10 album på 10 dagar eller 13/13.

Hej igen, det var ett tag sedan. Sedan en tid har kedjebrev av karaktären "att under 10 dagar lägga upp album som betytt mycket för mig. Inga recensioner eller förklaringar, bara vinylomslag,"

Även jag har kört en sådan lista, och tänkte att det kunde vara ett inlägg här med, fast då med lite förklaringar. Och givetvis, Här på Spader Ess är en lista av dignitet tvungen att innehålla 13 alster! Dock blev det lite knas i början på mina Facebook delningar, då jag som den klant jag är bara delade med min fru i ett par dagar.

 Okej, denna platta har jag enbart haft som kassettband. Men det var den första musik jag fick av mina föräldrar. Så att säga startskottet. Fick denna kassett tillsammans med en mono radio med inbyggd kassettspelare. Elvisen snurrade flitigt, men snart blev det roligare att spela in blandband från radion. Favoritprogrammen då var Lilla Bommen och Ny Våg. För att vara riktigt gubbig, på den tiden då det spelades bra musik på SR. 




Husgudar som fortfarande står på de högsta trappstegen. Kommer inte ihåg exakt vilken av Motörheads plattor som jag hörde först, men såld blev jag. Ett av de band som jag sett live flest gånger.
Och även om det inte spelningsmässigt var helt lysande, så är jag lyckligt lottad som fick gå på deras sista spelning i Sverige tillsammans med båda mina underbara barn. Att ett bands första plattor blir de mest fundamentala är väl inte helt ovanligt, men att som Motörhead lyckas fortsätta att leverera genom karriären som man gjort och dessutom lyckat göra några av sina bästa plattor sist, det är snudd på fantastiskt.





"Mitt" eget band. Ni har förhoppningsvis läst en del redan om min tid med detta underbara gäng. Att jag dessutom lyckades bli ackrediterad som textförfattare på en av skivans mest lokalradiospelade låtar gjorde att jag dessutom fick min första och enda utbetalning från STIM. Tror att det blev hela 7 kronor. Underbara tider. Massor mer om denna tid i artikelserien Let the Good Times Roll - En bit av Rockhistorien






Någon stans i tonåren blev även Liveskivor en viktig del i musikdieten. Det har släppts en hel del riktigt bra klassiska liveplattor men denna är en av dem som varit viktigast för mig. Jag vet dessutom inte om det ens går lyssna på Hårdrock/Metal och inte älska Judas Priest.
Själv älskar jag det mesta från perioden Rocka Rolla till Painkiller. När Rob lämnade micken en stund tappade jag intresset lite, för att återigen blomma upp på senaste plattan Firepower.




Rush var ett av alla band som presenterades via Mulles skivsamling. Dom har gjort massor med bra plattor, men det var med eposet 2112 som dom riktigt satte klorna i mig. En gång fick jag för mig att jag såg Geddy Lee i Borgholm en midsommar, men det var nog bara en kombination av Lookalike och stor ölkonsumtion.

Kiss var ett band som jag var lite kluven över. Bland mina skolkompisar i yngre tonåren var det två läger. Dom som gillade Kiss, eller dom som gillade Sweet. Eftersom jag gillade Sweet innan jag hört Kiss hamnade jag i det lägret och vägrade lyssna på Kiss ett tag av ren princip. Sedan en kväll satt jag och polaren Micke och lyssnade på nått blandband och en fantastisk låt spelades. Det visade sig vara "Rock n Roll all Night" med Kiss och från den stunden åkte Sweet ut och det blev Kiss för hela slanten. Tog inte lång stund förrän man hade tapetserat pojkrummet med affischer från Poster och Kiss spelades nonstop.



 Polaren Micke introducerade även Magnus Uggla. Skivan slog hårt och blev för oss en riktig sommarplåga som sträckt sig till nu. Var i våras och såg Ugglas föreställning "Varning på stan nu mår kung i baren illa igen". Ren och skär nostalgitripp!









 Någon gång i högstadiet gick jag plötsligt i baktakt. Bob Marley tog mig med på en Reggae resa, som tittar fram lite då och då fortfarande. Stark musik och tunga texter till baktaktsgungande solskensmusik. Men det var bara inkörsporten till andra akter och gläntade på luckan mot Ska-musiken.






Denna skivan, Led Zeppelins Physical Graffiti, är ett formidabelt mästerverk i sig. Som om inte det räckte så innehåller den även, enligt mig, en av världens bästa låtar, kanske DEN bästa, punkt.
Självklart handlar det om "Kashmir. Mycket mer än så behöver man nog inte säga.







En sådan här lista från mig blir inte komplett utan Thin Lizzy och då framför allt Black Rose. Phil Lynott med kamrater ställs på husgudarnas altare. Fick alrig möjligheten att se dem live som Lizzy, men den solospelning som Phil gjorde i Västervik fungerade fint den med, då kompbandet i stort sett var Thin Lizzy. Skivan Nightlife var en av de första vinyler jag var med och köpte (hade ingen egen spelare, så den fick bo hemma hos polaren Micke). När jag på egen hand köpte min första egna vinyl, så var det något helt annat, mer om det här.



Ja, då trillar vi in på det lite extra allt. Idag blir man lite nostalgisk över hur naivt rasande man kunde vara i Tonåren. Men jäklar vilket soundtrack vi hade med Ebba i täten. Både Svenskt och Engelskt, den Amerikanska punken fick komma in lite senare. Lite tråkigt att jag inte kunnat se dem live, även om det nästan hände (här är förklaringen).






Hittills har listan enbart berört det som man upptäckte främst i Tonåren och det är väl inget konstigt med det, då det är då man formas. Men skam den som inte fortsätter att vara nyfiken. Nick Cave svepte in i mitt liv som en stormvind genom min Fru. När hon spelade "The Ship Song" då föll jag pladask för hans otroliga röst och textsnickeri. Tack för den presenten älskling. En man som sömlöst rör sig mellan kaotisk bombastiskt till lugnt och finstämt.
Har dessutom lyssnat på hans senaste album Ghosteen de senaste dagarna. Hans först skiva som är helt skriven efter hans sons död. Lugn, nerstämd, sorglig men otroligt vacker.

Vi avslutar the extended 10 albums listan med ännu en "nykomling" i sammanhanget. Rival Sons har även dom valsat in i mitt musikaliska hjärterum och är väl det band som nu börjar hota Motörhead som mest sedda band live (bortsett från N.J.B. förstås) av det förklarliga skälet att man inte kan se Motörhead längre. Första låten jag hörde var "Burn Down Los Angeles" och det behövdes inte många sekunder att bli hooked. Sönerna har även dom gjort en låt, "Soul", som klart kvalar in på min lista av världens bästa låtar. Dock ligger den inte på denna platta.

Rival Sons Munchenbryggeriet 20190304

Jag måste erkänna att den känslomässiga peppen inför en konsert (även om det rör sig om Rival Sons), en svinkall Måndagskväll i Stockholm, kanske inte var på fullt på topp. Men väl efter trevligt umgänge innan och väl inne på ett utsålt Münchenbryggeriet, ja då så tinades man snabbt upp.

The Sheepdogs från Kanada släppte loss in en karusell av varm södern-feelgood rock i värsta Allman Brothers stil. Ett kul och kompetent gäng, med jäkligt snygga tvillinggitarrer i värsta Lizzy stil. Avrundat med äkta rock-trombon. En riktigt bra början.

Rival Sons klev på scenen med dunder och brak. Fullt ställ, upplandat med några lugnare partier här och där. Är imponerad av att Jays röst kan hålla den kvalitet den gör så här näst sista spelningen på Europa turnén. För säga vad man vill om  sönerna, dom håller inte igen någon stans.

Sist jag såg dem var när dom spelade Annexet, och jämför man så är det två skilda upplevelser. Här är det mindre och mer nedskalat, men jäklar vad intimt det blir. Det svänger, svettas och rockar. Bandet är tighta som få och levererar en kaskad av bra låtar. Man har nu hamnat i den världen där man har en sådan låtskatt att gräva från, så  att nu är det mesta man klaga på, alla låtar man vill höra men som inte fick plats i setet.

Rival Sons fortsätter att vara Rival sons och dom gör det med bravur. En konsert jag sent kommer att glömma.

 Mer info:
https://thesheepdogs.com/
https://www.rivalsons.com/

In Swenglish:
I have to admit that the emotional pepp before a concert (even if it is with Rival Sons), a icecold Monday night in Stockholm, might not have been the highest. But after some nice socializing before and well inside the sold out Munich brewery, well then you thawed quickly.

The Sheepdogs from Canada unleashed a carousel of warm south-feelgood rock in the worst Allman Brothers style. A fun and competent gang, with damn stylish twin guitars in thebest Lizzy manner. All rounded off with some real rock trombone. A really good start.


Rival Son entered the stage with thunder. Full tilt ahead, packed with some quieter parties here and there. I am impressed by the fact that Jay's voice can hold the quality it does so far into the European tour,  next to last gig. Say what you want about the sons, they do not hold back. At anytime.

The last time I saw them was when they played Annexet, and comparing it is two separate experiences. Here it is smaller and more scaled down, but damn what intimate it gets. It swings, sweats and Rocks. The band is so tight and delivers a cascade of good songs. They have now ended up in the part of the world, where you have such a big catalouge of songs to dig from, so that now most of the people don't have more complaining about than the songs you wanted to hear but that did not fit in the set.

Rival Sons continues to be Rival son's and they do it with brave. A concert I won't forget in a long time. 

Recension : Church Of The Cosmic Skull - Science Fiction

Dom astrala resenärerna i Church Of The Cosmic Skull är tillbaka med sin andra platta, Science Fiction.

Detta är en platta utöver det vanlig och i ärlighetens namn, jag vet inte riktigt i vilken ände jag skall börja. Så, vi försöker väl bena ut beståndsdelarna lite i taget.

Här finns lite av det mesta. Du får en osalig mix av Beatles, melodier, Ghost, Soul, Thin Lizzy, värme och smekande mjukhet med ett underliggande svängigt ös, Mott The Hoople,  Gospel, ELO, Pop, Zappa, orglar, Abba möter Black Sabbath, fläskiga gitarrer, vackra solon, Blues, harmonier och överdoser av sakrala stämmkörer som lägger en ljudvägg som skulle få självaste Phil Spector att bli grön av avund.
Och massor, jag menar verkligen massor, mer. Pheeew!


Är detta bra eller bara för mycket? Vi får se.

Låt oss börjar med musiken. Här finns ett formidabelt överflöd av detaljer och instrument. Men det är för den delen inga problem, det är snyggt komponerat och väldigt starka låtar med otroliga melodier. Det som sätter sig först för mig är de snygga orglarna och gitarrspelet. Ibland smeker dom så man vill gråta.
Sången och körerna är också på gränsen till överjordiskt fantastiska stundtals. Kyrkan lyckas väva ihop en musikalisk smältdegel som är näst intill perfekt, då det blir en blandning av enkelhet och ordnat kaos på samma gång.

De första låtarna på skivan är rent magiska, men så händer något. Eller, det är nog mer vad som inte händer.
Det saknas text till en av låtarna, "The Cards That You're Playing". Eller rättare sagt, den blir minimalistisk. Min första tanke är "coolt, en låt med bara refräng, inga verser". Men när det efter en stund visar sig bara vara ett ständigt upprepande av en och samma mening, ja då slutar det strax att vara coolt. Trots att man framför textraden med många nyanser, så känner jag att tappar fokuset. Det blir för mig störande, då musiken är så jäkla bra. Eller är det jag som missar något konstnärligt i det hela. Men det är det enda som jag hänger upp mig på, för sedan återhämtar sig skivan igen och fortsätter sin psykedeliska rymdresa.

Jag gillar även bandets marknadsföring så här inför släppet. Den senaste tiden har man som medlem i "kyrkan" fått dagliga länkar till de nya låtarna, med förklaringar och lite annat smått och gott. Innovativt.

Med bara en mindre bra låt och ett annars otroligt välkomponerat och intressant album, ja då kan jag inte sätta annat ge 4 ess av 5 möjliga. Jag vet inte om detta faller alla i smaken, men alla bör försöka sig på ett par varv med Church Of The Cosmic Skull. Vem vet, du kanske fastnar i kulten av Space Hippies, precis som jag. I skrivande stund vet jag inte det exakta datumet som plattan släpps, men preorder börjar den 1:a Maj.

Album Rating: 4/5
Favourite Tracks: Revolution Comes With An Act of Love  och Cold Sweat
Label: Kozmik-Artifactz
Release:  May, 2018
For More Info Visit:
churchofthecosmicskull.com
facebook.com/churchofthecosmicskull
churchofthecosmicskull.bandcamp.com

Here is a Cosmic Skull from me.

And the confusing traslation:

--------------------------------------------

The astral travelers in Church Of The Cosmic Skull are back with their second album, Science Fiction.
This is a record beyond the usual and in honesty's name, I do not really know in what end to start.
So, lets try to extract the ingredients a small bit at a time.

There is a little bit of everything here. You get an odd mix of Beatles, Melodies, Ghost, Soul, Thin Lizzy, Warmth and Beatiful Softness with an underlying swinging "Full Speed ahead" feeling, Mott The Hoople, Gospel, ELO, Pop, Zappa, Organs, Abba meets Black Sabbath, Fat Guitars, Beautiful solos, blues, harmonies and overdoses of sacred harmonical choirs who creates a wall of sounds that would make Phil Spector himself green of envy.

And lots, I really mean lots, more. Pheeew!
Is this good or just too much? We'll see.

Let's start with the music. Here's a formidable abundance of details and instruments. But that's no problem, it's so nicely composed with very strong songs and incredible melodies. What hits me first are the beautiful organs and guitars. Sometimes so caressing, you feel like crying.

The singing and the choir parts are also on the verge of celestial at times. The church manages to weave together a musical melting pot that is almost perfect, as it becomes a mixture of simplicity and ordered chaos. All at the same time.


The first songs on the record are purely magic, but something happens. Or, that's probably more, what does not happen. There is no text for one of the songs, "The Cards That You're Playing". Or, rather, it becomes minimalist. My first thought is "cool, a song with just refrain, no verses". But after a while, it just turns out to be a constant repetition of the same sentence, yes, it stops beeing cool after a while. Even though you are they performs the text line with many nuances, I start losing my focus. It's a little disturbing to me, when the music is so damn good. Or it's just that I'm missing something artistic on the whole. But that's the only thing I have a hang up on, because then the record recovers and continues its magical psychedelic space trip.

I also like the band's marketing before the release. Recently, as a member of the "Church", daily links is mailed with access to the new songs, with explanations and some other little things. Innovative.

With only one less good song, on an otherwise amazingly well-composed and interesting album,I can't give anything else than 4 aces out of 5. I do not know if this record suits all in taste, but everyone should try giving it a couple of spins with The Church Of The Cosmic Skull. Who knows, you might get stuck in the cult of Space Hippies, just like me.
At the time of writing, I do not know the exact date the record is released, but pre-order begins on May 1st.

 

Recension : Gorilla Pulp - Heavy Lips

Italienarna i Gorilla Pulp har roat oss förr med sin svängiga Boogie hårdrock och underhållande videos. Och här kommer nästa platta i ordningen, Heavy Lips. 

Just roa, är inte ett dumt ord, för jag blir glad när jag hör bandet, även om den här plattan är lite tyngre och mörkare än tidigare. Dock svänger det, det andas en del party vid en snabb lyssning, men när man ger sig hän och ser bortom den omedelbara ytan så hittar man såväl riktigt underhållande rock med flera dimensioner. Och även om musiken som sagt stundtals låter party, så finns det även textmässigt flera lager och inte alls en massa partyklyschor, utan ofta lutar man sig snarare åt det lite ockulta hållet.




Här och där petar man in klassiska dubbelgitarrer alá Thin Lizzy, men i övrig är det mer tung Stoner.
Helt klart något att kika in på om ni inte redan gjort det.


Inte heller denna gång gör dom oss besvikna vad det gäller videos. Dom fortsätter i samma underhållande spår även där.





Sammanfattning:
Betyg +3/5
Favoritspår: Bless The Moon och Heavy Lips
Skivbolag: Retro Vox Records 
Release:  13 Oktober, 2017

For More Info Visit:
Facebook
Bandcamp 

 

 

 

Band Members:

Maurice Flee - Vox, Guitars & Lap Steels, Theremin & Talkbox
Choris - Bass, Back Vocals
Angioletto Mr. Vernati - Guitars, Back Vocals
Giorgio "Bulldozer" Pioli – Drums & Percussions
Rebecca "Becky" Magri - Vox in The Low Song

 

Tracklist:

1. Bless The Moon 04:36
2. In Your Waters 03:31
3. The Witches Twirl 03:56
4. Heavy Lips 06:11
5. Cactus Killer 04:20
6. Prey On Your Mind 04:41
7. The Low Song 05:28
8. Ape Eyes 03:09  

Dagens Musiktips : Danko Jones - You Are My Woman

Har precis snabblyssnat lite Danko Jones senaste platta Wild Cat. En helt ok platta, men den största behållningen så här lång är ändå Thin Lizzy låten "You Are My Woman".
Fast det är ju inte Thin Lizzy, utan Danko som lyckas få till en dänga som låter så otroligt mycket Lizzy att man häpnar.  Danko har lyckats med konstycket att extrahera allt bra (och det är ju i stort sett allt) från Thin Lizzy och komprimerat ner det till den här låten. Från låtens uppbyggnad till gitarrerna och även sångmässigt har jag inte hört någon låta så mycket Phil sedan Phil själv.

Man blir bara så jäkla glad! Tack Per för tipset.



Facebook

Dagens Musiktips - Bonehawk : Albino Rhino

Amerikanska Bonehawk debuterade med sin egenfinansierade debutplatta White Rhino redan 2014, men eftersom det ryktas om att i år kommer det en uppföljare, så tänkte jag att det var på sin plats att höja medvetandegraden om detta spännande band.

White Rhino är en platta som bjuder på många härliga infallsvinklar och sköna grooves.
Skivan levererar en grund och botten av svängig Stoner. Med massor av coolt fuzzade gitarrer och skönt monoton lunk. Men mitt i allt detta trycker man även in toktungt Sabbath-riffande och här och där lyfter man även iväg i Thin Lizzy:esqa dubbelgitarr harmonier. Jäkligt bra musicerande och skön, tillbakalutad sång överlag. Vilket gör att mina förväntningar på uppföljaren är stora.




Bandcamp
Facebook

Recension - Venomous Maximus : Firewalker

Austin bandet Venomous Maximus smider medans järnet är varmt. 

Man släpper nu uppföljaren till den underbara Beg Upn The Light.
Nya skivan går under namnet Firewalker och frågan är följaktligen om den kan hålla för det elddop som det kan vara att släppas efter en så bra platta som föregångaren.

Det korta svaret är att, ja, den klarat det med bravur. Firewalker är minst lika bra, även om den inte har nyhetens behag över sig på samma sätt och kanske inte heller har någon klockren hit, som sticker ut på samma sätt som "Give up The Witch" gjorde för mig på förra plattan. Men det finns riktigt bra låtar som kommer att sätta sig i hjärnbarken om man bara ger dem chansen.



Det första som slår mig är att ljudbilden och produktionen är fortsatt snygg, efter den uppryckning man gjort från den lite murrigare ljudbilden som de tidigare EP:na hade. Dock lyckas man hålla balansen så att man inte förlorar den skitiga charmen.
Mycket av den charmen och den lite farliga auran kommer som vanligt från Gregg Higgins och hans aningen säregna sångstil. Gregg har verkligen ett unikt uttryck, även om han ibland låter lite som Andrew Eldritch i Sister of Mercy. Eller om man så vill, en Metalvärldens Håkan Hellström. Inte för att han låter som Håkan, men för att han framför sina texter mer med känsla än skönsång. Texterna fortsätter att vara som tagna ur en gammal B-skräckis.
VM har även lagt till mer små experimentella detaljer än tidigare, utan att låta det gå överstyr. Såsom synth intro, smågalna körer och ett mer aktivt och genomtänkt Hi-hat och cymbalspel. Skivan har massor med riff bonanzan för muskelrockaren och sköna melodier att sjunga med i.
Musikaliskt så skulle jag närmast vilja fortsätta att jämföra dem med två svenska storheter, Grand Magus och Heavy Load, vilket jag gjort tidigare. Men det finns mer att hitta här. Ibland blir det lite Thin Lizzy, ibland lite tidigt Judas som skiner igenom. Det känns inte heller så långsökt att rikta blicken mot King Diamond och Mercyful Fate heller, både sett till säregen sångstil (dock ingen falsett), men även sett textmässigt.
Och även om det inte är en skiva som är fullkomligt omdanande, så är ändå Venomous Maximus ett band som sticker ut från mängden och det behöver vi fler av.

Förra plattan lyckades ta sig in på min egen årsbästalista 2012. Hur det går för Firewalker är lite tidigt att säga ännu, men den ligger bra till i min bok ännu så länge. Betyget blir klockrena 4 ess av 5 möjliga. Så nära det går att gå över gränsen till full pott hos mig just nu.

Bandcamp
Facebook

Rocken i Bild - PJ Plutzer

Denna gång fokuserar jag inte på ett enskilt foto i denna serien, utan den osannolika sagan om hur fotografen PJ Plutzers bilder blev/kommer att bli tillgängliga för välden.
Hela historien kan ni läsa här, men kortvarianten är att en förstärkarförsäljning online, av en slump sammanstrålar 2 fotografer med varandra. När dom börjar språka visar det sig att den ena, PJ, sitter på en skatt av rock foton från 70-talet och tidiga 80-talet.
Eller vad sägs om ca. 3000 bilder med storheter som The Rolling Stones, Led Zeppelin, The Who, Santana, Jeff Beck, Queen, Elton John, Bob Dylan, Eric Clapton, Peter Frampton, Bruce Springsteen, Peter Gabriel, Thin Lizzy, David Bowie, och många fler?

Man är nu i full gång med att scanna dessa bilder, som inte visats förut, för att göra dom tillgängliga för allmänheten i ett projekt kallat "Prisoner Of Rock N Roll". Här är ett par smakprov från det som man hunnit scanna hittills. Sånt här gör i alla fall mig glad.

Musikuppfostran eller 10 skivor som format...fortsättningen

Berättade ju igår om dotterns lista på skivor som format henne, och som ett brev på posten så slungade hon givetvis iväg utmaningen åt mitt håll, så det är väl lika bra att jag även visar den lista jag gjorde.

Oj, sånt här är alltid svårt. Det finns så många skivor som satt sina spår och musik formar en hela tiden på ett eller annat sätt, även om de tidiga åren givetvis är rätt normgivande.
Här kommer ett par och i en ganska random ordning.

Thin Lizzy : Black Rose,
Ett favoritalbum med en av mina absoluta favoritgrupper. Egentligen kan jag inte plocka enbart en platta, så gott som alla är bäst.
Judas Priest : Brittish Steel,
skivan som öppnade metalspåret för mig. Även om jag sedan dess fått andra skivor i deras katalog som favoriter, som Sad Wings.., men nu handlade det om vad som format en.
N.J.B. : Heroes,
En skiva med ett lokalt Smålandsband, bestående av polare. Att jobba med dem och skivan var en viktig tid för mig både personligt och musikaliskt. Hitta den, den är en raritet.
Queen : The Game,
Skiva som flitigt spelades i polaren Basses källare, när man började lära sig att partajja. Med den självklara omskrivningen "Får jag Låna Basses Dass" i stället för "Another One Bites The Dust"
Nick Cave : The Good Son,
Återigen, kanske inte den av hans skivor som jag ser som bäst i dag, men det var den skivan som min fru spelade för mig och som öppnade upp mitt sinne för denna underbara rockpoet.
Rush : 2112,
En skiva som jag hörde hemma hos polaren Mulle, som så många andra, och som skulle bli viktiga för mig.
Blue Öster Cult : Fire of Unknow Origin,
samma som ovan.
Ulf Lundell : Män Utan Kvinnor,
Återigen en husgud som det är svårt att välja skiva från. Står för Sommar, Stockholm och frihetslängtan. Valet föll på denna skivan för att jag fick den av min fru och den kom att bli mitt Soundtrack för att stå ut en hel månad utan familjen i Schweiz.
Rival Sons : Preasure and Time,
Nyaste skivan här i listan. Upptäckte bandet på en samlingsskiva för band som "man borde hålla ögonen öppna för" och jädrar vad dom hade rätt. Har blivit lite av husgudar för både mig och frugan. Det band vi sett live flest gånger tillsammans och snart är det dags igen.
Led Zeppelin : Physical Graffiti,
Trodde ni jag skulle glömma zeppelinarna? Skivan innehåller en av musikhistoriens bästa låtar "Kashmir", nuff said..

Sådär, tio skivor som betytt något extra för mig. Fråga mig en annan gång och det kan bli helt andra skivor, men just nu är det dom här.
En bonus:
Savage : Loose n Lethal,
Musiken som sådan kanske inte var så formande, även om den inte är dålig. Men det var den första skivan jag själv köpte. Givetvis på vinyl barn, vilket var startskottet för min vurm för vinylmediat.

Kan väl bara konstatera att det blev en del ändringar medan listan skrevs, för att inte tala om allt man kom på efteråt som borde varit med i stället för något annat. Men så är det ju med dessa förb... begränsade listorna.

Musikuppfostran eller 10 skivor som format...

För ett tag sedan så skrev Rebellängeln ett mycket bra inlägg om att uppfostra sina barn till den rätta musikaliska läran i sin artikel "Higway To Hell". Och eftersom jag kommit lite längre längs den vägen, så tänkte jag dela med mig om hur det kan gå.

Jag tror inte att jag och frugan direkt har pådyvlat våra barn mer än det som vi ändå spelat för vårt eget höga nöjes skull. Och jag tror nog att jag kan säga att det gått rätt så bra till slut. För ett par dagar sedan så blev min dotter (18 år) utmanad på facebook att lista 10 skivor som format henne. När man ser den listan så ser man att vi hamnat rätt bra, även om det under årens gång varit en del sidospår mot annan musik också.

Hennes lista.
Thin Lizzy- Jailbreak: musik som jag hört mycket under min uppväxt. Tidigt musikminne.
Joan Jett And The Blackhearts- up your alley- Denna kvinna lärde mig att tjejer kan vara stentuffa.
Motörhead 1916- barndomsmusik. Minns just låten 1916 extra väl för att den stack ut så mycket.
Bathory- Hammerheart- One road to asa bay var den första Bathorylåten jag hörde. Den startade min Bathorydyrkan.
Judas Priest- Sad wings of destiny- Bästa Judasskivan. Behöver inte säga mer.
Lars Winnerbäck- Vatten under broarna- Min absoluta favoritplatta med Lasse. Återkommer alltid till denna.
Chelsea Wolfe- Unknown rooms- En skiva som alltid hjälper mig att hitta inspiration till att skriva musik
Sisters of Mercy- vision thing: Musik som mamma visat för mig i tidig ålder och som jag fortfarande älskar.
Ulf Lundell- Öppna Landskap- definitionen av sommarmusik för mig. Spelades alltid i bilen när vi åkte till Småland på somrarna när jag var liten.
Mercyful Fate- Don't break the oath- ca det första jag hörde med Mercyful.

Att sedan sonen (14 år) kom ett par dagar senare och ville ha hjälp med att köpa en Soundgarden bundle med skivan Superunknown och en tröja (vilket resulterade i en diskussion (läs föreläsning) om grungen), ja då är det bara att le, luta sig tillbaka och inse att världen är i goda händer.

Så, till Rebellängeln kan jag bara rikta mina visdomsord med att saker har en förmåga att ordna sig... på ett eller annat sätt:-)

Recension - Hypnos : s/t

Det är inte ofta man blir så jäkla glad, nästan omedelbart man sätter på en skiva, som i det här fallet. Men det händer ibland.
Hypnos självbetitlade debutskiva är en sådan platta. En sådan platta som blir lite av ett dilemma när man skall recensera. Man måste ligga lite lågt och invänta att skivan skall lanseras, samtidigt som man inte vill annat än sprida kunskapen om den så fort som möjligt.

Men låt mig sätta ett ramverk först.
Bandet själva beskriver sig som ett band som spelar "Heavy Action Boogie Rock, från Göteborg", och det må vara sant, men det är bara ramen.
Fyller vi i lite på duken så målar vi upp ett landskap i slutet av 70-talet, just när det börjar göra sig berett att kliva in i 80-talet.
I bakgrunden skymtar vi ett Judas Priest, som står med ena foten i den progressiva hårdrocken och en ung Rob Halford som precis börjar sträcka sig för att fatta Heavy Metal fanan och ställa sig på barrikaderna som NWOBHMs spjutspets.
Där någons stans i det landskapet hittar vi Hypnos.
Det Göteborgarna har släppt, är vad som kunde varit en naturlig uppföljare för Judas, när som helst innan British Steel. Lite mer utsvängda jeans och klassisk skinnpaj, än omåttligt med nitar och läderkeps, skulle man kunna säga.
Lägg därtill den oslipade råa aggressiviteten, viljan och intensiteten från Iron Maidens två första album och en rejäl dos spelglädje. Då har du fångat in stora delar av Hypnos. Inte dumt alls med andra ord. Men det göms mer under ytan. För det är inget coverband för eran som vi pratar om, utan en helt egen giv, som bara hämtar inspirationen från dessa tider och dessa mästare.

Musikaliskt får vi oss till livs en stadig bas, drivna och intressanta trummor, snygga tvillinggitarrer och fläskiga riff.  
Philips sång vandrar mellan en ung och potent Halford för att stundtals låta de bästa stunderna från King Diamond skina igenom, utan att därigenom förlora sin egen karaktär.
Att han dessutom lägger en vansinnigt snygg tvärflöjt på öppningsspåret "Hands Of Evil", gör inte det hela sämre. För att inte tala om att det sätter den progressiva känslan på kartan ordentligt.
Låten har dessutom en text som jag gillar skarpt, som tar upp problematiken med att det är den regerande makten som skriver historieboken, så att säga. Här handlar det om att vi från ganska ensidigt håll får lära oss om vad som är ondska och hur vi skall förhålla oss till den.
Hörde jag någon säga favoritlåt! Jajjemän, Jo Bätt!

I övrigt får vi allt som allt 8 sköna låtar som spänner från just boogie-rock med retro heavy metal känsla. Däribland en skönt bluesig semi-ballad i låten "Nightmares". Hade jag haft en luftgitarr, så hade jag tagit fram den illa kvickt och jammat med i låtarna.

Det tog inte mer än två-tre varv av skivan för att sätta detta betyget, som sedan fått stå sig under resten av tiden. Jag kan inte annat än säga att denna skiva är ett måste. Särskilt om du har den minsta lilla förkärlek för tidig Judas Priest, Iron Maiden och i viss mån Thin Lizzy. Vinyl, CD osv. släpps den 26:e September, dagen efter lön, så det finns inga ursäkter. KÖP!  
Jag har svårt att se just nu att denna skivan inte finns med på min lista när året sammanställs, då det enda jag kan klaga på egentligen är längden. Den känns lite kort med sina knappa 35 minuter. Men å andra sidan, då har jag anledning att starta om skivan igen, och igen, och igen.... 
Så det är bara att gratulera Crusher Records för att dom fått in ännu ett guldkorn i sitt stall.






Sammanfattning:
Betyg: 5/5 Ess
Favoritspår: Hands Of Evil och Nightmares
Skivbolag: Crusher Records
Release: 26 September 2014



Bandet består av följande lirare:
Philip Lindgren – vocals
Oskar Karlsson – guitar
Fredrik Bäckström – guitar
Anton Frick Kallmin – bass
Lasse Ekelöf – drums

Tracklist:

1. Hands Of Evil
2. Hypnos
3. Nightmares
4. Moving Too Fast
5. The Mountain
6. Invaders
7. Abracassus
8. How To Handle Madness

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

01. Our motherash

02. Ocean deep

03. Equators

04. Depth of the sun

05. Humans

06. With eyes wide open

07. The drum

08. Bound to be machines

09. Trails and passes

- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

Facebook

Support The Bands That You Like!

Rocken i Bild - Thin Lizzy

Denna bild, tagen av Harry Potts, visar ett Thin Lizzy på toppen. Det är en bild som allt som oftast hamnar som bakgrund på mina datorer. Dels för att jag älskar gruppen, men givetvis även för att jag älskar bilden. Bilden lyckas förmedla Phil Lynott i sitt esse när han förkroppsligar "The Rocker" delen i sin musikaliska karriär.

Harry Potts är återigen en av dessa fotografer som har ett riktigt gott öga för just livebilder och det finns en hel del andra bra bilder i hans portfölj, så det är risk att han dyker upp igen....

God Jul! Önskar Vi här på Spader Ess.....11

Ingen Jul är komplett utan en Merry Jingle med The Greedies! Lätt den bästa jullåten någonsin, och det enbart baserat på den sköna laguppställningen, med delar av Thin Lizzy och Sex Pistols. Lyssna och njut.

God Jul Gott Folk!

Spader Ess Nostalgitrippar - Thin Lizzy

Självklart har jag skrivit om dem tidigare i olika former, men jag tänkte passa på att göra en lite nostalgisk sammanfattning av ett av mina absoluta favoritband, Thin Lizzy.

Thin Lizzy hade den perfekta mixen av starka låtar och bra musiker, men framför allt en frontfigur i Phil Lynott, med en utstrålning och röst som gick utanpå det mesta.

Sett med dagens ögon kan musiken kännas lite snäll och polerad, men om man lyssnar på texterna och sätter in den i rätt sammanhang, i detta fallet en kille i sina tidiga tonår under tidigt 80-tal, så märker man att under ytan lurar stundtals en mörkare och farligare värld. Dock uppblandat med en annan viktig ingrediens för ett hormonstint tonårshjärta, nämligen romantiken. i mina ögon är det inte många band från den här tiden som verkligen lyckas balansera på den linan utan att ramla ner i pekoralens djupa virvlar. Förutom just Thin Lizzy så är det väl Whitesnake som kommer i åtanke.

Bild tagen av Harry Potts

Phil hade inte bara den sammetslena rösten utan även en bad boy utstrålning som i kombination med en god portion Brittisk humor och visuell utstrålning blev helt magisk. Det vore väl förmätet att tillskriva honom som uppfinnare av den bredbenta rockposen, men jag vill nog påstå att han förkroppsligat den. Här exemplifierad i ett av rockhistoriens bästa fotografier (enligt mig).

Bandet hade redan spelat in de flesta av sina plattor när jag upptäckte bandet. Det vara bara Renegade, Thunder and Lightning och Life som jag fick nöjet att med spänning och förväntning invänta lanseringen.

Här kommer lite lösryckta tankar om några av mina favoritskivor med Lizzy (vilket inte betyder att det är något fel på resten av skivkatalogen).














De första skivorna som jag köpte med Thin Lizzy var Nightlife och Johnny The Fox. Jag hade vid det tillfället ingen egen skivspelare, men min polare MikeT och jag snubblade över plattorna i någon lågprisback och som det perfekta alibit för att kunna presentera behovet hemma av en egen skivspelare så köpte vi dem ihop. Visst, jag hade ju hört dem tidigare och gillade dem, men det här blev startskottet till en livslång kärlek till ett band. Eftersom MikeT hade skivspelare så fick han vårdnaden om dessa alster och dom spelades flitigt hemma i hans rum.
Båda skivorna visar även en annan del av gruppen som jag gillar, samarbetet med konstnären Jim Fitzpatrick som gjort en hel del av omslag till gruppens bästa plattor.

Från Nightlife får vi dessutom den fantastiska "Still in Love With You" och "Sha la la" och från Johnny den odödliga "Don't Believe A Word"

Jailbreak, går inte att ducka för, fullkomligt fullspäckad med klassiska låtar. Rent krasst sett kanske en av gruppens bästa plattor, även om den inte är min favorit. Men vem kan motstå låtar som "Jailbreak", "The Boys are Back in Town" och "Cowboy Song".

Bad Reputation, återigen en platta med många klassiska låtar. Titellåten tillsammans med "Soldier Of Fortune" och "Dancing In The Moonlight" är bara några av skivans musikskatt.






Chinatown, en ganska utskälld platta som har fått ett i mina ögon oförtjänt rykte. Jag gillar den stenhårt. Tror att det var den lizzyplattan som närmast införskaffades efter de två första. Viss del av vad jag känner för denna skivan kan nog tillskrivas nostalgi. Den snurrade en hel del när det skulle laddas för utgång och partaj. Med låtar som "Chinatown", "Killer On The Loose" och "Genocide" har i alla fall jag svårt att kalla det en dålig platta. Visserligen kan jag hålla med om att det är en av Lizzys svagare, men det gör det inte till en direkt dålig platta.




Så kommer vi till min absoluta favorit bland Lizzy's plattor, Black Rose. Ett mästerverk helt enkelt. Helt klart en av de skivor som skulle få följa med mig till en öde ö. Kan knappt beskrivas med ord, måste höras. Här är det alla låtarna, även om avslutande "Black Rose" som blir skivans klimax.






Sedan över till den skivan som många listar som gruppens lågvattenmärke, Renegade, dock inte av mig. Ännu en skiva som jag tycker mycket om och tycker är underskattad. Mera synthar visade vägen mot framtiden och hintade lite om Phils kommande soloprojekt. Drogproblematiken i bandet tilltog, Phils sång inte lika fantastisk, men det till trots, jag gillar den. Framför allt det lite mörka och episka anslaget i titelspåret, "Renegade" men även "Leave This Town".

Sedan har vi vad som skulle bli Thin Lizzys sista studioplatta, Thunder And Lightning. Som vi väntade på den plattan. Och när den väl kom, när nålen sattes ner på första spåret, vilken shock. Hårdheten och öset och ett klart modernare sound överlag. På det hela taget en bra platta även om den inte fullt når de högsta höjderna. Hårda spår som "Thunder And Lightning" och "Cold Sweat" varvat med lugnare låtar som "The Sun Goes Down", fasiken jag blir ju sugen på att sätta på plattan bara av att tänka på låtarna.




Denna lilla artikel vore ju dessutom inte komplett om man inte lyfte fram Live And Dangerous plattan. En av tidernas bästa liveplattor. Punkt. Jag struntar i allt snack om studiofix i efterhand, plattan är rätt och slätt magisk. Jag har många sorger vad det gäller band jag aldrig fått se på scenen. Thin Lizzy är ett av dem. Tyvärr blev det aldrig av. Jag skyller på dålig ekonomi och att det var långt till Stockholm från Småland.






Dock fick jag nästan se dem, kan man säga, då dom turnerade genom Sverige med Phils solo band som i stort sett var Thin Lizzy med annat namn och en något annorlunda repertoar. 1983 intog dom scenen i Västervik under namnet The Philip Lynott Band och då var jag i alla fall där. Förutom bilden till höger, så blev jag lite tidigare tilltalad av en något bakis Phil, som kom direkt från en födelsedagsfest i Köpenhamn. Han kom inkörd på området i en svart van lätt hängande ut genom sidofönstret, varpå jag sprang fram och på tonårsspråk utstötande något i stil med Öhhh! Phil! Öhhh! Varpå han kontrade med ett -Fuck, leave me alone! En av mina största stunder. :-) Senare på kvällen, när han nyktrat till/återställt sig var han dock charmerande och ställde upp på både fotot och skrev autografer. Den, i sammanhanget, nybakade John Sykes satt dessutom på läktaren bakom scenen efter konserten och snackade malla och envar som kom förbi.

Recension - Mellow Bravo : Ripper EP

Vissa saker gör mig glad i flera lager. Mellow Bravo är ett band som kvalar in på en sådan beskrivning. Det är snart ett år sedan jag recenserade deras första album på Small Stone Records, och nu är dom tillbaka med en 4 låtars EP vid namn Ripper.

Jag kan börja med det tidigare recenserade albumet, som hamnat under luppen tidigare. Det är en skiva som vuxit sedan den behandlades. Mitt första intryck var att den var aningen spretig, nu ser jag den mer som underhållande, varierande och framför allt Rock i kubik.

Och här tar EP'n vid. Det hörs verkligen att detta är ett band vars enda ambition är att roa och samtidigt ha skitskoj själva. Och det gör man med råge, om man nu kan säga det om bara fyra låtar. :-) Men det är effektiva fyra låtar. Den bluesiga partyfeelingen finns kvar, men samtidigt har produktionen och samspelet förädlats ännu mer mot den oslipade diamant som bandet är. Framför allt tycker jag att det är basen och trummorna som fått ett uppsving på denna nya produktion och står sig bättre mot de sedan tidigare snygga gitarrerna och sången. Helheten känns med andra ord bättre.

Det är som tidigare en skön mix av blues och rå rock n roll, spetsat med feta gitarrer som i solopartierna drar iväg mot Thin Lizzys underbara dubbelyxor, särskilt i den boogiebubblande öppningslåten "Feel Like Dancing". Men i de fläskiga kompet, som i låtarna "So Pretty" och  "Party", väver man in en mer punkig känsla som påminner en hel del om energin i The Hives. För att till slut avsluta med en liten lugnare komposition "Low at The Bottom" även om den avslutas med rejäl stomp och energi.

Återigen har vi ett växlande samspel mellan sångarna. Var och av dem har sångröster som står sig väl på egen hand, men det är i deras växelspel som det blir riktigt spännande och öppnar upp för att man skall kunna lyssna om och om igen utan att bli uttråkad.

Men detta är inte allt som gör mig glad. En sak som ger den där extra dimensionen är att bandet helt sonika valt att lägga ut EP'n för gratis nerladdning, så det finns verkligen inga ursäkter för att inte lyssna in sig på dem. Du kan både lyssna och hämta låtarna på Soundcloud, men jag skulle här vilja slå ett slag för att ta omvägen till Bandcamp, där du givetvis också kan tanka ner plattan, men här har du möjligheten att betala vad du vill för den. Och jag tycker nog att någon dollar per låt kan man unna sig för att visa sin uppskattning. Dessutom kan man här även tanka ner deras debutalbum "Strut" helt gratis. All deras musik hittas även på Spotify.

EP'n kommer givetvis även att gå att köpa fysiskt för den som så vill. Bandet filar dessutom på material till en ny fullängdare och hoppas på att kunna ge sig ut på en Europa turné, men huruvida det kan bli möjligt med just den saken antar jag är upp till oss lyssnare till viss del.

Ett litet betyg då? Ok, det är "bara" en EP, men det kan vara nog så gott. Det är riktigt bra musik från ett band som dessutom är riktigt givmilda. Då är jag det med, det blir 4 starka spader av 5 möjliga.

Som den hedersknyffel jag är så passar jag på att bädda in en video från deras senaste fullängdare.


Mer om Mellow Bravo:
Hemsida
Facebook
Soundcloud
Bandcamp
Spotify

Support The Bands You Like!

Spader Raljerar På om Merchandise

Trodde ni det var sluttjatat om Merchandise? Inte då! Ett alldeles för stort och trevligt ämne för att någonsin ta slut. Det är ett ständigt återkommande tema här på Spader Ess men ämnet dyker ständigt upp lite varstans det finns Rockers, te.x här hos "Ljudet Av ett Hårdrockshjärta" där det bland annat diskuterades om bandtischan.

Och nog är det väl ändå så att just bandtischan är Merchens okrönta konung/drottning. Vi pratar här inte om att bara vunnit slaget, det verkar onekligen som ett så simpelt klädesplagg som en T-shirt, kammat hem hela kriget. Bandtischan står helt enkelt i en kategori för sig själv. Givetvis finns det en hel del man kan raljera om den och dess former, men denna gång tänkte jag sikta in mig på dess trogna följeslagare, eller för att vara mer exakt, konserthalsduken.

Vi har nu konstaterat att bandtischan i sina olika former regerar, dock inte i ensamt majestät. Vi har ett otal andra förekomster och det dyker upp nya mest hela tiden, men till de mest långlivade får man nog räkna knappen, eller Pins och patchen som de heter på riksrocksvenska. Det går lite upp och ner för deras populäritet och kan nog dessutom knytas lite till hur många åldersringar den aktuella Rockern har.

Men den Merch-företeelsen som jag ville ta upp här är således den gamla klassiska Konserthalsduken. På 80-90 talet, när jag själv började springa på konserter var den ett oumbärligt inslag, såväl på konserter som hemma på pojkrumsväggarna. Men det känns nu som om den för en väldigt tynande tillvaro? Eller är det bara jag som blivit för gammal för att märka av den?




Det känns inte som den har lika framträdande roll i Merch-stånden på konserter längre. Man ser den inte viftas i publiken längre.
Möjligen har den fått stryka på foten tillsammans med den lika klassiska ballad tändaren, som fått kapitulera inför alla dj**la mobilkameror som hela tiden skall vidarebefordra konserterna i skakig skitkvalitet till en ointresserad omgivning (fasiken, ta ett par bilder och stoppa sedan ner den igen, för när du nyktrat till kommer du ändå bara inse att du skulle ha koncentrerat dig på spelningen i stället).

 Själv köpte jag halsdukar som en besatt i början av min karriär som konsertgåare. Blev till och med en hel del dubbletter. Som sedan fick pryda väggarna runt stereohörnan. Men någon gång hände något, jag slutade att köpa nya och dom jag redan hade plockades ner från väggarna och jag gick över helt till bandtischan.
Någon form av mognadssjuka?
Nu ligger dom som finns kvar (bilderna) i en låda och skräpar, men dom är kära minnen och den dagen jag lyckas erövra mig en gillestuga eller en bra mancave kanske dom kan åka upp igen. Kris?

En sak är dock säker så här i efterhand. Jag har fler intakta halsdukar än vad jag har gamla T-shirts. En del har slängts för att dom helt enkelt blev för slitna. En del har försvunnit i den takt som mitt midjemått ökade och dom helt enkelt inte passade längre. Som jag nu ångrar en hel del när mitt midjemått återgått till en mer hanterbart storlek igen. Särskilt min gamla älskade Phil Lynott tischa som jag saknar något ofantligt. (men jag har hittat en liknande på nätet, så det kan bli en tröst)

Vad säger ni om konserthalsdukens status?

Grattis!! John Sykes

54 år blir idag den inte helt okända gitarristen John Sykes.

Även om jag lyssnade en del på Tygers of Pan Tang redan innan så blev mitt första riktigt medvetna möte med herr Sykes när han var på turné med Phil Lynott på glada 80-talet, där han tog sig god tid att sitta och snacka med alla som ville efter spelningen i Västervik.
Har man dessutom varit med i både Thin Lizzy och Whitesnake, så har man med automatik kvalat in på min grattis-lista.

Låtvalet nedan är från den Turnén som jag först såg honom, men från Västerås.

Recension - Trucker Diablo : Songs Of Iron

Kan man kombinera Lastbilsromantik med tung rock?
Trucker Diablo gör i alla fall ett försök med sin andra platta "Songs Of Iron".

Bredbent och fett, och trots att det inte låter Country, så kan jag inte annat än dra metal-paralleller till just Country, men det sitter nog mest i bandets rednneck framtoning som andas Amerikansk söder, trots att bandet kommer från Nord-Irland.

Texterna handlar om att köra stora bilar med stora motorer och att partaja. Musiken är tung modern radiorock. Snyggt framförd med catchiga riff. Blandningen av referenser, AC/DC, Kiss, Thin Lizzy (bland annat), ger oss en tung radiovänlig hit-rock som påminner om Nickelback, fast bättre.

Min första reaktion när jag satte på plattan var att det här åker ner i papperskorgen fort (digitalt då förstås). Det kändes lite för mycket Redneck helt enkelt. Därtill lagt, likheten med Nickelback. Fast, det tog inte så lång tid innan jag faktiskt svängde om en aning och bestämde mig för att ge dem en ärlig chans och fasiken om det inte svängde om en aning. Bortser man den stereotypa och aningen snäva och lite unkna inramningen, så svänger det på riktigt bra. Och kanske kan Trucker Diablo bli den felande länken mot just Nickelback-genren som jag saknat.

För Nickelback är ju en av de stora mysterierna i branschen. Ett band som ingen tycker om, men som tydligen säljer som smör. Och själv kan jag ju inte säga att dom är dåliga, men att därmed säga att jag tycker om dom, är en helt annan sak. Men det är ett helt annat ämne. Tillbaka till Trucker Diablo.

Trucker Diablo bjussar på tunga, riffiga, Singalong låtar. Det är drivet och melodiskt och som gjort för Amerikansk radio. Det är testosteron-rock som gjord för bilfestande ölpimplande amerikaner.
Min första tanke var som sagt att det inte var något för mig alls, för att efter ett par lyssningar tycka att det har nog ändå något. Och det har det.

Skivan som helhet ger kanske inget större mervärde förutom som partysoundtrack, men där gör den sig dock väldigt bra, för det är en samling med rätt starka låtar som står bra på egna ben. Flera av dem är absolut värdiga deltagare på förfest-spellistan eller kanske framför allt på blandCD:n till bilen, som man har på, när man sitter hela gänget inknökat och hinkar bärs (utom den för kvällen utsedda chauffören förstås) för att fara till någon festplats eller konsert, med knutna nävarna viftandes ut genom fönstren en varm sommarnatt. Alla som är uppvuxna på landet vet vad jag menar. Det är en euforisk känsla som inte går att jämföra med att åka tunnelbana precis (även om det kan ha sin charm det med).

Några sådana låtar är tex. "The Rebel", "The Streets Run Red" för sin Lizzy feeling och "Not So Superstar" (har inte den en touch av den gamla poprockdängan "Dangerzone" (från filmen Top Gun) över sig, men körd genom ett tungt och skitigt hårdrocksfilter?).

Med ännu ett antal lyssningar under bältet kan jag nog säga att skivan peakat lite och börjat sin färd utför på intresseskalan igen. Det blir lite mycket truckerkeps helt enkelt. Men det är nog mest på grund av ett rätt intensivt lyssnande.
Denna skiva har sin plats, absolut, även om den inte kommer att gå till historien som någon klassiker som man kan sätta på vilken tid på dygnet som helst. Kanske inte ens vilken dag i veckan som helst. Det är nog en skiva för just Fredagar och Lördagar, kanske bara som del i spellistor, men som sådan helt klart godkänd. Hur den kommer att stå sig i längden, för en som inte partajar så hårt längre återstår att se.


Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Tom Harte: Guitar/Vocals
Simon Haddock: Guitar/Vocals
Glenn Harrison: Bass Guitar
Terry Crawford: Drums

Skiva: Songs Of Iron

1. Red Light On
2. Year Of The Truck*
3. The Rebel
4. Drive
5. Not So Superstar
6. The Streets Run Red
7. Lie To Me*
8. Maybe You're The One
9. Bulldozer
10. Rock Hallelujah
11. Highway Radio
12. When's It Gonna Rain?
13. Shame On You
14. I Wanna Party With You*

(*) indicate CD only tracks

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Ripple Music
Hemmaort:Nord Irland

Facebook
Spotify (I skrivande stund endast första plattan)

Support The Bands That You Like!!