Recension - The Amorettes : Game On

Vad får man om tar ett par väna tjejer från Skottland och sätter instrument i deras händer? Om du har tur får du The Amorettes. En powertrio med både skills och attityd så det räcker för den annars så testosteronstinna rockbranchen. Här presenterar dom sitt debutalbum Game On.

Trion far fram som en frisk, men distad, vind. Punkig rak rock. Texterna är är även dom väldigt enkla och direkta, man skulle kunna tro att dom vore skrivna av master Lemmy himself, men så är icke fallet så vitt jag vet.
Vi bjuds på rock som andas samma uppkäftighet som The Runaways en gång levererade. Man blir lite glad helt enkelt. Ännu mer glad blir jag av att det är hårt arbetande tjejer som inte faller in fällan att försöka sälja sin musik med sexighet, utan enbart på sin kaxighet och kvalitet. Och kaxigt är det, med massor av sprudlande energi.

Låtarna har som sagt en punkig ådra, men är samtidigt väldigt klatschiga och i vissa fall riktigt hit-vänliga.


Betyget blir blygsamt, om än hyfsat, det blir välförtjänta 3/5 Ess. Inte för att det är en dålig debut på något sätt, men i långa loppet blir det lite enahanda. Så lite mer variation hade lyft plattan. Jag har lite svårt att sträckspela skivan, men i mindre doser är den riktigt bra och ger mersmak för framtiden.

Skivan släpps den 23:e Mars och man ger sig ut på vägarna som förband till Europe och Black Star Riders.

Recension - Black Space Riders : D:REI

Tyska spacestonerbandet Black Space Riders (som inte skall förväxlas med Black Star Riders), har släppt sitt tredje album D:REI.

Ett väldigt ambitiöst projekt som ger oss nästan 80 minuters lyssning, fördelat på 13 låtar, av tung psykedelisk metal förpackad som en konceptplatta om en utdömd värld. ser man till låtlistan, så är detta en skiva som bäst avnjutes i sin vinylutgåva, då varje bokstav i titeln representerar en sida på skivan och även ett kapitel i historien som BSR vill förmedla.

Vi kan väl bara börja konstatera att detta kanske inte är den helgjutna partyplattan, men som en lyssningsupplevelse i det enskilda är det en helt annan historia. Där sitter skivan som en smäck. Det är en skiva som skall njutas i rätt sinnesstämning och med rätt fokus för att komma till sin rätt. Men det är väl kanske inget nytt när det kommer till konceptskivor. Detta utesluter dock inte att det givetvis finns låtar som står på egna ben, de flesta egentligen, men det är som helhet dom kommer till sin rätt.

Skivan är som sagt lång, och med alla sina inslag av psykedelia, space, doom, klassisk rock/metal och stoner, så finns det med andra ord en hel del att upptäcka. Så att säga att en lyssning inte räcker är bara en underdrift. Det är en skiva som har potential till ett långt liv helt enkelt, mycket på grund av alla sina lager, men även för kvaliteten. För att blanda för friskt är alltid en risk i sig, men BSR lyckas fint med att hålla ihop helheten. Ibland låter det klassisk metal och ibland drar det snarare i väg åt Nine Inch Nails och White Zombie-hållet, hela tiden inramat i feta malande riff och med den sång som varje låt behöver och förtjänar.

En extra eloge till bandet för att man på sin hemsida lagt upp texterna och grunderna för historien på ett exemplariskt vis, vilket underlättar om man vill följa med just i historien. Jag hoppas och antar att man har med detta på sina fysiska skivor (jag har bara fått denna skiva i digitalt format, så jag kan inte bedöma förpackningen). En extra tumme upp är att om man köper deras vinylutgåva, så får man inte bara delux gatefoldversionen på 180g vinyl, utan även CD:n. Tumme upp! Mer sånt, eftersom det oftast är svårt att lyssna på vinyl i bilen. Dessutom, om jag förstått det hela rätt, på eget bolag.

Denna skivan är ett perfekt som soundrtrack för både snabba långtripper med ditt rymdskepp, såväl som för djupa tripper in i ditt inre. En av de bästa plattorna jag hört från året hittills, så därför blir den solida 4 ess av 5 möjliga. Det enda negativa jag kan komma på är längden på skivan och så länge som det är så här bra, så ser inte jag det som något problem. Detta var dessutom det första jag hört med bandet, men med en så stark giv så bör man nog kolla in de tidigare plattorna med, vilket är en smal sak, då de alla finns på Spotify.


Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår: Bang Boom War och Major Tom Waits
Skivbolag: Black Space Records
Release: 23 Januari 2014






Bandet består av följande lirare:
JE (VOX, Guitars)
SLI (Guitars, bgvox)
SAQ (Bass, bgvox)
CRIP (Drums, bgvox)
SEB (VOX, movements, space)

Tracklist:
D : DEFIANCE
1. STARE AT THE WATER
2. BANG BOOM WAR (OUTSIDE MY HEAD)
3. RISING FROM THE ASHES OF OUR WORLD...
R - RUINS
1. GIVE GRAVITATION TO THE PEOPLE
2. WAY TO ME
3. TEMPER IS RISING
4. THE GOD-SURVIVOR
E - ESCAPE
1. I SEE
2. LEAVE
3. SPACE ANGEL (MEMITIM)
I - BEYOND
1. MAJOR TOM WAITS
2. LETTER TO A YOUNG ONE
3. THE EVERLASTING CIRCLE OF INFINITY

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida
Bandcamp
Spotify

Support The Bands You Like!!

Dagens Musiktips - Black Star Riders

Jag har precis snabblyssnat på Black Star Riders första singel "Bound For Glory", som kan hittas på Classic Rocks hemsida, från den kommande fullängdaren All Hell Breaks Loose.

Bandet som nyss gick under namnet Thin Lizzy gör mig riktigt kluven. Under tiden som dom kört under Lizzy flagg har dom lämnat mig ganska kall. För mig är Thin Lizzy något heligt och ett Lizzy utan Phil otänkbart. Därför tyckte jag det var positivt när namnbytet annonserades och man meddelade att man skulle göra en skiva. För på något sätt blev det för mig som en travesti av det heliga att åka runt som någon form av hyllningsband och köra de gamla låtarna.
Kanske en orättvis dom mot en samling musiker som jag verkligen ändå gillar, men jag kan inte rå för det. 

Så, nu med nytt namn och framför allt nytt material så känner jag att den känslan släpper. Så lyssnade jag på Singeln och på något sätt så fortsätter min förvirring. "Bound For Glory" låter verkligen både som något jag redan hört med Lizzy och något som skulle kunna vara sprunget direkt ur Thin Lizzy. Dubbelgitarrerna är där, svänget, känslan. Ricky Warwicks röst är inte allt för långt från Phils. En del gitarrer lite tyngre och produktionen låter lite modernare, men på det stora hela detta kunde lika gärna ha varit den naturliga fortsättningen på Thin Lizzy. Lite som om man hittat gamla inspelningar som man putsat upp och gett ut.
Men det är det ju inte, bara nästan. Och det är här förvirringen sätter in på riktigt. För det är en riktigt bra låt, även om den är förvillande lik andra lizzylåtar. Vilket gör att jag inte bara kan sätta mig på tvären och obstinat skrika "detta är en skam!". Vilket hade varit den enkla vägen.

Så provlyssningen av denna första låt, i det nya kapitlet av en legendarisk musikalisk resa, lämnar mig med flera mixade känslor.
Sorg, för att det bandet som jag älskar så inte längre finns (även om man har sagt att tributespelningar kan komma att ske under Thin Lizzy fanan).
Glädje, för att här verkar det komma en fortsättning på låtar som saknats mig och för att på något sätt så fortsätter Thin Lizzy andan på ett sätt som den inte gjort på många år.

Slutkontentan får dock bli positiv! Låten är riktigt bra. Sedan får vi vänta 27:e Maj och se vad resten av plattan för med sig. Tills dess skall jag njuta av den här låten, med vissheten att åtminstone den troligen skulle ha  gjort Phil stolt, och med förväntansfull förtjusning se fram mot vad Black Star Riders första skiva kan föra med sig.

Grattis!! Scott Gorham

Scott Gorham fyller idag 62 år. Han har varit en viktig del av Thin Lizzy och har därigenom mutat in sin plats i mitt hårdrockshjärta.

Skall bli spännande att se vad hans nys band Black Star Riders kommer att erbjuda.