Traste Lindéns Kvintett men även i mer långväga och självklarare akter som Allman brothers, Lynnard Skynnard och annan "Southern rock", men Charlie nöjer sig inte där "Bob Dylan är en idol, och förresten även numera Bruce Springsteen, även fast jag försökt värja mig! Det finns något med singer-songwriters som jag är svag för!", och jag kan bara hålla med!

Jag skulle kunna sitta i timmar och surra, men natten har tyvärr sina begränsningar... Det är dags att korta av!

/Polar'n Per

Tre starka kort bland musikaliska spelfilmer enligt Charlie;
1) "Spinal Tap", fast det är väl allas favoritfilm?
2) "The Doors", som man kan se om-och-om-igen...
3) Mest trivsam är nog ändå "Almost famous!", fan, den är bra...

lördag 9 april 2016

Polar'n Per recenserar Lillasysters platta 4

Lillasyster - 4 (2016)
Fan, vad nöjd jag är med "LOK:s nya" platta med Lillasyster. Från första riff och trumtakt vet man vad man får från göteborgarna i Lillasyster, det blir övertydligt när sång och text kryddar upp helheten så som den karaktäristiskt gör för detta band!

Lillasyster bytte skepnad från att vara Rallypack med både engelska och svenska texter till att återta det helsvenska formatet som LOK gjorde så bra. Bandets Martin Westerstrand (sång) och Daniel Cordero (bas) är de kvarvarande medlemmar från denna tid med LOK, men prägeln från den tiden som definierar Lillasyster är 100%. Martins sång är bättre än någonsin på den här plattan!

Den största skillnaden är att bandet mognat utan att kompromissa på testosteron och rak leverans! Möjligen är det i texterna det märks, det är liksom en logisk förlängning, inte något omdefinierat!

Här får ni en genomgång låt för låt!

Inledande "Ej till dig" är en typisk öppning som vandrar lyriskt på svenska genom motsägelser. Refrängen "Den här låten är ej till dig!" kommer eka genom publiken och ger mig den där känslan av välbehag som en platta ska öppna med.

I "Bruten Stålman" visar Martin sin talang för svenska språket och hur han vrider och vänder på mänsklig sårbarhet med maskulin råstyrka! Det är en grym låt som utan sin text och framförande/sång skulle vara betydligt mer medioker även fast det ligger så mycket snygga arrangemang i låten. Han har något extra, denne ordkonstnär!

Det är i avspänt/helspänn, rim och takt Lillasyster är bäst! Plattan överlag är betydligt mer vuxen än denna låt! Skönt att höra den gamla lite lättsamma delen av bandet. I tredje spåret "Skål" skapar man en partylåt som åtminstone kommer rulla i min Spotify-lista då festligheter ska tonsättas framöver. Referensen till Svullos "För fet för..." ...just saying! Nedan följer deras nästan dagsfärska video.



I "Mörk Materia (Som Ler)" tas vi tillbaka till "Stänkskärmar"-eran med LOK. Jag behöver inte säga mer än att här svänger det grande muchos och att gitarren ligger som en signatur över LOK:s koncept!

Singeln 'Krossat glas" kanske är den låten som är "mest Lillasyster". Det är en snygg låt som känns jäkligt modern i sin tappning. Jag gillar det jag hör och faktum att en singel inte nödvändigtvis är en plattas bästa spår är tydligt här... även fast det är en riktigt bra låt! Denna låt var första singel från plattan.



Favoriten på plattan är "Tussilago". Det är vår i luften. Vackert och fult blandas formidabelt med tempo- och tempramentsväxlingar. Det är enligt mig kanske den bästa radiocatchiga hårdrockslåt som gjorts på svenska sen Rallypacks "Traktor" (Sod Off, God! We Believe in Our Rockband, 2004) och LOK:s fantastiska "LOK står där dom andra faller" (Naken, blästrad och skitsur, 1999)

"Vi kommer alltid hata dina barn" är även den typiskt Lillasyster-provokativ. Jag har svårt att värja mig för raderna av ord som läggs ut som rytmer. Det här är klister i hitlistan!

"Städer i brand" är en låt som kommer ha bra driv live! Det är en energisk rackare till låt.

"Trappramlaren" är plattans roligaste låttitel. Låten står sig ändå som en av de allvarligare låtarna på plattan textmässigt. Jag gillar hur bandet snyggt broderar ihop renare partier med stycken av mer sammanvägda instrumental närvaro! Sticket är grymt efter refrängen!

"Detta är mitt rop på hjälp" är en halv-akustisk upplevelse som sticker ut från bandets i övrigt homogena platta. Här är en vacker låt inklämd bland massa machoattityd igen. Precis som i "Bruten Stålman" bär texten låten, men här kommer även stråkar och cello att krydda plattans avslutning! Bra låt!

Det är dags att summera!

Plattan drar fyra stark ess direkt på giv (av fem möjliga) och jag vet att jag har några byten på mig att dra ett sista femte ess till min hand! Här finns inget att maska. Inget att dölja. Det här ska spelas...

Fråga mig om en månad... Antingen sitter femman klockrent, eller så sitter jag fortfarande med ett fånigt leende trygg med detta fyrtal i betyg. Lillasyster levererar en solklar 4:a med sitt senaste vax "4"... det är inget konstigt med det!

Har ni inte fattat hur bra Lillasyster är innan så är det dags att ge bandet en chans!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Lillasyster:
1) Det är jäkla schysst med svenska texter
2) Hårt och bra
3) Funkar kanon live


torsdag 7 april 2016

Kvinnor och hårdrock -Spaderdotter

Jag älskar hårdrock, och det är ingen hemlighet. Jag älskar den råa kraften i musiken som utan att egentligen säga något får en att känna så mycket och jag älskar hur musiken kan knyta ihop oss med varandra. Det blir en direkt länk mellan andra som delar samma musikintresse. Det kan ju stundtals bli en ganska elitistisk atmosfär, vilket egentligen inte stör mig speciellt mycket, men det kan nog säkerligen upplevas som väldigt hårt för andra. Men det finns saker jag inte älskar med hårdrocken. Det finns faktiskt saker jag starkt ogillar. Jag ogillar hur hårdrocken så enkelt kan exkludera kvinnor och förminska de tills de bara blir en skugga i bakgrunden.

Vi kvinnor har ju tyvärr genom historien ofta fått stå i skuggan av männen trots att vi är precis lika kapabla som dem. Därför ska jag idag skriva om några av de fantastiska kvinnorna inom hårdrocken som inspirerade mig att börja med musik och att alltid stå på mig oavsett vad någon säger om mitt intresse och passion. Jag kommer också att inkludera mina egna upplevelser från min vardag om hur man som kvinna kan bemötas av andra inom hårdrockscenen.

Listan på duktiga kvinnor inom hårdrock kan göras mycket lång, men jag ska försöka begränsa mig något och bara fokusera på de som ligger mig varmast om hjärtat.

Jag börjar med gudinnan av kaxig hårdrock som inte bryr sig ett skit om sitt rykte. Jag pratar förstås om Joan Jett. Joan har varit i branschen länge nu och klev in i den innan hon ens var 18 år gammal. Hon sjöng om att hon ville vara där killarna var, och att hon älskade att leka med elden. Musiken i sig kanske inte var så fantastiskt nyskapande, men det faktum att hon, Cherie Currie, Lita Ford och de andra i The Runaways var unga, minderåriga tjejer som vågade kliva upp på scenen och spela något annat än akustisk finmusik, det om något var nyskapande och skandalöst. Joan Jett har jag alltid sett upp till för att hon gått sin egen väg och aldrig ursäktat sig för det. När jag för 12 år sedan (då 8 år gammal) bestämde mig för att jag ville börja med musik så var hon en av mina stora inspirationer. Inte skulle jag spela någon tråkig akustisk gitarr och vara söt. Jag ville spela elgitarr och vara tuff, och så blev det.


Kliver vi vidare in till det fantastiska 80-talet så hittar vi Doro Pesch. Hon behöver knappast en närmare introduktion för den inbitne hårdrockaren då hon kommit att bli en stor figur i detta sammanhang. Till skillnad från The Runaways som endast bestod av tjejer så var Doros band bestående av män och hon den enda kvinnan. Trots detta så kom hon att bli det vi förknippar med Warlock. För min del är det för hennes röst som klarar både låtar med en hel del power men samtidigt mer finstämda ballader. Doro kan klara allt. Tyvärr kanske många andra, i synnerhet män ser på henne som den sexiga frontkvinnan klädd i läder som var alla killars dröm på 80-talet ihop med Samantha Fox och Lee Aaron. Doro är stenhård och man kan absolut inte förneka att hon gjort mycket för genren.


Går vi istället vidare till nutid så har vi en av mina personliga favoritröster i Jessica Thoth. Hon är naturkraften från Jex Thoth som tagit doom-genren med storm. Jessica är ganska anonym av sig, vilket märks tydligt när man ser Jex Thoth live. Fokusen ligger inte på henne utan på att förmedla en känsla i musiken. Och det är något hon verkligen lyckas med. Får du någonsin chansen att se de live så ska du ta den! Du kommer vara som i en trans. Här är ett fantastiskt bevis på att kvinnor verkligen kan!


Jag tänker inte ta upp fler kvinnor just i detta inlägg då det redan blivit ett ganska långt inlägg, och jag vill inte riskera att ni tappar intresset. Jag behövde ventilera den arga feministen inom mig som är trött på att alltid behöva bevisa mig. Bevisa att jag är här för musiken och inte för att se på snygga män på scenen. Jag kan inte ens räkna på fingrarna alla de gånger jag fått frågor om jag verkligen gillar vissa band. Svarar man ja på den frågan så kan man vara säker på att man får tusen följdfrågor om vilka medlemmar som är med, vilket album som är bäst och så vidare. Dessa frågor hade aldrig ställts till en man som lyssnar på hårdrock för att vi inte ser det som något udda att en man tycker om något som är hårt, rått och kontroversiellt. Kom ihåg att du aldrig ska behöva bevisa dig, skit i varenda en som ifrågasätter ifall du faktiskt är genuin. Don't give a damn about your bad reputation och njut bara av allt som är så fantastiskt med hårdrocken.

//Spaderdotter

Recension - Bad Acid : Revelations Of The Third Eye

Från Nyköping dyker det då och då lite nyheter som letar sig in under skinnet och stannar kvar där. Framför allt då Mamont, som ligger mig varmt och fuzzigt om rock hjärtat sedan tidigare. Vilket gör att när det nu kommer ännu ett debutantgäng därifrån som dessutom har medlemmar från ovan nämnda Mamont, ja då är det inte helt utan att man triggar igång lite extra.

Bandet i fråga är Bad Acid som nu nyligen släppt sin blytunga debut, Revelations Of The Third Eye
När skivan åkt in i spelaren så flyter, nästan sipprar, stenhård men samtidigt smekande fuzzig Stoner ut ur högtalarna. Nu visste jag det givetvis redan innan, men den största skillnaden mot tidigare nämnda band som sticker ut är självklart att Bad Acid har en kvinnlig frontperson, Simona Mignola. Och det är klart att det sätter sin prägel. Simonas starka och smekande pipa blir ett bra komplement till den suggestiva grund som bandet lägger och tillsammans väver dom en skön och snyggt psykedelisk musikmatta. Vill man så kan man se dem den 30:e April på Oziums nya minifestival.

Detta är en riktigt schysst debut. Det är bara att konstatera att Ozium Records hittat ännu en skön akt i Bad Acid. Och vad än bandnamnet förmedlar, detta är ingen dålig syra, snarare djäkligt bra, så följ med på en tripp signerad Bad Acid. 
Betyget blir en mycket solid 3:a av 5 möjliga och en stor dos med tillförsikt inför framtiden.







Sammanfattning:
Betyg 3+/5

Favoritspår:   Heavy Lies The Crown
Skivbolag: Ozium Records
Release: 2016


Facebook

måndag 4 april 2016

Recension - King Buffalo : Orion

Det har varit en lång väntan men Äntligen är den över.
King Buffalo har släppt sin första fullängdare, Orion.
Visst, sedan man lade ner Velvet Elvis, så har vi fått både en genial demo och en både snygg och otroligt bra split EP tillsammans med Svenska Lé Betre.
Visst, det har varit en viss tröst under tiden, men är man som jag, totalt såld på bandet, är inte ens för mycket tillräckligt nog. Demon har dessutom varit en ständig följeslagare sedan den landade i min spelare och hittills överlevt varje gång det behövts rensas bort musik på grund av platsbrist.







Självklart medför så högt uppskruvade förväntningar risker. Tänk om man inte gillar det som kommer? Men precis som på demon så presenterar grabbarna i bandet en otroligt välskriven och snyggt producerad musikalisk resa. En resa som absolut var värd att vänta på.

Allt som oftast så ligger sången och melodin som en sval, melankolisk och återhållsam filt över musikens monotona, suggestiva aggressivitet. Tillsammans bildar dom ett återhållsamt kaos av meditativ utforskande.  Att ligga i mörkret och lyssna på King Buffalo blir som en resa både bort och in i ens eget inre.
Måste jag jämföra detta med något annat för att ge en bild till den som undrar, så kan jag nog bara tänka på ett Pink Floyd på steroider.

Skivan växer för var lyssning och jag kan bara dra en lättnadens suck och dela ut det där extra esset. Det blir full pott, 5 ess av 5 möjliga. Och därmed ännu högre förväntningar inför nästa platta, som jag hoppas inte dröjer allt för länge innan den dyker upp. För jag vill bara ha mer. Mycket mer. Jag är övertygad om att även denna skivan kommer att existera på mitt minneskort längre än de flesta skivor. Helst skulle jag vilja ha den på vinyl för att riktigt kunna rå om den.

Sammanfattning:
Betyg 5/5

Favoritspår:  Sleeps On a Vine och Kerosene
Skivbolag: Osignerade (Skam!!)
Release: 15:e Mars 2016


Hemsida
Facebook
Bandcamp
 

fredag 1 april 2016

Recension - Toseland : Cradle The Rage

De var inte så värst länge sedan jag gav en liten snabbrecension på en Toseland platta och så är det dags igen.

Det enda jag kan säga är väl egentligen att den nya plattan är bättre än den förra. Tror jag. För ärligt talat, jag lyssnade inte så värst många gånger på den inför recensionen och absolut inte någon gång därefter. Den var lite för intetsägande och föll mig inte alls på läppen.

Och även om den här känns bättre så kommer det nog att bli samma resa igen. Det finns allt för mycket bra musik som passar mig bättre för att jag skall orka bry mig. Men jag tror att James Toseland är nöjd ändå, då dom i dagarna kommer att åka som förband till Deep Purple.



Detta till trots så är det inte en dålig platta, antar att det finns en hel del som gillar detta, men det slog inte ann något hos mig. Därför blir det bara 2 Ess av 5 möjliga. Men en stark 2:a denna gången. Och konstatera att Toseland inte är min grej, just nu i alla fall.






Sammanfattning:
Betyg 2/5

Favoritspår:  Inget
Skivbolag: Killed By Records
Release: 15:e Mars 2016

Hemsida
Facebook



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...