onsdag 31 december 2014

Summering av 2014


Jaha, dags för en summering av året som gått. Det har varit en hel del bra som ramlat ut under året, även om det för egen del spontant känns som om förra året var en aning starkare. Mest för att det var ett par tunga släpp med gamla favoriter. Dock har 2014 varit ett år med en hel del nya trevliga bekantskaper. Som traditionen här är, så kör jag en topp 13 lista bland plattorna, helt utan någon inbördes rangordning, och jag håller mig till de som jag har recenserat och som sedan fortsatt att ge mig audiovisuell njutning.
Vilket i sig innebär att det finns ytterligare en hel del plattor som skulle ha kunnat kvala in på listan... Så som vanligt, vill ni ha chansen att hamna på Spade Ess årstopplista, se till att skicka in ert material i någon form.

I övrigt kan jag bara konstatera att det varit lite upp och ner med inspirationen under året. Både vad gäller bloggandet och träsnideriet.Men jag hoppas att 2015 blir ett uppsving på båda fronterna. Att komma över bra musik hjälper givetvis till.


Vi börjar i Blues deltat, fast i två olika hörn. Först ut på listan blir John the Conqueror med sin simpla träsklblues som skär rakt in i hjärtat.
Sedan har vi lite tyngre och häftigare tongångar från Leksand, med Le Betre. "Same same but different", skulle man kunna säga.
Samma grund, men två olika uttryck.

Sedan har vi ett par veteraner inom doomgenren, Electric Wizard, som passade på att släppa en platta som bara växte och växte.
Hypnos, ett Svenskt debutantgäng som sparkade liv i det tidiga Judas Priest soundet med bravur, med en väl avvägd dos kärlek och spelglädje gjorde man det till sitt eget.




Personliga favoriterna i Rival Sons släpper nytt. Skulle räcka långt bara det. Inte så direkt, men vilken pärla det visade sig vara.

Alonzo, även han har bevistat årssummeringen tidigare. Punkens grand ol' man fortsätter att vara aktuell och utveckla sig.





Så, äntligen. Supralunars debut trillade ner under året, och det känns väldigt skönt att säga att den höll måttet till den milda grad att den även hamnade på denna lista.

Även de gamla favoriterna i Abramis Brama släppte nytt. Som verkligen imponerande... Kan det räcka till en topplacering?



California Breed är en skiva som snurrat rätt flitigt, särskilt under sommarmånaderna.

Franska vännerna i Barabbas slog till igen. Det är något med deras musik som jag inte kan väja för.





Volume IV från USA gav våren ett riktigt röjigt soundtrack, som har återkommit en hel del under året.

Tre Australiensare, bättre kända som Child, satte lite värme på sommaren.
Band of Skulls får avsluta listan för året. Snyggt blandad gitarr-rock som passar lite närsomhelst.

Så det får bli årets lista, det finns en hel del andra som skulle ha kunnat kvala in, men dom har jag som sagt inte recenserat här. Nu får vi bara luta oss tillbaka och se vad nästa år ger.

GOTT NYTT ÅR!

tisdag 30 december 2014

Dagens Musiktips - Molior Superum : Electric Escapism

Jag kan tycka att det är aningen orättvist mot oss som försöker göra oss viktiga genom att tycka till om musik, att släppa en skiva näst sista dagen på året, må så vara att det är en EP. För sent för att man skall hinna trycka in det under året, tyvärr på fel sida nyår för att kunna rättfärdiga det som ett tidigt 2015 års släpp.

Men det gör alltså Göteborgsbaserade Molior Superum.
Och jävlar som dom gör det! Vilket gör att jag förlåter dom allt. Särskilt som det glunkas om en fullängdare under 2015.
Trots att jag egentligen inte hunnit lyssna på denna EP någon längre stund, så kan jag redan nu dra slutsatsen att tillsammans med den tidigare sommarsingeln, The Inconclusive Portrait, så visar det på att bandet är inne i ett riktigt stim av kvalitativ produktivitet.
Behöver jag säga att nu skall ni alla skall avlägga ett nyårslöfte och gå in på Bandcamp, eller varhelst ni nu kan hitta denna EP, och haffa en kopia, så inväntar vi nästkommande fullängdare med tillförsikt.



lördag 27 december 2014

Dagens Musiktips - Fellwoods

Vi fortsätter med ännu ett band som jag upptäckt i år men inte riktigt hunnit hugga in i på riktigt. Fellwoods från Portland gav tidigare i år ut en EP, Gyromancer, med rymdtema. Tidigare, 2011, gav dom ut sin debutplatta som även den är värd att lyssna på.
Bandet blandar ihop någon form av ganska opolerad brygd, baserad på psychproggdoom.




Bandcamp

torsdag 25 december 2014

Dagens Musiktips - Dunbarrow

Vi fortsätter med banden jag upptäckt under året, men inte kommit runt att skriva om.
Tidigt under året så släppte det Norska bandet Dunbarrow en liten singel på Bandcamp. En liten pärla av opolerad och svängig retro doom, som tar en tillbaka till 70-talet.
Mer hjärta än finlir och skönsång, men det finns hjärta i överflöd. Nu är det bara att invänta att dom får ge ut en fullängdare och att man lyckas behålla sin charm.

tisdag 23 december 2014

Grattis på 50 års dagen Eddie!!

En av hemmets husgudar, Eddie Vedder, fyller idag 50 år. Vilket på något sätt ger hopp för framtiden... Man kommer ju dit förr eller senare själv....

Stort Grattis Eddie!!!!



måndag 22 december 2014

Dagens Musiktips North by North - Something Wicked

Fortsättningen fortsätter, ännu ett av 2014s upptäckter som inte kom till skott.
Bara det faktum att Chicagobandet North By North släpper ett dubbelalbum som sin debut (finns dessutom på limiterad vinyl) och strax efter följer upp med en singel, som jag förstår det på egen hand, det är nog för att imponera.
På skivan Something Wicked så ger man sina lyssnare en rejäl dos vass och röjjig gitarrbaserad garagerock med bluesinfluenser och poppiga melodier. Inte helt utan att man tänker lite Jack White eller The Hives ibland.


lördag 20 december 2014

Dagens Musiktips - Portrait

Ett annat band som släppt skiva under året som jag känner att jag borde ha skrivit något om, är Svenska Portrait.

Framför allt med tanke på hur mycket jag gillade Hypnos och deras musik med rejäla stänk av tidiga Judas Priest.
För om Hypnos ger vibbar av hur ett tidigt Judas skulle ha kunnat låta i ett parallellt universum, så tar Portrait över stafettpinnen tidsmässigt, och frammanar fortsättningen av hur Prästerna skulle kunna utvecklats runt British Steel och framåt. Med inslag av en hel del Mercyful Fate i mixen.




Skåningarna lyckas med att göra klassisk metall uppdaterad och fortsatt intressant.
Så länge det finns band som levererar allt det som en gång satte metallen på kartan, så kan man sova tryggt i vinternatten. Att Portrait dessutom är "Rob Halford approved", och att även JarmoA Fair Judgement skrivit gott om dem i dagarna, ja det är kvalitetsstämpel nog för mig och visar att jag är på rätt väg.

Skivan finns att lyssna på hos Spotify.

Dagens Musiktips - Gypsy Wizard And The Prophets Of Doom

Vad kan man säga om detta?
Ett band från Serbien med det kärnfulla namnet Gypsy Wizard And The Prophets Of Doom som idag släpper sin platta Flowers Of Doom.
Coolt så långt. Musiken är rätt så skönt retro och orgelbaserad. Mer coolness.
Sedan har vi en fullkomligt usel och smått galen sångare ovanpå detta, samt att bandet presenterar ett skivomslag som skulle få Herr DryckKatastrofala Omslag att dregla av habegär.
Ja där föll det fullständigt.
Så, dagens musiktips blir helt sonika att håll er borta från detta. Långt, långt borta. Jag vet att man skall vara snäll, så här när jul, men hade jag recenserat det här så hade betyget bara kunnat bli ett:
Enda anledningen till att ändå lyssna, om man nu prompt måste, är i rent avskräckande syfte. Bandet har möjligen chansen att bli kända på samma sätt som Trololo-mannen.










fredag 19 december 2014

Dagens Musiktips - Lure Out The Beast

Trots att året börjar dra sig mot sitt slut så fortsätter det att ramla in spännande musik. Denna gången kom det i form av en video, "Driven", med Göteborgsrockarna Lure Out The Beast.

Tungt skönt, melankoliskt och suggestivt. Gillar det skarpt det lilla jag har hört så här långt. Den självbetitlade Fullängdaren, finns att lyssna på hos Spotify. Gör det, den är bra.

torsdag 18 december 2014

Vinylköp Blue Öster Cult

Som Vivian i The Young Ones en gång sade, när han fick en hacka i huvudet "-It was bound to happen, sooner or later.." . Så hamnade jag i en "förr eller senare" situation igår.

Var med dottern till Nostalgipalatset och tittade på julklappar till frugan. Väl där så pekade Alva ut facket med Blue Öster Cult skivor, vilket jag inte kunde motstå att börja bläddra bland. (Den initierade Spader Ess läsaren vet ju dessutom att jag för en längre tid sedan sålde större delen av min vinylsamling till just Nostalgipalatset)
Först hittade jag ett ex. av min favoritplatta med BÖC, Fire Of Unknown Origin, för en 50 lapp. Taget tänkte jag, den måste jag ju ha på vinyl också. Sedan såg jag en maxi singel "Shooting Shark" som jag plockade upp lite av nostalgiska skäl, och döm om min förvåning, när jag vände på den så visade det sig att det var en av skivorna som jag för så länge sedan sålde dit (en hel del av mina äldre vinyler var märkta med ett litet silver "Hulk" i högra hörnet).
Med andra ord, den blev jag ju tvungen att köpa den också, bara för att... :-) Som tur var fick jag bra rabatt, bara för att den en gång varit min.
Så nu har jag då hamnat i läget att jag inte bara köper in skivor jag en gång haft, utan jag köper in just dom skivorna jag en gång sålt. Så om ni ser en skiva med ett litet "Hulk" i silver på baksidan.....:-)





onsdag 17 december 2014

Animerade Skivomslag av Vania Heymann

Kanske är det så här ett skivomslag skulle se ut i Harry Potters värld?
Den Israeliska filmmakaren Vania Heymann  har gjort en skön liten film där han har animerat en rad klassiska skivomslag till en liten beatboxlåt. Jag gillade den!

Roy Kafri - Mayokero (Music Video) from Vania Heymann on Vimeo.

Läs mer.

tisdag 16 december 2014

Rocken i Bild - PJ Plutzer


Denna gång fokuserar jag inte på ett enskilt foto i denna serien, utan den osannolika sagan om hur fotografen PJ Plutzers bilder blev/kommer att bli tillgängliga för välden.
Hela historien kan ni läsa här, men kortvarianten är att en förstärkarförsäljning online, av en slump sammanstrålar 2 fotografer med varandra. När dom börjar språka visar det sig att den ena, PJ, sitter på en skatt av rock foton från 70-talet och tidiga 80-talet.
Eller vad sägs om ca. 3000 bilder med storheter som The Rolling Stones, Led Zeppelin, The Who, Santana, Jeff Beck, Queen, Elton John, Bob Dylan, Eric Clapton, Peter Frampton, Bruce Springsteen, Peter Gabriel, Thin Lizzy, David Bowie, och många fler?

Man är nu i full gång med att scanna dessa bilder, som inte visats förut, för att göra dom tillgängliga för allmänheten i ett projekt kallat "Prisoner Of Rock N Roll". Här är ett par smakprov från det som man hunnit scanna hittills. Sånt här gör i alla fall mig glad.



måndag 15 december 2014

Dagens Musiktips : The Vanilla Fuzz

Det finns massor med band därute som förtjänar att uppmärksammas, det vet vi alla. Själv har jag en liten lista på band som jag snubblat över under året och gillat, men tyvärr inte riktigt hunnit med att behandla, vilket känns lite synd, särskilt om det är musik som faktiskt släppts under året.

The Vanilla Fuzz, från Australien, är ett sådant band. Ett band som jag inte vet mer än att dom släppt ett par digitala singlar under 2014 som bjuder på skön psykedelisk poprock med riktigt sköna 60--70 talsvibbar. Och nu vet ni lika mycket som jag. Jag får helt enkelt hålla utkik om det dyker upp någon fullängdare under 2015?




fredag 12 december 2014

Dagens Musiktips : Skeleton Birth - Seven Years and Married

Satt häromkvällen med frugan och kikade på ett väldigt tungt, men nyttigt, avsnitt av Korrespondenterna på SVT som handlade om Barnbrudar. Ett skitnödigt fenomen (bland andra), som gömmer sig bakom religion och tradition, som faktiskt stundom får mig att skämmas över att tillhöra mans-släktet. Sedan så vaknar jag, och inser att det inte är män som står för denna typen av kretinbeteende, utan maskar helt utan ryggrad och allt vad manlighet heter.

Så då tänkte jag att denna låten kunde vara en tänkvärd inramning till detta. Svenska bandet Skeleton Birth - Seven Years And Married.



Efter att ha återvänt från militärtjänst i Afghanistan 2009 bildade Morgan Frööjd (gitarr och sång) ihop med Erik Forsgren (trummor) , Ulf Johansson (gitarr) och Jan Lindberg (bas) bandet Skeleton Birth. Alla med samma behov att spela snabbt och tung in-your-face-metal. Morgans erfarenheter från Afghanistan inspirerade i hög grad till musik och texter .

Den 15 december släpps debutalbumet War Diary, vars texter som beskriver både faktiska situationer som tankar och reflexioner från en soldat vid fronten. Skivan är mixad och mastrad av Jocke Skog från Clawfinger. Pär Hukolff från Raubtier och Simon Johansson från Wolf har medverkat med varsitt solo på låten ”War Will Always Prevail”.

Den låt som bandet håller varmast om hjärtat är "Seven Years and Married", som berättar om en sjuårig flickas livsöde i det distriktet som Morgan tjänstgjorde i.

torsdag 11 december 2014

Recension - Farsta : Kung Av Mörker EP

Ta ett par punklegender, lägg till ålder och mognad, samt lite ungdomligt blod och du kan få något i stil med Farsta och deras debut EP, Kung Av Mörker.

Ebba Grön-trummisen Gurra Ljungstedt och Hasse Edström från Grisen Skriker, tillsammans med Daniel Lagerlöf och Peter Helleday, så bildar man bandet Farsta. (Ett väldigt Google-vänligt bandnamn som behöver lite extra sökord för att sticka ut)





Musikaliskt har Gurra och Hasse vandrat iväg på bredare vägar än de ursprungliga punk stigar man sprang på från början. Man lutar sig mer mot Americana rock med stänk av ko-jazz (country). Även textmässigt har man utvecklats och landar nu mer i en stundtals Kent-liknande atmosfär, även om man anar ett punk etos i texterna.
 EP:n är helt ok, även om den saknar någon riktig Aha! upplevelse. Min favoritlåt på plattan är "Stranden" en kort boogielåt som jag tycker har en otroligt skön text, om att längta till något annat, något som man anar inte är vad det utger sig för, att dras mot det lite mörkare, samtidigt som man innerst inne vet att det inte är bättre där. Dessutom återkommer den suggestiva versionen av "Mental Istid" som återfanns på "hyllningsplattan" Tyst För Fan, Ekon Från Ebba Grön. och i stort sett var den enda behållningen av den skivan.
Kungen Av Mörker är en klart stabil produkt, som jag gillar, även om jag inte riktigt går bananas över den. En bra platta som borde fungera för de flesta. Det blir 3 stabila Ess.
Man håller dessutom på med en Pledge kampanj för att finansiera sitt kommande studioalbum.


Sammanfattning:
Betyg: 3/5
Ess
Favoritspår: Stranden o Mental Istid
Skivbolag:
Release: 1:a December






Bandet består av följande lirare:
Hasse Edström
Gurra Ljungstedt
Daniel Lagerlöf
Peter Helleday

Tracklist:

  1. Kung Av Mörker
  2. Som Ett Regn
  3. Stranden
  4. Mental Istid
  5. Jag Kan Bli En Annan











































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf











































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
    Facebook
    Spotify 

    Support The Bands That You Like!

    onsdag 10 december 2014

    Stoppa Pressarna - Bright Curse News

    För ett år sedan så snubblade jag över Bright Curse, ett band av Fransoser bosatta i London som spelade tung och vackert suggestiv musik. När jag började undersöka lite vad som händer i bandet visade det sig att man nu har blivit ännu lite mer internationella då man numer har en svensk basist i Max Ternebring. Grattis till det!


    Och sådant firar man med att sås snart som möjligt ge ut en EP, så det blir något att se fram emot.


    tisdag 9 december 2014

    Recension - Djävulen Möblerar Om : Black Blecka Blues

    Denna hösten har varit lite av en EP revival för mig. Det har kommit mycket bra EP's i min väg, så inget kunde göra mig gladare än att hitta Stockholmsbandet Djävulen Möblerar Om rykande färska svarta EP-plastbit i min hall. Särskilt som jag gillade deras tidigare singel, Universum I En Kub.
    På denna skiva, med namnet Black Blecka Blues, presenterar bandet energisk garagepunk med riktigt bett.
    Titelspåret sparkar igång med trummor som andas "Pretty Vacant", sätter direkt takten. Drivet och kraftfullt med riktigt vassa texter om samtiden, eller vad säg om "Ingen är förmer, när gatstenar regnar ner" från låten "En Trappa Upp".  Eller låten "8 Timmar i Ett Skåp" som perfekt summerar hur man kan känna sig efter en dag på kontoret.

    Skivan är som en obstinat tonårsoäkting mellan Nicke Andersson och Sex Pistols, fast på svenska. Snabba korta låtar med massor med attityd och skärpa. Stompigt, taktfast med riffiga gitarrer och sång som vill något. Dessutom landar den ju på skivdiskarna i en lagom turbulent tid, med extraval och ett SD som försöker kortsluta demokratin efter sin egen snäva och småaktiga världsbild. En tid som traditionellt passar för rå och punkig attityd.
    Men underbart är kort. Allt för kort. Jag vill ha mer. Release är den 20:e December och skivan finns redan på de flesta digitala media, men kommer även att finnas på lite olikfärgad vinyl. Nu kan vi bara hoppas på en fullängdare, eller fler snabba EP's. Just det, betyget då? 4 Ess!





    Sammanfattning:
    Betyg: 4/5
    Ess
    Favoritspår: Åtta Timmar I Ett Skåp o En Trappa Upp
    Skivbolag: Jerry Kobra?
    Release: 20:e December




    Bandet består av följande lirare:
    Mankan : Trummor
    Mange : Bas
    Moppe : Gitarr
    Micke : Gitarr
    Malte : Sång

    Tracklist:
    1. Black Blecka Blues
    2. Klongenerationen
    3. Fickan Full Av Hål
    4. Åtta Timmar I Ett Skåp
    5. En Trappa Upp







































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf







































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
    Facebook
    Spotify 

    Support The Bands That You Like!

    söndag 7 december 2014

    Tävlingen avslutad.

    Ghostölstävlingen är nu avslutad. Svaret var, som så många hade luskat ut, Beatles låten "Here Comes The Sun" som gastarna gjort sin egen tappning av. Ledtrådarna var som sagt Beatlesglaset tillsammans med lite Ghost relaterat. Att bilden dessutom kunde tas en av de få dagar i December som faktiskt bjudit på lite solsken får ses som en bonus.
    Slumpen har avgjort att Peter Silver står som vinnare. Så om du skickar adress (min E-post hittar du till höger) så skall jag försöka knåpa i hop ett litet paket till julen. :-)


    onsdag 3 december 2014

    Recension - Gunget : Lever för Igår

    Proggig retrorock på svenska tillsammans med Gunget, det är inget att förakta.
    Bandnamnet är verkligen rättvisande, för det gungar och rullar om rätt rejält på skivan.Även titeln på skivan, Lever för Igår,  visar även den en tydlig musikalisk riktningen, för det är klassiskt 70-talssvängande rock som presenteras.

    Någons stans blir jag genuint lycklig och varm om hjärtat av att det fortfarande idag görs så här jordnära och svängig musik, särskilt när den dessutom är så otroligt bra. Distade gitarrer, tungt och svängigt blueskomp, uppbackat av Hammondorgel och bra svensk sång. Alla rätt i min bok. Mitt enda problem med skivan är att den är alldeles för kort. 6 låtar som klockar in på knappa 23 minuter är försvinnande kort, men sett som en EP så är det ju å andra sidan ganska långt.
     Gunget är inte riktigt lika råtunga som Abramis Brama, men det rör sig i samma härad skulle jag vilja säga. Så, är man som jag, och gillar den här genren, ja då får man inte missa detta. Skivan hittar ni om inte någon annan stans på Spotify


    Sammanfattning:
    Betyg: 4/5
    Ess
    Favoritspår: Sticker Härifrån
    Skivbolag: ? Release: ?








     
    Bandet består av följande lirare:
    Johan Andersson (gitarr/sång) Emil Wallentin (elbas/sång)
    Petter Svenborn (trummor)
    Sebastian Götrich (orgel)
    Martin Wilson (slagverk/sång)

    Tracklist:

    1. Lever För Igår
    2. Raketen
    3. Är det Värt Det?
    4. Redan Försent
    5. 06:45
    6. Sticker Härifrån

     





































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf




































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
    Facebook
    Spotify 

    Support The Bands That You Like!

    måndag 1 december 2014

    Butcher Babies gör det omöjliga....

     Här på Spader Ess har jag ju haft en serie här om covers (Man kan inte förneka en bra låt) och hur det näst intill är omöjligt att sabba en bra låt. Givetvis är det ett saltat påstående, men man får jobba hårt för att kunna förstöra vissa låtar.
    Och jobbat hårt har man gjort i Butcher Babies, som släppt en liten pärla i låt-slakt, Uncovered. En alldeles egen EP med egna versioner på fyra stycken helt oskyldiga låtar, som man härigenom på ett föredömligt sätt lyckas slakta.
    Murder by cover, som man skulle säga i Amerikat.

    Jag tror att bandet var ute efter att göra sin egen lilla version på Guns n Roses - The Spaghetti Incident?, Joan Jett - The hit List eller Metallica - Garage Inc.. (listan kan göras lång)

    Men där andra försöker göra egna och kärleksfulla tolkningar så gör Butcher Babies platt fall framåt. För större samling skräp får man nog leta efter, även om man beaktar att låtvalen i sig kanske inte tillhör rockhistoriens starkaste låtar.
    Nä, BB är ett band som, trots att jag inte gillar dem, lär dyka upp här ibland, fast då inte i positiva ordalag alla gånger.

    Om jag nu är tvungen att dela ut betyg, och inte får använda negativa siffror, vilket jag skulle vilja göra, så får det bli det trasiga kortet. Skräp är vad det är!



    lördag 29 november 2014

    The Unholy Grale - Ghost eget öl

    Kärt barn har många namn.
    När mina barn gick på dagis, blandade dom vatten och mjölk och kallade det spökvatten. Vilket är en dryck jag aldrig riktigt fått smak för, men nu finns det i stället en spököl för pappa, eller om man så vill, rockgruppen Ghosts egen öl "Grale".

    Det finns många roliga referenser i denna ondskefullt mörka öl, tex. 6,66% the number of the alkohol. Man kan säga vad man vill om denna Merchandise öl, men faktum kvarstår, det är bryggt hos en av Sveriges mest renommerade bryggerier, Nils Oscar, tillsammans med ett av Sveriges nu mest framgångsrika hårdrocksband, Ghost. Det är fakta. Sug i er.




    Spader Ess är nu stolt över att vara en av de första med att bjuda på ett utlåtande om hur denna oheliga kombination fungerar.
    Är det lucifer (ljuset) i tunneln, eller är det mörkret som invaderat mitt hem? Både och skulle jag säga. Ölen, som är en Scotch Ale, är mörk som synden själv, och smakar tillika rätt mörkt. Det är en mjuk och behaglig malt/humlekombination som jag är övertygad om sitter som en påvehatt till skinkmackan i jul. Inte så bitter och inte så sötsliskig som många andra mörka öl denna årstid. Dessutom, är det verkligen ett ljus i mörkret vad det gäller bandrelaterade drycker. Jag läste i någon presentation att den inte skulle vara diabolisk i smaken, men jag håller inte med, den är helt enkelt djävulskt god. Till och med frugan, som är väldigt kritisk när det kommer till öl tyckte den var riktigt god. En strimma ljus i vintermörkret.

    Släppet på Systembolaget, via Brands For Fans, är som sagt den 1:a December och man kommer att sälja den via beställningssortimentet i partier om 6 styck. Boka i tid, för det är en begränsad upplaga om 10.000 flaskor och jag kommer garanterat lägga en liten beställning.

    Som ett av mina favoritcitat från en av mina absoluta favoritfilmer, Exorcisten, lyder.
    -Fear The Priest. Kan jag bara säga, frukta denna mörka öl, den är lömsk.

    Eftersom man skall vara mindre ond så här inför julen, om man vill ha klappar i säcken, så tänkte jag passa på att ha en liten tävling. Bilden här ovan är en lite gåta, eller rebus, som anspelar på vilken låt som spelas här hemma nu när Grale avnjutes. Priset är i dagsläget okänt, men något blir det. Vinnaren dras slumpmässigt från de som ger det rätta svaret i kommentarsfältet. Tävlingen avslutas på min födelsedag, den 7:e December.

    fredag 28 november 2014

    The Saint James Socitey - The Circular Ruins

    Förra året skrev jag om ett crowdfunding projekt med bandet The Saint James Socitey och Juan Azulay som skulle resultera i en roadmovie. Vad hände med den då? Ja, Nu är den här.
    Jag skulle ljuga om jag sade att jag förstår den helt och fullt, men likväl kan jag njuta av den som den vackra nästan 12 minuters visuellt ögongodis den är, tillsammans med  TSJS's sköna musik.

    The Circular Ruins [Juan Azulay and The Saint James Society] from MTTR MGMT | Juan Azulay on Vimeo.

    Om inte inbäddningen funkar kolla här: Vimeo

    torsdag 27 november 2014

    Dagens Musiktips - Farsta : Kungen av Mörker

    Gammal är äldst heter det, och ser man till hur gamla punkpionjärer står sig i dagens konkurrens, så är jag benägen att hålla med. Det känns som vi nuförtiden, med all hjärndöd rumpskakarpop behöver all form av substans mer än någonsin.

    Denna gång tittar vi på bandet Farsta, som består av veteranerna, Hasse Edström från Grisen Skriker och Gurra Ljungstedt från Ebba Grön tillsammans med  Daniel Lagerlöf och Peter Helleday.

    onsdag 26 november 2014

    Recension - Year Of The Goat : The Key And The Gate

    Det är alltid med mixade känslor man tar emot nya alster av gamla favoriter. Lite skräckblandad förtjusning. Man ser fram mot det, men är samtidigt lite orolig att man skall bli besviken. Vilket verkligen gäller i fallet med Year Of The Goat:s nya EP, The Key And The Gate.

    Men Norrköpingboysen levererar ännu en enigmatisk liten munsbit. Jag blir inte golvad som med deras första EP, men det behövs inte, för jag är redan såld på deras koncept. Så jag är mer än nöjd med att få något som kanske inte slår knockout, utan snarare är något som kan växa med tiden. Och eftersom det handlar om en 3 spårs EP, så behövs det att låtarna håller i längden, eller åtminstone tills nästa fullängdare kommer.
    Musiken fortsätter på samma inslagna väg, med ett luftigt, storslaget 70-tals ockult sound. En aning motsägelsefullt på ett sätt. Ljust och positivt på å ena sidan, men med stora doser av lurande mörker och melankoli inbakat. Vackert helt enkelt. Inspirationen till låtarna verkar denna gång, till viss del, ha hämtats från H.P. Lovecrafts värld.

    Första låten och titelspåret, "The Key And The Gate", är en ganska rak och taktfast rockhymn, som sparkar igång det hela på ett ypperligt sätt. Det är dock andra låten, "Mystic Mountain", som fäster sig bäst hos mig Med sina stråkar och framför allt att  man har lagt till en riktigt go Hammondorgel och vad som låter som ett riktigt skönt fjädereko på gitarren.
    Skivan avslutas med en instrumental låt som utlovar, åtminstone enligt titeln, "Non-Euclidean Calculus", ett förestående paradigmskifte i form av en förändring från absolut sanning till en alternativ eller relativ sanning.

    Det enda negativa jag kan säga om denna lilla godisbit är just att det blir lite för lite. Jag vill ha mer, för det här är musik som jag gärna frossar i. Särskilt som jag inte riktigt vet när nästa fullängdare kommer. Dessutom så missade jag med ett uns att lägga vantarna på bandets egna limiterade vinylutgåva av EP:n, men det skall inte ligga bandet till last för ett betyg. :-)
    Lite svårt med betyg dock, då den är så kort, men det blir en 4:a med stora förväntningar på nästa riktiga platta..

    Sammanfattning:
    Betyg: 4/5
    Ess
    Favoritspår: Mystic Mountain
    Skivbolag: Napalm Records
    Release: 28:e November




    Bandet består av följande lirare:
    Thomas Sabbathi vocals, guitar
    Marcus Lundberg guitar
    Don Palmroos guitar
    Fredrik Hellerström drums
    Tobias Resch bass
    Pope mellotron,vocal

    Tracklist:
    The Key And The Gate
    Mystic Mountain
    Non-Euclidean Calculus

     




































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf




































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
    Facebook
    Hemsida 

    Support The Bands That You Like!

    tisdag 25 november 2014

    Önskelistan : Ghost släpper öl...

    Den här var man ju tvungen att hugga på. Tydligen släpper Ghost sitt eget öl och det via Nils Oscars, vilket inte låter så dumt, då dom hittills varit duktiga på att svalka törstiga strupar.
    Skall gå att beställa från Systembolaget från och med 1/12 och klocka in på 39:- flaskan, dock är det 6 pack som gäller.
    Får vi bara vinvänta nattvardsvinet, så vi får bredd på själavården.

    Jag vet en som vill smaka i alla fall!

    Recension - The Flight Of Sleipnir : V

    Den Amerikanska duon,The Flight Of Sleipnir, är tillbaka. Denna gången med sitt femte album, kärnfullt döpt till "V".

    Jag gav deras förra platta "Saga" ett rätt bra betyg, nu får vi se hur det går med denna?

    Vi börjar i den bra änden.
    Mycket är sig likt sedan förra given. Överjordiskt bra musik. Snygg förpackning. Samma fördelning av väs-skrikande sång (lite som en dementerad häxa som satt paddögonen i halsen) uppblandat med "normal" sång.
    Och det är lite här man tappar mig en stund. Jag har mycket svårare att ta till mig just sången den här gången, åtminstone till en början.

    På förra skivan kändes det som ett nyhetens behag, som jag kunde ta till mig eftersom resten var så jäkla bra. Den här gången gjorde det mig snarare störd, motståndet blev för stort.
    Varför sabba allt det bra med detta aber till sång? Men sedan, efter ett par lyssningar, så faller jag in i transen och då funkar det, Inte klockrent, jag stör mig fortfarande en del. Men istället låter jag sången bli ett instrument i mängden. Låter det smälta in i musiken. Skiter i vad den vill förmedla. Lite som när ungarna var små och man på något sätt kunde filtrera bort deras gnäll. :-)
    Då kan jag ta till mig musiken. Och ibland så glimtar det till lite extra, när den normala sången dyker upp. För att inte tala om den låten på skivan som jag gillar bäst, "Archaic Rites", med ett sånginhopp av  någon kvinnlig förmåga som jag inte har en aning om vem det är.
     Musiken på skivan skivan har en väldigt skön, svepande och drömsk atmosfär, vilket gör att jag gärna flyter med. Gruppen har här på ett eminent sätt fångat en skön känsla, som spänner från lugnt Pink Floyd likande strofer till bombastiska Doom-riff-mattor.

    Skivomslaget är sagolikt vackert och som vanligt är det bandets egen Clayton Cushman som ligger bakom det.

    Jag ger skivan ett lite lägre betyg än sist, och det trots att jag tycker att den i mångt och mycket är minst lika bra som föregångaren. Men, det är sången som gör att det är ett stort jobb för att jag skall orka i längden. Särskilt när det finns så mycket, för mig, mer lättillgängligt därute. Vi får se hur det håller i framtiden. Betyget blir en solid 3:a, men för er som har större tolerans med sängstilen bör den nå högre.


    Sammanfattning:
    Betyg: 3/5
    Ess
    Favoritspår: Archaic Rites
    Skivbolag: Napalm Records
    Release: 28:e November






    Bandet består av följande lirare:
    Clayton Cushman - Guitars, Vocals, Bass, Keys
    David Csicsely - Drums, Vocals, Guitars

    Tracklist:
    "Headwinds"
    "Sidereal Course"
    "The Casting"
    "Nothing Stands Obscured"
    "Gullveig"
    "Archaic Rites"
    "Beacon In Black Horizon"




































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf




































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

    Support The Bands That You Like!

    måndag 24 november 2014

    Rival Sons - Münchenbryggeriet 2014-11-23

    Jameson
    Rival Sons står på Stockholmstiljor igen, Najs! Att bandet och Stockholmspubliken har ett särskilt förhållande går inte att ta miste på, då stämningen är på topp redan från början och spiller över även på förbandet för dagen, Jameson. Det verkar som om en Rival Sons konsert är ett naturligt ställe för mig att hitta nya favoriter bland deras förband. Har varit så på alla spelningarna jag sett med dem så här långt.
    Denna gången alltså Jameson. Ett enmansband som framförde varm och innerlig bluesrock på gitarr. Avskalat, enkelt och framför allt känslosamt. Mycket bra jobbat. Ett extra bonus för den oplanerade slutklämmen, när Jameson spelade av en sträng på gitarren. Låten efter framfördes på ypperligaste sätt på fem strängar och därefter kom Scott Holiday upp på scenen och överräckte en av sina egna gitarrer. Stort jubel. Antar att jag får chansen att återkomma till Jameson lite senare.


    Rival Sons då. Tredje gången jag ser dem och det är bara att konstatera att bandet bara växer. Dom är otroligt tighta som band och denna kvällen bjöd dom på mer av allt. Dom riviga partierna var hårdare, dom lugna innerligare, och allt detta uppblandat med frenetiskt jammande.

    Förutom att man i fullt ställ är hårdare och tyngre än någonsin, på gränsen till Metal, så har man lagt till en keyboard på scenen som hanteras av Todd Ögren-Brooks. Vilket i sig ger en extra dimension till soundet när den kommer fram. Vilket i sin tur gör att The Doors vibbarna trängs mer med de gamla Zeppelin-referenserna som utgör stommen i sönernas egna ljudbild. Rival Sons går med andra ord från klarhet till klarhet och blir bara bättre och bättre. Mellansnacket mellan låtarna är ganska sparsamt, det är musiken som talar, men när det blir så är även det väldigt innerligt och inkluderande av publiken. Favoritcitat, en manlig publikdeltagare vrålar till Jay att han vill föda hans barn, varpå Jay snabbt replikerar att han då får invänta vetenskapen.

     Alla bandmedlemmarna bjuder på stor show och verkar duktigt taggade. Även om nya basisten David Beste håller en låg men stabil profil, i förhållande till dom andra. Appropå David Beste, är han inte otroligt lik Seymoure Hoffman? Och inte för att vara elak, kanske framför allt i hans paradroll från Boogie Nights. :-)

    David Beste
    Seymoure Hoffman





    Kvällens enda negativa händelse stod jag själv för, det vill säga att göra rookie misstaget (ännu en gång) och inte ta med tillräckligt med kontanter. Vilket resulterade i att jag inte hade stålars nog på mig till Rival Sons ursnygga turné tischa, utan fick nöja mig med Jameson's senaste CD. Tur att dom tar kort i baren (fast trist att man inte kan göra kontantuttag).

    Så jag får nöja mig med att fortsätta stirra på min trätavla som hänger strategiskt bredvid TV:n numer.

    Tills nästa gång, för dessa herrar ser jag gärna igen och igen och igen....

    fredag 21 november 2014

    Inför Rival Sons - Jay Buchanan

    Så, då kommer vi till sista sonen i Rival Sons. Den karismatiske och skönsjungande frontmannen Jay Buchanan. Innan Rival Sons så har bland annat levererat en hel del riktigt bra solomaterial. Tyvärr inte så lättillgängligt, förutom på youtube, men den som letar kan säkert hitta en del.

    Hänger man runt Long Beach trakten och har tur som en tok, kan man (eller i alla fall kunde) hitta honom sitta och köra lite gatumusikanting på egen hand.

    På Söndag smäller det på Münchenbryggeriet!





    onsdag 19 november 2014

    Inför Rival Sons - Scott och Miley (och Robin)

    De flesta i bandet verkar ha känt till varandra på ett eller annat sätt innan dom blev en del i Rival Sons. Framför allt när det kommer till Scott och Michael, som innan man sadlade om till Rival Sons kunde hintas i bandet Black Summer Crush.
    Ett band som kanske kan ses som upprinnelsen till Rival Sons, då bandet bestod av alla utom Jay, det vill säga, förutom Scott Holiday och Michael Miley, även förra basisten  Robin Everhart.

    Tryck och sväng även då, såsom nu.

    tisdag 18 november 2014

    Dagens Musiktips - Spacegoat

    2012 släppte det Mexikanska bandet Spacegoat sin debut EP. Tyvärr verkar det ännu så länge vara det enda som bandet gett ut, men alla intäkter från EP:n skall gå till inspelningen av en debut LP.
    Men det är 5 riktigt sköna låtar som bandet levererat., med den skönsjungande Gina Ríos i spetsen.
    En EP som man kan köpa på Bandcamp för "Name Your Price". Så se till att göra det nu, om inte annat för att visa bandet att dom är efterlängtade.



    Mer om bandet
    Bandcamp
    Facebook

    måndag 17 november 2014

    Inför Rival Sons - Dave Beste

    På söndag smäller det igen. Rival Sons står återigen på scen här i Stockholm. Något jag har sett fram emot då jag inte kunde se dem sist när dom spelade förband till Aerosmith. Det blir dessutom första gången jag ser gossarna med nya basisten, Dave Beste, för att inte tala om med senaste plattan under bältet.

    Dave har ju givetvis ett förflutet från innan han kom med i Rival Sons. Här är ett klipp med honom där han spelar med ett tidigare band, Rocco Deluca and the Burden. Svängde rätt bra då med....

    Rocco Deluca and the Burden

    fredag 14 november 2014

    Recension - Barabbas : Messe Pour Un Chien

    Återigen ett stort äntligen! Franska Doomstergänget Barabbas är äntligen tillbaka. Jag har skrivit om bandets EP tidigare , som jag gillar väldigt mycket, och spelar lite från och till mest hela tiden. Och nu får jag chansen att bita in på deras första fullängdare, Messe Pour Un Chien (Mässa För En Hund).
    En ynnest, helt enkelt.

    Den korta versionen skulle kunna vara att det är mer av samma visa återigen, men det skulle vara väldigt missvisande.
    För det är så mycket mer.

    Bandet har under tiden som gått sedan EP:n utvecklats en hel del.
    Visst, det är samma råa Doom-bas, samma taggtråds sång, samma brutalitet och ilska, samma bibliska (blasfemiska) ämnen som tas upp.
    Men det är snyggare producerat och man har lagt till fler lager, både i musiken och i sången. Det svänger och gungar lite mer.
    Även texterna har fått ännu mer bredd och målar bu med större drag. Jag förstår fortfarande väldigt lite Franska, men som det levereras så kan man ana en hel del.
    Dessutom har bandet varit goda nog att förse mig med en Engelsk översättning av låtarna, vilket klart underlättar, och ger mig möjligheten att inbilla mig att jag har fått bättre språkligt flyt. :-)
    Men det är helt klart att det är vassa och slagkraftiga texter, även som översatta. Så jag kan bara hoppas att bandet gör översättningarna tillgängliga för den icke fransktalande världen.

    Musiken är en ohelig mix av Doom, Metal, Stoner och hårdrock. Som jag tidigare nämnde så har det blivit lite mer sväng, den har fått extra själ. Debuten är mer varierad, och bjuder på en större bredd, utan att ramla ur ramarna för det. Till och med en episk och tung ballad i avslutande titelspåret.
    Trots det är det kanske inte den mest lättillgängliga skivan, men ge den ett par lyssningar och din odelade uppmärksamhet, så är chansen stor att du hittar en vän, kanske för livet, kanske bara för en stund, men vilket som, så riskerar den att bli en god kamrat under den tiden.

    Givetvis finns de traditionella referenserna för genren, som Black Sabbath och Saint Vitus, men ibland kan jag även få lite mer udda vibbar, som av Hawkwind i låten "Moi, le Mâle Omega", men man har helt klart en helt egen Barabbas prägel på det hela.

    Först med EP:n och nu med debuten, så är jag för min egen del övertygad om att Barabbas kommer att bli en långvarig vänskap. Betyget jag delar ut är en stark 4. Skivan kom i grevens tid, men med den frekvensen jag spelat den, så är risken stor att jag har med den på min årsbästa lista. Klart rekommenderad.

     Sammanfattning:
    Betyg: 4/5
    Ess
    Favoritspår: Judas est une femme
    Skivbolag: Maison
    Release: 5




    Bandet består av följande lirare:
    Saint Rodolphe : la Voix des Anges
    :e Nov 2014
    Saint Stéphane : les Accords du Diabl
    Saint Jérôme : les Bas Instincts
    Saint Jean-Christophe : les Tambours du Sabbat

    Tracklist:
    1. La malédiction de Sainte Sélène 03:45
    2. Le couteau ou l'abîme 07:28
    3. Moi, le Mâle Omega 04:14
    4. Judas est une femme 08:23
    5. La beauté du diable 07:56
    6. Priez! 05:42
    7. Le sabbath dans la cathédrale 08:14
    8. Messe pour un chien 10:32





































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
    Facebook
    Bandcamp

    Support The Bands That You Like!

    tisdag 11 november 2014

    Någonstans i Uppsala.....


    Nakenchock - Supralunar style

    Grabbarna i Supralunar går all in, eller all off om ni hellre vill det och visar den nakna sanningen i sin senaste video, "She Wanted All". Och vem är jag att förvägra världen en skön nakenchock.



    Läs mer om videon på Rocknytt.

    måndag 10 november 2014

    Spader Ess Tänker Högt om Skivomslag

    Det är väl inte någon direkt överraskning att jag tycker att skivomslag är en viktig del i helhetsupplevelsen när det kommer till skivor.
    Den eviga frågan är, kan man döma en skiva efter omslaget? Här har vi två skivor, med till synes samma omslag.
    Dels svenska Helssingland Undergrounds, Evil Will Prevail från 2012 och ett band från Belgien som heter Death Blood Destroyer som gett ut EP:n Human Feast 2014. 

    Grunden för omslagen är 1800-tals målaren Luis Ricardo Falero's målning The Departure of the Witches.
    Luis har gjort en hel del fantastiska målningar, som med sina ofta mystiska och exotiska motiv, inte helt sällan med häxor och myter i motiven (ett smart drag om man vill måla lite naket (och det ville gamle Luis (ofta))). Vilket i sin tur gör att de är som gjorda för att bli skivomslag, för vem vill inte ha naket och mystiskt på sitt omslag om man kan, och kunna legitimera det som konst.


    .









    Samma motiv, dock något olika processad vad gäller färgåtergivning.
    Motivet i sig är mjukt och böljande erotiskt, men med en rejäl dos mörka undertoner. Ser man till hur de olika banden sätter sin prägel på bilden, så tycker jag nog att Hellsingland Underground har en liten fördel, då Belgarnas logga och namn inte ger mig så mjuka vibrationer direkt. Givetvis kan kontraster ha sin givna plats.
    Båda bandens titlar på skivorna tycker jag stämmer in bra på vad själva album konsten förmedlar. Även om man tittar på själva låttitlarna, så kan man se ett tema som passar in i den inramning som jag tagit mig friheten att se.

    Sedan över till själva innehållet.
    Här snackar vi om kontraster. Huja! Det går givetvis att gömma många typer av musik inom det utmålade temat, men jag skall vara ärlig, det är bara en av skivorna som jag orkat lyssna igenom hela vägen och det skall nog inte vara så svårt att lista ut vilken. Heja Sverige. 

    Det här blev ett aningen spretigt och snurrigt inlägg, men slutkontentan är ändock att ibland går det bra att köpa en skiva enbart baserat på ett snyggt och tilltalande skivomslag, ibland inte.... Det hela beror nog mer på mottagaren än något annat. Den enes bottennapp är den andres lycka. Hade jag köpt skivan med Death Blood Destroyer hade jag ärligt talat blivit en hel del besviken, inte min kopp av Thé som man brukar säga.
    Hellsinglands skiva däremot, skulle gärna få ingå i min skivback, snurra på skivtallriken eller till och med hänga på väggen.
    Och kom ihåg att jag inte på något sätt är jävig i saken, men jag kom nyss hem ifrån  He(ä)llsingland.... :-)

    Här kan du själv lyssna på de olika skivorna och jämföra.
    Death Blood Destroyer
    Hellsingland Underground

    fredag 7 november 2014

    Rocken i Bild - Monster Magnet

    Eftersom det ändå är casual Friday idag, och att det förra inlägget här på bloggen var en recension av Monster Magnets senaste platta, så tänkte jag att vi skruvar till det lite extra i ett nytt inlägg med "Rocken i Bild"

    Vi höjer temperaturen på casual ända till nakennivån Not Safe For Work, det har jag ju gjort tidigare i serien, både med Jimi Hendrix och Scorpions hjälp. Men alltså denna gång med hjälp av Monster Magnet. Ett bra Fredagstema helt enkelt. Kan tyckas lite lågt, men det brukar generera bra besöksstatistik om inte annat. :-)


    Även denna gång har jag ingen som helst aning om vem som är fotografen, vilket är lite trist, då min ursprungstanke med serien var att både bilden och den stämning den förmedlar, tillsammans med fotografen var det som skulle hyllas. Därför får vi helt enkelt koncentrera oss på bilden.
    Ser man enbart på bandet i sig, så är det väl ett ganska klassiskt bandporträtt. Coola rockdudes som chillar lite i en mörk lounge. Dave med oumbärliga solglasögon, trots den lite skumma omgivningen. Men det är ändå något visst med bilden, som jag inte riktigt kan sätta fingret på... :-) Vad tror ni?

    torsdag 6 november 2014

    Recension - MONSTER MAGNET : Milking The Stars: a re-imagining of Last Patrol

    Monster Magnet provar lite kreativa grepp på sin nya platta,  Milking The Stars: a re-imagining of Last Patrol.

    Eller vad man nu skall kalla det, eftersom det inte är en riktig originalskiva, utan det blir någon form av mellanskiva eller vad man nu skall kalla det.
    Andra band hade troligen gett ut en "best of" eller en live skiva, men Dave Wyndorf får en snilleblixt och bestämmer sig för att göra om delar av förra plattan, Lost Patrol, en aning.
    Han tar följaktligen ett par av de tidigare låtarna och bakar om den i en mer psykedelisk kostym alá sent 60-tal, och lägger därtill till några nya låtar och ett par livespår.

    Vilket gör att det här blir en aning svårbedömt och aningen förvirrat. För det är ju en bra skiva.
    Det är bara att jag inte tycker att den skiljer sig tillräckligt från den förra för att det skall kännas unikt om man jämför de två.
    Men, om jag bedömer den helt för sig själv, så säger jag att den är jättebra. Till och med snäppet bättre än sin föregångare som helhet och jag skulle därmed rekommendera ett köp. Har man dock redan den förra plattan, så tycker jag egentligen inte att den här tillför tillräckligt mycket unikt att den rättfärdigar ett köp. Såvida man inte är ett stort fan som verkligen vill ha allt med bandet. Samtidigt så tycker jag att det är ett kul grepp i vårat tidevarv av remixande. Varför inte en ommixning gjord av originalartisten själv?

    Därför blir mitt omdöme 3 ess av 5 om du redan har Lost Patrol. Har du nu inte det, så ser jag den som en klar 4:a.

    Sammanfattning:
    Betyg: 3-4/5
    Ess
    Favoritspår: Mindless Ones
    Skivbolag: Napalm Records
    Release: 14:e Nov 2014




    Bandet består av följande lirare:

    Dave Wyndorf - Guitar, keyboards, vocals
    Philip Caivano - Guitar
    Chris Kosnik - Bass guitar
    Bob Pantella - Percussion, drums
    Garrett Sweeny - Guitar, sitar

    Tracklist:

    1. Let the Circus Burn
    2. Mindless Ones '68
    3. No Paradise for Me
    4. End of Time (B-3)
    5. Milking the Stars
    6. Hellelujah (Fuzz and Swamp)
    7. I Live Behind the Clouds (Roughed Up and Slightly Spaced)
    8. Goliath Returns
    9. Stay Tuned (Even Sadder)
    10. The Duke (Full On Drums 'N Wah)
    11. Last Patrol (live at the AB, 2014)
    12. Three Kingfishers (live at the AB, 2014)

































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

    www.monstermagnet.net
    www.facebook.com/monstermagnet

    Support The Bands That You Like!


     

    tisdag 4 november 2014

    Recension - Supralunar : A New Hope

    Äntligen!
    Eller rättare sagt, om tio dagar ligger den här lilla plattan i en skivdisk nära dig.
    Väntan har varit lång, men nu är Supralunars debut, A New Hope, äntligen här. Vad det gäller recensionen av skivan, så har jag väl redan sagt så gott som allt redan tidigare, i samband med de smakprov som ramlat ut från bandet under väntetiden. Men nu får vi hela härligheten på ett bräde.

    Korten på bordet, jag var en aning nervös för att skivan inte skulle hålla måttet för mina högt satta förväntningar, men det visade sig inte vara nödvändigt.
    Det finns mycket att hämta i den här sjudande rockgrytan, för alla och envar.

    Eller kanske inte riktigt alla, jag vet en och annan dödsmetallare som kanske skulle ha invändningar, men det är deras förlust.

    Min första spontana reaktion är, lite som jag inbillar mig att det var när band som Slade, Sweet och T-rex klev ut från den engelska pub och klubb scenen och erövrade världen någon gång på 70-talet.
    Det är svängig rock/hårdrock/glam med klara popreferenser.
    Min direkta känsla är som sagt, att detta är musik som har sina rötter i England, och föruom ovan nämnda referenser, så skönjer jag en hel del Beatles och även lite Gerry and the Pacemakers (vet inte riktigt varför men så är det?) för mitt inre.
    Men det finns givetvis en egen svensk touch i det hela, lite som The Ark när dom var som bäst. Supralunar bjuder även på latinska rytmer i den underbara låten "La Diabla". För att inte tala om alla småtrevliga taktbyten och sköna stick som florerar runt på hela plattan. En mycket varierande skiva utan att vara splittrad.Vilket gör att den både är lättlyssnad och enkel att ta till sig, men det finns ändå tillräckligt med djup för att man skall vilja återkomma.

    Det är glad, lättlyssnad och munter musik, till och med i låtar som "Right vs Wrong" när det inte nödvändigtvis är ett positivt ämne som behandlas, har en positiv känsla överlag.
    Rak feelgood rock n roll! Glam utan vare sig glitter och mascara eller Los Angeles dekadenta rock'n'roll Klichéer. Mer skinnjacka och jeans än teatraliska poser och yviga gester. Lite mer moget, framför allt när det kommer till texter, utan att därigenom förlora glimten i ögat.
    Musik som jag tror gör sig riktigt bra live. Vilket för in mig på det för mig lite pinsammare området, att jag lyckats missa alla deras spelningar i trakten. Bättring på det!

    Petri, Georgios och Johann har lyckats få till en riktigt skönt svängig platta som det är svårt att låta bli att spela en gång till, och en gång till...
    Den gör mig glad, och jag övertygad att A New Hope kommer att glädja de flesta som tar sig tiden att lyssna. Särskilt som det är så lätt att lyssna på den. funkar i de flesta lägen. På kontoret lika väl som på partyt.
    Jag återkommer hela tiden till glädje och positivitet, i alla möjliga former, vilket för mig blir det sammanhållande intrycket av skivan, och det trots att det inte bara är upptempo och glada texter. Även om jag inte ger den full pott, så är det riktigt nära redan nu. Fråga mig om ett halvår igen, så kanske jag har ändrat mig, för jag vet att detta är en skiva som kommer att spelas en hel del i framtiden.
    A New Hope, mina damer och herrar, A New Hope!



    Sammanfattning:
    Betyg: 4/5
    Ess
    Favoritspår: La Diabla
    Skivbolag: Dead End Exit Records
    Release: 14:e Nov 2014




    Bandet består av följande lirare:
    Petri Tuulik : lead vocals & guitar
    Georgios Vamvatsicos : bass & harmony vocals
    Johann Enoksson : drums & harmony vocals

    Tracklist:
            1. People Like Us
            2. Nine Candles
            3. Once We Were Kings
            4. La Diabla
            5. Theatrical
            6. She Wanted All
            7. Alternate Sun
            8. She Won’t Let Me Down
            9. End Of Story
            10. I’ll Cover You
            11. Right vs Wrong
            12. Supralunar




































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

































  • 01. Our motherash
  • 02. Ocean deep
  • 03. Equators
  • 04. Depth of the sun
  • 05. Humans
  • 06. With eyes wide open
  • 07. The drum
  • 08. Bound to be machines
  • 09. Trails and passes
  • - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
    Facebook
    Hemsida

    Support The Bands That You Like!

    Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...