Visar inlägg med etikett Kiss. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kiss. Visa alla inlägg

torsdag 10 oktober 2019

10 album på 10 dagar eller 13/13.

Hej igen, det var ett tag sedan. Sedan en tid har kedjebrev av karaktären "att under 10 dagar lägga upp album som betytt mycket för mig. Inga recensioner eller förklaringar, bara vinylomslag,"

Även jag har kört en sådan lista, och tänkte att det kunde vara ett inlägg här med, fast då med lite förklaringar. Och givetvis, Här på Spader Ess är en lista av dignitet tvungen att innehålla 13 alster! Dock blev det lite knas i början på mina Facebook delningar, då jag som den klant jag är bara delade med min fru i ett par dagar.



 Okej, denna platta har jag enbart haft som kassettband. Men det var den första musik jag fick av mina föräldrar. Så att säga startskottet. Fick denna kassett tillsammans med en mono radio med inbyggd kassettspelare. Elvisen snurrade flitigt, men snart blev det roligare att spela in blandband från radion. Favoritprogrammen då var Lilla Bommen och Ny Våg. För att vara riktigt gubbig, på den tiden då det spelades bra musik på SR




Husgudar som fortfarande står på de högsta trappstegen. Kommer inte ihåg exakt vilken av Motörheads plattor som jag hörde först, men såld blev jag. Ett av de band som jag sett live flest gånger.
Och även om det inte spelningsmässigt var helt lysande, så är jag lyckligt lottad som fick gå på deras sista spelning i Sverige tillsammans med båda mina underbara barn. Att ett bands första plattor blir de mest fundamentala är väl inte helt ovanligt, men att som Motörhead lyckas fortsätta att leverera genom karriären som man gjort och dessutom lyckat göra några av sina bästa plattor sist, det är snudd på fantastiskt.





"Mitt" eget band. Ni har förhoppningsvis läst en del redan om min tid med detta underbara gäng. Att jag dessutom lyckades bli ackrediterad som textförfattare på en av skivans mest lokalradiospelade låtar gjorde att jag dessutom fick min första och enda utbetalning från STIM. Tror att det blev hela 7 kronor. Underbara tider. Massor mer om denna tid i artikelserien






Någon stans i tonåren blev även Liveskivor en viktig del i musikdieten. Det har släppts en hel del riktigt bra klassiska liveplattor men denna är en av dem som varit viktigast för mig. Jag vet dessutom inte om det ens går lyssna på Hårdrock/Metal och inte älska Judas Priest.
Själv älskar jag det mesta från perioden Rocka Rolla till Painkiller. När Rob lämnade micken en stund tappade jag intresset lite, för att återigen blomma upp på senaste plattan Firepower.




Rush var ett av alla band som presenterades via Mulles skivsamling. Dom har gjort massor med bra plattor, men det var med eposet 2112 som dom riktigt satte klorna i mig. En gång fick jag för mig att jag såg Geddy Lee i Borgholm en midsommar, men det var nog bara en kombination av Lookalike och stor ölkonsumtion.


Kiss var ett band som jag var lite kluven över. Bland mina skolkompisar i yngre tonåren var det två läger. Dom som gillade Kiss, eller dom som gillade Sweet. Eftersom jag gillade Sweet innan jag hört Kiss hamnade jag i det lägret och vägrade lyssna på Kiss ett tag av ren princip. Sedan en kväll satt jag och polaren Micke och lyssnade på nått blandband och en fantastisk låt spelades. Det visade sig vara "Rock n Roll all Night" med Kiss och från den stunden åkte Sweet ut och det blev Kiss för hela slanten. Tog inte lång stund förrän man hade tapetserat pojkrummet med affischer från Poster och Kiss spelades nonstop.



 Polaren Micke introducerade även Magnus Uggla. Skivan slog hårt och blev för oss en riktig sommarplåga som sträckt sig till nu. Var i våras och såg Ugglas föreställning "Varning på stan nu mår kung i baren illa igen". Ren och skär nostalgitripp!









 Någon gång i högstadiet gick jag plötsligt i baktakt. Bob Marley tog mig med på en Reggae resa, som tittar fram lite då och då fortfarande. Stark musik och tunga texter till baktaktsgungande solskensmusik. Men det var bara inkörsporten till andra akter och gläntade på luckan mot Ska-musiken.






Denna skivan, Led Zeppelins Physical Graffiti, är ett formidabelt mästerverk i sig. Som om inte det räckte så innehåller den även, enligt mig, en av världens bästa låtar, kanske DEN bästa, punkt.
Självklart handlar det om "Kashmir. Mycket mer än så behöver man nog inte säga.







En sådan här lista från mig blir inte komplett utan Thin Lizzy och då framför allt Black Rose. Phil Lynott med kamrater ställs på husgudarnas altare. Fick alrig möjligheten att se dem live som Lizzy, men den solospelning som Phil gjorde i Västervik fungerade fint den med, då kompbandet i stort sett var Thin Lizzy. Skivan Nightlife var en av de första vinyler jag var med och köpte (hade ingen egen spelare, så den fick bo hemma hos polaren Micke). När jag på egen hand köpte min första egna vinyl, så var det något helt annat, mer om det här.



Ja, då trillar vi in på det lite extra allt. Idag blir man lite nostalgisk över hur naivt rasande man kunde vara i Tonåren. Men jäklar vilket soundtrack vi hade med Ebba i täten. Både Svenskt och Engelskt, den Amerikanska punken fick komma in lite senare. Lite tråkigt att jag inte kunnat se dem live, även om det nästan hände (här är förklaringen).






Hittills har listan enbart berört det som man upptäckte främst i Tonåren och det är väl inget konstigt med det, då det är då man formas. Men skam den som inte fortsätter att vara nyfiken. Nick Cave svepte in i mitt liv som en stormvind genom min Fru. När hon spelade "The Ship Song" då föll jag pladask för hans otroliga röst och textsnickeri. Tack för den presenten älskling. En man som sömlöst rör sig mellan kaotisk bombastiskt till lugnt och finstämt.
Har dessutom lyssnat på hans senaste album Ghosteen de senaste dagarna. Hans först skiva som är helt skriven efter hans sons död. Lugn, nerstämd, sorglig men otroligt vacker.


Vi avslutar the extended 10 albums listan med ännu en "nykomling" i sammanhanget. Rival Sons har även dom valsat in i mitt musikaliska hjärterum och är väl det band som nu börjar hota Motörhead som mest sedda band live (bortsett från N.J.B. förstås) av det förklarliga skälet att man inte kan se Motörhead längre. Första låten jag hörde var "Burn Down Los Angeles" och det behövdes inte många sekunder att bli hooked. Sönerna har även dom gjort en låt, "Soul", som klart kvalar in på min lista av världens bästa låtar. Dock ligger den inte på denna platta.

söndag 24 februari 2019

Polar'n Per - Det spökar på Globen


2019-02-23 Ghost, Globen Stockholm. Ghost och jag har en inte helt okomplicerad relation. Lika mycket som jag uppskattat både Papa I, II, III, Nihili (som faktiskt lirar sax denna kväll), till och med Cardinal Copios alla olika kostymer och hela kittet som lånar friskt från Merciful fate, Alice Cooper eller varför inte Kiss, lika mycket har jag svårt att förlika mig med att man inte lyckets förlika eller kommit vidare från den rättstvist som följer de gamla Ghoulsen. 

Men nog om det, det vibrerar i luften när Ghost kliver på för att leverera "A Pale Tour Named Death "... det finns nån variant av stolthet att se ett svenskt band få denna arena som sin show för kvällen, för den tillhör Ghost. På grund av olycka i Stockholms trafikssystem satt vi fast alldeles för länge vid Gamla Stan och missade stora delar av anrika Candlemass framförande, men det är inte heller om dem detta inlägg eller kvällen ska handla.

Det som gör Ghost så bra är en snygg produktion, klinisk instrumentering, men också att de alla lyriskt små detaljer som sätter en schysst storyline i Ghosts ockulta tema. Inte helt sällan tippar Forge över i en bizarr slående Onkel Kånkel-humor som gör de teatraliska figurerna ännu mer ...ehe... stilsäkra. När bandet adopterar andras verk, följer låten tydligt den pågående storyline Tobis Forge så enträget sätter ut, vilket gör att t ex den fantastiska "If You Have Ghosts" (Roky Erickson cover) passar lika fint som skinnhandskarna sitter på Cardinal Copio.

Vi får en påkostad show där scenbygget drar tankarna till Iron Maidens produktioner. Där en av skillnaderna är Ghosts betydligt mer omfattande användning av pyro och konfetti. Jag gillar det jag ser. Jag förstår indelningen i ett första och ett andra set och tycker inte alls som fler recensenter att showen blir lång och därmed, ja, som jag uppfattar att dom menar sämre, tvärt om bygger bandet hela föreställningen bra. 

Det nya materialet från senaste vaxet "Prequille" (2018) har en given tyngdpunkt i första halvan där låtar som "Rats" och "Pro Memoria" sticker ut och definitivt kommer överleva många år framöver, men framförallt vill jag framhäva den akustiska versionen av "Jigolo Har Megiddo", det är så jäkla snyggt serverat, alltihop!
Andra halvan av gigget är en hitparad där "Mummy Dust" och "Year Zero" förtjänar lite extra plus! Över lag levereras en grymt bra spelning som förtjänar fyra P (av fem möjliga)... Även bandet med alla namnlösa förtjänar beröm, det är riktigt duktiga musiker och ska inte blandas ihop med det komplicerade förhållande som jag tycker jag har till bandet. Avslutande "Monstrance Clock" sätter punkt för en kanonkväll... Det är ett välförtjänt betyg som delas ut, PPPP, alltså!
/Polar'n Per
Tre starka kort med Ghost:
1. Snabbt och hårt är inte alltid det enda och bästa receptet!
2. Det känns som en avancerad produktutveckling att följa Ghost, jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det är fascinerande, Tobias Forge har någon variant av genialitet som hjärna bakom detta!
3. Ghost är en synergi som är bättre som helhet än alla ingående beståndsdelar... 1+1 blir 666, typ...





Setlist:
1. Ashes
2. Rats
3. Absolution
4. Ritual
5. Con Clavi Con Dio
6. Per Aspera ad Inferi
7. Devil Church
8. Cirice
9. Miasma (Med en stylad Papa Nihil på sax)
10. Jigolo Har Megiddo
11. Pro Memoria
12. Witch Image
13. Life Eternal
Encore break
14. Spirit
15. From the Pinnacle to the Pit
16. Majesty
17. Satan Prayer
18. Faith
19. Year Zero
20. He Is (Intro Spöksonat)
21. Mummy Dust
22. If You Have Ghosts (Roky Erickson cover)
23. Dance Macabre
24. Square Hammer
Encore break
25. Monstrance Clock

måndag 19 mars 2018

Man kan inte förneka en bra låt...

Jäklar vad tiden går, det var ett tag sedan denna tråd, "Man kan inte förneka en bra låt", var aktiv och i full sving. Men den tål att dammas av lite då och då.
Så idag är en sådan dag, när vi luftar den lite, fast inte riktigt så som jag brukar med fokus på en enda låt i olika skepnader. Nä, idag tittar vi på ett band. Nämligen de gamla mastodonterna Kiss. Genom det Svenska projektet Reggae Kiss, får vi, som namnet hintar om, en hel parad av Kiss låtar i polkatakt. Nä, bara skojar, givetvis skall det vara baktakt. Och det fungerar riktigt bra, även om jag är aningen osäker på om jag skulle sätta på en hel platta med det.



Mer om Reggae Kiss

Liknande projekt finns sedan tidigare, med lite plojigare inriktning, med fokuset på Led Zeppelin/Elvis döpt till Dread Zeppelin. Som givetvis gör Led Zeppelin låtar i Reggaeinramning fast här med en Elvis Imitatör på sång. Funkar för stunden det med, vi tar med dem med här.



Mer om Dread Zeppelin

måndag 11 december 2017

Im The King Of the Mercandise Booth

Det är inte helt utan att man tänker på Kiss som the Good fathers of Merchandise. Inte minst när dom lanserade sina signatursträngar för luftgitarr. Snacka om lågvattenmärke höjdpunkt.

Trodde faktiskt till helt nyligen att dom var oslagbara i denna gren. Men, så nyligen hamnade jag på Joe Bonamassas nyhetsbrev och döm om min förvåning, den mannen är en utmanare. På allvar.

Nu inför julen verkar han försöka kränga allt från gitarrer till snöglober, och allt du kan tänka dig däremellan i värsta amerikanska bilhandlarandan. Eller vad sägs om detta lilla axplock, av det som sticker ut från det vanliga utbudet av tröjor och pyjamasbyxor.

Hundscarves och Bobbleheads
 Överkast och pussel


























 Slipsar, självklart.                                           För att inte tala om ryggkliare, nyckelhängare mm.mm


 Och ingen jul är komplett utan sin en liten plyshdocka

Nä, säga vad man vill om Kiss och deras merch, dom har i alla fall ett coolt varumärke och en omgivande aura, som jag inte känner att herr Bonamassa har. Så jag håller mig nog till the God fathers of Merch i alla fall.

måndag 29 maj 2017

Recension : Skunk - Doubleblind

Ända sedan jag snubblade över Skunks demo från 2015 så har jag haft ett gott öra till bandet. Vilket sätter vissa förväntningar nu när bandet släpper sin debutplatta Doubleblind.

Man öppnar plattan med samma spår som på EP:n, "Forest Nymph", som var den låt, som med sin direkta likhet med Kiss gamla "She", var det som fånga min uppmärksamhet initialt.

Att bandet gräver djupt i det svängiga 70-talet är inget som stör mig alls, då man gör det med stor kärlek och finess. På all denna bubblande groove ligger John McKelvys sång som snarare får en att tro att bandet kommer från Australien i stället för Kalifornien, då han är mer eller mindre en röst-reinkarnation av Bon Scott.


Så, det finns just inget på den här plattan som låter direkt nytt. Men det gör inget. Det är snarare som en mix av outgivet material från mängder av gamla favoritband som kokats ihop till en helt unik mix av låtar. Lite som att koka ner och reducera tidigt 70-tal till en musikalisk balsamvinäger. Kanske inget man vill ha på allt, men vid rätt tillfälle mycket smakligt.

Sammanfattningen blir en urstark 3:a.

Sammanfattning:
Betyg 3/5

Favoritspår: Fortsatt Forest Nymph
Skivbolag: Osignade (vafalls!)
Release: 20:e April 2017
For More Info Visit:






Band Members:
John McKelvy: vocals
Dmitri Mavra: Guitar
Erik Pearson: Guitar
Matt Knoth: Bass
Jordan Ruyle: Drums

Tracklist:

torsdag 2 mars 2017

Dagens Musiktips : Horisont - About Time

Alldeles nyligen släppte Horisont sitt senaste album, About Time. Och About Time är nog vad man kan sammanfatta mina intryck från denna platta. En skiva som är sprängfylld av radiovänliga retrolåtar. Inte direkt något nytt under solen, men däremot en överdos av allt som är bra från förr. Igenkänningsfaktorn är hur stor som helst.

Små proggiga stick, ursprungs Kiss:iga gitarrslingor, Noice synthar som anas i något läge. Bland annat, det är bara att dyka in och njuta.



Facebook

onsdag 6 juli 2016

Spader Ess rekommenderar : Concert Stage Design eller Konsten att bygga en scen

Hittade denna blogg, Concert Stage Design, som i första hand kanske riktar sig till scenbyggare, men som trots det är en skatt för alla som är minsta intresserad av det som händer runt en scen bortanför själva framträdandet. Mycket coolt att se (eller vad säger du Janne?).

En minidesign av Kiss Destroyer tour scen

Massor av spännande detaljer runt klassiska scenbyggen, en uppsjö med bilder och fakta, plus lite annan kuriosa, kan man hitta här. Det enda jag saknar är väl ett vettigt arkiv eller menysystem för att hitta de uppsättningar som man är mest intresserad av själv.

Skapande av flygande grisar till Pink Floyd

fredag 11 mars 2016

Fredagsunderhållning med Gene

En helt underbar bild att fira in Fredagen med! Alla älskar glass, även Gene, medvetet eller inte.

Trevlig helg!


tisdag 8 mars 2016

Recension - Brimstone Coven : Black Magic

Gamla favoriterna Brimstone Coven är tillbaka med en ny platta, Black Magic.
Och Magi är precis vad det är, om man är funtad som jag. Hela paketet, från musiken till omslaget slår an strängar hos mig.

Lite snyggare produktion än tidigare, men i övrigt är det sig mycket likt. Det är en fortsättning på den inslagna retro-
stigen. Och med en rejäl dos trallighet mitt i tunggunget.

Det här är en blandning av den Amerikanska och Svenska tolkningen av klassisk 70-tals Doom. Lite Pentagram, lite Heavy Load, massor av Brimstone Coven!
Och det är väl här i dessa musikaliska landskap som man känner att man kan landa på något sätt. Och landar skönt, det gör man, det lovar jag.

Det är både bekant och lite exotiskt på samma gång. Hemtamt, men ändå lite spännande. Som att gå på en mörk stig, men med ficklampa. Man känner sig trygg, men det finns något som lockar och skrämmer i periferin.
Det är en aningen mörkare platta än tidigare, och även om jag sade att det finns en sing along känsla i en del låtar (trallighet), så även om det givetvis finns en del upptempolåtar, så innebär det på inget sätt att det käckt. Nä, det är helt på ett annat plan. Det är så att säga väldigt lågt från andra ockulta klassiker såsom Black Widows "Come To The Sabbath"  som i sig är en bra låt, men på helt andra meriter. Här är det mörker, lugn och tyngd som gäller, men inte så tungt och rått att det blir deprimerande. Snarare en tyngre variant av den Blue Öster Cult influerade musik som Ghost ger oss (återigen Amerika/skandinaviska referenser). Stundom andas det även en hel del av 70-tals Kiss, fast med snygg och bra produktion.
Bra där! Mycket Bra!

Att man sedan bjuder på riktigt snygga omslag, ja, det vet ni triggar en extra nerv hos mig, då jag gärna ser en helhet i både musiken och paketeringen.
Så, jag ger även den här skivan en rejält stark 4 av 5 Ess.

Sammanfattning:
Betyg 4+/5

Favoritspår: Black Magic och Slow Death
Skivbolag: Metal Blades Records
Release: 29:e Januari 2016





Facebook
Bandcamp



torsdag 8 oktober 2015

Mera boktips i grävande nördighet.

När vi ändå är inne på grävande böcker i lite mindre och nischade ämnen. Jag trodde att jag läst de böcker jag behövde runt ämnet Kiss, men så dyker den här boken upp.

Shout It Out Loud, The Story of Kiss's Destroyer... av James Campion, som gräver ner sig djup i skivan Destroyer och hur bandet blir megastort därefter.

Jag har än så länge bara läst ett mycket litet smakprov från boken, där man nagelfar första låten på skivan, "Detroit Rock City" och beskriver en del om hur New York scenen, som bandet sprang fram ur, såg ut när det begav sig på 70-talet.

Men denna lilla smakbit får mig att vilja läsa mer, så man får väl helt enkelt hålla utkik efter boken.


Kan det vara så att det smala är det nya breda? :-)

torsdag 18 juni 2015

Polar'n Per ser Ace Frehley

Regnet som dragit in över Stockholm vill inte ge med sig. Därifrån vi sitter ute på en brygga, med en pilsner, på Gröna Lund ser man tydligt att molntäcket är kompakt över Stockholm. Regnet är envist, ihållande, men inte särskilt intensivt och på scen ska ingen mindre än Ace Frehley, KISS gamle legendariske gitarrist, strax göra entré. Som vanligt är Ace sen upp, scenkanten äntras först 20:40, 40 minuter sent, men det är denna gång en något ödmjukare legend, än den diva som klev upp och drygade sig på Debaser Medis (2009) ca en och en halv timme sent. Han ursäktar sig efter inledande "Rocket ride", givetvis har han tagit notis om regnet, det som knappt hade startat när han klev in i logen backstage inför denna spelning.

Ace Frehley i fin form på Gröna Lund 2015-06-18
Det är betydligt mindre folk på Grönan idag än när skräckrockaren Marilyn Manson hyvlade av sitt gig förra veckan. Vädret är en ursäkt, Ace sakta stangerande stjärna likaså, och öppningen som erbjuds är svajig. Det infinner sig ingen riktig kemi. Jag vill tro att det är priset han får betala för publikens väntan, men det är snart förlåtet...

Med låtar som "Parasite", "Strangeways" och "Strutter" är det mesta av väntetiden glömd. Ace och bandet tar kontroll över settet och att glädjen är större bekräftas inte minst av att det faller mer plektrum än väta från ovan, där framme vid scenkanten.

Till skillnad från giget på Sweden Rock Festival för några dagar sedan hittar man både "Rock soldier" och "2.000 man" (original Rolling Stones) i settet. Han är en jävel på att sätta sin signatur och karaktär på cover-låtarna och det bekräftas ytterligare i den episka "New York Groove" (original Hello) som var kanske den starkaste låten, "Rip it out" inräknad, om man ber mig plocka guldkornen på KISS-legendarernas soloplattor.

Jag är svag för Ace. Han är ingen fantastisk gitarrist. Inte heller en fantastisk sångare, men han har något som tilltalar mig i hans enkla, något aviga groove. Bandet ges tid att även de ta micken och när kvällen är över har alla på scen hunnit med leadsången... Och dom gör det bra! "Love gun" sitter som en smeck, med fantastiska trummor och "2 young 2 die" från hans kanske jämnstarkaste soloplatta "Trouble Walkin'" (1989) är kvällens kanske bästa låt! Låten är tilltuffad. Mer ruff!

Avslutande sektionen med "Shock me", "Rip it out" och "Deuce" är fantastisk! Givetvis ryker guran efter Ace gitarrsolo i den avslutande delen av den första av de tre låtarna. Givetvis kommer kommentaren "Still smokin'!", och det kommer lika självklart som hans patenterade "Beavis and Butthead"-garv finns med efter varje mening över fem ord...

Klart gitarren ska få sitt, som kanske Frank Andersson skulle sagt!

Det är med ett leende jag går från Grönan. Ace brokiga karriär har avåkningar till trots gett utdelning och det ger mig viss tillfredsställelse att slippa det asgarvande lyllofyllo till pajas han varit under många års töcken.

Ace kommer vara med ett bra tag till framöver! Betyget han får är fyra raka ess av fem möjliga (4 av 5), det saknas med andra ord inget ess i denna kortlek!

Jag minns sommaren 2011, när jag fick chansen att träffa Chip Taylor under en middag på Skebobruks herrgård innan ett gig på den fantastiska musikscenen Skebopubben. Vi pratade högt och lågt om Chips karriär som bl a omfattar låtar som "Wild thing" och "Angel of the morning" och jag kunde inte låta bli att komma in på en av mina favorit-biografiska låtar genom tiderna "Rock soldier" som Chip skrev grunden till.

Chip sa, "Du vet vi är båda New Yorkers. Jag tyckte det var så tragiskt att se Mr Frehley's destruktiva period från KISS och in i det där trädet, du vet när han nästan ville avsluta allt, jag menar allt. Musiker kan komma och gå, ta stryk och resa sig upp, det är ett kall. Mr Frehley kommer från en uppväxt med musik i familjen, runt rockscenerna i New York och scenen är hans hem. Jag ville bara göra mitt för att leverera budskapet att en soldat ger inte upp. "Rock Soldiers" skrevs på några minuter. Vi musiker har inget gevär, men vi har vårt kall, precis som dem!"

Jag satt tyst och åt upp efter den moralkakan. 

Kanske har han rätt? Kanske pliktar Ace? Jag kan faktiskt inte avgöra det, men jag kan se att han lämnar scenen med en stolthet att få rada upp pärlor från en nära 45 år lång karriär.

Hur-som-helst, han SKA vara stolt!

/Polar'n Per

onsdag 27 maj 2015

Dagens Musiktips - Skunk : HEAVY ROCK FROM ELDER TIMES (Demo 2015)

Ibland dyker det upp demos som känns så kompletta och kvalitativa att dom lika gärna kunde gå direkt till skivpressen utan att passera gå. Vilket osökt för mig in på det aningen pårökta Kalifornienbandet Skunk och deras demo Heavy Rock From Elder Times. Det är en sådan i mina öron.Visst, den är lite opolerad i vissa delar kanske, men samtidigt så pass bra att jag automatiskt blir lite orolig för att skulle putsa för mycket vid en "riktig" inspelning av materialet.

Musiken då? Jo, mina vänner, det här är en salig busblandning av det mesta som är gott. Skunk snorlånar flitigt må jag säga, men man bakar om det hela till en snygg och svängig egen mix. Tänk dig lite Bon Scott bakom micken uppbackad av de riff som sprutade ut ur 70-tals versionen av Kiss. Särskilt på öppningslåten som osar så mycket av Kiss gamla dänga "She" att jag inte skulle bli förvånad om bandet en dag öppnade dörren och där står en solglasögonprydd, elakt leende Gene Simmons med ett koppel advokater bakom sig, och lämnar över en stämningsansökan.
Fast man hittar mer goa referenser i mixen, typ allt som har med tung musik från 70-talet att göra.

Men det är riktigt bra. Och jag vill höra mera. Mycket mera. Musik för alla stunder i min bok. Passa på att hämta hem denna lilla pärla, den kostar endast "Name your Own Price" på Bandcamp.



Facebook
Hemsida

onsdag 18 mars 2015

Recension - Mammoth Mammoth : Volume IV Hammered Again

Hammered Again, lite så känner jag mig lite då och då, och har väl gjort det till och från sedan jag smakade min första folköl i 14-års åldern.
Nu släpper Australienska bandet Mammoth Mammoth sin fjärde platta med just den titeln.

När det kommer till band från Australien, så har man ju ribban satts ganska högt, för de band som lyckas göra sig ett namn därifrån, har traditionellt varit väldigt bra.
Så frågan är om dubbel-mammotharna fixar den saken dom med?







Förutom att Mammoth Mammoth gjort en USA turné tillsammans med mina gamla polare i The Quill, har jag ingen större erfarenhet av bandet. Jag har lyssnat på deras förra platta en del, just av den anledningen, men i övrigt vet jag egentligen inte så mycket om bandet.

Vad det gäller nya plattan kan jag inte annat än konstatera att det handlar om en riktig gryta, med massor av sköna ingredienser, som fortsätter i förra skivans spår. Musiken är en mix av allt från feta Metal/hårdrocks riff och Stonersväng, medan sången andas mer av kaxig punk. Energi är ett ord som hela tiden dyker upp när jag lyssnar på skivan, särskilt när det kommer till sången. Mikey Tucker har samma attityd och energi i sin sång som Angry Anderson i Rose Tattoo brukar leverera. Lägg till det, låtar som är snabba, raka och lättillgängliga nog att tralla med i, lite som en kombination av Kiss och 999.

Rätt gutt med andra ord och perfekt för att peppa vilket party som helst.

Skivomslaget är för gruppen sedvanligt politiskt inkorrekt, men attans så snyggt.
Tittar man sedan till videon nedanför, så kan jag inte annat än småle lite till deras passning till den klassiska filmen med Chris Holmes i poolen.

Sammanfattningsvis, ett betyg. 4/5 Ess, rakt i nyllet. En riktigt bra rockrökare som väl försvarar Australiens musikexport. Skivan släpps den 27:e Mars via Napalm Records.

Facebook
Hemsida


fredag 27 februari 2015

Önskelistan - Rock ägget

Som Gullan Bornemark en gång myntade "Ägg, ägg mera ägg Ät så får du skägg" och skägg vill man ju ha. Därför blev jag extra glad igår när jag fick den här lilla presenten av min kära fru. Ett rockande ägg! Eller rättare sagt en rockande äggtimer från Brainstream. 

Stoppa ner timern tillsammans med äggen och när dom är löskokta spelas "Smoke On the Water", medium "I Was Made For Loving You" och för hårdkokt blir det givetvis "The Final Countdown". Så nu jäklars skall det ätas ägg, så får vi se hur det blir med skägget.
Tack älskling!

 Är man mot all förmodan, lagd åt andra musikstilar så har tillverkaren en hel uppsjö med andra stilar.



lördag 1 november 2014

Halloweenspecial med Kiss

1976 gjorde tydligen (?) Kiss sin första riktiga Prime time spelning på amerikansk TV, i ett program som hette "The Paul Lynde Halloween Special". Så vad är mer naturligt och rätt än att visa upp dessa klipp, nu när Halloween så sakteliga smyger på oss igen. Själva framträdandet är trots att det playback ett väldigt vitalt nummer. Bandet får spela hela tre låtar och först ut är "Detroit Rock City"



Här är hela Halloweenspecialen, men för den som inte orkar se hela, vilket är fullt förståeligt, är här några hållpunkter för de andra låtarna. Vid ca. 41 minuters sträcket så spelas monsterhitten "Beth" och strax därefter, vid 45 min så spelar man "King Of The Nighttime World"




Källa: Dangerous Minds

lördag 18 oktober 2014

Polar'n Pers 10 godbitar!

Oj, här på Spader Ess kommer man inte undan.... 10 plattor som präglat min musiksmak och mig... Huu, det är ju en rysare att ge sig på, men va fan, här kommer en lista i någorlunda kronologisk ordning... Listan representerar känslan, inte nödvändigtvis de bästa vaxen musikaliskt!

1. Kiss - Alive II Vilket vax! Live och glädje, pojkum och det där spännande som Ace, Paul, Peter och Gene gjorde med råckenjävlaroll. Tror detta lade grunden till mitt konsertintresse! Musik ska ses levande!

2. Iron Maiden - The number of the beast Jag fick den inspelad på kassett hos kusin "Ina". Jag bladade skivomslagen hos kusin Bertil. Var jag såld? Yes! Den stora vågen brittisk hårdrock tog mig till Judas, Sabbath, Saxon och massa godsaker. Häftigt, var ordet! "Hallowed be thy name" är låten som imponerat mest levande på mig. Vilken kraft! Vilken energi! ...och utan klassiska versmått och refräng...

3. KSMB - Sardjent Pepper Ok, inte tidsrätt placerat, men kom igen, det är grejtest hits i bästa tappning. Hägersten, Skärholmen. Hemma. Öset som punken levererade kommer igen i massor av musik jag gillar rebellen eller energin. I samma riktning lyssnades mer och mer på kraften... Anthrax, Nuclear Assault, S.O.D och massor av... Minns ni förresten att Metallica faktiskt var just Thrash? Konstig koppling? Kanske, men min brygga! Punken var även andra inriktningar som Anders Hedman lät mig upptäcka...

4. Treat - Scratch and bite Lokala rockers. Pudlar. Visserligen utklassade lite senare av andra svenska band såsom Europe och framförallt Yngwie Malmsteen, men ett tidigt och bra bevis på att svenne banan kunde lira go' jäkla rock!

5. Tom Petty and the heartbreakers - Southern Accents Jag vet inte hur och varför, egentligen, men Tom Petty fanns alltid i min samling, jag tyckte plattorna var ojämna, men några spår på varje platta var helt jävla magiska. Jag kan plocka fler artister som haft samma inverkan, Dire Straits, Queen m fl, men jag plockar med mig plattan "Southern Accent" mest för att den kanske är mest typisk av dessa, fantastiska "Don't Come Around Here No More" sticker ut, den är ju så grym. Jag gillar dessa enkla raka alster. Petty skulle man kunna säga var inkörsporten till många singer-song-writers jag gillar, så även den musik som t ex Pearl Jam representerar idag (även fast grungen det startade med var så mycket ballare), och varför inte säga der rakt ut. Petty var rocken och americana-grejen som stolt fastnade i hårdrockssamlingen!

6. Accept - Restless and wild Intron. Jag är svag för intron. Jag är svag för melodier och snabba elgitarrer, tysk hårdrock var lätt att gilla. "Fast as a shark" är signaturmelodin för denna gengre och en evig adrenalinkick! Lägg till Running wild, Scorpions, Helloween, Gamma ray m fl. Ja, det är fan bara att odla mustasch, dra på spandex och digga...

7. Entombed - Left hand path Tillbaka till the hood. Nihilist som dom hette gjorde något nytt jag aldrig trodde kunde slå... dödsmetall? Ja, inte var det min kopp av te, sen serverade Martin Karlsson Slayer som dörröppnare från Thrash till det hårdare och därefter Death ("Scream-bloody-jävla-gore"), Sepultura ("Roots-bloody-jävla-roots", och örat för urkraften växte. För mig fanns precis som med punken här även lokal stolthet. Entombed var ursinnet!

8. Faith No More - Angel Dust Faith No More är den kanske mest komplexa musikupplevelse jag åkt med på. Galenskapen och hitkänslan blandade i låtar som "Epic" (från tidigare vax) och "Caffeine" eller "Jizzlobber"... Still a blast! Fortfarande tidlöst, kompromisslöst och helt jävla fascinerande. I förlängningen hittar jag Rage against the machine, System of a down, men även Tool och Nine Inch Nails... Här abdikerar jag för att synthen är ett OK instrument i rocken. Ja, ni hörde mig säga det här och nu!

9. Nirvana - Never mind Jisses, jeezes, vad fan är det för toner? Vad är det för losers? Vad är det för... Det är ju skitbra! Skitigt som den glamrock jänkarna pressat till maximum med fyllor och drogrus ala Mötley Crüe och Guns'n'roses, men nytt i en döende rockscen med sin punkighet... Grymt medtagen! Soundgarden, Mudhoney, Pearl jam och Alice in chains senare smyggrunge med Creed och mycket annat... Nerstämt och skitbra! Lyssna på den opluggade "Where did you sleep last night"... He nailed it!

10. De lyckliga kompisarna - Le som en fotomodell Kanske hade det varit värdigare att plocka Dia Psalma eller Strebers, men den impact DLK levererade var helt och hållet glad partypunk. Trallpunken has arrived! Både svensk och utländsk. Utrikes bäst representerade av Bad religion, Offspring, Green day och kanske Queens of the stonage om jag vill återknyta till smyggrunge...

Och en bonus.... Candlemass - Tales of creation Jag sparar ett guldkorn till upploppet och serverar det efter mållinjen! Temaplattor. Fan, jag är helt lost i temavax. Queensrÿche, Wasp, King diamond, Pink floyd mfl. Jag går så långt att jag tror vissa vax med en del progressiva rockband hör hemma här, jag tänker på band som Opeth och Pain of salvation som kanske mer i mitt sinne är "tematiska"... Kanske är "Tales of creation" med Candlemass den platta jag kommer tillbaka oftast till. Lyssna på det episkt stora. Lyssna på Messiah! Stort. Tungt. Vackert!

Fan, vad klurigt att inte få sväva ut mer, saknar Soulfly med massa annat och kanske kuppade jag in massa musik i min topplista, kanske upplevs det som fusk!

 Håll till godo!

 /Polar'n Per

Tre starka kort som kvalar;
1. Något med Thåström, Ebba Grön eller Imperiet
2. Helloween - Keeper of the seven keys II
3. Anthrax - Among the living

måndag 13 oktober 2014

Sminktips med Gene (och Sophie) Simmons.

Det börjar dra ihop sig mot Halloween, så det är väl dags att plocka fram sminklådorna igen.
Här får vi lite tips från en ovanligt lugn och nertonad Gene Simmons, som visar hur du gör den patenterade sminkningen som blivit hans trademark.
Som modell använder han sig av sin dotter Sophie. Riktigt kul att se "The Demon" i rollen som stolt far.


onsdag 24 september 2014

Billy Perkins 77

Jag gillar konst. Särskilt konst med rockanknytning. Har den dessutom en långvarig tanke bakom sig, så blir den dessutom extra intressant. Jag har skrivit tidigare om Pierre "Slusk" Bäckman och hans stora projekt "666 skulls". Nu tänkte jag rikta strålkastaren mot en annan konstnär med ett långsiktigt konstprojekt.

Billy Perkins håller, förutom allt annat han är involverad i, på med ett projekt han valt att kalla "77 Series". Kort sagt är det ett screenprint projekt där han valt att rikta in sig på att göra handgjorda screenprintposters av 1977 års musikikoner. Allt med siffran 77 som ledstjärna. Det skall alltså bli en serie av 77 st. olika motiv, gjorda i en begränsad upplaga om 77 ex av varje.
Hittills har det blivit ett drygt tiotal olika, så i och med att han är flitig med att göra andra gig-posters och att spela i band själv, så kan det ta en stund innan serien är avslutad. Tyvärr kan jag inte hitta någon samlad plats där alla planscherna är samlade.







För att visa upp lite annat som Billy gör utanför denna serie så tänkte jag visa hans senaste poster, "Dripped to Kill", som visserligen skulle kunna passa in i 77 serien med tanke på motivet, men som stilmässigt inte riktigt gör det. En otroligt talangfull man, med andra ord. Här hittar du dessutom en bra intervju med Billy


onsdag 9 juli 2014

Stoppa Pressarna! - Kiss utan Gene och Paul?

Det har spekulerats om det tidigare, att Kiss skulle kunna fortsätta utan någon av grundmedlemmarna, och både Gene och Paul har sagt att även dom är utbytbara i bandet.

Nu har tydligen deras manager gjort uttalande som kan tolkas att det är en trolig framtid för bandet enligt denna artikel hos Svenska Kiss Army. Bandet planerar enligt honom en Idol liknande TV-såpa för att vaska fram kandidater som skulle kunna ta rock cirkusen in i framtiden, när Gene och Paul bestämmer sig för att pensionera sig.

Jag har själv spekulerat i möjligheterna att se bandet som en typ av Franchise tidigare, fast mitt val hade i så fall varit KISS ng, dvs. att ursprungsmedlemmarnas tronarvingar, dvs. barn, tar över mantlarna och för arvet vidare.
Eller mer värdigt, lägger ner och vårdar de fina minnena i stället.

Samtidigt finns det ju en viss tjusning i att se hur långt man kan vrida konceptet....

tisdag 25 mars 2014

Spader Ess tänker högt om Supergrupper.

En artikel om "Supergrupper" på Bara Metal startade tankeprocessen (det är ju alltid positivt) runt ämnet.

Det är mycket som är super i år känns det. Super-valet, Super-selfien, Super-solen osv. men epitetet supergrupper har funnits med oss en längre tid.

Förutom att det som hamnar under begreppet oftast är mer intressant på pappret än själva slutresultatet, så har jag när jag tänker efter, lite problem med begreppet som sådant. Smaka på det, Supergrupp.
Det som hamnar under denna betäckning är oftast en samling med redan hyfsat kända artister från olika håll som samlas i någon form av hobbyprojekt. Att man sedan inte kan garantera, att bara för att man på olika håll håller hög klass, automatiskt gör det tillsammans i den nya sättningen. Och var går gränsen? Räcker det med att en eller två gamla rockrävar sammanstrålar, eller skall hela gruppen vara uppbyggd av veteraner?

För mig är en framgångsrik grupp en sammansättning med personer som skapar dynamik utöver det vanliga. Gärna över en längre period . Då kan man börja snacka om supergrupper. Led Zeppelin, AC/DC, Kiss är exempel på klassiska "supergrupper". Bland nyare akter blir det svårare att hitta kandidater men möjligen Foo Fighters och Rival Sons kan börja nosa på det epitetet (sett från min horisont).

Annars, om man skall använda sig av den populistiska beskrivningen av en "supergrupp", så är det väl mest Black Country Communion och Them Crooked Vultures som fallit mig på läppen bäst, men det är dom enda som jag på rak arm kommer ihåg i denna genre.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...