Spader Ess Tänker Högt : En stor dag i Amerikat och för världen

Det är inte så vansinnigt ofta som jag blir politisk här på bloggen, men ibland knyter det samman på ett sätt som inte går att ducka för.

Häromdagen var det ett par mindre val i USA, som för oss här i Europa egentligen inte skulle betyda så vansinnigt mycket ur ett Internationellt perspektiv. Och, eftersom detta ändå är en rockblogg, ur ett just rockande perspektiv.

Men tji fick vi, eller rättare sagt, för en gångs skull i närtid kom det något gott ur ett amerikanskt val, både ur ett mänskligt och rockigt perspektiv.

I Virginia vann den Demokratiska politikern Danica Roem en plats som delstatsdelegat. Vilket trots det lokala, ändå nått omvärlden, för att hon är en transgender person och fått utså en hel del smädelse från sin republikanska motståndare (läs arsle (men det blir man väl inte förvånad över, han är ju just republikan)). Grattis till det Danica! Det som man dock inte uppmärksammat, och som med Spader Ess inriktning, är minst lika viktigt. I samma val fick man in en Rocker i representanthuset, då Danica även är sångerska i bandet Cab  Ride Home. Så, ännu mer grattis!

Ärligt talat, innan allt detta ståhej, hade jag aldrig hört talas om varken Danica eller hennes band, mest kanske för att dom lirar en Metal som inte riktigt är min smak.
Men vad var det som fick mig att inse detta då? Jo, det är så att Danica är inte den enda transgender personen inom rocken, utan det finns i alla fall en till som jag känner till (antagligen fler, men om man egentligen tycker att musiken väger tyngre så känns det inte så viktigt), och som spelar i ett band som jag verkligen gillar och dessutom har skrivit en del om den senaste tiden, nämligen Alexis Hollada i bandet Doomstress. Och det var genom hennes flöde som jag snappade upp detta. Mig veterligen har inte Alexis någon politisk ambition, men har under ett antal år varit öppen om sin transgender resa och flitig kämpe i HBTQ frågor och människors rätt att vara olika.
Så till den milda grad att hon till och med fått en egen dag tilldelad sig i Houston och är den första transgender kvinna som blivit nominerad till "Best Female Vocals" kategorin av Houston Press Music Award 2012. Coolt och starkt, för att inte tala om att man blir förvånad över en sådan öppenhet i Texas. Grattis till det med.






Vilket för mig osökt till att det nu finns hopp om en mer kvalitativ musikalisk representation på Stockholm Pride, om bara bokarna där får upp öronen för något mer tyngre än de schlager artister som brukar vara norm. :-) Boka Rock med mening.

En annan förhoppning vad det gäller det politiska etablissemanget i USA, kanske dags att få in en Ateistisk motpol till all religiös fanatism som idag får leda vägen i stället för sunt förnuft.

Ännu en gång Grattis Tjejer! Och tack för att ni berikar världen.

Spader Ess Tänker Högt - Varsågoda, en festival...

Har under en längre tid närt drömmen om att starta en liten festival, lite i Muskelrocks anda, fast med en något annan inriktning och placering.

Idé paketet så här lång innehåller mest bara själva namnet (Bock Rock), inriktningen, placeringen och en massa band som man skulle vilja se. Men även en del av paketeringen i form av logga och viss utsmyckning. Dock inser jag att det med mig och min vansinniga driftighet, som enda person bakom det hela, så kommer det aldrig att bli av. Därför skänker jag bort hela idé paketet. Mot att om någon förverkligar det hela så vill jag ha gratis inträde och vara med och välja några av banden. :-)

Så, vad gäller inriktningen. Stoner, Doom och klassisk 70-tals rock givetvis.
Gärna med ockulta förtecken, för det passar bra till lokaliseringen, som i mina tankar är Lingbo-parken i Hälsingland. Med sin närhet till Hårgaberget och dess sägenomspunna historia, Så funkar just det mystiska väldigt bra.
Lingbo-parken är en liten park, som ligger hyfsat avsides och väldigt naturskönt. Parken är dessutom snyggt sammanhållen med två fasta scener och en angränsande fotbollsplan (camping? :-)) och hyfsat ordnad inhägnad. Finns säkert folk som skulle tycka att det vore jobbigt, men trakten skulle säkert må bra i det stora hela på lite uppmärksamhet. Om inte annat vore den ett riktigt sunt alternativ till Westerndagen i grannbyn Holmsveden.
Lite självisk i placeringen är jag ju då den är praktisk för min egen del, eftersom svärföräldrarna råkar bo i byn. :-)

Band jag själv skulle vilja se på en sådan festival? I dagsläget exempelvis: Old Blood, Devil Electric, Hellsingland Underground (självklart), Doomstress, Lykantropi, The Quill plus en uppsjö med andra band. Att hitta bra band inom denna genre känns inte så svårt i dessa tider.

Sedan är det det där med loggan. Givetvis baserad på Hälsinge-bocken, som i sig är rock n roll.
Att man dessutom har en stor skylt av Hälsinge-bocken precis på södra gränsen till Lingbo är ju inte fel. Den skulle man givetvis utsmycka med en gigantisk flyingV gura under festivalens gång som snygg marknadsföring.



Här lite bilder på själva folkparken i sig.

Spader Ess Tänker Högt om denna Häftig dag....

Vissa dagar är inte som andra.... Och går heller inte att värja sig emot. Denna dag har varit en sådan....

Jag sitter nu och ölar och försöker sammanfatta dagen. Vi börjar i det lilla. Förra recensionen av Zodiac,  kanske lite för positiv betygsättning? Borde kanske ha varit en stark 3:a i stället. Men som sagt öppningen är stark....

Sedan har jag ett par andra skivor på gång i lurarna som är mindre tveksamma, men mer om det senare.

Den stora och omtumlande känslan denna dag, är att min förstfödda och otroligt älskade dotter, mer känd här som Spader Dotter, lämnat landet, för att bosätta sig i Amsterdam. Ett halvår till att börja med, men vem vet vad det betyder i långa loppet? Familjen har nu i alla fall fått en naturlig anledning till att åka till Amsterdam, vilket inte är fel enligt mig. :) Jag tror att vi kommer att få höra mer om detta äventyr längre fram.

Som balsam på detta har i alla fall jag och den lika älskade sonen, hunnit med att se Suicide Squad på bio idag. Helt underbar film, sett ur underhållningsvärdet och soundtracket, även om den kanske inte kommer att skörda några större framgångar på Oscars galan. Men vem hade trott det...
Har även ett par goa vinyler att lyssna på som jag plockade upp i Landskrona och Köpenhamn när vi var nere och kramade om dottern inför emigreringen. Bland annat en väldigt trevlig Tom Robinson Band platta (debuten med 2,4,6,8, motorway), med intakt cut out och allt (tänk vad man kan få för 20 spänn).

En helt ok dag med andra ord, även om aningen ovanlig... Och till Spader dotter: Veel succes en hebben een goede tijd in Amsterdam. Zie je daar binnenkort. Uw geliefde familie. Eller kort och gott, Älskar dig, ses snart.

Spader Ess Tänker Högt om Ulf Lundell Vs. Kivik art center

Nu hamnar vi lite utanför rockens ramar, även om det finns en del beröringspunkter.
Ulf Lundells fight mot Kivik art center fortsätter, idag med en lång och i mina ögon välskriven inlaga från Ulf på Aftonbladets kultursidor. Var man än står i denna fråga, så måste jag nog ändå säga att det är både en viktig och intressant fråga.

Grundtanken med KAC är precis som Ulf konstaterar väldigt god, rent av spännande. Jag tycker verkligen att konsten är viktig. Jag tycker även att konsten måste få spelrum och vara fri. Precis som yttrandefriheten. Men som med yttrandefriheten, så finns det lite gränser.
I det aktuella fallet så är jag inte riktigt med på att det handlar om konst. Arkitektur och design kan jag utan tvekan om hålla med, och det kan givetvis klassas som konst ibland, men fasiken vet i det här fallet. Skulle kanske kunna sträcka mig till utsmyckning även om det är hiskeligt fult (men man kan ju inte alltid lyckas).
Hur detta sedan skall attrahera en allmänhet, det vet jag inte riktigt, men jag har ju inte varit där heller. Det kanske är helt fantastiskt, men på det jag sett får jag inte riktigt någon lust att sätta mig i bilen och köra 60+ mil för att se det. Det väcker ju tankar och debatt i alla fall, vilket är en av konstens uppgifter, men jag vet inte om det alltid räcker.

Men till grundfrågan, om något är konst, så är tydligen att man inte behöver följa normen om tex. byggnadslov. Vilket gör det hela lite spännande. Av vem och hur avgörs om något är konst? Om man har ett hus i ett villaområde så kan det behövas byggnadslov för att måla om det, om det är allt för stora förändringar som görs. Men om jag låter en konstnär måla det i riktigt grälla färger, är det då ok, för att det är konst? Även om grannarnas ögon svider? Om jag därtill lägger en ljud och ljusinstallation? Kanske blandar in lite homoerotik med religiösa undertoner? När blir det störande nog att vara oacceptabelt? När får man kräva att något tas bort även om det anses vara konst? Passar all konst överallt? Varför får Lars Vilks "Nimis" stå där den står, men hans teckningar rondellhundar plockas ner? Konsten ger som sagt upphov till fler frågor än svar. Och det kanske är så det skall vara...

Men så är det ju lätt för mig att raljera, jag bor ju nära, ett för allmänheten fungerande konstcenter, Edsviks Konsthall. För Ulf återstår det att se om det blir ett korståg, eller en Don Quijotisk kamp mot väderkvarnar.
Själv pysslar jag lite i gränslandet, med mitt träsnidande och tecknande, men jag får nog hålla mig inom ramarna för slöjd och hobby helt enkelt. :) Blir nog bäst så.

Spader Ess tänker högt om Rival Sons...

Snart är det dags för en ny dos med Rival Sons och som jag ser fram emot det.
När jag säger att jag tänker högt denna gång så är det både bokstavligt och teoretiskt. Sitter nu i ett plan mellan Kalmar och Bromma och låter californiaboyzen stå för svänget. Rivals gamla material växer på ett sätt som är riktigt trevligt. Och det ger, tillsammans med de småsnuttar som släppts från kommande plattan, stor förväntan hos en sådan groovemissbrukare som mig.

Vilket får mig att fundera lite på deras framtid. Huruvida detta bandet har möjligheten att bli ett av de up and coming arenabanden ja, det handlar nog mer om hur stjärnor och leylinjer är riktade, för musikaliskt och utstrålningsmässigt har dom kapaciteten. Dessutom, ser man till deras karriär så här långt, så följer dom mallen för en klassisk uppgång ganska slaviskt.

Det faktum att dom nu är ute som förband till Black Sabbath på deras avskedsturné, gör att dom dessutom får chansen att visa upp sig för en stor folkmassa med potential att gilla soundet som sönerna levererar. Kanske kan ses som ett startskott och en mantelöverlämning inför något stort.

Den som lever får se.

En sak är dock säker. Om bandet fortsätter leverera på den utstakade vägen och inte lyckas ta det till en större nivå, ja då får man nog helt enkelt resignera och inse att arenabandens, som själva kan sälja ut de stora arenorna,  tid är förbi. Eller så är dom helt enkelt bara lite fel i tiden med sitt sound.

Bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte, vad tycker ni? Klart är att när nu dagens stora akter slutar turnera, ja då är inte kön på utmanare till positionerna så värst lång. Åtminstone inte inom rocksvängen som ändå får ses som vaggan till de riktigt stora gigen.

Spader Ess Tänker Högt om Danskjävlar. :-)

Ernst Hugo, den gamle hedersknyffeln, må ha myntat frasen "Danskjävlar". Men i den rockande värld, där svenska band är bäst i världen får frasen en extra mening. Nämligen att det finns något i grannlandet som ligger där och lurar under ytan, pyser och pockar. Och då tänker jag inte på Lars Ulrich.

Danmark, vårt underbart kaotiska och smått anarkistiska grannland har nämligen ett par band band (enligt mig) som haft chansen att kvala in på världstoppen.
Först ut, ett band har somnat in utan att göra några större intryck på världen, utanför Skandinavien, nämligen Gasolin! Ett fantastiskt band, som förtjänat mer, men för mig varit ett soundtrack of my youth stundtals.





Det andra bandet, i mina ögon (öron) är Mercyful Fate, med King Diamond i spetsen. Dom damp ner som en satanisk frisk fläkt från di danske och ledde mig in på en djävulskt skön stig.







Sedan har vi dom som både har hållit på längst och också gjort det bäst.  
D-A-D, eller Disneayland After Dark som jag alltid kommer att kalla dem. (lite som hur jag och världen i övrigt bryr oss om namnet Ghost B.C).
Ett band som lyckats med att hålla en integritet och kvalitet under många långa år. Jäklar vad dom öser. Både på platta och live. För att inte tala om Stigs underbara 2 strängade basar. Dom är ju värda en artikel i sig bara dom.





Givetvis finns det mer bra danskt (Nej! inte Aqua!), men det här är dom som betytt lite sådär extra för mig.

Spader Ess Spader Ess Tänker Högt om Grammys 2016

Tänk att döden faktiskt kan gjuta lite liv i en gala som amerikanska Grammys. Årets gala blev inte bara hip-hopens, popsnörenas, soul-wailarnas och listettornas gala. Och det mest på grund av hyllningsnumren till de ikoner som gått bort.

Lady Gagas snygga hyllningsnummer till David Bowie har väl ingen missat. Att dom svenska spökena i Ghost piggade upp tillställningen, med sina kaxiga och självsäkra attityd mot journalisterna har väl heller inte gått den svenska pressen förbi. Helt underbara svar på dumma frågor utan att vara otrevliga. Snyggt jobbat. Clip1, Clip2.
Men det har inte pratats lika mycket om Dave Grohls och Hollywood Vampires hyllning till Lemmy o Motörhead. Men, det var skönt att se hur Hollywood Vampires fick skaka om publiken lite.

Så, om nu årets Grammy gala verkade aningen mer levande stundtals, så har vi de döda (odödliga) att tacka! Tack!

Spader Ess Tänker Högt!

Jahapp, då har det äntligen hänt.
Min dotter har gjort sitt första, och förhoppningsvis inte sista, gästinlägg här på bloggen under pseudonymen Spader Dotter. Efterlängtat av mig, som varit lite dålig på att producera den sista tiden. Kanske dags för ett arvsskifte helt enkelt. :-)
Hur eller hur, välkommen ombord!

Så, utöver det så inleds denna vecka med att hård mata hörselgångarna med en skön musikmatta i form av Girlschool, Saxon, Motörhead, UFO och Judas Priest. Detta som en upptakt för en riktig rockklassiker helg i konsertens tecken. Vilket blir ett skönt sätt att fira in sin kommande födelsedag med nära o kära. Nu får vi bara hoppas att herr Campbell piggat på sig tills på Fredag och tar det lugnt på morgondagens Göteborgsgig.

Det lär bli läge för att återkomma till mer om detta senare. Kanske till och med kan få lite gästinlägg runt tillställningarna.

Spader Ess Tänker Högt om soffans roll för Rock N Roll

Är Rockers soffpotatisar?

De senast veckorna har det figurerat två skivomslag där soffan haft en central roll. Först Ponamero Sundown med sin platta Veddesta, och nu senast Pain of Salvation med Falling Home.

Foto: Christer Brandt

 
Det blir faktiskt ännu mer likt om man ser till ett av de fotografier som Ponamero ratade för den bild som till slut blev omslaget. Dock vet vi ju alla att det inte är första gången som denna möbel varit en viktig del i ett skivomslag. Redan 1991 hade D-A-D soffa på sin klassiska Riskin' It All platta.

Foto: Christer Brandt. (Abbey Road möter strawbery Fields...)

Men inte heller Danskarna var först. Det första skivomslag jag kan dra mig till minnes med detta attribut är från 1969 med Crosby, Stills and Nash.


Som en liten passus i detta meningslöst vetande race, tänkte jag även slänga in denna promobild från Gubbzen i Monster Magnet, även om det egentligen inte är ett skivomslag och det inte riktigt känns som om det är soffan som är i fokus (även om det ju faktiskt finns med en).











En snabb uppdatering: Polaren Per påminde mig om att jag missat det ultimata beviset för soffans betydelse för Rock N Roll.

Mer uppdatering: Fick denna kommentar från Ponamerohåll, som jag tyckte var klockrent.

Haha coolt! Ännu roligare är ju att PoS sångarens fru jobbar på samma ställe som min fru. Det kanske så att de snodde idén ifrån oss haha. Typ sett de första bilderna på FB haha. Lite långsökt! Inspirationen är ju CSN-bilden! Och Abbey såklart!

Spader Ess Tänker Högt om Motörhead och Sex

När jag lyssnar på Motörhead så är det kanske inte erotik som är den känsla som jag förknippar med gruppen. Visst, en bra Motörheadspelning är ren extas, men ändå.
Så nu när bandet svänger sin stora Merch-båt och stävar mot de sexuella hjälpmedlens fruktsamma stränder (lårviken?), som så många andra band före dem, ja, då blir jag lite förundrad. Det väcker en hel del frågor och tankar helt enkelt.

Först, Vibratorer? Visst, det finns en hel del rockerbrudar där ute som gillar Motörhead, men genom tiderna har det känts som ett väldigt grabbigt band.
Dessutom, den senaste tiden av inställda konserter gör väl inte heller att man direkt tänker på sexuell uthållighet, även om Lemmys karriär i stort visat på stor tillförlitlighet.
Men å andra sidan, jag antar att kan man översätta bandets driv, volym, kraft och ihärdighet till en vibrator, ja då torde man få sexleksakernas motsvarighet till en pneumatisk borr vad det gäller vibrationer. Dock blir jag lite förvånad över att man inte döpte en av "torpederna" till "Orgasmatron"

Men tillsammans med de tidigare släppta Motörhead kondomerna så får man en klart lattjolajbans present rockers emellan.

Källa: Dangerous Minds

 

Spader Ess Tänker Högt om Mansonfamiljen.

Eller tänker högt och tänker högt.
Såg på Aftonbladet att Lifetime tänkte göra en TV-serie om Manson familjen med arbetsnamnet "Manson's lost girls". Att jag i samma veva snubblade över denna artikel på Dangerous Minds, gör att jag inte kan låta bli att påpeka att det har ju porrfilmsindustrin redan gjort i filmen "Manson Family XXX". :-)


Vilken version som är bäst det låter jag dom som tänker titta avgöra. Själv tror jag att jag håller mig borta från båda.

Spader Ess Tänker Högt : Konsertminnen

En av mina favoritpersoner inom rocken blev just snäppet hårdare. Ingen med minsta intresset för Foo Fighters lär ha missat Dave Ghrohls vurpa av scenen igår, vare sig man var där eller inte. Har man missat det, kan man läsa mer här.

Jag var inte där själv, var för lat för att masa mig till Göteborg och dessutom jobbar jag i helgen. Men det för mig osökt in på det faktum att man aldrig vet vad som skall hända när det är Live. Man går på en konsert med stora förväntningar. Oftast får man sig en riktigt skön upplevelse och lämnar lokalen med ett stort leende på läpparna och "boogie i sitt huvud" som Anders Glenmark skulle ha sagt. ibland går man innan konserten är slut och är mest förbannad för att bandet/artisten pissat bort sin chans att briljera och roa.

Daves Röntgenbild.

Och så, någon gång ibland, om man har tur, så får man vara med om något riktigt unikt. Ibland som blir historiskt. Igår, för alla som var på Foo Fighters, så blev det verkligen så.

För min egen del var det nog Pearl Jam som stack ut från mängden, när Eddie Vedder fick lite feeling och drack vin ur en sko han fått av en tjej i publiken. Inte riktigt lika omvälvande, men ett konsertminne som går lite bortanför musiken.

Hårt jobbat Dave och grattis till alla som var där!

Spader Ess Tänker Högt om NWOFFOR eller FFORR

Det börjar kännas som om det är dags för en ny förkortning i samma anda som NWOBHM.
Med den uppsjö av bra band som spelar ockult retro rock med kvinnor i förgrunden som växer fram, så behövs det kanske något samlingsbegrepp att sluta upp under.

Så vad säger ni om följande?
NWOFFOR (New Wave Of Female Fronted Occult Rock)
FFORR (Female Fronted Occult Retro Rock)

Strunt samma vilket, även om jag själv lutar åt det senare, det ligger liksom lite enklare i munnen. Vad tycker ni?

Här kommer ett lysande exempel på FFORR, med undantaget att det inte bara är förgrundspersonen som är kvinna, utan hela bandet. Skönt sväng i alla fall.

Queen Cresent


www.queencrescent.com
Facebook 
Bandcamp 

Spader Ess Tänker Högt om Skivomslag

Det är väl inte någon direkt överraskning att jag tycker att skivomslag är en viktig del i helhetsupplevelsen när det kommer till skivor.
Den eviga frågan är, kan man döma en skiva efter omslaget? Här har vi två skivor, med till synes samma omslag.
Dels svenska Helssingland Undergrounds, Evil Will Prevail från 2012 och ett band från Belgien som heter Death Blood Destroyer som gett ut EP:n Human Feast 2014. 

Grunden för omslagen är 1800-tals målaren Luis Ricardo Falero's målning The Departure of the Witches.
Luis har gjort en hel del fantastiska målningar, som med sina ofta mystiska och exotiska motiv, inte helt sällan med häxor och myter i motiven (ett smart drag om man vill måla lite naket (och det ville gamle Luis (ofta))). Vilket i sin tur gör att de är som gjorda för att bli skivomslag, för vem vill inte ha naket och mystiskt på sitt omslag om man kan, och kunna legitimera det som konst.

.









Samma motiv, dock något olika processad vad gäller färgåtergivning.
Motivet i sig är mjukt och böljande erotiskt, men med en rejäl dos mörka undertoner. Ser man till hur de olika banden sätter sin prägel på bilden, så tycker jag nog att Hellsingland Underground har en liten fördel, då Belgarnas logga och namn inte ger mig så mjuka vibrationer direkt. Givetvis kan kontraster ha sin givna plats.
Båda bandens titlar på skivorna tycker jag stämmer in bra på vad själva album konsten förmedlar. Även om man tittar på själva låttitlarna, så kan man se ett tema som passar in i den inramning som jag tagit mig friheten att se.

Sedan över till själva innehållet.
Här snackar vi om kontraster. Huja! Det går givetvis att gömma många typer av musik inom det utmålade temat, men jag skall vara ärlig, det är bara en av skivorna som jag orkat lyssna igenom hela vägen och det skall nog inte vara så svårt att lista ut vilken. Heja Sverige. 

Det här blev ett aningen spretigt och snurrigt inlägg, men slutkontentan är ändock att ibland går det bra att köpa en skiva enbart baserat på ett snyggt och tilltalande skivomslag, ibland inte.... Det hela beror nog mer på mottagaren än något annat. Den enes bottennapp är den andres lycka. Hade jag köpt skivan med Death Blood Destroyer hade jag ärligt talat blivit en hel del besviken, inte min kopp av Thé som man brukar säga.
Hellsinglands skiva däremot, skulle gärna få ingå i min skivback, snurra på skivtallriken eller till och med hänga på väggen.
Och kom ihåg att jag inte på något sätt är jävig i saken, men jag kom nyss hem ifrån  He(ä)llsingland.... :-)

Här kan du själv lyssna på de olika skivorna och jämföra.
Death Blood Destroyer
Hellsingland Underground

Spader Ess Tänker Högt om Comic con/Gamex Stockholm 2014

Har haft en tradition att gå på Gamex mässan med junior. Förra årets upplaga var lite av en besvikelse, då det mest bestod av köande. Därför var det lite kul att mässan stöpts om en aning och nu även fått med sig Comic con konceptet på menyn. Spännande tyckte både junior och jag. Med detta kom även en prishöjning av biljetterna, till 200:- per pers/dag, vilket kanske inte var fullt lika spännande.

Så vad fick man då för den höjda inträdesavgiften och utökade konceptet?
Spontant så säger jag att det enda man fick extra var utökade möjligheter att köpa saker. Mer kommers helt enkel. Javisst, för dom som tycker om att klä ut sig hade väl lilla julafton, eller stora Halloweeen om man vill, för det var en hel del Cos players där. I övrigt var det samma långa köer till få minuter med spel som man lika gärna kan kika på Internet efter demos till. Samma onda fötter av timmars planlöst vankande.
Så, även om vi handlade ett par prylar till mässpris, blev det med inträdet, en hel del dyrare än om vi hade beställt det via nätet till originalpris + frakt.

Som det ser ut just nu var det nog sista gången jag gick i alla fall....

Spader Ess tänker högt om - Sabaton

Jag fick häromdagen ett litet pressmeddelande om att Sabatons senaste album, Heroes, är bland topp 10 säljande album i världen just nu. Grattis!
Även om jag inte tycker att det direkt är en dålig platta så kan jag inte annat undra varför?!
För så jäkla bra är den inte och för mig själv så kan jag komma på en lång rad bättre plattor/band som i rättvisans namn borde sälja bättre.



Dessutom, så vet ju alla som följt bloggen här och kanske då i synnerhet serien, Let The Good Times Roll...,  att det redan finns ett album med det namnet från mitten av 80-talet, som i mina ögon och öron är ljusår bättre. Nämligen N.J.B.s gamla goding Heroes

Spader Ess Tänker Högt om Ghost

Ghost har avslöjat att man kommer att gå in i studion snart igen, och det ser jag fram emot. Mycket.

En annan sak som jag senaste dagarna blivit lite smått lycklig över, efter att ha sett nedanstående video med en liten amerikansk knatte från Little Punk People, som får chansen att intervjua en av dom namnlösa gastarna.
Egentligen flera saker i den videon som får mig att må bra.

Att det finns så pass öppensinnade människor även i det stora landet i väst, som faktiskt kan låta sin unga avkomma komma i närheten av så stor "ondska", som en namnlös gast i ett av de största blasfemiska banden (vilket underbart uttryck!) just nu, kan utstråla.

Killen, Elliot, gör ett väldigt bra intervjujobb och får till en och annan riktigt lysande fråga. Han ställer ibland bättre frågor än många vuxna intervjuare.

Och framförallt, att någon från bandet tar sig an en sådan här uppgift och dessutom tar den på så stort allvar. Trots att dom antagligen är rätt blasé efter allt galet turnerande som dom hållit på med de senaste åren. Denna namnlösa gast ger ett väldigt lugnt och belevat intryck. Jag blir helt enkelt glad över att vara landsman och tillika fan till bandet.

Spader Ess tänker högt om Skivomslag

I dagens digitala musikklimat så kanske man tänker att själva skivomslaget inte spelar så stor roll längre. Fast jag skulle, som den gamla skivomslagsaficionado jag är, vilja påstå det motsatta. Frågan är om det inte är viktigare än någonsin? Av flera orsaker.

Den digitala världen har givit med sig att det produceras mer musik än någonsin, av skiftande kvalitet. Titta bara på ett av mina favoritställen att spontanbotanisera ny musik, Bandcamp. Här strömmar det in stora mängder ny musik dagligen. ett sätt är att hitta hjälp från andra med liknande smak, men till syvende och sist så är det ofta beroende på om omslaget som visas, om jag faktiskt bemödar mig med ett besök för att lyssna på musiken. Det måste tilltala mig, eller väcka min nyfikenhet, på något sätt.

Den nya tidens Vinylutgåvor är absolut inget undantag. Särskilt nuförtiden när det inte handlar om så stora upplagor och därmed blir lite dyrare i inköp. Här kommer ju dessutom omslaget verkligen till sin rätt.
En snyggt förpackad skiva med ett bra omslag kan göra att jag faktiskt överväger att köpa skivan bara för den sakens skull, även om jag vet att musiken på vaxet inte är helt övertygande. Tror dock inte att det skulle göra att jag övervägde att köpa något som jag tycker är rent dåligt, men väl något som jag normalt skulle kunna leva med på CD eller i digitalt format.

Snygg och tilltalande förpackning från ASG och Ringworm.

Jämfört med detta från Limp Bizkit och någon obskyr grupp vid namn Steelover. 

Hörde jag någon säga något om kanske tidernas sämsta?

Av dessa skivor är det bara två jag hört överhuvudtaget. Om det är enbart omslagens förtjänst, eller inte, det vet jag inte (Limp Bizkit lyssnar jag inte på frivilligt, snyggt omslag eller inte), men att det kan ha haft en viss påverkan det kan jag inte utesluta. Gissa vilka.

Så en liten tanke som jag skickar vidare till alla band därute som står i begrepp att skapa nya album. Om allt går som det skall och musiken är riktigt bra, så kanske det blir den skivan som ni blir ihågkomna för.  Då kanske det skulle vara kul att ha ett riktigt snyggt och genomtänkt omslag till det?
Vem vet, då kanske kombinationen kan ta ert album till riktigt episka nivåer, och vi pratar plötsligt om ett av de album där allt stämmer och som blir en riktig klassiker.....

Spader Ess tänker högt om Supergrupper.

En artikel om "Supergrupper" på Bara Metal startade tankeprocessen (det är ju alltid positivt) runt ämnet.

Det är mycket som är super i år känns det. Super-valet, Super-selfien, Super-solen osv. men epitetet supergrupper har funnits med oss en längre tid.

Förutom att det som hamnar under begreppet oftast är mer intressant på pappret än själva slutresultatet, så har jag när jag tänker efter, lite problem med begreppet som sådant. Smaka på det, Supergrupp.
Det som hamnar under denna betäckning är oftast en samling med redan hyfsat kända artister från olika håll som samlas i någon form av hobbyprojekt. Att man sedan inte kan garantera, att bara för att man på olika håll håller hög klass, automatiskt gör det tillsammans i den nya sättningen. Och var går gränsen? Räcker det med att en eller två gamla rockrävar sammanstrålar, eller skall hela gruppen vara uppbyggd av veteraner?

För mig är en framgångsrik grupp en sammansättning med personer som skapar dynamik utöver det vanliga. Gärna över en längre period . Då kan man börja snacka om supergrupper. Led Zeppelin, AC/DC, Kiss är exempel på klassiska "supergrupper". Bland nyare akter blir det svårare att hitta kandidater men möjligen Foo Fighters och Rival Sons kan börja nosa på det epitetet (sett från min horisont).

Annars, om man skall använda sig av den populistiska beskrivningen av en "supergrupp", så är det väl mest Black Country Communion och Them Crooked Vultures som fallit mig på läppen bäst, men det är dom enda som jag på rak arm kommer ihåg i denna genre.

Spader Ess Tänker högt om Rockens Offer

Detta är ett förvirrat ämne som jag inte har mer underbyggt mer än som lösa tankar och populistiska funderingar kring. Det är inte ens säkert att det är så unika tankar, men ändå...

Mänskligheten har ett behov av människooffer, åtminstone mytiska sådana.

Sedan urminnes tider har vi offrat människor för olika saker, både i verkligheten, men kanske framför allt i myterna så dyker dom upp. Oftast för att blidka gudar av olika de slag, och då framför allt för att hålla hungersnöden borta, men även för någon form av kollektiv rening. En sorts syndabock och ikon i en och samma skepnad.


Exempel ett:
Den gyllene Bocken (The Golden Bough), ibland benämnd som Maj-konungen (The May King). Myter från det keltiska Storbritannien, som berättar om en person som valdes ut bland de andra för att under en tidsperiod få leva som en kung för att efter en bestämd tid (oftast ett eller sju år, eller vid tillfällen av missväxt) offras rituellt till gudarna för att bringa fertilitet och god växt till samhället. Under sin “regeringstid” fick han, för det är så gott som uteslutande en man, tillgång till byns kvinnfolk och rikligt med mat och dryck. Detta är myter och i viss mån fakta som sprungits ur många förhistoriska kulturer.

Exempel två:
Jesus. Må så vara att han inte flängde runt med kvinnor i så stor utsträckning (om vi får tro på de historier som kyrkan levererat i efterhand), men han var tydligen en vinpimplare av stora mått och rörde sig i sällskap av en hel del ljusskygga typer. Dessutom så blev han tagen av daga mer rituellt än många andra mytiska figurer vi fått höra om. Och det för att rena oss andra från vår kollektiva synd. För vår skull med andra ord.

Detta för mig då osökt in på det som är det Rockiga i tankevurporna. Jag tror att en stor del av den traditionella rockmyten är en ren fortsättning och förlängning av detta. Att vi höjer en person eller i vissa fall grupp av personer till högre höjder, och överser med deras skörlevnad och ofta destruktiva liv, enbart för att vi skall kunna få ta del av det, smaka på det i små kontrollerade doser, men hela tiden förhoppningsvis utan fara för oss själva. Och skulle någon av dessa personer gå ur tiden lite för tidigt, gärna lite spektakulärt, ja då finns inga gränser för den idoldyrkan vi frammanar.

Vi har hela 27 klubben, med Jim Morrisson i spetsen. Ingen av dessa var några duvungar och dom vandrade ofta på andra sidan det mörkas gräns, och lät därigenom oss få en liten glimt av det farliga, men ack så lockande livet. På något sätt kan man säga att dom dog för våran skull. För att vi, via dom, skulle kunna vältra oss i det som våra oftast välordnade liv saknar. Sex, pengar, sprit, droger och vad vi gärna ser som frihet. Men även stora doser av misär och ångest och misär. Sådant som kan få oss andra att känna att vi har det inte så jävligt i alla fall.

Sedan har vi de som vandrat bredvid dem, men ändå lyckats överleva. Robert Plant, Nikki Sixx, Ulf Lundell osv.
Robert Plant benämndes ju dessutom som “The Golden God”....
Alla klarar det kanske inte med samma bravur, men en del lyckas komma ur det och fortsätta sin karriär på ett hedervärt sätt. Men det är alltid lika intressant att fundera på vad som skulle ha blivit av dessa überikoner som Morrison och co. om dom inte försvunnit när dom gjorde?