Dagens Musiktips : Clutch - Ghoul Wrangler

Förra årets kanske bästa platta, Clutch - Book Of Bad Desicions, fortsätter att leverera. Här den helt underbara videon till Ghoul Wrangler.



Mer info:
Facebook

In Swenglish:
Probably last years best album, Clutch - Book Of Bad Desicions, continues to deliver. Here is the wonderful video to Ghoul wrangler.

2019 en ny start?

2018 blev lite av skrivkrampens år vad gäller Spader Ess. Inte beroende på musiken, det kom en hel del fantastiskt under förra året och tyngst av alla enligt mig, Clutch - Book Of Bad Decisions, även om jag stundtals tenderade att lyssna mig bakåt i musikkatalogen.

Jag hoppas få fart på skrivandet och lyssnandet 2019, för det finns en hel del att se fram emot. Allra närmast, Rival Sons, både på skiva och scen.


Sedan finns det en hel del andra spännande släpp, som Kanadensarna Rough Spells, som efter sin enastående EP, släpper sin debut via Holländska DHU Records.

Sedn blir det förhoppningsvis någon liten överraskning längst vägen.

Gott nytt År!

In Gloriuos Swenglish:

2018 was maybe the year of the writing block for me at Spader Ess. Not due to the music, as there was a lot of amazing records released last year, and the heaviest of them all according to me, Clutch - Book Of Bad Decisions, although I at times tended to listen more to older music during last year.

I hope to get up to speeds with writing and music listening in 2019, because there is a lot to look forward to. Closest, Rival Sons, both on record and stage.

Then there are a lot of other exciting releases, for example the Canadians Rough Spells, who after their outstanding EP, will release their debut alum via Dutch DHU Records. 
And, hopefully there will be some other small surprise along the way.

Happy New Year!

Årsbästalista 2015

Jahapp. Vilket sjukt år det har varit. Massor av bra musik och stor sorg om vart annat. Säga vad man vill om musikindustrin, men en hel del bra musik har det producerats. Sedan har vi givetvis det här med att Lemmy gett sig av på en helt ny andlig turné. Som den pålitliga konstant och måttstock han varit undrar jag hur hans färd mot utsålda hus i andevärlden kommer att påverka den hårdrock/Metal scen som vi har kvar här.

Men det är något för framtiden. Nu kikar vi på vad som stack ut under 2015. Normalt brukar jag lista 13 alster som jag recenserat här på bloggen, men eftersom det kreativt varit ett sämre år för mig så kommer jag helt enkelt att lista de skivor som betytt mest för mig under det gångna året vare sig jag faktiskt recenserat dem eller inte, men 13 blir dom som vanligt. Och givetvis helt utan någon rangordning, möjligen förutom den jag tyckt bäst om. Jag har dock försökt formera skivorna lite efter geografiskt ursprung.


Det här är på gränsen till metaupplevelse, både geografiskt och innehållsmässigt. Det är svårt att få två band, som Ghost och Year Of The Goat, att matcha varandra på så många plan. Båda Östgötaband med liknande musikaliskt arv, såväl som innehållsmässigt grannskap som det här.

Dessutom släpper dom båda mästerliga plattor samma år. Det händer fasiken bara i skuggan av Östgötaslättens domkyrka. Och då menar jag de djupaste skuggorna.

Tittar vi sedan över pölen mot den klassiska rock-ön Albion, mer känd som Storbritannien, så har två legender släppt nytt. Iron Maiden och Motörhead. Att båda banden gör tillräckligt bra ifrån sig för att hamna på en sådan här lista värmer rakt in i själen. Det är dock med sorg i hjärtat som jag i skrivande stund konstaterar att just Motörhead inte kommer att leverera mer, i och med Lemmys tragiska bortgång. Jag hoppades efter sista konserten att Lemmy skulle lämna turnerandet bakom sig, men jag såg in stället fram mot fler bra album. Detta blir det tyvärr inget av nu. Så hoppet får stå till Iron Maiden. En jättebra platta, men jag kan inget annat än önska mig en med lite kortare och mer kärnfulla låtar som på de tre första skivorna.

Tillbaka till Sverige. Ett nytt band, Haddock, och ett lite mer etablerat, Graveyard. Graveyard är enligt mig ett av landets bästa band just nu, och att även få ta till sig Haddocks debut, gör att man har gott hopp för framtiden.




Grannländerna då? Danska Grusom sänkte ner mig i ett mörker som både gnagde och skavde. Men på det mest positiva sätt. Finländska Michael Monroe, även han en legendar som bara blir bättre och bättre, fick mig att längta till skitiga rännstenar i numera uppstädade storstäder.


Så dags för kategorin långt borta. Amerikanska The Midnight Ghost Train slog mig som en slägga och förutom deras högoktaniga rock fick jag en ny softlåt till min lista av "Världens bästa låtar". Att dom dessutom är riktigt trevliga lirare som bjuder en amatör i intervjusammanhang på en skön intervju, ja det är bara lök på laxen. Australiensiska Mammoth Mammoth bjöd på tillika kvalitativ rock som spelats mycket i lurarna under det gångna året. Inte nog med bra musik, dom har ett av årsbästa listans snyggaste omslag (Gubbsjuk jag?).


Tillbaka till Sverige. Stockholmsområdet bjuder även dom på många pärlor. Däribland dessa två, som vissa kunde säga att jag är jävig gentemot.
Ponamero Sundown. Alltid bra, men aldrig så bra som i år. Jag slutar inte förundras över hur bra denna platta är. Sideburn får väl nästan ses som veteraner dom med, men i mina öron har dom aldrig varit bättre dom heller. Nya medlemmar, nytt blod, ny energi. En inte helt ovanlig ekvation som ofta funkar positivt.
Jävigheten då? Ponamero har numer Robban på bas (fy fasiken vilken cool bas (vem kan ha gjort den?)), som såsom jag, är sprungen ur Oskarshamn. Och som jag känt sedan han trakterade basen i The Quill. Sideburns nya sångare, Dimitri, känner jag inte närmare än att han varit min dotters sånglärare på Kulturama, men det är nära nog. :-) Allt detta satt åt sidan, för det har inget med bedömningarna att göra, även om jag aldrig påstått att jag är en sant opartisk "journalist".

Då har vi bara den där plattan kvar. Den där som jag ser som årets bästa.  
Clutch : Physic Warfare. En platta som ger mig energi, glädje och motion. För när den svänger loss i högtalarna har jag svårt att stå still helt enkelt. Även förra plattan Earth Rocker står mig nära om rockhjärtat. Ser man till detta årets lista så hittar man dessutom en del band som jag just jämfört med Clutch. Sammanträffande? Skulle inte tro det. Det är en musik som slår an en nerv hos mig. Tyngden, Bluesen och svänget.



Så, vad ser jag då fram emot? Vare sig dom lyckas släppa något under 2016 eller inte är tex. Witchcraft, Mother Mooch, Royal Ruckus, Hypnos, Skunk och King Buffalo band jag vill höra mer av (bland andra) så snart det bara går. Det enda bandet jag vet skall släppa nytt är Witchcraft, som släpper sin nästa platta i slutet av Januari. Men av de två låtar jag redan hört, så får dom jobba hårt för att hålla sig undan nästa års topplista. Så bra är dom. De andra banden kan jag bara hoppas på att dom släpper mer musik, och att jag får chansen att recensera dem här.

I övrig har jag bara att önska att Spader Dotter fortsätter blogga om sin del av musikvärlden. Att Polarn Per fortsätter rota i sina hörn av rockvärlden och  att min kreativa blockering lossnar och börjar flöda igen, både vad gäller bloggen och alla andra småprojekt jag har liggandes.

Tack för i år! Nu kör vi, Mot evigheten och vidare....

Recension - Clutch : Psychic Warfare

Idag tänkte jag bjuda på något riktigt häftigt!
Clutch förra platta, Earth Rocker, träffade mig mitt mellan ögonen. Total knockout! Den tog sig lätt in på 2013 års årsbästa lista. 

Nu är Marylandgrabbarna tillbaka med uppföljaren Psychic Warfare, och det är bara att ödmjukt böja på huvudet inför ännu en dundrande succé.  
Neil Fallon och hans vapendragare fortsätter musikaliskt på det inslagna spåret som förra skivan stakade ut. 
Men, man gör det till och med aningen bättre i min öron. Man låter som vanligt bluesen bubbla starkt under den rockiga ytan, men man skruvar upp den rockiga delen ett snäpp till.

Clutch förvaltar sitt arv väl, det låter omisskännligt som Clutch. Dom har verkligen lyckats att skapa sig sitt eget sound. Det finns liksom ingen jämförelse uppåt, utan ibland när recenserar andra grupper är det inte helt ovanligt att det är just Clutch som får bli referensen.
Neil har som vanligt sin aningen mässande sångstil, även om han stundtals lugnar ner sig och är mer melodisk. Musiken är briljant och driven, och framför allt aldrig tråkig.

Det går inte att komma ifrån: när Clutch är som sämst är dom riktigt bra. Och när dom är i sitt esse, som här, ja då är dom ostoppbara. En ren naturkraft av soniskt angrepp. Jag kan inte annat än hala fram rockärmsesset och slänga ut ett femtal i Ess. Hoppas verkligen att jag kommer att kunna gå och se grabbarna i December när dom ställer sig på scen i huvudstaden igen. För på denna skivan finns det ännu ett par låtar som kan bli riktiga live-klassiker för Clutch (som om dom behövde fler? :-)). Mitt råd är, spring och köp, denna skivan är ett måste.

Sammanfattning:
Betyg: 5 Ess
Favoritspår: Sucker For The Witch och Our Lady Of Electric Light
Skivbolag: Weathermaker Music
Release: 2:a Oktober 2015




 

Recension - Haddock

Fick härförleden en skiva från Ozium Records, med deras senaste släpp, Haddock.
Bandet härstammar från Karlstad och har fötterna fast förankrade i Stonerreocken och Doomen.

Tungt mullrande och svängigt spänner grabbarna i Haddock bröstet och ger sig ut i en machorockande skäggrockslunk.
Jag har mest lyssnat på skivan i lurarna när jag farit runt i Stockholms lokaltrafik och inte i bilen. Som tur är. För det här är musik som riskerar att man får sig en släng av smygande blyfot, och det kan kosta.
Dock upplever jag att man går med lite skönare swagger och rakare rygg, mellan jobbet och pendeln när man lyssnar på skivan. Ett schysst soundtrack för vem som helst med andra ord. Sången och texterna är dessutom ett kapitel för sig själva. Sången är även den riktigt bra, dessutom har melodierna klara singalong kvaliteter utan att för den skull bli full av plattityder. Haddock lyckas förmedla riktigt bra och väl sammanhållna små historier här och där. Ett tydligt exempel är min favoritlåt, "Crucifier", som har ett helt underbar tema som får mig att tänka på Clutch.

Det är bara att lyfta på hatten. Mats på Ozium har ännu en gång hittat en pärla. Haddock är ett band som jag vill höra mer av och länge, om dom fortsätter så här. Skivan är väl att betrakta som en extended EP, och det är väl just här som jag hittar det enda jag har att klaga på. Den är för kort! Jag vill ha mer! Och som jag förstått det hela, så kommer vi att få det, för man har lovat att det kommer mer senare under året. Sweet!
Det blir 4 goa Ess till Haddock. Och jag kan knappt bärga mig tills jag får lägga mina labbar på en fullängdare.

Facebook
Ozium Records
BandCamp:
Spotify

Intervju med The Midnight Ghost Train.

Häromdagen så hade jag en recension på nya favoriterna The Midnight Ghost Train och deras senaste album, Cod Was The Ground. Efteråt blev det en del mailväxling med sångaren Steve Moss, vilket resulterade i följande intervju.








Hi Steve, I'm really honored to be able to do this interview with you, especially as your latest album really knocked me out.
Earlier you mentioned that the whole album was made in one Live take, all at the same time. Is that how you normally work?

Yea we enjoy recording that way. Our last album BUFFALO was also recorded like that, to analog tape as well. It's just a lot more fun and captures our bands live feel a lot better. We enjoy a challenge.

My absolute favorite tune on the album is “Little Sparrow”, As I interprets the lyrics beyond its Edith Piaf references, it deals with the dualism of music. On one hand how you love it and on the other hand that it’s a grueling and demanding mistress and when looking at your tour schedule one can only guess the toll it takes.
I’m also very impressed with how you recorded that song as more or less an instant improvisation. Especially when it comes to churn out lyrics on the spot. Is writing lyrics hard or easy work for you normally?

Yea that song was written while it was being recorded, on the spot an actual full improv. We came up with the idea to do a jazzy number about an hour before we recorded and we just hit record and let it flow. First take we kept. Lyric wise for that song it was pretty easy, cause the subject I talk about in it (as you said) hits very close to home for me, so for that one in particular it was very easy. I had been listening to Edith Piaf a lot lately which sparked the idea to say padem padem in it. I think it all worked out real good. A lot of the lyrics I write are improved, so I'm used to just letting whatever is in my head just go. When we try out songs live before we record them they will have different lyrics every night. I very rarely write down lyrics. I just let it go each night and whatever hits I keep. Like I said we enjoy a challenge.

I cant leave The Little Sparrow, as it’s haunting and suggestive groove just mesmerizes me, I could even see it’s “Rock-Noir” feeling as something I would like to hear more of. and things that popped up in my head directly was images of the movie Sin City and the old computer game Max Payne. Where did the inspiration to this type of song come from?

Jazz music. I'm a HUGE fan of old jazz and blues and I like to incorporate those elements as much as possible. The original idea for that track was an acoustic song we wrote. But I just wasn't sold on doing it, as it was just very much a typical song. Before we recorded it I decided let's do something completely different. So the bass player played a simple jazz bass line, the drummer came in on a cool beat, we hit record and then I came in. It was cool cause neither the producer, or the band, or me knew what I was going to do. When I finished I asked the producer and the band if I should try it again, and they said "absolutely not, keep the first take".

One last thing around The Little Sparrow, It’s certainly out of the framework of the rest of the album, and For me at least, I find things like that a little extra interesting when it is done so well. Could we expect more songs in the future that goes outside your normal frame? 


Absolutely, we are always changing things around. This album is way different than our last one, the next album will be even more different and so on. We don't like doing the same thing over and over. So yes, you can expect more things like this and more completely different stuff on future albums.

How do you normally work when you write songs?


We write them live on stage. That just forces us to think of something good on the spot cause you have no choice to screw up. Then we will talk about what we did after the show rework what we didn't like and the next night fix it up. The songs change so much over the course of a tour. We really like to take the crowds reception into mind when we are writing.

The music, especially on your new album are quite heavy and fast paced mostly, but you still manage to root yourself in a very soulful blues groove. Is that something that just comes out that way, or is something that you are consciously working on?

Both. Blues and Jazz is pretty much the only kind of music I listen to. My influences come from the old greats in those genres. So I try to incorporate them in everything I do, and also it's just the type of music I understand and know how to play. I don't understand metal, or heavy stoner rock or whatever you call it. I understand how to play the blues, and just make it fast and heavy sounding.

I haven’t had the pleasure to see you guys live (yet), but from what I’m seeing and hearing, it seems like you guys incarnates the lyrics from Clutch song “Earth Rocker”
Do it live on stage, or don't do it at all.
Is being on stage where you like it best? From what you said about the recording of “Cold was the ground” it seems like you try to bring the live element to the studio too.

Absolutely, it's all about the stage for us. We give 1000% on stage every night. No matter where we are or how many people are there we will always play and perform at the highest caliber we can. What's the point if you can't put on an amazing live show.

As a blogger friend of mine pointed out earlier (Christer Magister), You guys seem to have a knack for fields, The artwork of the album Buffalo, and now with the video to BC Trucker, is there a hidden corn field fetish.:-)
No not really. It's just we live in Kansas and it's very very country. With lots and lots of fields. That's just where we are from.

You are a hard working band, who made it so far in DIY manner, now when you are on a label, do you see any differences? 

I guess we will see. The new record is coming out soon, so hopefully being with the new label will help a lot more with album sales and promotion. Were ready to take the next step forward in furthering this band.

Where do you see the band going from here?

"It's a long way to the top if you wanna rock and roll". We're not slowing down, were gonna keep fighting every step of the way, and pushing things as hard as possible. We want everyone to know our music.

You have made extensive touring, both in America and Europe, what is the main differences playing in the US and Europe?

Oh man there's a lot of differences, some good, some bad. But i'd have to say the biggest difference is that promoters work a lot harder out here with getting the word out for the shows.

You are just about to embark on yet another European stretch to support the new album, unfortunately no Swedish dates this time, but I hope to see you here soon. Then you start an American tour right away. Don’t you ever get tired, or are you aiming on to pick up the touring mantle from Motörhead?:-)


Of Course we get tired, but we aren't slowing down. We will be on tour in Europe three times this year. We will do four USA tours, and a South American tour. There is a lot of work needing to be done, and we aren't afraid of hard work. So we will keep at it full force.

And here I will close for today, and just give a big thanx for this interview and may the roads lead you to wherever you want to go. At least one thing is sure, I will have your latest album on high rotation for myself, and I´m looking forward to anything new from you guys.

Recension : The Midnight Ghost Train - Cold Was The Ground

The Midnight Ghost Train släpper sitt tredje studioalbum Cold Was The Ground. Ett album som är som en smocka i vintermörkret. Med sin högoktaniga, nedstämda och bluesiga Stoner vräker dom fram på dammiga vägar.
Dundrande trummor och mullrande bas tillsammans med riffsäker gitarr lägger en blytung grund där  Steve Moss röst får rocka loss. En röst som kanske inte borde vara en favorit hos mig, men trots att den låter som om man körde ett mindre grustag i en cementblandare, så fullkomligt smälter jag.

Musiken landar i ett landskap mellan Kyuss och Clutch, utan att för den skull förlora sin egen identitet och särprägel. Framför allt är det varm och organisk rock.

Även om skivan i sig rullar på i ett galet gungande, så är min favoritlåt den stillsamma och mångbottnade "The Little Sparrow". Dels en hyllning till Edith Piaf (Den lilla sparven) och hennes örhänge "Padam Padam". Men även ett ode till musikens dualitet, både dess tjusning och förbannelse. Helt underbar. Dels har den en hypnotisk basslinga och en skön jazzshuffle trumma, men framför allt så viskas sången fram på en lite typisk Noir-deckar maner.

Är du dessutom som jag, novis på bandet, så är det ju extra gott att veta att man hittar deras bakkatalog på Spotify. Sett från det jag hittat om och med bandet verkar det dessutom vara en hårt jobbande trio med en stor dos humor och självdistans och sånt gillas ju lite extra.

Cold Was The Ground bara växer och växer för varje lyssning. "The Little Sparrow" riskerar att hamna på min lilla lista över favoritlåtar genom tiderna. Det i sig räcker till ett bra betyg. Sedan har vi ett coolt band med ett hårt namn, för att inte tala om titeln på skivan och det ursnygga omslaget. Vilken combo. En lätt fyra!
Släpps den 27:e Februari på Napalm Records.

Mer om bandet:
www.themidnightghosttrain.com
www.facebook.com/themidnightghosttrain

Dagens Musiktips - Naked Brown : Not So Bad

Polsk rock som svänger om ordentligt.  
Naked Brown är som Motörhead's och Clutch's oäkting till unge. Man släppte plattan, Not So Bad, under 2013 och den bjuder på opretentiös rårock med energi och en god dos underfundiga texter, kanske inget man vinner Nobelpris med, men lite kul och ofta med glimten i ögat. Vassegoa!



Bandcamp
Facebook

Recension - Bacchus Baracus : Tales Of Worries, Woes & Whatever

Jag gjorde en liten beställning hos Ozium, för att fylla ut lite vinylhål.
Efter min recension av Lé Betre : Melas så kände jag att det var en skiva som skulle sitta som gjuten i plast. Vilken den också gjorde (+lite annat som det kommer mer av senare).

Men det är inte det som denna recension handlar om utan en helt annan skiva som Mats på Ozium med som en liten överraskning, i form av Skottarna Bacchus Baracus : Tales Of Worries, Woes & Whatever.

En riktigt snygg skapelse i blå vinyl med ett skotskt band som jag aldrig hört talas om innan.

Första snurren av skivan gav ett något splittrat intryck, och det framför allt på grund av sången. Musiken är riktigt bra, och stundtals även sången. Dock pendlar låtarna med att vara något mellanting mellan scream/growl och ren sång, och den som läst den här bloggen ett tag vet att jag kan bli lite avig när det drar sig mot growl-hållet.
Musikaliskt tuggar det på i stenhård stoner. Tänk ett par doser Clutch blandat med Black Sabbath och Fu Manchu. Djävligt läckert med andra ord.Sedan kommer det där med sången. När det är som bäst är det riktigt bra. Så länge man håller sig borta från det allra värsta vrålandet. För även vid "normalsången" så är det en skönt grusig och guttural stämma som presenteras, det blir kanske lite därför som jag tycker att steget över till omotiverat vrålande blir lite trist. Dock vill jag lägga till ett extra plus för att det är trummisen som sjunger, det tillhör ju inte vanligheterna.

Detta åsido, på skivan finns en hel del tillräckligt bra låtar, så låt er inte avskräckas av min aversion mot vrålsång, och skulle du dessutom gilla den typen av sång, ja då tror jag att detta kan vara en skiva som faller i riktigt god jord.
Den sparkar loss i en riktigt punkig liten historia vid namn "Yo! Wanna Deal?" men det som följer är av mer svängig karaktär.

Det är överlag en riktig energisk urladdning, även om det finns ett par lugnare låtar och även ett litet psykadeliskt "flum"parti i sista låten "Sweet Smell" (vilket kan te sig rätt naturligt i en låt som handlar om att just flumma), så handlar det om ösig och tung energirock. Det bjuds även lite trallvänliga nummer som i "I Am The Mammot"som även innehåller ett par små Gene Simmons:ska "Oh Yeah!" utrop. Sånt måste man ju bara älska.

Så, trots att sången inte sätter sig klockrent i min själ, så måste jag ändå säga att man vänjer sig eller så växer det, för efter en hel del lyssningar så accepterar jag den mycket bättre, även om jag kanske inte kommer att älska den.
Vilket gör att jag ändå delar ut 3 solida ess, av 5 möjliga. För den som har högre smärttröskel vad gäller sången skulle jag tippa på högre betyg.



Sammanfattning:
Betyg: 3/5
Favoritspår: I Am The Mammoth och Sweet Smell
Skivbolag: Wasted State Records
Release: 2013







Bandet består av följande lirare:
Quzzy - Vocals, Sticks & Madness
Gaz - Riffage, Theremin & Squeals
Iain - Distortion, Delay & Bleeps
Steg, Bass

Tracklist:

1. Yo! Wanna Deal?
2. Memo From The Queen Desk
3. Man Of The North
4. I Am The Mammoth
5. Her Love's A Prision
6. No Name
7. Fuck Knows Man
8. Sweet Smell

Mer om Bandet:
Facebook
Bandcamp
Hemsida

Support The Bands You Like!!

Recension - Volume IV : Long In The Tooth

Brace for impact! Här kommer det en riktig rökare. Volume IV, ett Atlantabaserat band som till för någon vecka sedan var helt okända för mig, släpper sitt debutalbum (inte underligt att man inte hört talas om dem då) Long In The Tooth via Ripple Music den 14:e Mars.

Jag kan, precis som i öppningen, bara varna. Här blir det åka av och det med den skiva som nog gripit mig hårdast hittills under året. Jag kan inte göra annat än att rekommendera den och hoppas att den landar lika väl hos er, mina kära läsare.

Dock skulle jag ljuga om jag påstod att det var en direkt kärlek. I vanlig god ordning så gjorde jag en snabblyssning av skivan först, och när jag satte på första låten så var jag till en början skeptisk och det till stora delar för att jag inte riktigt visste hur jag skulle ställa mig till sången. För Joe Carpenter har en röst som är svårplacerad. För det mesta så låter den som ett lass grus på väg ner för trapporna till hades, men ibland förvånansvärt klar. Ibland sjungs det i ett Clutch liknande stackato men annars är det väldigt melodiöst.

Det tog dock inte mer än ett par snabba nedslag bland låtarna innan jag insåg att detta är helt klart värt att lyssna mer på. Så när jag väl började lyssna på allvar, så visar det sig att det blir en sträcklyssning över flera dagar. Jag vet inte hur många gånger denna skivan har snurrat om och om i lurarna?  Jag vet inte heller hur många lyssningar det blir i framtiden, men min gissning ligger någonstans i häradet av jättemånga. För skivan växer hela tiden.

 Musiken är rå, tung och taktfast mestadelen av tiden, med undantag för lite mer finstämda små alster såsom den småkusliga "Save Your Prayers". Men hela tiden svänger det, nåt otroligt. Till och med när det snurrar på som fortast så anar man en gungande och rullande, svängig bluesbotten. Lite som hos Motörhead.
Detta svänget kan man till stor del tillskriva trummor och bas som lägger en stabil och intressant grund där de riffande gitarrerna och sångmelodin kan lägga sig över.
Som så ofta annars när jag fastnar i ett nytt band så har dom inte helt sällan sina grunder i 70-80-90 tal, så också Volume IV. Och även om det kanske inte är direkt nydanande musikaliskt så tar man det göttigaste och gör något eget och väldigt bra av det hela.
Det finns en uppsjö med nyanser och influenser som man kan hitta i låtarna. Ta t.ex. "Blackwater", vars början är som en blytung metallversion av Beatles gamla "Come Togheter", eller "Save Your Servant" som har en air av Soundgarden över sig. Däribland hittar man Judas Priest riff, Grand Magus tuggande och ett och annat Iron Maiden klingande solon.

Vad jag förstår av pressmaterialet så är det ett band som tror på den grundläggande tesen om att bygga upp sitt rykte genom att spela live och lever lite efter Clutch tes från låten "Earth Rocker"

Do it live on stage, or don't do it at all.
If you're gonna do it,
You better take it to the stage, or don't do it at all.

 Det är en skiva som borde avfyra bandet rakt ut i hårdrockshimmeln och se till att dom kan ge sig ut och åka på vägarna. Allt annat vore en skandal. Detta är en skiva som jag starkt kan rekomendera och det blir givetvis ett toppbetyg. Jag drar fram det där extra spader esset ur rockärmen och ger dem 5 ess av 5 möjliga. Jag har bara haft tillgång till skivan digitalt, och kan inte ge högre betyg, men om skivan blir så snygg som den anas så är det sannerligen inget som ligger dem i fatet heller. Så länge det kommer sådan här musik, så finns det hopp....

Sammanfattning:
Betyg: 5/5
Favoritspår: Blackwater och Save your Prayers
Skivbolag: Ripple Music
Release: 14 Mars 2014






Bandet består av följande lirare:
Joe Carpenter – Guitars/Vocals
Troy King – Drums
Blake Parris – Bass

Tracklist:

1. Looking Low For A High
2. Utero/Long In The Tooth
3. Wager
4. Blackwater
5. Save Your Servant
6. KONG
7. Cabal
8. Awake The Dreamer
9. Save Your Prayers
10. Locust Have No King

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida

Support The Bands You Like!!