Visar inlägg med etikett Motörhead. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Motörhead. Visa alla inlägg

torsdag 10 oktober 2019

10 album på 10 dagar eller 13/13.

Hej igen, det var ett tag sedan. Sedan en tid har kedjebrev av karaktären "att under 10 dagar lägga upp album som betytt mycket för mig. Inga recensioner eller förklaringar, bara vinylomslag,"

Även jag har kört en sådan lista, och tänkte att det kunde vara ett inlägg här med, fast då med lite förklaringar. Och givetvis, Här på Spader Ess är en lista av dignitet tvungen att innehålla 13 alster! Dock blev det lite knas i början på mina Facebook delningar, då jag som den klant jag är bara delade med min fru i ett par dagar.



 Okej, denna platta har jag enbart haft som kassettband. Men det var den första musik jag fick av mina föräldrar. Så att säga startskottet. Fick denna kassett tillsammans med en mono radio med inbyggd kassettspelare. Elvisen snurrade flitigt, men snart blev det roligare att spela in blandband från radion. Favoritprogrammen då var Lilla Bommen och Ny Våg. För att vara riktigt gubbig, på den tiden då det spelades bra musik på SR




Husgudar som fortfarande står på de högsta trappstegen. Kommer inte ihåg exakt vilken av Motörheads plattor som jag hörde först, men såld blev jag. Ett av de band som jag sett live flest gånger.
Och även om det inte spelningsmässigt var helt lysande, så är jag lyckligt lottad som fick gå på deras sista spelning i Sverige tillsammans med båda mina underbara barn. Att ett bands första plattor blir de mest fundamentala är väl inte helt ovanligt, men att som Motörhead lyckas fortsätta att leverera genom karriären som man gjort och dessutom lyckat göra några av sina bästa plattor sist, det är snudd på fantastiskt.





"Mitt" eget band. Ni har förhoppningsvis läst en del redan om min tid med detta underbara gäng. Att jag dessutom lyckades bli ackrediterad som textförfattare på en av skivans mest lokalradiospelade låtar gjorde att jag dessutom fick min första och enda utbetalning från STIM. Tror att det blev hela 7 kronor. Underbara tider. Massor mer om denna tid i artikelserien






Någon stans i tonåren blev även Liveskivor en viktig del i musikdieten. Det har släppts en hel del riktigt bra klassiska liveplattor men denna är en av dem som varit viktigast för mig. Jag vet dessutom inte om det ens går lyssna på Hårdrock/Metal och inte älska Judas Priest.
Själv älskar jag det mesta från perioden Rocka Rolla till Painkiller. När Rob lämnade micken en stund tappade jag intresset lite, för att återigen blomma upp på senaste plattan Firepower.




Rush var ett av alla band som presenterades via Mulles skivsamling. Dom har gjort massor med bra plattor, men det var med eposet 2112 som dom riktigt satte klorna i mig. En gång fick jag för mig att jag såg Geddy Lee i Borgholm en midsommar, men det var nog bara en kombination av Lookalike och stor ölkonsumtion.


Kiss var ett band som jag var lite kluven över. Bland mina skolkompisar i yngre tonåren var det två läger. Dom som gillade Kiss, eller dom som gillade Sweet. Eftersom jag gillade Sweet innan jag hört Kiss hamnade jag i det lägret och vägrade lyssna på Kiss ett tag av ren princip. Sedan en kväll satt jag och polaren Micke och lyssnade på nått blandband och en fantastisk låt spelades. Det visade sig vara "Rock n Roll all Night" med Kiss och från den stunden åkte Sweet ut och det blev Kiss för hela slanten. Tog inte lång stund förrän man hade tapetserat pojkrummet med affischer från Poster och Kiss spelades nonstop.



 Polaren Micke introducerade även Magnus Uggla. Skivan slog hårt och blev för oss en riktig sommarplåga som sträckt sig till nu. Var i våras och såg Ugglas föreställning "Varning på stan nu mår kung i baren illa igen". Ren och skär nostalgitripp!









 Någon gång i högstadiet gick jag plötsligt i baktakt. Bob Marley tog mig med på en Reggae resa, som tittar fram lite då och då fortfarande. Stark musik och tunga texter till baktaktsgungande solskensmusik. Men det var bara inkörsporten till andra akter och gläntade på luckan mot Ska-musiken.






Denna skivan, Led Zeppelins Physical Graffiti, är ett formidabelt mästerverk i sig. Som om inte det räckte så innehåller den även, enligt mig, en av världens bästa låtar, kanske DEN bästa, punkt.
Självklart handlar det om "Kashmir. Mycket mer än så behöver man nog inte säga.







En sådan här lista från mig blir inte komplett utan Thin Lizzy och då framför allt Black Rose. Phil Lynott med kamrater ställs på husgudarnas altare. Fick alrig möjligheten att se dem live som Lizzy, men den solospelning som Phil gjorde i Västervik fungerade fint den med, då kompbandet i stort sett var Thin Lizzy. Skivan Nightlife var en av de första vinyler jag var med och köpte (hade ingen egen spelare, så den fick bo hemma hos polaren Micke). När jag på egen hand köpte min första egna vinyl, så var det något helt annat, mer om det här.



Ja, då trillar vi in på det lite extra allt. Idag blir man lite nostalgisk över hur naivt rasande man kunde vara i Tonåren. Men jäklar vilket soundtrack vi hade med Ebba i täten. Både Svenskt och Engelskt, den Amerikanska punken fick komma in lite senare. Lite tråkigt att jag inte kunnat se dem live, även om det nästan hände (här är förklaringen).






Hittills har listan enbart berört det som man upptäckte främst i Tonåren och det är väl inget konstigt med det, då det är då man formas. Men skam den som inte fortsätter att vara nyfiken. Nick Cave svepte in i mitt liv som en stormvind genom min Fru. När hon spelade "The Ship Song" då föll jag pladask för hans otroliga röst och textsnickeri. Tack för den presenten älskling. En man som sömlöst rör sig mellan kaotisk bombastiskt till lugnt och finstämt.
Har dessutom lyssnat på hans senaste album Ghosteen de senaste dagarna. Hans först skiva som är helt skriven efter hans sons död. Lugn, nerstämd, sorglig men otroligt vacker.


Vi avslutar the extended 10 albums listan med ännu en "nykomling" i sammanhanget. Rival Sons har även dom valsat in i mitt musikaliska hjärterum och är väl det band som nu börjar hota Motörhead som mest sedda band live (bortsett från N.J.B. förstås) av det förklarliga skälet att man inte kan se Motörhead längre. Första låten jag hörde var "Burn Down Los Angeles" och det behövdes inte många sekunder att bli hooked. Sönerna har även dom gjort en låt, "Soul", som klart kvalar in på min lista av världens bästa låtar. Dock ligger den inte på denna platta.

fredag 23 augusti 2019

Fredagsfeeling

Äntligen Fredag!

Detta firas med en briljant Mash-up med två giganter, Marleÿhead.


måndag 24 juni 2019

Dagens Musiktips : Gorilla - Treecreeper

Hur skulle det låta om man satte Lemmy framför mikrofonen på ett stonerband? Som Gorilla skulle jag tro. Bandet släpper nu sin första fullängdare (21:a Juni), Treecreeper, på 12 år och jäklar vilket drag. Detta är riktig "No Nonsens, full out rock n roll". Motörhead influenser redan nämnda, du kan hitta drag av en hel del annat, men framför allt är det röjigt till max. Så grabba era bananer och njut av Gorilla!




Mer Info:
https://www.facebook.com/GorillaRockin/

In Swenglish:
How would it sound if you put Lemmy in front of the microphone of a stoner band? Like Gorilla, I would believe. The band is now releasing its first full-length in 12-years (June 21st), Treecreeper,  and damn, what a ride. This is true "No Nonsense, full out rock n roll". Motörhead influences already mentioned, you can find traits of a lot of other bands, but above all it is full throttle to the max. So grab your bananas and enjoy Gorilla!

måndag 26 februari 2018

Dagens Musiktips : Saxon - They Played Rock n' Roll

Saxon har just släppt ännu en video till sin senaste platta, Thunderbolt. Denna gången har man valt "They Played Rock n' Roll" som är en hyllning till Motörhead och tiden då man bröt ny mark genom NWOBHM.


torsdag 7 december 2017

Dagens Musiktips : Motörhead - Ace Of Spades

Det här är väl inget musiktips i sin rätta mening, för känner du inte till Motörhead - "Ace Of Spades", ja då har du hamnat snett i livet. På riktigt.

Nä, anlednigen till att detta är dagens låt här på Spader Ess är väl mest för att det är min födelsedag idag, så då väljer jag vad som skall spelas. Precis som alltid med andra ord. :-)
Dessutom behöver man ju inte vara raketforksare för att förstå att det är en av mina favoritlåtar, punkt.
Så grattis på på mig! Rock On!


fredag 4 augusti 2017

Motörheadfredag

Inför släppet av sin coverpatta, Under Cövers, med Motörhead, så släpper man nu en teaser, en underbart skön Motörheadifierad version av David Bowies "Heroes". Låten spelades in i samband med sista skivan, men det blev Rolling Stones "Sympathy for the Devil" som hamnade på plattan.

Jag brukar få en  något fadd smak i munnen när det kommer till sådana här postuma släpp, men just nu kan jag bara luta mig tillbaka, minnas o sakna. Och njta, för det är en skön version på låten. Hur jag känner för resten av skivan? Jo, jag ser nog faktiskt fram mot den och hoppas att den är gjord med kärlek. Här är i alla fall låtlistan:


1. Breaking the Law (Produced by Cameron Webb) 2008
2. God Save the Queen (Produced by Bob Kulick and Bruce Bouillet) 2000
3. Heroes (Produced by Cameron Webb) 2015
4. Starstruck (Produced by Cameron Webb) 2014
5. Cat Scratch Fever (Produced by Peter Solley) 1992
6. Jumpin’ Jack Flash (Produced by Bob Kulick and Bruce Bouillet) 2001
7. Sympathy for the Devil (Produced by Cameron Webb) 2015
8. Hellraiser (Produced by Billy Sherwood) 1992
9. Rockaway Beach (Mixed by Cameron Webb) 2002
10.Shoot 'Em Down (Produced by Bob Kulick and Bruce Bouillet) 2001
11. Whiplash (Produced by Bruce Bouillet and Bob Kulick) 2005


torsdag 27 april 2017

Recension : MAMMOTH MAMMOTH : Mount The Mountain


 Australiensiska MAMMOTH MAMMOTH är tillbaka med en ny partyröjjare, Mount The Mountain, som släpps imorgon.
En platta som redan innan den släppts haft sina problem med det något lättklädda omslaget. Vilket i sig inte är något nytt då bandet mestadels haft just omslag med olika stadier av kvinnlig nakenhet. Men där släpper vi omslaget och ger oss på musiken i stället.

Har sagt det förr, MM har en energi och attack som påminner om Rose Tattoo och Motörhead, vilken inte har försvunnit. För det är egentligen inga förändringar i grundkonceptet alls.
Den som hört och gillat bandet tidigare lär gilla den här plattan med.


Inget fel med det, det finns andra band som byggt långa karriärer på det, inte minst ett namnkunnigt band från just Australien. Och så länge det man levererar håller bra kvalitet, ja då är det bara att köra på
.
I vanlig ordning har man riktat in sig på partyrockande och nävpumpande högoktanig rock, med massor av glimten i ögat.

Egentligen inte så mycket att tillägga till tidigare recensioner av bandet.
Den som har hört dem förut kommer att känna igen sig, för det är inte direkt någon omvälvande ny inriktning på denna skivan, utan man stannar troget i det som är bandets signum. Rå-Rock. Gott nog.

Jag gillar Mammoth Mammoth fortsatt, dock får dom den här gången en stark 3:a denna gång, men mest för att det är lite samma lika.


Sammanfattning:
Betyg 3/5

Favoritspår: Spellbound och Sleepwalker
Skivbolag: Napalm Records
Release: 28:e April 2017
For More Info Visit:
www.facebook.com/mammothmammothband
www.mammothmammoth.com



Band Members:
Mikey Tucker (vocals)
Ben Couzens AKA Cuz (guitars)
Pete Bell (bass)
Frank Trobbiani AKA Bones (drums)

Tracklist:
1  Mount The Mountain
2  Spellbound
3  Hole In The Head
4  Kickin´My Dog
5  Procrastination
6  Sleepwalker
7  Epitome
8  Hard Way Down
9  Wild And Dead
10 Cold Liquor
11 Can´t Get You Out Of My Head (Bonus Track - Kylie Minogue Cover)

tisdag 21 mars 2017

Dagens Musiktips : Tigre Blanco - 200 Miles

Det är roligt hur ens irrfärder på Internet för en i helt oplanerade riktningar. Dagen Musiktips, Tigre Blanco, från Holland är ett sådant sidospår. Det började med att jag lyssnade på en helt annan skiva från ett annat band och ramlade genom dom in på en hyllningsplatta, Houdoe & Bedankt, till ännu ett holländskt band som jag aldrig tidigare hört talas om, Peter Pan Speedrock, som i sin tur lagt ner men är klart lyssningsvärda. Dock, på denna hyllningsplatta gjorde just Tigre Blanco en störtskön version av PPS låt "Boom!", vilket fick mig att lyssna vidare för att landa på dagens låt, "200 Miles".
Pheew! långt för så lite, lite grand som i "På spåret". :-)



Givetvis slänger jag med videon till "Boom!" också och en allmän uppmaning till att även kolla upp Peter Pan Speedrock, även om deras musik mer lutar sig åt Motörhead hållet (vilket gillas starkt).



Tigre Blanco Facebook
Peter Pan Speedrock hemsida

torsdag 25 augusti 2016

Dagens Musiktips - Asomvel : Knuckle Duster

Är det fler än jag som saknar Motörhead?

Man kan ju alltid snurra deras skivor om och om igen, men vill man spöka till det lite extra så kan man sätta på skivan  Knuckle Duster av Asomvel från London. Skivan är inte på något sätt ny, den kom 2013, men det låter och andas  samma punkiga och skitiga "No nonsens Rock N Roll" som Motörhead en gång uppfann och gjorde till sitt trademark.

Hur man skall tolka bandet, hyllning, härmapor eller helt enkelt fackelbärare för genren, det överlåter jag till var och en. Själv lyssnar jag mer än gärna på dem. Det kanske helt enkelt är en mix av allt. :-)

Skivan Knuckel Duster hittar du på Bandcamp, under Bad Omen Records sida. Deras andra tidigare alster hittar du på deras egen Bandcamp-sida. Men som om inte det räckte så släppte bandet nyligen en helt ny video "The Nightmare Ain't Over" och dessutom en ny låt på Bandcamp "Railroaded" som förhoppningsvis är ett startskott till en ny platta. Den som lever får se.





Hemsida
Facebook
Bandcamp

måndag 15 augusti 2016

Recension - Devil To Pay : A Bend Through Space And Time


Devil To Pay är tillbaka.
 På nya skivan A Bend Through Space and Time, deras 5:e i ordningen, fortsätter resan in i Steve Janiaks mörka sinne av droginducerade koma-drömmar. 

Det mullrar och svänger. Deras tunga riffbaserade Stoner släpper loss i en blytung vansinnesboogie.
Steve har dessutom en röst som jag lätt faller för. Både rivig och smeksam på samma gång, mycket kraft men samtidigt väldigt behaglig helt enkelt. Devil to pay är på det hela väldigt kompetenta musiker, vilket gör att det är roligt att lyssna.





Skivan innehåller ett gäng riktigt bra låtar och ett par som inte är lika självklara, men som helhet är det en kalasbra platta. En låt som sticker ut extra är bandets hyllning av en av mina favoriter, "Your Inner Lemmy", och eftersom låten är som om den vore en kvarglömd Motörhead pärla, så kan jag ju inte annat än älska den. Den låten går textmässigt bortanför hyllningen till Lemmy och blir på något sätt kvintessensen av rock i stort. Lite som Lemmy.:) Tack grabbar.


Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Your Inner Lemmy
Skivbolag: Ripple Music
Release: 12:e Augusti 2016







https://www.facebook.com/deviltopay/
http://www.deviltopay.net/

tisdag 21 juni 2016

Recension - The Amorettes : White Hot Heat

Den Skottska powertrion The Amorettes är tillbaka, och tjejerna fortsätter att rocka så det ryker. Kaxigt och svängigt rör dom sig i gränslandet för svängig partyrock och trallvänlig punk energi. Det går inte annat än att jämföra med band som Airbourne, Joan Jett, men även en dos av Motörhead dyker upp stundtals, särskilt i min favoritlåt "Roll".

Förra plattan Game On, var bra. Nya skivan White Hot Heat är snäppet bättre och det är till största delen att låtarna är aningen klatschigare och lite mer varierade än på förra given. Musikaliskt är det en fortsättning på invanda spår, och det är som sagt inga dåliga spår att fylla. Låtarna sätter sig snabbare och enklare. Detta är renodlad partymusik och inget för den som vill softa med flummigt djup, utan rakt på, fullt ställ.


Förra plattan fick en 3:a i betyg, denna skivan är som sagt snäppet bättre och eftersom jag gillar detta i solskenet så det får bli en 4:a, om än inte helt övertygande. Gott jobbat.







Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår:   Roll och Let The Neighbours Call The Cops
Skivbolag: Off Yer Rocka Recordings
Release: 27 juni 2016

Hemsida
Facebook

Bjuder här på en video från förra plattan.

torsdag 10 mars 2016

Önskelistan - Ace Of Spades lastbilen

Antar att många redan sett den.
Och även om en lastbil inte normalt står på min önskelista, och jag egentligen är en Scaniakille, så måste jag ändå lyfta på hatten för detta underbara hyllningsbygge till en av rockens bästa låtar, "Ace Of Spades" av Motörhead.
Visst, jag fattar att det antagligen är rättighetsproblem som ligger bakom, men som så många andra innan mig, så kan jag dock inte förstå varför Volvo valt att ha en helt annan låt än just Ace Of Spades i videon.

Det satt å sidan så törs jag utropa att detta är nog världens häftigaste lastbil.


fredag 19 februari 2016

Spader Ess Spader Ess Tänker Högt om Grammys 2016

Tänk att döden faktiskt kan gjuta lite liv i en gala som amerikanska Grammys. Årets gala blev inte bara hip-hopens, popsnörenas, soul-wailarnas och listettornas gala. Och det mest på grund av hyllningsnumren till de ikoner som gått bort.

Lady Gagas snygga hyllningsnummer till David Bowie har väl ingen missat. Att dom svenska spökena i Ghost piggade upp tillställningen, med sina kaxiga och självsäkra attityd mot journalisterna har väl heller inte gått den svenska pressen förbi. Helt underbara svar på dumma frågor utan att vara otrevliga. Snyggt jobbat. Clip1, Clip2.
Men det har inte pratats lika mycket om Dave Grohls och Hollywood Vampires hyllning till Lemmy o Motörhead. Men, det var skönt att se hur Hollywood Vampires fick skaka om publiken lite.

Så, om nu årets Grammy gala verkade aningen mer levande stundtals, så har vi de döda (odödliga) att tacka! Tack!




måndag 25 januari 2016

Polar'n Per - Lönelistan januari 2016

Idag är ingen vanlig dag. Det är lönedag. Måndagar kan verka jobbiga, rent av patetiskt omöjligt inkörda som en tvärnit efter helgen, men idag är det januarilön!

Julen som ekonomiskt lyser rött har som vanligt extra lyster av att jäntan, Cacan, fyllt 15 och i år har den dessutom fått extra rodnad av att jag fixat hennes rum (från kotte till tjej) och ytterligare tyngd av en resa till England och Skottland...

Men det är inte därför jag skriver, det är för att dela med mig av något jag väljer att kalla lönelistan.Lönelistan innehåller den bästa ersättning man kan få... musik! Jag kommer fokusera på sånt som är hyfsat nytt och rullar i mina öron! Det är med andra ord en Spotifylista med lite trax som rullar frekvent. Bifogar en aukustisk version av Temperance Movement och låtyen "White bear" (2016) i klippet intill!

Kommentarsfältet står likt lönekontoret öppet för klagomål och beröm... Tar du dig tid att lyssna igenom listan, släng gärna in ett betyg på listan, tacksåmycksi!

Håll till godo!

/Polar'n Per


1) Disturbed - Sound of silence
Ahhh, fan, vad jag är svag för bra covers. Denna från förra årets andra halva får sin speltid, både på radio och i mina lurar. Sånginsatsen. Wow!

2) Temperance Movement - White bear
Ni har sett mig pusha för dem tidigare. Jag gör det igen. Rak rock. Ball rock. Missa dem inte på Debaser Medis 8:e februari...

3) Israel Nash Gripka - L.A. lately
Neil Youngs arvtagare. Helgens gig. Här finns flow, vackra stämmor, rymden, Texas (eller L.A...)... Ja, kanske till och med en och annan fredspipa! Skönt flumgung!

4) Favorite Hippies - Like tears don't exist
Ny platta ute med samtliga tre sista! Här är Norrtäljes Tom Petty, Kirunas blues och Willy Clay Bands padal/gitarrist i ain solotappning! Grym låt, bra platta, fin-fint helt enkelt!

5) Manimal - Irresistable
Samuel Nyman, Kungsbackas egna Rob Halford och västkustens främste heavy metal-vokalist, helt klart! Han kan växa ytterligare, detta är arenarock. "Trapped in the shadows" från november 2015 är en grymt bra platta! Digga! Hornen upp!

6) WASP - Miss you
En smädande power ballad med dofter av Axe pojkdoft och pojkrum. Wow, det görs starka fina låtar än idag! 2015 kom deras senaste vax.... Buss på!

7) David Bowie - Lazarus
En bit av rockhistorien försvann hastigt och (o)lustigt. Som vanligt är Bowie ett mediageni, även i sin död... Veckan därpå påstår forskare att man hittat en ny planet... Slump? Nä... Fuck cancer!

8) Motörhead - Ramones
Vissa saker behöver inte förnyas. De ska vara som de alltid varit. En till ikon som lämnat oss är Lemmy. Hård, hårdare, hårdast, Motörhead! I detta gamla spår får han ändå rotation! Inte ny. Inget nytt. Rör inte min Lemmy!

9) Roger Karlsson - Kysser Sörmlands jord
2015 års mest bevarade hemlighet och skatt inom singer-songwriter är Stockholmaren Roger Karlsson. Hör varför jag tycker så...

10) Quireboys - S:t Cecilia
Rökig brittisk barmiljö och raspig Roddan-röst. Quireboys platta från i höstas är fantastisk. Lyssna på den i limitedutgåva med gamla skatter...

En bonus
11) LIK - Le Morte Homme
Jag växte upp med Stockholms dödsmetallscen. Bästa dödsvaxet är LIK, klassisk döds så som det en gång började... Plattan är en fullpoängare, en killer!

onsdag 30 december 2015

Årsbästalista 2015

Jahapp. Vilket sjukt år det har varit. Massor av bra musik och stor sorg om vart annat. Säga vad man vill om musikindustrin, men en hel del bra musik har det producerats. Sedan har vi givetvis det här med att Lemmy gett sig av på en helt ny andlig turné. Som den pålitliga konstant och måttstock han varit undrar jag hur hans färd mot utsålda hus i andevärlden kommer att påverka den hårdrock/Metal scen som vi har kvar här.

Men det är något för framtiden. Nu kikar vi på vad som stack ut under 2015. Normalt brukar jag lista 13 alster som jag recenserat här på bloggen, men eftersom det kreativt varit ett sämre år för mig så kommer jag helt enkelt att lista de skivor som betytt mest för mig under det gångna året vare sig jag faktiskt recenserat dem eller inte, men 13 blir dom som vanligt. Och givetvis helt utan någon rangordning, möjligen förutom den jag tyckt bäst om. Jag har dock försökt formera skivorna lite efter geografiskt ursprung.


Det här är på gränsen till metaupplevelse, både geografiskt och innehållsmässigt. Det är svårt att få två band, som Ghost och Year Of The Goat, att matcha varandra på så många plan. Båda Östgötaband med liknande musikaliskt arv, såväl som innehållsmässigt grannskap som det här.

Dessutom släpper dom båda mästerliga plattor samma år. Det händer fasiken bara i skuggan av Östgötaslättens domkyrka. Och då menar jag de djupaste skuggorna.

Tittar vi sedan över pölen mot den klassiska rock-ön Albion, mer känd som Storbritannien, så har två legender släppt nytt. Iron Maiden och Motörhead. Att båda banden gör tillräckligt bra ifrån sig för att hamna på en sådan här lista värmer rakt in i själen. Det är dock med sorg i hjärtat som jag i skrivande stund konstaterar att just Motörhead inte kommer att leverera mer, i och med Lemmys tragiska bortgång. Jag hoppades efter sista konserten att Lemmy skulle lämna turnerandet bakom sig, men jag såg in stället fram mot fler bra album. Detta blir det tyvärr inget av nu. Så hoppet får stå till Iron Maiden. En jättebra platta, men jag kan inget annat än önska mig en med lite kortare och mer kärnfulla låtar som på de tre första skivorna.

Tillbaka till Sverige. Ett nytt band, Haddock, och ett lite mer etablerat, Graveyard. Graveyard är enligt mig ett av landets bästa band just nu, och att även få ta till sig Haddocks debut, gör att man har gott hopp för framtiden.




Grannländerna då? Danska Grusom sänkte ner mig i ett mörker som både gnagde och skavde. Men på det mest positiva sätt. Finländska Michael Monroe, även han en legendar som bara blir bättre och bättre, fick mig att längta till skitiga rännstenar i numera uppstädade storstäder.


Så dags för kategorin långt borta. Amerikanska The Midnight Ghost Train slog mig som en slägga och förutom deras högoktaniga rock fick jag en ny softlåt till min lista av "Världens bästa låtar". Att dom dessutom är riktigt trevliga lirare som bjuder en amatör i intervjusammanhang på en skön intervju, ja det är bara lök på laxen. Australiensiska Mammoth Mammoth bjöd på tillika kvalitativ rock som spelats mycket i lurarna under det gångna året. Inte nog med bra musik, dom har ett av årsbästa listans snyggaste omslag (Gubbsjuk jag?).


Tillbaka till Sverige. Stockholmsområdet bjuder även dom på många pärlor. Däribland dessa två, som vissa kunde säga att jag är jävig gentemot.
Ponamero Sundown. Alltid bra, men aldrig så bra som i år. Jag slutar inte förundras över hur bra denna platta är. Sideburn får väl nästan ses som veteraner dom med, men i mina öron har dom aldrig varit bättre dom heller. Nya medlemmar, nytt blod, ny energi. En inte helt ovanlig ekvation som ofta funkar positivt.
Jävigheten då? Ponamero har numer Robban på bas (fy fasiken vilken cool bas (vem kan ha gjort den?)), som såsom jag, är sprungen ur Oskarshamn. Och som jag känt sedan han trakterade basen i The Quill. Sideburns nya sångare, Dimitri, känner jag inte närmare än att han varit min dotters sånglärare på Kulturama, men det är nära nog. :-) Allt detta satt åt sidan, för det har inget med bedömningarna att göra, även om jag aldrig påstått att jag är en sant opartisk "journalist".



Då har vi bara den där plattan kvar. Den där som jag ser som årets bästa.  
Clutch : Physic Warfare. En platta som ger mig energi, glädje och motion. För när den svänger loss i högtalarna har jag svårt att stå still helt enkelt. Även förra plattan Earth Rocker står mig nära om rockhjärtat. Ser man till detta årets lista så hittar man dessutom en del band som jag just jämfört med Clutch. Sammanträffande? Skulle inte tro det. Det är en musik som slår an en nerv hos mig. Tyngden, Bluesen och svänget.



Så, vad ser jag då fram emot? Vare sig dom lyckas släppa något under 2016 eller inte är tex. Witchcraft, Mother Mooch, Royal Ruckus, Hypnos, Skunk och King Buffalo band jag vill höra mer av (bland andra) så snart det bara går. Det enda bandet jag vet skall släppa nytt är Witchcraft, som släpper sin nästa platta i slutet av Januari. Men av de två låtar jag redan hört, så får dom jobba hårt för att hålla sig undan nästa års topplista. Så bra är dom. De andra banden kan jag bara hoppas på att dom släpper mer musik, och att jag får chansen att recensera dem här.

I övrig har jag bara att önska att Spader Dotter fortsätter blogga om sin del av musikvärlden. Att Polarn Per fortsätter rota i sina hörn av rockvärlden och  att min kreativa blockering lossnar och börjar flöda igen, både vad gäller bloggen och alla andra småprojekt jag har liggandes.

Tack för i år! Nu kör vi, Mot evigheten och vidare....

tisdag 29 december 2015

Lemmy har lämnat scenen...

Då har den alltså kommit. Dagen som man mer och mer blivit varse om att den närmats sig men som man blundat för. Rockikonen och legenden  Lemmy Kilmister har lämnat scenen för gott. Som han alltid hävdat så spelade han in i det sista. För att inte tala om att han med Motörhead gjort några av sin karriärs starkaste plattor på senare tid. Det är starkt.

Även om det så här i efterhand var ganska tydligt att han inte var pigg, och jag lovat mig själv att det här var nog den sista gången jag säg dem, så trodde jag nog inte att det skulle vara så bokstavligt, när jag såg dem nu senast på hovet.

Man brukar säga att man gått ur tiden, men i det här fallet gäller inte det, för när det kommer till Lemmy så är han en av rockens fanbärare och kommer alltid att så vara så länge en Marshall brummar någonstans i världen. Vila i frid, skulle man kunna säga, men så dyker konsert-avslutningen i "Overkill" upp i minnet, och då vet man att var Lemmy än är, så är det på högsta volym. Och det är så det skall vara.


lördag 5 december 2015

Girlschool - Saxon Och Motörhead på Hovet 2015-12-04

Så, då var den äntligen här. Afton rock!
Girlschool och Saxon öppnade för Motörhead på Hovet, en riktigt klassisk samling band. Dessutom en kväll jag väntat på en stund nu, dels för banden, men även för att jag var där med i stort sett hela min familj (älskade frugan undantagen).

Girlschool
Först ut Girlschool, ett band som jag egentligen inte haft någon större relation till förutom deras första platta och det man läste om dom när det begav sig. Någon enstaka låt som man haft i minnet men inte mer än det. Själva spelningen var väl ganska ok, inget att yvas för men ändå lite kul.




Saxon
Vilket visade sig i den påtagliga kvalitetshöjningen när Saxon äntrade scenen. Biff verkade vara på ett strålande humör och kändes riktigt vital. Snacka om en frontman som kan äga en scen med sin blotta närvaro. Det räckte med små handvinkningar för att domptera publiken. Setlisten var Battering Ram, var att jag gillade de låtar jag fick höra därifrån.



inte heller något att klaga på. En bra blandning av nytt och gammalt. Lite extra roligt för mig som inte lyssnat så intensivt på senaste plattan var att jag upptäckte några nya guldkorn.

Herr Buford gjorde dessutom ett fan extra lycklig genom att bära hans jeansväst fullastad med Saxonpatchar, som kastades upp på scenen, under en låt, för att därefter signera den och kasta tillbaka den till ägaren. Sådana stunts, som går lite utanför det förväntade, är alltid positivt publikfriande.


Sedan kom vi till kvällens höjdpunkt, Motörhead. Eller rättare sagt, vad som teoretiskt skulle vara kvällens höjdpunkt.
Ingen läskunnig Motörhead fan har väl kunnat missa att Lemmy inte är vid så god vigör längre, och det blev väldigt fort tydligt att så är fallet.
Bandet kliver in på scenen, och där mannen, myten, legenden Lemmy, tidigare bara behövt ställa sig vid micken för att äga lokalen, så blir det här en kamp. Magin är borta. Inte helt, ibland blixtrar han till. Sången är för det mesta fågeltunn och otydligt skör och det är tur att det för det mesta rör sig om klassiska låtar man känner igen.
Det närmaste jag kan beskriva upplevelsen är lite som när man träffar en kär släkting eller vän, som man inte sett på länge och slås av hur gammal hen har blivit under tiden.

Konserten var inte dålig, men inte heller bra. Det blev efter stort slit från trion, framför allt Mikkey Dee och Phil Campbell, mer en publikhyllning till vad som har varit.

Som summering kan jag bara säga att kvällen blev en höjdare i alla fall och detta för två saker. Saxons grymma framträdande och Mikkey Dee's otroliga kämparanda och maffiga trumsolo.
Det och att få gå på en konsert med klassiker tillsammans med både min bror och mina båda barn. Kvällen får på något sätt tillskrivas kära återseenden, både vad gäller familj och band. Och det är väl inte helt fel när det handlar om en kväll med Rockklassiker.

Mitt tips till Lemmy är dock att dra ner på turnerandet och satsa på studion, för låtskrivandet är det absolut inget fel på. Snarare tycker jag den delen är fortsatt stabil. Samtidigt vet jag ju att det är för stunderna på scenen som legenden Lemmy lever för.

I kväll blir det ännu mer klassiska rockakter,  UFO och Judas Priest. Mer om det senare.

måndag 30 november 2015

Spader Ess Tänker Högt!

Jahapp, då har det äntligen hänt.
Min dotter har gjort sitt första, och förhoppningsvis inte sista, gästinlägg här på bloggen under pseudonymen Spader Dotter. Efterlängtat av mig, som varit lite dålig på att producera den sista tiden. Kanske dags för ett arvsskifte helt enkelt. :-)
Hur eller hur, välkommen ombord!

Så, utöver det så inleds denna vecka med att hård mata hörselgångarna med en skön musikmatta i form av Girlschool, Saxon, Motörhead, UFO och Judas Priest. Detta som en upptakt för en riktig rockklassiker helg i konsertens tecken. Vilket blir ett skönt sätt att fira in sin kommande födelsedag med nära o kära. Nu får vi bara hoppas att herr Campbell piggat på sig tills på Fredag och tar det lugnt på morgondagens Göteborgsgig.

Det lär bli läge för att återkomma till mer om detta senare. Kanske till och med kan få lite gästinlägg runt tillställningarna.

söndag 29 november 2015

Spader Dotter Har Ordet

Så blev det till slut min tur att ge mig in i bloggvärlden. Jag är Spader Ess dotter och jag tänkte försöka mig på att skriva några intressanta inlägg då och då. Jag och min far har pratat om det till och från under en lång tid att det vore roligt om jag kunde skriva lite och komma med en yngre persons perspektiv. Så nu kör jag helt enkelt igång!

Jag tänker skriva om mina favoriter i olika kategorier. Det kommer vara allt från musik till festivaler och de bästa liveakterna jag sett. Jag börjar med något som ligger varmt om hjärtat. Heavy Metal.
Jag ska lista några av mina personliga favoritband inom genren och jag tänker inte gå igenom några
giganter så som Judas Priest och Motörhead då jag tror och hoppas att de flesta redan känner till dessa ikoner. Således inriktar jag mig på band som inte uppnått samma superstatus men som i min mening förtjänar betydligt mycket mer uppmärksamhet. Det här kan bli ett långt inlägg, så håll i
hatten!

Witch Cross
Vi börjar i vårt grannland Danmark, känt för öl och röd korv. Här hittar vi Witch Cross som grundades 1980. Ett band som har alla ingredienser för fantastisk hårdrock. Distade gitarrer, tajta slagverk och melodier som sätter sig på hjärnan och stannar kvar länge. Riktigt allsångsvänligt efter ett par öl. Alex Savage röst är inte att leka med!



Gotham City
Det här är en absolut favorit hos mig. Gotham City skriker sommar och Muskelrock för mig (det kommer ett inlägg om muskelrock längre fram i tiden). Bandet kom från Umeå och såg dagens ljus 1982. 1983 bytte de sångare från Ola Olsson till Anders Zackrisson. Året efter kom plattan ’’The Unknown’’ som är ett sant mästerverk och ett topp exemplar på varför vi svenskar är som bäst på heavy metal.



Tytan
Nu lämnar vi norden och hamnar i det land som har producerat de tveklöst bästa heavy metal banden genom tiderna. Tytan uppstod ur New wave of british heavy metal scenen och höll sig levande i två år innan de sedan la ner och återuppstod 2012. Starka melodier, tuffa gitarrsolon och en sångare med en strupe av guld. Vad mer kan man önska?



Och där sätter jag punkt för den här gången! Har många fler favoriter att gå igenom innan jag känner mig nöjd, men för att det inte ska bli ett inlägg som drar på i all evighet så får jag nog helt enkelt avsluta här och göra en del två lite senare. Jag hoppas att ni kanske har hittat någon ny favorit genom min lilla lista, för min smak är om jag får säga det själv helt perfekt.

Over and out.

fredag 13 november 2015

"Animal" är inte här längre

Samtidigt som man börjar ladda batterierna inför December och den ultimata urladdningshelgen med både Motörhead och Judas Priest (bland annat), så dimper nyheten om att Motörheads originaltrummis Philty Phil Taylor har gått bort vid 61 år ålder.
Men han lämnar efter sig ett mastigt arv. Dels att han varit batterist på ett par av rockens ikoniska plattor, men även för att ha förkroppsligat sammansmältningen av metal och punk i sin otroligt coola look.


Gick inte att bädda in, men här är en liten samling med klipp med mannen.
The Best of Phil Taylor Pt. 1
The Best of Phil Taylor pt. 2



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...