Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 29!

Holy moly, har jag bra band på listan idag eller vad? Fast, så är det ju nästan jämt. Fast , jag måste nog säga att det är en rejält skön kvartett som bjuds denna dag.

Sergeant Thunderhoof
Spader Dotter har sedan hon flyttade till England fått en liten favorit i staden Bath. Därför blir det extra roligt att presentera en rykande färsk låt, "Another Plane", med stadens Doom veteraner från deras kommande platta Terra Solus.  En suggestiv pärla som ger mersmak.



Facebook

Brother Sister Hex
En liten EP drypande av skönt skramlande fuzzig garagerockande. Förhäxande skön och tillbakalutad sång och suggestivt driv i musiken. Det kan ju bara bli bättre om man får mer.



Facebook

The Absurd
Lite modernare sound, men tredje gången gillt så vill jag använda ordet suggestivt. Och vill jag det så gör jag det. Lite alternativt. Ett sound som är både sent 60-tal med vibbar av både The Doors och Velvet Underground, men samtidigt hur modernt som helst.



Facebook

King Witch
Nu slutar jag med det suggestiva. För dessa skottar är rå energi. Metal. Tunga riff och tighta som bara den. Toppade med otroligt stark och snygg sång. Ähh, vad fasen, det finns suggestiva element även här. EP:n har ett par år på nacken, och jag vet faktiskt inte om det finns mer att hämta i skrivande stund, men njut av det som bjuds här så kanske vi får se.



Facebook

Blast From The Past - The Doors

Jag har i flera dagar haft denna låt snurrande i skallen. Vet inte riktigt varför, för det var ett tag sedan jag lyssnade på The Doors. Kanske är ett tecken på att det är dags, Doorslyssnandet brukar öka med solen hos mig av någon anledning? "The Crystal Ship" är som sagt inte den värsta låten man kan låta hjärnan haka upp sig på.

Recension - Grusom : Grusom

Det tog ungefär en månad från att Danska Grusom lade upp sin otroliga demo på Bandcamp till att dom hade blivit signade av Kozmik Artifactz. Med andra ord, det finns rättvisa i världen. Den självbetitlade debuten innehåller de tre låtarna från demon plus 6 låtar till.
Tillsammans utgör de 9 låtarna ett grymt och makabert soundtrack till den mörkare delen av livet.
Vi har vant oss vid att det kan komma mörka känslor från våra grannar i Danmark, men där ex. King Diamonds texter och musik mer känns teatraliska och lite mer som spökhuset på Tivoli, så är Grusom mer psykologiskt påfrestande. Skräck och obehag på riktigt. Ibland.


Stundtals får jag lite känsla av Nick Caves Murder Ballads, men Grusoms värld blir klart mer påtaglig. Där jag kan se Nicks låtar som spännande berättelser, skillingtryck, blir Grusom mer "in your face" på något sätt. En annan svensk referens är Lars Demian, fast med mer ockulta inslag och mer tryck. The Doors känslan finns givetvis även den kvar. Särskilt med orm-referenserna i låten "Grusom".
Ibland är musiken som sagt på gränsen till obehagligt och påträngande, men samtidigt så svepande vackert och vemodigt.

Deras suggestiva, psykedeliska undergångsblues är både vacker och medryckande, men även ruggig och jobbig på samma gång. Det är verkligen inte musik för alla tillfällen, men när tillfället är rätt, är det en fullträff. För det här är musik som riskerar att påverka ens sinnesstämning. Det är en promenad längs mörka stigar och när skivan väl är slut, är det ganska skönt att veta att man kommit ut på andra sidan.

Med allt detta sagt, så kan jag inte annat än ge ett bra betyg. För det är en otroligt bra platta som jag gillar väldigt mycket, även om den då och då ger mig krypningar så att jag måste ta en paus i sträcklyssnandet. Vilket gör att det kanske inte är den skivan jag kommer spela mest i år, men en av de skivor som väcker mest känslor när jag väl gör det.
Det blir årets första 5:a, så jag drar ut det där extra esset ur rockärmen, för jag tror att skivan bara kommer att växa.
Så, släck alla elektriska lampor, tänd levande ljus och häll upp ett tungt och mustigt glas rött vin och ge er ut på en resa in mörkret med Grusom på hög volym.


Facebook

Dagens Musiktips - Blue Öyster Cult : Imaginos

Har skrivit om Blue Öyster Cults underskattade skiva, Imaginos, tidigare och när jag snubblade över den här artikeln som handlar om The Cliff House, så drog suget igång att lyssna på skivan igen. Ett spännande hus med en spännande historia som passar som hand i handske för att bli omslag till en konceptskiva med skum storyline.









Huset brann tyvärr ner 1907, men finns som sagt bevarat som skivomslag. Skivan i sig är inte någon av BÖC:s bästa skivor, men den är långt ifrån dålig. Idag ligger det en restaurang på klippan istället. Jag kan tycka att det är lite underligt att ingen av de "officiella" sidorna nämner skivan, även om det kanske inte är historiens bäst säljande skiva.

Plattan innehåller fler gästartister än vad gruppen har bandmedlemmar, däribland Robbie Krieger från The Doors och Joe Satriani. Många anser att skivan mer är ett resultat av gruppens manager och producent, Sandy Perlman, som står för större delen av materialet som texterna baserar sig på. En annan kul detalj är att skivans stora hit "Astronomy" redan funnits med på flera av gruppens tidigare skivor. Sandy släppte även en video till Stephen King. Tyvärr har jag inte hittat den rätta videon, men här är en med ljudspåret åtminstone.
låten, helt utan några bilder på gruppen, men med ett inläst intro av en av gruppens Fans, skräckförfattaren

Dagens Musiktips : The Oyster Experience

Ni vet, i det där parallella universumet, där allt kan hända som inte hänt här. Som till exempel att Jim Morrison aldrig dött och The Doors fortsatt att göra musik, ja då kunde ha ha låtit lite som The Oyster Experience.
Jag vet egentligen ganska lite om bandet. Dom är från Tyskland och släppte sin första EP 2013, och det är den som jag hört, men som jag förstår det är man i detta nu inne i studion för att spela in sin debut platta.

Musiken är sugande, spejsig, svängigt psykedelisk bluesrock. Sångaren låter ömsom som om Tom Waits och Jim Morrison hade fått ett kärleksbarn som man låtit växa upp i den Tyska Krautrockens varma armar. Och även om jag hittar många Doors referenser i musiken så är det en mer blytung och uppdaterad variant. Skall jag hitta några referenser till nutida musik, så får jag lite av samma känsla som jag får av Dead Soul.
Riktigt bra med andra ord. Hoppas verkligen att jag får chansen att höra mer av dessa herrar. Deras Demo och EP kan man ladda ner gratis från deras hemsida.



Hemsida

Rival Sons - Münchenbryggeriet 2014-11-23

Jameson

Rival Sons står på Stockholmstiljor igen, Najs! Att bandet och Stockholmspubliken har ett särskilt förhållande går inte att ta miste på, då stämningen är på topp redan från början och spiller över även på förbandet för dagen, Jameson. Det verkar som om en Rival Sons konsert är ett naturligt ställe för mig att hitta nya favoriter bland deras förband. Har varit så på alla spelningarna jag sett med dem så här långt.
Denna gången alltså Jameson. Ett enmansband som framförde varm och innerlig bluesrock på gitarr. Avskalat, enkelt och framför allt känslosamt. Mycket bra jobbat. Ett extra bonus för den oplanerade slutklämmen, när Jameson spelade av en sträng på gitarren. Låten efter framfördes på ypperligaste sätt på fem strängar och därefter kom Scott Holiday upp på scenen och överräckte en av sina egna gitarrer. Stort jubel. Antar att jag får chansen att återkomma till Jameson lite senare.


Rival Sons då. Tredje gången jag ser dem och det är bara att konstatera att bandet bara växer. Dom är otroligt tighta som band och denna kvällen bjöd dom på mer av allt. Dom riviga partierna var hårdare, dom lugna innerligare, och allt detta uppblandat med frenetiskt jammande.

Förutom att man i fullt ställ är hårdare och tyngre än någonsin, på gränsen till Metal, så har man lagt till en keyboard på scenen som hanteras av Todd Ögren-Brooks. Vilket i sig ger en extra dimension till soundet när den kommer fram. Vilket i sin tur gör att The Doors vibbarna trängs mer med de gamla Zeppelin-referenserna som utgör stommen i sönernas egna ljudbild. Rival Sons går med andra ord från klarhet till klarhet och blir bara bättre och bättre. Mellansnacket mellan låtarna är ganska sparsamt, det är musiken som talar, men när det blir så är även det väldigt innerligt och inkluderande av publiken. Favoritcitat, en manlig publikdeltagare vrålar till Jay att han vill föda hans barn, varpå Jay snabbt replikerar att han då får invänta vetenskapen.

 Alla bandmedlemmarna bjuder på stor show och verkar duktigt taggade. Även om nya basisten David Beste håller en låg men stabil profil, i förhållande till dom andra. Appropå David Beste, är han inte otroligt lik Seymoure Hoffman? Och inte för att vara elak, kanske framför allt i hans paradroll från Boogie Nights. :-)

David Beste

Seymoure Hoffman

Kvällens enda negativa händelse stod jag själv för, det vill säga att göra rookie misstaget (ännu en gång) och inte ta med tillräckligt med kontanter. Vilket resulterade i att jag inte hade stålars nog på mig till Rival Sons ursnygga turné tischa, utan fick nöja mig med Jameson's senaste CD. Tur att dom tar kort i baren (fast trist att man inte kan göra kontantuttag).

Så jag får nöja mig med att fortsätta stirra på min trätavla som hänger strategiskt bredvid TV:n numer.

Tills nästa gång, för dessa herrar ser jag gärna igen och igen och igen....

Dagens Musiktips - John Garcia : My Mind

Stonerrockens leading man John Garcia har ett soloalbum på gång som skall släppas i början på Augusti. Här är första videon från skivan och det är väl inte helt utan att man blir sugen. Dessutom har han fått hjälp på skivan från en hel rad spännande gäster, eller vad sägs om Robbie Krieger (The Doors), Danko Jones och Nick Oliveri (Kyuss) bland andra.
Kan bli en het avslutning på sommaren....

Recension : Rival Sons - Great Western Valkyrie

Så då var den äntligen här då, ett av årets mest emotsedda skivsläpp för min egen del.  
Rival Sons - Great Western Valkyrie.

En snabb lunch-promenad till Bengans för att starta våndan. CD eller Vinyl?
Mina tankegångar var att det var huruvida vinylutgåvan innehöll nedladdningskoder för digitala versioner som var avgörande, för redan efter att ha hört de låtar som bandet läckt tidigare, så insåg jag att detta är en skiva som skall in på mobiltelefonen för att alltid vara nära till hands. Nu kom inte vinylen med dylika koder, men det gick ganska fort att ändå välja vinylutgåvan efter att ha sett och jämfört dem. Vinylen gav ett så pass mer imponerande intryck, helt enkelt. Att få in musiken i mobilen får helt enkelt bli en senare fråga.
Nästa fråga blev huruvida man skulle ta den svenska limiterade specialutgåvan i gul vinyl eller köra på traditionell svart. Inte heller det någon stor fråga. Det blev svart, för här är det alldeles för viktigt att det håller länge och låter så bra som det kan.

Musiken då? Jotack, det är en väldigt varierande skiva. Det spänner från rockrökare till lugna svepande ballader. Från nonsenstexter till mer innehåll. Allt framfört på ett energiskt, trovärdigt sätt och med den känsla som blivit Rival Sons signum.
Skivans första spår, "Electric Man" är en av de tidigare släppta, så den bjöd kanske inte på någon större överraskning, men det är en riktigt skön låt som sätter tonen för skivan bra.
Andra låten däremot, "Good Luck", här slår Jays röst till och griper tag i hjärteroten. Och på det viset fortsätter det. Musiken på skivan är varierande och innehåller både fotstampare och en hel del lugnare nummer. Och även om det kanske saknas en direkt party-hit som sätter sig omedelbart så växer skivan bara för varje spelning.
Att dessutom Jay kan sjunga som få, ja det är ingen hemlighet. Och det är väl här som en del av gruppens framgångsrecept ligger. Ta ett gäng riktigt kompetenta musiker och komplettera med karisma och utstrålning. Får man sedan till bra låtar till detta, ja då är man verkligen hemma. Och så är det i Rival Sons, man har alla byggstenarna och alla delar av bandet fyller sin självklara plats. Den nya basisten Dave Beste får i och med skivan en flygande start och han tar sin självklara plats i bandet. Huruvida om att man fått nytt blod i församlingen är en del av det lyckade receptet, det får nog framtiden utvisa.

Sönerna får det att låta så enkelt och avskalat, men samtidigt lekfullt, experimentellt och sökande. Jag vet att bandet till mångt och mycket tröttnat lite på många jämförelser, men det går inte att komma undan, för det är musik som vi redan hört, men putsad och förbättrad. Stöpt i snyggare och modernare kostym helt enkelt.
Dom är som ett kombinerat Led Zeppelin och The Doors för 2000-talet.

En sak som jag tycker är lite kul är det faktum att bandet ligger på Earache Records, som annars mest gjort sig kända för en helt annan kategori band. Men jag har svårt att tänka mig att det inte är bolagets mest lyckade signering.

Det är bara för mig att smyga ut det där extra esset ur rockärmen, för jag kan helt enkelt inte annat än ge skivan full pott (5/5). För även om skivan kanske saknar vissa omedelbara rockrökare, som man kunnat hitta på tidigare skivor, så tycker jag att helheten är så mycket jämnare. Det är inte en fråga om denna skiva hamnar på min topplista när året summeras, utan mer om det kommer att finnas någon som kan hota topplaceringen. Ett måste i varje skivsamling.

Dessutom kan man nu förnöjt konstatera att med de skivor gruppen
har i bagaget, både EP och fullängdare, så har man material nog till att sätta ihop en sjukt stark samlingsplatta, som min egen betygsskala inte skulle räcka till att betygsätta.

Sammanfattning:
Betyg: 5/5
Favoritspår: Open My Eyes & Rich and the Poor
Skivbolag: Earache Records
Release: Juni 2014




Bandet består av följande lirare:
Jay Buchanan (vocals)
Scott Holiday (guitar)
Michael Miley (drums)
Dave Beste (bass)

Tracklist:
1 Electric Man                 3:20
2 Good Luck                 3:18
3 Secret                     4:41
4 Play the Fool             3:17
5 Good Things                 5:56
6 Open My Eyes                 3:55
7 Rich and the Poor         5:14
8 Belle Starr                  4:35
9 Where I've Been             6:18
10 Destination On Course    7:06

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida
Spotify

Support The Bands You Like!!

  

Spader Ess Nostalgitrippar - The Doors

The Doors är ett band som betytt en hel del för mig genom tiderna, även om dom hamnade rätt sent på min musikpalett. Min gamla polare och tillika frontfigur i N.J.B., Ubbe, spelade en del hemma hos sig ibland och det gick inte att sticka under stol med att det var bra grejer, men det inte förrän jag flyttade till Stockholm och den fantastiska filmen om The Doors, av Oliver Stone, hamnade på biograferna som det fullkomligt exploderade.

Vi var ett gäng löst sammansatta filurer som samlades runt om på rockklubbar i staden och umgicks och diggade musik. Det var en del efterfester och under den perioden och då var The Doors inte bara ett soundtrack till filmen utan till hela vår tillvaro. Även efter den korta och intensiva tiden, efterhand tappade vi kontakten, så fortsatte och utvecklades min vurm för bandet.
Det är ett band som jag ideligen återkommer till. Som för så många andra så är det den romantiserade bilden av både bandet, frontfiguren och tidsåldern, som jag återkommer till. Även om mitt analytiska och tänkande jag, inser att det fanns en hel del, som kanske inte var så vackert (som det ofta är) när man skrapade på ytan.
Men någonstans anser jag att vi människor behöver ikoner som Jim Morrison på något underligt grundläggande sätt, och det håller jag på och fermenterar tankar kring till ett framtida inlägg.

En sak som jag verkligen uppskattar, förutom själva musiken, är de poetiska och ofta dubbelbottnade texterna (gärna med sexuella anspelningar).

Vad det gäller skivrekommendationer kan jag bara säga Alla!
Och se filmen!

Men måste jag ändå begränsa mig, och då i första hand för att snärja in nya lyssnare, så är det ju första, självbetitlade albumet eller efterföljaren Strange Days som gäller som klockrena inkörsportar, gärna då i kombination med filmen.

 Är du inte såld vid det laget, ja, då är chansen stor att det aldrig kommer att hända. Men snälla, ge det en chans.
 För om det landar rätt, som det gjorde för mig, så kommer du att tacka din lyckliga stjärna (eller mig? (kanske är samma sak, vad vet jag?), och därefter aldrig se tillbaka...... Break on Through...
Ett råd jag kan ge till potentiella lyssnare, som antagligen gäller för alla band eller artister som når upp till denna status, är att omfamna både faktan och myten kring bandet. För i mina ögon är båda lika viktiga beståndsdelar i den fulla upplevelsen.
Och precis som för mig, kanske du får "People Are Strange" som något av en titelmelodi till livet... :-)

Filmer, den ultimata listan...eller?

Så här nu när listornas stora tid varit över oss, så tänkte jag att en lista till kunde vara på sin plats. En lista om filmer denna gång. Dock tänkte jag inte lista några "Best Of 2013" eller så, utan drämma till med en "Best of So Far" enligt mig. Brace for impact, detta blir ett mastodontinlägg.

Jag tar väl och delar upp det i lite grupper, för enkelhetens skull.

Skräck/Rysare
En av mina favoritgenres, även om jag sällan ser skräck numer. Men det beror nog mer på att jag inte alltid hittar något som tilltalar mig, inte att jag blivit mer mörkrädd med åren.

Exorcisten
En av mina största favoritfilmer alla kategorier. Det var filmen som ondskefullt förde in mig i skräckfilmsfållan, som jag skrev om tidigare. Och som vi alla vet när det kommer till skräckfilm, när den kusliga musiken börjar, se dig aldrig om... 


Ettan är ett mästerverk. Tvåan ren skräp, den ser jag bara som ett fulförsök att göra pengar. Däremot gillar jag trean, som jag ser som den riktiga tvåan. Även Exorcisten:Begynnelsen har sin charm även om den inte kommer upp till föregångarnas höjder. Men den har gjort att jag sällan missar en film om besatthet och exorcism.

Omen
Har man sagt Exorcisten får man säga Omen. Dom går lite hand i hand helt enkelt. Mästerverk från samma era och tillsammans har dom grundmurat min kärlek för det mörka i kombination med katolsk mysticism. 

The Shining
Stephen King får säga vad han vill om denna filmen, men den är ett sant mästerverk. Den prestation som görs av framför allt Jack Nicholson är bara enastående.

Dracula
 I ärlighetens namn kanske denna film inte riktigt platsar i skräckdelen då den mer är mörkt romantisk. Men handlar det om favoritfladdermusen (inte Batman alltså), så gör det. Gary Oldman är briljant, och fotot så snyggt. Såg faktiskt om den häromkvällen och den funkar ännu.



Feel Good filmer
En kategori som kan innehålla egentligen vad som helst, eller om man vill, en katgori där man kan stoppa in det som inte riktigt passar in någon annan stans.

Forrest Gump
Vad kan man säga om denna filmen egentligen, som inte redan är sagt? Tom Hanks är en skådis som sällan ses i något dåligt. Hamnar han dessutom, som i detta fallet, i en film med lite sköna vändningar och en lagom trevligt story, så kan det ju bara bli jättebra.

Afrikas Hemligheter
Kanske en av de mer okända filmerna på denna lista. En film som i mina ögon inte riktigt fått den uppmärksamhet som den förtjänar. Handlar om en liten grabb som blir tvångsinhyst hos ett par gamla släktingar av sin något förvirrade morsa. Tvångsinhysningen är dessutom dubbelsidig. Framför allt är dessa gubbar en koncentrerad bild av vad jag skulle vilja vara när jag blir gammal. Tillräckligt pigga och med tillräckligt god ekonomi för att kunna leva ut som excentriska gubbtjyvar.

Livet från den ljusa sidan
Jack Nicholson igen. Denna gången i ett komiskt drama om men man med en något utmanande personlighet. Och vem gör en sådan roll bättre än just ol' Jack.

En oväntad vänskap
Jag gillar Fransk film generellt. Den är ofta som en frisk fläkt och välbehövlig kontrast till den fullkomliga flodvåg av Amerikansk film som väller in över vardagsrumssofforna. Där just en Oväntad vänskap är en av de senaste filmerna jag sett från Frankrike, och vilken film sedan. Läser man handlingsbeskrivningen så kan den låta lite trist, men låt inte detta lura er. Se den, få ett gott skratt och lite värme i bröstkorgen.    

Änglagård
Den enda Svenska filmen på listan. Varför då? Kan bero på att Svensk film, även om den ofta är bra, aldrig når upp riktigt till att vara så bra att den hamnar på en best ever lista. Denna gör det dock, av olika anledningar. Öppningsscenen, Karaktärerna (särskilt Gottfrid och Ivar) och Colins förmåga att göra något Svenskare än svenskt. Lägg därtill Jens Fischers fantastiska foto. För att inte tala om Helena Bergströms episka snorscen. Dessutom var det den första film jag såg på bio med min fru (fast då hade hon ingen aning om att hon skulle bli det.)




Big Fish
Tim Burton är en av mina favoritregissörer, så egentligen var det svårt att välja film som skulle representera honom, men dagsformen gjorde att det blev Big Fish. En sanslöst mysig och underhållande film, som är ovanligt ljus för att vara en Burton.





Science Fiction/Fantasy
Bortser man från biografier, så är detta en av mina favoritgenres vad det gäller böcker, så det är väl inte underligt att jag även gillar den på film.

Blade Runner
Helt enkelt kungen bland Sci/Fi filmer. Atmosfären, dystopin, Rutger Hauer. Riktigt bra.







  
Star Trek/Wars
När det gäller dessa filmserier, så är det väl egentligen inte för att det är så vansinnigt bra skådespel som ligger till grund för varför jag tycker om dessa filmer, utan det handlar mer om det episka anslaget och fantasin om andra världar. Vilken av de olika delarna i filmserierna som jag gillar bäst vet jag inte riktigt, utan det är mer helheten.


Sagan om Ringen trilogin
Återigen en episk filmserie, dock i en helt annan värld och med Fantasy som inramning. Baserad på Tolkiens klassiska böcker, så får vi följa med ringens brödraskap på en storslagen resa genom Midgård. Dessutom vackert filmad och välgjord.


House of Flying Daggers
Asiatisk film, är ofta befriande annorlunda i sitt bild och berättarspråk. Det är mycket hjältemod och givetvis överdådiga kampscener och även om detta egentligen inte är en traditionell fantasy rulle, så får man nog se det som det, för om inte annat så är just stridsscenerna en smula fantasyartade. Jag tror inte att man ens i Kina kan få detta till verklighetstroget. Finns en uppsjö av trevliga filmer att se, men denna är en av mina absoluta favoriter.


Krigsfilmer
Som de flesta pojkar (åtminstone som gjort lumpen?) så har jag en konstig och kluven fascination till krigsskildringar. Samtidigt som jag aldrig skulle vilja uppleva ett krig i verkligheten och som de flesta andra människor på denna jorden så önskar jag fred. Men det finns något lockande i det militära som inte går att ducka för. Det har väl med spänningen och kanske framför allt enkelheten i en militär tillvaro som lockar. Ser man till mina filmval här så kan man dessutom se en viss förkärlek till Vietnam eran. Tror att även den förkärleken har en dubbel botten. Dels själva krigsdelen i sig, men även musiken från den eran som oftast förknippas med dessa filmer. Men även Hippierörelsen, protesterna på hemmafronten har en stor lockelse. Det var spännande tider över huvud taget, och på något sätt första kriget som tog död på myten om det heroiska och patriotiska i krig för den stora allmänheten.

Plutonen
Oliver Stones film plutonen kom ut på de svenska biodukarna under tiden som jag själv gjorde min värnplikt. Denna genomlevdes vid artilleriet i Lindköping och i filmen finns förutom allt annat som gör en krigsfilm bättre än bra, en scen där huvudrollsinnehavarna blir beskjutna av eget artilleri (Friendly Fire, whats so friendly about that? (kan även ses som en gammal Amerikansk tradition)). Eftersom jag genom min kännedom av artilleri, vet hur förödande ett granatregn är (ja, vi fick prova på det under ordnade former, dvs. sitta på en kulle en dryg kilometer bort när fyra granater sprängdes), så var det en scen som grep mig väldigt mycket. Utöver detta är filmen bra filmad och har ett brett och bra skådespelarregister med flera favoritskådisar.

Full Metal Jacket
Stanley Kubrick har ett berättarspråk som går utanför det vanliga, så även här. Att man dessutom visar kaoset i strid i bebyggelse på ett tydligt sätt är lite ovanligt i just Vietnamfilmer, där man annar riktar in sig på djungelkriget. Ett extra plus för den långa inledningen under utbildningen i Boot-camp. Dessutom har jag en gång i tiden jobbat ihop med en kille som utseendemässigt var skrämmande lik karaktären Gomer Pyle som han framträdde i sin slutscen på toaletten....


Apocalypse Now
Det här är väl just Vietnamfilmernas film, om inte krigsfilmernas film. Fullkomligt lysande. Otrolig stämning rakt igen, som verkligen belyser krigets galenskap, och jag älskar tempoändringarna i filmen. Även Coppola har en väldigt bra och intressant berättarteknik.  






Musikfilmer
Vad vore väl detta inlägg utan att ha med en liten del musikfilmer? Förväxla nu inte detta med otyget musikalfilmer, för det är något annat.


 The Doors
Ännu en rulle av Oliver Stone, som behandlar samma tidsålder men ur en annan synvinkel och med ett annat ämne, nämligen rockgudarna i The Doors. Även om jag redan innan lyssnat lite på The Doors, så var denna filmen ett startskott för en total musikalisk kärlekshistoria som hållit i sig sedan dess. Kan inte komma på att Val Kilmer gjort någon bättre rolltolkning heller, varken tidigare eller senare.


Pink Floyd The Wall
Somliga tycker att det enbart är en konstig film, andra, som jag, tycker att det är en konstnärlig film. Otrolig musik, otrolig film och Bob Geldofs gestaltning av Pink är bara mästerlig.



Almost Famous
Cameron Crowe  har ju presterat en och annan riktigt bra film, men hans halvbiografiska film om en tid då rockvärlden var öppnare och mer tillgänglig än vad den kom att bli senare , en film om rockvärlden när den exploderade och tog riktig fart, är min favorit. Jag förutsätter att alla läsare dessutom sett hans film Pearl Jam 20.


Tecknad film
Givetvis finns det mycket bra tecknad film. Särskilt på senare år så har även de västerländska filmmakarna insett att stor del av publiken för tecknat är vuxen (den insikten har funnits sedan tidigare hos Japanska filmmakare), vilket gjort att filmerna ändrat karaktär till viss del och numer åtminstone innehåller en del skämt som allt som oftast flyger över huvudet på småttingar, samtidigt som de vuxna fnissar gott.

Heavy Metal
Den första tecknade film jag sett som riktar sig uteslutande till en vuxen publik. Jag skall inte låtsas att filmen i sig är fantastisk, jag har nog med en smula nostalgi i det hela också, men med det och soundtracket (ex. Blue Öster Cult och Black Sabbath) i filmen, så är den mer än tillräckligt bra.






Akira

Japanerna har en tradition att göra bra tecknat (och en hel del skit med förstås), den första Anime jag såg var just mästerverket Akira, som jag såg genom en gammal kollega som var Manga och Anime galen (han bor numer i Japan) och sedan dess fortsatt att titta på Anime en del även om jag inte är fanatisk slukare. Dock var jag en stund med i Mangakai när det startade i början av nittiotalet.

Min Granne Totoro
Hayao Miyazaki är i mina ögon mästaren av Anime. Han har gjort ett flertal riktiga mästerverk, men den första filmen jag såg av honom var Totoro, så den är lite speciell. Jag säg den av en slump på en svensk filmkanal i mitten av nittiotalet. Jag tror bara den sändes en gång. Därefter tog det lång tid innan den dök upp i Sverige igen. Brukar alltid bli lite bökigt med rättigheter när det kommer till Japansk film. Dock kan jag inte annat att rekommendera den, även om den mest riktar sig till barn. Men den är å andra sidan världens bästa barnfilm.


Fritz The Cat
Detta är å andra sidan kanske just raka motsatsen till barnfilm och helt befriad från allt vad politisk korrekthet heter. Men charm har den.




Sedan finns det lite blandade filmer som jag inte direkt har någon klockren kategori till, men som ändå bör nämnas som, för mig, stora filmer.

Quentin Tarantino
Detta är ju egentligen inte en film, utan det är mest att han är en sådan regissör vars filmer jag för det mesta tycker väldigt mycket om och då framför allt för sina dialoger. Han måste väl vara den i filmvärlden som skapat filmer som genererat mest klassiska citat genom tiderna. För att inte tala om att han oftast ser till att det är minst lika bra musik i filmerna. T.ex. som i mitt val här med Reservoir Dogs, där han för alltid kommer att förknippa låten "Stuck In The Middle" med Steelers Wheel med galningar och fisk, men det är ju inte enbart hans fel, Killinggänget är ansvariga för fiskbiten.


Natural Born Killers
Tredje Oliver Stone filmen i denna listan, hoppsan. Dessutom med kopplingar till Tarantino som skrivit den skruvade storyn och därmed gett den hans karaktäristiska dialoger, givetvis spetsat med lite snyggt fotograferat och omotiverat ultravåld.

 



Easy Rider
Dennis Hopper var inte bara en bra skådis, han regisserade även filmer, såsom denna gamla Mc-roadmovie från slutet av 60-talet, med både Peter Fonda och Jack Nicholson, förutom sig själv. En replika av Fondas ikoniska motorcykel "Captain America" finns att se i Edsberg på MC-collection museet.


 
Smoke
En lika stjärnspäckad film som den är långsam i sitt tilltal. Handlar om en tobaksbutik i New York och dess kunders historier. Den sammanhållande huvudrollen som butikens expedit, spelas av den underbara Harvey Keitel.

Lost in Translation
Ännu en Coppola, men denna gången dottern Sofia. Lågmäld och långsam film, som balanserar mellan ångest och feelgood. Storslagna rollprestationer av Bill Murray och Scarlett Johanson





Det Stora Blå
En annan mångsidig regissör som jag tycker mycket om är Luc Besson, och då framför allt de filmer han gjorde innan 2000. Just denna film då lite extra eftersom jag har ett förflutet som undervattensrugbyspelare och därmed knyter an lite extra till fridykarscenerna. Har inte sett filmen en gång utan att omedvetet börja hålla andan när dom dyker.

I Skyttens Tecken
Detta är en film som hamnat här av rent nostalgiska skäl, för att säga att den är bra, det går inte. Många som hör namnet Ricky Bruch, som har en "bärande" roll i denna rulle, tänker på idrottsmannen eller möjligen som rövare i Ronja filmen. Jag tänker på två helt andra saker.
Det första är givetvis förknippat med idrottandet, det går aldrig att komma ifrån. En gång, kommer inte ihåg hur gammal jag var, så var Ricky på besök i hemstaden för att visa upp sig i sin nya roll som bodybuilder. Vilket resulterade i att jag och en kompis fick sitta uppflugna på var sin, av hans svällande armar, när han spände upp sig för lokaltidningens kamera (tyvärr har jag inte kvar bilden). Det andra är i hans medverkan i just nämnda gladporrisen I skyttens Tecken, och då enbart för att det var den första film som jag i mina allra tidigaste tonår såg när vi lärde oss att planka in på stadens biograf. Omvälvande upplevelse på flera sätt. :-)

Det är bara att inse att detta är minst lika svårt som att börja lista sina favoritskivor. Vissa är lätta, andra dyker upp när man börjar skrapa på ytan. Det är bara att inse att det finns för mycket bra för att vara rättvis. Det finns en uppsjö filmer till som betytt massor för mig, och sannolikt lika många som man glömt. Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan man sprang på Matiné filmer på Saga-biografen i Oskarshamn. Se därför detta som ett axplock, antagligen gjort mer för min egen skull, än för er läsare.


(Uppdaterad: För att IMDB bilderna inte ville funka...)

Day oF Devil

Jag hörde denna låten, "What I Used To Believe"på Bandcamp för ett tag sedan, och trots den usla kvaliteten på produktionen så har låten något så rått och genomträngande i sig, som inte riktigt kunnat lämna mig ifred sedan dess.
Inspelningen är gjord på vad jag tror är ett hotellrum, på en fyrkanals mixer. Det är rätt krappig trummaskin och keyboard som enda komp, men gitarren tillsammans med sången ger ett väldigt starkt intryck. Tillsammans med den skruttiga produktionen ger det något spöklikt, från andra sidankänsla, och lite desperat intryck som tränger igenom på ett underligt sätt.
Ibland blir Lo-Fi så rätt i dagens välproddade mediabrus, och jag vet inte om låten skulle kunna tjäna på en bättre produktion eller om det skulle förstöra låten. Möjligen om det vore David Lynch som producerade det hela.

Att bandet, Day oF Devil, dessutom är ett mysterium i sig för mig, gör inte saken bättre. Det som skrivs på bandets/artistens sida är vid första påseendet en massa gibberish och drogrelationer. Så låt oss börja med att kika på den fakta som går att få ut av sidan, samtidigt som ni lyssnar på låten.

Den är släppt på Bandcamp den 16:e Mars 2013, men enligt texten på sidan, så är den inspelad kring den 16:e Mars 2010 i/på Lafayette, kan vara syftning till en stad, eller möjligen ett hotell. Den är inspelad av två personer, varav den ena manlig. Det finns i texten syftningar till att den manliga gitarristen kort efter lämnat detta liv.
Det enda "riktiga" namn sidan ger är  ett tack till Gloria Excelsis, en Engelsk modell som som poserat för de bilder som finns som omslag till låten, det finns även ett tack till "The Elf" som skall stå för produktionen. Dock finns det en blänkare om att The Elf och Gloria är en och samma person.

Med andra ord får vi titta närmare på denna Gloria. Förutom lite modellsidor här och där så har hon en kanal på vimeo med lite lättklädda videor. Lite grävande ger oss dessutom en intervju på en pokersite, som ger oss lite musikreferenser. Gloria gillar tydligen bland annat The Doors och Led Zeppelin. Just The Doors är omnämnda vidare i texten tillsammans med Nirvana och Bob Marley. Det skulle kunna vara så att det är just Gloria som sjunger på låten, men det är inte bekräftat. Jag har försökt att få kontakt och ytterligare information om omständigheterna runt inspelningen, men har hittills gått bet. Ett spännande litet enigma helt enkelt. Om någon vet mer, upplys gärna.

Stolt Far!

Jaha, då var det dags att vara stolt och rörd igen. Dottern framför en The Doors klassiker till sin far, fast han inte var där, den knölen. Kompad på gura av Dimitri Keiski, vinnaren av True Talent.

Recension - King Buffalo Demo

Det här blir både en recension och en liten historieskrivning kring det nydanade bandet King Buffalo. Bandet är sprillans nytt, och då menar jag verkligen nytt. Men det är sprunget ur ett, för mig nyupptäckta band, Velvet Elvis, så vi börjar väl i den änden.

Efter att jag skrivit min något sena recension på skivan In Deep Time (ungefär ett år sen (men det var då jag upptäckte gruppen)) så gav Velvet Elvis nyligen (1:a November) ut uppföljaren, Heavy Heads, en platta som jag såg fram emot att få sätta tänderna i. Dock visar det sig dessutom vara gruppens sista skiva. Jag väljer därmed bara att uppmana er att gå in och lyssna på den på Bandcamp, då den är bra, och lägger i stället min tid på att lyssna på King Buffalo demon istället, som släpptes den 14:e November.

Men det var snabbt marscherat säger då vän av ordning. Från ett till synes hungrigt band i full fart, till en sista platta och skapandet av ett helt nytt band? Ja, säger jag, men det finns förklaringar bakom, och det är sådant som Rock n' Roll myter byggs av.

För att vara en aning diplomatisk, så kan vi säga så här, Thor Harris (från bla. Swans) har skrivit ett litet manifest för turnerande band "How to Tour in a Band or Whatever". Riktar vi in oss på regel nummer 4 så kan vi ana var orsakerna finns.

4-Don’t fuck anyone in the band. There are tons of people to fuck who are not in this band. Dumbass.

En regel som verkar rätt klok, särskilt om man redan har ett långvarigt förhållande (6 år) med en annan bandmedlem. Sedan får ni själva, kära läsare se vilka som inte är med i det nya bandet och dra era egna slutsatser.
Därmed kan vi konstatera att Velvet Elvis has left the building och King Buffalo äntrar scenen i stället.
Scott och Randall ber ett par bekanta, Sean McVay och Dan Reynolds från Abandoned Buildings Club,  ett annat Rochester band att hjälpa till och genomföra en avskedsturné (under namnet Velvet Elvis  tillsammans med All Them Witches) och färdigställa Velvets sista platta. Ett samarbete som klickat så bra att man beslutat sig för att starta ett nytt band, King Buffalo. Så snart turnén är överkommer man att satsa stenhårt på nya bandet.

Nu över till demon.
3 låtar, skrivna i den turbulenta tiden efter VE nedmontering och inspelade under 2 dagar i replokalen. Ett faktum som man normalt skulle tro vore ett ganska råslipat material, men jag måste säga att jag tycker att det är förvånansvärt bra material, både sett ur inspelnings/produktions vinkeln, men även att låtarna i sig håller så hög kvalitet.  Bättre än en hel del kommersiellt inspelade skivor jag hört.

Man fortsätter i liknande spår av tung psykedelisk bluesrock som tidigare, men på det lilla som demon ger, så tycker jag att man utvecklas vidare. Jag gillade verkligen den förra inkarnationen, särskilt växelsången mellan kvinnlig och manlig sång, men jag känner att det inte kommer att bli några problem med att åka vidare på den musikaliska resan med King Buffalo i stället, för sången är här mer koncis och träffsäker. Musiken är väldigt vackert, tillbakalutad och meditativt hypnotiskt samtidigt som den gungar loss rejält. Det finns även ett drag av progressiv folkton och även aningen tribal gömt i detaljerna som jag gillar och man blandar skönt mellan fuzzade riff och sprött klingande rena gitarrer. Jag får associationer till en råtung och något flummig Niel Young stundtals och ibland en aning The Doors, men i en modernare tappning. Klart rockigare, kanske inte riktigt lika psykedeliskt som The New Alchemy, men det finns även här liknelser. Jävligt bra helt enkelt.

Så, kära vänner, passa på att tanka ner demon, kostar gratis på Bandcamp. Det finns dessutom ett par ex. kvar av den snygga vinylen In Deep Time. Slår King Buffalo igenom som dom förtjänar, kommer den att bli ett samlarobjekt.
Dessutom är dom fortfarande osignerade, så alla ni med skivbolag i bakfickan, passa på. Och tills någon bokare får tummen ur och tar hit bandet så man kan se dem live får man väl åka till Bison Hill på vägen mot Forsmark så länge, för att kika på levande Bison Buffel. :-)

Jag ger denna demo 4 ess av 5 möjliga, helt enkelt för att jag tycker att det är förvånandsvärt bra och ger ett stort hopp om framtida fullängdsalster. Man skulle kunna vara vitsig och säga att -The King is dead, long live the King! men jag väljer i stället att säga:
Welcome to the world, King Buffalo! May Kokopelli (or maybee Kaakwha as you hail from Seneca country) grant you a long and prolific career.
 

Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår: In Dim Light
Skivbolag: Unsigned ??
Release: 14:e November 2013



Bandet består av följande lirare:
Randall Coon - Guitar & Vocals
Scott Donaldson - Drums & Percussion
Sean McVay - Guitar & Vocals
Dan Reynolds - Bass & Vocals

Tracklist:
1. Pocket Full Of Knife
2. In Dim Light
3. Providence Eye

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida
Bandcamp

Support The Bands You Like!!