Recension : The Black Wizards - Reflections

Heliga makaroner!
Som om inte rödvin och Fadomusik vore nog, nu ger Portugal oss även Black Wizards!
Jag vet att denna recension kommer lite sent, men bättre det än inte alls.
 
Jag inser nu att det ibland verkligen räcker med en låt för att hamna rätt.
När jag satte The Black Wizards på min delux lista härförleden, så hade dom redan där krokat och börjat veva in mig. Nu efter att lyssnat på hela plattan, Reflections, så har dom även håvat upp mig. Och det utan större kamp från min sida.

Jag vågar nog påstå att detta är en av de bästa plattor jag hört så här långt i år. Den har liksom allt för att kroka fast sig rakt in i min rocksjäl. Man målar med breda penslar från en stor palett, det är rakt igenom bra låtar, mycket blues i grunden, massor av psykedelika, fantastisk sång och feta riff. Dessutom otroliga musiker, där man bland annat har ett gitarrspel som spänner vitt från Scott Holidays fetriffande till Tom Morellos galna instick och David Gilmours smekande sparsamhet.
Snyggt producerat, snyggt sammansatt. Rakt in i hjärtat, så det glädjer mig att få dela ut årets första fullpott, 5/5.

Album Rating: 5/5
Favourite Tracks: All

Label: Kozmic Artifactz and Raging Planet

Release: 23 of August, 2019

For More Info Visit:

Facebook

Members:

Joana Brito
Paulo Ferreira
João Lugatte
João Mendes

Tracks:
1. Imposing Sun    
2. Outlaws
3. 56th Floor   
4. Starlight   
5. Symphony of the ironic sympathy   
6. Soul Keeper   
7. Kaleidoscope eyes

In Swenglish:
Holy macarony!

As if red wine and Fado music weren't enough, Portugal now gives us Black Wizards!
I know this review is a little bit late, but better late than not at all.
 
I realize that sometimes a single song is enough for things to end up right.
When I added The Black Wizards on my delux list a while ago, they had already hooked me and they had started to reel me in. After listening to the whole album, Reflections, they have also scooped me up. And that without much struggle on my part.
I dare say that this is one of the best recordings I have heard so far this year. This album has all it takes to get right into my rock soul. They paint with broad brushes from a large palette, it is straight through good songs, a lot of blues, lots of psychedelics, fantastic vocals and bold riffs. Incredible musicians, including a guitarplaying that is ranging all the way from Scott Holidays' riffing to Tom Morello's crazy insertions and David Gilmour's caressing frugality.

Nicely produced, nicely composed. Straight into the heart, so I'm happy to hand out the first full pot of the year, 5/5.

Recension : Children of the Sün - Flowers

Det här började egentligen som en mindre blänkare i del 38 av Delux listorna, men sedan damp hela skivan Flowers av Children of the Sün ner i min mailbox och jag kunde snabbt konstatera att det här ville jag skriva mer om.

Det som började som en utvikning om att Arvika väl inte heller är en av de första städer som dyker upp i min hjärna när jag tänker musik. blev snart något mer där Children of The Sün har alla möjligheter att ändra på detta.

Åtta manna bandet Children of the Sün levererar en rejält "hippie" betonad rock med mycket inslag av bluesiga gitarrer och snygg stämsång och en hel del proggiga orgelvändningar. (Även om jag bara ser 7 pers på promobilderna? Kanske står nummer åtta bakom kameran, vad vet jag?)

 Tänk sent 60- tidigt 70-tal så hittar du ganska rätt. Fast med en lite modernare ljudbild. Något att vila öronen med efter hård metalmangel eller bara något att ligga i hängmattan och avnjuta med en iskall....

Eftersom det enda jag kan klaga på egentligen, är att plattan gärna fått varit några minuter längre, så kan jag inte annat att en solid fyra i betyg för Children of the Süns debutplatta.
Bra låtsnickrande och otroligt duktiga musiker. Här kan du höra ett första smakprov i låten "Her Game".




Album Rating: 4/5
Favourite Tracks: Her Game & Sunchild

Label: The Sign Records

Release: 26 of July, 2019

For More Info Visit:

Facebook

Members:

Jacob Hellenrud -- Guitar

Josefina Berglund Ekholm -- Lead Vocals

Ottilia Berglund Ekholm -- Choir

Wilma Ås -- Choir

Ida Wahl -- Bass

Anna Nilsson -- Keys

Christoffer Eriksson -- Drums

Sara Berkesi -- Percussion

Tracks:
1. Flowers (Intro)
2. Her Game
3. Emmy
4. Hard Workin Man
5. Sunchild
6. Flowers
7. Like a Sound
8. Beyond the Sun

In Swenglish:
This really started out as a minor glimpse in Part 38 of the Delux lists series, but then the entire album, Flowers by Children of the Sün landed in my mailbox and I quickly realized that this was somthing I wanted to write more about.
What started out as a insigt about the town Arvika, Sweden, not being one of the first cities to appear in my brain when I think of music, soon became something more like that Children of The Sün has every opportunity to change this.
The eight-piece band delivers a substantial "hippie" emphasized rock with a lots of bluesy guitars and stylish vocal harmonies with a lot of progressive organ pieces. (Although I only see 7 people on the promotional pictures? Maybe number eight is behind the camera, what do I know?) Imagine the late 1960's, and you will find the landscape quite right. With a slightly more modern sound image. Something to rest your ears with after a hard metal-stint or just something to lie in the hammock and enjoy with an ice cold one....
And as the only thing I can really complain about is that the album could have been a few minutes longer, I can't give a lesser grade than a solid four in rating for The Children of the Sün's debut album. Here you can hear a first taste in the song "Her Game".

Recension : Cirkus Prütz - White Jazz - Black Magic

Bluesboogie i manegen någon?
Cirkus Prütz släpper sin tredje platta White Jazz - Black Magic och ger sig ut på en musikalisk resa genom ett musikaliskt landskap asfalterat av legender som Stevie Ray Vaughan, Johnny Winter, Sky High med aningar av både ZZ Top och Gary Moore.
Jag använder ordet asfalterad för det är en något mer putsad rockig storstadsvariant av bluesen, även om den givetvis är hårt rotad i de gamla dammiga korsvägarna i södern. Det är inget direkt nytt under denna himmel, vi har hört de flesta teman tidigare, men det är jäkligt snyggt levererat och inpackat i riktigt svängiga och sköna låtar som Cirkusen bjuder på.




Trots att jag oftast inte är någon superfan av instrumentala låtar är jag ändå lite extra förtjust i låten "Blues For Fallen Brothers" som är en instrumental hyllning till de tidigare medlemmarna Robert ”Strängen” Dahlquist och Mikael Fässberg. Dels gillar jag hyllningen i sig, men är väldigt förtjust i de Gary Mooriska gitarrslingorna, särskilt när dom i slutet glider in i mäktigt tvilling-gitarrande.

Det är alltid lite lurigt att recensera skivor med folk man känner inblandade, men samtidigt lika skönt när den initiala nervositeten får böja sig för att det återigen inte var något att oroa sig för. För det är en bra platta. en platta som växer för varje lyssning hittills. Jag skulle säga att om man bara är halvsugen på den här typen av musik så är det en solid trea, men om du som jag har mina rötter i bluesträsket (svårt att låta bli om man är uppvuxen i Mönsterås), ja då vill jag nog sätta en fyra på den. Svensk kvalitetsblues!

Album Rating: 4/5
Favourite Tracks: Hell To Pay & Blues For Fallen Brothers

Label: Metalville

Release: 26 of July, 2019

For More Info Visit:

https://www.facebook.com/cirkusprytz/


Tracks:
1. Leave me alone
2. Mojo
3. Shotgun Wedding Blues
4. Aim to please
5. Blues for fallen brothers
6. Hell to pay
7. Ready to go
8. Friends
9. Hats n strats
10. Zombie Stomp

Recension : Supralunar - Ghosts

Supralunars andra platta, Ghosts, har funnits ute en stund på Spotify, men kommer nu i morgon i fysiskt format.

Att grabbarna i bandet har ett öra för bra musik är en underdrift, det finns en salig blandning av lån från tidigare storheter, men man lånar med finess och lyckas väva in de små diamanterna i sitt eget Supralunar DNA.

Allt från det inledande Ozzy osande riffet till de svängiga Beatles melodierna och mer därtill. Nya plattan tar återigen sin avstamp i 70-talet, men det som på förra plattan var mer renodlat partyglammande har här fått en lite hårdare och mörkare ton. Man har fört in lite svärta i mixen som i mina öron bara är av godo. Utan att för den skull tappa sin radiovänlighet, för det är tidlös Rock som skulle kunna hamna högt på radiolistor om det nu fanns någon rättvisa i den mediala världen.


Förutom alla svängiga låtar innehåller skivan även en rejäl powerballad, "My Epiphany", som framförs som duett tillsammans med Noelle LeBlanc. Suverän sång och ett rent otroligt gitarrsolo.

Jag kan inte annat än att, precis som debuten A New Hope, ge denna platta en stabil 4:a.
Ghosts cementerar Supralunar som ett stabilt band som fortsätter leverera både svängiga låtar och ett skönt "swagger", och nu med lite extra skuggor i hörnen. 

Album Rating: 4/5
Favourite Tracks: All The Angels & Ghosts

Label: BMP Records

Release: February 1, 2019

For More Info Visit:

https://www.facebook.com/supralunar/
http://www.supralunar.com/
Spotify

Tracks:
1     Life     4:17
2     Ghosts     5:02
3     All The Angels     4:17
4     Superfast Train     3:13
5     My Epiphany     5:27
6     Be Gone (Ghosts II)     4:00
7     No More Days     3:57
8     To The Lions     4:03
9     For the Greater Good of Rock' Roll     3:39
10   Hades' Reign (Ghosts III)     6:09

In Swenglish:
Supralunar's second album, Ghosts, has been out there for a while on Spotify, but comes in physical format tomorrow.
The fact that the guys in the band have an ear for good music is an understatement, there is a blissful mix of loans from previous giants, but they borrows with finesse and manages to weave these small diamonds into their own Supralunar DNA.
Everything from the initial Ozzy riff on the first song to the swinging of Beatles melodies and more to it. The new album once again takes of from the 70s, but whast on the previous album was more purely party glam, has here received a slightly harder and darker tone. They have brought in some darkness to the mix, which in my ears is only of good. Without losing their radio friendliness, because this is timeless Rock that could end up on radio lists anywhere if there was any justice in the media world.
In addition to all the swinging songs, the album also includes a grand power ballad, "My Epiphany", which is performed as duet together with Noelle LeBlanc. Great song and a truly incredible guitar solo.
I can't do anything else, just as with the debut A New Hope, give this album a stable 4 in rating. Ghosts cement Supralunar as a stable band that continues to deliver both swinging songs and a nice "swagger", and now with some extra shadows in the corners.

Recension : Massive - Rebuild Destroy

En gren i Hårdrocks-OS, som Australien varit framstående i genom tiderna är 100 meter bärsdopad partyrock.
Nästa ut på den banan är Massive med sin tredje skiva, Rebuild Destroy (1:a Februari) är givetvis inget undantag från den regeln.

Massor av svängig, högoktanig - kan inte sitta stilla - rock.
Visst, det är kanske inte den mest livsomvälvande musiken, med djuplodande och mångbottnade texter, men ibland behövs bara lite låtar i pint-storlek och fan anamma. Och det får man här. Massor, renodlad förfest och partyrock.






Det är en massiv palett som målas upp. När det drar på som bäst så kan man skönja lite Sex Pistols, Green Day och Rose Tattoo, men det låter snarare som ett omedvetet lånande än utstuderad stöld. Det är som sagt en ganska ösig och röjig platta, men den har givetvis ett par andningshål, dels i den bluesiga "Face In The Crowd" men även sista låten, "A Mile In My Shoes" som drar iväg mot det svulstiga arena singalong spåret.

På hela taget en skiva väl värd att lyssna in sig på. Det får bli en väldigt Massiv 3:a för grabbarna i Massive. Rekommenderas!

Album Rating: 3/5
Favourite Tracks: What You Gonna Do och The Wrecking Crew

Label: Off Yer Rocka Recordings

Release: February 1, 2019

For More Info Visit:

www.massiveoz.com
www.facebook.com/massiveoz
www.instagram.com/massiveoz

Tracks:1. Generation Riot
2. Long Time Coming
3. What You Gonna Do
4. Bullet
5. Roses
6. Face In The Crowd
7. Over And Out
8. Pieces
9. The Wrecking Crew
10. GettingHeavy
11. A Mile In My Shoes

In Swenglish:

A branch in the Hard Rock Olympics, which Australia has been prominent in the past, is 100 meter beersoaked party rock.

Next band out on that track is Massive with their third album, Rebuild Destroy (1st February) wich is, of course, no exception to that rule.
Lots of groovy, high octane - can't sit still - rock.

Certainly, it is perhaps not the most lifealtering music, with deep and multifaceted lyrics, but sometimes it's just a little bit of pint-size and gutsy songs that we need. And you get it here. Lots, pure pre-party rock.

It is a massive palette that is painted. When it rocks  out at its best, you can hear hints of Sex Pistols, Green Day and Rose Tattoo, but it sounds rather like an unconscious borrowing than real theft. It is, as I said, a full speed ahead record, but of course it has a couple of breathing holes as well, partly in the bluesy "Face In The Crowd" but also the last song, "A Mile In My Shoes" that pulls off towards the bigger than life arena singalong feeling.
 

On the whole a record well worth listening to. The score must be a very massive 3 for the guys in Massive. Recommended!

Recension : Greta van Fleet på Annexet 20181104

Igår var jag och frugan iväg till Annexet för att beskåda Greta Van Fleet, den nya vågen av klassisk rock. En kväll med lite mixade känslor.

Först. Det går inte på något sätt att ta ifrån ungdomarna i bandet att dom är ruggigt kompetenta, både som musiker och låtskrivare. Det är så otroligt tight, tungt och svängigt, att man nästan blir tårögd. Som alla vet låter, och ser bandet ut som en ung och potent version av Led Zeppelin, när dom var som bäst. Man har lånat det bästa från ett av dom bästa banden, helt enkelt. Men man har lånat lite för mycket.
Jammandet.
Jag förstår att man vill visa upp all sin musikaliska skicklighet, men att ständigt ge sig ut i långa, ibland lite oklara, jam-sessioner, blir helt enkelt lite tråkigt i längden hos en otålig publik anno 2018. Stundtals ville jag bara att Rob Tyner från MC5 skulle komma in på scenen och vråla sitt klassiska "kick out the jams, Motherfuckers!", för att få igång flödet och öset.

Så, på det hela taget, en skön konsertupplevelse som hade kunnat varit aningen bättre med ett lite tightare hållet jam-set. Mitt tips till grabbarna är att korta ner sologlänsandet och kör ett par extra sköna låtar, för det har ni.

Men som sagt, detta är ett gäng med framtiden för sig, och jäklar vad dom kan svänga när det gäller.

Recension : Hypnos - Set Fire To The Sky

Göteborgarna Hypnos är tillbaka med sin tredje studioplatta, Set Fire To The Sky.

Nya plattan är kanske inte lika direkt träffsäker som debuten, men den har en mer komplex och varierad ljudbild, vilket troligen gör att den får ett längre liv. Det är dessutom första riktiga plattan med nya sångaren Linus Johansson , om man bortser från GBG Sessions. Och han fattar micken med bravur vill jag påstå.

Exempel på det är "Time Is Running Out" som är en härlig mix av svenskt vemodiga folktoner och tillbakalutad spaggetivästernrytmer a'la Ennio Morricone.
För att inte tala om avslutande "Slutet", en härligt svepande och melankolisk ballad (även om den har ett rejält upp och hoppa slut), som lika väl skulle kunna vara en svensk tolkning av Black Sabbath's "Solitude".





Runt om detta så fortsätter man att göra det man är så bra på, nyskapar metallen från den era när den var som bäst. Det andas tidigt Judas Priest, Heavy Load och mer därtill utan att förlora sin egen särprägel. Hypnotiskt!

Album Rating: 4/5

Favourite Tracks:
Label: The Sign Records
Release: September 28, 2018 

For More Info Visit:

https://www.facebook.com/hypnosboogie/

And then in Swenglish:
 Hypnos from Gothenburg are back with their third studio album, Set Fire To The Sky.The new album may not be as direct a hit as their debut, but it has a more complex and varied sound image, which probably gives it a longer lifespan. It is also the first real record with the new singer Linus Johansson, if you don't count GBG Sessions. And he does it with flying colors according to me. An example of it is "Time Is Running Out" which is a wonderful mix of Swedish melancholic folk tones and laidback spaghetti western rhythms a'la Ennio Morricone.And not to forget the ending song "Slutet", a beautiful sweeping and melancholy ballad (although it has a big "up and running" end), which could easily be a Swedish interpretation of Black Sabbath's "Solitude".And all around this, they continue to do what they are best at, innovating the metal from the era it was at it's best. It breathes early Judas Priest, Heavy Load and lots more, without losing their own distinctive character. Hypnotic!

Recension : Strange Majik - Channel T

Strange Majik, är en lirare från New York, som egentligen heter David Pattillo.
Han lirar en form av funkig, svängig Rythm and Blues mix med grova portioner Rock n Roll Swagger i.
Hans sätt att lira och sjunga ger en lite känsla av en kombo av Hendrix och Mick Jagger ibland.
Eller om vi skall säga det på svenska, om Conny Bloom och Stefan Sundström sammansmälte till en person.
Låter detta spännande?
Ja då kan jag inte annat än rekommendera Strange Majik's senaste platta, Channel T, för även om den kanske har lite mindre dalar här och där, så finns här låtar som är på gränsen till mästerliga.



Vet inte riktigt om skivan planeras släppas i något fysiskt format, i dag hittar jag bara plattan på digitala medier, men då är den lättillgänglig om inte annat. För bra är den och är väl värd att ta ut på en svängom.

Album Rating: 4/5

Favourite Tracks: Toky Time Bomb och Building It Up And Tearing It Down
Label: ?
Release:  4th Septembert, 2018
For More Info Visit:

http://strangemajik.com/
https://www.facebook.com/strangemajik/

In Swenglish:
Strange Majik, a dude from New York, whos real name is David Pattillo. He plays a kind of funky, swinging Rythm and Blues mix with a big portion of Rock n Roll Swagger in.His way of playing and singing gives a small sense of a combo by Hendrix and Mick Jagger at times.
 Or if we should put that in a Swedish context, like Conny Bloom and Stefan Sundström merged to one person.

Does this sound exciting? 
Yes, I can only recommend Strange Majik's latest album, Channel T, for although it may have some smaller downs here and there, there are songs that are on the verge of masterpiece.
Do not really know if the album is planned to be released in some physical format, today I only find it on digital media, but then on the other hand, it is easily accessible if nothing else. It's really good and well worth taking for a spin. 

Recension : Grusom - II

Den här recensionen kommer tyvärr lite sent i tiden, då den var en av skivorna jag hade planerat att lyssna in mig på under semestern, men då jag blev av med telefonen så föll den planen. Men nog om det, nu till recensionen.

Danska Grusom är tillbaka med uppföljaren till sin briljanta debut, denna gång med den finurliga titeln II.

Mycket är sig likt sedan debuten. Den orgeldrivna suggestiva undergångsbluesen, svänget och Nicolajs känslosamma och stämningsfulla sång.
Så i princip så kan man läsa recensionen från debutplattan, för allt som står där gäller fortfarande.

Men det finns även lite nya inslag. Produktionen och ljudbilden är mer snygg och polerad, utan att därför skada känslan. Låtarna aningen mer hit-vänliga, utan att bli mesiga. Det är lite mer tryck i gitarrerna och orgel. Allt till det bättre med andra ord.


Jag vet inte riktigt vad det är med mig när det kommer till Danska? Även om jag knappt fattar ett jota (vilket inte Danskarna heller gör om man skall tro denna sketch), så har jag ända sedan Gasolin dagarna gillat att höra språket. Så låten "Vågn Op" gör det lite extra kul.
Det är med andra ord riktigt bra den här gången med. Och även om debuten hade nyhetens behag med sig, så kan jag inte annat än ge denna platta full pott, då jag tycker att den är aningen bättre överlag.

Album Rating: 5/5

Favourite Tracks: Vågn Op och Beoynd This Land
Label: Unsigned
Release:  31 August, 2018
For More Info Visit:

https://www.facebook.com/grusomband/

In Swenglish:
Unfortunately, this review is a bit late, as it was one of the albums that I had planned to listen to during my vacation, but when I my phone stolen, that plan fell trough. But enough about that, now on to the review.
Danish Grusom is back with the sequel to their brilliant debut, this time with the fancy title II.
Much are the same since the debut. The organ-driven suggestive doomsday blues, the groove and Nicolaj's emotional and moody singing.So basically, you can read the review from the debut album, because everything in that still applies.
But there are also some new features. The production and sound image are more stylish and polished, without therefore damaging the feeling. The songs have a more hit quality, without being silly. There is more pressure in the guitars and organ. All to the better so to speak.

I do not really know what it's with me when it comes to Danish? Even though I hardly understand anything (which neither the Danes do if you believe this sketch), I have always liked to hear the language sung ever since the Gasolin days. So the song "Vågn Op (Wake Up)" makes it a little extra fun.In other words, it's really good this time as well. And even if the debut had the pleasure of the novelty, I can only give the new album a full pot, because I think it's a bit better overall.

Recension : Son Of The Morning

Son Of The Morning släpper sin självbetitlade debut och dra på trissor det här är riktigt bra. Har haft dom som Dagens Musiktips tidigare vilket gör att nu när skivan väl är ett faktum, så blir förväntningarna höga, men jag kan redan nu avslöja att dom infrias.

Precis som namnet antyder så handlar det om ockult rock av det doomigare slaget.

SOTM ger sig ner i mänsklighetens mörkare boningar och avvikande beteende. Bandet vidrör teman som religion, mord, hedniska ritualer, vidskepelse och tillbedjan. Allt till rejält nerstämda gitarrer, förförisk sång, rullande orglar och mullrande groove. 



Jag gillar skarp bandets subtila användande av ljudeffekter här och där för att förhöja stämningarna. Exempelvis lite korpar som kraxar, rep som knarrar. Sånt gillas.

Dessutom ett par riktigt snygga vinylvarianter som släpps via D.H.U Records. Kan det bli bättre?

Album Rating: 4/5

Favourite Tracks: Eyes Sewn Close and Left Hand Path
Label: D.H.U records
Release:  3 August, 2018
For More Info Visit:

https://sotmcult.bandcamp.com/
https://www.facebook.com/sotmcult 

In Swenglish:
Son Of The Morning releases their self-titled debut album and dra på trissor (pulls on pulleys? (untranslatable)) this is really good. I Have had them as a "today's Music Tips", which means that now that the album is a fact, the expectations grow high, but I can already reveal that they are pulling it of with honors.
Just as the name suggests, it is about occult rock of the Doomish kind.

SOTM descends into the darker dwellings of humanity and deviant behavior. The band touches themes such as religion, murder, pagan rituals, superstition and worship. All of that to downtuned guitars, seductive singing, rolling organs and thunderous grooves.
 
I realy like the band's subtle use of sound effects here and there to enhance the moods. For example, ravens that caws, ropes that creak. Most appreciated.

In addition to that, a few really nice vinyl variants released via D.H.U. Records. Could it be better?

Recension : Hound - Settle Your Scores

Jag har fått en strid ström av skivor från bolaget Metalville den senaste tiden.
De flesta av dem har fått ganska dåliga betyg, om dom ens har recenserats alls.

Därför blir det lite extra roligt att få bryta den trenden. För Tyska Hound är allt annat annat än dåliga- Tvärtom.
Efter att ha kommit över mitt första intryck, att jag inte gillade sångaren, så har Settle Your Scores vuxit rejält för varje lyssning. Numer fullkomligt älskar jag den aningen tillbakalutade nästan nonchalanta sången. Lägg därtill en väldigt varierad och smått jazzigt svängig  hårdrocksgrund, som bjuder på ett fantastiskt samspel mellan gitarr och orgel. Bara det i sig räcker långt, men så gillar jag även den historieberättande stilen som texterna utgör.


Hatten av, detta blir en urstark 4 i betyg, enligt mig finns inte ett dåligt spår på skivan.

 

Album Rating: 4/5
Favourite Tracks: Jim Vance
Label: Metalville
Release:  29:th June, 2018
For More Info Visit:

https://www.facebook.com/hound.hardrock/

Recension : Gdansk - A Tribute To Danzig

Tribute plattor är alltid en knepig historia.
Man hamnar oftast i frågan, behövs denna platta? Väldigt sällan är mitt svar ja på den frågan. Det kan hända i undantagsfall, framför allt när man lyckats samla stora namn som gör väldigt egna tappningar av någons låtskatt.

Så vad har vi här då? Ett Tyskt Stonerband , Grand Massive, som för mig är helt okänt, som under titeln "Gdansk - A Tribute To Danzig" skall hylla Danzig/Misfits/Samhain.

Till detta har man skrapat ihop en del gästartister, där den mest namnkunniga för min del är Thobbe Englund. Så vi kan konstatera att man inte har några tyngre namn att stoltsera med.



 Tillbaka till ursprungsfrågan, behövs denna platta? Mitt korta svar är NEJ! Förutom den lite finurliga sammansmältningen av bandloggorna, så är det här i mina öron ett platt fall. Inte dåligt framfört på något sätt, men det känns mest spekulativt och ointressant. Så om du vill hylla Danzig, lägg då hellre slantarna på att köpa originalplattorna.

 Album Rating: 1/5
Favourite Tracks: None
Label: Metalville
Release:  29:th June, 2018
For More Info Visit:
 https://www.facebook.com/GRANDMASSIVE/

Recension : Nils Patrik Johansson - Evil Delux

Alla som följt denna blogg vet att jag inte är så förtjust i pompös svulstig synt metal alá Sabataon, Civil War och Astral Doors. Enstaka sånger kan vara ok, men i en samlad mängd blir det bara för mycket.

Vilket gör att att jag blir lite fundersam när jag sitter med Nils Patrik Johanssons första soloplatta, Evil Delux, i handen. Det han gjort tidigare i just Civil War och Astral Doors har som sagt inte lämnat några större spår i mitt inre. Hur blir det nu med solodebuten? Fakta är ju att Nisse har en helt ok pipa, även om den allt som oftast låter aningen krystad. Skall han nu ta lite nya spännande tag?






Nä, det blir samma av allt det gamla. Det är svulstighet, det är pompöst, det är plattityder, om än trallvänliga melodier, dubbelbaskaggar, syntmattor och inget nytt under solen överhuvudtaget.
Även om jag först blev lite positivt överraskad, för öppningsspåret, "Evil Delux", kändes lite svängigt och med lite glimten i ögat. Men jädrar vad det gick fort över, för redan nästa låt, "Estonia", som handlar en person som håller på att lida drunkningsdöden, under Estoniakatastrofen. Men till skillnad från en annan låt med liknade tema, "Balladen om Briggen Blue Bird av Hull", som ger mig en klump i halsen varje gång jag hör den med Imperiet, så ger den här låten mig mer en smak av kräks i munnen, då den mer känns onödigt spekulativ. Den här känslan bara ökar i nästa låt, "Gasolin". För även om jag håller med om andemeningen i låten att många förövare kommer undan med för lindriga straff, så tycker jag att som i låten, på egen hand rensa i träsket med bensin, blir lite osmakligt.

Men som sagt, allt är inte mörker, det finns ett par låtar som är hyfsat bra. Titelspåret, Hyllningslåten till Metal, "Kings And Queens", till exempel. Men tyvärr gör det inte detta till en bra platta i mina öron. Men hjälper upp betyget till en 2:a.

2 - Godkänt. För fans & samlare

Album Rating: 2/5
Favourite Tracks: Kings And Queens
Label: Metalville
Release:  25:th May, 2018
For More Info Visit:
https://www.facebook.com/Nilspatrikjohansson/

Desertfest - Daughter of Spades & Will of Spades reports

Desertfest 2018

This weekend I got to go to Desertfest in London along with my boyfriend Will. It was the first time attending this festival for the both of us, so we didn’t really know what to expect. I am a massive fan of festivals, and going to my favourite ones are usually one of the highlights of my summers every year. The festivals I normally attend are usually set out on the country side and have a camping site which makes for a nice community feel and a complete escape from everyday life. Since Desertfest is set in Camden, central London it doesn’t have a camping site for it’s visitors which worried me slightly. Would the festival be able to create that sort of belonging and  secludedness that other events have? The lineup for this years edition of the festival was very strong so I thought that the great bookings would at least make up for the lack of camping site and party, but as soon as we arrived I saw that my scepticism was for nothing.

Desertfest has a small street closed off especially for the visitors of the festival where you can purchase a bit of merchandise and have a drink in the sun, and this little area is where we spent most of our time between gigs. It was very well set up and added that feeling of community that I was afraid would be missing. As this was Wills first time at an event like this he also really appreciated being able to sit there and reflect upon the shows, meet new people and just generally have a great time. 

So over all we were really pleased with the organisation of Desertfest and I can’t really find anything to complain about. The shows were well set up and within short distances of each other, the closed off street was great and the visitors were equally as fantastic as everything else. The only thing I can note as a problem was that the organisers might have under estimated the popularity of certain bands, like Dopelord. I was very excited for this particular show but we ended up leaving after about 3 songs due to the venue being so overcrowded. Since they were playing at a small pub there wasn’t a lot of space, and the security seemed to just let people in without checking if the venue was at capacity or not. I am only 4.11 in height which causes enough issues as it is when it comes to going to concerts, but when a place is so packed that people can hardly move and it’s extremely hot it just becomes impossible for me to stand it. 

I don’t want to drag on for too long about the festival in general as i feel that I have mentioned the things I needed to mention. We were obviously mainly there to catch some gigs. We did only have 24 hours to spend at Desertfest which was very sad as we enjoyed ourselves massively, but we managed to catch some fantastic shows, and one not so fantastic show within those hours.  Let’s just start with the good bits. 

Radio Moscow

I knew very little of this band before Desertfest, and hadn’t really planned to watch the show, but we wanted to make sure we were on time for Jex Thoth who was playing right after in the same venue. I am very happy that we got to see the last half of the Radio Moscow show because it was really a pleasant surprise. 

This trio was explosive on stage and you could tell that they enjoyed themselves. This is something I find very important in live shows. If I can tell that the band are loving what they’re doing I am more likely to enjoy it. This was very much the case with Radio Moscow. The audience were really enjoying the show (at least from what I could see) and I did find myself stomping along to the intense and deep drums more often than I didn’t. Something i normally find a bit annoying is guitar solos, or solos of any kind that drag on for longer than they need to, but i was surprised to find myself feeling excited and impressed by the long solos this band played through out the gig. 

This was truly a talented group of guys! 

Jex Thoth

i think this gig was the one that both me and Will looked forward to the most. For me it wasn’t the first time seeing them live, but for Will it was. I was excited to see what he would think of it. 

As soon as Jex steps on stage you’re transported into some trans like state, and it is magical. It is almost as if she can feel the music in her body, and her stage presence alone is enough to really drag you in deep. That stage presence that she is so well known for, along with the fantastic band makes for a very intense and memorable show and I do urge everyone to take the chance to see Jex Thoth live when you get the chance.

Will was very impressed with gig as well, but felt that he wasn’t in the right mood for her slow paced, heavy sound at the time. Most likely because we had enjoyed a few beers at that point and he was feeling a bit up beat. I however enjoyed this set more than the first time I saw them in Sweden a few years ago. The only downside was that her beautiful voice got a bit drowned out by the band if she wasn’t pushing as hard as she could. 

Napalm Death

I felt that Napalm Death was a slightly odd booking for a festival who focuses on stoner and doom rock, but they are a very popular band who attracts a big audience. The Electric Ballroom was packed with people for the show, and although I myself have never been a massive fan of Napalm Death I thought we might as well have a little look. 

It was obvious that people were very excited for the gig, but for us it just fell flat. It did however seem like we were the only ones who didn’t have a good time. Most of the songs felt like they melted together and there wasn’t any good variation to keep things interesting. Along with the music not being to our taste, the performance didn’t make it any better. Watching Napalm Death on stage was like watching a mid life crisis unfold in real time. Mark Greenway jumps around on stage almost non stop but it just looks messy and slightly forced. When he is not jumping around like a madman he describes the meaning of songs as a criticism of the way society is. These descriptions sound like something that would come out of an angsty teenagers mouth and it’s hard to take it seriously when it’s actually coming from a middle aged man. 

I really do think that Napalm Death would have been better to book for another festival. 

So this concludes my thoughts about Desertfest 2018. Both me and Will had such a fantastic time, and are already talking about going back next year to hopefully be able to attend all 3 days. I highly recommend anyone who loves doom and stoner rock to plan their visit. 

And finally, a massive thank you to Desertfest for having us there and letting us write this review! We will see you next year again, I’m sure!

https://www.facebook.com/DesertfestLondon/

BANG!

Everyone into early 70's stuff need to hear this. Period.  
Bang was an American band that in later days is mentioned as the US equivalent to Black Sabbath. And even as there is some similarities, I don't think it's fair at all all. There is a bigger dimension to Bang overall. There is a more political, more proggie vibe to Bang. A more diverse dimension to the music. More melodies, less brooding darkness. More social meaning. In English terms, Beatles meets Black Sabbath, combined with Pink Floyd and with a hints of Jethro Tull and The Fugs. 
For us Swedes, it makes more sense to add November and a sprinkle of Hoola Bandoola Band to the mix as well. 
Or as an simple conclusion, one of the American musical history's most underestimated bands.



Now, in courtesy of Ripple Music, we mortals have a chance to lay our dirty small hands on this amazing slab of music called "The Best Of Bang!" And I can assure you, that this is really a best of more than Bang themselves. 
This is a must for everyone that adores the sound of the 70's.

Available worldwide on double vinyl LP with gorgeous gate-fold, featuring rare photos, a cover featuring the original BANG girl and liner notes by esteemed music journalist, Sleezegrinder, Best of BANG is also available on digipack CD and all digital music formats. Grab it if you can, you wont be disappointed.



https://ripplemusic.bandcamp.com/album/best-of-bang

 From Spader Ess, this is a solid 5

Recension : The Senior Management - Heart & Soul

Ännu en dag och ännu ett band, denna gången svenska The Senior Management.

En jävligt snygg och välspelad AOR produktion, med en hel del låtar som lovar gott.
Men, tyvärr det saknas något. Musiken har varken nerv eller just det skivan heter, Heart & Soul.
I all sin välpolerade snygghet blir det bara mellanmjölk. Det griper inte tag i mig. Egentligen finns det mesta på plats, allt från melodier till musikalitet och skönsång, men det är något som gör att det inte riktigt fäster för in del. Jag tror jag vet vad det är, och missförstå mig rätt, men sången är verkligen jättebra, men den låter aningen oengagerad. Man sjunger om farliga saker, men det låter mer som en halvobjektiv Aftonbladet rapportering.



Men det hela kan mer bero på mig och var jag befinner mig musikaliskt. Gillar du Journey och Mr. Big (Amerikanska varianten) drypande AOR, ja då kan detta vara din fem-essare. För mig blir det enbart två ess, och då tar man ändå ett extra bara för att det är så snyggt gjort.  Sorry.... Men det här är lite av hårdrockens Vikingarna för mig....

Album Rating: 2/5
Favourite Tracks: Master Your Pleasure
Label: Rambo Music
Release:  4 May, 2018
For More Info Visit:
https://www.facebook.com/theseniormanagement/

Konsert : The White Buffalo på Kägelbanan 2018-04-28

The White Buffalo spelningen är en som både frugan och jag sett fram mot ett tag. Kvällen visade sig innehålla en hel del första gången, och tyvärr även inte första gången.

Första gången på Kägelbanan. Första gången att se The White Buffalo. Första gången jag lämnade en spelning innan den var slut. Varför? Till största delen för just det där, inte första gången, artisten är försenad. Den har man varit med om allt för många gånger.

Buffelmannen äntrar  scenen först en dryg timme efter utsatt tid. I kombinationen med ett trångt, varmt, utsålt kägelbanan, så ökade publikens irritation märkbart vartefter ölen slank ner.

Frugan och jag valde att dra oss bakåt i lokalen för att överhuvudtaget stå ut. När sedan The White Buffalo äntligen äntrade scenen så var showen inte tillräckligt underhållande, så långt vi så såg, för att hålla oss kvar längre än 5-6 låtar. Detta till trots att TWB har en gudabenådad röst och en rejäl knippe med bra låtar. Sedan hjälpte det väl inte heller att ljudet hade en hel del att önska, där vi hamnade längst bak. Men det är möjligt att det vände och blev den magi jag hade hoppats på, men inte för mig.

Nu vet jag som sagt inte varför det var förseningar, eller om det är något som är vanligt för TWB. Men om det är vanligt, hade det kanske varit på plats med ett förband.
 

Recension : Church Of The Cosmic Skull - Science Fiction

Dom astrala resenärerna i Church Of The Cosmic Skull är tillbaka med sin andra platta, Science Fiction.

Detta är en platta utöver det vanlig och i ärlighetens namn, jag vet inte riktigt i vilken ände jag skall börja. Så, vi försöker väl bena ut beståndsdelarna lite i taget.

Här finns lite av det mesta. Du får en osalig mix av Beatles, melodier, Ghost, Soul, Thin Lizzy, värme och smekande mjukhet med ett underliggande svängigt ös, Mott The Hoople,  Gospel, ELO, Pop, Zappa, orglar, Abba möter Black Sabbath, fläskiga gitarrer, vackra solon, Blues, harmonier och överdoser av sakrala stämmkörer som lägger en ljudvägg som skulle få självaste Phil Spector att bli grön av avund.
Och massor, jag menar verkligen massor, mer. Pheeew!


Är detta bra eller bara för mycket? Vi får se.

Låt oss börjar med musiken. Här finns ett formidabelt överflöd av detaljer och instrument. Men det är för den delen inga problem, det är snyggt komponerat och väldigt starka låtar med otroliga melodier. Det som sätter sig först för mig är de snygga orglarna och gitarrspelet. Ibland smeker dom så man vill gråta.
Sången och körerna är också på gränsen till överjordiskt fantastiska stundtals. Kyrkan lyckas väva ihop en musikalisk smältdegel som är näst intill perfekt, då det blir en blandning av enkelhet och ordnat kaos på samma gång.

De första låtarna på skivan är rent magiska, men så händer något. Eller, det är nog mer vad som inte händer.
Det saknas text till en av låtarna, "The Cards That You're Playing". Eller rättare sagt, den blir minimalistisk. Min första tanke är "coolt, en låt med bara refräng, inga verser". Men när det efter en stund visar sig bara vara ett ständigt upprepande av en och samma mening, ja då slutar det strax att vara coolt. Trots att man framför textraden med många nyanser, så känner jag att tappar fokuset. Det blir för mig störande, då musiken är så jäkla bra. Eller är det jag som missar något konstnärligt i det hela. Men det är det enda som jag hänger upp mig på, för sedan återhämtar sig skivan igen och fortsätter sin psykedeliska rymdresa.

Jag gillar även bandets marknadsföring så här inför släppet. Den senaste tiden har man som medlem i "kyrkan" fått dagliga länkar till de nya låtarna, med förklaringar och lite annat smått och gott. Innovativt.

Med bara en mindre bra låt och ett annars otroligt välkomponerat och intressant album, ja då kan jag inte sätta annat ge 4 ess av 5 möjliga. Jag vet inte om detta faller alla i smaken, men alla bör försöka sig på ett par varv med Church Of The Cosmic Skull. Vem vet, du kanske fastnar i kulten av Space Hippies, precis som jag. I skrivande stund vet jag inte det exakta datumet som plattan släpps, men preorder börjar den 1:a Maj.

Album Rating: 4/5
Favourite Tracks: Revolution Comes With An Act of Love  och Cold Sweat
Label: Kozmik-Artifactz
Release:  May, 2018
For More Info Visit:
churchofthecosmicskull.com
facebook.com/churchofthecosmicskull
churchofthecosmicskull.bandcamp.com

Here is a Cosmic Skull from me.

And the confusing traslation:

--------------------------------------------

The astral travelers in Church Of The Cosmic Skull are back with their second album, Science Fiction.
This is a record beyond the usual and in honesty's name, I do not really know in what end to start.
So, lets try to extract the ingredients a small bit at a time.

There is a little bit of everything here. You get an odd mix of Beatles, Melodies, Ghost, Soul, Thin Lizzy, Warmth and Beatiful Softness with an underlying swinging "Full Speed ahead" feeling, Mott The Hoople, Gospel, ELO, Pop, Zappa, Organs, Abba meets Black Sabbath, Fat Guitars, Beautiful solos, blues, harmonies and overdoses of sacred harmonical choirs who creates a wall of sounds that would make Phil Spector himself green of envy.

And lots, I really mean lots, more. Pheeew!
Is this good or just too much? We'll see.

Let's start with the music. Here's a formidable abundance of details and instruments. But that's no problem, it's so nicely composed with very strong songs and incredible melodies. What hits me first are the beautiful organs and guitars. Sometimes so caressing, you feel like crying.

The singing and the choir parts are also on the verge of celestial at times. The church manages to weave together a musical melting pot that is almost perfect, as it becomes a mixture of simplicity and ordered chaos. All at the same time.


The first songs on the record are purely magic, but something happens. Or, that's probably more, what does not happen. There is no text for one of the songs, "The Cards That You're Playing". Or, rather, it becomes minimalist. My first thought is "cool, a song with just refrain, no verses". But after a while, it just turns out to be a constant repetition of the same sentence, yes, it stops beeing cool after a while. Even though you are they performs the text line with many nuances, I start losing my focus. It's a little disturbing to me, when the music is so damn good. Or it's just that I'm missing something artistic on the whole. But that's the only thing I have a hang up on, because then the record recovers and continues its magical psychedelic space trip.

I also like the band's marketing before the release. Recently, as a member of the "Church", daily links is mailed with access to the new songs, with explanations and some other little things. Innovative.

With only one less good song, on an otherwise amazingly well-composed and interesting album,I can't give anything else than 4 aces out of 5. I do not know if this record suits all in taste, but everyone should try giving it a couple of spins with The Church Of The Cosmic Skull. Who knows, you might get stuck in the cult of Space Hippies, just like me.
At the time of writing, I do not know the exact date the record is released, but pre-order begins on May 1st.

 

Konsert : King Buffalo på Undergången/Slaktkyrkan 2018-04-25

Äntligen fick jag chansen att se mina gamla favoriter King Buffalo live på en scen i Stockholm. Den som läst bloggen länge vet att dom dök upp på min radar i spillrorna av sin förra skepnad, Velvet Elvis. Den demo som det nybildade King Buffalo levererade bara månader efter att Velvet hade upplösts, var en knock. Som demo betraktad var den löjligt välproducerad, och vilka låtar sedan. Detta är inte första gången man spelar i Sverige, Göteborg har haft ett besök av Rochester-grabbarna tidigare, men detta var alltså Stockholmspremiär.

Jag blev verkligen inte besviken. Det blev nästan ännu tydligare live, långt från studions möjligheter, hur denna trio magisk väver ihop trummor, bas, gitarr och sång. Hur man på bara tre man kan låta så harmoniskt och komplext, utan att för den delen bli överarbetade. Mitt stora intryck är värmen i låtarna. Sean Mcvay's förtrollande röst, som både låter stark och spröd på samma gång. Scott Donaldson's energiska trummande som lägger en stabil grund. Dan Reynolds bas som både fyller Scotts trum-groove, och samtidigt harmoniskt agerar kompgitarr  till Seans otroliga sologitarr. Så jäkla överväldigande snyggt. De till synes sömlösa övergångarna mellan det skira, flummiga psykedeliska, till blytunga bombastiska krevader av rå energi. 

Det var även första gången för min del att besöka Undergången på konsertlokalen Slaktkyrkan, även det en positiv upplevelse. Skönt ställe och hyfsat bra ljud. Hit kommer jag gärna tillbaka. Att man dessutom bokar bra band är ju en stor fördel.


Det var roligt att byta några ord i merch-båset med Scott och Dan. Inte dumt heller att kunna plocka hem en ny signerad godsak till samlingen.
Vilket osökt för mig in på en passande liten brasklapp för den nära framtiden, då King Buffalo även kommer att spela på DesertFest i London mellan den 4:e och 6:e Maj. Som det ser ut nu så kommer Spader Ess att ha representanter där (Spader Dotter o kanske Will of Spades). Detta kommer att innebära att det stundtals blir artiklar på Engelska, efter önskemål av festivalarrangörerna. Troligen av blandad kvalitet, bättre med dom i England och sämre med mig. :-)

http://kingbuffalo.com/
https://kingbuffalo.bandcamp.com/
https://www.facebook.com/kingbuffaloband/

https://www.facebook.com/undergangen/
http://www.slaktkyrkan.se/
http://www.desertfest.co.uk/home 


Somewhat scetchy English version:
----------------------------------------------------
At last I got the chance to see my old favorites King Buffalo live on stage in Stockholm.
Those who read the blog for a longer time know that they first appeared on my radar in the ruins
of their former shape, Velvet Elvis. The demo that the newly formed King Buffalo delivered
only months after Velvet had dissolved was a knockout. As a demo, it was ridiculously well-produced,
and the songs, the songs....
This is not the first time they play in Sweden. Gothenburg have had a visit of the Rochester guys earlier, but
this was their Stockholm Premiere.

And I was not disappointed. It became even clearer for me live, far from the possibilitys of the studio, how this trio magically weaves drums, bass, guitar and song. How just three you can sound so harmonious and complex, without being overworked.
My big impression for the night is the warmth of the songs. Sean Mcvay's enchanting voice, which sounds both strong and brittle at the same time. Scott Donaldson's energetic drumming that puts a stable foundation for the music. Dan Reynold's bass, which both fills in with Scott's drum-groove, and at the same time harmoniously acts as a rythm guitar to Sean's incredible solo pieces. So fucking overwhelmingly handsome, to be blunt. The seemingly seamless transitions between the sheer and hazy psychedelic to right out leaden bursts of raw energy.

It was also the first time for me to visit the Slaktkyrkan (Slaughter church), also a positive experience. Nice place with pretty good sound. I will gladly come back. Additionally, booking good bands is a big advantage.

It was also nice to say get to say hi to Scott and Dan in the merch booth. Also it's good to go home with a new signed treat to the collection.

Which gives me an opportunity for a future disclaimer of sorts. As King Buffalo will play at DesertFest in London between the 4th and 6th of May. As it seems now, Spader Ess will have representatives there (Spader Daughter and maybe Will of Spades). Therefore, from now on some of be articles will be in English, as requested by the festival organizers. Probably of mixed quality, better when done by those in England and worse when done by me. :-) 

Recension : Lee Aaron : Diamond Baby Blues

Det var väl ett tag sedan Lee Aaron lämnade scenen som "The Metal Queen", och jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag inte lyssnat så mycket på henne sedan den självbetitlade plattan från 1987.
Men det betyder ju inte att Lee har legat på latsidan, nej snarare tvärt om, hon har varit ganska produktiv även om det varit en del uppehåll för att fostra barn och leva familjeliv. Musikaliskt har hon vandrat runt en del på olika stigar sedan dess, för att nu på senaste plattan, Diamond Baby Blues, hamna hem i rockfållan igen.

Ok, metallen har tonats ner och det är i stället i någon form av Svulstig storstilad radiorock med Blues/Countryvibbar. Jill Johnson hoods som vi skulle säga på ren svenska. Men den här plattan känns som en mer sammanhållen och mogen plattan än om man lyssnar på det som kom i mellantiden mellan metallåren och nu. Lee Aaron är fortsatt en fantastisk sångerska, en hel del av låtarna är klämmiga och musikerna är bra. Skivan består av både egenskrivet material, men varvas med covers på gamla örhängen.

Men, för min del, efter en del velande, får det bli en 3:a, en bra skiva helt enkelt, men kanske ingen som kommer att gå till historien. Men roligt att Lee gör nytt och för den som vill se henne live så kommer Lee Aaron att uppträda på Skogsröjet den 4 Augusti.

Album Rating: 3/5
Favorite Tracks: Diamond Baby and Misatreated
Label: Metalville
Release:  27 April 2018
For More Info Visit:
www.leeaaron.com
https://www.facebook.com/LeeAaronMusic/