Im The King Of the Mercandise Booth

Det är inte helt utan att man tänker på Kiss som the Good fathers of Merchandise. Inte minst när dom lanserade sina signatursträngar för luftgitarr. Snacka om lågvattenmärke höjdpunkt.

Trodde faktiskt till helt nyligen att dom var oslagbara i denna gren. Men, så nyligen hamnade jag på Joe Bonamassas nyhetsbrev och döm om min förvåning, den mannen är en utmanare. På allvar.

Nu inför julen verkar han försöka kränga allt från gitarrer till snöglober, och allt du kan tänka dig däremellan i värsta amerikanska bilhandlarandan. Eller vad sägs om detta lilla axplock, av det som sticker ut från det vanliga utbudet av tröjor och pyjamasbyxor.

Hundscarves och Bobbleheads

 Överkast och pussel

 Slipsar, självklart.                                           För att inte tala om ryggkliare, nyckelhängare mm.mm

 Och ingen jul är komplett utan sin en liten plyshdocka

Nä, säga vad man vill om Kiss och deras merch, dom har i alla fall ett coolt varumärke och en omgivande aura, som jag inte känner att herr Bonamassa har. Så jag håller mig nog till the God fathers of Merch i alla fall.

Spader Ess Raljerar på - Så in i helvete om musik och skitnödighet

Ok, jag erkänner! Jag tycker att det iranska bandet Confess är rätt kassa när det kommer till deras musik. Mest för att det inte är min musiksmak överhuvudtaget. MEN! Jag blir sur, jävligt sur, på det faktum att bandmedlemmarna tydligen blivit arresterade av den Iranska staten för det ohemult otroliga brottet hädelse.?!!?? Särskilt som Iran försöker framhäva sig som ett modernt land i världsmedia.

Välkommen till dåtiden. Dumtiden! Medeltiden.... Jag blir så jävla sur, helt enkelt, när någon sätter sig på höga hästar och dikterar för andra vad som är rätt och fel. Eller rättare sagt, jag gör ju det jag med, men jag kommer aldrig att fördöma någon annan för dess tro eller smak (även om jag vet att hen har fel), så länge hen låter mig tro att jag vet bäst. För det vet jag ju. Men om jag mot all förmodan skulle ha fel, så överlåter jag dömandet till hårdrocksgudarna, asagudarna, hebreiska, muhammedanska, kristna eller någon annan gud som jag inte tror på, att döma mig den dag jag står inför deras anlete. Men inte på så lösa grunder som här, och av självutnämnda smakpajaser.

Nä, som Voltaire sade, Jag må inte hålla med dig, men jag kommer att kämpa för din rätt att säga vad du  vill (även om du är dum i huvudet och inte skadar någon annan). (Ungefär (ni vet vad jag menar)).
Hur eller hur, här är mer info om just detta fall. Nedan en av låtarna som tydligen är tillräckligt jävliga att man måste ta i med hårdhandskarna så att inte folk använder sin egna fria vilja att bestämma vad man vill lyssna/tänka på.

Jag gillar inte musiken i sig, men "Horns Up!!" för Confess och skäms till prästerna av "The Temple of Syrinx" som Rush en gång sade. Från "The Ayatholla of Rock n Rolla"

Spader Ess raljerar på om beatbox

Har traditionellt lite svårt för beatbox och lek instrument med din röst fenomenet. Har t.ex. aldrig  riktigt förstått The Real Groups storhet, även om jag i mindre doser kan bli imponerad. Lika så många andra som håller på med beatbox. Visst, kul en liten stund men sedan....määäähhh!

Men så finns det ju Beatboxing och det finns beatboxing.
Michael Winslow är i en klass för sig själv, han imponerar även mig. Stort! Så, alla gomsegelinstrumentalister därute, här har ni något att sträva efter.
Här gör han en fantastisk version på Led Zeppelins "Whole Lota Love"

Spader Raljerar på om Nostalgitrippande

Jag har ju påbörjat lite Nostalgitrippande här på bloggen, och då inom det musikaliska forat eftersom det är där den här bloggen mestadels håller sig. Dock insåg jag häromdagen att nostalgi kan vara väldigt starkt knutet till helt anda sinnen än just hörseln. I detta fallet framför allt doften.

Flytdockan Oskarshamns Varv

Jobbet skickade mig i början på veckan på en lite tripp till ett varv i Holland för att kolla lite saker på en båt. Jag är mer eller mindre uppfödd på ett varv, Oskarshamns Varv (som numer ingår i den koncern som jag besökte i Rotterdam, Holland (Damen)), då min far jobbade där mer eller mindre hela sitt yrkesverksamma liv. I första hand som snickarbas, men sedermera som någon form av skeppsbyggmästare (vet inte den exakta titeln). Dock gick jag inte i hans fotspår, utan flyttade till Stockholm och irrade in mig i IT-världen i stället, så det är nu otroligt länge sedan jag satte min fot på ett varv.

Väl där fick jag genast en flashback till min barndom så fort jag klev in i det Holländska varvets vaktkur för att få inträde till varvsområdet. Jag kan inte förklara doften, men jag kan konstatera, så här 35 år senare att fasiken, det doftar likadant på varv (i alla fall dessa två, fler har jag inte besökt). Som sagt, doften slungade mig rakt in i barndomen och jag fick genast en varm känsla i kroppen och ett leende på läpparna.

Inte nog med det, detta öppnade mina sinnen lite extra tror jag, för jag började se fler saker som påminde om farsan och gamla varvet hemma i Oskarshamn.Visst, vyerna av flytdockor och kranar i all ära, men det är de små detaljerna som sann njutning göms. Och de löper som sagt tillbaka till min far, som precis fyllde 80 år i helgen (grattis Pappa!).
Doften, den har jag redan skrivit om.
Jargongen, mellan både besättningen och de som är projektledare för bygget. Samma typ av snack och jargong, fast med västskustbrytningar i de flesta fallen, i stället för den vackra Oskarshamnskan.
Klädseln, när inte folk hade overall på sig såg jag en hel del stickade tröjor (helst marinblå) med skjorta under, precis som far min oftast hade och fortfarande gärna klär sig.

Behöver jag säga att på hela taget var det här en riktigt trevligt återbesök till barndomens nostalgiska marker. Man skall väl aldrig gå och ångra sina al i livet, men det går inte att säga annat än att havet/varven/sjöfarten har en dragning inom mig som triggas ibland.

Så för att knyta ihop säcken och ändå försöka göra detta inlägg till något med musikanknytning så spelar jag väl en vacker låt med anknytning.
Nick Cave - The Ship Song

Spader Raljerar på om folkbildning genom erotik

Ok, jag skall erkänna, det här har jag svårt att vinkla mot Rock i allmänhet. Dock kan jag klämma in en del konst och folkbildning i det hela. Och det får väl vara gott nog, men det finns mer. Jag kan ju även lägga till lite sexuell exploatering till ekvationen, och säga vad man vill om det, sett till statistiken så är det populärt för varje gång jag skriver om sex, naket eller porr så hoppar statistiken till lite extra. :-) Och vem är jag att inte tillfredsställa mina läsare.

1931 gavs det ut en bok, illustrerad av Sergey Merkurov, i gamla Sovjetunionen. Tanken med boken var att öka läskunnigheten hos medborgarna, vilket är en nobel tanke. Dock var kanske tillvägagångssättet aningen udda. Men jag kan tänka mig värre sätt att lära mig det kyrilliska alfabetet. Här är några smakprov, mer hittar ni efter hoppet.

Tack till Dangerous minds för tipset.

Spader Raljerar på om Butcher Babies

Butcher Babies är ett band som jag inte, av olika anledningar, inte vet så vansinnigt mycket om. Det jag vet är att bandet frontas av en brunett och en blondin som verkar jobba hårt för att ta plats på scenen. Kanske lite väl hårt stundtals...

Här är deras senaste video "Magnolia Blv" från deras debutplatta som släpptes i år......


...... och det kunde väl ha varit gott så. Även om det inte riktigt är min favoritgenre, så är det alltid kul med tjejer som tar för sig i den här annars så mansdominerade världen, och även om jag inte tycker att låten är fantastisk så tycker jag inte heller att den är usel.

Men..... Så är det ju det här med den tidigare delen av bandet som jag har lite svårt för. Nu varnar jag känsliga tittare för att det blir aningen NSFW.


Det är framför allt två saker som stör mig. Först det som kanske är enklast att avhandla, Halloween mikrofonerna. Lite mycket roliga timmen för min smak. Sedan går det ju inte att undgå den aningen underdimensionerade scenklädseln. Tjejerna själv tillskriver den som en hyllning till Wendy O Williams från Plastmatics, och det må väl vara hänt, man har ju ändå valt bandnamnet efter en av deras låtar. Missförstå mig nu rätt, det är inte så att jag har något direkt emot lättklädda damer eller ens att man försöker sälja in sig på sexighet, men det här känns lite väl utstuderat och fantasilöst, inte så värst 2013 helt enkelt.

-Men vaddå', säger ni, dom har ju klätt på sig nu!
Jo, men det kändes kanske som om detta greppet var aningen trött redan 2012. Jag kan gå med på att det var ett coolt statement när W.oW gjorde det på 80- talet, men nu har vi sett det, och mer därtill, om inte annat med band som Rockbitch.

-Men vaddå', dom har ju klätt på sig nu! säger ni igen.
Jo, men jag har svårt att släppa det i mina ögon lite för löjeväckande och aningen billiga sätt att försöka fånga publik. Visst, det görs även av andra band med, det går ju inte att undgå att t.ex.. Jill Janus i Huntress kör ganska hårt på sin sexighet, men i hennes fall så kan inte ens jag ducka för hennes talang i övrigt (även om hon också tydligen uppträtt topless som DJ tidigare) och så tycker jag nog att hon gör det med aningen mer finess.

Dubbelmoral från min sida? Kanske, men den är i så fall min och jag har säkert gott om det, men jag kan inte hjälpa det. Det blir lite för utstuderat, desperat och/eller humorlöst i detta fallet och det känns som min manlighet enbart dumförklaras. :-)

Spader Raljerar på om sober Merchandise

Drar väl det här med Merchandising ett varv till.
Det finns helt klart olika kvalitetsnivåer på Merch. Antingen att bli lite väl mycket Kiviks marknad över det hela eller kan det bli klassiskt sobert och smakfullt. Kanske framför allt när det kommer till bandrelaterade smycken. Ofta följer det väl prislappen, smakar det så kostar det helt enkelt.

Vi låter dessa två Candlemass halssmycken vara lite exempel.
Först ett plockat från Ebay för ca. 50 spänn och sedan ett specialtillverkat från Seventh Circle Artworks som jag är lite osäker på priset på (den finns inte längre i butiken) men torde ligga någonstans på dryga 1000 lappen om man jämför med liknande smycken i deras butik.
(uppdatering: Candlemass halssmycket på bilden gjordes bara till bandet. Dock har man en ring på sin hemsida i limiterad utgåva (100 st.))

Lite Kiviks Marknad. Bra pris, mindre kvalitet

Inte fullt så mycket Kiviks marknad. Bra kvalitet, mindre bra pris

Enligt mig en viss kvalitetsskillnad. Själv skulle jag bara bära ett av dem, och det skulle göra ett klart större hål i plånkan om man så säger. :-) Därmed inte sagt att det första är ett dåligt alternativ, bara att det är ett sämre i jämförelse (om man nu inte lägger in för mycket vikt på prisfaktorn).

Men om vi nu håller oss kvar i det lite dyrare skiktet så har vi här en annan spelare, klassiska The Great Frog i London som har gjort en en hel del smycken som burits av rockcelebriteter. Dessutom har dom en uppsjö med snygga grejer för den hugade rockern, varav en del direkt bandrelaterat. Dock gäller det att ha med sig stora plånboken... Men är det handgjort så är det...

From: £180.00

From: £220.00

From: £140.00

From: £220.00

För min egen del finns det ett par saker jag suktar efter på deras hemsida som kanske inte är direkt knutna till något specifikt band, men som jag inte skulle ha något emot att ha. Vilket osökt för in oss på området Önskelistan. Om nu någon skulle få för sig att ge mig en dödskallering i present är det bara att skicka ett mail så återkommer jag med storlek. :-)

From: £160.00

£870.00

Fast jag antar att när allting kommer kring och plånboken har fått tala så är det väl häromkring man hamnar. :-)

79:-

Spader Raljerar På om Merchandise

Trodde ni det var sluttjatat om Merchandise? Inte då! Ett alldeles för stort och trevligt ämne för att någonsin ta slut. Det är ett ständigt återkommande tema här på Spader Ess men ämnet dyker ständigt upp lite varstans det finns Rockers, te.x här hos "Ljudet Av ett Hårdrockshjärta" där det bland annat diskuterades om bandtischan.

Och nog är det väl ändå så att just bandtischan är Merchens okrönta konung/drottning. Vi pratar här inte om att bara vunnit slaget, det verkar onekligen som ett så simpelt klädesplagg som en T-shirt, kammat hem hela kriget. Bandtischan står helt enkelt i en kategori för sig själv. Givetvis finns det en hel del man kan raljera om den och dess former, men denna gång tänkte jag sikta in mig på dess trogna följeslagare, eller för att vara mer exakt, konserthalsduken.

Vi har nu konstaterat att bandtischan i sina olika former regerar, dock inte i ensamt majestät. Vi har ett otal andra förekomster och det dyker upp nya mest hela tiden, men till de mest långlivade får man nog räkna knappen, eller Pins och patchen som de heter på riksrocksvenska. Det går lite upp och ner för deras populäritet och kan nog dessutom knytas lite till hur många åldersringar den aktuella Rockern har.

Men den Merch-företeelsen som jag ville ta upp här är således den gamla klassiska Konserthalsduken. På 80-90 talet, när jag själv började springa på konserter var den ett oumbärligt inslag, såväl på konserter som hemma på pojkrumsväggarna. Men det känns nu som om den för en väldigt tynande tillvaro? Eller är det bara jag som blivit för gammal för att märka av den?




Det känns inte som den har lika framträdande roll i Merch-stånden på konserter längre. Man ser den inte viftas i publiken längre.
Möjligen har den fått stryka på foten tillsammans med den lika klassiska ballad tändaren, som fått kapitulera inför alla dj**la mobilkameror som hela tiden skall vidarebefordra konserterna i skakig skitkvalitet till en ointresserad omgivning (fasiken, ta ett par bilder och stoppa sedan ner den igen, för när du nyktrat till kommer du ändå bara inse att du skulle ha koncentrerat dig på spelningen i stället).

 Själv köpte jag halsdukar som en besatt i början av min karriär som konsertgåare. Blev till och med en hel del dubbletter. Som sedan fick pryda väggarna runt stereohörnan. Men någon gång hände något, jag slutade att köpa nya och dom jag redan hade plockades ner från väggarna och jag gick över helt till bandtischan.
Någon form av mognadssjuka?
Nu ligger dom som finns kvar (bilderna) i en låda och skräpar, men dom är kära minnen och den dagen jag lyckas erövra mig en gillestuga eller en bra mancave kanske dom kan åka upp igen. Kris?

En sak är dock säker så här i efterhand. Jag har fler intakta halsdukar än vad jag har gamla T-shirts. En del har slängts för att dom helt enkelt blev för slitna. En del har försvunnit i den takt som mitt midjemått ökade och dom helt enkelt inte passade längre. Som jag nu ångrar en hel del när mitt midjemått återgått till en mer hanterbart storlek igen. Särskilt min gamla älskade Phil Lynott tischa som jag saknar något ofantligt. (men jag har hittat en liknande på nätet, så det kan bli en tröst)

Vad säger ni om konserthalsdukens status?

Spader Raljerar på om MTV och Miley Cyrus

Härförleden gick den årliga MTV Video Music Award av stapeln och som seden bjuder så bjöd den på både överdåd och en dos skandaler.
Priset som Årets skandaldrottning är tydligen till Miley Cyrus (tidigare år har väl den titeln innehafts av te.x Kanye West).

Det blev här skandal i flera lager. Dels över hennes uppträdande med Twerkning, som tydligen även riskerar att sättas i ett rasistiskt sammanhang om det utförs av en vit trailertrash brud, men även hennes något konstiga tunguträckning har förbryllat folk (inte den kristna högern i USA dock, dom vet att det har med att hon är en satanistisk Illuminati anhängare att göra).
Men som den vän av upplysning jag är, vill jag då bara meddela att just denna stiliserade form av lipande inte är något annat än ett försök för den tidigare barnstjärnan att närma sig Rockens lite häftigare domäner.

Hon vill helt enkelt försöka efterlikna sin stenhårda idol Danko Jones.


















Skall man uppröras av något från just den här galan, är det väl i ärlighetens namn mer det faktum att den överhuvudtaget fortfarande existerar, eftersom musikvideon på just MTV för en aningen tynande tillvaro nuförtiden.

Spader Raljerar på... Men sångaren då?

Musiker är ofta stora personligheter som kan behöva ge uttryck för dessa genom mer än bara sin musik. Dels kan man göra det genom kläder och livsstil, men varför inte ta det steget längre?

Gitarrister, basister och trummisar har i alla tider haft möjligheten att uttrycka sig lite extra genom sina instrument.
Dels genom att spela som gudar, men även så finns ju möjligheten att smycka ut sina instrument till exempel, dels har vi ju den traditionella baskaggens front, eller som i en av mina favoriter, Lemmys fall, en snyggt träsnidad bas (den är så jäkla snygg, skulle vilja ha gjort den.).

Men sångarna då? Jo, förutom just kläder och livsstil så kan man ju ta steget till ett schysst mickstativ, och här har vi följaktligen ett par olika varianter att gotta oss åt. några som gjort sina mickstativ till riktiga trademarks.

Vi börjar med de lite traditionella varianterna med Freddie Mercury i spetsen. Han gjorde det väldigt enkelt men personligt genom att bara använda ett halvt stativ.











Steven Tyler lånade idéer från Stevie Nicks och pimpade upp sitt med scarfar.

Axl Rose hade även han sin egna variant som han dessutom tyckte väldigt mycket om att kasta runt på scenen. Allt för att motionera sina roddare. Vet inte riktigt vad tanken bakom designen var dock? Dom gånger jag sett Guns n Roses har jag alltid varit imponerad över att han inte lyckas handikappa någon av de andra bandmedlemmarna när han kastat omkring stativet. Det var länge sedan jag såg dem nu, och jag tror att det stativet är pensionerat numer och istället så är det kanske genom att sätta sin clownnäsa på micken som Axl ger uttryck för sin personlighet nuförtiden?













Jonathan Davis, väljer att gå steget längre. Med ett mickstativ designat av ingen mindre än den otroliga konstnären H.R. Gieger turnerar han runt jorden med sitt band Korn. Jag vet dock inte om valet av klädsel, husvagnsuniform, är ett tecken på hur bandet bor när dom är ute på vägarna?




Ett av de coolaste mickstativen som jag sett från våra nordliga breddgrader innehas av Egil Hegerberg i norska Black Debbath.











Självklart kan man även göra som Alain Jourgensen i Ministry, utveckla sitt mickstativ över åren. För det som funkar i ungdomen behöver ju inte vara rätt när man blir lite äldre. Allt för många dödskallar kan bli jobbigt att kånka runt på samtidigt som man kanske vill ha något att stödja sig på längre in i karriären.













Självklart kommer popfolket och vill låna lite av rockens glans och idéer, som te.x Rhianna, som här visar sitt stativ som kan ses som en moderniserad variant av den halva som  Freddie Mercury satte på kartan.

Cirkeln är med andra ord sluten....