Tänka sig vilka skatter man kan hitta i sin närhet om man bara går lite utanför sina vanliga stigar.
Häromdagen såg jag att man hade en utställning på Kulturhuset om Horst Schröders serie-emperie med anledning av att det var 30 år sedan han gav ut första numret av Epix. Som gammal fanatiker av det mesta som han gav ut när det begav sig kände jag att denna måste jag ta en titt på, särskilt som jag jobbar i närheten.
Det visade sig att utställningen i sig var rätt kass. Men...
I anslutning till Serieteket så har man en biblioteksavdelning (Film& Musik) som är en guldgruva för en rocknörd som mig. Här har man hyllmeter med alla upptänkliga rockbiografier och DVD:er med konserter och dokumentärer. Typ, allt man kan tänka sig, från Jazz/Blues till Black Metal och allt däremellan.
Gillar man dessutom film så ser det ut att vara likadant på den avdelningen, men den hann jag inte kolla upp på min lunchrast. För att inte tala om alla serierna på Serieteket ...
Allt detta tillgängligt, bara man har ett lånekort på Stockholms Stadsbibliotek och vägarna förbi Kulturhuset.
Behöver jag säga att jag kommer att återkomma fler gånger....
Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per. Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Visar inlägg med etikett Rock. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rock. Visa alla inlägg
måndag 2 februari 2015
torsdag 27 februari 2014
Rock är konst och konst kan vara Rock!
 |
| Vinylsoldat |
Hans uttrycksformer sträcker sig från musicerande till installationer, målningar och skulpturer. Brett spektrum med andra ord. Här är några exempel, mer hittas på hans hemsida.
 |
| Vinylskivor smälta över skallformer. |
 |
| Vinylskallesamling. |
 |
| Efter giget? |
 |
| Vinylentusiaster |
tisdag 7 januari 2014
Dagens Musiktips - John The Conqueror
Idag är jag lite förbannad innerst inne. Anledningen? Att det fantastiska bandet John The Conqueror skall ut på Europaturné. Skall det vara något att sura över kanske någon tänker? Ja! säger jag, eftersom man med begreppet Europaturné utesluter större delen av Europa och däribland Sverige. Vilket i förlängningen gör att jag inte får chansen att se detta band. För i detta begreppet "Europa" har man enbart valt att inbegripa det som normalt, möjligen kan betraktas som Mellaneuropa, det vill säga Frankrike, Tyskland, Belgien, Schweiz och Spanien.
Jag vill här bara slå ett slag för ett otroligt svängigt Bluesrockband, samtidigt som jag vill slå ett slag för vetskapen att Europa är så mycket större än dessa, om än centrala, delar. Samtidigt vill jag med detta lämna en brasklapp till alla klubbar och bokare, nu finns chansen att boka ett fantastiskt band, om man är lite snabb.
måndag 29 oktober 2012
Önskelistan - Rockande bord
Detta bordet måste givetvis hamna ganska högt på min önskelista. Dels för att det är riktigt cool i sig, men även för att det slår an en nostalgisträng inom mig.
Bordsskivan är täckt med flyers från konserter,främst Blues och gammal rock, men det är helt ok.
Nostalginerven då undrar ni?
Jo, i mina tonår hade jag ett liknande bord i mitt tonårsrum, som min far och jag hade gjort. Skillnaden bestod i att mitt bord hade en skiva gjord på ölburkar av olika märken. En kompis till mig hade en släkting som jobbade på PLM i Malmö som då gjorde de gamla ölburkarna i plåt. Eftersom dom inte stansades ut i aluminium som nu, så kom dom i platta plåtar tills man samman fogade dom till burkformen. Så polaren tillhandahöll en rejäl bunt med sådana plåtar. Dessa användes som sagt till den urtjusiga bordsskivan. Tyvärr skänkte föräldrarna bort bordet efter att jag flyttat hemifrån och dom tröttnat på det. Man skulle ha tagit det med sig.... Tyvärr tror jag inte att det existerar något foto på det bordet. Garanterat coolt redan då, och nu skulle det ha varit ännu coolare med dom gamla retroburkarna.
Dessutom påminner bordet ovan om hur herrtoaletten hemma hos oss såg ut innan stambytet.
Bordsskivan är täckt med flyers från konserter,främst Blues och gammal rock, men det är helt ok.
Nostalginerven då undrar ni?
Jo, i mina tonår hade jag ett liknande bord i mitt tonårsrum, som min far och jag hade gjort. Skillnaden bestod i att mitt bord hade en skiva gjord på ölburkar av olika märken. En kompis till mig hade en släkting som jobbade på PLM i Malmö som då gjorde de gamla ölburkarna i plåt. Eftersom dom inte stansades ut i aluminium som nu, så kom dom i platta plåtar tills man samman fogade dom till burkformen. Så polaren tillhandahöll en rejäl bunt med sådana plåtar. Dessa användes som sagt till den urtjusiga bordsskivan. Tyvärr skänkte föräldrarna bort bordet efter att jag flyttat hemifrån och dom tröttnat på det. Man skulle ha tagit det med sig.... Tyvärr tror jag inte att det existerar något foto på det bordet. Garanterat coolt redan då, och nu skulle det ha varit ännu coolare med dom gamla retroburkarna.
Dessutom påminner bordet ovan om hur herrtoaletten hemma hos oss såg ut innan stambytet.
söndag 29 juli 2012
onsdag 27 juni 2012
Envigen fortsätter - Rock öl
Tidigare utspelades här en duell mellan giganterna inom Rock Motörhead och Kiss! Det var dock inte deras musikaliska kvaliteter som slaget stod emellan utan deras respektive rödvinsmärken.
Eftersom nu båda banden dessutom har lånat ut sina loggor till varsin öl, är det ju inte mer än rättvist att även dessa nagelfars här dom med. Förra gången var det Kiss som tog hem spelet med minsta marginal.
Kombattanterna kommer precis som tidigare att gå en match i 5 Ronder. I Vänstra hörnan, Kiss Destroyer och i den högra hörnan, Motörhead Bastards Lager. Båda med en matchvikt på 33 cl och 4,7%
Gonggong tack!
Rond 1 - Utseende/Coolhetsfaktor
Kiss väljer här en väldigt ren design, helt baserat på bandlogon. Stilren men tyvärr lite trist.
Motörhead går som vanligt all in med sitt starkaste kort, Snaggletoth. Man visar direkt att här är det rock och party utan finess som gäller. Just good ol' jävlar anamma.
En liten detalj som Kiss dock är bättre på, kapsylen, som även den pryds med logga, vilket gör att man även kan använda den som knapp eller bara hamra in i bordet som en piffig detalj. :-)
Rond 2 - Priset
Motörhead klockar in på priset 19,90:-
Kiss är lite mer moderata med priset 15,90:-
En prisskillnad på 4:- vilket i sig inte är hela världen, men när man betänker det faktum att man sällan köper en öl så kan det bli en väsentligt skillnad. Särskilt som Motörhead ännu så länge endast kan förbeställas i lådor om 24 st. Vid full låda är skillnaden nästan 100 pix vilket ger en klar fördel för Kiss, sett till fylla för pengen.
Kiss har dessutom fördelen att man sålt så pass att man fått in sin flaska i ordinarie sortiment för Systembolaget vilket underlättar inköp. Misstänker dock att det kan vara en tidsfråga.
Rond 3 - Smak
Då båda ölen och Motörhead i synnerhet är inne och tassar på finölspriser, så då är det nu det gäller att visa framfötterna i denna kategori. Och det är väl här som besvikelsen dyker upp.
Det är svårt att särskilja de båda ölen åt. Kanske kan det bero på att båda är bryggda på Krönleins bryggeri. Så för allt jag vet kan detta vara faktiskt vara samma öl, eller med minimala skillnader.
Därför kommer jag att beskriva dem som en.
Ölen har en har en rätt luftig skumkrona som snabbt försvinner. Vacker gyllene färg. Ganska behaglig ölsmak, om än något ordinär, med en lite bränd sötma. Smaken är ganska tunn och snabbt övergående. Inte något som smaklökarna kommer att längta efter, men funkar bra på en festival i starkt solsken.
Prisvärda? Ja, om man samlar på flaskorna eller vill supporta sitt favoritband på annat sätt än via skivförsäljning.
Rond 4 - Trovärdighet
Detta är Motörheads rond, rätt och slätt. Där man kunde känna en viss skepsis för Motörhead som vin finns inga förbehåll när det kommer till öl. Rock och öl har i alla tider gått hand i hand och mest rock av dom alla har Lemmy med sin besättning varit, punkt.
Rond 5 - Nostalgin
Nostalgifaktorn är alltid stor. Man kan aldrig förneka styrkan i ren och skär nostalgi. Dock för mig har båda banden stor nostalgifaktor. Båda banden lyckas dessutom hålla sig tämligen aktuella, även om Motörhead är det band som varit mest övertygande på senaste åren och släppt några av karriärens bästa plattor, där andra skulle ha vilat på sina lagrar och ridit på just nostalgivågen. Dessutom så turnerar dom flitigare i Sverige, och har man Mikkey Dee på trumpallen så blir det givetvis pluspoäng. Dock skall man inte glömma att Kiss är på väg ut med ny platta under sommaren...
MatchVinnare:
Priset säger Kiss, Coolheten säger Motörhead. Smaken säger oavgjort. Med allt sammantaget så utnämner jag ändå Motörhead till den samlade vinnaren, då dom som varumärke helt enkelt stämmer bättre in på just öl.
Samtidigt kan jag bli lite besviken på båda grupperna för att man inte vårdar sina varumärken bättre. Jag har svårt att se att man skulle ha gjort några större förluster på att se till att det var ett något bättre öl i flaskorna, eller att man satte priset lite närmare verkligheten.
Dock tycker jag att idén med att som fan supporta sitt favoritband via Merchandising på detta sättet är riktigt rolig. Men hade som sagt hoppats på lite mer tillbaka. Man kan, om man vill, jämföra detta med grupperas mellanplattor som inte alltid är jättebra, men ändå har sin plats i skivsamlingen.
Så, nu är denna envig över och skall dessa två kombattanter åter stå i varsin ringhörna mot varandra så krävs det nog att antingen Kiss skaffar en egen Vodka eller att Motörhead tar fram en egen het sås. Med det sagt så kan dom säkert dyka upp i andra sammanhang eller att andra kombattanter ställs mot varandra i stället, vem vet....
Till slut, tack till alla som hjälpt till för att få till stånd denna match.
måndag 28 maj 2012
Rock Vin - Continued
Helgen har spenderats till viss del inmundigande lite promovin, vilket alltid är roligt. Denna gång är det Sweden Rocks festivalvin som man tagit fram tillsammans med Åkessons som hamnar i gommen. Årets skörd ger oss en röd Shiraz och ett vitt Chenin Blanc.
Båda i praktisk festivalförpackning, dvs. plastflaska. Priset år jämfört med andra rockvin väldigt resonabelt och båda flaskorna ligger på 69 kronor st. Lite synd dock att det är ett beställningsvin, vilket gör att man inte direkt kan gå och spontanköpa sig en flaska.
Så här presenteras vinerna från leverantören:
Sweden Rock Festival Edition Shiraz är ett medelfylligt fruktigt rödvin med jordgubbstoner och liten örtighet.
Sweden Rock Festival Edition Chenin Blanc är ett fruktigt vitt vin med äppeltoner och inslag av tropisk frukt.
Jag tänker väl inte direkt bråka med dessa beskrivningar utan bara späda på med mina egna reflektioner.
Då jag inte riktigt kan se detta som en kamp mellan flaskorna får jag försöka anpassa mitt tidigare recensionsrecept efter omständigheterna.
Utseende/Coolhetsfaktor
Plastflaskor känns lite mindre exklusivt men är desto mer praktiskt under festivaler/picknicks då de är lätta att bära och inte kan bli till ett vasst föremål om de råkar falla till marken. Etiketten är något anonym, men har man en bild med Jimmy Page liknade pose på den så ökar givetvis ballehetsindikatorn. Sweden Rock Festival har ju dessutom blivit lite av en institution i Sverige med tillhörande nostalgifaktor.
Priset
69 kronor, ett i sammanhang ytterst modest pris. Alla andra rockviner jag vet om klockar in på dryga hundralappen. Priset är därmed lite passande för just festival. Har man hostat upp slantar för biljett och camping så kan man behöva lite budget på drickat.
Smak
Den röda Shirazen är vid första anblicken något blek i färgen och som man själva säger medelfylligt, vilket gör det ganska lättdrucket för sig själv. Som min svärmor uttryckte det "det smakar sommar!"
Det vita alternativet är jag väl egentligen inte rätt man att bedöma, då vita viner inte riktigt ingår i min normala diet. Men det är lätt och och svalt (åtminstone sprunget ur in kyl) med en fräsch citrus touch med en viss smörighet.
Trovärdighet
Normalt skulle jag säga att öl är det som gäller i rocksammanhang allmänt och festivaler i synnerhet, men eftersom vin verkar arbeta sig in i rockvärlden med en väldig beslutsamhet, så står det väl inte på länge förrän det är lika obligatoriskt som urtvättade jeans och skinnpaj. När dessutom ett band så otroligt långt från finrummen som Motörhead lånat ut sitt varumärke till egen vinetikett så får man väl se det som ett naturligt inslag numer.
Nostalgin
Nostalgifaktorn tror jag kan vara stor året om, även om den säkert kan nå episka höjder just runt festivalen. Men då jag aldrig haft tillfälle att besöka festivalen själv, trots många bra band genom åren, så kan jag inte annat än gissa.
MatchVinnare:
Som sagt, inte riktigt en tävling. Men det finns en faktor som som särskiljer dessa två viner åt lite mer än annat, sett ur ett festivalsammanhang. Kyla. Har man möjlighet att hålla det vita vinet på en schysst låg temperatur så kan jag se mig själv sitta utanför ett tält i solskenet och sörpla det vita vinet.
Om man inte har kylmöjligheter, eller helt enkelt som jag föredrar rött vin, så är det röda det självklara valet.
Sammanfattningsvis kan jag bara säga att båda vinerna är väldigt lättdruckna även om inget av dem ger någon riktig aha-upplevelse, men tillsammans med sitt låga pris, så är det ett jättebra alternativ till festivalsommaren eller picknick i solskenet.
Båda i praktisk festivalförpackning, dvs. plastflaska. Priset år jämfört med andra rockvin väldigt resonabelt och båda flaskorna ligger på 69 kronor st. Lite synd dock att det är ett beställningsvin, vilket gör att man inte direkt kan gå och spontanköpa sig en flaska.
Sweden Rock Festival Edition Shiraz är ett medelfylligt fruktigt rödvin med jordgubbstoner och liten örtighet.
Sweden Rock Festival Edition Chenin Blanc är ett fruktigt vitt vin med äppeltoner och inslag av tropisk frukt.
Jag tänker väl inte direkt bråka med dessa beskrivningar utan bara späda på med mina egna reflektioner.
Då jag inte riktigt kan se detta som en kamp mellan flaskorna får jag försöka anpassa mitt tidigare recensionsrecept efter omständigheterna.
Utseende/Coolhetsfaktor
Plastflaskor känns lite mindre exklusivt men är desto mer praktiskt under festivaler/picknicks då de är lätta att bära och inte kan bli till ett vasst föremål om de råkar falla till marken. Etiketten är något anonym, men har man en bild med Jimmy Page liknade pose på den så ökar givetvis ballehetsindikatorn. Sweden Rock Festival har ju dessutom blivit lite av en institution i Sverige med tillhörande nostalgifaktor.
Priset
69 kronor, ett i sammanhang ytterst modest pris. Alla andra rockviner jag vet om klockar in på dryga hundralappen. Priset är därmed lite passande för just festival. Har man hostat upp slantar för biljett och camping så kan man behöva lite budget på drickat.
Smak
Den röda Shirazen är vid första anblicken något blek i färgen och som man själva säger medelfylligt, vilket gör det ganska lättdrucket för sig själv. Som min svärmor uttryckte det "det smakar sommar!"
Det vita alternativet är jag väl egentligen inte rätt man att bedöma, då vita viner inte riktigt ingår i min normala diet. Men det är lätt och och svalt (åtminstone sprunget ur in kyl) med en fräsch citrus touch med en viss smörighet.
Trovärdighet
Normalt skulle jag säga att öl är det som gäller i rocksammanhang allmänt och festivaler i synnerhet, men eftersom vin verkar arbeta sig in i rockvärlden med en väldig beslutsamhet, så står det väl inte på länge förrän det är lika obligatoriskt som urtvättade jeans och skinnpaj. När dessutom ett band så otroligt långt från finrummen som Motörhead lånat ut sitt varumärke till egen vinetikett så får man väl se det som ett naturligt inslag numer.
Nostalgin
Nostalgifaktorn tror jag kan vara stor året om, även om den säkert kan nå episka höjder just runt festivalen. Men då jag aldrig haft tillfälle att besöka festivalen själv, trots många bra band genom åren, så kan jag inte annat än gissa.
MatchVinnare:
Som sagt, inte riktigt en tävling. Men det finns en faktor som som särskiljer dessa två viner åt lite mer än annat, sett ur ett festivalsammanhang. Kyla. Har man möjlighet att hålla det vita vinet på en schysst låg temperatur så kan jag se mig själv sitta utanför ett tält i solskenet och sörpla det vita vinet.
Om man inte har kylmöjligheter, eller helt enkelt som jag föredrar rött vin, så är det röda det självklara valet.
Sammanfattningsvis kan jag bara säga att båda vinerna är väldigt lättdruckna även om inget av dem ger någon riktig aha-upplevelse, men tillsammans med sitt låga pris, så är det ett jättebra alternativ till festivalsommaren eller picknick i solskenet.
tisdag 31 januari 2012
Rockballader
Rockballader är ett svårt kapitel. Rätt utfört i rätt inramning kan det vara otroliga höjdpunkter, men det kan lika gärna bli riktiga magplask som för evigt smutsar ner en grupp. Helt enkelt en hårfin gräns mellan bra eller anus.
Ett exempel på en ballad som i mina ögon går till världshistorien som en av de sämsta låtar som någonsin gjorts, är Poison - Every Rose Has it's Thorn. En låt som på egen hand gör att Poison är off limits hemma och ett stensäkert kort för att jag byter kanal om den dyker upp på radion. Av någon outgrundlig anledning så verkar den gå hem hos den stora menigheten, för den ligger ta mig jäklar alltid på samlingsskivor med myslåtar.
För att verkligen understryka detta med den hårfina gränsen så kan man jämföra med en låt som ligger nära Poisons i smörighet och uttryck, men som jag ändå tycker är milsvitt bättre (dock fortfarande väldigt smörig) är Guns n´ Roses - November Rain.
Det är till och med så att en del grupper kan starta bra i denna grenen, men sedan infinner sig någon form av balladhybris som sabbar synapserna i deras hjärnor så att dom framledes alltid blir förknippade med sunkiga ballader. Såsom Scorpions.
Så här kunde dom låta när dom var riktigt bra.
Sedan hände något och det gick verkligen utför.
Ballader är ett ämne som gör sig för listor... Alla har sina egna favoriter, eller hur?
Och så den här som jag inte vet riktigt var jag skall kategorisera....:-)
Ett exempel på en ballad som i mina ögon går till världshistorien som en av de sämsta låtar som någonsin gjorts, är Poison - Every Rose Has it's Thorn. En låt som på egen hand gör att Poison är off limits hemma och ett stensäkert kort för att jag byter kanal om den dyker upp på radion. Av någon outgrundlig anledning så verkar den gå hem hos den stora menigheten, för den ligger ta mig jäklar alltid på samlingsskivor med myslåtar.
För att verkligen understryka detta med den hårfina gränsen så kan man jämföra med en låt som ligger nära Poisons i smörighet och uttryck, men som jag ändå tycker är milsvitt bättre (dock fortfarande väldigt smörig) är Guns n´ Roses - November Rain.
Det är till och med så att en del grupper kan starta bra i denna grenen, men sedan infinner sig någon form av balladhybris som sabbar synapserna i deras hjärnor så att dom framledes alltid blir förknippade med sunkiga ballader. Såsom Scorpions.
Så här kunde dom låta när dom var riktigt bra.
Sedan hände något och det gick verkligen utför.
Ballader är ett ämne som gör sig för listor... Alla har sina egna favoriter, eller hur?
Bra!
Anus!
Och så den här som jag inte vet riktigt var jag skall kategorisera....:-)
tisdag 17 januari 2012
Så många rätt och ändå blir det så fel
Hittade nedanstående video med Virgin Steele på JonteRoyals blogg och jag vet inte om man skall skratta eller gråta ibland.
Jag erkänner att jag har en mörk sida som härbärgerar en viss vurm för fläskig muskelrock. Ända sedan jag upptäckte Manowar och gamla hederliga Heavy Load samt att Grand Magus är ett av mina favoritband.
Men när man ser och hör senaste videon med Virgin Steele så inser man att det finns grader av lökighet.
Bryter man ner gruppen i mindre beståndsdelar så ser det riktigt bra ut. Feta gitarr-riff, en inte helt oäven sångare och ett helt ok rytmsektion. Men tillsammans, och i kombination med att dom ser ut som posörer som tar sig själva på för mycket allvar samtidigt som dom är gamla nog att borde se hur illa deras amatörmässiga video faktiskt ter sig, det ger stor humor.
För att inte tala om texterna. Dom blir ofta ganska infantila i denna genre över lag, men grabbarna i Virgin Steele lyckas vrida dom ett varv till. här sammanfattat i låttiteln By The Hammer of Zeus (And The Wrecking Ball Of Thor). Snälla!
Samtidigt måste det ju finnas en del som gillar dom eftersom dom hankat sig fram sedan början på 80-talet.
Gränserna inom denna "avart" inom Metallen är således hårfina. Här ett exempel på hur det kan te sig med lite större budget och mer eftertanke på Vieofronten.
Jag erkänner att jag har en mörk sida som härbärgerar en viss vurm för fläskig muskelrock. Ända sedan jag upptäckte Manowar och gamla hederliga Heavy Load samt att Grand Magus är ett av mina favoritband.
Men när man ser och hör senaste videon med Virgin Steele så inser man att det finns grader av lökighet.
Bryter man ner gruppen i mindre beståndsdelar så ser det riktigt bra ut. Feta gitarr-riff, en inte helt oäven sångare och ett helt ok rytmsektion. Men tillsammans, och i kombination med att dom ser ut som posörer som tar sig själva på för mycket allvar samtidigt som dom är gamla nog att borde se hur illa deras amatörmässiga video faktiskt ter sig, det ger stor humor.
För att inte tala om texterna. Dom blir ofta ganska infantila i denna genre över lag, men grabbarna i Virgin Steele lyckas vrida dom ett varv till. här sammanfattat i låttiteln By The Hammer of Zeus (And The Wrecking Ball Of Thor). Snälla!
Samtidigt måste det ju finnas en del som gillar dom eftersom dom hankat sig fram sedan början på 80-talet.
Gränserna inom denna "avart" inom Metallen är således hårfina. Här ett exempel på hur det kan te sig med lite större budget och mer eftertanke på Vieofronten.
söndag 15 januari 2012
Rock vin
Så, då har man börjat tulla på de rockrelaterade viner som systembolaget kränger till oss fans.
Så jag tänkte att det är dags för en liten jämförelse mellan Motörheads Shiraz och Kiss Zinfandel
- Välkomna till denna kamp mellan giganter! Vi väger in två legender inom rockvärlden för att se om dom har vad som krävs för att gå vidare från Rockklassiker till Vinklassiker.
I min vänstra ringhörna har vi de Engelska legendarerna Motörhead och på den högra sidan, från Amerika, det hetaste bandet i världen, Kiss! Kombattanterna kommer att gå en match i 5 Ronder. Dong, där gick gonggongen!
Rond 1 - Utseende/Coolhetsfaktor
Båda flaskorna visar vad det är som gäller. Klassiska på sina egna vis. Motörheads Snaggletoth ger en lite elakare inramning. Med Kiss vet man att det är glamparty som gäller för hela slanten. Motörhead var först ut på vinmarknaden av de båda, vilket kan kännas lite udda då vi har vant oss vid att Kiss säljer det mesta med sitt varumärke, samtidigt känns kanske inte Motörhead mer som ett öl/sprit band än Kiss.
Rond 2 - Priset
Motörhead: 119:-
Kiss: 99:-
Endast 10kr skiljer motståndarna åt vilket ger en marginell fördel för Kiss, som dock kan ätas upp av de andra upplevelserna.
Rond 3 - Smak
Kiss: En Fruktig, lite tunn början med en eldigare eftersmak som faller mig i smaken.
Motörhead: Detta vin är lite mer direkt, en stor smak kommer över en vid första sippet. Tyvärr klingar det ut lite fort känns det som vilket är synd, för det smakar bra. Efter första smakattacken så minskar det dessutom av lite och jag saknar den där omedelbara smakvågen som jag skulle vilja rida lite längre.
Rond 4 - Trovärdighet
Kiss frontfigurer är, åtminstone sedan Ace och Peter slutade, uttalade nykterister, medan Lemmy och hans pojkar inte räds en fylla.
Rond 5 - Nostalgin
Båda banden har varit med mig sedan urminnes tider, dock var Kiss något lite tidigare då man får skylla på dem som inkörsporten till mitt hårdrockande (till sammans med Thin Lizzy, men det lämnar vi därhän just nu eftersom dom inte har något vin på marknaden). Dock rör det sig om marginell tidsskillnad.
Båda har hängt med mig på ungefär liknande sätt. Intensiv början, som sedan mattades ut, för att sedan återuppväckas igen. Den största skillnaden är att Kiss släppt fler skivor under mellantiden som i mina ögon är mindre bra. Dessutom har Motörhead på vuxit enormt på sina sista 3-4 plattor på ett sätt som Kiss inte gjort, även om jag tycker att "Sonic Boom" var helt ok. Jag är dessutom väldigt nyfiken på kommande plattan.
Båda grupperna har gett mig sköna konsertupplevelser (i båda fallen dessutom med min dotter, vilket sammanträffande, fast hon är för ung för att få vara med på vinprovandet :-)) Motörhead är Coolare men Kiss kompenserar med sin storslagenhet.
MatchVinnare:
Så Vilken vinare är då vår vinnare?
Båda vinerna är förvånansvärt goda, då man kunde se detta som en tillfällig gimmick, men dom är helt ok båda två, tycker nog inte att dom är helt solklara i sin prisklass dock.
Då det hela ändå måste hamna på vilken som är godast, så får jag nog utse Kiss vinet som vinnaren. Det har en lite mer elegant karaktär med en skön pepprig avslutning som jag gillar. Grattis Kiss!!!
Kommer jag att köpa dom igen? Inte troligt dock, för vid den här prisklassen så förväntar jag mig nog något extra och det är i sanningens namn mest etiketterna som står för det unika.
Så jag kommer nog att hålla mig till mitt senaste fynd på rödtjutshimmeln, Trio för 84kr. Vill man ju så kan man se det som att det också har musikanknytning, dock inte direkt med hårdrock. Skål!
Så jag tänkte att det är dags för en liten jämförelse mellan Motörheads Shiraz och Kiss Zinfandel
- Välkomna till denna kamp mellan giganter! Vi väger in två legender inom rockvärlden för att se om dom har vad som krävs för att gå vidare från Rockklassiker till Vinklassiker.
I min vänstra ringhörna har vi de Engelska legendarerna Motörhead och på den högra sidan, från Amerika, det hetaste bandet i världen, Kiss! Kombattanterna kommer att gå en match i 5 Ronder. Dong, där gick gonggongen!
Rond 1 - Utseende/Coolhetsfaktor
Båda flaskorna visar vad det är som gäller. Klassiska på sina egna vis. Motörheads Snaggletoth ger en lite elakare inramning. Med Kiss vet man att det är glamparty som gäller för hela slanten. Motörhead var först ut på vinmarknaden av de båda, vilket kan kännas lite udda då vi har vant oss vid att Kiss säljer det mesta med sitt varumärke, samtidigt känns kanske inte Motörhead mer som ett öl/sprit band än Kiss.
Rond 2 - Priset
Motörhead: 119:-
Kiss: 99:-
Endast 10kr skiljer motståndarna åt vilket ger en marginell fördel för Kiss, som dock kan ätas upp av de andra upplevelserna.
Rond 3 - Smak
Kiss: En Fruktig, lite tunn början med en eldigare eftersmak som faller mig i smaken.
Motörhead: Detta vin är lite mer direkt, en stor smak kommer över en vid första sippet. Tyvärr klingar det ut lite fort känns det som vilket är synd, för det smakar bra. Efter första smakattacken så minskar det dessutom av lite och jag saknar den där omedelbara smakvågen som jag skulle vilja rida lite längre.
Rond 4 - Trovärdighet
Kiss frontfigurer är, åtminstone sedan Ace och Peter slutade, uttalade nykterister, medan Lemmy och hans pojkar inte räds en fylla.
Rond 5 - Nostalgin
Båda banden har varit med mig sedan urminnes tider, dock var Kiss något lite tidigare då man får skylla på dem som inkörsporten till mitt hårdrockande (till sammans med Thin Lizzy, men det lämnar vi därhän just nu eftersom dom inte har något vin på marknaden). Dock rör det sig om marginell tidsskillnad.
Båda har hängt med mig på ungefär liknande sätt. Intensiv början, som sedan mattades ut, för att sedan återuppväckas igen. Den största skillnaden är att Kiss släppt fler skivor under mellantiden som i mina ögon är mindre bra. Dessutom har Motörhead på vuxit enormt på sina sista 3-4 plattor på ett sätt som Kiss inte gjort, även om jag tycker att "Sonic Boom" var helt ok. Jag är dessutom väldigt nyfiken på kommande plattan.
Båda grupperna har gett mig sköna konsertupplevelser (i båda fallen dessutom med min dotter, vilket sammanträffande, fast hon är för ung för att få vara med på vinprovandet :-)) Motörhead är Coolare men Kiss kompenserar med sin storslagenhet.
MatchVinnare:
Så Vilken vinare är då vår vinnare?
Båda vinerna är förvånansvärt goda, då man kunde se detta som en tillfällig gimmick, men dom är helt ok båda två, tycker nog inte att dom är helt solklara i sin prisklass dock.
Då det hela ändå måste hamna på vilken som är godast, så får jag nog utse Kiss vinet som vinnaren. Det har en lite mer elegant karaktär med en skön pepprig avslutning som jag gillar. Grattis Kiss!!!
Kommer jag att köpa dom igen? Inte troligt dock, för vid den här prisklassen så förväntar jag mig nog något extra och det är i sanningens namn mest etiketterna som står för det unika.
Så jag kommer nog att hålla mig till mitt senaste fynd på rödtjutshimmeln, Trio för 84kr. Vill man ju så kan man se det som att det också har musikanknytning, dock inte direkt med hårdrock. Skål!
fredag 13 januari 2012
Sellouts, men nu har jag.... :-)
Skrev för en tid sedan om alla dessa band som säljer varor bortanför den traditionella Merchandise marknaden.
Ramlade nyss förbi bolaget efter tips här i kommentarsfältet att Kiss vinet numer ingår i Systembolagets ordinarie utbud. Så nu är man stolt innehavare av lite Rock n Roll vin. Har i vinstället en flaska Motörhead-vin sedan min födelsedag, så nu skall det bli riktigt intressant att se om kvaliteten på innehållet är lika gott som etiketterna är coola och priset på flaskorna hintar om.
Man kan här verkligen se att konsumentkraft fungerar ibland. Båda dessa viner finns nu i det ordinarie utbudet hos systemet och detta enbart för att förbeställningsförsäljningen gått så otroligt bra. Så nu återstår det bara att se om Kiss Destroyer ölet och Motörhead Vodkan också hamnar på gemene mans systembolag. Tydligen säljer dom också väldigt bra på förbeställningen. Så här ser man vad Fans kan göra och hur stark viljan att stötta sina favoriter och samtidigt bli full är...
Återkommer strax med mer om den nya Merchendisevågen och kanske en liten vinrecension.
Skål, kosmonauter!! Som en vis anka en gång sade...
Ramlade nyss förbi bolaget efter tips här i kommentarsfältet att Kiss vinet numer ingår i Systembolagets ordinarie utbud. Så nu är man stolt innehavare av lite Rock n Roll vin. Har i vinstället en flaska Motörhead-vin sedan min födelsedag, så nu skall det bli riktigt intressant att se om kvaliteten på innehållet är lika gott som etiketterna är coola och priset på flaskorna hintar om.
Man kan här verkligen se att konsumentkraft fungerar ibland. Båda dessa viner finns nu i det ordinarie utbudet hos systemet och detta enbart för att förbeställningsförsäljningen gått så otroligt bra. Så nu återstår det bara att se om Kiss Destroyer ölet och Motörhead Vodkan också hamnar på gemene mans systembolag. Tydligen säljer dom också väldigt bra på förbeställningen. Så här ser man vad Fans kan göra och hur stark viljan att stötta sina favoriter och samtidigt bli full är...
Återkommer strax med mer om den nya Merchendisevågen och kanske en liten vinrecension.
Skål, kosmonauter!! Som en vis anka en gång sade...
fredag 30 september 2011
Sellouts, men jag vill ha!
Fler och fler gamla trotjänare inom rocken säljer ut sina varumärken hit och dit. En trend har att bli med eget vin. Senast i raden är Kiss som nu kommer med både eget vin och öl, trots att dom tongivande parterna i bandet skall vara nykterister. :-) Många ropar sellout om dem.
Men det hjälper inte, jag vill ha. Dock blir det gärna en dyr historia, eftersom Systembolaget väljer att endast ta in dem som beställningssortiment, om ens det. Vilket gör att det måste köpas i storpack. Minst 6 flaskor vin eller 24 öl. Det blir mumma för folknykterheten det.
Så, om det är någon som behöver en part i ett inköp, eller om någon bara känner för att överösa eder skribent med presenter, så är inte jag som är den.
måndag 17 januari 2011
Medicin
Eftersom man börjar bli gammal och man lämnat odödlighetsstadiet bakom sig i och med inträdande i den gyllene medelåldern så har kroppen börjar göra revolt. I mitt fall så har jag sedan en tid tillbaka fått medicin som skall hjälpa mig att hålla kolesterolet i balans.
Dock är det lite klurigt det här med att äta medicin i förebyggande syfte. Eftersom jag idag inte känner något obehag som man vill medicinera emot så är det, åtminstone i mitt fall otroligt lätt att glömma att ta sitt lilla piller varje kväll.
Så mitt tips till pillertrillarna som tillverkar medicin av detta slag: Kan ni inte göra medicinen lite lätt beroendeframkallande, så man får lite lätt ångest eller skakningar när det börjar närma sig medicineringsdags?
Men det positiva med denna medicinering är ju ändå att jag äntligen passar in i mallen för en äkta rocker!!!
Dock är det lite klurigt det här med att äta medicin i förebyggande syfte. Eftersom jag idag inte känner något obehag som man vill medicinera emot så är det, åtminstone i mitt fall otroligt lätt att glömma att ta sitt lilla piller varje kväll.
Så mitt tips till pillertrillarna som tillverkar medicin av detta slag: Kan ni inte göra medicinen lite lätt beroendeframkallande, så man får lite lätt ångest eller skakningar när det börjar närma sig medicineringsdags?
Men det positiva med denna medicinering är ju ändå att jag äntligen passar in i mallen för en äkta rocker!!!
Rock On!
torsdag 7 augusti 2008
Sommarminnen
Idag känns det riktigt höstruskigt, och då är det skönt att minnas den sommar som gått.
Var iväg med frugan på Rockweekend i Kilafors där vi fick oss en dos kultur. En otroligt mysig liten festival som startat upp i Södra Hälsingland som drog en del bra band och riktigt bra med folk. Själva var vi bara där på dag 1 och såg band som:
EUROPE
HELLOWEEN
MUSTASCH
BLOODBOUND
Var iväg med frugan på Rockweekend i Kilafors där vi fick oss en dos kultur. En otroligt mysig liten festival som startat upp i Södra Hälsingland som drog en del bra band och riktigt bra med folk. Själva var vi bara där på dag 1 och såg band som:
EUROPE
HELLOWEEN
MUSTASCH
BLOODBOUND
SONIC SYNDICATE
PAUL DIANNO
ENTOMBED
CRAZY LIXX
Kvällens stora behållning var enligt mig Mustasch och Europe.
Ralph och hans gäng i Mustasch levererar några av rocksveriges just nu bästa låtar. Energiskt och kul med lite lokal anknytning eftersom man hade "Bollnäs-Martin" på gitarr.
Europe levererade gamla hittar blandat med lite nyare alster, till en allsångssugen publik. Tror att det blev 4:e gången jag såg dem, fast första gången på den här sidan 80-talet, och dom kändes både bekanta och fräscha på samma gång. Att man körde min favoritlåt, Seven doors hotel, gjorde inte spelningen sämre. Joeys röst lät lite sliten stundtals, men det gjorde bara sången bättre enligt mig, eftersom hans röst kan låta lite väl polerad ibland, särskilt på skiva och till de nya lite ruffigare låtarna.
Bloodbound var också en positiv överraskning. Hade aldrig hört dem tidigare, men dom var bra över förväntan. Bra låtar och bra scenshow som jag gärna ser mer av.
Sedan kommer vi till avdelningen bottennapp.
Paul Dianno, Iron Maidens orginalsångare. En man som varit med och gjort några deras bästa låtar och en av akterna som jag riktigt såg fram mot att se. Redan på vägen ner mot scenen stod det klart att det inte var någon idé att lämna barområdet och att det skulle krävas något starkt för att stå ut. I min mening lyckades han slakta sönder det mesta av de klassiska låtar han hade i bagaget och de låtar han hade med i eget namn var inte ens värda att lyssnas på. Kan till stor del bero på att jag är svårt allergisk mot growlande och han gjorde sitt bästa i att trycka in lite av den varan här och där mest hela tiden.
En annan nostalgi-dängare av mått var Helloween, krävdes inte många låtar för att förstå varför jag aldrig gillade dem på 80-talet heller. Riktigt uselt tysk pompösrock framförd av patetiskt poserande gubbs, som dessutom fick dom alldeles för mycket tid på scenen. Lite kräksmak i munnen helt enkelt.
Sonic Syndicate och Entombed var säkert jättebra för dem som gillar deras avarter av musik.
Crazy Lixx blev lite av en parantes, men dom gjorde hyffsat bra ifrån sig, det lilla jag hann höra.
2:a dagen bjöd på ett par akter som jag gärna skulle ha sett om jag haft biljett, såsom Thin Lizzy och Alice Cooper, men regnet var så ihärdigt och resten av banden något ointressanta så det fick va'.
Festivalsområdet ligger bildskönt vid Kilafors herrgård. Det var rätt ok matutbud inne på festivalen, men man hade missat att det produceras skräp runt dessa faciliteter och bristen på soptunnor blev snart uppenbar. Men det var givetvis lite kul att se folk halka omkull i ostsåsen som blev liggande i gräset runt Tacoståndets.:-)
Lite för få Bajjamajjor, och de som fanns var aningen underligt placerade. Merparten hade ställts innanför avspärrningarna till barområdet, så att folk under 18 inte hade tillträde. Dessutom var dom placerade så att man stod mitt ibland dem om man ville titta på stora scenen inifrån barområdet, vilket efter en stund gjorde att öldrickandet blev till en konstig upplevelse rent doftmässigt. Malt, urin och rännskita - en oslagbar kombo.
Barerna var lite underdimensionerade. Köerna blev framåt nattkvisten otroligt långa och o organiserade. Cidern tog slut redan tidigt på kvällen. Priserna överlag var bra, förutom att huvudsponsorn Jack Daniels rävgift kostade skjortan. Särskilt då den färdigblandade Jack/Cola burken som gick på 90 spänn. Tog inte lång tid för folk att inse att det blev billigare att köpa en liten flaska JackD och en burk cola och blanda själva.:-)
I övrigt inget att klaga på. Håll hornen högt och boka in nästa års festival, särskilt om man får dit lite bättre band (läs sådana som jag gillar typ Grand Magus osv.)!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
