lördag 30 november 2013

Spader Ess går till sjöss

Det blir lite tunt med kloka ord här en stund, då jag tänker marinera mig lite på Östersjöns böljor, tillsammans med fru, vänner och bekanta. Så, mot Panorama-baren!!!


Till detta väljer vi lämplig låt med Iron Maiden!











fredag 29 november 2013

Recension - Ulf Lundell : Trunk

Ulf Lundell, min gamle vingkamrat i stereon, har kommit ut med nytt album, Trunk. Men det är det väl ingen som missat vid det här laget. När Uffe rör sig så brukar det skrivas en hel del om vad det än månde vara i den kolorerade dagspressen. Därför tänkte jag hålla mig aningen kort runt skivan, för den kommer att stötas och blötas överallt av varenda tyckare som finns.
Själv tänker jag mer bara konstatera att Ulf Lundell är den svenska rockens motsvarighet till Lemmy från Motörhead. Inte för att det finns några större likheter i musiken som sådan, utan för det konsekventa i leveransen, att man ungefär vet vad man får (för det mesta). Visst, det finns sämre och det finns bättre skivor, men på det hela taget är det de bättre skivorna som råder och det gäller dem båda. Sedan finns det andra liknelser dem emellan som att dom är nästan jämngamla, konsekvent vägrar att sluta rocka och är sprungna ur samma musiktradition.

Trunk är, som vanligt kan man säga, ett klassiskt Ulf Lundell album. Vi har svängig Rock n' Roll som går från det skira balladerna till bredbent fullställ. Texter som behandlar livet, den ständiga frihetssträvan, texter som är samhällskritiska med stora doser av solidaritetstänkande och allt paketerat från Ulf's betraktningsvinkel.
Och det gör han bra. Igen. Det finns dessutom minst en lite överraskande låt, och så finns det någon som jag kunde ha varit utan, men i övrig är det riktigt bra, och som i de flesta fall när det kommer till herr Lundell, så brukar tiden vara på hans sida. Det brukar bli bättre för varje lyssning.

Det finns en hel del som påminner om Springsteen (den hade ni aldrig hört förut va?), men det finns även mer överraskande låtar som den rårockande "Gå på Tvärs" vars gitarr-riff är så nära en plankning av Deep Purples "Smoke on The Water" att den är snubblande nära en cover. Aldrig förr har väl Lundell varit inne och rört sig så ledigt i klassiska hårdrocksdomäner. Och jag gillar det...
Däremot har jag aningen svårare för låten "El Perro", låten i sig är rätt skön, men jag förstår inte riktigt vad den har på en Lundell platta att göra?

Det är en riktigt vital Ulf Lundell vi hör här på skiva, som briljerar i både det lugna och hårda. Jag velar i mitt betyg mellan en riktigt stark trea eller en fyra, men det får bli fyra ess till slut.




torsdag 28 november 2013

Önskelistan - Vill du äga en bit rockhistoria? Här kan du...

Auktionshuset Julien's Auctions som stoltserar med att vara stjärnornas eget auktionshus ger här en otrolig chans att få äga en liten bit av rockhistoria, eller stor bit, beroende på ens plånboks storlek så klart. Det är en imponerande lista prylar, från stort till smått, som dom presenterar inför sin kommande auktion "2013 Icons and Idols: Rock Auction" som går av stapeln den 6-7 December.

Eller varför inte surfa dit och lägga ett bud på någon av de 750 artiklar som läggs ut för försäljning. Exempelvis en signerad Robert Plant skiva, utropspris 400$.

Eller varför inte slå till på på Jerry Garcias gamla hatt som är lagd till 8,000-10,000$




Du kanske hittar en julklapp i detta fynd. En kimono som ägts av ingen mindre än Liberace. Utrop 800$, ett fynd.








Har man lite mer pengar i plånkan så kanske denna västen som har varit Jimi Hendrix skulle vara något, men då startar budet på ca. 20,000$.














För den hugande rockern som älskar allt med Guns N' Roses finns det dessutom en veritabel skattkista att gräva ur. Erin Everly säljer iväg en hel samling med prylar från sina år tillsammans med Axl Rose. Det är allt från kärleksbrev han skrivit till en hel del kläder, för att inte tala om en massa fotografier av privat karaktär. Varierande priser, men skjortan här till höger som är skjortan Axl använde i videon "Welcome To the Jungle" startar på 3000$.

Resten av katalogen innehåller allt från Elvis till Ramones och ett universum däremellan. Behöver jag säga att själv hittar jag ungefär hur mycket som helst i katalogen, som jag skulle kunna tänka mig.

Förresten, jag tror jag glömde att nämna att auktionen infaller på min födelsedag, så om det är någon därute som undrar vad dom skall ge mig och tycker att Elvis Cadillac är lite stor .... :-)



 Här hittar du resten av katalogen.

Stolt Far!

Jaha, då var det dags att vara stolt och rörd igen. Dottern framför en The Doors klassiker till sin far, fast han inte var där, den knölen. Kompad på gura av Dimitri Keiski, vinnaren av True Talent.


video

onsdag 27 november 2013

Recension - King Buffalo Demo

Det här blir både en recension och en liten historieskrivning kring det nydanade bandet King Buffalo. Bandet är sprillans nytt, och då menar jag verkligen nytt. Men det är sprunget ur ett, för mig nyupptäckta band, Velvet Elvis, så vi börjar väl i den änden.

Efter att jag skrivit min något sena recension på skivan In Deep Time (ungefär ett år sen (men det var då jag upptäckte gruppen)) så gav Velvet Elvis nyligen (1:a November) ut uppföljaren, Heavy Heads, en platta som jag såg fram emot att få sätta tänderna i. Dock visar det sig dessutom vara gruppens sista skiva. Jag väljer därmed bara att uppmana er att gå in och lyssna på den på Bandcamp, då den är bra, och lägger i stället min tid på att lyssna på King Buffalo demon istället, som släpptes den 14:e November.

Men det var snabbt marscherat säger då vän av ordning. Från ett till synes hungrigt band i full fart, till en sista platta och skapandet av ett helt nytt band? Ja, säger jag, men det finns förklaringar bakom, och det är sådant som Rock n' Roll myter byggs av.

För att vara en aning diplomatisk, så kan vi säga så här, Thor Harris (från bla. Swans) har skrivit ett litet manifest för turnerande band "How to Tour in a Band or Whatever". Riktar vi in oss på regel nummer 4 så kan vi ana var orsakerna finns.
4-Don’t fuck anyone in the band. There are tons of people to fuck who are not in this band. Dumbass.
En regel som verkar rätt klok, särskilt om man redan har ett långvarigt förhållande (6 år) med en annan bandmedlem. Sedan får ni själva, kära läsare se vilka som inte är med i det nya bandet och dra era egna slutsatser.
Därmed kan vi konstatera att Velvet Elvis has left the building och King Buffalo äntrar scenen i stället.
Scott och Randall ber ett par bekanta, Sean McVay och Dan Reynolds från Abandoned Buildings Club,  ett annat Rochester band att hjälpa till och genomföra en avskedsturné (under namnet Velvet Elvis  tillsammans med All Them Witches) och färdigställa Velvets sista platta. Ett samarbete som klickat så bra att man beslutat sig för att starta ett nytt band, King Buffalo. Så snart turnén är överkommer man att satsa stenhårt på nya bandet.

Nu över till demon.
3 låtar, skrivna i den turbulenta tiden efter VE nedmontering och inspelade under 2 dagar i replokalen. Ett faktum som man normalt skulle tro vore ett ganska råslipat material, men jag måste säga att jag tycker att det är förvånansvärt bra material, både sett ur inspelnings/produktions vinkeln, men även att låtarna i sig håller så hög kvalitet.  Bättre än en hel del kommersiellt inspelade skivor jag hört.

Man fortsätter i liknande spår av tung psykedelisk bluesrock som tidigare, men på det lilla som demon ger, så tycker jag att man utvecklas vidare. Jag gillade verkligen den förra inkarnationen, särskilt växelsången mellan kvinnlig och manlig sång, men jag känner att det inte kommer att bli några problem med att åka vidare på den musikaliska resan med King Buffalo i stället, för sången är här mer koncis och träffsäker. Musiken är väldigt vackert, tillbakalutad och meditativt hypnotiskt samtidigt som den gungar loss rejält. Det finns även ett drag av progressiv folkton och även aningen tribal gömt i detaljerna som jag gillar och man blandar skönt mellan fuzzade riff och sprött klingande rena gitarrer. Jag får associationer till en råtung och något flummig Niel Young stundtals och ibland en aning The Doors, men i en modernare tappning. Klart rockigare, kanske inte riktigt lika psykedeliskt som The New Alchemy, men det finns även här liknelser. Jävligt bra helt enkelt.

Så, kära vänner, passa på att tanka ner demon, kostar gratis på Bandcamp. Det finns dessutom ett par ex. kvar av den snygga vinylen In Deep Time. Slår King Buffalo igenom som dom förtjänar, kommer den att bli ett samlarobjekt.
Dessutom är dom fortfarande osignerade, så alla ni med skivbolag i bakfickan, passa på. Och tills någon bokare får tummen ur och tar hit bandet så man kan se dem live får man väl åka till Bison Hill på vägen mot Forsmark så länge, för att kika på levande Bison Buffel. :-)

Jag ger denna demo 4 ess av 5 möjliga, helt enkelt för att jag tycker att det är förvånandsvärt bra och ger ett stort hopp om framtida fullängdsalster. Man skulle kunna vara vitsig och säga att -The King is dead, long live the King! men jag väljer i stället att säga:
Welcome to the world, King Buffalo! May Kokopelli (or maybee Kaakwha as you hail from Seneca country) grant you a long and prolific career.
 

Sammanfattning:
Betyg: 4/5

Favoritspår: In Dim Light
Skivbolag: Unsigned ??
Release: 14:e November 2013



Bandet består av följande lirare:
Randall Coon - Guitar & Vocals
Scott Donaldson - Drums & Percussion
Sean McVay - Guitar & Vocals
Dan Reynolds - Bass & Vocals

Tracklist:
1. Pocket Full Of Knife
2. In Dim Light
3. Providence Eye

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida
Bandcamp




Support The Bands You Like!!

tisdag 26 november 2013

Gästbloggandet fortsätter.

Näst sista inlägget i serien, så masa över er till Tune Of The Day för att få sig till livs ett nytt gästblogsinlägg. Som vanligt hoppas jag att ni gillar det.
"Because I Used To Love You, But It's All Over Now"

Denna gång är det Van Halen som gäller.

Dagens Musiktips - Mellow Bravo : Senorita

Mellow Bravo som jag skrivit om ett par gånger har fått med sin låt "Senorita" i soundtracket till filmen Bounty Killer, vilket brukar vara ett bra sätt att få ut sin musik på nuförtiden. Grattis!!



Skön låt och en skön video. Ser man lite längre så verkar filmen ganska trevlig den med. En Indierulle i en futuristiskt dystopi med Gary Busey, motorcyklar, massor av pang pang och skön musik. Kan ju knappast bli mer Rock n' Roll. :-) Den måste ju ses.

måndag 25 november 2013

Recension - The New Alchemy : On the Other Side Of Light

Jag har redan haft titellåten från The New Alchemys senaste platta "On the Other Side Of Light"som ett Dagens Musiktips, vilket den var väl värd för det är en riktigt vettlöst skön och bra låt. Nu är det hela skivan som skall granskas, och då blir kanske inte utlåtandet fullt lika positivt, eller?

Till att börja med, gruppen består av den högaktuelle och störtsköne Ebbot Lundberg, tillsammans med Per Svensson som levererar en psykedelisk smekning för sinnena. Skivan är et drygt 40 minuters psykedeliskt epos som sveper över 5 låtar som man skapar tillsammans med Mats Gustafsson, Clay Ketter och Patrik Caganis.
.
Delar av Skivan skall enligt pressmaterialet dessutom ha skapats vid Ale Stenar och ett hemligt rymd observatorium i Råö. Så kom inte att säg att man gör allt man kan för att få till de kosmiska vibrationerna. 

Det är ingen lätt skiva att recensera. Å ena sidan har vi ett par riktigt tunga och mörka låtar som svänger loss något vansinnigt. Å andra sidan har vi ett par låtar som är ungefär så långt ifrån radiovänliga det går. Därmed inte sagt att det är dålig, bara något mindre lättsmält. Skall jag kunna ge er någon form av referenser så tänk er The Doors i sina mest flummiga stunder korsat med Pink Floyd i sina mest Psykedeliska dagar. Då närmar vi oss, men det är bara att konstatera att man inte nöjer sig med att vara psykedeliska, man mer eller mindre nystartar och omdefinierar genren, och då menar jag inte enbart den svenska delen utan överhuvudtaget.

Det är mörk och eftertänksam psykedelika, inte den glättigare och popigare varianten. Ibland på gränsen att man undrar hur Ebbot mår egentligen, det är rejält långt från den glade och mysige liraren vi fått sett i TV-programmet "Så Mycket Bättre" nu under hösten. Men det har en suggestiv lockelse som drar in lyssnaren i ett eget universum som tycks ha Ale stenar som sin mittpunkt, som allt annat kretsar runt.

Mitt räd är att var och en bör ta sig en tur in i detta universum och utforska det åtminstone en gång. Men kom ihåg, jag garanterar inte hur detta kan påverka lyssnaren, för det här, inbillar jag mig, är det närmaste man kan komma en syratripp om man inte använder droger. Det är med andra ord antagligen inte var mans kopp av Thé....

Jag ger skivan 3 ganska starka, om något flummiga, Ess. Hade kunnat bli ett högre betyg om det funnits någon eller några låtar till av titelspårets kaliber. Nu har improvisationslåtarna ett lite för stort övertag.

Sammanfattning:
Betyg: 3/5

Favoritspår: On The Other Side Of Light och Silver Chain
Skivbolag: Subliminalsounds
Release: 25:e Oktober 2013



Bandet består av följande lirare:
Per Svensson
Ebbot Lundberg
Mats Gustafsson
Patrik Caganis
Clay Ketter

Tracklist:
1. Solar Eclipse
2. Creatures
3. On The Other Side Of Light
4. Silver Chain
5. Extra Terrestrial Blues
Mer om Bandet:
Facebook



Support The Bands You Like!!

söndag 24 november 2013

Lars Winnerbäck - Hovet : 2013-11-22

Detta var en kväll med flera alternativ, dels legendariska Black Sabbath på Friends Arenan och sedan Lasse Winnerbäck på Hovet.

Det velades länge vilket event jag skulle gå på, men när frugan erbjöd sin Winnerbäck biljett så var det inget snack längre, det blev Lasse, tillsammans med hans största fan, min dotter. Och så här i efterhand så känns det som rätt beslut. Lasse var fenomenal och både han och bandet verkade laddade och på strålande humör.

Det bjöds på gammalt och nytt, lugna låtar och fullt rockställ. Allt i en perfekt blandning. Det enda som hade gjort denna kvällen bättre hade nog varit om Thåström kommit upp på scenen och sjungit med i "Gå Med Mig Vart Jag Går".
Ljusshowen sparsmakad och effektiv, med snygga små filmer i bakgrunden.

Mina favoritlåtar under kvällen, ovan nämnda "Gå Med Mig Vart Jag Går" och "Stort Liv".
Jag misstänker att Winnerbäck kommer att vara min dotters version av hur Ulf Lundell varit för mig och sämre idoler kan man ha.
Så ett stort tack till alla inblandade (Stones, Lasse å bandet :-)) en riktigt mäktig kväll ni bjöd på.

Och Lasse, jag ser dig....

lördag 23 november 2013

Dagens Musiktips + Önskelistan - Queens Of The Stoneage

Josh Homme och hans fantastiska Queens Of The Stoneage har inte bara gjort en av årets bästa plattor, man har även gjort en otroligt stämningsfull video till låten "The Vampyre of Time and Memory"




Dessutom, som lite kuriosa, i början av videon ser man ett porträtt på Josh. Det porträttet kan man nu själv hänga på sin vägg om man vill till det facila priset av 35$. Säljs som poster på skaparen Kii Arens nätbutik, där man förövrigt kan hitta en hel del andra Queens Of The Stoneage och andra rockrelaterade affischer.

Coolt! En sådan vill man ju ha!

fredag 22 november 2013

Önskelistan- In Vino Veritas

Om bandet Ghost super till det på rödvin, så undrar jag om inte det här vinet med klar katolsk inspiration skulle stå högt på listan? Padre DiVino.
Självklart antar jag att Papa själv håller med välsignelsen över vinet innan det konsumeras.


Vinet levereras i en smidig liten biktbås-kartong.  Villet i sig kan vara smidigt, då vin har en förmåga att lätta på tungornas band.
Jag anar dessutom att man automatiskt är förlåten alla dumheter man kan tänkas göra och säga på fyllan om man tankat i sig ett par sådana här flaskor.

torsdag 21 november 2013

Spader Raljerar på om Nostalgitrippande

Jag har ju påbörjat lite Nostalgitrippande här på bloggen, och då inom det musikaliska forat eftersom det är där den här bloggen mestadels håller sig. Dock insåg jag häromdagen att nostalgi kan vara väldigt starkt knutet till helt anda sinnen än just hörseln. I detta fallet framför allt doften.

Flytdockan Oskarshamns Varv
Jobbet skickade mig i början på veckan på en lite tripp till ett varv i Holland för att kolla lite saker på en båt. Jag är mer eller mindre uppfödd på ett varv, Oskarshamns Varv (som numer ingår i den koncern som jag besökte i Rotterdam, Holland (Damen)), då min far jobbade där mer eller mindre hela sitt yrkesverksamma liv. I första hand som snickarbas, men sedermera som någon form av skeppsbyggmästare (vet inte den exakta titeln). Dock gick jag inte i hans fotspår, utan flyttade till Stockholm och irrade in mig i IT-världen i stället, så det är nu otroligt länge sedan jag satte min fot på ett varv.

Väl där fick jag genast en flashback till min barndom så fort jag klev in i det Holländska varvets vaktkur för att få inträde till varvsområdet. Jag kan inte förklara doften, men jag kan konstatera, så här 35 år senare att fasiken, det doftar likadant på varv (i alla fall dessa två, fler har jag inte besökt). Som sagt, doften slungade mig rakt in i barndomen och jag fick genast en varm känsla i kroppen och ett leende på läpparna.

Inte nog med det, detta öppnade mina sinnen lite extra tror jag, för jag började se fler saker som påminde om farsan och gamla varvet hemma i Oskarshamn.Visst, vyerna av flytdockor och kranar i all ära, men det är de små detaljerna som sann njutning göms. Och de löper som sagt tillbaka till min far, som precis fyllde 80 år i helgen (grattis Pappa!).
Doften, den har jag redan skrivit om.
Jargongen, mellan både besättningen och de som är projektledare för bygget. Samma typ av snack och jargong, fast med västskustbrytningar i de flesta fallen, i stället för den vackra Oskarshamnskan.
Klädseln, när inte folk hade overall på sig såg jag en hel del stickade tröjor (helst marinblå) med skjorta under, precis som far min oftast hade och fortfarande gärna klär sig.

Behöver jag säga att på hela taget var det här en riktigt trevligt återbesök till barndomens nostalgiska marker. Man skall väl aldrig gå och ångra sina al i livet, men det går inte att säga annat än att havet/varven/sjöfarten har en dragning inom mig som triggas ibland.

Så för att knyta ihop säcken och ändå försöka göra detta inlägg till något med musikanknytning så spelar jag väl en vacker låt med anknytning.
Nick Cave - The Ship Song


onsdag 20 november 2013

Nedräkning

Den 22:a närmar sig med stormsteg och därmed två rätt stora konserter. Dels legenderna Black SabbathFriends Arena, men även  Lars WinnerbäckHovet som har turné avslut. Båda riktigt intressanta, var på sitt sätt. Som det ser ut nu så är det Winnerbäck som jag kommer att gå på, vilket inte är dumt. Dels för att jag då kommer att gå med hans största fan, min dotter, men även för att jag gillar honom själv. Sedan måste jag ju hålla koll på att Stones sköter sig på jobbet. :-)



Gästbloggning hos Tune Of The Day igen

Jag har varit lite bortrest, mer om det senare, tror jag, så jag är lite sen med denna påminnelse att det änu en gång så är det dags att masa sig över till Tune Of The Day för att få sig till livs ett nytt gästblogsinlägg. Som vanligt hoppas jag att ni gillar det.
"Because I Used To Love You, But It's All Over Now"

Denna gång är det Iron Maiden eller kanske rättare sagt 
Paul Di'Anno som får klä skott för raljerandet.

tisdag 19 november 2013

Spader Raljerar på om folkbildning genom erotik

Ok, jag skall erkänna, det här har jag svårt att vinkla mot Rock i allmänhet. Dock kan jag klämma in en del konst och folkbildning i det hela. Och det får väl vara gott nog, men det finns mer. Jag kan ju även lägga till lite sexuell exploatering till ekvationen, och säga vad man vill om det, sett till statistiken så är det populärt för varje gång jag skriver om sex, naket eller porr så hoppar statistiken till lite extra. :-) Och vem är jag att inte tillfredsställa mina läsare.

1931 gavs det ut en bok, illustrerad av Sergey Merkurov, i gamla Sovjetunionen. Tanken med boken var att öka läskunnigheten hos medborgarna, vilket är en nobel tanke. Dock var kanske tillvägagångssättet aningen udda. Men jag kan tänka mig värre sätt att lära mig det kyrilliska alfabetet. Här är några smakprov, mer hittar ni efter hoppet.



Tack till Dangerous minds för tipset.

måndag 18 november 2013

Önskelista - Heavy Metal Periodic table

Det periodiska systemet är väl mer aktuellt än någonsin efter TV-serien Breaking Bad. För ärligt talat, jag tror att fler av oss har mer koll på introt till den serien än vad vi kommer ihåg det periodiska systemet från skolan. Men säg det som inte kan förbättras med Heavy Metal?

Här har vi The Heavy Metal Periodic Table, en till synes trist plansch, ända tills man tittar lite närmare och inser att detta är en perfekt väggdekoration i vilket Rockerhem som helst.


Upp med hornen!

söndag 17 november 2013

Spader Ess Nostalgitrippar - Ulf Lundell

Eftersom Ulf Lundell är albumaktuell igen, så tänkte jag att en lite tripp längs med nostalgigränden med hans namn är på sin plats. Jag har bara hört singeln från den nya plattan och den gillar jag, däremot har jag vandrat tillsammans med Ulf ganska länge nu. Och han har betytt en hel del för mig.

Det började någon gång i 80-talets början. Trots att Ulf är en klassisk storstadsskald så spelade han på strängar som även jag, en liten bonnapöjk från Småland, kunde ta till mig. Det började med att lyssna på hans mer partyorienterade musik från skivan Ripp-Rapp, med vilken han skapade ett perfekt soundtrack till den tidiga tonårens trevande partajande och frigörelse.

Dock slutade det inte där, strax kom skivan som ingen kunde ducka för, Kär och Galen, även här fanns det en del klara partylåtar, men även en hel del låtar som manade till eftertanke.
Och det är väl nonstans här som den fördjupande kärleken till hans musik grundlades. För här pratar vi om att sluka både det tidigare materialet och det som sedermera kom ut. Vilket är en hel del, då herr Lundell varit en ganska produktiv man genom åren. Vilket jag givetvis inte har något emot.

Tyvärr har jag bara sett Ulf Lundell Live en enda gång, på Skansen, om man borträknar att jag åkt hiss med honom på Arlanda i början på 90-talet. Mer om det senare. Men på något sätt gör det mig inte något att inte sett honom live mer (även om jag gärna velat, och givetvis hoppas få chansen igen), för min relation till Ulf är rätt stabil som den är. Dock har jag spenderat en hel del tid småpackad på parkeringar utanför hans spelningar (bland annat den ökända Borgholmspelningen under 88-turnén). En av anledningarna till att jag inte kom längre än till parkeringarna var en kronisk brist på ekonomi och att partajandet prioriterades.

I nådens år 2000, fick jag ett jobb i Schweiz. Att släppa kontrollen och flytta utomlands var för mig ett stort steg, då jag är en familjeman av stora mått. Särskilt som jag då hade en dotter på dryga tre år och min fru var höggravid med min son vid tillfället. Men äventyret var för stort, så och lönen som lockade. Det hela skulle bli en prövning, då jag skulle bli tvungen att vara utan min familj i en månad, för att hinna tjäna in pengar nog att ta ner dem till Bern. Jag hade aldrig varit ifrån dem så lång tid, varken då eller senare.
Inför den resan fick jag av min fru skivan Män utan Kvinnor, som kom att bli soundtrack för den resan, tillsammans med en bunt andra Lundellskivor som fick följa med mig i bilen söderut mot Bern. Det var en månad som jag fullkomligt vältrade mig i Lundell och Svensk melankoli. Och även om jag samtidigt genomgick mitt livs äventyr i ett av de vackraste landskap man kan tänka sig, så var tiden utan familjen en plåga. En plåga som både lindrades och späddes på av Ulf.

Under min tid i Bern så skrev jag sporadiskt i vad man skulle kunna kalla en dagbok. Första inlägget i den kallade jag till och med "I EuropaTillsammans med  Lundell". Tänkte här dela med mig av de två första inläggen i den, eftersom det har en viss bäring för den här artikeln. Ni får ursäkta om det blir aningen melodramatiskt, men det var så det kändes just då.



Bern 000214   
Kl.22:13



I Europa tillsammans med Lundell.



Sitter ensam i en stad jag inte känner. Långt från familj, långt från vänner. Runt omkring mig talas ett språk som jag endast ibland förstår. Har varit här i två veckor, hemma går frugan och är gravid, samtidigt som min dotter växer och gör saker som jag aldrig får se. Det låter som om jag varit borta i en evighet, men ibland kan två veckor vara en evighet.

Ur högtalarna smeker Ulf Lundell, precis som från starten av resan. På väg genom ett vintrigt Sverige. Hela tiden Lundell, ömsom mjukt, ibland dundrande men hela tiden med visdom och själ. Vägen glider förbi. Milen rusar förbi till tonerna av Lundell. Tänkvärda ord som ger balsam för själen. Humöret växlande i takt med musiken och orden. Ibland vältrande i självömkan och vetskapen om saknaden. Ibland med förväntan inför äventyret. Nu på Autobahn. Tempot ökar, volymen ökar. Tröttheten smyger på. Snart framme. Stannar, kall luft vid sidan av Autobahn. Vidare, Vidare. Snart framme. Kommer jag att trivas? Kommer jag att stå ut? Utan mina kära. Lundell spelar på, ger lindring. Till och med när det känns som värst och musiken spär på. Ulf Lundell, en vän på vägen. Hur kan en man vara så fylld av visdom, själ och livserfarenhet? 

Bern är vackert, på ett helt annat sätt än Stockholm. Bergen tornar upp sig runt omkring och Aare-floden flyter fram runt staden. Men var är havet? Mitt i Europa, det känns bra, om nu bara familjen kommer så skall vi fara till havet. Ett annat hav. Inte Östersjön, utan ett hav med sälta.

Det är lätt att bli svenskare än svensk och Stockholmspatriot när man sitter lyssnar på en man som är Stockholm, som är Sverige. Hur än staden och landet än har behandlat honom. Är det  berömda Svenska  svårmodet som gör sig hört.

När skall det här livet bli underbart, sjunger Lundell. Om två veckor för min egen del, då kommer familjen. Då kommer våren till Bern. Bergen kommer att stå där stolta, imponerande. Uteserveringar och gator med glada människor. Jag och familjen, Renée med putande mage vid min sida och Alva på mina axlar. Denna resa har fört med sig en hel del, men störst är ändå vetskapen om att min kärlek till min familj är ofantlig. Snart blir vi en till. Glädje, spänning även där. Vad blir du? Ännu en dotter eller en son? Välkommen vilketsom. Välkommen till oss.

Vad skall det bli av Alva och knoddis? Vad kommer ni att ha för möjligheter? Vad kan jag göra för er? Att älska er känns inte alltid nog. Hoppas bara att ni kan gå ut i livet med öppna sinnen och utan fördomar. Att ni inte låter någon sätta sig på er och att ni gör det ni vill. 


Hoppas bara att Lundell får det underbart om han nu ännu inte har fått det. 


Bern 000215
Kl. 22:33


Humörsväng.

Det svänger, det gungar. Humöret är inte på topp, men klart mycket bättre. Det flyter på jobbet. Det är stundtals riktigt bra. Lundell rockar på och jag med. Hale Bop. Kommer att få tillbaka oväntade pengar av Beat. Det känns bra. Skulle vilja ha en smutt HTML editor. Får leta efter det imorgon. Så kanske det kan bli ett försök till hemsida. Satt och tittade på digitalkameror idag. Det vill jag ha en till Eurodisney.

Öl med jobbarkompisarna imorgon, hoppas att jag får tala engelska då.J Det känns som Engelskan tappat lite av sitt flyt. Djäkla Tyska att vara bakvänt. Min utgångspunkt inför morgondagen är att ta det lugnt. Har dåligt med pengar och huvudvärkstabletter.

Skulle ha ringt Renée och Alva idag, men det blev så sent att Alva troligen hunnit lägga sig. Hoppas att Renée ringer imorgon till jobbet. Jag vill så gärna prata med dom båda. Jag vill krama dom. Längtar efter att få mysa, och stojja med Alva. Ljuva tanke att få hålla om Renée och prata med henne, att få se dom båda igen. Att ligga i mörkret och lyssna på Alvas trygga snusande. Men snart så, tiden skyndar. Måste bara få in lönen så att vi kan köpa flygbiljetter. Det är en sak som jag är ledsen över att missa, Alvas första flygning. Hur kommer hon att reagera? Hoppas att det går bra och inte blir för långtråkigt. Den dagen kommer jag att ha svårt att koncentrera mig.  

Och på den här vägen har det varit, till och från. Det har givetvis varit både upp och ner, men jag kan inte säga att jag tycker illa om någon av hans skivor. En annan sak som hände under min Bernvistelse var att jag skapade ett nytt Lundellfan i min arbetskompis Marcus. Marcus kom från Österrike, och även om han var något av ett språkgeni, så kunde han inte ett ord Svenska. Till att börja med. Men efter att ha fastnat för Ulfs musik, och mina taffliga översättningar en Whiskyindränkt kväll, så blev han fullkomligt besatt. Han började rätt och slätt att köpa de Lundellskivor han kom över och tvingade mig att översätta. Det slutade med att han både älskade Lundell och kunde en del Svenska.

Att jag dessutom började sluka hans böcker någon gång på 90-talet, gjorde ju inte saken sämre.

Tillbaka till hissen, en liten hissresa på ett par sekunder som var stort för mig då. Ulf hämtade sonen på Arlanda som tydligen varit med vårt flyg från London, och vi hamnade i samma hiss på väg mot garaget. Jag var stel och stum. Jag kallar det för vördnadsfull, men frugan säger att jag var starstruck. :-)

Ulf har skrivit allt för många bra låtar för att man skall kunna välja, men en av mina absoluta favoriter, som jag gärna identifierar mig med är "En man ifrån norr" från skivan Utanför Murarna.

Därför tänkte jag att den blir en perfekt avslutning för denna vägg av text, men den var lite svår att hitta, så jag tar något annat, senaste singeln då givetvis. Och med det ser jag fram mot att få höra Uffes nya platta, Trunk. Hade gärna haft biljett till Berns spelningen (om inte annat för att det Bern och Lundell haft betydelse för mig), men biljetterna är som vanligt slut. Som jag förstår det hela så längtar Uffe tillbaka till partajet, vilket i mina ögon gör att cirkeln sluts. Tack för all musik, Uffe, både gammal och kommande.



lördag 16 november 2013

Dagens Musiktips - Bright Curse

Det är väl lika bra man vänjer sig vid orden, "ännu ett ungt band", för med sin egen ålders expandering mot evigheten så blir dom bara fler och fler, dom unga banden. Men så långe dom skapar skön musik, vem bryr sig....

Dagens ungdomsband, Bright Curse, är en trio av fransoser bosatta i London. Bara det visar in oss på en modig psykedelisk väg. :-) Bandet har gett ut en självbetitlad EP så här långt, men sett till deras förmågor, borde det inte dröja innan en fullängdare kommer smygandes. Vilket jag ser fram emot.
Musiken ligger någonstans i Stoner/Doom/Spacerock facket. Snygga tunga melodier med väldigt bra sång och låtar. Mörkt och hypnotiskt.

Här är en teaser som tyvärr kanske inte säger så mycket, så gå då hellre in på deras bandcamp sida och lyssna in er. Framför allt på låten "What's Beyond the Sun?


För den som är lagd åt vinylhållet så har man givetvis gett ut ett par snygga limiterade utgåvor av EP:n för mellan 20-25£ beroende på utgåva.
annars kan man köpa skivan digitalt till "Name Your Price"


Mer om Bandet:
Facebook
Bandcamp

fredag 15 november 2013

Fredagsunderhållning - Reklam för gödsel

Jag vill se den dan då Lantmännens försöker sälja gödningsmedel med likande reklamknep som man tydligen gör i Thailand. Gillar verkligen killens minspel. Filmen får en dessutom att undra hur en reklamfilm för besprutningsmedel skulle se ut....



Ha en helt underbar helg!

Önskelistan - Tårttopping a la Rock n Roll

Visst, man brukar dekorera sina bröllopstårtor med figurer, det vet vi, men Janine Peeps ökar på den möjligheten genom att göra tårtfigurer med kända rockstjärnor, vilket ökar scoopet för tårtätare .
Så även om jag numer väldigt sällan själv äter tårta, så har jag ju min roll som folkbildare och promotare av allt som är Rock N' Roll, så därför vill jag dela med mig av detta. Och vem kan motstå dessa små sköningar?



Fler figurer efter hoppet!
Skulle man dessutom vilja ha något mer personligt, så kan man slanga över en bild på sig själv och få en mer personlig figur gjord. Coolt!

Tack till Cherrybombed  som gav mig tipset.

torsdag 14 november 2013

Recension - Brimstone Coven : II

Brimstone Covens andra platta, II, släpptes i början av November.

Tio 70-talsosande låtar med ockult touch, vad mer kan man önska i höstmörkret. Referensramarna för oss Svenskar hamnar i samma härad som tex. Witchcraft och Graveyard toppad med en lätt Doom/Stoner känsla, men jag hittar även en hel del Black Sabbath (otippat i denna genre :-)), Blue Oyster cult, Ghost och Pentagram (vilka dom dessutom spelat förband till) i ljudbilden.
Med andra ord så faller det mig på läppen. Rejält.

Det är ganska enkel och sparsmakad ljudbild vi får från denna Amerikanska kvartett. Men en ack så effektiv sådan. Organisk rock när det är som bäst. Att man sedan blandar upp det med Stämningsfulla och lite sakrala stämsång gör inte det hela sämre. Det sitter snarare som en smäck till de ockulta texterna.
Bandet fortsätter den resa som man beträdde med sitt debutalbum från förra året, men inte utan att utvecklas.
Det blir så att säga mer av kakan, men man har även förbättrat receptet. Bättre ljud och låtar överlag, för att inte tala om den ovan nämnda stäm- och kör-sången. Svängigt och tungt med snygga melodier. Ibland lite jazzigt och progressivt, men hela tiden båda fötterna fast planterade i gårdagens rockmylla. Och även om den musikaliska helheten är välgjuten som den är, så sticker "Big John's" sång ut lite extra. Det är jävligt bra sjunget helt enkelt. Den nya plattan är även starkare låtmässigt, och det är egentligen inte en dålig låt på plattan. Texterna rör sig uteslutande i det ockulta sfärerna med inslag allt ifrån Grekisk och Babylonisk mytologi, men även "modernare" innehåll som Faust behandlas.

Det stämningsfulla omslaget är gjort av Ralph Walters som gjort en hel del omslag till olika Doom/Stonerband däribland omslaget till Groan : The Divine Right Of Kings som vi sett här på bloggen tidigare, men även saker till High on Fire och Mastodon.
Skivan kan idag beställas digitalt via Bandcamp, eller om man vill ha en CD (som jag), så kan man kontakta bandet. Ett par olika limiterade vinyler är på gång via STB Records, men då är det värt att veta att det gäller den första plattan (plus lite extra material), inte den senaste. Den har specialdesign som kan vara lite förvirrande men antagligen gör sig riktigt bra i samlarens skivhylla. Dock antar jag att även II:an kommer att vandra samma väg och pressas i vinyl så småningom.

När det kommer till att sammanfatta och sätta ett betyg, kan jag bara citera den gamle Eddie Meduza och säga Föer Jaevla Bra! Solklar 4+ av 5 Ess ger jag till Brimstone Coven. Jag kan dessutom lägga till att jag här har riktigt svårt att bestämma favoritlåtar för det är så många. Det är en skiva som riskerar att växa för mig och jag är övertygad att den återkommande kommer att plockas fram även långt in i framtiden.

Sammanfattning:
Betyg 4+/5

Favoritspår: The Black Door och The Grave
Skivbolag: STB Records
Release: 2:a November 2013






Bandet består av följande lirare:
"Big John" Williams - vocals
Corey Roth - guitar
Andrew D'Cagna - bass
Dan Hercules - drums

Tracklist:

1. Cosmic Communion 04:38
2. Behold, The Anunnaki 05:45
3. The Black Door 03:51
4. Blood On The Wall 04:30
5. The Grave 04:34
6. Lord and Master 06:12
7. Vying 04:47
8. The Seance 03:49
9. Hades Hymn 01:27
10. The Folly of Faust 07:04

Mer om Bandet:
Hemsida
Facebook
Bandcamp



Support The Bands You Like!!

onsdag 13 november 2013

Dead Soul revisited

Ibland när man skriver sina recensioner så går det lite fort.
Dead Soul recensionen var en sådan.
Inte så att något av det jag skrev där inte gäller fortfarande, bara det att efter att ha lyssnat ganska intensivt på skivan ett tag så känner jag att det är så mycket mer som jag vill säga om skivan.


Till att börja med, så när jag lyssnade på skivan initialt för recensionen, så gjorde jag det ganska ensamt för jag hade bara skivan digitalt och då blev det mest i hörlurarna till min telefon, men sedan jag köpte skivan har den spelats ännu flitigare här hemma. Framför allt för att jag inte är ensam om att tokgilla bandet, frugan är lika besatt av Dead Souls musik som jag. Vilket betyder att vi sätter på skivan om varandra och all denna lyssning gör att man utvidgar sina tankar, vilket föranleder denna lilla artikel.

Framför allt är det en sak som växer fram med det repetitiva lyssnandet. Att även om bandet själva förklarar, med rätta, sin musik som "Elektronisk Undergångsblues" så kan jag inte låta bli att slås över det faktumet att musiken även härbärgerar stora doser av mörk, återhållen erotik. Fullkomligt osar av det.

Detta trots att texterna inte har någon direkt sexuell innebörd, utan detta får man nog tillskriva det suggestiva i musiken och Slim's röst som är fullkomligt genomsyrad av känslor och soul och eller mitt snuskiga sinne.
Men det är en erotik i det mörkare gränslandet. En musik som skulle kunna passa väldigt väl i ett film soundrack, kanske i en film som den kommande 50 Shades of Grey till exempel. Detta sagt utan att veta hur filmen kommer att te sig, utan bara baserat på dess svala BDSM inriktning i lyxig miljö. Vilket känns som rätt inramning för denna typ av musik.

Också! För, missförstå mig rätt, detta är i mina öron musik som passar närsom. Här hemma ser både jag och frugan fram mot att se dem när dom spelar förband till Ghost på Münchenbryggeriet den 8:e December (snacka om timing, dagen efter min födelsedag). Frugan hänger dessutom mest med för att just Dead Soul Spelar. Det är skönt när man kan dela på sitt vansinne. :-)

tisdag 12 november 2013

Gästbloggning hos Tune Of The Day igen

Änu en gång så är det dags att masa sig över till Tune Of The Day för att få sig till livs ett nytt gästblogsinlägg. Hoppas ni gillar det.
"Because I Used To Love You, But It's All Over Now"

Denna gång är det Magnus Uggla som står på agendan. Hoppas ni gillar det.

Recension - Old Man Wizard : Unfavorable

Old Man Wizard är ett tämligen nytt band från Kalifornien som just gett ut sitt debutalbum, Unfavorable.

Lite om bandet. Old Man Wizard är en osignad trio som gett ut sin debut  på egen hand.
Med det sagt, så kan jag inte annat än imponeras då det dessutom är en riktigt stark debutplatta, vilket gör att jag dessutom häpnar lite över hur mycket starkt material de här sista skälvande höstmånaderna har levererat.

Musiken på plattan är lite svårdefinierad då den har så många lager, men kan väl beskrivas som en sammelsurium av Proggresiv tung rock med folkmusik och ockulta inslag. Skall jag dra några referenser så vill jag nog säga att bandet har drag åt mina favoriter i Ghost, och precis som dom så kan manskönja lite Blue Öyster Cult  och lite Merciful Fate influensen. Musiken har dessutom en klar teatralisk ådra, även om den inte är så uttalad som i Ghosts fall, produktionen är dessutom aningen mindre polerade, även om en likande stämsång kan skönjas. Särskilt tydligt känns likheterna i trumspelet som stundtals är förvillande likt.

Skivan är förhållandevis kort med sina dryga 30 minuter fördelat på sex låtar, men det är en väl sammanhållen platta som aldrig blir tråkig. Dessutom gör den korta speltiden att man snart får sätta på den från början igen. :-) Musiken har dessutom en lite melankolisk lite sorgsen klang som sitter som gjuten för oss Nordbor nu när vi går in i den mörkare årstiden.

Första låten "Higwayman" är det lite poppigare inslaget på skivan, vilket gör att det kanske är den mest allmänt tillgängliga låten och trots att det är ljusår emellan dem så kan jag ändå inte annat än förundras över hur påmind jag ändå blir av två andra låtar med samma tema, nämligen Hoffmaestro & Chra och Adam Ants låtar på samma tema. Jag antar att det handlar om just innehållet och den galopperande grundrytmen.
"Nightmare Rider", "The Bearded Fool" och  "Forevermore" är de låtar som ger mest känsla av progressiv rock och de som har mest likheter med ovan nämnda Ghost. Sedan får vi lite lugnare inslag i låtarna "If Only" och "Traveller's Lament" där den akustiska gitarren står i centrum. "If Only" skulle man dessutom kunna lägga i facket Visa.
Genomgående för plattan är ett drivet och distinkt trumspel, ruggigt snygga gitarrer och en bas som ibland låter lite som Steve Harris bas. Sången är snygg med sköna stämmor och den följer stundtals lite udda melodier som liknar King Diamonds sätt att sjunga utan att gå till falsettläge.

Eftersom jag hittade lite Skandinaviska referenser runt bandet så var jag tvungen att ställa lite frågor till gitarristen och låtskrivaren Francis. Det visar sig att hans mor hade en Svensk väninna som introducerade honom till Nordisk kultur, bland annat Mumintrollen och John Bauers konst.

Har man läst Spader Ess bloggen ett tag vet man vid det här laget att jag gärna lägger lite extra attention till själva förpackningen och det konstnärliga inslaget runt den. Även här gör inte Old Man Wizard mig besviken.
Skivan finns i dagsläget enbart som digital nedladdning (name your price) och en limiterad vinylupplaga. Sett utifrån bilderna så är det en väldigt snygg vinyl och det vackra och stämningsfulla omslaget är gjort av konstnären Valin Mattheis. 
Bandet har dessutom en hel del skön och snygg merch. Så det är bara att börja önska av tomten.

Jag frågar Francis även om varför man valt att inte ge ut skivan på CD, utan bara i vinyl än så länge. Hans svar är lika coolt som skivan i sig.
-We wanted this first release to only consist of really cool stuff, and CDs are only somewhat cool. Däremot är man öppna för att ge ut skivan på CD om kravet på demand (som Percy Nilegård skulle ha sagt) blir stort nog. :-) 
Dom hoppas även att samarbetet med Valin på designsidan kommer att kunna hålla i sig för framtida produktioner. Francis inflikar även att han hoppas kunna komma förbi Skandinavien, både för att spela med bandet, men även för att insupa mer av den Nordiska kulturen. Jag säger Välkomna!

Två videos har man dessutom hunnit släppa, men det är fler på väg.

Först ut "Traveller's Lament":


Och den lite spexiare  "The Bearded Fool"



Helt klart ett band som jag kommer att hålla ögonen öppna för och man kan ju alltid hoppas att dom kommer till Sverige och spelar.
Betyget blir hel sonika 4 Ess av 5 möjliga. Kolla upp dem! Det är en order.

Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår just nu:
Nightmare Rider och Forevermore 
Bolag: Osignerade
Release: 1:a November 2013





Band:
Kris Calabio
Andre Beller
Francis Roberts

Låtlista:
1. Highwayman 05:09
2. If Only 05:25
3. Nightmare Rider 03:23
4. The Bearded Fool 04:08
5. Traveller's Lament 04:49
6. Forevermore 08:31

Mer Info:
Facebook

Bandcamp




Support The Bands You Like!

Jimi Hendrix dokumentär

En väldigt bra dokumentär om och med Jimi Hendrix, Hear My Train A Comin’ från PBS serie American Masters. Jag skulle dock vilja säga att på något sätt var han nästan en lika mycket en Europeisk mästare, men jag kan kompromissa och helt enkelt konstatera att han var en Gitarr mästare.

Se dokumentären den medan det går.


måndag 11 november 2013

Spader Ess Nostalgitrippar - Bob Marley

Baktakt, det är något visst med den.
Jag gillar Reggae. Jag är nog periodare när det kommer till Reggae. Jag gillar dessutom en hel del Reggae, när jag väl lyssnar på den, Jimmy Cliff, Burning Spear, Peter Tosh osv. Men förutom en del svensk reggae, Rootvälta, Governor Andy och Syster Sol exempelvis, så är det i stort sett bara min första kontakt med Reggaen, Bob Marley som jag ideligen återkommer till om och om igen.

En vår och sommar är liksom inget utan att åtminstone skivan Uprising sätts på. Men man vet aldrig när andan faller på, det kan ske närsomhelst, året om. Från början var det dom mer kända plattorna som gällde, med The Wailers, som släpptes mellan 1973 och 1983 på Island. Men senare även hans äldre, lite råare material.

Återigen en artist som släppt så otroligt mycket bra skivor. Även en artist som gick ur tiden allt för tidigt. Ännu en världsförbättrare som kanske inte var lika bra på den lilla scenen, hemmet. Rastadelen av hans budskap har väl kanske inte fallit mig på läppen direkt, men bland allt flum finns det så otroligt mycket att hämta i hans texter och musik.

Bland skivorna finns en som sticker ut lite extra för mig, och det är som sagt Uprising. Som om det inte räckte med att det inte finns en dålig låt på plattan, så innehåller den dessutom den en av världens bästa låtar i mina ögon.
"Redemtion Song"

I sin enkelhet, för det är den akustiska versionen jag talar om, är den, som om man tog hela hans skivkatalog och kokade ner den tills bara essensen finns kvar. Som om man kokat en fond av Marleys musikarv och personlighet.



söndag 10 november 2013

Spader Ess och Hip Hoppen

Det är inte så att jag direkt ogillar Hip-Hop, det är nog mer det att jag inte direkt gillar det heller. Eller rättare sagt, det finns Hip-hop jag gillar och det finns hip-hop jag fullkomligt hatar.

Dock inser jag att jag ibland behöver ett filter för att ta till mig Hip-hopens budskap. Jag gillar TV-serien "Så Mycket Bättre" och det är genom rockifieringsfiltret (kom ihåg var ni hörde det ordet första gången) som jag faktiskt fått upp ögonen för både Petter och nu senast Ken Rings texter. (av någon anledning gillade jag faktiskt Timbuktu redan innan programmet).

Det är först när någon tolkar deras texter i ett för mig bekant format som jag tar det till mig så det blir begripligt och polletten trillar ner. 

Jag har som så många andra avfärdat Ken som världens skitstövel innan och aldrig gett honom en chans, men måste faktiskt konstatera  att han skriver en del bra texter. Med det sagt, så kan jag inte påstå att jag automatiskt gillar personen Ken Ring, men jag inser att det finns mer under ytan på den mannen än vad som setts i media.

Men så är det väl när man lever efter devisen att det kunde alltid ha varit värre, det kunde ha varit Hip-Hop. :-) Får väl tänka om och byta Hip-Hop mot Techno i stället, för det kan jag inte ta till mig på något sätt över huvud taget.

lördag 9 november 2013

Dagens Musiktips - Dregen : Flat Tyre On A Muddy Road

Det må vara så att Dregen har tappat håret, men har jäklar i mig inte tappat stinget och heller inte legat på latsidan. Jag har ännu inte hört hela plattan, men det jag hört hittills har jag gillat, så även den senaste låten som är så blytung av både samhällsobservationer som svettig Blues.



Så, med det han gjort tillsammans med herr Monroe, det jag hört från hans solo, gör att jag är mer nyfiken än någonsin på Dregen. Så det blir väl bara att önska sig både boken och skivan nu inför Jul och födelsedagar.

Polar'n Per åker bil

Metallica
Ibland åker jag kommunalt till jobbet, ibland åker jag bil. Periodvis blir det mer bil, ibland mindre, det är hur som helst där jag tar mig tid att lyssna på musik, ibland på radio, oftast på CD. Regn eller sol, hårdrocken och ibland punken gör mig på strålande humör, köerna till trots.

Igår tog jag fram Metallicas gamla kioskvältare "...And Justice For All" (1988). Bandets fjärde platta, och enligt mig en av deras bästa, inleds med "Blackened" som är min absoluta favorit med bandet tillsammans med "Disposable Heroes" från plattan innan... "

Efter "...And Justice For All" byttes, obegripligt, den fantastiske producenten Flemming Rasmussen ut, Bob Rocks gjorde entré och grabbarna i bandet klippte av sitt långa hår... Ingenting blev som det var, men det är en annan historia!

När jag kom fram till jobbet sitter jag fast i avslutande "Dyers Eve", den håller mig kvar, hypnotiskt. En kollega sliter mig ur transen, knackar på rutan samtidigt som låten tar slut... Det är en fantastisk låt, jag ville bara säga det!

Klippet nedan är en lysande upptagning från Mexico ("Orgullo, Pasión, y Gloria: Tres Noches en la Ciudad de México", 2009)

/Polarn Per



Tre starka med Metallica:
1. Bandet
2. Cliff Burton
3. Jason Newstedt

Mer om Metallica:
...finns överallt, framförallt i min och din skivhylla!

Recension - Saxon: Unplugged and Strung up

Gamla NWOBHM fanbärarna Saxon släpper nu ett nytt album, Unplugged and Strung up
Eller nytt och nytt, det är en omtransformering och upp-putsning av lite gammalt material. En del omgjort till akustiska versioner, andra omgjorda med symfoniorkester och några enbart remixade.

Jag kan direkt slå fast att detta är en platta som i mina ögon riktar sig till den riktiga Saxonfanatikern.  För mig som tappade intresset för gruppen efter Power & The Glory (även om jag köpte en del av deras efterföljande skivor i ren förhoppning om att dom skulle bli bra igen), så ter sig skivan mest bara splittrad och ganska onödig.

Nä, det är nog bara det jag kan säga om denna skivan. Vet inte riktigt vad som ligger bakom ett beslut till en sådan platta? Möjligen att man vill ha något ute i handeln till ny turné. Särskilt som man nyligen släppt en rätt habil platta i Sacrifice. Så vi pratar ju inte om ett band som bara vilar på sina lagrar och normalt inte lutar sig tillbaka i återanvändnigsträsket. Därför blir det här bara mer underligt. Det är inte en katastrof, mer en gäspning. En skiva som inte riktigt vet vad den vill.

"Stallions Of The Highway" är en ganska snygg remix, som ger ett rejält uppsving tekniskt jämfört med originalinspelningen och Biff's röst är löjligt stark så här långt ner för motorvägen. Men det låten fått i produktionstekniskt uppsving har den förlorat i den ungdomliga charm som ändå måste ses som limmet i en sådan låt.

"Crusader", visst får den en pampig inramning i sin orkestrerade version som man väljer att kalla det. För min egen del kan det kvitta, då det aldrig varit en låt som jag gillat från början. Allt för pekoral och trots att den kom under den eran som jag var väldigt mottaglig för just svulstig muskelrock så fäste den aldrig riktigt. Dessutom måste jag säga att det orkestrala inslaget mest låter som synthpålägg i mina öron. Skall man göra sådana inslag vill jag nog ha det mycket fläskigare.

En till ommixning i låten "Battle Cry".

Sedan kommer klassikern "The Eagle Has Landed", återigen en orkestrerad version, tätt följd av flera andra låtar som fått en dos av stråkar, "Red Star Falling", "Broken Heroes" och  "Call to Arms". Helt utan mening om du frågar mig.
Dessutom har man till detta valt bland sina mest ostiga krigsromantiska låtar, första låten undantagen, för detta segment.
Sedan återigen ett par ominspelade låtar tills man kommer till det akustiska partiet som avslutar plattan. Detta kan väl i sig vara intressant för dem som vurmar för unplugged versioner.

14 låtar senare så är skivan slut. Äntligen. Visst, några av remixarna är väl hyggliga för sig, men på det hela taget känns skivan krystad och förvirrad. Även om det finns några godbitar sett till låtval, så är även det en smula underligt. Inte riktigt deras starkaste kort så att säga. Men det kanske är medvetet som man inte gett sig på dem för det hade kunnat bli oförlåtligt. Nu får skivan mig bara att längta efter att sätta på Denim And Leather eller någon annan av de tidiga klassikerna för att rensa öronen och bränna bort detta från minnet, och då i sina originalinspelningar för att vara på säkra sidan. Det är väl i och för sig en taktik.... På gränsen till att jag blir lite stött med tanke på att jag vet att dom kan...

Därför kan jag bara ge den 1 ess av 5 möjliga.

Sammanfattning:
Betyg: 1/5
Favoritspår just nu: Stallions Of The Highway 

Bolag: UDR
Release:
18 November 2013







 


Band:
Biff Byford
Nibbs Carter
Nigel Glockler
Paul Quinn
Doug Scarratt

Tracklist:
1. Stallions of the Highway (Remix) 3:36
2. Crusader (Orchestrated version) 6:41
3. Battle Cry 6:19
4. The Eagle has Landed (Orchestrated version) 6:07
5. Red Star Falling (Orchestrated version) 6:20
6. Broken Heroes (Orchestrated version) 5:48
7. Call to Arms (Orchestrated version) 4:27
8. Militia Guard 5:27
9. Forever Free (Re recorded version) 4:47
10. Just Let Me Rock (Re recorded version) 3:40
11. Frozen Rainbow (Acoustic Version) 4:05
12. Iron Wheels (Live Acoustic Version) 3:43
13. Requiem (Acoustic Version) 3:30
14. Coming Home (Acoustic Version) 3:17

Mer Info:
Facebook

Hemsida 
Spotify




Support The Bands You Like!


 
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...