Dagens Musiktips : Gorilla - Treecreeper

Hur skulle det låta om man satte Lemmy framför mikrofonen på ett stonerband? Som Gorilla skulle jag tro. Bandet släpper nu sin första fullängdare (21:a Juni), Treecreeper, på 12 år och jäklar vilket drag. Detta är riktig "No Nonsens, full out rock n roll". Motörhead influenser redan nämnda, du kan hitta drag av en hel del annat, men framför allt är det röjigt till max. Så grabba era bananer och njut av Gorilla!




Mer Info:
https://www.facebook.com/GorillaRockin/

In Swenglish:
How would it sound if you put Lemmy in front of the microphone of a stoner band? Like Gorilla, I would believe. The band is now releasing its first full-length in 12-years (June 21st), Treecreeper,  and damn, what a ride. This is true "No Nonsense, full out rock n roll". Motörhead influences already mentioned, you can find traits of a lot of other bands, but above all it is full throttle to the max. So grab your bananas and enjoy Gorilla!

Spader Ess Årsbästa Listan 2016

Eller vi kanske mer skall kalla det en årskrönika i miniformat. För det här året har inte riktigt flitens lampa bländat, här på Spader Ess. 2016 har för min egen del, precis som för Polarn' Per, bestått av galet mycket stress på jobbet och den energi som funnits kvar har gått åt därhemma (man skulle kunna dra slutsatsen att vi jobbar på samma ställe :-)), vilket gjort att inspirationen att skriva inte varit så hög.

Men det har varit en hel del bra musik ändå. Så i stället för den sedvanliga 13 bästa listan tänkte jag ta upp de plattor som enligt mig stuckit ut extra mycket och som jag lyssnat mest på under året.


Vi börjar starkt med de två band som jag tror gjort störst intryck på mig i år. Båda släppte sina debutalbum och båda knockade mig ordentligt, men på var sitt sätt.

Old Blood och King Buffalo.
Har ni inte redan lyssnat på dem, gör det genast.





Vi går sedan över till den svenska avdelningen. Hellsingland Underground,  Greenleaf är bara några av alla fantastiska svenska band som gjort bra ifrån sig under året, men dessa är de jag själv spelat mest. The Blue Ruin är från 2015, men som jag själv upptäckte först i år och som spelats en hel del.

Svensk musik fortsätter vara fantastisk och varierande.

Fröken Cunningham o Co. i Purson fortsätter att ge mig sonisk njutning. Tyckte debuten var magisk, men den här plattan har nog växt om.
Det samma kan nog sägas om 
Devil To Pay.
Dom går från klarhet till klarhet.




Under avdelningen gamla favoriter hittar vi  Nick Cave som gav oss en mörk men vacker samling låtar i spåren av sin sons bortgång.
Och Rival Sons fortsätter sin otroliga resa. Extra spännande att få se ett band utvecklas så enormt. Biljetterna till kommande spelningen är bokade och klara. 



 Ett band som jag lyssnat lite till och från genom åren, men som genom frugans försorg tagit riktigt rot i år, är The Mission. Otroligt att kunna se hur ett band som hållit på i evighet kan mogna så snyggt.

 

Konsertspringandet har varit likaledes sparsamt under 2016, tror faktiskt att jag redan köpt mer biljetter till 2017 än vad jag gick på under året. Så på den fronten ser det ut att rycka upp sig. Men trots de få konserterna så har jag sett två farväl konserter från institutioner av olika slag, Black Sabbath och Kent. Och på något sätt så känns det ganska underbart att kunna säga att Kent sopade banan konsertmässigt. Och det i sig är en resa för sig själv. Visst, jag har genom åren hört Kent sedan deras debut  och tyckt att dom varit helt ok. Men det var inte förrän min dotter snöade in på dem i sina tidiga tonår som jag verkligen förstod deras storhet. Alva skulle varit med på slutkonserterna, men blev fast i Amsterdam, så nu får hon tyvärr leva med mammas och mina historier och Per Sinding Larssens kärleksfulla dokumentär. Men en sak skall ni veta, det finns alltid ett glas vin i Sollentuna om ni vill.

 Händelser av det mer sorgliga slaget har vi fått sett mer av under 2016, nämligen ikoner och idoler som går ur tiden. I mina ögon startade det med Lemmy Kilmister (även om det var i slutet på 2015) och fortsatte med David Bowie, Leonard Cohen, Prince osv. Men det är bara att inse att allt som man själv blir äldre så blir ens idoler oftast ännu äldre. Och det vore att ljuga att säga att alla av dem har varit renlevnadsmänniskor.




På den mer positiva sidan kan jag säga att jag fått en ny favoritstad tack vare min dotter, även om det ännu så länge inte har så mycket med musik att göra. Gamla London har fått se sig omkörd som europeisk favorit av dotterns nya hemstad Amsterdam. Men då har jag aldrig varit i Berlin ännu, som jag av någon anledning inbillar mig att jag kommer att gilla. :-)
På musiksidan kan man bara konstatera att det fortsätter komma massor med bra musik. Både från nya vitala band, men även gamla trotjänare som låter piggare än på långa tider.

Så, det är ändå med tillförsikt jag ser på 2017 (bortsett från Putin, Trump och en massa annat elände i världen). Vem vet, det kanske blir så att inspirationen återvänder vad gäller skrivandet. 

Till er alla, ett GOTT NYTT ÅR!!!

His masters voice eller Snaggletooth A Tribute To Lemmy

Det här är en svår skiva för mig att recensera.
Av flera anledningar.
Dels är det en hyllningsplatta, men framför allt är det en hyllningsplatta till Lemmy och eftersom  Lemmy är en husgud och det är inte alltid som jag blir lycklig av covers, ja då blir det lite problematiskt redan i starten så att säga.
Känns det dessutom mest som att det ligger mer vinstintresse än kärlek bakom projekten, då blir jag inte så lite lite anti.
Så, jag var aningen skeptisk när jag satte på plattan första gången. Men efter ett par lyssningar smälter jag.
Dels för att det inte går att ducka för att det är så bra låtar. Dels för att ett par spår innehåller Maestro himself, i tagningar jag inte hört.

Jag visste det redan innan, Lemmy var en formidabel låtskrivare, men detta blir på något sätt ett bevis på det, då låtarna står sig otroligt bra även utan honom.

Det är en hel del kända artister som medverkar, men även en bunt för okända. Att man öppnar plattan med låten som alltid stängt konserterna må vara något att fundera över, men i övrigt en ganska bra mix av jättekända låtar och en del lite mindre kända. Värt att notera är den 7:e låten som är ett samarbete mellan Lemmy och Richard Kruspe från Rammstein, en låt som jag aldrig hört tidigare, men som just därför blir lite extra. Att sedan Monster Magnet väljer att öppna plattans lilla Hawkwind del med att köra en riktigt psykedelisk rökare i forma av "Brainstorm", det känns bara rätt och naturligt.

I övrigt, bra låtar som är bra framförda över lag, men den stora behållningen för mig blir ända att få höra mästarens röst igen. Jag kommer inte att betygsätta denna skivan, då den är en allt för udda fågel, men jag rekommenderar den verkligen till alla som gillar Lemmy och hans gärningar (läs härjningar).

1.   Overkill - Overkill 
2.   Onslaught - Bomber 
3.   Lemmy Kilmister and Doro Pesch – Love Me Forever 
4.   Ugly Kid Joe feat Phil Campbell - Ace Of Spades
5.   Lemmy Kilmister – Tie Your Mother Down 
6.   Kärbholz – Killed By Death 
7.   Lemmy Kilmister and Richard Kruspe - Rock City Night 
8.   Destruction – We are the Roadcrew 
9.   Perzonal War - Burner 
10. Korpiklaani – Iron Fist 
11. Monster Magnet – Brainstorm
12. Black Explosion – Location 9

Önskelistan - Miniatyrer från Elvis 1976

Även hårdrockare gillar att leka med dockor antar jag. Särskilt när dom är så välgjorda som dessa kustom byggen från Sebastien Bontemps alias Elvis 1976 som är en mästare på att göra unika 1/6 skaliga figurer. Han gör självklart mer än bara häftiga rockstjärnor, men nu är det ju just musik som vi koncentrerar oss på här på Spader Ess. Låt mig presentera en par figurer från hans serie Icons of Rock. Coolt och snyggt.

Recension - Devil To Pay : A Bend Through Space And Time

Devil To Pay är tillbaka.
 På nya skivan A Bend Through Space and Time, deras 5:e i ordningen, fortsätter resan in i Steve Janiaks mörka sinne av droginducerade koma-drömmar. 

Det mullrar och svänger. Deras tunga riffbaserade Stoner släpper loss i en blytung vansinnesboogie.
Steve har dessutom en röst som jag lätt faller för. Både rivig och smeksam på samma gång, mycket kraft men samtidigt väldigt behaglig helt enkelt. Devil to pay är på det hela väldigt kompetenta musiker, vilket gör att det är roligt att lyssna.





Skivan innehåller ett gäng riktigt bra låtar och ett par som inte är lika självklara, men som helhet är det en kalasbra platta. En låt som sticker ut extra är bandets hyllning av en av mina favoriter, "Your Inner Lemmy", och eftersom låten är som om den vore en kvarglömd Motörhead pärla, så kan jag ju inte annat än älska den. Den låten går textmässigt bortanför hyllningen till Lemmy och blir på något sätt kvintessensen av rock i stort. Lite som Lemmy.:) Tack grabbar.

Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Your Inner Lemmy
Skivbolag: Ripple Music
Release: 12:e Augusti 2016







https://www.facebook.com/deviltopay/
http://www.deviltopay.net/

Spader Ess Spader Ess Tänker Högt om Grammys 2016

Tänk att döden faktiskt kan gjuta lite liv i en gala som amerikanska Grammys. Årets gala blev inte bara hip-hopens, popsnörenas, soul-wailarnas och listettornas gala. Och det mest på grund av hyllningsnumren till de ikoner som gått bort.

Lady Gagas snygga hyllningsnummer till David Bowie har väl ingen missat. Att dom svenska spökena i Ghost piggade upp tillställningen, med sina kaxiga och självsäkra attityd mot journalisterna har väl heller inte gått den svenska pressen förbi. Helt underbara svar på dumma frågor utan att vara otrevliga. Snyggt jobbat. Clip1, Clip2.
Men det har inte pratats lika mycket om Dave Grohls och Hollywood Vampires hyllning till Lemmy o Motörhead. Men, det var skönt att se hur Hollywood Vampires fick skaka om publiken lite.

Så, om nu årets Grammy gala verkade aningen mer levande stundtals, så har vi de döda (odödliga) att tacka! Tack!

Då börjar vi igen.

Jaha, dags att vakna upp igen efter vinterdvalan. Och vilket jäkla uppvaknande det varit, både Lemmy och Bowie borta.
Det är inte helt utan att man inser att man börjar bli till åren när ens gamla idoler börjar trilla av pinn. Det verkar dessutom vara väldigt farligt att fylla år runt 70-strecket. På gränsen till att det är det nya 27 Club.
 Vilket för mina tankar i andra banor som kanske mynnar ut i ett annat inlägg.

Så, nu öppnar vi portarna igen. Vilken frekvens? Vi får se.

Lemmy har lämnat scenen...

Då har den alltså kommit. Dagen som man mer och mer blivit varse om att den närmats sig men som man blundat för. Rockikonen och legenden  Lemmy Kilmister har lämnat scenen för gott. Som han alltid hävdat så spelade han in i det sista. För att inte tala om att han med Motörhead gjort några av sin karriärs starkaste plattor på senare tid. Det är starkt.

Även om det så här i efterhand var ganska tydligt att han inte var pigg, och jag lovat mig själv att det här var nog den sista gången jag säg dem, så trodde jag nog inte att det skulle vara så bokstavligt, när jag såg dem nu senast på hovet.

Man brukar säga att man gått ur tiden, men i det här fallet gäller inte det, för när det kommer till Lemmy så är han en av rockens fanbärare och kommer alltid att så vara så länge en Marshall brummar någonstans i världen. Vila i frid, skulle man kunna säga, men så dyker konsert-avslutningen i "Overkill" upp i minnet, och då vet man att var Lemmy än är, så är det på högsta volym. Och det är så det skall vara.

Girlschool - Saxon Och Motörhead på Hovet 2015-12-04

Så, då var den äntligen här. Afton rock!
Girlschool och Saxon öppnade för Motörhead på Hovet, en riktigt klassisk samling band. Dessutom en kväll jag väntat på en stund nu, dels för banden, men även för att jag var där med i stort sett hela min familj (älskade frugan undantagen).

Girlschool

Först ut Girlschool, ett band som jag egentligen inte haft någon större relation till förutom deras första platta och det man läste om dom när det begav sig. Någon enstaka låt som man haft i minnet men inte mer än det. Själva spelningen var väl ganska ok, inget att yvas för men ändå lite kul.

Saxon

Vilket visade sig i den påtagliga kvalitetshöjningen när Saxon äntrade scenen. Biff verkade vara på ett strålande humör och kändes riktigt vital. Snacka om en frontman som kan äga en scen med sin blotta närvaro. Det räckte med små handvinkningar för att domptera publiken. Setlisten var Battering Ram, var att jag gillade de låtar jag fick höra därifrån.



inte heller något att klaga på. En bra blandning av nytt och gammalt. Lite extra roligt för mig som inte lyssnat så intensivt på senaste plattan var att jag upptäckte några nya guldkorn.

Herr Buford gjorde dessutom ett fan extra lycklig genom att bära hans jeansväst fullastad med Saxonpatchar, som kastades upp på scenen, under en låt, för att därefter signera den och kasta tillbaka den till ägaren. Sådana stunts, som går lite utanför det förväntade, är alltid positivt publikfriande.


Sedan kom vi till kvällens höjdpunkt, Motörhead. Eller rättare sagt, vad som teoretiskt skulle vara kvällens höjdpunkt.
Ingen läskunnig Motörhead fan har väl kunnat missa att Lemmy inte är vid så god vigör längre, och det blev väldigt fort tydligt att så är fallet.
Bandet kliver in på scenen, och där mannen, myten, legenden Lemmy, tidigare bara behövt ställa sig vid micken för att äga lokalen, så blir det här en kamp. Magin är borta. Inte helt, ibland blixtrar han till. Sången är för det mesta fågeltunn och otydligt skör och det är tur att det för det mesta rör sig om klassiska låtar man känner igen.
Det närmaste jag kan beskriva upplevelsen är lite som när man träffar en kär släkting eller vän, som man inte sett på länge och slås av hur gammal hen har blivit under tiden.

Konserten var inte dålig, men inte heller bra. Det blev efter stort slit från trion, framför allt Mikkey Dee och Phil Campbell, mer en publikhyllning till vad som har varit.

Som summering kan jag bara säga att kvällen blev en höjdare i alla fall och detta för två saker. Saxons grymma framträdande och Mikkey Dee's otroliga kämparanda och maffiga trumsolo.
Det och att få gå på en konsert med klassiker tillsammans med både min bror och mina båda barn. Kvällen får på något sätt tillskrivas kära återseenden, både vad gäller familj och band. Och det är väl inte helt fel när det handlar om en kväll med Rockklassiker.

Mitt tips till Lemmy är dock att dra ner på turnerandet och satsa på studion, för låtskrivandet är det absolut inget fel på. Snarare tycker jag den delen är fortsatt stabil. Samtidigt vet jag ju att det är för stunderna på scenen som legenden Lemmy lever för.

I kväll blir det ännu mer klassiska rockakter,  UFO och Judas Priest. Mer om det senare.

Stoppa pressarna! Världens mest högljudda stumfilm!!!!

Den här filmen är ju ett måste!
Gutterdämmerung av Bjorn Tagemose är vad man själva beskriver, Världens mest högljudda stumfilm. Och med en diger lista med rock ikoner där man hittar bland annat rock Slash, Josh Homme, Lemmy Kilmister, Grace Jones, Iggy Pop, Justice, Henry Rollins, Tom Araya, Volbeat, Mark Lanegan, Nina Hagen och Jesse Hughes, och själva plotten snurrar runt en historia om en ond gitarr.
Ja det minsta man kan säga är att det låter intressant nog att ta en titt på.



Mer info: http://www.gutterdammerung.com

Spader Ess Tänker Högt om Motörhead och Sex

När jag lyssnar på Motörhead så är det kanske inte erotik som är den känsla som jag förknippar med gruppen. Visst, en bra Motörheadspelning är ren extas, men ändå.
Så nu när bandet svänger sin stora Merch-båt och stävar mot de sexuella hjälpmedlens fruktsamma stränder (lårviken?), som så många andra band före dem, ja, då blir jag lite förundrad. Det väcker en hel del frågor och tankar helt enkelt.

Först, Vibratorer? Visst, det finns en hel del rockerbrudar där ute som gillar Motörhead, men genom tiderna har det känts som ett väldigt grabbigt band.
Dessutom, den senaste tiden av inställda konserter gör väl inte heller att man direkt tänker på sexuell uthållighet, även om Lemmys karriär i stort visat på stor tillförlitlighet.
Men å andra sidan, jag antar att kan man översätta bandets driv, volym, kraft och ihärdighet till en vibrator, ja då torde man få sexleksakernas motsvarighet till en pneumatisk borr vad det gäller vibrationer. Dock blir jag lite förvånad över att man inte döpte en av "torpederna" till "Orgasmatron"

Men tillsammans med de tidigare släppta Motörhead kondomerna så får man en klart lattjolajbans present rockers emellan.

Källa: Dangerous Minds

 

Recension - The Amorettes : Game On

Vad får man om tar ett par väna tjejer från Skottland och sätter instrument i deras händer? Om du har tur får du The Amorettes. En powertrio med både skills och attityd så det räcker för den annars så testosteronstinna rockbranchen. Här presenterar dom sitt debutalbum Game On.

Trion far fram som en frisk, men distad, vind. Punkig rak rock. Texterna är är även dom väldigt enkla och direkta, man skulle kunna tro att dom vore skrivna av master Lemmy himself, men så är icke fallet så vitt jag vet.
Vi bjuds på rock som andas samma uppkäftighet som The Runaways en gång levererade. Man blir lite glad helt enkelt. Ännu mer glad blir jag av att det är hårt arbetande tjejer som inte faller in fällan att försöka sälja sin musik med sexighet, utan enbart på sin kaxighet och kvalitet. Och kaxigt är det, med massor av sprudlande energi.

Låtarna har som sagt en punkig ådra, men är samtidigt väldigt klatschiga och i vissa fall riktigt hit-vänliga.


Betyget blir blygsamt, om än hyfsat, det blir välförtjänta 3/5 Ess. Inte för att det är en dålig debut på något sätt, men i långa loppet blir det lite enahanda. Så lite mer variation hade lyft plattan. Jag har lite svårt att sträckspela skivan, men i mindre doser är den riktigt bra och ger mersmak för framtiden.

Skivan släpps den 23:e Mars och man ger sig ut på vägarna som förband till Europe och Black Star Riders.

Rocken i Bild - Jimi Hendrix och hans förstärkare

Rocken i Bild i dag är återigen på en herre som det tacksamt nog har tagits stora mängder ikoniska foton av, nämligen ingen mindre än Jimi Hendrix. Jag fick dagens bild skickad till mig av Polarn Per, och inte nog med att det är en stark live-bild, så triggade den lite andra tankar hos mig.

 Nämligen förhållandet mellan gitarrister/basister och deras förstärkare. Att gitarrerna är en viktig del för dem, det är väl ingen hemlighet, men det att många dessutom får långtgående band till sina förstärkarstackar är också ett faktum, men som man kanske ofta bortser ifrån.
Lemmy och hans Murder One är väl kanske en av de mest kända, men bara en i raden. I denna intervju hos gitarrzombien, pratar Conny Bloom om förhållandet till både sin gitarr och förstärkare. Herr Hendrix var inget undantag och även om han till synes misshandlade sina stärkare så var dom en förlängd del av hans ljudbild.

Photo: Joe Sia

Här kommer ett par till fantastiska foton på Hendrix tillsammans med sina förstärkare. Tyvärr vet jag inte vem som tagit dagens huvudbild, men skuggsiluetten är tagen av den ikoniska rockfotografen Joe Sia 1968.

 Sedan är det en bild av Val Wilmer, som visar när Jimi håller på och mixtrar lite med ljudet. Någon har dessutom hjälpsamt lagt in text för att visa stärkarnas "battlescars"

Photo: Val Wilmer

Hur som helst, tre stycken fantastiska foton och en tanke. Som en extra bonus lägger jag med en bild som skall vara ett kretsschema som visar hur Hendrix Marshall var modifierad. Vassegoda!

Spader Ess Nostalgitrippar - Hawkwind

Vad kan man säga, är man ett Motörhead fan, så är det ganska svårt att förneka Hawkwind och deras storhet.
Fast jag måste nog säga att jag snöade in en del på Hawkwind redan innan jag visste att Lemmy hade varit med i bandet. Jag började lyssna på dem någon gång i mitten av 80-talet.
Min första platta med bandet var samlingsplattan Masters Of The Universe från 1977, och även om den hanterar just Lemmy åren så gick det mig förbi helt vid det tillfället. Hur jag vid det tillfället kunde missa att det är Lemmy på sång på sista låten "Lost Johnny" kan jag inte förstå idag?
Det blev i stället Sonic Attack från 1981, som blev fortsättningen i mitt hawkwind-botaniserande och då hade Lemmy redan lämnat bandet. Nästa skiva i ordningen blev Choose Your Masques från 1982.
Det tog med andra ord ett tag innan jag insåg att han var den som tidigare sjöng på den magiska "Silver Machine", då jag följde bandet framåt i tiden en stund, innan jag började gräva mig bakåt i katalogen. Det fortsatta grävandet beror lika mycket på att jag, förutom att jag gillade musiken, även var/är ett stort fan av Michael Moorcock och hans Elric karaktär. Så därmed blev nästa naturliga steg den efterkommande The Chronicle of The Black Sword.
Och först därefter, för att följa Moorcock vinklingen, fortsatte jag sökandet bakåt i tiden och landade i medvetandet om att Hawkwind hade ett förflutet med Lemmy, då det nu blev till att spana in skivan Warrior On The Edge Of Time, där Lemmy finns med.
Det var då både förvirrande och upplysande att höra låten som var baksidan på singeln "Kings Of Speed", det vill säga "Motorhead". Nu gick ljuset upp. :)



Man kan väl säga att upptäckten av kopplingen till Motörhead cementerade min fascination för Hawkwind, och nu var det bara att grotta ner sig i resten av deras mer klassiska skivor. Jag skall dock inte sticka under stol med att jag inte hört alla deras skivor, framför allt inte de från senare år, för det är ett ganska rörigt band som inte alltid gjort så lysande skivor (It Is The Business Of The Future To Be Dangerous exempelvis, där det nästan bara är titeln på skivan som är behållningen).
Men de som har varit bra, har varit riktigt, riktigt bra. Framför allt, så är det väl just Lemmy åren som producerat de solidaste plattorna. Här är de som jag anser vara de bästa.

Doremi Fasol Latido

Space Rituals

The Chronicle Of The Black Sword

Quark Strangeness & Charm

Med bandets digra skivkatalog finns det givetvis fler bra skivor, men dessa är de som är mest oumbärliga.

Choose Your Masques

Sonic Attack

Hall Of The Mountain Grill

Warrior On The Edge Of Time

Vardagsskatter - Lemmy

Hittade denna underbara tavla hängandes i ett sidorum i Sollentuna centrum igår. Herr Kilmister hängde där, nästan i naturlig storlek, till allmän beskådan, men utan närmare förklaring. Tillsammans med lite andra rock kollegor som Jimi Hendrix och Freddie Mercury. Får väl helt enkelt försöka utröna bakgrunden?

God Jul! Önskar Vi här på Spader Ess.....12

Även om gårdagen redan bjudit oss på vad jag anser vara den bästa jullåten Ever! så finns det bara en låt som har pondusen och självklarheten att få vara själva dopparedagslåten. Nämligen den gamla Chuck Berry julrökaren "Run Rudolph Run" fast denna gång med inga mindre än dagens födelsedagsbarn själv, Lemmy, tillsammans med Billy Gibbons och Dave Grohl.

Grattis Lemmy! Och en riktigt god Jul till er allihopa!

God Jul! Önskar Vi här på Spader Ess.....1

Jaha, då börjar det väl bli dags för lite nedräkning till Julafton då vi får fira tillfälle att som traditionen anbefaller fira Lemmy. För det är vad det hela handlar om. Nu är det ju inte bara Peter Jöback och Charlotte Perrelli med anhang som vädrar juldagsmorgonluft så här års och inser att om man lyckas peta in en liten julhit så är lyckan gjord.
Därför känns det rätt att se till att sprida lite julstämning i videoformat fram till frälsarens födelsedag.
 
God Jul Gott Folk! Här är Rotary Connection...

Recension - Ulf Lundell : Trunk

Ulf Lundell, min gamle vingkamrat i stereon, har kommit ut med nytt album, Trunk. Men det är det väl ingen som missat vid det här laget. När Uffe rör sig så brukar det skrivas en hel del om vad det än månde vara i den kolorerade dagspressen. Därför tänkte jag hålla mig aningen kort runt skivan, för den kommer att stötas och blötas överallt av varenda tyckare som finns.
Själv tänker jag mer bara konstatera att Ulf Lundell är den svenska rockens motsvarighet till Lemmy från Motörhead. Inte för att det finns några större likheter i musiken som sådan, utan för det konsekventa i leveransen, att man ungefär vet vad man får (för det mesta). Visst, det finns sämre och det finns bättre skivor, men på det hela taget är det de bättre skivorna som råder och det gäller dem båda. Sedan finns det andra liknelser dem emellan som att dom är nästan jämngamla, konsekvent vägrar att sluta rocka och är sprungna ur samma musiktradition.

Trunk är, som vanligt kan man säga, ett klassiskt Ulf Lundell album. Vi har svängig Rock n' Roll som går från det skira balladerna till bredbent fullställ. Texter som behandlar livet, den ständiga frihetssträvan, texter som är samhällskritiska med stora doser av solidaritetstänkande och allt paketerat från Ulf's betraktningsvinkel.
Och det gör han bra. Igen. Det finns dessutom minst en lite överraskande låt, och så finns det någon som jag kunde ha varit utan, men i övrig är det riktigt bra, och som i de flesta fall när det kommer till herr Lundell, så brukar tiden vara på hans sida. Det brukar bli bättre för varje lyssning.

Det finns en hel del som påminner om Springsteen (den hade ni aldrig hört förut va?), men det finns även mer överraskande låtar som den rårockande "Gå på Tvärs" vars gitarr-riff är så nära en plankning av Deep Purples "Smoke on The Water" att den är snubblande nära en cover. Aldrig förr har väl Lundell varit inne och rört sig så ledigt i klassiska hårdrocksdomäner. Och jag gillar det...
Däremot har jag aningen svårare för låten "El Perro", låten i sig är rätt skön, men jag förstår inte riktigt vad den har på en Lundell platta att göra?

Det är en riktigt vital Ulf Lundell vi hör här på skiva, som briljerar i både det lugna och hårda. Jag velar i mitt betyg mellan en riktigt stark trea eller en fyra, men det får bli fyra ess till slut.

Önskelistan - Tårttopping a la Rock n Roll

Visst, man brukar dekorera sina bröllopstårtor med figurer, det vet vi, men Janine Peeps ökar på den möjligheten genom att göra tårtfigurer med kända rockstjärnor, vilket ökar scoopet för tårtätare .
Så även om jag numer väldigt sällan själv äter tårta, så har jag ju min roll som folkbildare och promotare av allt som är Rock N' Roll, så därför vill jag dela med mig av detta. Och vem kan motstå dessa små sköningar?

Fler figurer efter hoppet!
Skulle man dessutom vilja ha något mer personligt, så kan man slanga över en bild på sig själv och få en mer personlig figur gjord. Coolt!

Tack till Cherrybombed  som gav mig tipset.