Dagens Musiktips : Gold - He Is Not

Eftersom spökfebern inte riktigt vill lägga sig, trots att det nu är veckor sedan Globenspelningen, kör jag idag "He Is Not" från Golds kommande album Why Aren't You Laughing? som landar på skivdiskarna i början på April. Och det är väl inte helt långsökt att dra paralleller från denna video till Ghost, både vad gäller titel, sound och innehåll. 




Mer info:
http://www.thebandgold.com/ 
Facebook

In Swenglish:
Since the ghost fever doesn't really want to budge, even though it's now weeks since the Globe gig, I play for you  today "He Is Not" from Gold's upcoming album Why Aren't You Laughing? landing on the record sales discs in early April. And maybe it is not that far-fetched to draw parallels from this video to Ghost, both in terms of title, sound and content.

Dagens Musiktips : Grand Magus - Wolf God

Nynnar fortfarande på Ghost låtar efter lördagens spelning på Globen. Mycket bra och minnesvärd spelning, men nu behövs det rensas skallen för lite nya influenser. Därför är det ju passande att powertrion Grand Magus just meddelat att man släpper nytt album i April med titeln Wolf God.

Så för att få denna Måndag på banan kör vi titelspåret från skivan. Tungt, mäktigt, Grand Magus.



Mer Info:
Facebook

Polar'n Per - Det spökar på Globen

2019-02-23 Ghost, Globen Stockholm. Ghost och jag har en inte helt okomplicerad relation. Lika mycket som jag uppskattat både Papa I, II, III, Nihili (som faktiskt lirar sax denna kväll), till och med Cardinal Copios alla olika kostymer och hela kittet som lånar friskt från Merciful fate, Alice Cooper eller varför inte Kiss, lika mycket har jag svårt att förlika mig med att man inte lyckets förlika eller kommit vidare från den rättstvist som följer de gamla Ghoulsen. 

Men nog om det, det vibrerar i luften när Ghost kliver på för att leverera "A Pale Tour Named Death "... det finns nån variant av stolthet att se ett svenskt band få denna arena som sin show för kvällen, för den tillhör Ghost. På grund av olycka i Stockholms trafikssystem satt vi fast alldeles för länge vid Gamla Stan och missade stora delar av anrika Candlemass framförande, men det är inte heller om dem detta inlägg eller kvällen ska handla.

Det som gör Ghost så bra är en snygg produktion, klinisk instrumentering, men också att de alla lyriskt små detaljer som sätter en schysst storyline i Ghosts ockulta tema. Inte helt sällan tippar Forge över i en bizarr slående Onkel Kånkel-humor som gör de teatraliska figurerna ännu mer ...ehe... stilsäkra. När bandet adopterar andras verk, följer låten tydligt den pågående storyline Tobis Forge så enträget sätter ut, vilket gör att t ex den fantastiska "If You Have Ghosts" (Roky Erickson cover) passar lika fint som skinnhandskarna sitter på Cardinal Copio.

Vi får en påkostad show där scenbygget drar tankarna till Iron Maidens produktioner. Där en av skillnaderna är Ghosts betydligt mer omfattande användning av pyro och konfetti. Jag gillar det jag ser. Jag förstår indelningen i ett första och ett andra set och tycker inte alls som fler recensenter att showen blir lång och därmed, ja, som jag uppfattar att dom menar sämre, tvärt om bygger bandet hela föreställningen bra. 

Det nya materialet från senaste vaxet "Prequille" (2018) har en given tyngdpunkt i första halvan där låtar som "Rats" och "Pro Memoria" sticker ut och definitivt kommer överleva många år framöver, men framförallt vill jag framhäva den akustiska versionen av "Jigolo Har Megiddo", det är så jäkla snyggt serverat, alltihop!

Andra halvan av gigget är en hitparad där "Mummy Dust" och "Year Zero" förtjänar lite extra plus! Över lag levereras en grymt bra spelning som förtjänar fyra P (av fem möjliga)... Även bandet med alla namnlösa förtjänar beröm, det är riktigt duktiga musiker och ska inte blandas ihop med det komplicerade förhållande som jag tycker jag har till bandet. Avslutande "Monstrance Clock" sätter punkt för en kanonkväll... Det är ett välförtjänt betyg som delas ut, PPPP, alltså!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Ghost:

1. Snabbt och hårt är inte alltid det enda och bästa receptet!

2. Det känns som en avancerad produktutveckling att följa Ghost, jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det är fascinerande, Tobias Forge har någon variant av genialitet som hjärna bakom detta!

3. Ghost är en synergi som är bättre som helhet än alla ingående beståndsdelar... 1+1 blir 666, typ...

Setlist:
1. Ashes
2. Rats
3. Absolution
4. Ritual
5. Con Clavi Con Dio
6. Per Aspera ad Inferi
7. Devil Church
8. Cirice
9. Miasma (Med en stylad Papa Nihil på sax)
10. Jigolo Har Megiddo
11. Pro Memoria
12. Witch Image
13. Life Eternal
Encore break
14. Spirit
15. From the Pinnacle to the Pit
16. Majesty
17. Satan Prayer
18. Faith
19. Year Zero
20. He Is (Intro Spöksonat)
21. Mummy Dust
22. If You Have Ghosts (Roky Erickson cover)
23. Dance Macabre
24. Square Hammer
Encore break
25. Monstrance Clock

Recension : Church Of The Cosmic Skull - Science Fiction

Dom astrala resenärerna i Church Of The Cosmic Skull är tillbaka med sin andra platta, Science Fiction.

Detta är en platta utöver det vanlig och i ärlighetens namn, jag vet inte riktigt i vilken ände jag skall börja. Så, vi försöker väl bena ut beståndsdelarna lite i taget.

Här finns lite av det mesta. Du får en osalig mix av Beatles, melodier, Ghost, Soul, Thin Lizzy, värme och smekande mjukhet med ett underliggande svängigt ös, Mott The Hoople,  Gospel, ELO, Pop, Zappa, orglar, Abba möter Black Sabbath, fläskiga gitarrer, vackra solon, Blues, harmonier och överdoser av sakrala stämmkörer som lägger en ljudvägg som skulle få självaste Phil Spector att bli grön av avund.
Och massor, jag menar verkligen massor, mer. Pheeew!


Är detta bra eller bara för mycket? Vi får se.

Låt oss börjar med musiken. Här finns ett formidabelt överflöd av detaljer och instrument. Men det är för den delen inga problem, det är snyggt komponerat och väldigt starka låtar med otroliga melodier. Det som sätter sig först för mig är de snygga orglarna och gitarrspelet. Ibland smeker dom så man vill gråta.
Sången och körerna är också på gränsen till överjordiskt fantastiska stundtals. Kyrkan lyckas väva ihop en musikalisk smältdegel som är näst intill perfekt, då det blir en blandning av enkelhet och ordnat kaos på samma gång.

De första låtarna på skivan är rent magiska, men så händer något. Eller, det är nog mer vad som inte händer.
Det saknas text till en av låtarna, "The Cards That You're Playing". Eller rättare sagt, den blir minimalistisk. Min första tanke är "coolt, en låt med bara refräng, inga verser". Men när det efter en stund visar sig bara vara ett ständigt upprepande av en och samma mening, ja då slutar det strax att vara coolt. Trots att man framför textraden med många nyanser, så känner jag att tappar fokuset. Det blir för mig störande, då musiken är så jäkla bra. Eller är det jag som missar något konstnärligt i det hela. Men det är det enda som jag hänger upp mig på, för sedan återhämtar sig skivan igen och fortsätter sin psykedeliska rymdresa.

Jag gillar även bandets marknadsföring så här inför släppet. Den senaste tiden har man som medlem i "kyrkan" fått dagliga länkar till de nya låtarna, med förklaringar och lite annat smått och gott. Innovativt.

Med bara en mindre bra låt och ett annars otroligt välkomponerat och intressant album, ja då kan jag inte sätta annat ge 4 ess av 5 möjliga. Jag vet inte om detta faller alla i smaken, men alla bör försöka sig på ett par varv med Church Of The Cosmic Skull. Vem vet, du kanske fastnar i kulten av Space Hippies, precis som jag. I skrivande stund vet jag inte det exakta datumet som plattan släpps, men preorder börjar den 1:a Maj.

Album Rating: 4/5
Favourite Tracks: Revolution Comes With An Act of Love  och Cold Sweat
Label: Kozmik-Artifactz
Release:  May, 2018
For More Info Visit:
churchofthecosmicskull.com
facebook.com/churchofthecosmicskull
churchofthecosmicskull.bandcamp.com

Here is a Cosmic Skull from me.

And the confusing traslation:

--------------------------------------------

The astral travelers in Church Of The Cosmic Skull are back with their second album, Science Fiction.
This is a record beyond the usual and in honesty's name, I do not really know in what end to start.
So, lets try to extract the ingredients a small bit at a time.

There is a little bit of everything here. You get an odd mix of Beatles, Melodies, Ghost, Soul, Thin Lizzy, Warmth and Beatiful Softness with an underlying swinging "Full Speed ahead" feeling, Mott The Hoople, Gospel, ELO, Pop, Zappa, Organs, Abba meets Black Sabbath, Fat Guitars, Beautiful solos, blues, harmonies and overdoses of sacred harmonical choirs who creates a wall of sounds that would make Phil Spector himself green of envy.

And lots, I really mean lots, more. Pheeew!
Is this good or just too much? We'll see.

Let's start with the music. Here's a formidable abundance of details and instruments. But that's no problem, it's so nicely composed with very strong songs and incredible melodies. What hits me first are the beautiful organs and guitars. Sometimes so caressing, you feel like crying.

The singing and the choir parts are also on the verge of celestial at times. The church manages to weave together a musical melting pot that is almost perfect, as it becomes a mixture of simplicity and ordered chaos. All at the same time.


The first songs on the record are purely magic, but something happens. Or, that's probably more, what does not happen. There is no text for one of the songs, "The Cards That You're Playing". Or, rather, it becomes minimalist. My first thought is "cool, a song with just refrain, no verses". But after a while, it just turns out to be a constant repetition of the same sentence, yes, it stops beeing cool after a while. Even though you are they performs the text line with many nuances, I start losing my focus. It's a little disturbing to me, when the music is so damn good. Or it's just that I'm missing something artistic on the whole. But that's the only thing I have a hang up on, because then the record recovers and continues its magical psychedelic space trip.

I also like the band's marketing before the release. Recently, as a member of the "Church", daily links is mailed with access to the new songs, with explanations and some other little things. Innovative.

With only one less good song, on an otherwise amazingly well-composed and interesting album,I can't give anything else than 4 aces out of 5. I do not know if this record suits all in taste, but everyone should try giving it a couple of spins with The Church Of The Cosmic Skull. Who knows, you might get stuck in the cult of Space Hippies, just like me.
At the time of writing, I do not know the exact date the record is released, but pre-order begins on May 1st.

 

Dagens Musiktips : Haunt

Är du som jag, förväntansfull inför Ghost kommande studioplatta? För att göra den väntan lite mindre tärande tänkte jag som ett balsam för själen, presentera ett helt annat band.  

Haunt

Musikaliskt är det omöjligt att undvika att jämföra dem med Ghost.
Detta skulle lika väl vara den kommande plattan, eller ännu projekt signat någon av de tidigare gastarna. :-)
Musikens uppbyggnad, stämsången, leadsångarens röst. Loggornas likhet...
Det finns massor med beröringspunkter.





Men när allt kommer till kritan så är det en förbaskat bra platta som har möjligheten att stå på egna ben. Så trots alla likheter och hemlighetsmakeri (eller kanske just på grund av?), så skall jag låta konspirationsteoretikern inom mig somna om och njuta av hela kittet. För det behöv inte mycket mer för att trigga mitt intresse för ett band.
Lite mystik och bra musik kommer man långt med hos mig. Så jag lutar mig tillbaka och lyssnar på ännu en gång på plattan och låter bandets egna presentation få råda i all sin hemlighet. Och det blir även mitt råd till er andra. Lyssna och njut.

We are a trio hailing from Central Illinois, USA consisting of a lead vocalist on guitar (who also provided keyboards on the album), a bassist who provides additional background vocals, and a drummer who provides lead vocal harmonies. We hope to be thought of as a single entity (perhaps an "unholy trinity"), at least for the time being as opposed to individuals. We are operating independently, without a label, and recorded/produced our first album ourselves. Due to that, many of the songs on the album have been written for a few years, and it took a long time to be able to record and release them publicly.

Our influences range vastly across the musical spectrum, but we come from a predominantly horror punk and heavy metal background. Growing up in churches also exposed us firsthand to not only religious zeal, but choir and hymn-song, all of which are explored and incorporated into our music.

On this album specifically, we were very inspired by psychedelic and progressive pop/rock music of the late-60s and early-70s (The Beatles, Beach Boys, King Crimson, Pink Floyd, the Kinks) which we grew up with. This album explores a lot of psychological horror, and sort of the fear (or reverence) of things that may exist only in our minds.

Our future plans are to continue to build our audience, start playing live shows, and to write new material. We are hoping to begin playing live in March locally.

Dagens Musiktips : Old Man Wizards nya singel

2013 skrev jag om Old Man Wizards debutplatta Unfavorable. Jag blev snabbt förälskad i deras musik och den har snurrat av och till sedan dess. Nu äntligen kommer det ett nytt levnadstecken från bandet med en singel "Innocent Hands / The Blind Prince". Får hoppas att det är upptakten till en ny platta. Samma referenser som tidigare, dvs. Ghost, Blue Öyster Cult  och lite Mercyful Fate. Otroligt bra.



YouTube
Twitter
Facebook

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 17!

When the moon hits the sky, like a big pizza pie.....
Ny lista, som ni har längtat.
Denna gång koncentrerar vi oss på Italien, närmare bestämt fyra band, som visar att Italien levererar mer än bara god mat, dryck och hesa familjefarbröder som lever på mammas pasta, tjänster och gentjänster.
Fyra band som jag verkligen tycker att ingen får missa. Avanti! Nu kör vi....

Turbobobcat
Skumt namn kan tyckas, men det är verkligen inget fel på denna råtunga Stonerrock som slingrar sig ur högtalarna när man sätter på denna 3 spår långa EP


Facebook
Instagram

Doctor Cyclops
70-tals Doom feeling i kubik, av den okultare typen. Inte helt konstigt att man avslutar skivan med en cover av "Witchfinder General", för det är i dom landskapen man hittar bandet influensmässigt.  


doctorcyclops.com
Facebook 

Humulus
Redan när man ser på denna powertrios omslag, med en noshörning i full galopp, och själva albumtiteln Reverently Heading Into Nowhere kan man ana att det handlar om Stoner. Och vi pratar om riktig kvalitetsstoner. Det är tungt och gungigt med massor av fuzzad gitarr, dessutom väldigt kraftig men ändå behaglig sång. Hur bra som helst. 



Facebook 

Arcana 13
Doomiga riff till en ganska lättsam och ibland poppig karaktär, med en liten teatralisk touch. Lite som ett Italienskt Ghost kanske? Snyggt!  



Facebook

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 14!

Förra listan var EP:s. Vi fortsätter med kortis-spår och denna gången håller vi oss till svenska band..

Nekromant
Nekromant är gamla bekanta här på bloggen. Fast då hette dom Serpent och jag hade en blänkare om deras skiva Nekromant. Sedan dess har döpt om sig till just den skivtiteln. Självklart! Men även om man gjort ett namnbyte så har man inte tummat på den musikaliska kvaliteten. Denna enda lilla låten är ruggigt bra, så håll till godo. 


Facebook

Pulgasari
En coverlåt, ursprungligen med Nancy Sinatra, som de flesta känner igen, om inte annat alla som gillar Tarrantino filmer. Så denna hade kunnat passa in lika bra i min gamla serie om att det inte går att förneka en bra låt. Skön version, men lyssna även på deras egna material. Riktigt bra.

Facebook


Minotaur
Ett Stockholmsband som jag aldrig hört ett knyst om tidigare, och inte vet så mycket om överhuvudtaget. 2016 släppte man i alla fall 4 stycken enkelspår på Bandcamp. Låtarna kanske känns som dom kunde ha proddats lite mer, men det ger en ganska skön Ghost vibb som jag gillar. Att man dessutom använder Frazetta bilder som illustrationer till låtarna, ja det blir plus i min bok.



Förr
Ännu en cover, denna gång på Fred Åkerströms "Jag ger dig min Morgon". Egentligen har Förr släppt mer musik sedan dess, som i sig är värd att hyllas, men jag valde ändå att ta den här för jag gillar låten och den är inte med på plattan. Men, när ni hört färdigt på denna, klicka över till dom nyare låtarna för lite skön 70-tals progg feeling.


Facebook

Fungus Hill
Ett Umeå band som jag inte heller vet mycket mer om än att dom spelar en magiskt skön Norrlands psykedelisk doom Normalt på engelska, men i detta fall med sagokänsla på svenska. Något att bita i.

Facebook

Recension : Lykantropi

Till att börja med ber jag om ursäkt för att denna lilla recension kommer så sent, men det har varit en galen månad.

I April hörde jag Lykantropi för första gången och blev lite smått golvad.
Karlstadsbandet spelar en fantastisk och smått magisk 70-tals osande retrorock mixat med 60-tals pop-snickrande. Inte helt olikt Ghost i vissa stunder. Det andas ibland av Blue Öyster Cult, men även Fleetwood Mac och Jethtro Tull är band som dyker upp  i mina tankar när jag lyssnar. Beror nog på det bluesiga grundgunget, den lugna växel/stäm-sången mellan manlig och kvinnlig och en viss dos av tvärflöjt som gör det.



Som de återkommande läsarna vet är det här ett framgångsrecept för att hamna högt i min värld. Att det sedan smyger sig in lite folkmusiktoner och ger en melankolisk skön känsla av naturmysticism, ja det är bara extra lök på laxen så att säga. Det är långt ifrån partymusik. Detta är en musikvärld mer för att luta sig tillbaka och kontemplativt flyta iväg över gröna ängar och skogsstigar där solen lyser genom löven, men som ändå har en lite mystik i skuggorna.

Jag gillar den tillbakalutade stilen, med lugna  gitarrer och komp, där varje ton har en given plats, och Mys lite smeksamt svala beslöjade sång som får mig att tänka på Stevie Nicks.

Jag gillar det här stenhårt. Det är en urstark debut, av ett band som jag verkligen hoppas på att få höra mer av i framtiden. Det är inget direkt nytt, men det är bekanta delar som monteras ihop på ett eget sätt och ger en egen touch på det hela. Detta blir 4 starka Ess för Lykantropis debut från mig.

Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Black Old Stone och Mary Jane
Skivbolag: Lightning Records
Release: 5:e Maj 2017
For More Info Visit:

Homepage
Facebook

Band Members:

Martin Östlund
Pär Nordwall
Tomas Eriksson
My Shaolin
Ola Rui Nygard

Tracklist:
1. Black Old Stone
2. Mary Jane
3. Light Night
4. Julie (old death whisper)
5. Alexandra
6. Blue Eyes
7. Raven
8. Dödens Dans

Från Rock till kompost : Våren är här!

Vilken helg!
Det har inte bara varit Ghost på hovet, utan även solen har formligen vräkt ner över koloniutopia (södersätra koloniförening). Det i kombination med att vi hade turen att snubbla över en bortskänkes annons gjorde att vi numer även har ett litet soldäck på kolonilotten. Eller soldäck, en liten altan för fikabordet är väl den korrekta benämningen.








Som om inte det var nog, så hade vi turen att den lokala bonden valde helgen för sitt kosläpp. Alltid roligt när grannarna är på plats.


 Virkeshögen som vi fick oss till skänks räcker dessutom till en hel radda med nya projekt. Så det blir till att snickra ihop lite nya odlingsbäddar.


 Hemma så är halva lägenheten full av sticklingar och förgrodd potatis. Men det har även börjat spira lite extra i den lilla köksträdgården. Första chilin (Chocolat Scotch Bonnet) har tagit form och massor av knoppar på gång.
Hoppas på en riklig skörd.

Det var allt från kolonin denna gång. Rock On.

Recension : Ghost - Hovet 20170428

Kvällen till ära har jag tagit med mig min son till det för kvällen "Mörkrets Tempel" hovet för att se Ghost. Har sett dom ett par gånger nu och man var lite spänd inför hur det skulle funka med den nya uppsättningen gastar. Men mer om det senare, först lite om förbanden.

Två förband, varav inga gjorde några större intryck på mig. Det första var jag tvungen att läsa mig till vilka det var, The Great Discord, och sedan Kvelertak. Kvelertak levererar stundtals musik jag gillar riktigt skarp, men sången sabbar allt för mig. Sorry. Så var det med det. Vidare till huvudakten.

Först det riktigt negativa. Hela spelningen slogs för mig med den placering vi hade, med ett uselt ljud. Sedan var perioden med sakral musik inför spelningen lite väl lång. Men det är nog egentligen det enda som jag tänkte klaga på. Ghost är ännu så länge aldrig tråkiga att se. Scenen och ljuset var vansinnigt snyggt. Det teatraliska och storslagna var där.


Låtmässigt inga större överraskningar, förutom den pampiga avslutningslåten "Bible" av Imperiet. Mycket snyggt.

Jämfört med tidigare spelningar så kan man konstatera att de nya Gastarna får mer tid i rampljuset och är aningen mer animerade än tidigare. Vilket på hela taget var positivt enligt mig. Möjligen hade jag regisserat det hela lite annorlunda. Under första delen, innan Papas kostymbyte hade det varit mer effektfullt om man haft de gamla vanliga rörelsemönstren. Det vill säga domedagsdystert stillastående. Men att efter att Papa bytt om till sin mer informella klädsel låtit bandet explodera. Ett gratistips från Spader Ess, Papa.

Nyhetsvärdet och chockeffekten runt bandet må vara över, men jag måste ända lyfta på hatten och tacka för en sataniskt trevlig kväll. Jag ser med tillförsikt fram mot nya plattan.

Ghost - The (hopefully) never ending story

Spökhistorier har alltid kittlat och fascinerat.
Så också nu när det börjar bubbla runt Ghost. Jag har fullkomligt älskat hela konceptet från start och även om vissa delar av ryktesfloran som just nu florerar runt bandet, med kickade medlemmar osv., är lite tråkiga.
Kan dock inte låta bli att undra vad som är vad i den stora masterplanen och så kan jag inte heller låta bli att småmysa lite, för det är lite lite drama i rockvärlden ibland.

Jag kan ju inte heller sticka under stol med att allt det här har fått upp mina ögon för en hel del andra bra band med knytningar till de inblandade, så som Magna Carta Cartel, Tid och Subvision. Att detta dessutom kommer i anslutning till att både Ghost och MCC skall släppa nya plattor, ja det lär antagligen inte ligga dem i fatet, åtminstone inte MCC som många med mig nu får upp ögonen för.

Den slutgiltiga kraftprövningen för Ghost blir för min del den kommande spelning på Hovet i April, där blir det lite upp till bevis om vad som händer med bandet. Tråkigt lär det inte bli antar jag och allt det här öppnar ju upp för nya dramatiska grepp. Det är kanske läge för att Papa får en backup av odöda nunnor i stället? :-)

För att rama in allt detta så kör jag Magna Carta Cartels återsläpp av låten "Sway" som tydligen fått sig en upp-putsning textmässigt som är svårt att inte dra växlar till den pågående fejden.


Lägger man därtill MCCs biografi från Facebook så anar man att det är en del fnurror på tråden bakom maskerna.

About MCC [Magna Carta Cartel] - a brief biography

MCC was formed in Linköping, Sweden, in 2006 by a group of five friends who thought they would make it big one day.

They wrote dreamlike songs fit for a soundtrack, yet a film unseen or still to be made. Through midnight sessions and dawns calling for sleep; through the hells of despair of it all turning to shit; through lack of lust and hope, the boys recorded their debut album ”Goodmorning Restrained”. It took them three years to finish it. The power of will, one would think. It was finally released, free for digital download only, in 2009 at Sounds Of Zilence. Like a musical message in a bottle once sent out to the seas of sound.

Around this time the band Ghost was founded, and some of the members of MCC went along and away on what would be the ride of their lives; Worldwide Success, Tours, Recordings, Parties, A King turning to Gollum, Princesses turning to Witches and Glory turning to Insanity. MCC had been put to sleep as the there was no time, energy or visions to be spared or shared for anything else but Ghost. Meanwhile, that musical message in the bottle, once sent out to the seas of sound in a last manoeuver to reach out to anyone, someone or everyone, seemed to reach the shores both here and there. People from all over started to listen to MCC [Magna Carta Cartel]. Interest was shown. Letters were written (never meaning to send). Songs and Demands were heard.

Then something happened.

And now,

Times have changed. Tick tock.

Time to wake up. Time to run.

MCC Lives.

Mer info hittar man kanske här vad det lider:
Ghost Facebook
Magna Carta Cartel Facebook

Dagens Musiktips : Damned Pilots - Just Another Day

Det är klart att man, som jag, gillar sin Science Fiction, och då är det ju inte svårt att ta till sig ett band som Damned Pilots, som med sin space-rock förgyller himlavalvet både med musik och humor. Bandet kommer ursprungligen från Trieste i Italien, men har galaxen som hemma ort. Dagens låt, "Just Another Day" är tagen från plattan Overgalaxy som kom i slutet på förra året och är en skön rockrökare. Utseendemässigt ser bandet ut som Zodiac Mindwarps yngre bröder, musikalisk spänner dom vitt och brett, Marilyn Manson möter Monster Magnet eller Ghost möter Black Sabbath och ännu mer. Skit samma, bra låtar och skön stil, det räcker långt i min bok.

Facebook

Dagens Musiktips : Ghost - Square Hammer

Grabbarna Ghouls i Ghost har lättat på skruden och släppt en ny låt, "Square Hammer". I skrivande stund är det oklart om den kommer att vara med på nästkommande platta, men det är en ruggigt bra och catchy låt. Däremot skall det vara en EP på väg med covers i väntan på ny skiva.

Den som väntar på något ont, väntar oftast för länge... Men skönt att det finns lite att njuta av under tiden man inväntar nästa släpp. En liten Sverigespelning under tiden hade suttit som en Mitra.

Recension - Old Blood

Old Blood gjuter nytt blod i en gammal genre. Det är Doom, med klara återblickar, men gjort på ett skönt sätt med stänk av nytänk.

Ända sedan jag för första gången hörde Los Angeles bandet Old Blood i slutet av förra året, så har förväntningarna varit skyhöga. De två låtar man då hade släppt resulterade att det soniska snålvattnet rann till ordentligt hos mig. Det här sköt sig rakt in i sväng benet så att säga.

Så, nu när debuten äntligen ramlat ner, så är det som lilla julafton för en doom/psyk/blues-tomte som mig. För det som levereras är inget annat än pur magi. Långsamt, suggestivt och förtrollande, smeker sig bandet fram. Traditionell doom i botten, inklädd i en gungande trollbindande jazzig psykadelisk blues med Feathers smekande röst som målar upp texternas innehåll. Spännande och variationsrikt nog att bli en skiva som kommer att hålla länge.

Musikaliskt är det ett riktigt snyggt bygge. Grunden är Trummorna lägger den tillbakalutade livsnerven. Nästa våning består av Doom  riffen som ligger som en tung matta tillsammans med den mullrande basen.  Övervåningen blir den svävande melodiösa och kraftfulla sången upplandat med snygga gitarrsoloslingor. Det är till mångt och mycket bra så redan där, men utöver det så har vi på vinden det som enligt mig ger en extra nerv till musiken, nämligen orgeln. Den ligger och ger stundtals en lite milt obehagligt krypande känsla. Gillar särskilt hur den sakta smyger sig in i ens medvetande i upptakten på låten "Flesh".

De två låtar som kom tidigare, "Glowplug" och "Flesh" är även med på plattan i en något ommixad form och jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken version jag tycker bäst om. Singel/demo versionerna har en lite mer opolerad rå touch än slutresultatet på skivan. Men den slutgiltiga versionen har i sin mer polerade form sin egen charm och passar in bra i det luftiga och psykedeliska ljudlandskapet väldigt bra. Så det är mer detaljer. Vilket gör mig glad att jag har båda versionerna.

Till det har vi bandets lite halvmystiska framtoning. Med anonyma namn som Diesel, Gunner,  Octopus, Stones och Feather. Där Feathers scenpersona som ibland dyker upp med dödkskallemålat ansikte skulle kunna vara Papa Emeritus snygga lillasyrra.
Här, alla bandbokare därute, får ni ett galet tips. Vilken skön show det kunde bli att boka Old Blood som förband till Ghost. Kanske med ett extranummer med duett mellan Feathers och Papa som lök på laxen. Smaka på den. Jag kommer. När man spelar live så har man även stöd av The Rigomortettes som ger en extra performancedimension med "Cutter and Hoops".

Skivan är med sina 6 låtar på 37,68 minuter alldeles för kort. Vilket är det enda förbehållet jag har överhuvudtaget. Nu är det ju inga problem med att starta om från början, för varje låt är en pärla i sig. Men, jag vill ha mer. Så mycket mer. Men trots detta så är det en skiva som jag tycker alla skall ha.

Betyget blir således urstarka fyrtal i ess och det är bara att inse att det blir trångt med kandidater till årsbästalistan. Det är dessutom ett vinylsläpp planerat lite längre fram så om inte annat så kan det vara perfekt till julklapps listan. Vilken debut för Old Blood!

Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Alla
Skivbolag: DHU Records
Release: 27:e Augusti 2016

Facebook
Bandcamp
 

Recension - Brimstone Coven : Black Magic

Gamla favoriterna Brimstone Coven är tillbaka med en ny platta, Black Magic.
Och Magi är precis vad det är, om man är funtad som jag. Hela paketet, från musiken till omslaget slår an strängar hos mig.

Lite snyggare produktion än tidigare, men i övrigt är det sig mycket likt. Det är en fortsättning på den inslagna retro-
stigen. Och med en rejäl dos trallighet mitt i tunggunget.

Det här är en blandning av den Amerikanska och Svenska tolkningen av klassisk 70-tals Doom. Lite Pentagram, lite Heavy Load, massor av Brimstone Coven!
Och det är väl här i dessa musikaliska landskap som man känner att man kan landa på något sätt. Och landar skönt, det gör man, det lovar jag.

Det är både bekant och lite exotiskt på samma gång. Hemtamt, men ändå lite spännande. Som att gå på en mörk stig, men med ficklampa. Man känner sig trygg, men det finns något som lockar och skrämmer i periferin.
Det är en aningen mörkare platta än tidigare, och även om jag sade att det finns en sing along känsla i en del låtar (trallighet), så även om det givetvis finns en del upptempolåtar, så innebär det på inget sätt att det käckt. Nä, det är helt på ett annat plan. Det är så att säga väldigt lågt från andra ockulta klassiker såsom Black Widows "Come To The Sabbath"  som i sig är en bra låt, men på helt andra meriter. Här är det mörker, lugn och tyngd som gäller, men inte så tungt och rått att det blir deprimerande. Snarare en tyngre variant av den Blue Öster Cult influerade musik som Ghost ger oss (återigen Amerika/skandinaviska referenser). Stundom andas det även en hel del av 70-tals Kiss, fast med snygg och bra produktion.
Bra där! Mycket Bra!

Att man sedan bjuder på riktigt snygga omslag, ja, det vet ni triggar en extra nerv hos mig, då jag gärna ser en helhet i både musiken och paketeringen.
Så, jag ger även den här skivan en rejält stark 4 av 5 Ess.

Sammanfattning:
Betyg 4+/5
Favoritspår: Black Magic och Slow Death
Skivbolag: Metal Blades Records
Release: 29:e Januari 2016





Facebook
Bandcamp

Spader Ess Spader Ess Tänker Högt om Grammys 2016

Tänk att döden faktiskt kan gjuta lite liv i en gala som amerikanska Grammys. Årets gala blev inte bara hip-hopens, popsnörenas, soul-wailarnas och listettornas gala. Och det mest på grund av hyllningsnumren till de ikoner som gått bort.

Lady Gagas snygga hyllningsnummer till David Bowie har väl ingen missat. Att dom svenska spökena i Ghost piggade upp tillställningen, med sina kaxiga och självsäkra attityd mot journalisterna har väl heller inte gått den svenska pressen förbi. Helt underbara svar på dumma frågor utan att vara otrevliga. Snyggt jobbat. Clip1, Clip2.
Men det har inte pratats lika mycket om Dave Grohls och Hollywood Vampires hyllning till Lemmy o Motörhead. Men, det var skönt att se hur Hollywood Vampires fick skaka om publiken lite.

Så, om nu årets Grammy gala verkade aningen mer levande stundtals, så har vi de döda (odödliga) att tacka! Tack!

Årsbästalista 2015

Jahapp. Vilket sjukt år det har varit. Massor av bra musik och stor sorg om vart annat. Säga vad man vill om musikindustrin, men en hel del bra musik har det producerats. Sedan har vi givetvis det här med att Lemmy gett sig av på en helt ny andlig turné. Som den pålitliga konstant och måttstock han varit undrar jag hur hans färd mot utsålda hus i andevärlden kommer att påverka den hårdrock/Metal scen som vi har kvar här.

Men det är något för framtiden. Nu kikar vi på vad som stack ut under 2015. Normalt brukar jag lista 13 alster som jag recenserat här på bloggen, men eftersom det kreativt varit ett sämre år för mig så kommer jag helt enkelt att lista de skivor som betytt mest för mig under det gångna året vare sig jag faktiskt recenserat dem eller inte, men 13 blir dom som vanligt. Och givetvis helt utan någon rangordning, möjligen förutom den jag tyckt bäst om. Jag har dock försökt formera skivorna lite efter geografiskt ursprung.


Det här är på gränsen till metaupplevelse, både geografiskt och innehållsmässigt. Det är svårt att få två band, som Ghost och Year Of The Goat, att matcha varandra på så många plan. Båda Östgötaband med liknande musikaliskt arv, såväl som innehållsmässigt grannskap som det här.

Dessutom släpper dom båda mästerliga plattor samma år. Det händer fasiken bara i skuggan av Östgötaslättens domkyrka. Och då menar jag de djupaste skuggorna.

Tittar vi sedan över pölen mot den klassiska rock-ön Albion, mer känd som Storbritannien, så har två legender släppt nytt. Iron Maiden och Motörhead. Att båda banden gör tillräckligt bra ifrån sig för att hamna på en sådan här lista värmer rakt in i själen. Det är dock med sorg i hjärtat som jag i skrivande stund konstaterar att just Motörhead inte kommer att leverera mer, i och med Lemmys tragiska bortgång. Jag hoppades efter sista konserten att Lemmy skulle lämna turnerandet bakom sig, men jag såg in stället fram mot fler bra album. Detta blir det tyvärr inget av nu. Så hoppet får stå till Iron Maiden. En jättebra platta, men jag kan inget annat än önska mig en med lite kortare och mer kärnfulla låtar som på de tre första skivorna.

Tillbaka till Sverige. Ett nytt band, Haddock, och ett lite mer etablerat, Graveyard. Graveyard är enligt mig ett av landets bästa band just nu, och att även få ta till sig Haddocks debut, gör att man har gott hopp för framtiden.




Grannländerna då? Danska Grusom sänkte ner mig i ett mörker som både gnagde och skavde. Men på det mest positiva sätt. Finländska Michael Monroe, även han en legendar som bara blir bättre och bättre, fick mig att längta till skitiga rännstenar i numera uppstädade storstäder.


Så dags för kategorin långt borta. Amerikanska The Midnight Ghost Train slog mig som en slägga och förutom deras högoktaniga rock fick jag en ny softlåt till min lista av "Världens bästa låtar". Att dom dessutom är riktigt trevliga lirare som bjuder en amatör i intervjusammanhang på en skön intervju, ja det är bara lök på laxen. Australiensiska Mammoth Mammoth bjöd på tillika kvalitativ rock som spelats mycket i lurarna under det gångna året. Inte nog med bra musik, dom har ett av årsbästa listans snyggaste omslag (Gubbsjuk jag?).


Tillbaka till Sverige. Stockholmsområdet bjuder även dom på många pärlor. Däribland dessa två, som vissa kunde säga att jag är jävig gentemot.
Ponamero Sundown. Alltid bra, men aldrig så bra som i år. Jag slutar inte förundras över hur bra denna platta är. Sideburn får väl nästan ses som veteraner dom med, men i mina öron har dom aldrig varit bättre dom heller. Nya medlemmar, nytt blod, ny energi. En inte helt ovanlig ekvation som ofta funkar positivt.
Jävigheten då? Ponamero har numer Robban på bas (fy fasiken vilken cool bas (vem kan ha gjort den?)), som såsom jag, är sprungen ur Oskarshamn. Och som jag känt sedan han trakterade basen i The Quill. Sideburns nya sångare, Dimitri, känner jag inte närmare än att han varit min dotters sånglärare på Kulturama, men det är nära nog. :-) Allt detta satt åt sidan, för det har inget med bedömningarna att göra, även om jag aldrig påstått att jag är en sant opartisk "journalist".

Då har vi bara den där plattan kvar. Den där som jag ser som årets bästa.  
Clutch : Physic Warfare. En platta som ger mig energi, glädje och motion. För när den svänger loss i högtalarna har jag svårt att stå still helt enkelt. Även förra plattan Earth Rocker står mig nära om rockhjärtat. Ser man till detta årets lista så hittar man dessutom en del band som jag just jämfört med Clutch. Sammanträffande? Skulle inte tro det. Det är en musik som slår an en nerv hos mig. Tyngden, Bluesen och svänget.



Så, vad ser jag då fram emot? Vare sig dom lyckas släppa något under 2016 eller inte är tex. Witchcraft, Mother Mooch, Royal Ruckus, Hypnos, Skunk och King Buffalo band jag vill höra mer av (bland andra) så snart det bara går. Det enda bandet jag vet skall släppa nytt är Witchcraft, som släpper sin nästa platta i slutet av Januari. Men av de två låtar jag redan hört, så får dom jobba hårt för att hålla sig undan nästa års topplista. Så bra är dom. De andra banden kan jag bara hoppas på att dom släpper mer musik, och att jag får chansen att recensera dem här.

I övrig har jag bara att önska att Spader Dotter fortsätter blogga om sin del av musikvärlden. Att Polarn Per fortsätter rota i sina hörn av rockvärlden och  att min kreativa blockering lossnar och börjar flöda igen, både vad gäller bloggen och alla andra småprojekt jag har liggandes.

Tack för i år! Nu kör vi, Mot evigheten och vidare....

Recension - Year Of The Goat : The Unspeakable

Östgötaslätten mörka härolder i Year Of The Goat är tillbaka med nytt vax, denna gången döpt till The Unspeakable. Efter en sådan smakstart som detta bandet haft för mig, allt i från sina EP:s till debutplattan, så blir det alltid lite extra nervigt med uppföljare. Skall det hålla i sig? Ja det gör det!

Jag vet inte vad det är med denna trakten, men man lyckas på ett väldigt geografiskt begränsat område producera så vansinnigt mycket bra ockult allmänt mörk musik. Se bara på vapenbröderna i Ghost, Dead Soul och The Grand Trick. Har tidigare haft undran om det är närheten till en domkyrka som gör det?



YOTG lyckas att både hålla kvar sin egna stil, men också utveckla den. Både musikaliskt och sångmässigt tycker jag att detta är en mer spännande platta än tidigare. Mycket av det jag tidigare sagt om bandet kvarstår. Det handlar om ockult rock, med mycket retrokänsla. men med en luftig och ljus atmosfär, trots en väldigt melankolisk inramning. Väldig vacker med andra ord och musik som tränger rakt in i själen på en dåtidsvurmande nordbo.

Skivan öppnas av ett genialiskt och ondskefullt intro, som får en att höja ljudet lite extra, och det är så det skall vara. För resten av skivan skall njutas på hög volym så man verkligen hör de små detaljerna. Musiken svänger runt många fler influenser än på tidigare skivor, men behåller sin särprägel som en outstanding YOTG skiva på ett exemplariskt sätt. Det svänger och rockar dessutom lite mer, vilket också är positivt, för det gör att den här plattan nog kan njutas av fler än de som normalt snöat in på denna ockulta förpackningen.

Jag tänker inte dissekera denna skiva i dess beståndsdelar, utan bara uppmana till att ni lyssnar på den. Det enda jag kan göra är att fortsätta med att dela ut ännu en fullpott vad gäller betyg, för det här gillar jag.
Återigen får jag smyga ner det extra esset från rockärmen och dela ut 5 Ess. Ser man dessutom till de ruggigt snygga vinyl släppen som gruppen gör, så är det ingen tvekan.

 Facebook

Polar'n Per ser Marilyn Manson

Marilyn Manson, Gröna Lund 2015-06-10

Skräckrockaren och B-skådisen från David Lynch's halvknepiga Lost Highway (1997) Marilyn Manson (född Bryan Warner) kliver upp på scenen inför ett fullsatt Gröna Lund. Lapp på luckan, dvs 17 000 besökande, och fint väder därtill. Om det beror på vädret, skolavslutningar eller att han är så pass populär ska jag inte spekulera i, men det är hur som helst knökfullt framför scenen när han kliver strax efter klockan åtta. Det är med andra ord ett ganska bra upplägg för råckenråll, och det märks på Manson.

Nöjesparken blir snabbt omdöpt till "the abusement park", publiken uppmanas inte vara så generade över att faktiskt vilja ligga med den som står bredvid, underkläder kastas upp på scen, bibelsidor rycks ur sin heliga skrift och kastas obligatoriskt ut över publiken på ett sätt som i staterna kanske är något mer kontroversiellt än här... 

I Sverige hade det kanske upprört mer om det var något med Astrid Lindgren eller kanske "Ondskan" i tredjetryck på Piratförlaget... Äh, publiken hänger hur som helst lojalt med skräckrockarens alla signaler i det pärlband av Manson-klassiker som dukas upp, och efter att han blivit varm i rösten låter det riktigt bra. Snyggt, även fast hans röst låter gapigare än jag hört honom tidigare...

Inledande "Deep six" och den senare spelade "Third day of a seven day binge" (båda 2015) sitter som en smeck i greatest hits-settet och när Manson fyller upp utrymmet mellan låtarna med mellansnack lyfter tillställningen hans sludder är ofta underhållande som när han insinuerar att han förgiftat en av sina mobbares föräldrar... "Dom är hur som helst döda!" eller när han uppmuntrar killarna i publiken att hiva kalsongerna på scen i samband med att det haglar massa BH, som kastas upp på scen. Annars blir luckorna påtagliga hål som på något sätt lämnar mig undrande varför det är så oengagerat som det periodvis känns. Sen känner jag att hans massiva låtar faktiskt står sig bättre med den frikoppling som faktiskt erbjuds.

Det är ingen fantastisk tillställning, men den är helt OK. Bästa låt för kvällen är enligt mig "No reflection" och "Dope Show"

Tre starka ess (av fem möjliga) är ett fullt rättvist betyg. Det är sevärt med eftertryck, ett kortare gitarrsolo avräknat... Va, fan, det får ju Mick Mars (Mötley Crüe) solon att framstå som begåvade!

/Polar'n Per

Setlist, Gröna lund 2015-06-10 1. Deep six
2. Disposable teens
3. Mobscene
4. No reflection
5. Third day of a seven day binge
6. Sweet dreams (Eurythmics)
7. Angel with scabbed wings
8. Tourniquet
9. Rock is dead
10. Dope show
11. Lunchbox
12. Crusi-fiction in space
13. Personal Jesus (Depeche mode)
14. Irresponsible hate anthem
15. Beutiful people
Brejk
16. Coma white

Tre starka kort med Manson
1. Dynamiken
2. Galenskapen
3. Scendekoren som är ganska identisk konceptet Ghost hade på Grönan förra året...