Uppesittarkväll

Då var det dan före dan.... och hur firar man då denna klassiska uppesittarkväll? Här i det mörka Hälsingland, dit familjen dragit, så har vi haft ett litet ZTV moment, med det lätt kaotiska men ändock befriande tv-programmet med Plura och Måns. Tack, helt underbart i en tid av överproducerad mellanmjölksTV.

Tidigare under dagen har det pysslats lite ute i Mansgrottan. Det har både piffats på själva inredningen, men även påbörjats en stor namnskylt till just grottan.











Dessutom har det blivit lite trevliga drycker denna kväll. Som till viss del gått i Rockens tecken (vad annars).
Först ut, Pistonheads Dregeninspirerade (?) Flat Tire. Möjligen en helt ok öl till att sitta på åkgräsklipparen under het sommarsol, men en kväll som denna kändes den både malplacerad och aningen trist. Men med en sedvanligt läcker design på burken. Nog om den.

En helt klart mer intressant öl, som jag hittade av en slump på det lokala systembolaget var Helsinge Ångbryggeris färsköl Morgana Lefay.

Alltid lika spännande med en färsköl, och just i det ögonblick som jag köpte ölen, så var det just att det var ett lokalt producerat färsköl med en skön rockig och ockult etikett, som var enda anledningen till att just den flaskan valdes. Det blev ju inte heller sämre av att jag sedan upptäckte att det dessutom var en Rock öl och att namnet på etiketten var för Bollnäsbandet Morgana Lefay. Ett band som jag har hört talas om, men i sanningen aldrig lyssnat på, ännu mindre visste jag att dom faktiskt kom från Bollnäs som bara ligger ett par mil från min mansgrotta. Man lär så länge man lever....
Tillbaka till ölen, en klart mycket roligare upplevelse än den tidigare nämnda Pistonhead, och med en etikett som står sig bra även den. Skall jag jämföra med andra Merch-öl, så måste jag nog säga att denna tillhör en av de bättre. Måste nog få till en liten envig mellan denna och Iron Maidens Ale, helt enkelt. Dock så gör även denna ölen sig bäst till sommarvärme.

Det finns med andra ord all anledning att återkomma till Morgana Lefay, både i malt och musikform.

God Jul, kära läsare. Imorgon kommer tydligen tomten....

Spader Raljerar På om Merchandise

Trodde ni det var sluttjatat om Merchandise? Inte då! Ett alldeles för stort och trevligt ämne för att någonsin ta slut. Det är ett ständigt återkommande tema här på Spader Ess men ämnet dyker ständigt upp lite varstans det finns Rockers, te.x här hos "Ljudet Av ett Hårdrockshjärta" där det bland annat diskuterades om bandtischan.

Och nog är det väl ändå så att just bandtischan är Merchens okrönta konung/drottning. Vi pratar här inte om att bara vunnit slaget, det verkar onekligen som ett så simpelt klädesplagg som en T-shirt, kammat hem hela kriget. Bandtischan står helt enkelt i en kategori för sig själv. Givetvis finns det en hel del man kan raljera om den och dess former, men denna gång tänkte jag sikta in mig på dess trogna följeslagare, eller för att vara mer exakt, konserthalsduken.

Vi har nu konstaterat att bandtischan i sina olika former regerar, dock inte i ensamt majestät. Vi har ett otal andra förekomster och det dyker upp nya mest hela tiden, men till de mest långlivade får man nog räkna knappen, eller Pins och patchen som de heter på riksrocksvenska. Det går lite upp och ner för deras populäritet och kan nog dessutom knytas lite till hur många åldersringar den aktuella Rockern har.

Men den Merch-företeelsen som jag ville ta upp här är således den gamla klassiska Konserthalsduken. På 80-90 talet, när jag själv började springa på konserter var den ett oumbärligt inslag, såväl på konserter som hemma på pojkrumsväggarna. Men det känns nu som om den för en väldigt tynande tillvaro? Eller är det bara jag som blivit för gammal för att märka av den?




Det känns inte som den har lika framträdande roll i Merch-stånden på konserter längre. Man ser den inte viftas i publiken längre.
Möjligen har den fått stryka på foten tillsammans med den lika klassiska ballad tändaren, som fått kapitulera inför alla dj**la mobilkameror som hela tiden skall vidarebefordra konserterna i skakig skitkvalitet till en ointresserad omgivning (fasiken, ta ett par bilder och stoppa sedan ner den igen, för när du nyktrat till kommer du ändå bara inse att du skulle ha koncentrerat dig på spelningen i stället).

 Själv köpte jag halsdukar som en besatt i början av min karriär som konsertgåare. Blev till och med en hel del dubbletter. Som sedan fick pryda väggarna runt stereohörnan. Men någon gång hände något, jag slutade att köpa nya och dom jag redan hade plockades ner från väggarna och jag gick över helt till bandtischan.
Någon form av mognadssjuka?
Nu ligger dom som finns kvar (bilderna) i en låda och skräpar, men dom är kära minnen och den dagen jag lyckas erövra mig en gillestuga eller en bra mancave kanske dom kan åka upp igen. Kris?

En sak är dock säker så här i efterhand. Jag har fler intakta halsdukar än vad jag har gamla T-shirts. En del har slängts för att dom helt enkelt blev för slitna. En del har försvunnit i den takt som mitt midjemått ökade och dom helt enkelt inte passade längre. Som jag nu ångrar en hel del när mitt midjemått återgått till en mer hanterbart storlek igen. Särskilt min gamla älskade Phil Lynott tischa som jag saknar något ofantligt. (men jag har hittat en liknande på nätet, så det kan bli en tröst)

Vad säger ni om konserthalsdukens status?

Min Mancave

Häller på och fixar lite med ett utrymme i svärfars lada där jag kan hålla till med mina små projekt. Dvs. träsnideri till god musik och dricka en och annan öl. En Mancave med andra ord, ett hem för "Rock Carvings in Wood". Det finns en hel del att göra fortfarande, men detaljer som el och stereoanläggning, gör att det har kommit en bra bit på väg till en dräglig tillvaro.
Dessutom är jag väldigt nöjd med mitt senaste alster, en bänk gjord för att sätta fast mina träjobb på en bra ståhöjd.

Allt för en spottstyver. Foten är en rejält stadig klump från ett ljusbord som köptes på blocket för en femhundring. Lutningsbart och höj och sänkbart. Själva ljusbordstoppen står redo i rummet bredvid om man skulle behöva det någon gång. Till det köpte jag en spillbit av en ekbänkskiva för 46 daler hos lokala trävaruhuset. Lite sågande och limmande för att få rätt form och sedan gå bärsärk med borrmaskinen och vips var bänken färdig.


















Kommer att komplettera med ett fäste med en hävstångsfunktion för att snabbt och smidigt kunna ändra position på stycket jag jobbar med, lite punktbelysning och en upphängningsanordning för en Dremel. Kanske även ett fäste så att jag ständigt kan ha slipsten och strigel på plats för att snabbt och enkelt kunna hålla järnen och knivarna vassa.

Very nice...
Det enda som skulle kunna bli bättre vore om detta var aningen närmare hemma och inte i Hellsingland, men ändå...

Farbror Frej gör en lampa

Taskig bild

Säga vad man vill om Motörheads vin, men den stora behållningen är ändå flaskan i sig.

Så i sann Farbror Frej anda tog jag min gamla tombutelj från bataljen mellan Motörhead och Kiss viner och tryckte ner en gammal ljusslinga i den och vips hade jag en lampa till min ännu icke existerande Mancave.