Spader Ess Nostalgitrippar - Blue Öster Cult

Blue Öster Cult upptäckte jag hemma i min polare Mulles pojkrum. Förutom att vara en av traktens talangfulla gitarrister, så hade han en imponerande skivsamling, där stor del av hårdrocksgrunden lades. Den första skivan som spelades av BÖC var liveplattan On Your Feet Or On Your Knees. Efter det fanns det ingen återvändo. När jag sedan lyssnade på Fire Of Unknown Origin, ja då föll jag platt. Och jag har inte rest mig upp sedan dess. :-)

Gruppen har ofta fått etiketten som hårdrock för intelligenta. Hur det står till med det vet jag inte, men jag misstänker att en orsak kan vara deras inspiration och flitiga samarbete av och med författare och poeter.
Däribland författaren Michael Moorcock som därmed ger oss en koppling till bandet Hawkwind (som jag nostalgitrippade om här).  Förutom deras lite "spacejam-psykedeliska" inriktning. :-)
Till exempel så är min absoluta favoritlåt med BÖC, "Veteran of the Psychic Wars" ett samarbete mellan Michael och bandet.




Ett par skivor som man inte får missa i deras katalog är dessa, även om det är som vanligt, att de flesta är lika bra.

Givetvis deras otroliga liveplatta On Your Feet or on Your Knees, den var inte bara min inkörsport till bandet, jag håller den som en av de essentiella liveplattor som man bör ha i sin samling om man gillar just liveskivor.








Sedan går det ju inte heller att bortse från min egen favoritskiva i deras katalog Fire Of Unknown Origin, som förutom otroligt bra musik ger oss ett riktigt snyggt skivomslag.





BÖC har givit ut ett par storsäljande album, där Agents Of Fortune är det som sålt bäst och har flest kända låtar. Ett måste med andra ord!





Sedan kommer vi till den kanske lite udda fågeln, konceptskivan Imaginos, som skapades tillsammans med en av gruppens stora inspiratörer, producenten, managern och poeten Sandy Pearlman.
Udda för att det kanske inte är deras bäst säljande platta direkt, men även för att det kanske mer var gästartister som medverkade på skivan än bandmedlemmar. Det finns en hel del andra kontroverser runt denna skivan, men i mina ögon är den klart underskattad och klart värd att lyssna in sig.

Spader Ess Nostalgitrippar - The Doors

The Doors är ett band som betytt en hel del för mig genom tiderna, även om dom hamnade rätt sent på min musikpalett. Min gamla polare och tillika frontfigur i N.J.B., Ubbe, spelade en del hemma hos sig ibland och det gick inte att sticka under stol med att det var bra grejer, men det inte förrän jag flyttade till Stockholm och den fantastiska filmen om The Doors, av Oliver Stone, hamnade på biograferna som det fullkomligt exploderade.

Vi var ett gäng löst sammansatta filurer som samlades runt om på rockklubbar i staden och umgicks och diggade musik. Det var en del efterfester och under den perioden och då var The Doors inte bara ett soundtrack till filmen utan till hela vår tillvaro. Även efter den korta och intensiva tiden, efterhand tappade vi kontakten, så fortsatte och utvecklades min vurm för bandet.
Det är ett band som jag ideligen återkommer till. Som för så många andra så är det den romantiserade bilden av både bandet, frontfiguren och tidsåldern, som jag återkommer till. Även om mitt analytiska och tänkande jag, inser att det fanns en hel del, som kanske inte var så vackert (som det ofta är) när man skrapade på ytan.
Men någonstans anser jag att vi människor behöver ikoner som Jim Morrison på något underligt grundläggande sätt, och det håller jag på och fermenterar tankar kring till ett framtida inlägg.

En sak som jag verkligen uppskattar, förutom själva musiken, är de poetiska och ofta dubbelbottnade texterna (gärna med sexuella anspelningar).

Vad det gäller skivrekommendationer kan jag bara säga Alla!
Och se filmen!

Men måste jag ändå begränsa mig, och då i första hand för att snärja in nya lyssnare, så är det ju första, självbetitlade albumet eller efterföljaren Strange Days som gäller som klockrena inkörsportar, gärna då i kombination med filmen.

 Är du inte såld vid det laget, ja, då är chansen stor att det aldrig kommer att hända. Men snälla, ge det en chans.
 För om det landar rätt, som det gjorde för mig, så kommer du att tacka din lyckliga stjärna (eller mig? (kanske är samma sak, vad vet jag?), och därefter aldrig se tillbaka...... Break on Through...
Ett råd jag kan ge till potentiella lyssnare, som antagligen gäller för alla band eller artister som når upp till denna status, är att omfamna både faktan och myten kring bandet. För i mina ögon är båda lika viktiga beståndsdelar i den fulla upplevelsen.
Och precis som för mig, kanske du får "People Are Strange" som något av en titelmelodi till livet... :-)

Spader Ess Nostalgitrippar - Hawkwind

Vad kan man säga, är man ett Motörhead fan, så är det ganska svårt att förneka Hawkwind och deras storhet.
Fast jag måste nog säga att jag snöade in en del på Hawkwind redan innan jag visste att Lemmy hade varit med i bandet. Jag började lyssna på dem någon gång i mitten av 80-talet.
Min första platta med bandet var samlingsplattan Masters Of The Universe från 1977, och även om den hanterar just Lemmy åren så gick det mig förbi helt vid det tillfället. Hur jag vid det tillfället kunde missa att det är Lemmy på sång på sista låten "Lost Johnny" kan jag inte förstå idag?
Det blev i stället Sonic Attack från 1981, som blev fortsättningen i mitt hawkwind-botaniserande och då hade Lemmy redan lämnat bandet. Nästa skiva i ordningen blev Choose Your Masques från 1982.
Det tog med andra ord ett tag innan jag insåg att han var den som tidigare sjöng på den magiska "Silver Machine", då jag följde bandet framåt i tiden en stund, innan jag började gräva mig bakåt i katalogen. Det fortsatta grävandet beror lika mycket på att jag, förutom att jag gillade musiken, även var/är ett stort fan av Michael Moorcock och hans Elric karaktär. Så därmed blev nästa naturliga steg den efterkommande The Chronicle of The Black Sword.
Och först därefter, för att följa Moorcock vinklingen, fortsatte jag sökandet bakåt i tiden och landade i medvetandet om att Hawkwind hade ett förflutet med Lemmy, då det nu blev till att spana in skivan Warrior On The Edge Of Time, där Lemmy finns med.
Det var då både förvirrande och upplysande att höra låten som var baksidan på singeln "Kings Of Speed", det vill säga "Motorhead". Nu gick ljuset upp. :)



Man kan väl säga att upptäckten av kopplingen till Motörhead cementerade min fascination för Hawkwind, och nu var det bara att grotta ner sig i resten av deras mer klassiska skivor. Jag skall dock inte sticka under stol med att jag inte hört alla deras skivor, framför allt inte de från senare år, för det är ett ganska rörigt band som inte alltid gjort så lysande skivor (It Is The Business Of The Future To Be Dangerous exempelvis, där det nästan bara är titeln på skivan som är behållningen).
Men de som har varit bra, har varit riktigt, riktigt bra. Framför allt, så är det väl just Lemmy åren som producerat de solidaste plattorna. Här är de som jag anser vara de bästa.

Doremi Fasol Latido

Space Rituals

The Chronicle Of The Black Sword

Quark Strangeness & Charm

Med bandets digra skivkatalog finns det givetvis fler bra skivor, men dessa är de som är mest oumbärliga.

Choose Your Masques

Sonic Attack

Hall Of The Mountain Grill

Warrior On The Edge Of Time

Spader Ess Nostalgitrippar om Mattias IA Eklundh

En gång i tiden så har jag träffat en gitarrlegend, utan att då förstå det, och utan att egentligen ha så mycket minnen av det heller. Men så här i efterhand är det ändå lite kul, för mig åtminstone.

Starten till den här artikeln är lite som en tvåstegsraket. Ena delen av den utlösande faktorn är det faktum att vinylspelaren har dammats av igen. Den andra delen är en artikel i senaste numret av Sweden Rock Magazine om Mattias IA Eklundh. Mitt förhållande till IA är aningen svalt, jag har ju vetat om honom och hans Freak Kitchen en längre tid, men av någon anledning aldrig lyssnat speciellt noga på bandet. Lyssnade en del på Fate när det begav sig, men av någon anledning har det inte blivit mer. Men man kan inte sticka under stol med att IA är en virtuos när det kommer till strängbändande. 


Men tillbaka till vårt möte (som jag nämnt flyktigt tidigare). Det skedde på ett releaseparty på en Danmarksfärja, någon gång 1988. Mattias hade precis sparkat igång vad som skulle komma att bli en lång och framgångsrik karriär, och ett spännande liv i allmänhet som man kan läsa i ovan nämnda artikel.
Men, vid detta tillfälle, var han just i begreppet att släppa sitt första album tillsammans med gruppen Frozen Eyes på skivbolaget Büms Records, och jag var där i min egenskap av alltiallo till N.J.B. som också släpper skiva på samma bolag, samma dag.

Dock på väg till releasepartyt så visste vi inget om att denna tillställning skall delas med ett annat gäng från Göteborg.  
Kim Meinert (skivbolagsdirektören) har helt enkelt "glömt" att nämna denna lilla detalj. Istället har han brett på ganska kraftigt om att han specialchartrat färjan för vårt releaseparty, och att vi är välkomna att med utvalda vänner komma och välförtjänt sola oss i glansen för vår debut, tillsammans med stort uppbåd av press och branschfolk. Vi vet i detta läge inte heller att specialchartern enbart omfattar att ett konferensrum är hyrt ombord på båten och vi kommer att trängas med alla andra turande passagerare, någon lokaltidningsreporter och ett för oss helt okänt band (som jag antar fått ungefär samma upplägg presenterat för sig).

Resan till båten håller i sin tur på att sluta i kaos, då vi i vanlig god ordning lyckas strula till det med att bli riktigt sena. En liten buss är hyrd och som vanlig när vi var ute och for så blev det en hel del öl. Vilket resulterade att det blev lite för många oplanerade pisspauser på vägen från Småland. Men i sista stund lyckas vi småpackade, lite stressade, ändå baxa ombord bussen på färjan precis när det var dags att lägga ut.

Bild lånad från Mettalum. Kan vara tagen på Färjan?

Väl ombord, så möts vi som sagt av en helt annan verklighet. Ett annat band, Frozen Eyes, som konkurrerade om den lilla uppmärksamhet som man kunde uppbåda och en skivbolagsdirektör som var mer intresserad av sig själv än något annat (inte helt ovanligt där).
Jag har inte så vansinnigt klara minnesbilder av resten av resan, vi hade ju grundat en del på bussen, och säga vad man vill om Danmarksfärjor, men brist på öl råder det inte.
Jag vet att vi försöker få kontakt med medlemmarna i Frozen Eyes, men det gick väl sådär. Pratade med dem ett par gånger under resan, men det bestående intrycket var att det var ett rätt kaxigt och aningen buttert gäng, lite som oss vid tillfället, antagligen för att tillställningen inte var riktigt som utlovat. Det blev nog mest försök till revirpinkande i allt kaos helt enkelt.

Den stora behållningen från releasepartyt, förutom att det så här i efterhand var en rätt kul upplevelse, var att jag åtminstone lyckades byta till mig ett ex. av deras skiva (finns att njuta i sin helhet på Youtube), som numer ingår i det som finns kvar av vinylsamlingen. Tillsammans med detta "nästan" minne från ett möte med en gitarrlegend i vardandet (och hans bandkollegor).

Tillbaka till Frozen Eyes debutskiva. Man kan redan här, från introt på första låten, höra att det är en riktigt kompetent gitarrist det handlar om. Skivan är ett riktigt bra historiskt exempel på bra svensk metall från 80-talet, som kunde ha blivit något mer med lite bättre backning från bolaget.
Som jag förstår det hela, så blev även Frozen Eyes lurade på rättigheterna till sin skiva, precis som N.J.B. och att Mattias försökt få loss dem från Danmark. Dock vet jag inte om han lyckats.
Behöver jag säga att jag är väldigt glad att jag har kvar skivan. Kanske skulle börja samla på skivor från Büms Records, med denna har jag fyra, varav alla banden verkar ha ungefär samma erfarenheter från bolaget.:)

Det verkar som IA har utvecklats till en riktigt skön och kompetent prick med åren, från de något aviga lirare jag träffade på båten. Vilket jag även hoppas att jag själv har gjort, eftersom vi lär ha varit minst lika aviga typer under den resan. Vi har ju kärleken till gitarren gemensamt, även om han är en mästare och jag inte ens kan spela, men där han går loss på strängarna med flinka fingrar och dildos, där sätter jag mina bildhuggarjärn i kroppen i stället. :-)
Skall bli kul att höra på den kommande Freak Kitchen skivan.

Spader Ess Nostalgitrippar - Led Zeppelin

Det är inte helt lätt att säga när det var första gången som jag lyssnade på Led Zeppelin. Eftersom dom tillhör ett av de mest klassiska banden vi kan hitta, med kanske en av rockvärldens mest spelade låtar, "Stairway To Heaven". Vilket i sin tur gör att risken för exponering tidigt är ganska stor.
Så, visst hade jag hört Led Zeppelin en hel del tidigare, men jag vet ganska bra var och när jag verkligen började lyssna på dem.
Det var under min tid i Lumpen vilket gör att vi hamnar i Linköping under nådens år 1986.

På luckan hade vi en hojåkare från Gamleby, Antonsson, som flitigt spelade en hel del gammal skön rock, däribland Led Zeppelin.
Så, det gjorde att det i dagrummet strömmade skön rock så fort det bullades upp öl och kortleken åkte fram.
Och som Lumpen var beskaffat, med mycket dötid, så hade man under den här tiden en stor vän i den så kallade Egoiststereon eller som den hette i fackhandeln, Freestylen, om man ville isolera sig och ha en stund för sig själv bland alla andra. Så, det blev att banda Antonssons kassetbands-skatter av blandband med Zeppelinarna (bland annat) och därmed skaffa sig rikligt med kvalitetstid med ett av rockvärldens största. Vilket i sig borgade för en långvarig och tight relation, för det är inte någon hemlighet att Led Zeppelin med tiden blivit ett av favoritbanden för mig.

Nu trivdes jag rätt bra i Lumpen ändå, men även om jag inte gjort det, så får man väl med det här helt enkelt konstatera att det inte på något sätt var bortkastad tid att "genomlida" 10 månader i Linköping. Inte med det sällskapet, både folket på luckan, men framför allt Led Zeppelin.

Det är alltid svårt att säga vad som är ens favoriter inom musik, om man får chansen att tänka efter. Oftast spelar dagsform, humör osv. in. Men om du tvingar fram ett snabbt svar av mig kommer jag med största sannolikhet att säga "Kashmir" av Led Zeppelin. I min värld så är det världens bästa låt, punkt. Den låten är Essensen av bra och pampig Rock n' Roll! Fasiken, hela bandet är essensen av riktig Rock n' Roll. Säga vad man vill om band som kom tidigare och senare, men det Led Zeppein har gjort för hela rockmyten går inte att ducka för.

Och även om jag är klar periodare när det kommer till musik, så är de tillfällen som Led Zeppelin hamnar i spelaren alltid tillfällen av glädje och kärt återseende. Denna vurm för bandet kan man väl säga ligger till grunden för att vissa andra band, som te.x. Rival Sons hittar en god mylla att plantera sina rötter hos mig.

Spader Raljerar på om Nostalgitrippande

Jag har ju påbörjat lite Nostalgitrippande här på bloggen, och då inom det musikaliska forat eftersom det är där den här bloggen mestadels håller sig. Dock insåg jag häromdagen att nostalgi kan vara väldigt starkt knutet till helt anda sinnen än just hörseln. I detta fallet framför allt doften.

Flytdockan Oskarshamns Varv

Jobbet skickade mig i början på veckan på en lite tripp till ett varv i Holland för att kolla lite saker på en båt. Jag är mer eller mindre uppfödd på ett varv, Oskarshamns Varv (som numer ingår i den koncern som jag besökte i Rotterdam, Holland (Damen)), då min far jobbade där mer eller mindre hela sitt yrkesverksamma liv. I första hand som snickarbas, men sedermera som någon form av skeppsbyggmästare (vet inte den exakta titeln). Dock gick jag inte i hans fotspår, utan flyttade till Stockholm och irrade in mig i IT-världen i stället, så det är nu otroligt länge sedan jag satte min fot på ett varv.

Väl där fick jag genast en flashback till min barndom så fort jag klev in i det Holländska varvets vaktkur för att få inträde till varvsområdet. Jag kan inte förklara doften, men jag kan konstatera, så här 35 år senare att fasiken, det doftar likadant på varv (i alla fall dessa två, fler har jag inte besökt). Som sagt, doften slungade mig rakt in i barndomen och jag fick genast en varm känsla i kroppen och ett leende på läpparna.

Inte nog med det, detta öppnade mina sinnen lite extra tror jag, för jag började se fler saker som påminde om farsan och gamla varvet hemma i Oskarshamn.Visst, vyerna av flytdockor och kranar i all ära, men det är de små detaljerna som sann njutning göms. Och de löper som sagt tillbaka till min far, som precis fyllde 80 år i helgen (grattis Pappa!).
Doften, den har jag redan skrivit om.
Jargongen, mellan både besättningen och de som är projektledare för bygget. Samma typ av snack och jargong, fast med västskustbrytningar i de flesta fallen, i stället för den vackra Oskarshamnskan.
Klädseln, när inte folk hade overall på sig såg jag en hel del stickade tröjor (helst marinblå) med skjorta under, precis som far min oftast hade och fortfarande gärna klär sig.

Behöver jag säga att på hela taget var det här en riktigt trevligt återbesök till barndomens nostalgiska marker. Man skall väl aldrig gå och ångra sina al i livet, men det går inte att säga annat än att havet/varven/sjöfarten har en dragning inom mig som triggas ibland.

Så för att knyta ihop säcken och ändå försöka göra detta inlägg till något med musikanknytning så spelar jag väl en vacker låt med anknytning.
Nick Cave - The Ship Song

Spader Ess Nostalgitrippar - Ulf Lundell

Eftersom Ulf Lundell är albumaktuell igen, så tänkte jag att en lite tripp längs med nostalgigränden med hans namn är på sin plats. Jag har bara hört singeln från den nya plattan och den gillar jag, däremot har jag vandrat tillsammans med Ulf ganska länge nu. Och han har betytt en hel del för mig.

Det började någon gång i 80-talets början. Trots att Ulf är en klassisk storstadsskald så spelade han på strängar som även jag, en liten bonnapöjk från Småland, kunde ta till mig. Det började med att lyssna på hans mer partyorienterade musik från skivan Ripp-Rapp, med vilken han skapade ett perfekt soundtrack till den tidiga tonårens trevande partajande och frigörelse.

Dock slutade det inte där, strax kom skivan som ingen kunde ducka för, Kär och Galen, även här fanns det en del klara partylåtar, men även en hel del låtar som manade till eftertanke.
Och det är väl nonstans här som den fördjupande kärleken till hans musik grundlades. För här pratar vi om att sluka både det tidigare materialet och det som sedermera kom ut. Vilket är en hel del, då herr Lundell varit en ganska produktiv man genom åren. Vilket jag givetvis inte har något emot.

Tyvärr har jag bara sett Ulf Lundell Live en enda gång, på Skansen, om man borträknar att jag åkt hiss med honom på Arlanda i början på 90-talet. Mer om det senare. Men på något sätt gör det mig inte något att inte sett honom live mer (även om jag gärna velat, och givetvis hoppas få chansen igen), för min relation till Ulf är rätt stabil som den är. Dock har jag spenderat en hel del tid småpackad på parkeringar utanför hans spelningar (bland annat den ökända Borgholmspelningen under 88-turnén). En av anledningarna till att jag inte kom längre än till parkeringarna var en kronisk brist på ekonomi och att partajandet prioriterades.

I nådens år 2000, fick jag ett jobb i Schweiz. Att släppa kontrollen och flytta utomlands var för mig ett stort steg, då jag är en familjeman av stora mått. Särskilt som jag då hade en dotter på dryga tre år och min fru var höggravid med min son vid tillfället. Men äventyret var för stort, så och lönen som lockade. Det hela skulle bli en prövning, då jag skulle bli tvungen att vara utan min familj i en månad, för att hinna tjäna in pengar nog att ta ner dem till Bern. Jag hade aldrig varit ifrån dem så lång tid, varken då eller senare.
Inför den resan fick jag av min fru skivan Män utan Kvinnor, som kom att bli soundtrack för den resan, tillsammans med en bunt andra Lundellskivor som fick följa med mig i bilen söderut mot Bern. Det var en månad som jag fullkomligt vältrade mig i Lundell och Svensk melankoli. Och även om jag samtidigt genomgick mitt livs äventyr i ett av de vackraste landskap man kan tänka sig, så var tiden utan familjen en plåga. En plåga som både lindrades och späddes på av Ulf.

Under min tid i Bern så skrev jag sporadiskt i vad man skulle kunna kalla en dagbok. Första inlägget i den kallade jag till och med "I EuropaTillsammans med  Lundell". Tänkte här dela med mig av de två första inläggen i den, eftersom det har en viss bäring för den här artikeln. Ni får ursäkta om det blir aningen melodramatiskt, men det var så det kändes just då.

Bern 000214   

Kl.22:13

I Europa tillsammans med Lundell.

Sitter ensam i en stad jag inte känner. Långt från familj, långt från vänner. Runt omkring mig talas ett språk som jag endast ibland förstår. Har varit här i två veckor, hemma går frugan och är gravid, samtidigt som min dotter växer och gör saker som jag aldrig får se. Det låter som om jag varit borta i en evighet, men ibland kan två veckor vara en evighet.

Ur högtalarna smeker Ulf Lundell, precis som från starten av resan. På väg genom ett vintrigt Sverige. Hela tiden Lundell, ömsom mjukt, ibland dundrande men hela tiden med visdom och själ. Vägen glider förbi. Milen rusar förbi till tonerna av Lundell. Tänkvärda ord som ger balsam för själen. Humöret växlande i takt med musiken och orden. Ibland vältrande i självömkan och vetskapen om saknaden. Ibland med förväntan inför äventyret. Nu på Autobahn. Tempot ökar, volymen ökar. Tröttheten smyger på. Snart framme. Stannar, kall luft vid sidan av Autobahn. Vidare, Vidare. Snart framme. Kommer jag att trivas? Kommer jag att stå ut? Utan mina kära. Lundell spelar på, ger lindring. Till och med när det känns som värst och musiken spär på. Ulf Lundell, en vän på vägen. Hur kan en man vara så fylld av visdom, själ och livserfarenhet? 

Bern är vackert, på ett helt annat sätt än Stockholm. Bergen tornar upp sig runt omkring och Aare-floden flyter fram runt staden. Men var är havet? Mitt i Europa, det känns bra, om nu bara familjen kommer så skall vi fara till havet. Ett annat hav. Inte Östersjön, utan ett hav med sälta.

Det är lätt att bli svenskare än svensk och Stockholmspatriot när man sitter lyssnar på en man som är Stockholm, som är Sverige. Hur än staden och landet än har behandlat honom. Är det  berömda Svenska  svårmodet som gör sig hört.

När skall det här livet bli underbart, sjunger Lundell. Om två veckor för min egen del, då kommer familjen. Då kommer våren till Bern. Bergen kommer att stå där stolta, imponerande. Uteserveringar och gator med glada människor. Jag och familjen, Renée med putande mage vid min sida och Alva på mina axlar. Denna resa har fört med sig en hel del, men störst är ändå vetskapen om att min kärlek till min familj är ofantlig. Snart blir vi en till. Glädje, spänning även där. Vad blir du? Ännu en dotter eller en son? Välkommen vilketsom. Välkommen till oss.

Vad skall det bli av Alva och knoddis? Vad kommer ni att ha för möjligheter? Vad kan jag göra för er? Att älska er känns inte alltid nog. Hoppas bara att ni kan gå ut i livet med öppna sinnen och utan fördomar. Att ni inte låter någon sätta sig på er och att ni gör det ni vill. 

Hoppas bara att Lundell får det underbart om han nu ännu inte har fått det. 

Bern 000215

Kl. 22:33

Humörsväng.

Det svänger, det gungar. Humöret är inte på topp, men klart mycket bättre. Det flyter på jobbet. Det är stundtals riktigt bra. Lundell rockar på och jag med. Hale Bop. Kommer att få tillbaka oväntade pengar av Beat. Det känns bra. Skulle vilja ha en smutt HTML editor. Får leta efter det imorgon. Så kanske det kan bli ett försök till hemsida. Satt och tittade på digitalkameror idag. Det vill jag ha en till Eurodisney.

Öl med jobbarkompisarna imorgon, hoppas att jag får tala engelska då.J Det känns som Engelskan tappat lite av sitt flyt. Djäkla Tyska att vara bakvänt. Min utgångspunkt inför morgondagen är att ta det lugnt. Har dåligt med pengar och huvudvärkstabletter.

Skulle ha ringt Renée och Alva idag, men det blev så sent att Alva troligen hunnit lägga sig. Hoppas att Renée ringer imorgon till jobbet. Jag vill så gärna prata med dom båda. Jag vill krama dom. Längtar efter att få mysa, och stojja med Alva. Ljuva tanke att få hålla om Renée och prata med henne, att få se dom båda igen. Att ligga i mörkret och lyssna på Alvas trygga snusande. Men snart så, tiden skyndar. Måste bara få in lönen så att vi kan köpa flygbiljetter. Det är en sak som jag är ledsen över att missa, Alvas första flygning. Hur kommer hon att reagera? Hoppas att det går bra och inte blir för långtråkigt. Den dagen kommer jag att ha svårt att koncentrera mig.  

Och på den här vägen har det varit, till och från. Det har givetvis varit både upp och ner, men jag kan inte säga att jag tycker illa om någon av hans skivor. En annan sak som hände under min Bernvistelse var att jag skapade ett nytt Lundellfan i min arbetskompis Marcus. Marcus kom från Österrike, och även om han var något av ett språkgeni, så kunde han inte ett ord Svenska. Till att börja med. Men efter att ha fastnat för Ulfs musik, och mina taffliga översättningar en Whiskyindränkt kväll, så blev han fullkomligt besatt. Han började rätt och slätt att köpa de Lundellskivor han kom över och tvingade mig att översätta. Det slutade med att han både älskade Lundell och kunde en del Svenska.

Att jag dessutom började sluka hans böcker någon gång på 90-talet, gjorde ju inte saken sämre.

Tillbaka till hissen, en liten hissresa på ett par sekunder som var stort för mig då. Ulf hämtade sonen på Arlanda som tydligen varit med vårt flyg från London, och vi hamnade i samma hiss på väg mot garaget. Jag var stel och stum. Jag kallar det för vördnadsfull, men frugan säger att jag var starstruck. :-)

Ulf har skrivit allt för många bra låtar för att man skall kunna välja, men en av mina absoluta favoriter, som jag gärna identifierar mig med är "En man ifrån norr" från skivan Utanför Murarna.

Därför tänkte jag att den blir en perfekt avslutning för denna vägg av text, men den var lite svår att hitta, så jag tar något annat, senaste singeln då givetvis. Och med det ser jag fram mot att få höra Uffes nya platta, Trunk. Hade gärna haft biljett till Berns spelningen (om inte annat för att det Bern och Lundell haft betydelse för mig), men biljetterna är som vanligt slut. Som jag förstår det hela så längtar Uffe tillbaka till partajet, vilket i mina ögon gör att cirkeln sluts. Tack för all musik, Uffe, både gammal och kommande.

Spader Ess Nostalgitrippar - Bob Marley

Baktakt, det är något visst med den.
Jag gillar Reggae. Jag är nog periodare när det kommer till Reggae. Jag gillar dessutom en hel del Reggae, när jag väl lyssnar på den, Jimmy Cliff, Burning Spear, Peter Tosh osv. Men förutom en del svensk reggae, Rootvälta, Governor Andy och Syster Sol exempelvis, så är det i stort sett bara min första kontakt med Reggaen, Bob Marley som jag ideligen återkommer till om och om igen.

En vår och sommar är liksom inget utan att åtminstone skivan Uprising sätts på. Men man vet aldrig när andan faller på, det kan ske närsomhelst, året om. Från början var det dom mer kända plattorna som gällde, med The Wailers, som släpptes mellan 1973 och 1983 på Island. Men senare även hans äldre, lite råare material.

Återigen en artist som släppt så otroligt mycket bra skivor. Även en artist som gick ur tiden allt för tidigt. Ännu en världsförbättrare som kanske inte var lika bra på den lilla scenen, hemmet. Rastadelen av hans budskap har väl kanske inte fallit mig på läppen direkt, men bland allt flum finns det så otroligt mycket att hämta i hans texter och musik.

Bland skivorna finns en som sticker ut lite extra för mig, och det är som sagt Uprising. Som om det inte räckte med att det inte finns en dålig låt på plattan, så innehåller den dessutom den en av världens bästa låtar i mina ögon.
"Redemtion Song"

I sin enkelhet, för det är den akustiska versionen jag talar om, är den, som om man tog hela hans skivkatalog och kokade ner den tills bara essensen finns kvar. Som om man kokat en fond av Marleys musikarv och personlighet.

Spader Ess Nostalgitrippar - Dio

lånad från mycket talangfulle Deathfeniks

Ännu ett nedslag i nostalgiträsket. Denna gång tar vi oss en titt på en av rockens största röster i miniförpackning, Ronnie James Dio.

Mitt första möte med Dio var antingen som frontman i Rainbow eller Black Sabbath. Vilket band som jag hörde honom först med, är lite osäkert, det var ett tag sedan och jag gillar dem lika mycket.

En sak kan man dock snabbt konstatera när det kommer till Dio och hans olika engagemang i kultband, han har en förmåga att sticka ut och höja ett band.
Som Rainbow, ett band som även om det sällan var dåligt och innehöll en och annan legendar på annat håll, så har var dom aldrig så bra som under Dio åren.
Även när det kommer till Black Sabbath så kan jag inte ducka för att hur mycket jag än gillar originaluppsättningen (egentligen går det inte att jämföra) med Ozzy på sång, så håller jag Dio-versionen av Black Sabbath för snäppet vassare i viss mån. Originalet  har en helt annan charm och det faktum att man mer eller mindre definierade en helt egen genre (och vilken genre sedan!) , men Dio-plattorna har ett helt annat mörker, hårdhet och kvalitet.
Det är inte förrän Dio kommer med i gruppen som man verkligen lever upp till sitt mörka rykte. För hårdrar man Ozzy åren, så handlar texterna ofta om mörker, men sett utifrån, medan jag upplever Dio tiden som ett mer omfamnande av mörkret. Dessutom var det en lagom, men nödvändig förändring för att sångarbytet skulle fungera i ett så pass tongivande band.
Säga vad man vill om Sharon Osbourne, det var ett genidrag från hennes sida när hon föreslog Ronnie som ersättare till Ozzy.

Som jag sade innan, det är helt enkelt lite oklart tidsmässigt vilken del av Dio jag först upptäckte. Dock har jag mer tydliga minnen av när jag upptäckte Dio under sin egen flagg.
Det var i en skivaffär i Västervik, på våren 1983. Holy Diver skivan hade precis landat i butiken och man hade inte ens hunnit ställa ut skivan i butiken. Killen bakom disken satte precis på skivans titelspår medan jag och Polarn "Klacke", stod och bläddrade i backarna. Redan vid introt till "Holy Diver" var det kört. När sedan låten i sig pumpade igång var det bara att fort springa fram till disken och fråga vad fasiken är det här som hörs i högtalarna. Behöver jag säga att det var ett impulsköp som man aldrig ångrat den dagen?
Ännu en liten anekdot runt denna skivan. Det var inte bara "Klacke" och jag som blev slagna av blixten när vi hörde plattan. En annan polare "PeKå" blev svårt biten av musiken första gången han hörde den. Dock gick det över fort när han såg omslaget. Även om han alltid försökte förneka sin ganska religiösa uppfostran, så brukade det skina igenom när han såg skivomslag av denna typen (vilket måste ha varit en svår tid för en metallskalle under denna tidsera). Efter det var skivan helt enkelt skit. :-)

Även om det tidigare materialet som herr Dio var med på, verkligen hittade hem hos mig, och att jag faktiskt gillar det mesta han har gjort, så kan jag trots det inte kalla mig någon fanatiker. Viss från första Rainbow plattan, vidare till Black Sabbath och genom Dio åren fram till Lock Up the Wolves, så köpte jag alla plattor. Dock blev den sista skivan jag köpt av Dio just Lock Up The Wolves (som jag har i en snygg promoutgåva). Därefter har jag mest sporadiskt följt honom, men ser honom ändå som en av dom stora.

När det kommer till skivor som är ett måste med Ronnie James Dio bakom micken, förutom ovan nämnda Holy Diver, så skulle jag vilja säga alla egentligen.
Men måste man krympa ner scopet lite så är dessa oumbärliga för mig (även om jag numer saknar en del av dem i skivsamlingen (skulle aldrig sålt vinylerna (hur många gånger skall jag tjata om detta)).

Första plattan med Rainbow. Det må ha varit Richie Blackmooores skötebarn, men det var Dio som satte prägeln. Låtlistan på denna plattan är skrämmande bra och här cementerade man verkligen symbiosen mellan rockmusik och Fantasy, som jag antar man har Dio att tacka för till mångt och mycket. Det enda jag skulle vilja ha annorlunda är i så fall omslaget. För även om uppföljande skivan Rising inte är fullt lika stark musikaliskt så har den ett av rockvärldens mest klassiska omslag, skapat av den fantastiske Ken Kelly. Men det har kanske inte mer med Dio att göra än just kopplingen till Fantasy.

Sedan har vi ju även  skivorna tillsammans med Black Sabbath. Ofrånkomligt, om än lite fantasilöst, men det är inte mitt fel att man lyckades skapa två så mörka och hårda klassiker och till det ett lika episkt live-album. Skyll inte på mig!


Båda plattorna är helt fenomenala, helt enkelt. Med en helt annan råhet och brutalitet än de tidigare alstren, även om man givetvis har Tonys feta och mörka riff i botten. Helt enkelt en värdig fortsättning på ett lysande band. Dessutom så kommer Dio med en ny vinkling textmässigt som även den, gör att bandet tar en naturlig glidning åt ett lite annorlunda uttryck. Och Liven sammanfattar allt på ett underbart sätt.

Sedan kommer vi till slutklämmen, den sista plattan som Dio var med på innan sin allt för tidiga död, Heaven & Hell : The Devil You Know. Återigen en platta som jag gillar skarpt. Det enda jag tycker är synd är att den inte fick spelas in under sitt rätta namn, Black Sabbath. För det är vad det är i mina ögon.

Dessutom har vi som hårdrockare fått ett och annat av herr Dio bortom just hans röstresurser. Må så vara att han inte är egenuppfinnare av det, men på något sätt blev han dess flitigaste marknadsförare. Jag tänker på hornen och ovan nämnda koppling mellan rockmusiken och fantasy.

Tack Ronnie för alla sköna stunder, både gångna och kommande, för Dio är någon man bör lyssna på då och då, i evighet, Amen.

 Long Live Rock And Roll!

Spader Ess Nostalgitrippar - Thin Lizzy

Självklart har jag skrivit om dem tidigare i olika former, men jag tänkte passa på att göra en lite nostalgisk sammanfattning av ett av mina absoluta favoritband, Thin Lizzy.

Thin Lizzy hade den perfekta mixen av starka låtar och bra musiker, men framför allt en frontfigur i Phil Lynott, med en utstrålning och röst som gick utanpå det mesta.

Sett med dagens ögon kan musiken kännas lite snäll och polerad, men om man lyssnar på texterna och sätter in den i rätt sammanhang, i detta fallet en kille i sina tidiga tonår under tidigt 80-tal, så märker man att under ytan lurar stundtals en mörkare och farligare värld. Dock uppblandat med en annan viktig ingrediens för ett hormonstint tonårshjärta, nämligen romantiken. i mina ögon är det inte många band från den här tiden som verkligen lyckas balansera på den linan utan att ramla ner i pekoralens djupa virvlar. Förutom just Thin Lizzy så är det väl Whitesnake som kommer i åtanke.

Bild tagen av Harry Potts

Phil hade inte bara den sammetslena rösten utan även en bad boy utstrålning som i kombination med en god portion Brittisk humor och visuell utstrålning blev helt magisk. Det vore väl förmätet att tillskriva honom som uppfinnare av den bredbenta rockposen, men jag vill nog påstå att han förkroppsligat den. Här exemplifierad i ett av rockhistoriens bästa fotografier (enligt mig).

Bandet hade redan spelat in de flesta av sina plattor när jag upptäckte bandet. Det vara bara Renegade, Thunder and Lightning och Life som jag fick nöjet att med spänning och förväntning invänta lanseringen.

Här kommer lite lösryckta tankar om några av mina favoritskivor med Lizzy (vilket inte betyder att det är något fel på resten av skivkatalogen).














De första skivorna som jag köpte med Thin Lizzy var Nightlife och Johnny The Fox. Jag hade vid det tillfället ingen egen skivspelare, men min polare MikeT och jag snubblade över plattorna i någon lågprisback och som det perfekta alibit för att kunna presentera behovet hemma av en egen skivspelare så köpte vi dem ihop. Visst, jag hade ju hört dem tidigare och gillade dem, men det här blev startskottet till en livslång kärlek till ett band. Eftersom MikeT hade skivspelare så fick han vårdnaden om dessa alster och dom spelades flitigt hemma i hans rum.
Båda skivorna visar även en annan del av gruppen som jag gillar, samarbetet med konstnären Jim Fitzpatrick som gjort en hel del av omslag till gruppens bästa plattor.

Från Nightlife får vi dessutom den fantastiska "Still in Love With You" och "Sha la la" och från Johnny den odödliga "Don't Believe A Word"

Jailbreak, går inte att ducka för, fullkomligt fullspäckad med klassiska låtar. Rent krasst sett kanske en av gruppens bästa plattor, även om den inte är min favorit. Men vem kan motstå låtar som "Jailbreak", "The Boys are Back in Town" och "Cowboy Song".

Bad Reputation, återigen en platta med många klassiska låtar. Titellåten tillsammans med "Soldier Of Fortune" och "Dancing In The Moonlight" är bara några av skivans musikskatt.






Chinatown, en ganska utskälld platta som har fått ett i mina ögon oförtjänt rykte. Jag gillar den stenhårt. Tror att det var den lizzyplattan som närmast införskaffades efter de två första. Viss del av vad jag känner för denna skivan kan nog tillskrivas nostalgi. Den snurrade en hel del när det skulle laddas för utgång och partaj. Med låtar som "Chinatown", "Killer On The Loose" och "Genocide" har i alla fall jag svårt att kalla det en dålig platta. Visserligen kan jag hålla med om att det är en av Lizzys svagare, men det gör det inte till en direkt dålig platta.




Så kommer vi till min absoluta favorit bland Lizzy's plattor, Black Rose. Ett mästerverk helt enkelt. Helt klart en av de skivor som skulle få följa med mig till en öde ö. Kan knappt beskrivas med ord, måste höras. Här är det alla låtarna, även om avslutande "Black Rose" som blir skivans klimax.






Sedan över till den skivan som många listar som gruppens lågvattenmärke, Renegade, dock inte av mig. Ännu en skiva som jag tycker mycket om och tycker är underskattad. Mera synthar visade vägen mot framtiden och hintade lite om Phils kommande soloprojekt. Drogproblematiken i bandet tilltog, Phils sång inte lika fantastisk, men det till trots, jag gillar den. Framför allt det lite mörka och episka anslaget i titelspåret, "Renegade" men även "Leave This Town".

Sedan har vi vad som skulle bli Thin Lizzys sista studioplatta, Thunder And Lightning. Som vi väntade på den plattan. Och när den väl kom, när nålen sattes ner på första spåret, vilken shock. Hårdheten och öset och ett klart modernare sound överlag. På det hela taget en bra platta även om den inte fullt når de högsta höjderna. Hårda spår som "Thunder And Lightning" och "Cold Sweat" varvat med lugnare låtar som "The Sun Goes Down", fasiken jag blir ju sugen på att sätta på plattan bara av att tänka på låtarna.




Denna lilla artikel vore ju dessutom inte komplett om man inte lyfte fram Live And Dangerous plattan. En av tidernas bästa liveplattor. Punkt. Jag struntar i allt snack om studiofix i efterhand, plattan är rätt och slätt magisk. Jag har många sorger vad det gäller band jag aldrig fått se på scenen. Thin Lizzy är ett av dem. Tyvärr blev det aldrig av. Jag skyller på dålig ekonomi och att det var långt till Stockholm från Småland.






Dock fick jag nästan se dem, kan man säga, då dom turnerade genom Sverige med Phils solo band som i stort sett var Thin Lizzy med annat namn och en något annorlunda repertoar. 1983 intog dom scenen i Västervik under namnet The Philip Lynott Band och då var jag i alla fall där. Förutom bilden till höger, så blev jag lite tidigare tilltalad av en något bakis Phil, som kom direkt från en födelsedagsfest i Köpenhamn. Han kom inkörd på området i en svart van lätt hängande ut genom sidofönstret, varpå jag sprang fram och på tonårsspråk utstötande något i stil med Öhhh! Phil! Öhhh! Varpå han kontrade med ett -Fuck, leave me alone! En av mina största stunder. :-) Senare på kvällen, när han nyktrat till/återställt sig var han dock charmerande och ställde upp på både fotot och skrev autografer. Den, i sammanhanget, nybakade John Sykes satt dessutom på läktaren bakom scenen efter konserten och snackade malla och envar som kom förbi.

Spader Ess Nostalgitrippar - Del 4 : Och det bara fortsätter rakt in i 90- talet och vidare...

Parallellspåren som just avhandlats här och här, har avhandlat stora bitar av 80-talet och hur en hårdrockare bakas. Det som tagits upp följer väl mallen för en traditionell rockuppfostran ganska väl. Så nu är det väl helt enkelt dags att storma in i 90- talet.

Ett årtionde som kom att betyda en hel del för min egen del. Upptäckten av Grungen, uppbrottet från småstaden, vilket i sin tur betydde att jag träffade just min älskade fru och började vidga mina vyer ännu mer. För att inte tala om att detta dessutom blev startskottet för att bilda familj och lugna ner sig en smula.

Men vi börjar med Grungen. Det var ju inte som att jag därigenom glömde det gamla, men på denna tid, då MTV fortfarande var en musikkanal, så dök det upp ett band som började röra på sig lite smått. Pearl Jam.  Visst, det var fler band som drog min uppmärksamhet till sig som självklara Nirvana, Soundgarden, mörka Alice in Chains och Stone Temple Pilots. Men Pearl Jam var de som har satt sin största prägel på mig och håller den än idag.

Flytten till Stockholm hade som sagt mycket gott med sig. Och även om jag lyckats missa alla Pearl Jams Sverigespelningar sedan den första, så är jag ändå otroligt glad över att ha fått se dem just då på Kool Kat vid Strömsborg 1992. Bandet hade blivit bokade till spelningen precis som dom slog igenom med dunder och brak via MTV. Dock kunde man, som jag förstod det, inte backa ur sitt åtagande att spela på den lilla klubben på Strömsborg och för en gångs skull var jag där. Nu gäller det bara att se till att få plåtar nästa gång dom kommer.

Efter en tid med mycket spring på klubbar runt om i huvudstaden. Kool Kat och Ritz som centrala platser. Hann inte med så lång tid innan anrika Ritz vid medborgarplatsen gick i graven, men jäklar vilken kul tid det var på båda ställena. Stötte på en lirare en kväll i tunnelbanan som var på väg mot staden, kallades rätt och slätt LångMatte och var från Rissne och han blev inkörsporten till ett gäng med rockers som samlades på något utav dessa ställen mest varje helg. Det var mycket musik som florerade, Guns n' Roses, D-A-D och Ministry. Även dök Metallica upp, främst då deras svarta album, men även återupptäckten av deras äldre material som jag inte brytt mig så mycket om tidigare. En grupp som det är förvånansvärt att jag hittills missat så gott som helt, var The Doors. Mycket tack vare filmen från 1991 som sågs flitigt så hamnade dom där dom skulle, nämligen som ett av mina favoritband.

Jag började jobba på en glidmedelsfabrik 1993 där jag träffade kvinnan i mitt liv. Fabriken gjorde givetvis mer än bara glidmedel (ACO), men det blir en bättre historia så här. Frugan kom med mer influenser, då hon själv till en början inte alls var lagd åt rockhållet utan var sprungen ur Industrisynten med Depeche Mode som det lugnaste i bagaget. A match made in heaven med andra ord.
Hon tog in ett flertal band till paletten, några helt nya, några som jag lyssnat en del på tidigare, några som jag aldrig kom att uppskatta, men några som jag helt enkelt kom att älska.
 Bland de som jag lyssnat på innan men som fick ett rejält uppsving tillsammans med frugan var U2 ("All I Want Is You" är vad vi kallar vår sång efter en underbar helg i London, då jag även lärde mig älska Guinness), Bruce Springsteen (som innan mest bestått av The River och Born in the USA för min del) och Sisters Of Mercy.
Bland det som jag kom att uppskatta kan nämnas The Neon Judgement, Nine Inch Nails och Niagara.
Framför allt var det två band som kom att stå ut lite extra. Dels Depeche Mode som jag med automatik i egenskap av hårdrockare hade ratat fullkomligt (jag vägrar fortfarande att lyssna på deras första platta)(extra kul att dom numer spelas en hel del på rockkanalerna...). Men framför allt Nick Cave. Denna underbara man med sitt svängiga mörker och inlevelse. Första låten hon spelade för mig var "The Ship Song", mer behövdes inte för att vara fast.
Bland det som vi under den här tiden upptäckte tillsammans kan väl nämnas Therapy, Testament, Alanis Morissette, The Hooters och Manic Street Preachers. (salig blandning, jag vet, men så ser det ut).
Jag kan även med stolthet säga att en viss influens har det gamla rocker arvet haft på frugan, som nu är mer rockare än syntare. Win!

Efter att dottern föddes -96, så lugnade musiksökandet ner sig en smula för att sedemera återupptas och numer är mest hela familjen musikintresserade. Dottern  spelar gitarr och är svår Black Metal fanatiker med en mörk sida i sitt dyrkande av Lasse Winnerbäck. Sonen hamrar trummor, gillar det mesta även om Macklemore står högst i kurs idag.

 För egen del, och i viss mån även frugans, så sätter vi nu kursen mot framtida musikskatter och kommande nostalgiband till tonerna av Mamont, Ghost, Clutch, Rival Sons, Graveyard, Witchcraft och vad mer som kan tänkas dyka upp på musikhimmelen..... Det finns så mycket bra musik, både ny och gammal att upptäcka...

Och här väljer jag att stänga dörren till nostalgiträsket. För den här gången. Detta var en snabb och spretig historia, men jag kommer att återkomma i frågan på ett eller annat sätt, var så säkra. Men då blir det nog mer som nedslag i något specifikt band, eller kanske en låt.

Spader Ess Nostalgitrippar - Del 3 : Hårdrocken.

Jag fortsätter min musikaliska resa, hoppas jag har med med några resande. Denna gång handlar det om den andra delen av mitt parallella universum, Mönsterås-resan och inkörsporten till Hårdrocken, som sedan mer eller mindre kom att bli mitt huvudspår.. Det är även här som tidslinjerna blir lite suddiga, för allt är som vanligt inte svart eller vitt. vissa bitar av det som skrivs om i Oskarshamnsspåret går givetvis igen i den här delen och vice versa, men jag försöker bara bena ut huvudfårorna. Tidslinjen blir lite otydlig med andra ord, mest för att det här hände så mycket olika saker i snabb följd och ibland även parallellt.

Till att börja med var jag lite för ung för att göra som jag ville, men efter hand så blev det mer eller mindre att jag bosatte mig hemma hos MikeT i Mönsterås (åtminstone på helger), och fick därmed en bonusfamilj och massor av nya kompisar.Och därmed en hel del andra influenser.

Som jag nämnde tidigare, hade MikeT en egen Stereo. Inte nog med detta, han bodde i en stor villa med eget stort rum nere vid gillestugan, vilket gjorde att vi i stort sett hade hela nedervåningen för oss själva att rumla runt i.

Det första jag kan komma på att jag hörde där nere i MikeT's källare var nog faktiskt Soundtracket till Grease, jag hade ännu inte sett filmen, men ett par av låtarna spelades rätt flitigt.  I den vevan vet jag att vi spelades en hel del Jerry Williams och först och främst plattan I can Jive. Därefter följde en period med massor blandat, framför allt svensk musik. Magnum Bonum, Factory, Noice, Gyllene tider, men framför allt Magnus Uggla. Att det svenska fick en särskild plats i en ung killes musikhjärta kom väl framför allt att kretsa kring tre viktiga platser, som blev väldigt viktiga från 14-15 års åldern. Blomstermåla Folkets Hus, Oskarshamns Folkpark och Oknö Festivalen.

En annan spelare som dök upp på planen och blev väldigt viktig, var Basse. Vet inte riktigt hur det gick till, han var ett par år äldre (MikeT o Jag var 14 och Basse hade precis fått körkort). Men han hade som sagt både körkort, en källare som gjord för partaj och kontakter till personer som var 20 år, även om folköl fungerade bra rätt länge. Så, i Basses källare gjorde jag min folkölsdebut som 14 åring till tonerna av Queen, Eddie Meduza, Billy Squire, Jorney och ännu mer 50-tals musik (det sprangs en hel del på den lokala raggarkåken i sällskap med Basse).

Det var en salig blandning med svensk och utlänsk rock, reggae, punk och 50-60-tal om vart annat i en period. Jag vet inte exakt när det började renodlas mot hårdrocken, men de två grupper som man får skylla på är nog när MikeT och jag upptäckte Kiss och Thin Lizzy.
Thin Lizzy blev en direkt kärleksaffär inga problem där, jag vet inte riktigt om det var det första jag hörde med gruppen, men dom blev, med skivan Nightlife och Johnny the Fox en del i ett försök att få en egen skivspelare. (som jag skriver om här). Thin Lizzy är fortfarande ett av mina absoluta favoritband.
Kiss var lite mer problematisk. Jag hade länge dissat bandet för sin sminkning som jag tyckte var fånig till att börja med. Dock hade jag aldrig hört dem. En dag satt vi hemma hos MikeT och lyssnade på ett blandband och låten "Rock n Roll All Night" gick på utan att vi visste vilka som spelade. Pang! Total förälskelse! Därefter reviderades snabbt hipstertankarna om deras sminkning och det tog inte lång stund innan pojkrummet var tapetserat med Kiss affischer, mestadels från underbara tidningen Poster.

Upptäckten av dessa band drog formligen ur proppen i musikdyrkandet och i snabb följd kom det en uppsjö band varav några var följande: Axe, Judas Priest, Def Leppard, Motörhead, Iron Maiden, Dio, Wasp, och AC/DC.



Till sist lyckades jag även att tjata till mig en egen vinylsvarv och min första skiva, även det beskrivet här, blev Savage - Loose n Lethal stolt inhandlad från Ginza.

En annan person som blev väldigt viktig för min musikaliska fortbildning, av två skäl, är Basses brorsa Mulle. Dels för att han hade den mest imponerande skivsamling jag dittills hade sett och som antagligen hade sin beskärda del i att kassettbandskatten och Swedcopy skapades. Dels för att han som ena gitarristen i bandet N.J.B. kom att bli min inkörsport till den lite mer handgripliga delen av
musikvärlden.
I hans skivbackar hägrade framför allt äldre storheter som Black Sabbath, Blue Oyster Cult, Scorpions, Whitesnake, Deep Purple, Rush, Uriah Heep, Led Zeppelin och Van Halen. Men även lite mer obskyra saker som Focus och det engelska bandet Mr. Big (märk väl att det är det Engelska, inte det Amerikanska).


Självklart skulle även de mörkare sidorna av rocken utforskas via band som t.ex Demon, Venom, Danzig och Mercyful Fate. Givetvis fanns även plats för mer traditionella akter som Helix, T.N.T och inte minst Europe. Det går väl inte att sticka under stol med att just Upplands Väsby pojkarna spelade en speciell roll, men å andra sidan så gjorde dom väl det för de flesta tonåringar vid den här tiden. Någonstans ramlade även en ännu så länge livslång kamratskap med Ulf Lundell in. Ett annat band som satte sina spår var givetvis Guns n' Roses.

Det här är också en tid där andra inte fullt lika rockande grupper tar ett starkt fäste, i och med att Danne Skåning flyttar in och med sig tar han en del psykedeliska och annat flum. Framför allt grupperna Pink Floyd och Sniff N' The Tears.

För att inte tala om alla lokala band som växte upp i den frodiga musikmyllan i Mönsterås med omnejd. Plebb, Purple Haze, Bruset, Mönsterås Bluesband, N.J.B., The Quill och Boom Shanker Group bara för att nämna några. De flesta och några till omnämnda i serien Let The Good Times Roll.