tisdag 30 juli 2013

Min Mancave

Häller på och fixar lite med ett utrymme i svärfars lada där jag kan hålla till med mina små projekt. Dvs. träsnideri till god musik och dricka en och annan öl. En Mancave med andra ord, ett hem för "Rock Carvings in Wood". Det finns en hel del att göra fortfarande, men detaljer som el och stereoanläggning, gör att det har kommit en bra bit på väg till en dräglig tillvaro.
Dessutom är jag väldigt nöjd med mitt senaste alster, en bänk gjord för att sätta fast mina träjobb på en bra ståhöjd.

Allt för en spottstyver. Foten är en rejält stadig klump från ett ljusbord som köptes på blocket för en femhundring. Lutningsbart och höj och sänkbart. Själva ljusbordstoppen står redo i rummet bredvid om man skulle behöva det någon gång. Till det köpte jag en spillbit av en ekbänkskiva för 46 daler hos lokala trävaruhuset. Lite sågande och limmande för att få rätt form och sedan gå bärsärk med borrmaskinen och vips var bänken färdig.


















Kommer att komplettera med ett fäste med en hävstångsfunktion för att snabbt och smidigt kunna ändra position på stycket jag jobbar med, lite punktbelysning och en upphängningsanordning för en Dremel. Kanske även ett fäste så att jag ständigt kan ha slipsten och strigel på plats för att snabbt och enkelt kunna hålla järnen och knivarna vassa.

Very nice...
Det enda som skulle kunna bli bättre vore om detta var aningen närmare hemma och inte i Hellsingland, men ändå...


måndag 29 juli 2013

Man får ta seden dit man kommer...

Är just nu på semester i Hälsingland. När man är ute på resa på detta sättet är det viktigt att man anammar infödingarnas seder och bruk. Därför har jag nu gett mig i kast med det inte helt otäcka uppdraget att smaka av den lokala drycken som här används för att uppnå ett rusliknande tillstånd, antagligen för att komma lite närmare andevärlden.

Denna lokala dryck kommer i två varianter, Helsinge Rököl och Helsinge Pilsener. Båda bryggda av Helsinge Ångbryggeri i Ljusne.







Helsinge Pilsener
En pilsner brygd enligt de Tyska renlighetslagarna, med en angenäm beska. Eftersom ölen varken är pastöriserad eller filtrerat så skall den enligt egen utsago krylla av vitaminer och mineraler, så förutom rusegenskaperna så skriver jag upp den på hälsodryckskontot.

Helsinge Rököl
Samma som ovan, men med skillnaden att det är en lageröl delvis bryggd på rökt malt och rostad malt. Ölen har en väldigt trevlig rökoghet.

Sammanfattning. Båda ölen är trevliga, men jag tycker att rökölen har lite mer karaktär. Rekommenderas.

Grattis!! John Sykes

54 år blir idag den inte helt okända gitarristen John Sykes.

Även om jag lyssnade en del på Tygers of Pan Tang redan innan så blev mitt första riktigt medvetna möte med herr Sykes när han var på turné med Phil Lynott på glada 80-talet, där han tog sig god tid att sitta och snacka med alla som ville efter spelningen i Västervik.
Har man dessutom varit med i både Thin Lizzy och Whitesnake, så har man med automatik kvalat in på min grattis-lista.

Låtvalet nedan är från den Turnén som jag först såg honom, men från Västerås.





lördag 27 juli 2013

Stoppa Pressarna! Låtlistan från den kommande Motörheadplattan.

Motörheads nya efterlängtade platta, Aftershock, har nu fått låtlistan publicerad. Säger väl inte så mycket mer än att det en hår titel får en hel del hårt döpta låtar. Med tanke på kvaliteten på senaste Motörhead skivorna så är det inte helt utan att man ser fram mot denna skiva.

1. ‘Death Machine’
2. ‘Heartbreaker ‘
3. ‘Coming Back to You’
4. ‘Going to Mexico’
5. ‘Courage’
6. ‘Queen of the Damned’
7. ‘Lost Woman Blues’
8. ‘Crying Shame’
9. ‘Paralyzed’
10. ‘Dust and Glass’
11. ‘Coup De Grace’
12. ‘Silence When You Speak to Me’
13. ‘Knife’

Sånt man hittar på nätet

Vad kan man säga, Internet kan vara en källa till så mycket...

fredag 26 juli 2013

Grattis!! Sir Mick Jagger

Det är allmänt mycket med Engelska kungligheter i dagarna, men i Rock n' Roll landet är det väl svårslaget att Sir Mick Jagger fyller 70 bast. en sann rockkunglighet om någon och snart lika gammal som drottningen av England själv.















torsdag 25 juli 2013

Dryckesrecension - Iron Maiden Trooper Ale

Då är det äntligen dags att korka upp första flaskan av Iron Maidens Trooper Ale.
En Ale som blivit ryktbar här i Sverige redan innan den fanns på Systembolaget, dels för att Bruce Dickinsson (adlade kungen fortfarande hade han snart fått en adelstitel, så poppis som han är här i landet (med rätta)) själv varit tätt knuten till framtagandet av ölen och genom de problem som dess våldsglorifierande etiketten ställde för just det fredsälskande svenska folket.
För här får man inte sälja alkohol med vapen och uniformer, så vidare det inte handlar om den gamla klassikern Captain Morgan då förstås.





Så, då är frågan, Trooper Ale, är det "Aces High" eller "Purgatory" som gäller för denna dryck?

Faktarutan säger att det är en Ale bryggd av Robbinson's på 4,7% till ett pris av 27, 90:- för halvlitern. Vilket gör att den hamnar i samma prisklass som en av mina favorit Ales, ESB från Fuller's och en klar bit över en annan favorit, Red Seal.

När man häller upp den i glas så inser man att det är en vacker dryck med lite frukt och honungstoner i doften. När man smakar den, så slås man av en riktigt behaglig försmak som tyvärr går över allt för fort och ersätts av en lite jästig metallisk (NWOBHM!) eftersmak. Men detta till trots är det den hittills bästa Mercandise öl jag smakat, för när man kommer vidare i sitt drickande så visar det sig vara en väldigt lättdrucken öl. Den ger helt enkelt mersmak efter en stund. Lite av en Alarnas (vilket ord) gräsklipparöl. Perfekt för soliga sommardagar. När smaklökarna justerat sig lite och jag väl är inne på flaska två, då är det lite tunna första intrycket förlåtet och jag vill gärna ha mer.

Åter till etiketterna, den svenska etiketten får väl ses som en väl avvägd kompromiss, lite pixlig, men själva lösningen av problemet får man se som en kreativ lösning utan att tumma på Iron Maidens varumärke. Sedan kan man ju ha en del åsikter om behovet att ändra etiketten.

För jämför man originaletiketten på Trooper'n och Kaptenen så tycker jag nog att just vapendelen är aningen tydligare på just Kaptenen.  Även om jag kan hålla med om att Eddie ser aningen mer aggressiv ut, men det är ju lite av hans trademark. Alla vet vi ju att han är god som guld inombords.






Som sammanfattning kan jag väl mest säga att det finns bättre Ale's i Systemets utbud för detta pris, men vill man ändå markera sin status som metallskalle så är det här det rätta alternativet. Visst, den är tian dyrare än både Kiss och Motörhead och nästan 20 spänn dyrare än Graveyard, men på det hela är det en godare öl, så det är upp till var och en rocker att välja vad som passar. Dessutom är ju det ju lika finurligt att blanda friskt, precis som med en skivsamling. :-) Så slutbetyget får nog bli att denna bärs, även om den inte når upp till "Hallowed Be Ty Name" status, så är en "Trooper" som sitter som en smäck framåt "2 Minutes to Midnight".

3 Spader av 5 möjliga. (titta, jag har anammat Polarn Per's betygssystem)

onsdag 24 juli 2013

Önskelistan - Texas BBQ av Jonas Cramby

Efter att levt en tid med Jonas Crambys förra bok, "TexMex Från grunden", som gick ut på att förhöja Svenska hems traditionella Fredagsmys, eller Tacofredag som den också kallas, upp ur Santa Maria träsket, så kan jag inte kan annat än att sätta upp efterföljaren "Texas BBQ" på önskelistan den också. Särskilt efter att ha provat några mindre recept ur BBQ boken också.

Det är inte bara recepten i sig som fångat mitt intresse, utan även hans sätt att skriva. Mer om det senare. Sedan är det väl bara att konstatera att både TexMex och BBQ är rätt enkelt att kombinera med skön rockmusik, särskilt en långsam, gungande, bluesinfluerad sådan.




Som vanligt, GE MIG NU!!

tisdag 23 juli 2013

Polar'n Per grattar Slash

Idag säger Spader Ess grattis till Slash som fyller 48 år! Det känns nästan som man kan säga grattis till Gibson Les Paul samtidigt, han har gjort den till sitt signum genom fantastiska år i Guns N' Roses, Slash's Snakepit, Velvet Revolver och senast som soloartist!

Här hittar ni Slash
...på webben
...på  Spotify

Mina favoritspår med Slash som soloartist
1. Starlight (feat Myles Kennedy)
2. Promise (feat Chris Cornell)
3. You're a Lie

Polar'n Per pratar med Carmine Appice, trummisen, mustaschen, legenden!

Jag pratar med Carmine Appice. Han som kan snurra trumpinnar som ingen annan kan och därefter landa dom i trumskinnet så det svänger najs. Vi pratar om hur musikbranschen är i rörelse, hur den gått från analog till digital, hur den gått från produktionsproblematik till distributionsproblematik i en galen värld. I en tidigare artikel recenserade jag King Kobra - II, som släpptes 9:e juli i år.

"Du vet inspelning på tejp, den matchade vinylen bäst", säger han. Sen fortsätter han, "Det var analogt hela vägen, sen spelade ungarna av det på kassetter och hela branschen sökte sätt att hantera läget. Jaga kids? För mig var det skit från ett annat perspektiv, ville man ha sämre ljud så var det precis vad man fick, men det blev värre. Sen kom CD-skivan. Analoga inspelningssätt gjorde sig inte riktigt i första generationens CD-plattor", sen följer ett utlägg om hur analog tejp blev 20-tal andra olika format tills man nu kunde köra hela processen digitalt. Hur jakten på ett allt renare, kliniskt ljud, mer eller mindre helt, dödade djupet i ljudbilderna, ni minns ljudet, det som finns i de analoga processerna som gjorde vinylens djup överlägset.

Jag håller med, jag skrev i en tidigare artikel om kortare plattor. Alla band som satt och gnuggade på full-längdare skulle helt plötsligt klämma ur sig nästan dubbelt så långa plattor, fler låtar, mycket skit kom ut på det sättet, låtar som borde stannat i skissblocken och fått tid att mogna, men tillbaka till ämnet... När man väl kunde lägga om allt digitalt kom nätet att ändra förutsättningarna ännu en gång, precis som i blandbands-eran skulle gratisätarna försämra ljudet, den här gången med mp3, i volymer som fick blandbanden att blekna. "Jag tror det är hela generationer nu som inte har hört en riktigt analog produktion!", säger Carmine. "Ändå fyller artister Madison Square Garden, utan att man ens hört talas om dom, jag gissar att det är nätet som dragit dessa framåt. Trender. Mun till mun, via sociala medier, nätgrupper, grupptryck. Plötsligt funkar det, inte som förr i tiden då man fick arbeta in låtarna på radiostationer i USA eller TV-show i Europas olika hörn. Du vet vägarna i staterna är som gjorda för att göda musikintresset! Men allt är så annorlunda nu... Det behöver inte ens vara bra, ibland räcker det att det är riktigt pinsamt. Som sagt, det är annorlunda nu..."

Det finns faktiskt trender han själv valt att hänga på. Carmine skriver för närvarande sin biografi, målet är att den ska ges ut under nästa år. Till sin hjälp har han Ian Gittins som gjort stor framgång med "The Heroin Diaries: A Year in the Life of a Shattered Rock Star" som handlar om ett år med en nerdekad Nikki Sixx (Mötley Crüe). Jag skrattar lätt, påstår sen att han med alla år av erfarenhet säkert har utrymme att skriva om både den snälle, och den elake Appice, när historierna ska läggas ut. Han håller med, "Ja, det är verkligen en balansgång att välja rätt nivå, men man får inte kompromissa på de historier som påverkat vem jag är. Jag spelade med Vanilla Fudge och Jimi Hendrix, långt innan både framgång och droger, jag växte upp i Brooklyn. Jag kunde lika gärna försörjt mig på bilstölder eller gängbråk, men uppväxten för mig drevs av musik. Sex, drugs and Rock'n'roll. 60- och 70-talets gig under sexrevolutionen med orgier, helt sjuka drogupplevelser och den rockhistoria som ändå lyckades skapas runt om är givetvis delar som på något sätt måste återges." Osökt tänker jag att det är nu eller aldrig om allt som ska tecknas ner, Carmine, född 1949 har upplevt en del, frågan är hur länge detaljerna kan minnas, jag vill se mig själv som en "förskönare" i kategorin sminkade lumparminnen och jag är inte ens i närheten av hans ålder...

Man märker att musikscenens ändring genom åren är ett tema som engagerar Carmine, helt plötsligt slängs jag in i ett påstående från Carmine, "Digitaliseringen har dödat bibliotek, videouthyrning, bok- och skivbutiker, tidningar", men han medger samtidigt att tekniken har gett nya produktionsmetoder, nya distributionssätt. "Jag är tudelad", säger han och berättar ett stort antal låtar bland annat "Hell On Wheels" från senaste King Kobra - II är ett exempel som mer eller mindre är skapad med hjälp av en telefon, "Du vet appen GarageBand, det är galet, helt plötsligt kan du spela in, göra pålägg och skisser, tillräckliga för enklare produktioner i en telefon. Det är galet. Det finns ingen som kunnat föreställa sig den här utvecklingen, för priset av en handfull dollar har du studiofunktioner och tillgång till samplade instrument på ett sätt som förr  krävde stora och mödosamma investeringar, lokaler och instrument..." Carmine återkopplar igen till sin uppväxt i Brooklyn när de jagade studio till något band. Nu bär alla en liten studio i fickan! Ordet "Amazing" dyker upp i var och varannan mening. Nackdelen är väl att man, som musikkännare, kan höra på produktionen vilka program som används, så det får inte ta överhand, men alla resonerar inte så. "Den digitala utvecklingen har klippt kostnader och möjligheten att ta betalt samtidigt", säger han.



Än en gång flyttas mina tankar, den här gången till datavärldens ABC (Peter Hinssen, The New Normal 2010)... A står för Apple, företaget som rockade marknaden med sin revolutionerade teknik att med sin enkla enknapps-princip äta upp procent efter procent i försäljningssiffrorna gentemot etablerade konkurrenter som Blackberry, Ericsson och Nokia. Jag brukar skämtsam säga att en iPhone är så enkel att både barn och musiker kan använda den. Carmine skrattar. Appen GarageBand, har enligt Carmine, gjort att han själv ibland funderat över värdet av sin skolning inom musik, den han har på det traditionella sättet, när alla mer eller mindre kan göra sina alster utan den musikaliska grunden, "Men jag tror den gör skillnad i långa loppet! Man måste lära sig grunderna om det ska bli hållbart, men når man one-hit-wonder så... Jag vet inte längre vad som behövs för att bli framgångsrik? Jag spelar dom flesta instrumenten, för mig är att vara duktig på musik och instrument en helt annan sak än momentan framgång!"

B, i ABC, som i liknelsen står för Bangalore handlar om att man i databranschen till varje pris måste pressa produktionskostnaderna, vi ser outsourcing, anpassningar och flytt av teknik till molnet osv, Carmine reflekterar i dessa avseenden kring produktionsalternativen för att kunna sänka sina kostnader. Han säger att det i mycket drivs av möjligheterna tekniken ger, kanske bekvämlighet, men att idéerna kan fångas när dom uppstår. Man behöver inte nynna på något eller förlora en skiss eller idé som förr, på väg till en repetition eller inspelningsstudio. "King Kobra kan ju faktiskt spela in sina album utan behov att egentligen träffas. Vi kan vara i spridda delar av världen, om de behövs!" Han garvar och säger "Det är en ny tid!"

Grunderna till en vanlig King Kobra-låt skapas innan denna bollas som embryo via nätet med Paul Shortino (fd Quiet Riot). Därefter läggs de rätta trummorna (oftast med analog inspelningsteknik), varpå takterna läggs i sk klick så att riffen och basen kan läggas på. Gitarristerna David Michael-Philips och Mick Sweda gör då sin del av jobbet tillsammans med basisten Johnny Rod. Ibland var och en för sig, ibland samtidigt. Det är kollaboration, inte helt sällan med en hel serie av Apple-produkter, iMac, iPad, iPhone, hela kittet! (Helt plötsligt känner jag att denna artikel kan misstas för att vara produktplacering, typ iGetIt!, men det är inte avsikten...) Under tiden vi utvecklar resonemanget ryggar Carmine instinktivt för ett ord... Smaka på det, Cloud, eller C, som representerar molnet, inte åskväder, som han verkar höra. Carmine samlar andan, kanske argument, han tillstår att det finns poänger med resonemanget, samtidigt säger han något som jag definitivt håller med om, "Molnet... Jag har respekt för det, jag har alltid varit noga med att hålla allt på egna diskar, under egen kontroll, jag vill inte bli en del av det okontrollerade, det som bevakas av andra, det som dessa andra kontrollerar! Molnet innehåller snart allt, det är bland annat därför det inte säljs album längre, det säljs enstaka låtar, kanske en del album säljs via sajter, samtidigt går marknaden bananas så fort en ny ådra eller trend skapas, det kastas runt fort. Fortare än någonsin..." Jag håller med, "Så är det, du är inte ensam om att känna så... Tillgängligheten till priset av att övervakas!" Det finns allvar i det vi pratar om. "Molnet är en möjlighet som samtidigt utgör ett hot mot hela branschen", säger han, "Medlet är detsamma prispress, en ny storskalighet, tillgänglighet, överlägsen distribution. Hur försörjer man sig när allt ska delas gratis? Jag tror avkastningen var 4 dollar per timme för varje timma studiotid, i förra King Kobra-släppet, den fick ändå strålande recensioner..."

Carmine har trummat på plattor som sålt 100 000-tals exemplar, ibland miljoner, i egna King Kobra, Beck, Bogert & Appice eller Vanilla Fudge alternativt som takthållare bakom succéer som Rod Stewart "Foot Loose & Fancy Free" (1977), "Blondes Have More Fun" (1978) eller Paul Stanley och hans soloplatta "Paul Stanley" i KISS (1978). Han vet vad han pratar om. "Marknaden har krymt till enstaka procent av vad man sålde då, det finns inte utrymme för gigantiska produktioner längre. Kolla bara på Black Sabbath,  Bill Ward, som är en del av vad dom skapat, ryggraden, som medverkat till att bygga upp bandet är inte ens skit värd när kakan inte ska delas rättvist!" Carmine som själv sparkades av just Sharon Osbourne när han spelade trummor med bl a Ozzy Osbourne, har sina skäl att ha en åsikt, men vi går inte in på var det skar sig, det känns ointressant i sammanhanget, men exemplet med Bill är talande. Det är pengarna som styr. "B som i Bangalore", tänker jag. Prispress.

"Det naturliga om dom ville göra en återförening är att återförena alla, inte bara Geezer, Tony och Ozzy, utan även Bill. Alternativen hade varit att återförena Black Sabbath-veteraner, frågat brorsan, Vinny Appice (en av alla bröder till trumslagare) som höll taktpinnarna på Dehumanizer, under Dio-eran, men han var inte ens påtänkt!" Vinny turnerade även som Heaven and Hell, 2007, med Ronnie James Dio, Tony Iommi, Geezer Butler som medlemmar, ett studioalbum släpptes även 2009. Utan att ta upp det med Carmine känns det inte som en högoddsare att Sharon hanteras i ett av dessa kapitel i boken om hans liv, kapitlet handhar med största sannolikhet temat pengar i rockbranschen.

Det är här vi kommer in på Carmines mångsidighet. Alla hans järn i elden. Tankar kring det ena och det andra och vilken roll produktionsbolagen har. Frontier, bolaget King Kobra ligger på släpper t ex inte singlar, dom siktar därmed inte in sig på radiostationerna. Carmine trevar runt i ett resonemang om att bolagen måste hitta nya vägar, eller bli bättre på att använda de vägar som faktiskt funnits, radiostationerna, använda den kanal som bilåkandet fortfarande håller öppen... Videon "Have A Good Time" är bandets sätt att, på något sätt, efterlikna ett singelsläpp. Bolagen väljer olika vägar för att göra produktionerna effektivare. Billigare, egentligen bara för att överleva. Det är synd att det blivit så pressat. Carmine har själv ett skivbolag, Rocker Records, och när det kommer på tal säger han, "Från att representerat undergroundscenen med Vanilla Fudge är man tillbaka där igen, allt måste skapas i mindre skala! Det är verkligen tillbaka dit vi startade. Underground. Hur finansierar vi det här? Kan vi göra det här gigget om vi bara får täckning som motsvarar resan? Fast allt är på en helt annan nivå. Allt verkar gå i cykler... En del lyckas bryta sig ur. Kolla på Rod t ex han har sina miljonslott", han använder ordet "untouchables" utan att på något sätt signalera bitterhet skiner han upp, "On and on, är en bra titel på boken, vad tycker du?"

Vi avslutar vårt samtal där. Carmine reser vidare för en spelning i Prag med Cactus. Det är några dagar på vägen, sen tillbaka till staterna för nästa projekt, en vända med "Drum wars" tillsammans med Vinny.

Vad coolt att trumpinnarna inte blivit bittra pekpinnar, tänker jag. Vad coolt att mustaschen fortfarande är på!

Dryckesrecension - Sweden Rocks Deadication

Vid det här laget har vi har vant oss vid att de så kallade Merchandise dryckerna inte alltid håller måttet, utan snarare säljer på sin etikett än innehållet.

Vilket gör att det blir en trevlig vändning när vi nu korkar upp Sweden Rocks Deadication. Denna Rioja är en ovanligt trevlig bekantskap med en behaglig doft och färg som testas av mig, frugan och en kompis (Peter). 

Deadication ger en trevlig syra och en halvtorr något kryddig smak med fatkaraktär som man brukar säga på Systemet. Vi är alla ganska eniga om att det är ett vin som passar sig bäst som ett matvin snarare än som ett vin som dekanteras enbart för drickandets egen skull. Framför allt till grillat. För vår del var det långsamt grillade revben efter recept av Jonas Cramby som stod på menyn.

Flaskan i sig är snyggt stilren och håller sig väl till ramen av det vi sett från Sweden Rock linjen, både det tidigare och det kommande (Brands For Fans släpper tillsammans med Sweden Rock i dagarna även en limiterad Singel Malt Whisky)


Vilket gör att vi nu kommer till den stående frågan, Prisvärt? Även detta vinet klockar in på 119:- och även om det är bland de bästa Merchviner som vi hittills har smakat, så är priset klart högt. Man får minst lika goda viner redan från halva det priset. Men som klargjorts tidigare, det är kanske inte innehållet som är det som är det stora marknadsvärdet, utan här får man även väga in etiketten och Rocklivsstilen också.

Det som blir den största frågan här är då hur kommer Sweden Rock som varumärke att stå sig i jämförelse med de andra Merchvinerna, te.x Motörhead, Kiss, AC/DC och Slayer som har mer inarbetade märken och lojala fans? Runt själva festivalen, javisst, men nu i väntan på nästa, skall man då lyckas trigga festivalbesökarnas nostalgi till den nivå att detta blir en försäljningssuccé? Ingen aning, men det kan bli en intressant resa. Om inte annat så är det den perfekta gåvan till alla Sweden Rock galna i bekantskapskretsen.

måndag 22 juli 2013

Polar'n Per recenserar King Kobra - II

Jag pratar med mannen med mustaschen och trumpinnarna, Carmine Appice, under en ledig dag på hans 10-dagarsturné med Cactus, så jag tänkte dela upp mötet i två artiklar, en om senaste skivan med King Kobra (Skivan II, i denna artikel) och en som som ett porträtt (i en senare artikel).

King Kobra är tillbaka med albumet II. Det är andra plattan med den talangfulle Paul Shortino vid mikrofonen, vilket ger en naturlig titel till plattan. Plattan, som jag fick för ca en månad sen, har rullat igenom sina lyssningar innan jag sätter mig för ett samtal med Carmine Appice. Carmine är för mig en legendariske trummisen som man känner igen för sitt avslappnade, men precisa, trumspel, dom snurrande trumstockarna och hans engagemang i massor av olika bandkonstellationer, och då menar jag mängder. Vanilla Fudgde, Cactus, Jeff Beck och Ozzy Osbourne är några exempel.

Att han börjat komma till åren märks inte nämnvärt (han är född 1949). Antalet projekt är många, hans energinivå är hög och han engagerar sig än mer när nya plattan kommer på tal. "Jag hade gärna haft med Paul redan på 80-talet", säger han och fortsätter, "Han, vill, precis som jag, värna variationen, tempo och glädje. Det är viktigt att ha kul i en bransch som är så ansatt som musikbranschen är idag". Carmine fortsätter sitt resonemang med att bandet,  mot hans ambition, gick mot en lättare och glammigare rock med Mark Free på sång under 80-talet, och att man med Paul nu fått tillbaka en tuffare ljudbild, "Hade Paul var med redan då, upprepar han igen, då hade vi tagit King Kobra till andra höjder, han är som gjord för scenen, jag är tvärsäker på det, vi har en bra kreativitet... Det är ett fantastiskt samarbete!"

Soundet dom presterar på nya skivan är bekant, det vill säga amerikansk rock precis så som den förväntas låta för alla oss som växte upp med 80-talets hårdrocksscen, och då menar jag verkligen när den är bra, ni vet, innan sleeze-rocken blev Poison eller låtar som "Cherry Pie" och därmed förlorade all integritet och värdighet. Det trasade sönder den. Carmine håller med, "Det var hemskt att se en musikindustrin valla mer eller mindre talanglösa mot en gemensam slätstruken poprock som helt kontrollerades av andra krafter än artisternas och låtskrivarnas engagemang!", jag tänker, när jag hör Carmine, att det värsta är att det samtidigt definierar även 2000-talets musikscen, Idol-helvetet.

"Nya plattan siktar in sig på ett sound som spänner över 70- och 80-talet, vi försöker göra en produktion som är levande", säger han. Valet att spela in trummorna analogt är ett av dom grepp som bekräftar detta... Jag gillar det jag hör! Från inledande "Hell on Wheels" till sista "We go Round" får vi en härlig karta hårdrock som spänner över dessa år.

Jag hävdar bestämt att det görs för lite klassisk hårdrock nu för tiden och därför fyller denna platta verkligen delar av det tomrummet. "Får jag förresten kalla det för just klassisk hårdrock?", frågar jag Carmine, för mig är det nämligen vad jag hör! Han rättar mig, "Hårdrock javisst, men rock definitivt...", säger han. "Influenserna hittar du självklart från mitt 80-tal, det med King Kobra, men även andra band, också utanför hårdrocken i t ex Rod Stewart, jag tänker på hans sena 70-tal med låtar som "Hot Legs".

Jag nämner en av dom låtar som spretar mest på skivan "Deep River". Den andas så mycket Led Zeppelin  att jag nästan blir generad. Den är episk, kraftfull men fortfarande... Jag gillar det jag hör! Carmine skrattar, och säger att det är kul med mönster i låtar, influenser, och att man mycket väl kan nämna "Ballad of Johnny Rod" som lite av pastich i Van Halens anda. Han fortsätter, "Ibland finns det inte avsikten, men i denna låt ville vi hitta den lättsamma David Lee Roth-andan, fast till en låt som beskriver brottslighet från ett annat perspektiv. Inte det svarta, världen är skit, utan som runt 80-talet, se det lättsamt och positivt på det hela. Så låten blev en hyllning till Johnny (Gitarrist), han är vår galning, vår joker. Det är med honom du vill göra tid om du åker dit för något och ska sitta inlåst en evighet, Johnny är mannen, definitivt, du skulle inte ha en tråkig minut, jag lovar, tvärt om."



Det är något som jag fastnar vid, glädjen. Paul Shortino (fd Quiet Riot) som greppade mikrofonen på förra plattan har med sin klassiska stämma lätt att fånga mitt intresse. Jag är svag för den typ av sång som Jeff Scott Soto, Joe Lynn Turner och nämnda Paul presterar. En någorlunda hes stämma som sätter sig direkt. "Bluesig", skön, rivig och just glad! Carmine berättar om hur "Have A Good Time" kom till, det började med en idé, senare på kvällen stod dom ca 25 personer i köket hemma hos Paul och sjöng det som skulle bli låten. Det handlar om "Good fun". Videon avspeglar detta, fast med ett Las Vegas-perspektiv. Här ser vi Zakk Wylde sjunga med, Ace Frehley, Vinnie Paul m fl.

Riffandet och strängbändandet i plattan är riktigt bra. Mick Sweda, David Michael-Philips spelar tillsammans med basisten Johnny Rod sina roller på ett sådant sätt att man märker att det är en enhet, ett lag, bakom King Kobra. Det är ju bara på sång som de egentliga ändringarna finns vad gäller bandets konstellation sen det begav sig på 80-talet. Inledande "Hell on Wheels" och "When The Hammer Comes Down" är ett gott exempel på strängbändarnas excellens. Trumspelet som bl a leker ut "Don't Keep Me Waiting" är även det något som gör plattan nog så välspelad! För det är ett gott genomfört hantverk. En stark platta!

Men det är faktiskt låtarnas variation, enkelhet och sväng som gör plattans helhet. "Take me back" andas arenarock i Bon Jovis anda, avslutande "We Go Round" och "Running Wild" har även de arenarockens glans, låtarna manar mig att sjunga med till dess lika enkla som starka refränger. Det är en jämnbra platta som presteras, den ska ha sina superlativ, och den överträffar definitivt min förväntan, när jag frågar denne ständigt svängande trummisen om vad hans personliga förväntan är på plattan blir det för första gången lite tyst... "Ja, du, du pratar om förväntan? Jag har nämnt glädjen, den som måste finnas med vad man än gör, annars märks det, annars hörs det, annars lägger man helt enkelt av till slut, jag är inte där, jag har aldrig tänkt den tanken, aldrig varit där, musik är mitt liv, det har pågått till exempel hela ditt liv, du nämnde att du var född i början av 70-talet och många andra med dig. Han skrattar, jag trivs helt enkelt med att ha många järn i elden och fortfarande kan jag försörja mig på musiken, jag är lyckligt lottad. Men glädjen och passionen till musik är en av dom drivkrafter, som betyder mer och mer, när man inte längre kan sälja 100 000-tals plattor som förr. Förra King Kobra-plattan sålde kanske 15 000 st exemplar i USA när den släpptes och det finns inte längre dom spelregler som fanns förut, jag vet inte längre vad som skapar framgång längre, men jag vet hur man gör musik och jag gillar att spela den, så jag hoppas att vi kan få en bra försäljningsstart att vi kan sätta ihop en bra turné för plattan". När jag pratar med Carmine om en kommande turné ligger det i planerna för våren 2014, förhoppningarna är att plattan ska sälja bättre än förra och att de kommande turnévägarna kan dras ut med streck över Europa.

Det är en fulltecknad kalender för mannen med mustaschen och trumpinnarna, men jag hoppas precis som Carmine, att bandet hittar ut med att spela denna platta levande här, den är värd all uppmärksamhet den kan få! Hans passion för musiken är uppenbar, självdistansen och hans pragmatiska syn på musikbranschen lika så. Plattan, King Kobra - II, kan med sin klockrena fullträff mitt i det amerikanska 80-talet hyllas med fyra ess av fem möjliga...

/Polar'n Per

Mina favoritspår
1. We go round
2. Deep River
3. Take me back

King Kobra
...i skivbutiken (BengansCDONGinza)
...på Facebook
...på Spotify

Grattis!! Jolle Atlagic

Ännu en kär vän som fyller år, Jolle Atlagic, batterista i The Quill, men som även kan hittas på trumpallen hos Electric Boys när det behövs och har ett förflutet i Hanoi Rocks.

Denna gången blir han 42, men jag kommer, med nöd och näppe, ihåg hans 18-årsdag som inföll under skivinspelningen med N.J.B. i Danmark, där han hoppade in och hjälpte till när bandet stod utan trummis. Det blev en våt kväll ute på stan i Århus, med ett allt för stort intag av "Tequila Knack". På gränsen till vad som är nyttigt för en människa, men är det party i hårdrockens tecken så är det.

Grattis Jolle!!


söndag 21 juli 2013

Mer om min bror

Skrev häromdagen om min brors 40-årsfest. Vilket fick mig att tänka på det faktum att min brolla är mycket bättre på att ge presenter än att ta emot dem. Eller inte så att han är dålig på att ta emot presenter som så, utan mer att han besitter förmågan att lägga lite mer tanke bakom sina presenter än genomsnittet.

Som nu till exempel. Det var ett tag sedan vi sågs, så då hade han givetvis bunkrat upp med lite presenter till sin storebror också.

Först ett exempel på att önskelistan här på bloggen fungerar. Brollan som är en trogen läsare, hade tagit till sig att jag hade Absinthe kravings till barskåpet, så han plockade upp ett set innehållande en flaska Absinth, ett glas och en sockersked. Sedan spetsade han det hela med ett lerkrus Mjöd.

Detta var inte allt, utan jag fick även en bandtischa med The Quill, som var köpt strax efter min Gastric Bypass operation  och därför köpt i vad som då var en löjligt liten storlek för mig som en morot inför min viktminskning. Dessutom signerad på ryggen av både grababrna i The Quill och Mustasch. Behöver jag säga att min Bror är fantastisk. Dessutom så passar tischan alldeles utmärkt. :-) Tack kära bror.






















Men det där med att min bror skulle vara sämre på att få presenter då? Ja, om man säger så här. Jag har väl då aldrig sett en person som inte gillar Whisky, få så vansinnigt många fina Whiskyflaskor. Fina presenter för de flesta, men kanske inte så jättegenomtänkta alla gånger. :-)

En annan lärdom som Smålandsresan gav, var den att det gäller att vårda sin karma.

Båten Karma från Oskarshamn








Dagens Musiktips - Scarlet Blue

Ett ungt Stockholmsband som levererar en svängig lättsam poprock, Vassegoa' här är Scarlet Blue.


Grattis!! Lee Aaron

Den kanadensiska hårdrocksdrottningen Lee Aaron fyller idag 51 år.

Under 80- och 90-talet var hon väl mer eller en våt metalldröm för mången metalälskande snubbe. Jag var absolut inget undantag. Hade en hel del av hennes skivor.












lördag 20 juli 2013

Somliga ser på Iron Maiden...

Förra Lördagen besökte Iron Maiden vår vackra huvudstad, vilket verkar varit en trevlig tillställning om man tolkar de vittnesmål som går att läsa från evenemanget. Själv var jag inte där, utan hade istället ställt kosan mot min kära broders 40-års fest i Småland.

Detta skulle visa sig bli en kväll man sent skall glömma, även om brorsan gjorde allt han kunde genom att tillhandahålla minnespåverkande drycker i stora mängder. Men att inte vara i Stockholm innebar inte att man blev helt utan unika live-upplevelser. Min bror hade anlitat den minst lika legendariske underhållaren Ulf "Balla Balla" känd från TV's Talang.




Så, eftersom jag sett Iron Maiden flera gånger tidigare, men aldrig Uffe Balla Balla, så får man väl säga att det inte gick någon nöd på mig. Dessutom fick jag ju möjligheten att fira min kära bror.  Grattis igen brollan!!

 

Grattis!! Carlos Santana

Den latinske gitarrmästaren Carlos Santana fyller idag 66 år.

Med en lång karriär under bältet och en hel del klassiker i bagaget lyckas han om och om igen att fängsla sin publik med sina smekande latinska toner. Det är helt enkelt svårt att sitta still när han rockar loss.











fredag 19 juli 2013

Dryckesrecension - Motörhead Rosé

Rosé känns kanske som så långt ifrån Rock n Roll som det går att komma. Men hur eller hur så har sedan en tid Motörhead sin egna flaska som lanserats i samarbete med Brands For Fans, vilket borde borga för Rock så det räcker.

Vi börjar i den enkla ändan. Flaskan i sig är riktigt snygg, både full och urdrucken. Etiketten säger inte så mycket om druvor osv. utan säger bara att det är ett Rosé. Nu är jag ingen Rosé konnässör så jag vet inte riktigt om det är så det brukar vara.

När man häller upp första glaset, så bjuds man på en frisk doft som låter ana en aning jordgubbe.
Smaken då? Ett lätt Rosévin, som inte är så sött, med en ton av jordgubb- och smultron tillsammans med porlande mineralvatten. Kan kännas en aning tunt, men man får se detta som ett vinernas svar på gräsklipparöl, det vill säga ett lättdrucket sommarvin som inte bjuder på så mycket motstånd, utan gör sig bäst på soliga festivaldagar eller som en svalkare i varma klubblokaler.

Extra piff, som kan rekommenderas, är att göra en så kallad "dagens" genom att tillsätta lite sprite eller liknande. Då får man en riktigt god lättdrink som gör att man håller hela kvällen ut utan att behöva fundera så hårt på "varannan vatten".

119 :- på Systembolaget, är det ett prisvärt vin då?
Njae.. är något rosévin värt 119 spänn skulle jag nog vilja kontra med. Men så är det väl kanske inte riktigt för att få den mest underbara nektar man köper en sådan här flaska, utan mer som ett statement. För det är ju som det brukar i den här genren, man får oftast ett bättre vin för en billigare peng utan den balla etiketten.

onsdag 17 juli 2013

Polarn Per tittar på - Iron Maiden

Jag ber om ursäkt för att denna konsertrecension av Polarn Per kommer lite sent, men det är mitt fel och beror på att jag varit i en vit del av svenska kartan vad det gäller Internet uppkopplingar. Spader.

Bilden lånad från Iron Maidens hemsida
När UFO:s »Doctor Doctor« tar slut vet man vad som tar vid. Då är det dax för Iron Maiden. Då är det dax för ett kliniskt set, som inte kompromissar vad gäller perfektion eller variation i set-listan. Det är Iron Maiden, maskinen, bandet som i högsta grad personifierar »The Loneliness of a Longdistance Runner« sen några år tillbaka.

Michael Kenneys keyboard sätter ett storslaget intro som går över i introraderna »Seven deadly sins. Seven ways to win...« innan »Moonchild« drar igång. Förväntan vibrerar i luften på Friends arena! Bruce Dickinsons röst håller, den låter i det närmaste perfekt. Det är inget fel alls förutom att ljudet rör sig konstigt på arenan, inte alls som Dickinson som ständigt är på språng runt kulisserna på scen.

»Can I Play with Madness«, »The Prisoner« och »2 Minutes to Midnight« rivs av, mer eller mindre, utan chans för publiken att hämta andan. Det är knappt något mellansnack. Bandet känns snuskigt tajt. Som vanligt, fast faktiskt än bättre. Därefter kommer en nykomling i det klassiska »Maiden England«-settet »Afraid to Shoot Strangers« framförs så sjukt bra att jag inte vet om jag sett bandet göra bättre ifrån sig. Detta gäller även »Phantom of the Opera«, »Wasted Years« och »Seventh Son of a Seventh Son«. Det är gåshud! Sjukt bra!

Nickos trummande sitter och svänger som vanligt. Steve Harris har ena benet på mothörningen och siktar med sin bas mot publiken, bara det!
Låtar som »The Trooper«, »The Number of the Beast« och »Run to the Hills« känns som utfyllnad mellan dessa och bara det är otroligt. Showen peakar därför där, den står och väger i »The Clairvoyant« och allsången försöker hålla gigget genom både »Fear of the Dark« och avslutande »Iron Maiden«.

Dessvärre känns det som Järnjungfrun inte lyckas hitta energin i encore-avbrottet. De försöker, men det vill sig inte. Kanske är det av samma orsak som otalt besökare skvallrat om, kanske når publikens skanderande om mer inte fram till bandet. Kanske är det så att valet av extranummer är fel. Jag vet inte. Det känns som en punktering. »Aces High« framförs med halvtaskig sång, »The Evil That Men Do« blir en passagesträcka (som alltid) och avslutande »Running Free« lämnar frågetecken som inte kan lämnas obesvarade, vad fan hände?

De sju dödliga synderna och de sju vägarna att vinna tycks vara temat...
1. Låtvalen
Det är en vägvinnare i de avigare låtarna (som jag bedömer det), men en dödssynd att utelämna »Hallowed be thy name«

2. Ljudet
Ljudbilden rör sig konstigt på arenan. Burk. Konstiga ekon. Oönskade resonanser. Friends är en skitarena för fotboll och musik! En del vittnar om att ekot gjorde att de snabbare låtarna ens inte kan urskiljas. Det är katastrof. Jag sitter dock på ett lucky seat denna kväll... Tak på eller av? Jag tror av hade förbättrat ljudet, men straffat ljuset.

3. Gitarrerna
Med de tre gitarrister skulle låtvalen varit mer anpassade för dessa. Materialet från »Somewhere in Time« skulle göra sig nog så väl. Enklare låtar straffas. Janick Gers är fantastisk idag när han är distinkt och inte larvar runt, i samma omfattning som han brukar. Adrian Smith och Dave Murray är som vanligt pålitliga. Energin är sprudlande... Arenan försvårar deras jobb.

4. Tillgängligheten
Det är fan lättare att ta sig till mitt boende i Norrtälje från Sölvesborg än från Friends arena. Var är bussarna? Var är logistiken? Var fan är all jävla planering kring denna arena? Ölen, eller vad man ska kalla Vichy-vattnet är slut innan Maidfen kliver på...

5. Kommersen
Det görs en och annan krona på T-shirts när cirkus Maiden drar förbi. Därför är det välkommet att bandet gjort en sänkning från 380 kr till 300 kr. Inkomsten blir ju hyfsad ändå... Tryckkostnad max 50 bagare för så stor serie, strax över 15 0000 sålda rasslar på med cirka 4 miljoner till cirkus Maiden... Jeezes! Vem behöver skivförsäljning då?

6. Historiken
Hur man än vrider och vänder på det hela har bandet hittat en vinnare i att göra en retro-turné följd av en med ett nytt vax. Bra jobbat! Jag har släkt på plats. Mona 20 år, Dan snart 30 år, fler runt 40 år och även 50-taggare (som visserligen såg herrarna i Malmö, men ändå)... Det är Det är ganska coolt!

7. Sången
»Aces High« Hur fan kan dom låta denna låt framföras levande när man uppenbarligen hör att Bruce röst inte håller för denna. Samtidigt sjunger bruce bättre än någonsin i andra delar här måste dom vara uppriktigare mot sig själva. Jämför med »Seventh son...« Där tas inga genvägar, Shit viken skillnad!
Spelningen är fram till de halvtaskiga extraspåren och fingrar på fem ess, men att avsluta som dom gör är antiklimax. Inte bra. När det dessutom dröjer innan hemgångsordern »Always Look on the Bright Side of Life« drar igång gör att många med mig hopps på mer, hoppas att de ska ta en avstickare från tidigare set-listor, men vi får nöja oss där. Punkt, liksom. Punkt! När man går från arenan ska man vara överlycklig, det är jag inte denna dag och det beror på avslutningen som faktiskt är dålig. Jag ger därför bara spelningen tre starka ess av fem möjliga...

Även fast stora delar av föreställningen är magisk! Så kan det gå...
Setlist:
Moonchild
Can I Play with Madness
The Prisoner
2 Minutes to Midnight
Afraid to Shoot Strangers
The Trooper
The Number of the Beast
Phantom of the Opera
Run to the Hills
Wasted Years
Seventh Son of a Seventh Son
The Clairvoyant
Fear of the Dark
Iron Maiden
Encore:
Aces High
The Evil That Men Do
Running Free

    måndag 15 juli 2013

    Polarn Per tittar på - Sabaton

    Sabaton har gylfen nere, men låter byxorna sitta på!


    Iron Maiden kliver på senare, Jag traskar in i den kritiserade Friends arena, detr är 13 juli 2013. På scenen ska förbanden kliva upp, med andra ord ska ett arv förvaltas där Järnjungrun, som oftast levererar hög kvalité i sin förmåga att välja band. Voodoo Six som jag delvis missar avslutar samtidigt som jag kliver ner till min sittplats. Det tar någon kvart sen kliver Sabaton upp. Tankarna far omkring, Kommer dom leverera? Är det fågel eller fisk? Backdroppen täcks av och en ilsken Karolin forcerar, precis som på omslaget till den svenska versionen av senaste fullängdaren »Carolus Rex«.

    Några spår in i settet får jag svaret, det studsar i Stockholmspubliken. Det sjungs hårdrock med scenmusikanterna och deras ständiga balansgång funkar utmärkt. Jag tänker på deras nationalromantiska flirtande med musik inspirerat av lika del brittisk som tysk hårdrock. Episkt, som gjort för stora arenor och allsång. Det är därför enkelt att se Sabaton i dessa sammanhang, det är lite handen och handsken lixom...

    Sabaton kan vara Sveriges just nu kanske vassaste förband. Jo, jag vet, det låter som en sågning, men det är det inte... När bandet går på attack håller konceptet. Dom tillåts blanda svenska och engelska mellan låtarna, dom tillåts marchtakt, utan att det blir nazzerock, framför allt fångar dom publiken med en självklarhet som approach, man måste nog ha viss självkänsla för att bemästra både förbandssituationen och publikmassan. Dessutom låter det bra från där jag sitter, jag har hört flertalet bevittna både ekon och missljud som mer eller mindre förstört upplevelsen.
    Jag har hört bandet missa möjligheten att koppla greppet gång efter annan med slarviga körer och oengagerat lir, men ikväll smattrar trummorna, körerna sitter och settet känns väl dimensionerat. Det är i en matta av låtar från senaste vaxet »Carolus Rex« som det händer. Publiken greppas och spelningen blir ett kröningståg för Rockstad Faluns kompetenta gossar. Genom »Gut mit uns«, nämnda »Carolus Rex« och därefter »Poltava«, alla framförda på svenska, går spelningen från »Jaha!« till »Se där!«. Energinivån ökar på ett sätt jag sällan sett bandet prestera. Balansen lyckas och dom klarar sig både från en oengagerad publik och från att bli så där cheezy som jag sett dom bli ibland...

    Bandets sångare, Joakim Brodén, som sin vana troget uppträder i skottsäker väst avbryter sen uppsnacket till nästa spår med ett oväntat statement »Det kanske inte är så proffsigt att ha gylfen öppen inför 55 000 åskadare!«, och kanske är det det enda tecknet på nervositet som visas av Sabaton under kvällen. Efter följer öppningspåret från deras tredje vax med samma namn, »Attero Dominatus«, som långt ifrån alltid framförs levande. Språket växlar till engelska (med inslag av latin) och hjälper faktiskt denna pompiga tillställning ytterligare genom att enformighet varieras. Responsen är god. Körerna hittar hem. Publiken är på, men framför allt känner jag att trummorna bär bandet som aldrig förr... Det är välkommet. Det ökar, som sagt, värdet i akten.

    Det är ändå här bandet måste bredda sig. Jag tycker materialet är slagkraftigt som förbandsakt, men blir enformigt då de kör huvudakt. Men fortsätter bandet på samma inslagna väg, och lyckas behålla bandmedlemmarna, kommer detta bli en klassisk svensk rockakt, fullt jämförbara med exempel som Europe, Candlemass, Hammerfall och In flames!

    Avslutande »Primo Victoria« och »Metal Crüe« följer samma mönster, bandet är nöjda. Jag är nöjd, betyget fyra ess av fem möjliga tycker jag dom förtjänar!

    Tänkte skriva av mig om Iron Maiden lite senare!

    -Polarn Per...

    lördag 13 juli 2013

    Beach Sommaren 2013

    Vi har varit vana med att det funnits en del bandrelaterade shorts osv. för att pimpa upp sommarens strandhäng, framför allt riktat till den manliga delen av fans.

    Eftersom ett bands framgång och popularitet mer och mer mäts i hur mycket Merchandise man säljer, till skillnad mot förr då skivförsäljningen var en stor måttstock, så är frågan är om årets trend för badmode riktat till tjejer kan tyda på att just den kvinnliga delen av fansen är en växande maktfaktor?





    Den senaste tiden tycker jag mig ha sett en ökad tillgång på "Girlie" T-shirts både i bandshopparna och Merch-båsen på konserter. Eller är det just denna bikinivåg bara ett uttryck av att någon merchproducent kommit på en smart grej och pumpar ut den på marknaden. Eller skall man ställa sig frågan om det är vissa band som ser en ökad del kvinnliga fans? För det är ju långt ifrån alla som satsar lika riktat mot kvinnomarknaden.

     Dessa bikinis som visas här är ju väldigt snarlika och flera kan även hittas hos en och samma ställe, Front Magazine Shop
    Alla kreationerna finns givetvis även att köpa i respektive bands Merchbutik.


    Ghost
    Slayer
    Motörhead
    Mastodon











    fredag 12 juli 2013

    Konsertminnen - Iron Maiden

    Nu på Lördag står Iron Maiden återigen på scen här i hufvudstaden. Ett band som sällan är tråkiga att se live och har en helt underbar backkatalog med fantastisk musik i bagaget.

    För ett tag sedan hade Toxic Vision en tävling i samband med att hon lanserade en linje kläder med Iron Maiden tema. Där man skulle skriva en motivering till varför man ville vinna ett valfritt plagg. Det visade sig att dottern deltagit i tävlingen i hopp om att vinna denna "Matter of Life and Death" jacka.


     Här är hennes motivering och även om den inte gjorde att hon vann, konkurrensen var rätt hård tror jag, så tycker jag ändå att den är ett helt underbart nedslag i en första konsertupplevelse... För att inte tala om att den väcker mina egna minnen från den konserten....
    A matter of life and death is my favorite album of iron maiden. I saw them for the first time when they were on tour for this album. I think I was 8 or 9 years old and it was my first concert. I wanted one of the tour shirts so bad, but we couldn't afford to buy one since they were quite expensive and my mum didn't have a job at the time. I was rather sad about this, but my mum went to buy some soda and popcorn during the concert and when she came back she had a tour t-shirt with her that she had got for me. I was so so happy and wore that shirt almost every day after that.
    That is why this album is my favourite. It is my first real memory connected to iron maiden.
     

    Dagens Musiktips - The Answer... igen

    Irländska The Answer, som varit musiktips här tidigare kommer att inför släppet av deras nya platta "New Horizon" att presentera plattan låt för låt genom videos med en inte helt ovanlig kombination, musik och dryckjom.

    Varje vecka skall man som sagt presentera en av låtarna från plattan tillsammans med lite favoritdrycker i vad man kallar "New Horizon Drinking Sessions". Länkar till videoklippen hittar man på deras hemsida.

    Dock verkar man lite försenad med inslagen, men den som väntar på något gott...


    Stoppa Pressarna! - Pearl Jam

    Pearl Jam har givit ett datum för sin kommande, 10:e studioplatta "Lightning Bolt" och öppnat portarna för Preorder. Plattan släpps den 15:e Oktober. Det är i sanningen ett spännande skiv-år i år. Man kommer under dagen att släppa en första singel till skivan lite här och där.


    Spännande omslag med sin beskärda dela av religiösa symboler. Behöver jag tillägga att detta är något jag ser fram emot? Kan man dessutom hoppas på en världsturné med ett stopp i Sverige på det så blir jag lycklig. Kommer dom till Sverige så finns det inte på kartan att jag och frugan inte går denna gång.

    Uppdaterat med första låten från skivan:

    torsdag 11 juli 2013

    Spader Rekomenderar lite länkar

    Nu när sommaren är här (även om vädermakterna just nu gör allt för att bevisa motsatsen), så har jag en del laster förutom Musiken, däribland Grillning, Chili, Öl och Vin, och som av en händelse så kan man med fördel kombinera alla dessa och därigenom få till ett riktigt schysst blandmissbruk.

    Detta är ju ingen unik företeelse på något sätt, så här års kan man se dom lite överallt, de oftast medelålders gubbar vinglar runt med en tydlig aura av rökdoft, iklädda käcka grillförkläden, mumlandes något om "pulled pork" eller citerande BBQ recept från Jonas Crambys senaste bok.

    Så fort jag får chansen, så är jag en av dom och eftersom jag normalt bor i lägenhet så gäller det att passa på när man är på landet. På gott eller ont, men mest gott. Dessutom finns det ju så mycket roliga tillbehör, för att inte tala om att det är väldigt Rock n Roll.

    Så, för att sprida detta missbruk vidare tänkte jag här presentera ett par länkar till sidor som främjar och spär på denna livsstil ännu mer.
    Detta är två sidor som jag nyligen snubblat över själv, som verkar väldigt lovande och som kommer att bli flitigt besökta av mig i framtiden då här finns en hel del tips att snappa upp.

    BBQ Lovers
    Stickans Chilipepers


    Så, sätt på lite bra musik, tänd grillen och knäck en kall i goda vänners lag. Det blir inte bättre än så här....
    Förlåt, Jag kunde inte låta bli att ta med denna bild på het grillning...:-)

    Grattis!! Lasse Dannesäter

    Ännu en gratulation till en av polarna i gamla N.J.B. fyller år idag, nämligen Mr. Bassman, Lasse Dannesäter.

    Med ett dunkelt förflutet inom dansbandssvängen kom han med i bandet och därefter blev sig inget likt. Tillsammans med Lasse kunde man hamna både i dom mest bisarra situationerna och de mest intressanta och djuplodande samtalen på nattkröken. Med andra ord, aldrig en tråkig stund.
    Tack för alla goda stunder broder!



    onsdag 10 juli 2013

    Dagens Musiktips - Gin Lady

    Eftersom bra Svensk musik förtjänar all den uppmärksamhet den kan få (framför allt när det är något jag själv gillar) så muntrar vi upp oss med eminenta Gin Ladys pinfärska video "Mother's Ruin"


    Grattis!! Ronnie James Dio

    Idag skulle en av Rockens riktiga giganter haft sin födelsedag, men tyvärr gick Ronnie James Dio ur tiden alldeles för tidigt.

    Stor röst och stor personlighet som varit inblandad i så mycket bra musik att hälften hade varit nog.












    tisdag 9 juli 2013

    Grattis!! Cortney Love

    En av rockvärldens riktiga bad girls, Cortney Love, fyller idag 49 år.
    Kan väl inte påstå att jag är ett stort fan av hennes musik, även om hon lite då och då fått till något spännande och bra. Dock tycker jag att hon gjort väldigt bra ifrån sig på vita duken när hon har haft chansen. För att inte tala om hennes förmåga att hålla rockmyten vid liv, oftast via tabloiderna.











    The final countdown, mer sol till folket!

    Då har nedräkningen börjat på allvar. Snart är det semester. Vilket gör att det är mycket att göra men kanske inte fullt lika mycket motivation att göra det. Det är som om hjärnan redan lagt sig i hängmattan....

    Det skall bli sköna veckor dock, först en sväng för att fira lillebrorsans födelsedag och hälsa på Smålandsfalangen, men innan det skall den här veckan härdas ut. Hoppas på fint väder och så långt verkar det riktigt bra, har nog hittills badat mer i år än vad jag gjorde på hela förra sommaren. Men som en liten solförsäkring så har familjen bokat en Kreta resa som avslutning på semestern. Kreta är visst Grekiska för Rock n Roll i solen tror jag.

    Det har trillat in en del musik som det skall lyssnas på, så förhoppningsvis kommer det lite nya recensioner också.

    Jag lämnar er för denna gång med Robert Plants öppningsrad från en av världens bästa låtar, "Oh, let the sun beat down upon my face..." och önskar det till er alla.

    måndag 8 juli 2013

    Dagens Musiktips - Barbe-Q-Barbies

    Seance bjöd på härförleden detta tips med ett tjejband som jag aldrig hört talas om innan, Barbe-Q-Barbies från Finland. Dom må se ut som tjejjerna i Timotejs lite tuffare storasystrar och spelar en lättsmält rock, men det räcker gott och väl för att få vara med i Dagens Musiktips. Att dom sedan fått figurera i Ron Jeremys reklamfilm för sitt Rom märke, RONdeJEREMYrum, det gör dom ju mer än kvalificerade...





    lördag 6 juli 2013

    Grattis!! Jay Buchanan

    Lite sent på dagen, men ett stort grattis går ut till Jay Buchanan sångare i ett av mina nya favoritband, Rival Sons. Vet inte hur länge dom skall få ha stämpeln som nya dock, det är ju en kärleksaffär som pågått en stund nu. Helt klart är dock att Jay besitter en av rockväldens just nu bästa röster.

    Passar givetvis så här på Jay's bemärkelsedag att ännu en gång promota min egen lilla hyllning till bandet och spela min stora favoritlåt av bandet som är så bra att jag helt enkelt fört upp den på min lista över världens bästa låtar genom tiderna, ever! "Soul"



















    Dagens Musiktips - Mortillery

    Lite Old-School Trash i ny tappning kanske? Kanadensiska  Mortillery bjuder på lite denna dag.





    fredag 5 juli 2013

    Night of The Demon continued...

    För något år sedan så hände det sig att hemmets sängkammarväktare sade upp sig från sitt jobb, genom att helt sonika dråsa i backen, som jag nämnde här.

    Jag köpte demonhuvudet av en suspekt typ som stod och sålde lite olika lerskulpturer i tunnelbanenedgången vid Östermalmstorg en gång för herrans massa år sedan. Tror jag gav en hundring. Sedan monterade jag den på den egensnickrade vapenskölden och alltsedan dess har den vakat över vårt hem.

    Restaureringsjobbet av vår kära demon har väl inte direkt gått på högvarv, men nu så börjar det närma sig ett avslut. För restaureras är ett måste, nu när han ändå har hängt med i så många år och blivit lite av en familjemedlem.


     Så här såg den stackarn ut efter att ha dråsat i golvet. En lerklump som fortfarande satt kvar på trätavlan och en skål med bitar i storlekar från smulor till aningen större delar.


    Efter flitigt pusslande och limmande av bitarna som inte blev helt pulveriserade så blev slutresultatet så här.

    Så i det här läget var det bara att fylla ut de bitar som inte gick att pussla ihop igen med lera.

    Nu när hans adliga anlete åter är på plats, så återstår det bara lite mad målnings-skillz och han är redo att återta sin vakttjänstgöring här hemma igen. Dock kommer jag att försäkra mig om att han sitter lite bättre denna gång.


    Dagens Musiktips - är ett biltips....Rocket 88

    Rocket 88 från Oldsmobile kanske inte är den mest kända bilen på våra breddgrader, även om det är en riktig långkörare bland bilmärken, men i hemlandet USA har den om inte annat givit inspiration till ett par riktigt trevliga rockdängor genom tiderna, däribland det som anses vara den första Rock N Roll låten någonsin med Ike Turner och Jackie Brenston.



    Och eftersom jag är lite extra svag för den senaste i given av låtar inspirerade av denna kärra, "Crucial Velocity" med Clutch, med en video som känns lite skönt Sin City och dessutom bjuder på riktigt snygga livevbilder av bandet, Så jag bjuder  er helt enkelt på båda två. Både den första och så vitt jag vet den senaste....













    Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...